Spela matchen!

Davis Cup-matchen mellan Israel och Sverige i Malmö skall inte stoppas. Men idrott och politik är sammanflätade och kommer så att förbli åtminstone så länge sport organiseras nationellt. Nationalism har starka politiska implikationer och alla landslagssporter har därmed också sådana. När idrottsministerns sakkunnige Erik Kristow öppnar för att regeringen skall fatta beslut om huruvida en sådan här match skall spelas är ju politik och sport närmast identiska (DN 090304 s 7).

I Svenska Dagbladet talar en judisk kvinna i Malmö om sin oro inför matchen, och hon menar att de som kritiserar Israel också ger uttryck för anti-semitism. Själv deltar hon i manifestationer till stöd för Israel. Som jude blir man förstås inte särskilt uppskattad i den judiska befolkningsgruppen om man tar avstånd från det sionistiska projektet i Israel. Vi vet därför väldigt lite om attityder till Israel i den judiska gruppen i Sverige. Den pensionerade statsvetarprofessorn Kjell Goldmann har skrivit en läsvärd essä där han visar hur svårt det är att göra anspråk på en generell avgränsning av den judiska identiteten. Kvinnan i Malmö blandar själv samman sin tillhörighet till gruppen ”judar” med sitt stöd till den israeliska staten. Då blir det svårt att peka finger åt de demonstranter som gör samma sak.

Min uppfattning är att judisk identitet på intet sätt logiskt implicerar stöd till Israels politik. Man kan stödja Israels agerande utan att vara jude och man kan vara jude utan att stödja Israels politik. Jag skulle gärna vilja se fler som likt Goldmann problematiserade och genomförde undersökningar av de judiska gruppernas politiska attityder eftersom frågan om tillhörighet och identitet är central för att förstå politiskt agerande. Just nu drar vi slutsatser på grundval av enskilda som gör sig till talespersoner för en hel grupp.  

Själv har jag genomfört en studie av den franske premiärministern Pierre Mendès Frances avkoloniseringspolitik utifrån hans identitetsperspektiv, det hör då till saken att Mendès France var fransk jude och utsattes för mycket omfattande anti-semitiska kampanjer just på grund av sin syn på fransk nationell identitet.

Vandraren återvandrar och lämnar fältet fritt på Vänstra Stranden

Jag avundas människor som helt självklart ”är” något – elektriker, traventusiaster, läkare eller småbarnsföräldrar. På deras bloggar står vad de heter och vad de ”är”, samt ofta kön och ålder. Rimligen betyder det att allt som står på bloggen skall tolkas utifrån detta ”varande”. Kanske är jag ett sällsynt fall av personlighetsklyvning men jag går oftare mellan fält och över gränser än håller mig innanför staketen. Jag är i det här fallet den person vars händer knattrar på tangentbordet just nu (vilket alltså redan är ett passerat stadium). Det har varit svårt för Vandraren att hitta rätt ton på den Vänstra Stranden. Sammantaget gör dessa överväganden att Vandraren har beslutat sig för att återvandra till bloggen Emmausvandrarna. Där kommer Vandraren att ge uttryck för personliga (aldrig privata) reflektioner kring livet, samhället, politiken och kristen tro.  

Kvar på Vänstra Stranden blir plats för kritisk samhällsanalytisk publicistik signerad Marie Demker – med alla sina identiteter 🙂

Vandraren

Sverige genomgår ett systemskifte

Enligt min uppfattning är det avtal som Metall nu slutit med industrins arbetsgivare första steget på in på en arbetsmarknadspolitisk väg som jag tror leder bakåt. Jag har förståelse för den desperation som fackföreningarna känner inför en regering som står helt passiv inför den ekonomiska krisen. Ministrarna pratar och pratar och pratar, men de gör i det närmaste ingenting alls. I ett sådant chicken-race har nu Stefan Löfvens Metall vikit av, väl medveten om att inte heller de gamla supportrarna i socialdemokratin har lyckats komma med ett enda konstruktivt förslag.

Min uppfattning är att Löfven har fel när han säger att ingen nu yrkesverksam har sett något liknande. Vid oljekrisen 1973-1974 och varvens nedläggning såg vi en ekonomisk kris fullt i klass med den vi ser nu (åtminstone så långt jag begriper mig på den). Ekonomen Lennart Schön skriver i sin utomrdentligt värdefulla bok ”En modern svensk ekonomisk historia. Tillväxt och omvandling under två sekel” (SNS 2000) om 1970-tals krisen som den tredje industriella revolutionen. Schön beskriver hur de fortsatta satsningarna på tung industri i Sverige slog helt fel eftersom oljeprischocken ledde till en strukturkris. Därefter följde en global skuldkris, något somi sin tur ledde till att tyngdpunkten i ekonomin försköts från staten till marknaden (s 442) skriver Schön. Idag talas det om att marknaden har fått alltför stort utrymme, att det är marknadens fria kreditgivning (ssk i USA) som gett oss krisen. Jag uppmärksammade början på krisen i februari 2005 när jag på plats i Chicago följde den första oron för fastighetsbelåningen. Men återkommen till Sverige tittade folk konstigt på mig när jag sa att den amerikanska ekonomin var byggd på kvicksand.

I en strukturomvandling skall gamla produktionssystem slås ut, effektiviseras eller omvandlas. Det är endast på det sättet som landets konkurrenskraft kan upprätthållas internationellt. I en globaliserad värld är det än mer centralt att den processen stöds av statlig arbetsmarknads och utbildningspolitik. I Sverige idag har vi en regering som helt litar på marknadens parter i denna strukturomvandling. Och utbildningspolitiskt är strategin att minska viljan att studera. Som jag ser det innebär regeringens politik att de storskaliga och långsiktigt hållbara ekonomiska och politiska satsningarna uteblir. Landet förväntas blomstra genom fler latte-barer, fler pizzerior, hemstädföretag och ensamföretagare i byggbranschen. Så ser det i stor utsträckning ut i det moderna USA, ett land vars produktivitet, välfärd och effektivitet inte är särskilt eftersträvansvärd.

När inte staten tar sitt ansvar för att leda landet genom en strukturomvandling så får vi en mindre konkurrenskraftig, mindre kunskapsintensiv, mindre teknikutvecklande och mer individualistisk ekonomi. På sikt ger detta lägre skatteintäkter och därmed mindre välfärd. Det skapar större lönespridning, lägre utbildningspremie ochdärmed ökade klassklyftor.

Var det någon som sa att den borgerliga regeringen inte genomför ett systemskifte?

Vad betyder ”hålla kontakten”?

Ja, inte att ha stickproppen i handen i alla fall 🙂 Hörde häromdagen på radion en diskussion om nya medier. En kvinna sa då att det var så bra att ”hålla kontakten” med hjälp av mikroblogg och facebook. Hennes exempel var kusiner hon inte träffat på tio år och några gamla barndomsvänner som hon inte sett sedan de gick i skolan. Men också en dotter som uppmanade sin pappa att läsa hennes blogg när han stillsamt undrade hur det gått på provet i skolan.

Relationer är allvarliga, de kan förändra mitt liv. För mig är att ”hålla kontakten” något annat än att veta om att någon flyttat eller just nu steker pannkakor. I min värld tunnas begreppet ”hålla kontakt” ut och förytligas när 140 tecken om vad jag gör just nu är detsamma som en relation. På Facebook kallas det t o m ”vänner”. Jag vet många på Facebook som är ”vänner” med människor de aldrig träffat, aldrig pratat med och kanske inte egentligen vet dem de är. Personligen har jag medvetet valt bort Facebook, som en självvald begränsning. För mig skulle det umgänget (hålla kontakten) inkräkta på verklig vänskap – kraften räcker inte till båda.

Jag tror att vänskap, relationer och att hålla kontakt är något som endast kan genomföras genom att träffas, prata med varandra och under lång tid bygga en gemensam värld och gemensamma erfarenheter. Jag vill hävda att det inte är möjligt med korta statusmeddelanden på Facebook. Jag har mycket hellre tio nära vänner som jag kan ringa eller sms:a när jag vill dela något roligt eller svårt än 500 s k vänner på Facebook eller Twitter.

För många år sedan slutade en äldre släkting att skicka julkort – han började istället skicka massproducerade s k julbrev (numera på e-posten) där han berättade allt som familjen gjort under det föregående året. Eftersom det inte fanns någon person som texten var avsedd för var texten lika opersonlig som en annons från H & M. Och naturligtvis lika ointressant som ett uttryck för att ”hålla kontakten”.

Kanske kommer verklig vänskap att uppvärderas. Snart blir den så unik att den blir avundsvärd.

Amerikansk oansvarighet

Förutom att träffa släkten och uppleva atmosfären på den plats min svärfar föddes lärde jag mig åter en ny sak om USA den här gången. Betydelsen av ansvar.

Jag är en människa som anser att alla har och skall ta sitt individuella ansvar för sina egna liv och även för solidariteten med andra. Ansvar är ett positivt laddat ord för mig, och det skall gå hand i hand med makt. Har du inte makt över ditt liv kan du inte ta ansvar – tar du inte ansvar för ditt eget liv får du heller ingen makt över det. Och jag bejakar ett samhälle som gör det möjligt och rimligt att ta ansvar.

Men i det amerikanska kontexten är ansvar/oansvarighet något mer, ett djupt liggande mentalt mönster som uppfattas som indikation på individens moraliska halt. Och frågan om resurser att ta ansvar ställs aldrig, inte heller diskuteras vad ”ansvar” betyder i en annan kontext än den egna.

En ansvarig individ tar vara på möjligheterna som ges, får en bra inkomst, för att inte säga blir förmögen, och fortsätter sitt ansvarstagande med hjälp av pengarna. Mycket pengar och dyra vanor är därför ett tecken på en ansvarig individ och därmed också en god samhällsmedborgare. En oansvarig person missa möjligheterna, förmår inte skapa en plattform och sjunker djupare ned i misären. En fattig person är därför i allmänhet också en oansvarig person, och därmed inte en lika god samhällsmedborgare.

Dikotomin är djupt biblisk – dels har vi mannen som inte förvaltade sitt pund i Jesu liknelse i Lukas 19:20 dels har vi orden om att till den som har skall varda givet i Matteus 13:12. Men jag saknar barmhärtigheten och maktanalysen som finns i andra bibeltexter. Barmhärtigheten levs ut i många amerikanska kristna församlingar, men i samhället i stort är det svårt att se barmhärtigheten med de utsatta, de förnedrade och de som saknar personliga resurser att ta ansvar för sig själva. Och maktanalysen lyser med sin frånvaro – hur skall jag ta ansvar för mitt liv om någon annan har makten över det?

Någonstans genom den amerikanska historien* ekar Kains ord till Gud ”Skall jag taga vara på min broder?” (1 Mos 4:9) Svaret är inte helt entydigt i stjärnbanerets land.

* ”Öster om Eden” är en roman av John Steinbeck från 1952 (filmad med James Dean 1955) skapad under en period när amerikansk konst och litteratur sökte efter sitt eget uttryck, en amerikansk identitet. Boken utgör en amerikansk historia om två familjers inflätade släkthistoria där broder står mot broder, men där också både brutaliteten och välståndet i det amerikanska samhället ständigt konfronteras med varandra.  I bibeln har Kain av avundsjuka dödat sin broder Abel – bibelns generation nummer två – och Gud frågar Kain var Abel är och Kain svarar med frågan ”Skall jag ta hand om min bror?” Kain inser dock sin skuld och Gud sätter ett märke på honom, det s k Kainsmärket, som ger honom skydd mot hämnd men också markerar att han är en mördare. Kain reser bort och bosätter sig just öster om Edens lustgård.

Att träffa William på Metropolitan

Idag har jag äntligen träffat William – ja, han heter egentligen inte William men någon synnerligen taktlös person har döpt den lilla blå flodhästen till just William. Sedan jag var i 20-års åldern har jag tänkt att jag någon gång skall få se honom i verkligheten. Besviket konstaterade jag för länge sedan att han fanns i kopia i ett museum jag var i, men jag köpte ett kort i alla fall. Idag gick således drömmen i uppfyllelse och där stod den lilla blå flodhästen och såg alldeles vanlig ut. I kanten av en monter med flera gravfynd stod han och såg allmänt prestigelös ut, vilket han säkert varit ända sedan ca 1900 f kr då han hamnade i graven.

Metropolitan museum inrymmer inte bara den största egyptiska samlingen utanför Kairo utan har också i huvudsak bevarat museikaraktären på samlingen. Man går runt och tittar och det finns skyltar där det står vad saker är. För mig ger det betydligt mer förståelse än många av moderna museernas välvilliga men överpedagogiska och färdiga tolkningar av sina utställningar. Låt föremålen tala för sig själva. William talade till mitt hjärta – inte för att han är liten och blå utan för att han förmedlade en känsla av mänsklighet som överbryggade de 3000 åren mellan oss.

I övrigt kan man lyfta fram samlingen från drottning Hatshepsuts regim från vilken många fynd finns bevarade. De kvinnliga regenterna tenderar att dra uppmärksamheten till sig. Också på Metropolitan ansågs det vara lite oväntat att hennes regeringstid kännetecknades av många fälttåg i främmande länder samtidigt som det var en kulturellt blomstrande tid.

Ombyggt Lincoln Center öppnar sig mot staden

Läste idag en upplyftande artikel om renoveringen av Lincoln Center i New York, invigning på söndag. Kanske något att lära för göteborgska politiker?

På utsidan har syftet varit att låta gatan och byggnaden samspela – inte glasa in och stänga det offentliga rummet som tycks vara modellen för Stadsbiblioteket vid Götaplatsen. På insidan att skapa den vackraste och följsammaste klang i konsertsalen. Kanske har Göteborg redan i Konserthuset en sådan sal? Likheterna i design och material är i alla fall slående. 

Läs och klicka fram bildspel här.

Religioner och sekularismer i internationell politik

Som en av närmare 3000 deltagare i International Studies Associations årliga konferens – denna gång i New York – imponeras jag av bredden och djupet i forskningen kring internationella relationer. Ett av de teman som jag upplever har vuxit under åren är relationen mellan internationell politik och religion. Elisabeth Hurd menade att hela ämnet internationella relationer måste återskapas efter det att religion som föreställning har inkluderats. Eller som Peter Katzenstein tillade ”religion är väl knappast bara ännu en variabel” och tillade att det borde heta ”religions, not religion, and secularisms not secularism”. Hurd ville se sekularisering inte som någon automatisk moderniseringsprocess i alla samhällens utveckling utan istället en medveten, politisk strategi genomförd av samhälleliga aktörer i akt och mening att förändra maktförhållandena. Hon poängterade vikten av att begreppsliggöra sekularitet i samma andetag som religion. Skillnaden mellan den franska laïcité och den amerikanska uppfattningen om sekularitet är himmelsvid menade hon och exemplifierade med att i USA handlar det om att hålla isär religion och politik på alla arenor medan laïcité innebär att religion är och förblir en privatsak. Forskningen om internationella relationer behöver inkludera sekulariserings- och sakraliseringsprocesser och se dem som strategiska, politiska och meningsbärande för enskilda medborgare.  

I en annan panel betonade James Guth att det är inte tillhörigheten till en kyrka eller hur ofta du besöker den som avgör om religion påverkar dina attityder i utrikespolitiska frågor. Istället är det innehållet i din tro. Om du t ex har en eskatologiskt orienterad tro eller en tro som innebär socialt ansvarstagande och delaktighet här och nu är avgörande för din syn på interventioner, försvar och hot i omvärlden. För oss som sysslar med forskning om religion och politik är det lätt att sympatisera med Guths uppmaning att fler undersökningar av attityder och värderingar kring internationell politik borde innehålla utvecklade batterier av frågor kring religiositet och sekularismer.

Det enkla radarparet ”Religion och politik” borde nog utrangeras som begrepp. Förutsättningen, nämligen att sekularism är någon form av ursprungsposition och neutral utgångspunkt, existerar helt enkelt inte. Internationell politik lever alltid i interaktion med någon form av tradition, ritual och meningsskapande.