Etikett: demokrati

Debatten om Almedalen – som tussilago om våren

Likt tussilago i vårsolen dyker debatten om Almedalen som demokratins torg eller fåfängans marknad upp varje år vid denna tiden. Och likt många andra – både akademiska kolleger, politiker och journalister – säger jag att ”visst finns det problem med ett sommarkollo för det politiska Sverige, men det vore faktiskt sämre om vi hade ett politiskt klimat som gjorde Almedalen omöjlig.”

Jag har haft förmånen att lyssna på alla partiledartal utom ett (hittills) och dessutom privilegiet att få medverka i offentliga samtal kring min egen forskning och kring statsvetenskapliga frågeställningar av extremt stor relevans för dt politiska Sverige idag. Som forskare och intellektuell har jag också ställts inför nya frågor, nya problematiker och en och annan knivig diskussion med nya människor där jag känner att jag behöver tänka ett varv till. Genom att vara på plats och höra var partiledarna faktiskt säger och hur det faktiskt ter sig på plats har jag möjlighet att göra en egen s k reality check både av statsvetenskapliga hypoteser och perspektiv och av medierapporteringens rimlighet och trovärdighet. Att ha kolleger på plats ger ytterligare en dimension åt just den processen, vi diskuterar med varandra, stämmer av och genererar faktiskt en och annan idé till både forskningsprojekt och analyser. Gott så.

Under fredagen genomförde Statsvetenskapliga förbundet (SWEPSA) den s k statsvetardagen med fyra seminarier (plus mingel) kring både samhällsvetenskapens nytta som sådan och kring specifika frågor som statsvetare uppfattar särskilt viktiga och intressanta att ta upp just i Almedalen. Intresset var enormt! Vid ett tillfälle skickade jag ett sms till maken som ”skötte dörren” för att stoppa fler åhörare eftersom det började bli farligt trångt och varmt i lokalen – många fick vända i dörren och andra stod utanför och försökte höra, någon undrade om seminariet inte kunde webbsändas till annan lokal (och då var det ändå en 50-sal som bokats). Naturligtvis blir det introvert att hylla ett initiativ som ligger inom ramen för den egna verksamheten men jag tar upp detta som ett exempel på vad man kan göra i – och med – Almedalen om viljan finns.

Den svenska politiska kulturen kännetecknas fortfarande, trots två ofattbart tragiska förluster där två framstående politiker mördats på öppen gata, av en mycket stor öppenhet, jämlikhet och närhet mellan medborgare och beslutsfattare. Alla former av våldsamma attacker, eller låtsade dito, ökar avståndet och misstänksamheten och måste därför exkluderas ur det politiska samtalet. Om vi vill utveckla Almedalen så är det inte genom att kritisera att politiska tjänstemän, akademiska forskare, kyrkliga företrädare, aktiva politiker, offentliganställda tjänstemän, aktivister och vanliga medborgare träffas och pratar med varandra. Om vi vill utveckla Almedalen bör vi kanske hellre betänka mängden seminarier (kan vi ha ett kvalitetstänk på något sätt?) och även syftet med seminarierna (handlar det verkligen om ett samtal eller kunskapsöverföring?). Många aktörer borde kanske också tänka över att saken de driver skulle tjäna på samverkan mellan likartade aktörer snarare än att konkurrera om utrymmet.

Jag är glad över den plats partiledaretalen i år fått i SvT men skulle kanske också gärna se att Almedalen som koncept blev ännu mer digitalt (de enskilda aktörerna är det i stor utsträckning) och därmed också kunde följas mer systematiskt på andra platser och även kunde användas i undervisning och folkbildning vid andra tillfällen på året.

Jag säger som min politiska förebild Pierre Mendès France sa om demokrati och medborgarskap – alla som vill vara med, alla som vill bidra konstruktivt, alla som vill utveckla demokratin (i det fallet Frankrike) är välkomna! Så är det med Almedalen och den svenska demokratin också.

Politik som skådespel undergräver demokratin

Filmen har hur många bottnar som helst för en statsvetare, men jag vill stanna vid ett par ting som Capra får fram. Filmen lyfter fram att politik handlar om makt. I nutida politiska filmer utspelar sig maktkamper oftast mellan likvärdiga aktörer som på samma arena försöker övervinna motståndaren i ett tjuv-och-rackarspel. I Mr Smith i Washington är maktkampen vertikal, och står mellan makt som verktyg för egen vinning och makt som verktyg för det gemensamma bästa.

Så skrev jag på Filminstitutets nätprojekt ”Augmented Society” om filmen ”Mr Smith i Washington” från 1939, en film som alltså kom samma år som Tyskland under Adolf Hitler marscherade in i Polen och inledde en era av repression, folkmord och politisk masspsykos. Politik som vi känner den i dess liberala demokratiska former har inte längre anor än ett sekel. Visserligen hade vi olika former av mer eller mindre demokratiska regimer sedan den franska och amerikanska revolutionen (1789 och 1776) men det är först efter det första världskriget som demokratin i sin verkligt folkliga och individuella form blivit verklighet.

Demokratin har visat sig vara slitstark – anpassning och förändring har varit systemets livsluft. Även idag uppvisar demokratin en mängd variationer och det ligger en fara i att låsa sig fast vid vissa modeller. Det är knappast valsystemet eller utformningen av vissa institutioner som är avgörande utan, menar jag, själva idén om folkviljans förverkligande. Och det är just där filmen Mr Smith i Washington har sin kärna.

I James Stewarts till synes naiva gestalt tar demokratin form som allt från den amerikanska konstitutionen till kärlekens lov i Korintierbrevet. Han tror verkligen på sitt uppdrag och genom det får han också ett moraliskt övertag över sina korrumperande kolleger. Självklart beskriver filmen en saga, men som alla sagor har den en sensmoral som är universell: Demokratin har inget annat skydd än människors tilltro till dess kraft. I den tilltron kommer vi som medborgare att handla och därmed reproducera demokratin dag för dag, i generation efter generation. Det finns inget annat sätt.

Jag ser två hot mot den demokratiska reproduktionen idag – dels de politiska partiernas bristande förankring i de sociala skiljelinjer som växer fram i vårt samhälle, dels synen på politik som ett spel eller en teater.

De politiska partiernas oförmåga att lägga örat till marken (och med det menar jag sannerligen inte opinionsföljande) har jag tillsammans med Ulf Bjereld diskuterat utförligt i vår boktrilogi om den kommunikationella revolutionen, senast tog vi upp saken på DN-debatt den 30 november 2013. Jag skall därför inte orda mer om den saken här.

Politiken som ett skådespel vilket vi kommenterar från en publikposition har varit en återkommande figur i statsvetenskaplig litteratur sedan några år. Ibland talas det om ”publikdemokrati” men också jämförelserna med Tredje Riket har då och då lett fram till kritiska betraktelser kring vårt behov av politiskt skådespel. Jag är väl medveten om att medielandskapet idag i mångt och mycket är den scen på vilken politiken spelar ut sina pjäser. Till viss del är detta oundvikligt – och även något gott – men när själva utförandet av rollen kommer mer i centrum än vilken roll det handlar om hamnar vi alldeles fel.

Partiledare som Alf Svensson, Gudrun Schyman, Ingvar Carlsson eller Gösta Bohman vägrade i stor utsträckning att ta regi av den ansiktslösa publik- och medie-scenen. Den politiska diskurs på elitnivå som växer fram under 10-talet upplever jag som extremt snäv, som politisk teater liknar det snarast marionettdockor på scen. Risken är överhängande att Jefferson Smith med sitt demokratiska patos skulle känna sig lika obekväm i vårt parlament idag som han gjorde i den amerikanska senaten.

En bref: Partierna sviker sin roll i demokratin

För de läsare av bloggen som möjligen missat det så skrev jag och Ulf Bjereld på DN Debatt i lördags om de hot mot demokratin som vi ser som de mest påtagliga just nu – nämligen de politiska partiernas sviktande förmåga att agera i enlighet med sin roll i en liberal demokrati.

Partierna skall mobilisera de sociala konfliktlinjer som uppkommit under varje nationsbyggandeprocess och göra dem till politiska skiljelinjer. Dessa konflikter skall aggregeras, artikuleras och kanaliseras in i de politiska institutioner som utövar beslutsmakt över nationen, alltså auktoritativt fördelar resurser till medborgarna. Traditionellt brukar man ange att partierna skall vara ett ”transportband” mellan medborgare och institutioner. Värt att notera att det inte är fråga om någon ”opinionsdemokrati” eller ”åsiktsdemokrati”. Då behövde vi inga partier. Partiernas roll är ju att samla, gestalta, uttrycka och kompromissa sig fram till politiska reformförslag som kan kanalisera de djupa konfliktstrukturerna in i beslutsfattandet. Normalt sker detta arbete via konkurrerande ideologiska system som ger form och innehåll åt förslagen. Via en parlamentarisk dragkamp mellan partier kommer processen fram till demokratiska beslut. Beslut som sedan skall omsättas i handling i en opartisk och transparent offentlig förvaltning.

För den som vill läsa mer om den demokratiuppfattning som underbygger vår syn på partierna rekommenderas Seymour Martin Lipset och Stein Rokkans banbrytande arbeten från 1960-talet. I modern tappning kan edn nya boken ”Democratic decline and democratic renewal” av Ian Marsh och Raymond Miller nämnas. Författarna kommer också med förslag om hur partierna och demokratin kan vitaliseras. Ian Marsh utvecklar resonemanget på LSE-bloggen (forskarblogg från London School of Economics).

Vi har också själva skrivit en boktrilogi där vi argumenterar för hur den nuvarande situationen kommit till och varför den är ett hot mot en utveckling och fördjupning av vår demokrati: I Vattumannens tid? (2005), Kampen om kunskapen (2008) samt Den Nödvändiga politiken (2011) alla på Hjalmarson & Högbergs förlag.

Kyrkovalet – det stora problemet är bristen på tydliga konflikter

Kyrkovalet närmar sig, den 15 september är det möjligt för alla kyrkans dryga fem miljoner röstberättigade medlemmar att välja företrädare på såväl lokala som centrala nivåer. Många har, bland annat, ondgjort sig över att politiska partier deltar, över att valet är dyrt och över att valet lockar få och därmed saknar legitimitet.

Två ting väcker tydligen irritation i debatten, dels att kyrkan har ett så omfattande val som liknar de allmänna valen till riksdag, EU-parlament eller kommuner, dels att de traditionella politiska partierna ställer upp i detta val.

Jag har fått uppfattningen att få är medvetna om att det finns en lag stiftad i Sveriges Riksdag om Svenska Kyrkan. Det är sant att Svenska kyrkan inte längre styrs från regeringen och den minister som förr bar det vackra namnet ecklesiastikminister*, men Svenska Kyrkan är inte alls samma typ av organisation som Pingströrelsen, Equmeniakyrkan eller för den delen Röda Korset eller Greenpeace. Svenska kyrkan har av Riksdagen ålagts ett antal uppgifter:

1 § Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund som framträder som församlingar och stift. Svenska kyrkan har också nationella organ.

2 § Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet.

I lagen föreskrivs alltså att kyrkan skall ha vissa demokratiska beslutsnivåer, finnas i hela landet samt inte vara en kyrka enbart för de som bekänner sin tro på Jesus Kristus som sin Frälsare (bekännelsekyrka) vilket de s k kongregationalistiskt organiserade kyrkorna gör. Även i övrigt lämnas en hel del föreskrifter om Svenska Kyrkans organisation i stift och som en biskopskyrka. Tankegången att det är enbart de medlemmar som går till gudstjänst stöter på patrull redan här – en demokratisk organisation måste rimligen handla om alla medlemmars möjlighet till inflytande och kravet på att vara en folkkyrka pekar på vikten av att betjäna alla, inte enbart de teologiskt rättrogna.

I paragraf fyra anges också att församlingarnas grunduppgift är att

….fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.

Här finns alltså ett åläggande om att ge alla möjligheter till gudstjänstfirande, att undervisa i den kristna tron samt utöva den barmhärtighet som Jesus påvisade men även att bedriva mission – alltså att omvända människor till tron på Jesus Kristus!

Talet om att det är konstigt med allmänna val i kyrkan, att bara det s k kyrkfolket borde få bestämma eller att kyrkan är fri och därför gör som den vill är således inte grundat på kunskap om de politiska ramar som faktiskt råder.

För att skapa en demokratisk organisation krävs att medlemmarna kan få inflytande över styrandet av kyrkan. Med så många medlemmar med så olika grad av engagemang och erfarenhet är det inte lätt att hitta tydliga konfliktlinjer i kyrkopolitiken. Valen handlar inte om teologi, den är bestämd i lag och förvaltas framför allt av biskoparna, utan om hur kyrkan skall leva upp till sina åligganden som rikstäckande folkkyrka och vad som övrigt sägs i lagen om Svenska Kyrkan. De politiska partierna organiserar de grundläggande politiska motsättningarna i vårt samhälle, på grundval av värdesystem (ideologier) som rör väldigt mycket mer än jobbskatteavdrag eller maxtaxa. För mig är det inte underligt alls att de politiska partierna utifrån sin grundläggande värdesystem också har olika uppfattningar i kyrkopolitiska frågor. Ett politiskt parti är inget annat än en grupp som för fram kandidater i val på grundval av ett viss program/ideologi. I den svenska debatten tycks termen ”partipolitik” kommit att betyda något annat, t ex riksdagsarbete, debatter i Agenda eller Almedalstal.

Det är tvärtom ganska rimligt att organisationer som de politiska partierna – vilka gör anspråk på att uttrycka och föra fram centrala samhälleliga värden – också låter dessa värden impregnera frågor om hur den svenska folkkyrkan organiseras. Förutsatt att kandidaterna är intresserade av kyrkan och de religiösa frågorna förstås. Men det kravet ställer vi väl på kandidater i kommunpolitiken eller EU-valet också? Kopplingen demokrati, partier och lagstiftning är inte särskilt långsökt ens i kyrkan.

Det stora problemet för kyrkovalet är brist på konfliktlinjer. Istället för att peka på vilka frågor och konfliktlinjer de olika grupperingarna vill föra fram ägnas tid åt att bråka om huruvida de andra aktörerna (partierna) skall få vara med. Det leder knappast till ökat intresse. En kyrka med flera miljoner medlemmar tycker förstås inte lika om allt – och nej det står faktiskt inte i Bibeln hur församlingen skall organiseras, vilken typ av diakoni som skall prioriteras eller hur kyrkorna skall förvaltas. Det är det som är just kyrkopolitiska frågor.

Så, med tanke på lagen om svenska kyrkan är det svårt att hitta någon annan lösning än riksomfattande val för alla röstberättigande (jag är öppen för konstruktiva förslag) och med tanke på partiernas nationella utbredning och väl utvecklade värdesystem är de (tillsammans med andra nomineringsgrupper) ganska bra organisationer för att utgöra den ideologiska genväg som väljarna behöver – i kyrkoval likaväl som i EU-val eller kommunala val.

 

* Det är ingen slump att kyrka, utbildning och kultur styrdes från samma departement. I Europa hade kyrkan tidigt en viktig roll just avseende dessa frågor, det är först under de senaste decennierna som dessa roller frikopplats, och det under politiska konvulsioner.

Folkomröstningar och vad demokrati är (och inte är)

Folkomröstning. Det låter väl så genuint demokratiskt som det bara kan bli. Ändock är folkomröstningar ett mycket ovanligt inslag i svensk nationell politik (sex stycken), men lite vanligare i kommuner (drygt 60 tillfällen). Förklaringen är att folkomröstningen har en helt annan demokratisk grund än den representativa demokrati som är normen i vårt land. Den representativa demokratin bygger på tanken om aktiva medborgare som sluter sig samma och mobiliserar sina olika intressen, skapar organisationer för att samla och uttrycka dessa intressen (partier) och utser kandidater som kan förhandla  och fatta beslut i dessa medborgares namn.

Genom en lagändring är det sedan 2011 möjligt för tio procent av en kommuns röstberättigade invånare att få de valda politikerna att ta ställning till krav om folkomröstning. Kravet kan inte avslås med mindre än 2/3 majoritet i fullmäktige. Folkomröstning är en väg att fråga folket s a s vid sidan om den representativa modellen. Folkomröstningen har sin grund i den direktdemokratiska modellen, en slags Rousseau-inspirerad tanke om en folklig ”allmänvilja” som uppstår i det ögonblick när medborgarna samlas och uttrycker sin djupast kända kollektiva känsla.

I Göteborg har det nyligen beslutats att en folkomröstning om trängselskatten skall äga rum. Märkligt nog skall Göteborg alltså ha en folkomröstning om trängselskatt trots att beslut om en sådan fattas av Riksdagen. Såvitt jag vet har ingen överklagat beslutet, men det vore inte helt orimligt att ifrågasätta att en folkomröstning (även om den är rådgivande) skall äga rum i en fråga som kommunfullmäktige inte har beslutsrätt över.

I en intervju med P1-programmet Studio Ett talade den av de göteborgska moderaterna som ansetts vara den som avgjorde omröstningen i fullmäktige (Gunnar Ek) om att han inte kunde neka de tio procenten som önskade denna folkomröstning den, det vore inte demokratiskt menade han. Ett sådant påstående är märkligt eftersom demokrati inte är något annat än det system för förverkligande av folkviljan som vi gemensamt beslutat om inom ramen för just detta system. Självklart är det då lika demokratiskt att utnyttja sin rätt att säga nej till ett sådant krav som att säga ja till det. Varför de 90 procent som inte begärt en folkomröstning skulle vara mindre intressanta att lyssna till ur demokratisynvinkel är oklart.

Demokrati i meningen en ideal värld där alla får säga sitt, blir lyssnade på och är nöjda med besluten existerar inte annat än som just ett ideal. Min demokratisyn (det finns självklart olika sådana) bygger på att medborgarna i ett samhälle är aktiva i frågor som rör samhällets utveckling genom att organisera sig, samla ihop och uttrycka sina uppfattningar genom partier och andra organisationer. I varje samhälle finns intressekonflikter och hårda motsättningar på kollektiv nivå och dessa får bäst effekt för samhällsutvecklingen om de mobiliseras inom ramen för en demokratisk representativ process. Den svåra uppgiften för dem som fattar besluten är avvägningarna, om processen varit schysst kan de flesta av oss acceptera avvägningar som går oss emot. Med jämna mellanrum får vi säga vårt om styrkeförhållandena i val, men dessa val är bara toppen av ett demokratiskt isberg. Väljer vi att inte engagera oss i partiarbete eller mobilisering mellan valet är det individens ensak, men systemet kan inte klandras för det.

Det folkinitiativ som nu tillkommit har mobiliserats inte av något politiskt parti eller liknande organisation utan av ett medieföretag. Som en del av sin journalistik och varumärkesstrategi har tidningen gjort sig till tolk för ett bilismens missnöje och invaggat människor i en föreställning om att det finns gratis lunch – alltså att vi kan få både tågtunnel, biltunnel och ny bro utan att behöva betala något själv. Om GT istället hade mobiliserat för en folkomröstning om hela Västsvenska paketet hade det varit värt mer respekt.

Det stora misstaget var att kalla avgiften för trängselskatt (men det berodde på lagstiftningens tillkortakommanden) när det egentligen är fråga om det som i Norge kallas för ”bompengar”. Möjligen får kommunledningen nu äta upp att man inte från början gjorde klart att det var en avgift för nya trafiklösningar och inte en trängselskatt.

Oavsett hur det går och vilket resultatet bli i folkomröstningen är det faktiskt demokratin som förlorar. Och därmed i förlängningen vi själva.

S-kongress: Propositionsordningars makt och demokratins skönhet

Jag är medveten om att kompromisser och kohandel inte är vad som river ned de största applåderna eller gör sig på banderoller eller i talkörer. Men icke förty, kompromisser är faktiskt demokratins grundläggande idé. Den demokratisyn som jag bekänner mig till utgår från att grundläggande intressekonflikter i samhället behöver mobiliseras, samlas, formuleras, kanaliseras och sedan bli en del av de förhandlingar som ligger till grund för den auktoritativa värdefördelningen i samhället. För denna process krävs aktörer som tar på sig att mobilisera de strukturerande konflikterna i varje politiskt system (politiska partier) och att dessa kan ställa upp med kandidater som i en representativ roll kan föra medborgarnas talan. I förhandlingar i vilka ingår kompromisser av större eller mindre slag fattas sedan beslut som kan utvärderas av medborgarna i återkommande, fria och öppna val. Under mellanperioderna finns alla möjligheter till kontakter, opinionsbildning och mobilisering i relation till de folkvalda. Det må tyckas vara gammalmodigt men detta är en av flera för mig helt avgörande principer när jag analyserar samhällsfrågor och politik.

När S-kongressens kompromiss om vinster i välfärden framställs som ett problem ser jag det snarare tvärtom. Det är trots allt ett hälsotecken från ett parti som ganska nyss var nere för räkning att partiet förmår enas kring en riktning i denna centrala ideologiska fråga. Däremot tror jag inte alls att frågan därmed är slutdiskuterad inför valet 2014. Alliansregeringen har redan gjort klart för uppmarsch i dessa frågor och det huvudsakliga vapnet är valfrihetsbegreppet.

Socialdemokraterna är en koalition i sig själv. Många stora partier, sådana som varit ledande i det egna landets utveckling, har den egenskapen. Vi kan jämföra med Gaullistpartiet eller den tyska kristdemokratin, men även stora oppositionspartier på kontinenten är formade så. Partier är baserade på samhällets intressekonflikter och därmed finns det också en del korsande skiljelinjer inne i partierna. I min värld, såsom jag ser på demokrati, är det ett hälsotecken. Partier som kan kompromissa, som kan hålla samman spänningar mellan intressen och som kan förhandla sig fram till nya lösningar är partier som också förmår att regera. Det gäller inte bara socialdemokraterna utan lika mycket partier som Centerpartiet och Moderaterna som visat prov på en sådan förmåga. Sådana partier är också goda skolor för demokrati för de politiskt aktiva. Tvärs emot den befängda idén att demokrati är att få sin egen vilja igenom, få sin världsbild accepterad som den sanna eller att varje fråga skall lösas med en opinionsundersökning erbjuder ett politiskt parti en gemenskap i vilken man kan bryta de egna intressen mot andras. Politik är att stöta, blöta, kompromissa och hitta vägar framåt. Ja, schablonen ”det möjligas konst” är korrekt.

När jag ser partier kongressa eller ha sina återkommande motsvarande möten blir jag rörd över demokratin. Och jag tycker att propositionsordningar, valsystem och nomineringsprocesser är maktens innersta kärna och frasen ”Votering är begärd och skall verkställas” är demokratins grundsten.

Som Gabriel Wikström (SSU) sa i SVT så verkar Stefan Löfvens ledarstil vara just att förhandla, lyssna, kompromissa. Och jag menar att det är något som SAP kanske saknat sedan Ingvar Carlsson. Möjligen blir det också en framgångsrik strategi för partiet.

Näthat och näthat…

Näthat. Termen har blivit lika drypande av obehag som t ex ”videovåld”, men också lika konstruerad mot bakgrund av en förändrad teknisk plattform för att ta del av kultur och samtal. Att skilja på hot och hat är viktigt, det förstnämnda är oftast brottsligt, det andra oftast inte. Men det andra kan pervertera varje samtal – oavsett om de förs på nätet eller ej – och innebär ofta kränkningar och sårande tillmälen som är oacceptabla i en demokratisk debatt. Oftast är det kvinnor som drabbas av kränkningarna på nätet, men alla samtal förstörs när tillmälen och förenklingar tillåts dominera. Vad som inte får glömmas bort i den allmänna upprördheten är dock att skyddet för den personliga integriteten gäller alla, jagandet av nätmarodörer får inte gå över de gränser som den personliga integriteten kräver.

Igår deltog jag i en paneldebatt om just ”näthat”, arrangerad av Göteborgs-Posten och med tidningens kulturchef som moderator (Gabriel Byström). Ämnet var litet vagt formulerat men huvudsyftet var att diskutera det offentliga samtalets former. Övriga i panelen var Sara Britz (GP), Mattias Hagberg (frilans), Åsa Linderborg (AB) och Johan Pehrson (Fp). Debatten livesändes men kan höras och ses i efterhand här.

Jag vill göra en distinktion mellan 1. Brev/mejl som kommer till objektet personligen, 2. Sker som uttalas i nätoffentligheten till objektet ifråga samt 3. Saker som uttalas om objektet i nätoffentligheten. I det första fallet skiljer sig inte nätet från de högar av anonyma brev som många av oss får och har fått undre årens lopp. De flesta är ytterst otrevliga och inbjuder inte till samtal. Någon enstaka gång finns dock ett utrymme för dialog, ibland fungerar den men ganska sällan. I fall nummer två finns det likaledes möjlighet att gå i dialog offentligt, men då med alla de begränsningar som gäller för en anständig debattör. Min uppfattning är att den som sprider invektiv, svordomar och könsord kring sig därmed har exkluderat sig från en dialog. För objektet för hatet blir det som att slåss med händerna bakbundna medan motståndaren har båda händerna fria, och knogjärn därtill. Den typen av fajter är jag ointresserad av. Syftet är också att dra ned motståndaren i samma oanständiga sörja som man själv (grisbrottning). I det tredje fallet är det oftast tal om fördömanden, att yttra sig fyller funktionen av att bli bekräftad i sitt hat mot en enskild medborgare och mot etablissemanget (oftast de som syns i medierna) och frågan om dialog är helt irrelevant. I vissa fall kan det gå intressanta konvulsioner genom en sådan debatt om objektet ifråga helt sonika dyker upp och för ett samtal (på sina villkor) men oftast förändrar det ingenting.

Således, det som ser ut som en önskan om dialog är ytterst sällan det. Syftet är att bekräfta den egna världsbilden och peka ut ”PK-maffian” (alla vi som anses politiskt korrekta eftersom vi vill ha en anständig diskussion) som förrädare, ynkryggar och lögnare.

Vad drar vi för slutsats av det? För min del drar jag slutsatsen att den lilla grupp som sysslar med s k näthat bör tryckas bort ur fokus genom en rejäl motmobilisering av alla de krafter som vill använda de nya virtuella arenorna för ett demokratiskt samtal, för samhällsutveckling och kunskapsspridning. Och gärna konflikt – politik är konflikt i fredliga former. Jag är övertygad om att en sådan mobilisering är möjlig, kanske t o m oundvikligt, med yngre generationers självklarhet i att vara ”på nätet” liksom att ”vara i livet”. Vad vi som är något till åren komna kan göra är att justera lagstiftningen så att den tar hänsyn till att offentlighet är något annat i dessa nättider än förr, samt att upprätthålla normer för samtalet. INGEN skall behöva acceptera skällsord och invektiv, det är bara att hysta ut de personerna från samtalet. Jag accepterar inte en gäst i mitt hem som ägnar sig åt missfirmelse, förtal och kränkningar vid middagsbordet. Den personen visas på porten. Samma sak gäller på nätet.

PS: Och det finns inga ursäkter för att bete sig illa mot okända människor på nätet. Ibland sägs att det är synd om individer som vräker ur sig otidigheter till kvinnor som syns på TV. Det är det inte. Sverige är fullt av människor som kämpar för att få pengar, arbete och familj att fungera, massor av människor som hamnat på skuggsidan och massor av människor som offrats på arbetslinjens altare. En bedövande majoritet av dem ägnar sig inte åt att kränka folk de ser på TV och i tidningar. Heder år dem. Inte åt hatarna. DS

Läs mer om debatten här (Cecilia Dalman Eek) och här (GP). Läs om nätaktivism här.

Fel sorts konflikter i parlamentet ledde till Weimars fall

Konflikterna mellan partierna i Weimarrepublikens parlament var inte fruktbara för demokratins utveckling. Att Weimarrepubliken föll samman under trycket av ekonomiska kriser och politiska konflikter vet vi, men Martin Ejnar Hansen och Marc Debus visar i sin artikel ”The behaviour of political parties and MPs in the parliaments of the Weimar Republic” (Party Politics vol 18 no 5 sid 709-726) att vid sidan av den traditionella ekonomiska motsättningen mellan höger och vänster så var det partiernas konflikt över republikens vara eller inte vara som knäckte demokratin. Varför blev det så?

Hansen och Debus utgår från Lipset och Rokkans skiljelinjemodell och menar att de två grundläggande konflikterna i Tyskland borde varit arbete-kapital och kyrka-stat. Men istället blev konflikten kring demokratins fortbestånd avgörande, dels därför att partierna internt var splittrade kring denna fråga, dels därför att de partier som var mest emot demokratin också var de mest homogena och därmed växte till de största – på var sin sida av vänster-högerskalan.

Den växande nationalsocialismen åt i praktiken upp den nationalkonservativa agrara partiet som delvis valde att samarbeta med nationalsocialisterna. Den urbana liberalismen splittrades istället mellan den ekonomiska högern och vänstern liksom de katolska partierna. Under den sista mandatperioden (1930-32) visar Hansen och Debus att NSDAP (nationalsocialisterna) dels förflyttat sig från vänster till höger på den ekonomiska dimensionen sedan 1924, dels var det mest homogena partiet avseende röstningar i parlamentet. Både kommunistpartiet och nationalsocialisterna var anti-systempartier medan socialdemokrater, urban liberalism och de katolska partierna var alltför splittrade över de ekonomiska frågorna för att kunna bjuda de två homogena anti-systempartierna något reellt motstånd.

Hansen och Debus konstaterar att under Weimar-republiken saknas den demokratiskt grundläggande motsättningen mellan regering och opposition, istället är konflikten kring det demokratiska systemet den organiserande. De i det tyska samhället relevanta skiljelinjerna arbete-kapital respektive kyrka-stat hade en mycket tillbakaskjuten placering och artikulerades eller kanaliserades inte alls in i det politiska systemet. Allt medborgerligt missnöje kom istället att fångas upp av de två stora polära partierna, som båda var emot den demokratiska ordningen.

Av detta kan vi kanske lära att det är centralt att de i samhället stora och avgörande skiljelinjerna (de som alltså har en social bas, en kollektiv identitet och ett organisatoriskt uttryck) också är de som bör utgöra spelplanen för det parlamentariska arbetet, inte pseudo-konflikter eller åsiktsskillnader av temporär art. Vi kan också bli uppmärksamma på vikten av parti-intern stabilitet och förutsägbarhet, liksom på omöjligheten att samarbeta med aktörer som inte accepterar de grundläggande spelreglerna för demokratin.

 

Det räcker inte med principer och individuella rättigheter

Med oro följer jag rapporteringen från olika delar av den muslimska världen där demonstrationer mot en islam-fientlig film övergår i kravaller och vi har t o m sett regelrätta angrepp på västerländska ambassader. Bilderna visar människor som riktar sin vrede och hat mot vad de flesta anser helt fel måltavlor. Ambassader och beskickningar – eller andra byggnader – som anses representera stater och nationer blir symboler för något som enskilda medborgare i dessa länder genomfört och spritt via medier. Vi har sett det förr, den som inte själv lever i ett samhälle där den individuella friheten och de individuella rättigheterna är självklara grunder för samhällsbygget förväxlar statlig policy med enskilda medborgares politiska friheter.

Fortfarande har nationalstaten som begrepp ett starkt grepp om den politiska föreställningsvärlden, och fortfarande är det den enda välfungerande och erfarenhetsbaserade ramen för demokratin (om det än kan se annorlunda ut om några decennier). Men inom nationalstatens ram har det i de flesta demokratiska länder utvecklats en syn på individen som är främmande inte bara för ledarna i många auktoritära regimer utan också för människor som lever under dessa regimer.

Naturligtvis sker attackerna på ambassaderna och beskickningarna inte utan att det finns mobiliserande aktörer. Dessa individer nyttjar andras vrede, okunnighet eller lojalitet i sina egna syften. Och det är tragiskt att inte fler politiska ledare gjuter olja på vågorna genom att understödja de personer som påpekar att USA policy inte är detsamma som en amerikansk medborgares taffliga filmiska hån mot islam.

Min uppfattning är att det är de auktoritära strukturerna vi måste slåss mot, var de än dyker upp. Om de kallar sig religiösa eller sekulära, om de kallar sig vänster eller höger och om de kallar sig folkliga eller ej spelar ingen roll, auktoritära läror, ledare och strukturer är vad som hotar inte bara demokratin i västerländsk mening utan människans frigörelse och framtidshopp.

Sedan fyrtio år har befolkningarna i västvärlden rivit ned de flesta gamla auktoritära strukturer, auktoriteter som var oomtvistliga har försvunnit. Individen och individens rättigheter står sedan länge i centrum. När nya auktoritära aktörer och idéer dyker upp är det inte alltid lätt att upptäcka och motarbeta dem i ett samhälle som är öppet, tolerant och individorienterat. Utmaningen är att med auktoritet (sic) och på individuell grund motarbeta auktoritära strukturer var de än dyker upp – men också att samtidigt bygga upp strukturer som skydda det gemensamma bästa inom ramen för det vi kallar en liberal demokrati.

När auktoritära grupper och aktörer – oavsett vad de kallar sig – nyttjar de individuella friheterna och rättigheterna för att bryta ned den politiska frihet vi tror på krävs mycket mer än ett principfast försvar för individens rättigheter. Det krävs ett konstruktivt samhällsbygge där respekt, tolerans, hänsyn och dialog är vägledande och som inbegriper ett perspektiv där dygd och ömsesidighet är ledstjärnor. Det räcker helt enkelt inte med principer (även om de är nödvändiga) och det räcker inte med individuella rättigheter (även om de är nödvändiga).

Protesterna såsom de utvecklats och filmen med smädelser mot islam på Youtube är båda symptom på auktoritära strukturer och skapade utifrån idén om auktoritet före individualitet. Ingen av dessa politiska uttryck är möjliga som grund för ett samhällsbygge.

Rekommenderar läsning om republikanism (företrädd av Phlip Pettitoch Quentin Skinner).

Rekommenderar också läsning av ”Kan vi leva tillsammans?” av Alain Touraine (som fullföljer Beauvoirs existentialistiska tes om det individuella valets konsekvenser).

Sjunkande partimedlemskap ifrågasätter både partiteori och demokratisk praktik

Allt färre européer väljer att vara medlemmar av ett politiskt parti. De enda avvikarna är Grekland och Spanien som båda har ett ökande partimedlemskap sedan 1980-talet, men åtminstone Spanien ligger ändå på en nivå under det europeiska snittet i medlemskap. Även i länder som traditionellt haft en ovanlig hög andel av väljarna som partimedlemmar (Österrike t ex) är raset påtagligt. Ingrid van Biezen, Peter Mair och Thomas Poguntke visar i sin artikel Going, going…gone? The decline of party membership in contemporary Europe (EJPR vol 51 no 1 2012 s 24-56) att denna utveckling utmanar våra teoretiska föreställningar om partier.

I tidigare partilitteratur fanns en föreställning om att partimedlemmar på mellannivå var mer ideologiskt extrema än både väljare och partiledning, den s k May’s lag. Visserligen gick den aldrig att vare sig driva hem fullt ut eller falsifiera fullt ut (vilka samhällsvetenskapliga lagar gör det…) men föreställningen hade starkt stöd i empirisk forskning. En minskad andel av väljarna är nu medlemmar i något politiskt parti men den andelen tycks vara mer representativ för väljarna i gemen än tidigare. En yngre medlemsgrupp tycks också ha starkare karriärambitioner jämfört med tidigare.

I tidigare partilitteratur ansågs partier ha tre delar: partiledning, förtroendevalda och gräsrötter. Den sistnämnda delen av partiet var den som utgjorde länken till medborgarna, där fanns kanalen mellan politikens institutioner och det politiska engagemanget, för kommunikation åt båda håll. Med den avfolkning som partierna nu tycks stå inför ställer författarna frågan om inte partimedlemmar framöver istället kan anses vara en integrerad del av partiapparaten och inte en del av det civila samhället. En sådan utveckling utmanar det politiska partiets roll i vår demokrati. Partiteorin har inte, och ännu mindre demokratiforskningen, tagit denna utmaning på allvar utan arbetar fortfarande i stor utsträckning med forskningsfrågor som i generell mening ser demokratin som en partidemokrati.

Utvecklingen mot fler s k primärval, öppna ledarval och ett utvidgat medlemskap även till sympatisörer ifrågasätter också partiets traditionella funktioner i en demokrati. Personligen tror jag att denna utveckling är positiv och jag önskar att de svenska partierna kunde skynda på utvecklingen – alternativet är att den för demokratins vitalitet avgörande kanalen mellan medborgare och politiska beslut slammar igen och ersätts av opinionsmätningar och fokusgrupper (inte för att det inte redan finns, men ändå). Om partierna slutar att artikulera de grundläggande politiska konflikterna i en demokrati så avstannar också den demokratiska utvecklingsprocessen. I förlängningen ser vi förstelning, krympande politiskt utrymme och minskat engagemang i det gemensamma. Något som på sikt, menar jag, också tar sig uttryck i bristande tillväxt, dynamik och kreativitet i ett samhälle.

Det finns många sätt för partierna att vitalisera sig själva som organisationer. Jag har tillsammans med Ulf Bjereld i boken Den nödvändiga politiken (2011) föreslagit att de politiska partierna borde söka samarbete med alla de organiserade intressen som vårt samhälle faktiskt innehåller. Banden mellan socialdemokrati och LO borde upphöra och istället borde alla partier samverka med olika organisationer i olika sammanhang – det kan röra sig om kyrkor, nykterhetsorganisationer, hjälporganisationer, fackföreningar, lobbygrupper av olika slag eller specialföreningar.

Moderaterna i Skåne är innovativa och söker nu politiker med hjälp av erbjudande om en bra ledarutbildning och möjligheten att få förverkliga sitt politiska engagemang. Jag är säker på att de finns fler svenska exempel på partier som lokalt jobbar kreativ och försöker upprätthålla sin funktion som kanal mellan väljare och valda.

Uppdatering 120111: Vänsterpartiet väljer att prioritera organisationen, skaffa sig ekonomiskt oberoende genom höjd partiskatt och därmed kunna möta medlemmarna på ett bättre sätt. Även detta ett tecken på försöken att återupprätta partidemokratin.