Etikett: demokrati

Bildning är revolutionärt

Under politikerveckan i Almedalen hade en handfull seminarier ”bildning” som tema. Bildning förknippas i svensk kontext ofta med borgerlig bildning, allmänbildning eller litterär kanon – alla fenomen som numera känns ganska daterade. Men vad är då bildning? Seminarierna på Gotland gav inget bra svar, förutom det som de flesta av oss som är verksamma inom utbildningsväsendet är ense om, nämligen att bildningens frukter är nyfikenhet. öppenhet. kritisk reflektion och tolerans. De flesta personer som genomgår en akademisk utbildnig förutsätts få med sig en viss form av bildning, nämligen en förmåga att förstå att det är mycket vi inte förstår, att saker och ting aldrig är så enkla som de verkar och en fördjupad självinsikt.

Utan att vara alltför sarkastisk så är det ganska självklart att den politiska makten pratar väl om bildning men är rädda för den. Bildade medborgare ställer krav. Bildade medborgare har argument. Bildade medborgare utmanar.

På 1950-talet kunde den som inträdde i medborgarkollektivet vid en viss ålder få en bok där grundläggande kunskaper om samhälle, familj och hälsa fanns att läsa. Självklart var det en normerande och i en mening exkluderande gest. Men, och det är viktigt, staten fann det oavvisligt att medborgarskap krävde bildning. Att blunda för det faktum att det inte bara är en fråga om rättigheter att vara medborgare utan också återfinns en skyldighet att utveckla en viss bildning transformerar demokrati till populism. Utan bildning får vi en demokrati som styr med ett vått finger i luften och risken är att klassklyftorna växer dramatiskt.

I vår sköna nya värld tror jag att bildning behöver återuppväckas. Bildning är idag så mycket mer nödvändigt eftersom kunskap, fakta, information och data är något vi kan få med ett klick. Bildning är att kunna jämföra, relatera, reflektera, ifrågasätta och kontextualisera. För att förmå att göra det måste varje individ internalisera en stor mängd kunskaper, fakta, information och data som man sedan kan plocka fram när det behövs, Visst är det bra att kunna hitta till Älvsbyn med GPS men om du skall veta vilka kläder du skall ha med är det rätt bra att veta om det ligger norrut eller söderut. Visst är det toppen att kunna slå upp när filmen ”Drottning Kristina” kom eller att Greta Garbo spelade huvudrollen, men dess kvalitet ligger i filmens genusperspektiv.

I det som beskrivs som civic education eller liberal education återfinns ett rejält stycke medborgerliga dygder. Dygder som inte finns där för att tjäna vare sig makten, staten, familjen eller kapitalet. Dygder som finns i sin egen rätt, för människans skull. Dessa dygder skulle jag vilja hävda är den bildning som vårt samhälles medborgare behöver.

Bildning är inte ofarligt – och inte ansträngningsfritt. Men det har fortfarande en ”fin” klang, trots att det borde betraktas som ett revolutionärt anrop. Låt dig inte luras. Bilda dig – bli en medborgare! Bilda dig – bli radikal! Bilda dig – var revolutionär!

Vem försvarar yttrandefriheten?

Är yttrandefriheten villkorad? Ja, den frågan är rimlig att ställa sig efter att ha läst DN:s ledare idag fredag med rubriken ”Håll rasismen kort!”. I ledartexten återberättas att utrikespolitiska föreningen vid Linköpings universitet bjudit in Ahmed Rami till en debatt om yttrandefrihet. Ahmed Rami har dömts i svenska och franska domstolar för hets mot folkgrupp och spridande av antisemitisk propaganda. DN skriver att Rami ”missbrukat” yttrandefriheten och därför borde inte Linköpings universitet ”upplåtit sina lokaler” för en sådan antisemit. Men Rami var inte inbjuden för att prata om substansen i sina antisemitiska åsikter, istället var han där i sin egenskap att vara en av dem som faktiskt överskridit gränserna och t o m dömts för det. Visst är det intressant att låta den typen av personer få konfronteras med de principer som bygger upp vårt öppna samhälle? Upp med trollen i ljuset så spricker de!

Någon har skrivit (påminn mig gärna!) att moralism är förbehållen liberaler. En konservativ kan argumentera utifrån nation, tradition och religion medan en socialist kan ikläda sig rollen av försvarare av klass, parti och marxism. Men en liberal – vars yttersta värde är individuell frihet – hamnar i moralismens träsk så fort individerna ”missbrukar” de principer som hon/han håller högt. Hur kan en per se obegränsad frihet som yttrandefrihet ”missbrukas”? Är det missbruk av yttrandefriheten att kräva kvinnan tillbaka till spisen eller homosexuella i garderoben? Naturligtvis inte, om än omdömeslöst. Tolerans är att stå ut, inte med det acceptabla utan just det man inte vill acceptera.

Yttrandefriheten är lika och gäller för alla. Rami har, såvitt jag vet, avtjänat sitt straff. Litar DN inte på folket – tror de att Rami är en folkförförare som skall få oss alla att bli anti-semiter? Jag tillhör dem som inte bara anser att rasismen skall hållas kort utan tvärtom att den aktivt skall motarbetas – på värdegrund. Jag kan stå upp när och var som helst och utöva mitt grundlagsskyddade motstånd mot anti-semitism och annan rasism. Men om inte liberalerna själva tror på yttrandefriheten som fundament i en öppen demokrati vem skall då försvara den?

Skam fungerar inte som politiskt verktyg

Ikväll deltog jag i en debatt i ABF-huset under rubriken ”Skuld och Ansvar i politiken” tillsammans med Sverker Gustavsson, Barbro Hedvall och Carl Tham. Fabian-salen var i stort sett fullsatt och för ovanlighetens skull var det en hygglig andel kvinnor där. Politikseminarierna på ABF-huset brukar alltid locka en oerhört manligt dominerad publik.

Jag pratade om att skam och skuld inte är samma sak. Skuld är individuell och hänger samman med ansvar – medan skam är kollektiv och hänger samman med status. Därmed är slutsatsen att skuld fungerar i politiken men knappast skam. Våra institutioner är uppbyggda kring ansvarsutkrävande inte kring frågan om ära, heder och skam.

Tillsammans med mina med-debattörer lyfte jag fram statens försvinnande som ett kraftfullt problem för ansvarsutkrävandet, och menade att både bonushysteri och skambeläggande i den offentliga sektorn kan kopplas till utförsäljningen av staten eller riket, ett ord som Carl Tham fann särskilt vackert. Med allt fler aktörer som underkastas avkastningskrav och begränsade uppgifter så ökar incitamenten att lägga på extra-löner och pensioner. Som Barbro Hedvall påpekade finns det ju inte längre någon ägare som kan sätta stopp. Ägandet är upplöst i fragment.

Carl Tham kryddade debatten med att diskutera hur företaget Samhall genom att åläggas avkastningskrav inte kan anställa dem för vilka det skapades. Och han berättade historien om en kvinna som blivit avstängd från A-kassan eftersom hon spelar fotboll på kvällarna….Hon stod då inte till arbetsmarknadens förfogande. Tham undrade lite stillsamt om man får gå på bio om man är arbetslös?

Intressant? Läs mer om politik och demokrati.

Sverigedemokraternas opinionsutveckling och mediernas intresse

Sverigedemokraternas ställning i svensk opinion har stärkts under hösten 2008. Fortfarande är det dock mycket oklart om denna ökning av opinionsstöd innebär en etablering på högre nivå än tidigare. En jämförelse av tre svenska opinionsinstituts mätningar sedan oktober 2006 fram till november/december 2008 visar att det är under hösten 2008 som alla tre instituten uppmäter någon påtaglig ökning. Fortfarande ligger dock trendlinjen under fyra procent även hos SIFO. SIFO nämner till skillnad från de två övriga Sverigedemokraterna som ett alternativ och har så gjort under hela mätperioden. opinionsmatningar-sd8

En undersökning av medietäckningen av Sverigedemokraterna visar att medieintresset var som allra störst direkt efter valet 2006 (september 2006 1165 träffar, ej med i diagrammet) för att sjunka, men öka igen under hösten 2008, samma period som också partiets sympatier har ökat.

 mediearkivet-sd3

Om man skall dra några slutsatser av dessa undersökningar så är det att enskilda opinionsmätningar skall betraktas med stark skepsis. Intresset hos den seriösa bedömaren skall riktas mot trender och samband. Likaså kan vi dra slutsatsen att medieintresse och ökade opinionssiffror går hand i hand för Sd. Vilken den kausala ordningen är, eller om det är fråga om spuriösa samband, återstår att fundera på.

A propos medborgarkontrakt

 

Medborgarskapet överbryggar inte de politiska och de sociala skiljelinjerna i samhället. Medborgarskapet innebär inget slut på klassmotsättningar, segregation och sociala orättvisor. Men medborgarskapet möjliggör ett ”vi” som bör ligga till grund för dialog och ömsesidigt ansvarstagande. Medborgarskapet möjliggör därigenom ett politiskt agerande i individuella och i kollektiva former. (…)

Medborgarskap är, vid sidan av de formella rättigheterna, en känsla av att ingå i en politisk gemenskap och en vilja att ta ansvar för varandra. En sådan känsla kan inte kommenderas fram. Den kan bara växa i en miljö som visar att medborgarskapet finns och att det är på allvar.En sådan miljö förutsätter institutioner som är enhetliga för alla medborgare: skolor, sjukhus, bibliotek, kulturinrättningar. Det förutsätter ceremonier som visar på gemenskapens och medborgarskapets betydelse: högtidlighållande av medborgarblivande och myndighetsdagar, kanske föregånget av en ”medborgarskola” eller en forna tiders ”medborgarbok” med information om det svenska samhället.

För många 18-åringar blir det bara familjen eller de själva som upplever myndighetsdagen som ett vuxenblivande. Men det samhälle i vilket man inträder tycks inte ta minsta notis om det – varför skulle då den unga människan ta notis om samhället?

Så skrev jag och Ulf Bjereld i Göteborgs-Posten på Luciadagen 2002. När nu moderaternas idé om ett s k medborgarkontrakt för vissa grupper diskuteras kan det vara på sin plats att påminna om att medborgarskapet är något vi äger gemensamt. Alla tillsammans. Är moderaterna beredda att ta de generella konsekvenserna av en sådan medborgarskapssyn? Eller är det bara ”dom” som skall lära sig ”våra” värderingar?

Att flyktingar och deras barn har blivit en underklass i vårt samhälle kunde man dock höra i P1 idag där programmet Barnen berättade om projekt ”Tandborsten” i Rosengård i Malmö. Okunnigheten om tandvård och munhälsa var gigantisk och tandläkare berättade om likheter med vad hon såg bland svenska barn på 1960-talet. När mödrarna (för det är de som borstar tänderna på barnen) fick klart för sig att utspädd coca-cola i nappflaskan på natten var förödande för barnen upphörde denna vana. Människor som kommer till vårt land från andra delar av världen vill sina barn lika väl som alla andra föräldrar. Men de måste få en chans, få kunskaper som majoritetsbefolkningen redan har. Ingår tandvårdsupplysningen i kontraktet?

Ring P1 är inte demokrati

Erik Löfvendahl skriver i sin radiokrönika i SvD idag att

Ring P1 är – hur obehagligt det än kan förefalla – en sorts geigermätare för samhällets bakgrundsstrålning. I den politiska korrekthetens namn brukar vi inte låtsas om förekomten av någon sådan.

Det är tråkigt när en journalist så påtagligt missar målet i sitt uttryckssätt. För det första är metaforen ”geigermätare” illa vald. En geigermätare mäter radioaktivitet, alltså något livsfarligt som inte syns. Man mäter också vanligen radioaktivitet där man tror sig finna den. Det som förekommer i Ring P1 är vare sig något som inte syns på annat sätt eller livsfarligt. För det andra talar Löfvendahl om den politiska korrektheten. Det är ett uttryck som användes nedlåtande om vänsteråsikter som homosexuellas rättigheter och yttrandefrihet för extrema åsikter. Att ”vi” (tala för dig själv, känner jag) i Sverige inte skulle vilja kännas vid att det finns människor som tycker att vi borde införa dödsstraff eller hindra homosexuella att gifta sig är ju närmast löjligt. Att Löfvendahl väljer att tala om ”vi” på det inkluderande sätt han gör visar att han just tror att dessa åsikter som uttrycks i Ring P1 är något slags förtryckta yttranden som måste få komma fram. Att han sedan förväxlar ett närmast tourettskt tvång att säga fula saker i radio med demokrati är pinsamt. Jag som ofta vistas på lite andra platser i landet än innanför Stockholms tullar tycker inte på något sätt att det saknas forum för de åsikter som Löfvendahl syftar på. Poängen är att de där sällan vinner gehör och därför inte heller får någon betydelse,

Demokrati har ingenting med dårarnas paradis att göra. Demokrati är det system genom vilket vi – det svenska folket dvs alla medborgare – ges möjlighet att artikulera, aggregera, kanalisera och kommunicera våra uppfattningar för att skapa ett gott samhälle såsom vi förstår det. Det åligger var och en av oss att övertyga tillräckligt många om vikten av vår åsikt och om substansen i den. Demokratins väg i det svenska systemet är partier, val, föreningsarbete, omröstningar och lagstiftning. Att enskilda personer med udda åsikter, vilka även tillsammans utgör en försvinnande liten minoritet, som använder sig av Ring P1 skulle representera någon slags demokrati är löjeväckande. De använder sig självklart att sina demokratiska rättigheter, vilket de bör göra, men att påstå att detta program skulle utgöra ett forum av större relevans än alla föreningsmöten, demonstrationer, petitioner, partimöten, bloggnätverk, debattsidor och biblioteksföreläsningar (för att nämna något av allt förekommande) är att pervertera det demokratiska systemet till pöbelvälde och mobb.

Om det nu är så som Löfvendahl halvkvädet säger, att ”det finns partier som utformar sina politiska program” utifrån vad som uttrycks i Ring P1 så är väl det jättebra? Det är ju verklig demokrati. Då får dessa åsikter prövas i det parlamentariska systemet. Om Löfvendahl menar vad jag tror att han menar men inte vågar säga (är han politiskt korrekt??) nämligen att han syftar på SD, så är runt 3-4 procent av väljarkåren knappast något bevis för någon livsfarlig ”bakgrundsstrålning”, för att använda Löfvendahls egen terminologi. Bakgrundsstrålning måste ju elimineras, är det vad Löfvendahl menar också? Själv menar jag att vi som medborgare kan och bör tolerera den här typen av aggressiva uppfattningar så länge de inte övergår i handling. Vi som inte delar dem får a) försöka övertyga med egna argument eller b)hänvisa de missnöjda till partier och organisationer. Att kalla systemet för ”politiskt korrekt” är ett präktigt självmål av Löfvendahl, därmed ger han ju personer med uppfattningar som t ex att man skall sterilisera krimininella rätt i sin åsikt att vi som inte tycker så bara gömmer oss bakom en fisförnäm fasad.

Nej, Ring P1 är ett forum som gett personer med ogenomtänkta, icke-argumentativa och plumpa uppfattningar en möjlighet att få uppmärksamhet och intresse från hela mediesverige. Att det sedan förekommer många vettiga personer där är en annan sak – de förekommer på en massa andra ställen också. Det är inte de som behöver Ring P1.

Läs gärna Hanne Kjöllers utmärka text om Ring P1 som publicerades i DN för en månad sedan.