Etikett: främlingsfientlighet

Att ha två tankar i huvudet samtidigt: Både struktur och aktör…

Jag har blivit lite beklämd av den senaste veckans diskussion om rasism och främlingsfientlighet i Sverige. Grundstenarna i debatten har varit två män, båda med vad Statistiska Centralbyrån enligt Integrationsverkets riktlinjer från 1996 kallar ”utländsk bakgrund”. Såvitt jag vet är båda svenska medborgare men de skriver om sina olika erfarenheter av att ha namn som skiljer sig från det traditionella svenska namnskicket, ha yttre kännetecken som skiljer sig från vad de som växte upp på 1950-talet är vana vid och har föräldrar som har andra modersmål än svenska. Såvitt jag vet är en av dem född i Sverige medan den andre kom hit i vuxen ålder, båda har sin professionella plattform i kultursektorn, båda är män och det har ”gått bra” för dem båda om man med det menar att de har arbeten de trivs med, kan försörja sig och har bostad, mat och en hyggligt frisk tillvaro.

Jag talar förstås om Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieminister Beatrice Ask och Jasenko Selimovics svar på detta brev. Under hösten har det också förts en i mina öron mycket märklig debatt om ”vithet” som bland annat berört barnböcker, seriealbum och spelfilmer. Utlösande för de bägge herrarnas brevskrivning är den upptrappning i uppspårandet av papperslösa flyktingar i Sverige som polisen ålagts och som innebär en större fokus på inre gränskontroller, också benämnt REVA.

Jag blir beklämd dels av att debatten om hur vi behandlar varandra inskränker sig till att handla om vad vi känner och hur det känns att blir behandlad på olika sätt dels av bristen på förmågan att tänka två tankar samtidigt. Beatrice Ask var själv den som påbörjad den argumentationslinjen genom att tala om ”upplevelsen” av kontroller och granskningar. Khemiri fortsatte i en stilistiskt välavvägd litterär text och Selimovic traskade vidare i en mer engagerad talspråklig stil. Men alla pratar de om hur det känns.

Jag vet hur det känns att bli behandlad som mindre vetande för att jag är kvinna, för att jag var ung, för att jag var Göteborgare (vilket jag inte var), för att jag var arbetarklass eller för att jag är ”känslig”. Jag vet också hur det känns att bli sedd som ett ofrivilligt objekt för andras lust, att blir utsedd till hackkyckling i en grupp, att ha ”fel” åsikt eller få försvara amerikanska dårpippipräster eftersom jag ju ”är frimicklare” (raljant uttryck för frikyrklig). Det känns en hel massa. Jag skulle kunna räkna upp en hel massa saker som jag fått ”känna på” eftersom jag tillhört någon grupp som för tillfället inte ansetts vara riktigt normal. I en politisk debatt tycker jag emellertid att dessa erfarenheter är intressanta just som personliga erfarenheter, som kött och blod i en diskussion om jämställdhet eller religionsfrihet. Men de är ju helt omöjliga som argument för hur kvinnofientligt, religionshatande, arbetarfientligt, hårt, sexualiserat, mobbande eller  Göteborgsfientligt Sverige var.

Mina argument i dessa frågor hämtar istället näring ur principiella resonemang, ur jämförelser och ur generella förhållanden. Mentaliteten i Sverige är mer tolerant idag än när jag växte upp, det gäller livsstilar, sexualitet och invandring. Möjligheten att förverkliga sina livsprojekt för människor med lite ovanliga intressen är mycket större idag än på 1960-talet. Den kulturella mångfalden är mycket större än på 1970-talet i alla avseenden. Individens rättigheter och möjligheter ges mycket större plats idag än för 30 år sedan. Det finns data på sådant, som vi samhällsvetare säger.

Det hindrar inte att kvinnor fortfarande har lägre lön och behandlas illa, att människor födda utanför Sverige har det svårare att ta sig in på arbetsmarknaden eller att religionsfriheten fortfarande brister i en del avseenden. Och vi kan inte heller bortse från att det finns strukturer som skapar underordning och överordning i vårt samhälle, samtidigt som vi inte kan skylla varje oförrätt på en struktur men inte heller skuldbelägga varje individ som är offer för strukturen. Politik är att se dessa strukturer, att värdera dem, att bekämpa dem med de medel och argument man uppfattar rationella och i syfte att nå de mål man värderar högst.

Att bli medveten om strukturen är inte samma sak som att bli ett offer för den. Att blunda för strukturen kommer dock att göra ansträngningarna att förändra mindre rationella än om man ser och arbetar i relation till strukturen. Det är därför delad föräldraförsäkring sannolikt kommer att ta jämställdheten framåt medan vårdnadsbidrag inte gör det. Och det är därför en satsning på goda kunskaper i svenska sannolikt är viktigare för utlandsfödda med annat modersmål för att få fäste på arbetsmarknaden i Sverige än särskilda praktikplatser för ”invandrare”. Vi vet nämligen att kvinnors föräldraskap motverkar deras möjligheter på arbetsmarknaden och i yrkeslivet och vi vet att goda kunskaper i svenska är avgörande för att få jobb hos de flesta arbetsgivare i Sverige.

Att dessa insikter skulle få oss att i mindre grad motarbeta det förhållandet att mammor har sämre chanser att utveckla sin fulla potential än pappor och att personer med annat modersmål än svenska har sämre chanser att utveckla sin fulla potential än infödda är orimligt.

Vi kan tänka två tankar samtidigt:

Vi kan både skapa nya strukturer som häver de diskriminerande (om vi blir varse dem) och vi kan ideologiskt bekämpa kvinnors och icke-svenskspråkigas  underordning på ett individuellt plan. Men båda sakerna kräver POLITIK och rationella argument. Inte personliga anekdoter och känslomässiga vädjanden om förståelse.

GLAD PÅSK!

Ekonomisk kris är inte orsak till främlingsfientlighet

En förklaring som ofta framförs till en ökning av främlingsfientliga attityder är ekonomisk konkurrens, senast i SVT:s Rapports årskrönika 2012. Där påstås att högerpopulistiska partier med olika former av invandringsstopp på agendan breder ut sig i det krisande Europa.

Forskningen visar dock inte några som helst resultat som tyder på att sambandet mellan ekonomisk kris och ökat stöd till främlingsfientliga partier är något kausalt samband, alltså att ekonomisk kris orsakar ökad främlingsfientlighet. Förmågan hos befintliga partier med olika grader av invandringskritik på agendan att använda sig av den ekonomiska krisen för att föra ut sitt eget budskap är sannolikt istället den avgörande faktorn i de fall dessa partier ökar sitt stöd under en kris, som t ex under 2012 i Grekland.

Under perioden 2002/03 till 2006/07 minskade motståndet mot invandring i flera europeiska länder, särskilt i Sverige, Finland och Danmark. Samtidigt sker en ökning i vissa länder som t ex Ungern och Österrike. Det finns inga som helst tecken på konvergens mellan Europas stater avseende granden av främlingsfientlighet eller invandringsmotstånd. Tvärtom tycks länder med mer positiv hållning bli allt mer positiva medan länder med negativ hållning blir allt mer negativa. Vi ser snarast en polarisering under 00-talet. (Om detta kan man läsa mer här.)

Hypotesen att främlingsfientlighet är en effekt av rädsla för att fler invandrare utgör ekonomisk konkurrens i termer av arbetstagare och/eller ekonomisk belastning har inget stöd i modern forskning. Visserligen är de grupper som upplever invandring som ett hot lägre utbildade och mer utsatta på arbetsmarknaden, men ingenting tyder på att det finns någon realism i de farhågor som uttrycks. Istället förutsätter en del personer att invandring utgör ett hot mot den egna positionen utan att det på något sätt går att finna några belägg för att så är fallet. Förklaringen till detta förhållande är att hotet inte är ekonomiskt utan kulturellt, det är således rädsla eller oro inför det främmande i sig självt som kläs i generella ekonomiska termer. (Om detta kan man läsa mer här och här.)

Högernationalistiska partier i Europa med främlingsfientlighet på agendan och populism som strategi tenderar att vinna sympatier främst inom arbetarklassen. Men, det är politiska frågor som rör samhällsgemenskap och identitet som är avgörande för mobiliseringen, inte ekonomiska aspekter. En slags kulturell protektionism är en avgörande hållning för att attraheras av dessa partier, oftast tillsammans med missnöje med den egna demokratin. (Om detta kan man läsa mer här.)

Summa summarum, Europas länder divergerar snarare än konvergerar avseende grad av främlingsfientliga attityder och invandringsmotstånd och det är inte ekonomiska aspekter som är avgörande för graden av uppslutning kring partier med invandringsmotstånd på agendan. Påståenden som att ”eurokrisen är orsak till främlingsfientlighet” eller att ”lågkonjunktur är gynnsamt för partier med invandringsstopp på agendan” bör vi således förpassa till sophögen. Saker och ting är både enklare och svårare än så: 1 En viss mängd individer har en ideologisk hållning som är densamma som de partier som önskar sätta stopp för invandringen. 2. Ju mindre vi diskuterar identitetsfrågor, kultur och livsstilar (som t ex Tintin i Kongo, skolavslutningar i kyrkan och hen)  som om de utgjorde samhällets grundval och istället koncentrerar oss på fördelningspolitik (som skatter, välfärd och arbete), desto troligare att väljarna röstar i enlighet med sitt ekonomiska intresse och inte efter kulturella skiljelinjer.

Jämförelsen mellan Ausonius och Mangs haltar

Rättegången i Malmö mot Peter Mangs går mot sitt slut. I olika sammanhang har frågan ställts om varför inte Mangs uppenbart främlingsfientliga motiv lett till större uppmärksamhet från politiskt håll på samma sätt som när den s k Lasermannen John Ausonius dödade en person och skadade nio, med just rasistiska motiv. I ett inslag i Godmorgon Världen (SR/P1) tyckte t o m Anna-Klara Bratt att bristen på kollektiva och offentliga protester mot rasism och främlingsfientlighet i samband med Mangs rättegång visar på flathet och ointresse från elit och allmänhet kring dessa frågor. Ausonius dömdes till livstids fängelse. Åklagaren i Malmö påpekade att de tre mord och flertal skjutningar för vilka Mangs är åtalad ligger på samma straffvärdesnivå, men Mangs skall genomgå en sinnesundersökning innan åklagarsidan yrkar på påföljdens längd.

Jag menar att stämningsläget och diskursen under Lasermannens brott 1991-1992 och idag är helt åtskilda avseenden synen på invandrare och graden av främlingsfientlighet. I mina analyser av svensk invandrings- och flyktingopinion var svenskarna som mest negativa till utländsk invandring under det tidiga 1990-talet medan nivån idag är betydligt lägre. Under det tidiga 1990-talet var nästan alla de svenskar som tyckte frågorna om invandring var viktiga politiska frågor också emot invandring. Under 1990-talet sker en mobilisering också av den sida som är positiv till invandring och flyktingmottagning vilket innebär att personer som är engagerade i invandringspolitiska frågor idag lika gärna kan vara positiva som negativa till invandring.

Stämningsläget under Lasermannens brott var således ett sådant att bland annat hans brott ledde till en mobilisering också av de krafter som var positiva till invandring och mottagande av flyktingar – såväl på elitnivå som bland folket. Reaktionerna vid den tidpunkten speglar alltså ett behov av att stå upp emot främlingsfientligheten. Jag menar att stämningsläget i opinionen och den diskurs som förekommer kring invandring idag är av en annan karaktär än under John Ausonius agerande. Därför är inte heller behovet av brett mobiliserande åtgärder och offentligt kollektivt engagemang lika starkt. Att bristen på offentligt avståndstagande från Mangs skulle bero på politiskt ointresse eller ökad negativ hållning till invandring är helt osannolikt.

Politiska skiljelinjer viktiga också för attityd till flyktingar

Klassiska skiljelinjer som land/stad och arbete/kapital har betydelse för attityden till svensk flyktingpolitik. I min analys av svensk flyktingopinion i den kommande SOM-boken ”Lycksalighetens ö” (red. Holmberg, Weibull, Oscarsson) kommer jag att visa hur den subjektiva bedömningen av de klassiska politiska skiljelinjerna faktiskt har samband med viljan att begränsa antalet flyktingar. Som jag tidigare utlovat  återkommer jag här till analysarbetet.

I europeisk politik brukar man tala om fyra klassiska skiljelinjer som underbygger nationsbyggandet. De bägge samhällsvetarna Stein Rokkan och Seymour Martin Lipset lanserade på 1960-talet skiljelinjerna arbete-kapital, land-stad, centrum-periferi och kyrka-stat. De menade att lösningen och balansen kring dessa djupgående samhällskonflikter bestämde inriktningen på de europeiska politiska systemen under lång tid framåt. Skiljelinjerna skapades i sin tur genom de två stora omvälvande samhällsförändringar de kallade för den nationella revolutionen och den industriella revolutionen.

Den skiljelinje som mer eller mindre helt dominerat svensk politik är arbete-kapital, till vardags benämner vid den vänster-höger-dimensionen. Men vi vet att övriga skiljelinjer har betydelse också för svensk politik. För att man skall kunna tala om en skiljelinje bör den uppfylla tre kriterier: den skall ha en social bas, den skall uppvisa en värderingsskillnad och den skall vara mobiliserad.* Rent objektivt kan man fastställa en social bas – t ex arbetarklass och medelklass – och mobiliseringen ser vi i partisystemet, men även i andra organisationer bland medborgarna. Värderingsskillnaden är dock subjektiv och kräver en egen medvetenhet om konflikten.

Vi vet sedan tidigare att det rent objektivt finns skillnader i attityden till flyktingmottagning mellan land och stad liksom mellan arbetarklass och medelklass. Men finns det också en skillnad subjektivt? Är det alltså så att medborgare som menar att den ena eller andra skiljelinjen är viktig för dem i politiska frågor också skiljer sig åt i synen på flyktingpolitiken?

Svaret är ett något osäkert men ändå ja. Osäkerheten beror på svårigheterna att operationalisera skiljelinjerna på ett begripligt sätt, alltså att veta att man undersöker det man tänkt sig undersöka. Men givet att vi lyckats i detta uppsåt så kan vi konstatera att av dem som anser att vänster-höger-ideologi (arbete-kapital-skiljelinjen) är viktig för dem när de tar ställning i politiska frågor så anser 34 procent att det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar. För dem som anser att den lokala identiteten (centrum-periferi-skiljelinjen) är viktig för dem när de tar ställning i politiska frågor är det 55 procent som önskar ta emot färre flyktingar. Bland dem som tillmäter religion (kyrka-stat-konflikten) störst vikt var det 32 procent och bland dem som tillmätte tradition/livsstil där man bor (land-stad-konflikten) störst betydelse 54 procent som ville ta emot färre flyktingar. (I hela befolkningen ansåg 42 procent att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar.)

Den subjektiva bedömningen av vilka politiska konflikter som är de centrala påverkar således attityden till att ta emot flyktingar i Sverige. Vi kan konstatera att skillnaden i attityden till att ta emot flyktingar varierar beroende på objektiva sociala och ekonomiska skillnader i Sverige, men också att attityden hänger samman med den subjektiva bedömningen av samhällets grundläggande konflikter.

En möjlig förklaring till sambandet mellan flyktingattityd och egen bedömning av vilken konflikt som är av störst vikt för den egna politiska hållningen är att såväl religion som vänster/höger-ideologi är sammanhängande och principiella s k belief systems (mönster av övertygelser). Det är då lättare att foga in enskilda sakfrågor i en övergripande ideologisk struktur. I Sverige finns inte samma tydliga och logiska mönster rörande land/stad och centrum/periferi eftersom dessa konflikter inte varit organiserande och heller inte mobiliserats i samma utsträckning som de övriga två.

Analysarbetet fortsätter. 🙂

* Läs mer om skiljelinjer och debatten kring dem i Rune Stubagers uppsats.

Skjutningar i Malmö: Inte samma tid som då

I ett samtal på morgonkvisten i P1 med Sydsvenskans kulturskribent Per Svensson hävdade jag att parallellerna mellan Lasermannens tid i början av 1990-talet och dagens situation med den okände skytten i Malmö är överdrivna.

Vi vet inget om skytten i Malmö och bakgrunden, vilket kan vara angeläget att påpeka. Bortsett från detta så anförde jag följande argument: Opinionen är idag mobiliserad, både invandringkritiska/främlingsfientliga/rasistiska grupper å ena sidan och invandringspositiva/toleranta/anti-rasistiska grupper å den andra. I början av 1990-talet var frågan om invandring till Sverige inte alls politiskt mobiliserad, istället var det då som frågan mobiliserade framför allt ett starkt motstånd mot invandring. Opinionen var då också avsevärt mer negativ mot invandring och invandrare än idag. 

Vad som kan tilläggas är att Sverige under tidigt 1990-tal tog emot stora grupper flyktingar från ett europeiskt krig, det var ekonomisk kris i det svenska samhället och 80-talet hade lett till en politisk våg av nyliberalism. Begrepp som avreglering, privatisering och upphandling var nya i offentlig sektor.

Lyssna gärna här.

”Svenskarna blir alltmer positiva till invandrare”

Ja, under den rubriken presenterar jag på DN-debatt de senaste resultaten från SOM-undersökningen som visar att svenskarna i allmänhet blivit mer accepterande och mindre skeptiska till invandring till Sverige av människor från andra länder.

Läs artikeln här.

Sverigedemokraterna i närbild

Niklas Orrenius, journalist på SDS, har skrivit en bok om Sverigdemokraterna: ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. En bok om Sverigedemokraterna”. Citatet i titeln kommer från Mattias Karlsson som numera är SD:s presschef. Det har kommit några böcker med fokus på Sverigedemokraterna, och Orrenius har valt att återpublicera och kommentera de reportage/artiklar han tidigare publicerat under hela 2000-talet.

Jag läste boken i ett sträck, i det närmaste i alla fall, och fann den både lättläst, underhållande och matnyttig. Bilden som tonar fram är ett litet sammansvetsat gäng med några satelliter som energiskt och fokuserat arbetat för att göra sitt parti inte bara rumsrent utan också skapa opinionsutrymme för partiets åsikter. Flera av reportagen ger inblickar i hur ledande Sverigedemokrater hanterar motgångar och förmår utnyttja bilden av att man tillhör en förtryckt och åsidosatt minoritet. I några texter framträder också centrala demokratiska dilemman, som t ex när personer inte får jobb eller tvingas lämna jobb för att de är Sverigedemokrater.

Orrenius förtjänst är att han pekar på att Sverigdemokraterna är nationalkonservativt parti, att man inte motsätter sig invandring pga ekonomi eller arbetstillfällen utan på nationalistiska och kulturella grunder. Personligen tycker jag att det är en viktig punkt att lyfta fram då debatten sällan uppmärksammar det. Sverigdemokraterna är egentligen det enda parti som inte ställer upp på den liberala hegemoni som svensk politik lever i sedan slutet av 1980-talet. Och just som det enda icke-liberala alternativet är man fri att hävda uppfattningar som inte ryms i övriga partiers diskurs, och kan också mobilisera befolkningsskikt som upplever att de liberala värderingarna fått alltför stort genomslag. Sverigedemokraterna spelar i en slags frizon jämfört med övriga partier. 

Men, jag tycker också att boken tenderar att betona ledarskapets och den sverigedemokratiska elitens uppfattning. Orrenius kommer inte under ytan, jag saknar en inträngande skildring av världen så som t ex Åkesson ser den. Jag skulle gärna se texter som tog vanliga SD-sympatisörer på allvar, lät dem beskriva sina tankar och föreställningar om världen. Hur förhåller dessa tankar sig till ledarskapets idéer? Och vad är egentligen slutsatsen Orrenius drar av sitt arbete? Jag hade gärna sett att han försökt sig på en monografi där han valt några av reportagen och fördjupat dem istället för att trycka närmare tjugo kortare texter med kommentarer.

Inte fel med presstöd till Nationell Idag

I dag meddelade nyhetsmagasinets Fokus chefredaktör Martin Ahlquist att han avgår från från sin plats i Presstödsnämnden. Hans avgång är en protest mot det regelsystem som innebär att Presstödsnämnden beviljat det främlingsfientliga partiet Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag presstöd om två miljoner kronor.

Matin Ahlquists avgång är intuitivt förståelig. Vem vill sitta med och fördela två miljoner skattefinansierade kronor till en tidning som vilar på främlingsfientlig grund? Men den debatt som följt på Presstödsnämndens beslut är i flera fall enkelspårigt moraliserande och försvårar förståelsen kring det som skett.

I debatten framställer t ex Per Svensson, Fredrik Malm och Leif Pagrotsky tidningen Nationell Idag som självklart rasistisk. Men så enkelt är det inte. Med rasism menas att man tillskriver människor med olika hudfärg (”raser”) olika värde eller olika egenskaper. Det gör inte tidningen Nationell Idag och därför är den heller inte en rasistisk tidning. Om tidningen Nationell Idag hetsar mot folkgrupper eller på annat sätt går utöver vad tryckfriheten tillåter är dess verksamhet brottslig, dess ansvarige utgivare skall då åtalas och fällas för hets mot folkgrupp. Och detta alldeles oavsett om tidningen får presstöd eller ej.

Däremot är tidningen Nationell Idag en främlingsfientlig tidning. Det är illa nog. Med främlingsfientlighet menas en fientlighet till eller ett avståndstagande från främlingar. I tidningens artiklar utpekas det främmande – oavsett om det handlar om människor eller kulturer – som ett hot. Ett hot som bara kan hanteras genom att de som är bärare av det främmande normaliseras, d v s blir som vi eller hålls utanför det som är ”vi”. Det är en motbjudande inställning – men den är inte olaglig. Argumentet att ”skattepengar” inte skall ges till Nationell Idag är märkligt – den lagstiftning som reglerar vårt samhälle skall vara saklig, opartisk och principiell. Skulle tidningen Nationell Idag vara mindre stötande för att den inte fick ”skattepengar” i presstöd när dess medarbetare, distribution och produktion rimligen får samma del av samhällets skattefinansierade resurser som alla andra?

Skall vi ha ett presstöd som vill värna mångfalden får vi leva med att en och annan katt slinker med bland hermelinerna. Klarar inte vår demokrati av att hantera det, så vore det skrutt. Fredrik Malm uttryckte det mycket klokt i Studio Ett i P 1 idag (se länk ovan), när han retoriskt frågade vilka tidningar som stod näst på tur att bli av med presstödet om Nationell Idag stängdes ute. Vänstertidningar som Proletären och Flamman? Eller kristna, evangelikala tidningar med band till t ex Livets Ord? Och därefter? Planet är sluttande.

Nationell Idag är en tidning vars människosyn är oss fjärran. Men så länge den håller sig inom lagens råmärken kan den inte behandlas annorlunda än andra tidningar. Alla dem som självklart och lyriskt sjöng tryckfrihetens lov inför Lars Vilks provokativa Muhammed-karikatyrer borde inte göra så mycket annat än att i denna fråga än att försvara den främlingsfientliga tidningen Nationell Idags rätt till presstöd.

Denna text är samförfattad av Ulf Bjereld och Vänstra Stranden och publiceras därför samtidigt på båda våra bloggar.

Den auktoritära arbetarklassen och den yttersta högern

Är det klockrena sambandet mellan låg utbildning och stark främlingsfientlighet uttryck för en auktoritär arbetarklass som med sina värderingar fostrar intolerans och inskränkthet?

Sedan Theodor Adorno och Seymour Martin Lipsets arbeten på 1950- och 1960-talen har begreppet den auktoritära personligheten, den auktoritära arbetarklassen eller den odemokratiska personligheten funnits med som skuggor i politiska analyser. Adorno använde den tyska nazismen som relief  för utvecklandet av den auktoritära personligheten och Lipset talade om kommunismen som kollektivt uttryck för denna auktoritära läggning.

I en ny studie* tar sig forskarna Jaime L Napier och John T Jost (båda psykologi) sig an det s k auktoritära syndromet hos arbetarklassen. De påpekar att låg utbildning och intolerans är ett av de mest belagda samhällsvetenskapliga sambanden och att dessa sanningar går långt tillbaka i tiden. Men när de öppnar upp den ”svarta låda” som oftast tas för given (den auktoritära arbetarklassen) så hittar de inte bara illa definierade begrepp och tveksamt valida mått, utan också andra samband av stort intresse. Napier och Jost bryter ned auktoritetstron i fyra distinkta begrepp: konventionsbundenhet, moralism, inlärd lydnad och misstro.

Resultaten är ett starkt samband mellan auktoritetstro (authorianism) och politiska sympatier för den yttersta högern.  Men personer med låg social status (arbetarklass) har visserligen större sannolikhet att omfatta misstro och inlärd lydnad, men inte konventionsbundenhet eller moralism. Dessa två element är mer sannolikt att hitta bland de högre skikten i samhället.

Misstro och lydnad ökar sannolikheten för etnisk intolerans (främlingsfientlighet) medan konventionsbundenhet och moralism ökar sannolikheten för ekonomisk konservatism.

Napier och Jost menar att deras resultat bör tolkas som att människor som både har hög och låg social status dras till en ideologi till höger om högern, men av olika skäl. De som redan har det gott ställt är åtminstone delvis motiverade av bevara sina privilegier medan de som står långt ner på samhällsstegen dras till yttersta högern som ett sätt att handskas med sin egen utsatthet. För den gruppen är alla former av förändring riskabla och ett sätt att inte tappa det fotfäste man har är att värna om hierarkier och lojaliteten inom den egna gruppen.

För dem med låg socioekonomisk status kan det bli viktigt att begränsa andras rättigheter eftersom den egna positionen i samhället är så sårbar. Därför attraherar den yttersta högerns paroller. Författarna påpekar att demokratin inte är betjänt av att medborgarna röstar utifrån hur andras rättigheter skall begränsas utan istället främjas av att varje medborgare rannsakar vad som är bäst och viktigast för deras egen utveckling. 

Svaret på den inledande frågan är därför nej. Sambandet mellan utbildning och främlingsfientlighet är stabilt (och sant) men det bör förstås som ett del-samband inom ramen för en auktoritär hållning. Den hållningen finns bland både arbetarklass och medelklass, och där finns delar som underlättar för de mindre bemedlade att dras till yttersta högern men även delar som drar de redan privilegierade till samma politiska arena.

För svensk del kan vi kanske konstatera att den svenska arbetarklassen har haft en stark politisk rörelse som drivit deras intressen och som skapat ett samhälle där trygghet och förändring skulle gå att förena. Sverige genomgick  under 1970-talet större strukturomvandlingar under mindre påfrestningar är de flesta andra västländer. Men ju mer trycket på förändring och flexibilitet ökar samtidigt som tryggheten för den egna positionen försvinner, desto större sannolikhet att det finns grogrund för de auktoritära strömningarna bland dem som är mest sårbara. Om vi skall tro Napier och Jost.

* Napier, Jaime L & John T Jost ”The ‘anti-democratic personality’ revisited: A cross-national investigation of working-class authorianism” Journal of Social Issues, Vol 64 no 3, 2008 s 595-617

Svårsmält budskap om Sverigedemokraterna?

Efter två dagars diskussioner och en offentlig debatt i Norrköping kring  främlingsfientlighet och populism hänger en reflektion kvar i luften. Det är uppenbart att för många politiker och samhällsengagerade medborgare är det faktum att partistrategi och politik är två olika saker inte lätt att ta till sig.

När vi som forskar kring ämnet säger att all erfarenhet talar för att uppmärksamhet åt främlingsfientliga partier, debatter med dem och politisering av deras agenda kommer att gynna dem och ge dem framgång i opinionen så ser en hel del politiker dystra ut (en del forskare också) och säger att ”men vi måste ju bemöta deras fördomsfullhet”! Som forskare kan vi inte säga att man bör eller inte bör motverka Sverigedemokraterna i största allmänhet, men vi kan säga att OM man vill det så skall man antagligen inte debattera med dem i TV-soffor eller bjuda in dem till underhållningsprogram i TV. Många politiskt engagerade personer känner sig frustrerade över att inte få berätta hur hemska de tycker att t ex Sverigedemokraterna är. Men om de personerna försökte tänka lite mer på att föra fram sin egen politik och på att det aldrig har varit någon smart strategi att låta motståndarsidan bestämma agendan så kanske det blir lättare att förstå. Vilka motståndarna är spelar ju då faktiskt mindre roll.

Den som anser att man moraliskt vill ta den offentliga fighten med främlingsfientliga partier skall i alla fall veta att allt vad vi känner till just nu tyder på att det är en kontraproduktiv strategi.

PS. Jag har tidigare under hösten fört liknande resonemang på bloggen, här och här och här och här. DS