politik – VÄNSTRA STRANDEN

En partiledares viktigaste uppgift är att hålla ihop sitt parti, eller?

Det stormar i svensk politik och kanske är det inte en storm i ett vattenglas utan ett betydligt mer oroande oväder. Liberalernas partiledare har i motsättning till tidigare fattade beslut bestämt att partiet inför valet skall gå fram som ett parti som är berett att sitta tillsammans med Sverigedemokraterna i regering. Grunden är ett avtal som i vaga ordalag beskriver de båda partiernas gemensamma ingångsvärden i en kommande regeringsförhandling. Beslutet har redan splittrat partiet och en avgörande omröstning om partiledarens förtroende kommer att genomföras i ett snabbinkallat landsmöte på söndag.

En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman partiet. Den uppgiften har Mohamsson hittills inte klarat. Det är strömhopp av lokala företrädare från partiet och vare sig ungdomsförbund, studentförbund eller kvinnoförbund står bakom partiledaren. Jag kan inte minnas någon liknande turbulens i ett riksdagsparti med undantag för Ny Demokrati.

Inom statsvetenskapen hävdar vi att ett parti verkar på tre arenor – väljararenan, den interna arenan och den parlamentariska arenan. Och partier kan ha olika motiv för sitt agerande på var och en av dem. I det här fallet har motiven för att maximera sitt inflytande på den parlamentariska arenan prioriterats. Tanken är att säkra ett inflytande i en kommande regering. Den tidigare strategin för att göra just detta (hålla fast vid Tidö-samarbetet) har övergivits, dock oklart varför eftersom inga argument har framförts.

Agerandet på väljararenan är ännu oklart eftersom många av partiets aktiva säger sig inte vilja mobilisera för partiet i valkampanjen. Tanken var nog att maximera stödet på väljararenan. Men det beror just på medlemmarnas vilja att kampanja. Agerandet på den interna arenan måste nog, utan att överdriva, sägas vara katastrofalt. Men det ligger i tangentens riktning i vår tid att den interna arenan nedprioriteras eftersom partier blir mer och mer av politiska lag som skaffar sig fans, supportrar och hejaklacksledare snarare än medlemmar.

Men i statsvetenskapen talar vi också om May’s lag. En modell av ett parti som hävdar att toppen (ledarskapet) och botten (väljarna) i ett parti alltid är mer ideologiskt pragmatiska än mellanskiktet; medlemmar, vilka idag närmast är att jämställa med den aktiva partikadern. Jag menar att Liberalernas agerande kan illustrera den modellen rätt väl, det är ledningen som i jakt på väljare (nya och gamla) är beredda att kompromissa bort det ideologiska bagaget till förmån för makt och inflytande i en tänkt regering. Men kommer väljarna att ha samma pragmatiska inställning? Och i så fall vilka väljare?

Personligen lutar jag mig tungt mot den modell för parlamentarism som den franske politikern Pierre Mendès France förespråkade – överenskommelser mellan partier fattas i riksdagen, under mandatperioden och inte inför val. Några skriftliga kontrakt eller ”färdigkompromissade” allianser skall inte finnas inför valet. Han ansåg att parlamentet var all politiks ursprung. Mendès France menade att det var först när folket sagt sitt som partierna hade mandat att förhandla med varandra om kompromisser och lösningar. Han skulle roterat i sin grav, om han hade haft någon,* över den svenska kontraktsparlamentarismen.

*Askan efter honom är spridd på familjens mark i Louviers, Normandie, den plats där han var borgmästare i nära 25 år.

Simona Mohamsson

Den ”misslyckade integrationen” är en myt

För nu mer än 25 år sedan publicerade jag och min dåvarande kollega Cecilia Malmström boken ”Ingenmansland? Svensk immigrationspolitik i utrikespolitisk belysning” (Studentlitteratur). I den konstaterade vi att den s k integration av de invandrare som kommit till Sverige från mitten av 1960-talet och fram till mitten av 1990-talet kanske inte blivit helt som det var tänkt. Fyra kategorier brukar ses som centrala – social, ekonomisk, kulturell och politisk integration.

Vi menade att det fanns tecken på en ökande marginalisering, vilket delvis berodde på att det politiska Sveriges uppfattning om integration före 1980 i princip var assimilering. Några särskilda åtgärder för dem fanns inte. Genom de invandringspolitiska målen från 1975 hade särartsprincipen gällt för dem som kom under 1980-talets flyktinginvandring, bland annat stora grupper som flydde från kriget Iran-Irak. Visserligen var jämlikheten överordnad men framför allt tryckte den nya politiken på bevarandet av kulturell särart och minoritetstänkande. Den politiska integrationen via svenskt medborgarskap och därav följande plikter och rättigheter var den som lyckats bäst noterade vi. Och genomgående konstaterade vi att det var kvinnorna som hade det svårast att bli delaktiga av det svenska samhället.

För alltså mer än 25 år sedan visste vi det fanns problem med bostadssegregering, låg utbildningsnivå och kvinnors utanförskap. Gjordes då ingenting? Jodå, i slutet av 1990-talet kom den dåvarande socialdemokratiska regeringen stora proposition ”Sverige, framtiden och mångfalden” framtagen av dåvarande biträdande inrikesministern Leif ”Blomman” Blomberg (det fanns en sådan då). I den skissades på en helt ny väg – en integrationspolitik. Det är ett steg bort från de tidigare idéerna om statligt stöd för särart och siktar mer mot egenförsörjning och det vi idag kallar integration. Alltså inte en politik som handlar om invandringen till landet, om asylrätten eller utlänningslagen, inte heller om vilka mål om jämlikhet eller kulturell särart som invandrarna skulle uppnå i Sverige. Nej, det är nu vi på allvar får en statligt organiserad integrationspolitik. Jag skulle säga att ingen efterkommande proposition i ämnet har varit lika genomarbetad och lika ambitiös. Nu skulle staten ta ansvar för både anti-diskrimineringsarbete och ekonomiska förutsättningar att få arbete och utbildning. Bevarandet av de egna kulturella sederna låg på invandrarna själva. Modersmålsundervisningen har dock hela tiden setts som en avgörande fråga för barn till utlandsfödda föräldrar – språkkunskaperna ger kontakt över generationsgränserna och tillgång till den egna familjebakgrunden. Den åtgärden kan därför inte ses som en särartsfråga utan tvärtom som en möjlighet till förankring i Sverige.

Beslutet i riksdagen blev i enlighet med utskottets önskan, nämligen följande:

Riksdagen godkände regeringens förslag till mål och inriktning för den framtida integrationspolitiken. Säråtgärder som riktar sig till invandrare som grupp ska begränsas till insatser och åtgärder som kan behövas under den första tiden i Sverige. En nyhet var därvid att kommunerna fick möjlighet bevilja introduktionsersättning till andra invandrare än skyddsbehövande och deras anhöriga om de deltar i ett introduktionsprogram. Det integrationspolitiska arbetet ska inriktas bl.a. på att ge stöd till individers egen försörjning och delaktighet i samhället. En ny myndighet ska inrättas med ansvar för att integrationspolitiska mål och synsätt får genomslag på olika samhällsområden samt för att aktivt stimulera integrationsprocesserna i samhället.

Den nya myndigheten? Integrationsverket. Jaha, men vad hände med det? Jo det lade Centerpartiet ned när regeringen Reinfeldt tillträdde 2006. Från att ha stött inrättandet tillsammans med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet bytte partiet fot efter regeringsinträdet.

Personligen tror jag att nedläggningsbeslutet var ett dåligt beslut avseende integration av invandrare i vårt land. Kunskapsläget försämrades och idag har vi en dålig bas för att dra slutsatser om politiska åtgärder som fungerar. Regeringen Reinfeldt öppnade för en ökad arbetskraftsinvandring och några år senare lades arbetsförmedlingen ut i privat regi. Detta trots att vi vet att nyligen invandrade med flyktingbakgrund har det svårt med kontakter med det svenska samhället och därmed svårt att hitta vägar in i jobb. De privata utförarna klarade inte detta, och inte så mycket annat heller visade det sig.

Nu pratar alla om misslyckad integration. Men faktum är att vi vet väldigt lite om det, någon myndighet som har koll finns inte längre och invandringen är allt mer mångfacetterad. Mycket tyder emellertid på att den ekonomiska integrationen (sysselsättning) är avsevärt bättre än för 25 år sedan, att kvinnornas situation uppmärksammas mer idag, att barnen till de som invandrat i många delar har högre utbildning än sina svenskfödda generationskamrater, att det politiska engagemanget har inte minskat även om det är lägre än hos svenskfödda, att önskan att bli medborgare är lika stark men Migrationsverket missköter hanteringen och att sysselsättningsnivån för utlandsfödda är högre i Sverige och tiden till första jobbet kortare än i andra europeiska länder. Mångfalden är redan på plats i samhället – med mer än 20 procent utlandsfödda blir snart befolkningen en mix av kulturella vanor. Om vi räknar in alla barn och barnbarn till utlandsfödda som kommit hit sedan 1960-talet i gruppen med rötter utomlands närmar sig andelen nog 40 procent av befolkningen.

Diskriminering, segregation, språksvårigheter, främlingsfientlighet och kort utbildning är fortsatta hot mot integrationen. Kanske är det där politiska åtgärder behövs? Som Per Strömblad visade för 20 år sedan, eller Maria Tyrberg lyfte fram för några år sedan i sina avhandlingar. Just nu går den politiska utvecklingen åt andra hållet – ökad exkludering, ökad betoning på olikhet och högre krav för att etablera sig långsiktigt i vårt land.

Men om vi tittar på den generation som är född i Sverige av utlandsfödda föräldrar (eller har far- och morföräldrar med utländsk bakgrund) så är vare sig utbildning eller språk längre några barriärer. Så, visst finns det häckar att hoppa över fortfarande, men jag skulle vilja påstå att de är färre och lägre idag än de var på 1990-talet. Kanske kan vi kasta myten om den misslyckade integrationen på sophögen.

Ett fönster mot en ljus framtid? (Bild från Paris, Seinen)

Mediernas agenda gör det perifera till centrum

Under några månader har jag funderat kring hur den politiska diskursen förändrats under de senare åren, kanske fem-sju år bakåt. Vad är det som skaver? Varför blir jag så ofta irriterad när jag lyssnar på radions samhällsprogram eller varför har jag slutat se några som helst nyhetssändningar i SvT? Varför tycker jag att det politiska medieflödet på plattformar som TikTok eller i poddar är ointressant?

Julhelgen ger mig ofta tid för reflektion mellan julklappsutdelningar och gröttallrikar. Mina slutsatser, högst preliminära, är följande.

Minst viktigt: Det pladdras oavlåtligen. Även samtalets och reflektionens flaggskepp P1 har förfallit till programformer där tanklöst pladder och jolmigt trams dominerar även när det gäller viktiga politiska saker. I det avseendet är programledarna avgörande. USA-podden liksom Europa-podden håller i stort sett ställningarna. Oftast också de olika format som sänds under namnet Radiokorrespondenterna med olika regionala tillnamn. Men i övrigt är det kulturskymning.

Lite viktigare: Idén om journalistik har fallit i glömska. Idag hörde jag en journalist/programledare ställa kritiska frågor om sovmorgon för tonåringar till en moderat politiker när hela syftet med programmet var att uppmärksamma att kommunen över blockgränserna enats om att genomföra just denna reform. Men journalisten verkade gå på autopilot och ägnade sig åt en ansvarsutkrävande intervju när det inte alls var syftet (i alla fall som det presenterades) med inslaget. Kanske skulle man intervjuat en läkare eller psykolog istället?

Och ständigt får vi höra politiska motpoler ”debattera” frågor som är delar av det s k kulturkriget. Vem blir klokare av att höra en KD-politiker och en MP-politiker leverera sitt partis talepunkter i en fråga som alla vet att de har helt olika uppfattningar om? Svar: Ingen. Och det är ingen debatt, en debatt är när man ger och tar argument och resonemang.

Journalistik är inte programledarskap. Journalistik är inte heller debattledarskap. Journalistik är självständig och rakryggad granskning av relevanta samhällsfenomen, politiska beslut och maktens olika uttrycksformer. Journalistik kan gestaltas på olika sätt men det är aldrig utfyllnad (content) eller underhållning.

Allra viktigast: Det perifera har blivit mediernas centrum. Och det är knappast journalister eller programledares fel utan det ansvaret vilar på mediechefer på olika nivåer. Individer vars agerande och personlighet är extrema eller bryter både mot vad som är norm och normalt (i kvantitativ mening) tenderar att absorbera medieutrymmet. Självklart skall avvikelser upp på agendan. Den klassiska devisen ”hund bet man är ingen nyhet men däremot man bet hund” gäller än. Men måste vi ägna timmar av vårt gemensamma medieutrymme åt att prata om en s k influencers eventuella barndomstrauman eller varje imbecillt uttalande från clownen i Vita huset?

I den extremt snabbt föränderliga värld som vi lever saknar jag mer av kvalificerad analys av maktförhållanden, diskussion om konsekvenser av beslut (och inte med dem som fattar dem) och fler granskningar av den ekonomiska (inklusive techbranschen) makten. För att inte nämna det självklara, det existentiella hotet mot vår civilisation – klimatförändringarna. Vi har bara en jord. I den frågan lämnar t ex SvT närmast walkover till konspirationsteoretiker och kunskapsförnekare. Där har Sveriges Radio tack och lov kvar både Klotet och Naturmorgon.

Så, det perifera i meningen pladdrande kändisar och abnorma beteenden är i centrum av medieflödet medan vad som objektivt är centrum (i meningen avgörande) i dagens samhällsutveckling – ekonomi och klimat – förvisats till periferin.

Jag beklagar detta sakernas tillstånd. Det gör politiken sämre, medierna sämre och bedrar medborgarna.

A Sky View of Earth From Suomi NPP av NASA Goddard Photo and Video u00e4r licensierad under CC-BY 2.0

En bref: Marine le Pen, den europeiska extremhögerns förebild

Det mest anmärkningsvärda med Marine le Pen är nog hennes uthållighet som kombineras med en taktisk förmåga som skulle kunna benämnas som ”streetsmartness”. Trots att hon nyligen dömdes till både fängelse och förbud att kandidera till offentliga ämbeten för korruption i samband med användningen av bidrag från EU till partiets arbete tror många att hon vinner presidentvalet 2027. Jag tillhör inte dem, men det vore dumdristigt att inte räkna med risken att det är precis vad som händer.

I ett nytt avsnitt av Europapodden som produceras av Sveriges radio medverkar jag i ett samtal om Marine le Pen. Hon leder idag det franska extremhögerpartiet Rassemblement National, tidigare Front National. Samtalet leds av Katarina von Arndt och tillsammans med Alice Petrén, legendarisk korrespondent i Frankrike och många andra länder för Sveriges radio, porträtterar vi den självklara ledaren för fransk extremhöger idag.

Marine le Pen tillhör en politisk familj där även andra familjemedlemmar har eller har haft framträdande positioner inom extremhögern. Mest framträdande är förstås le Pens far, Jean-Marie le Pen, som avled tidigare i år. På sätt och vis har hon ärvt sin position men hon har också satt en egen prägel på partiet genom att distansera sig från pappas anti-semitiska och rasistiska hållning. Marine le Pen var länge en av få kvinnor i ledning för ett parti inom den radikala eller populistiska högern. Idag finns det fler, men hon var en av de första.

Partiet är inte vilket som helst utan måste sägas vara ett av de mest ideologiskt övertygade nationalistiska med rötter inte bara i den franska kolonialpolitiken utan ända tillbaka till motkrafterna mot den franska liberala revolutionen 1789. Den franska extremhögern har varit en förebild för många andra partiet i Europa. Marine le Pen leder därmed ett av Europas mest centrala nationalistiska – och för demokratin hotfulla – partier.

Här kan du lyssna på avsnittet: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/marine-le-pen-katt-med-nio-liv

Små men rationella åtgärder kan åstadkomma en del för klimatet – om politiken vill

Klimatpolitiken. Få politikområden lyser så mycket i sin frånvaro som den i vår regering. Klimatpolitiska rådet har just presenterat sin rapport, en rapport som återigen visar att de politiska åtgärder som införts och som föreslås inte räcker till för att nå Sveriges klimatmål. Och andra rapporter visar att för första gången på många år ökar Sverige sedan ett tag sina utsläpp av växthusgaser. Och det mitt i ett läge där världen värms upp fortare och mer än någonsin. De höga matpriserna handlar till stor del om klimateffekter (men också kriget i Ukraina förstås). Och det kommer att bli mer av det.

Det här är ingen text som för femtioelfte gången skall argumentera för att världen upplever en klimatförändring som orsakats av människans påverkan. Inte heller skall det handla om att vissa partier i regeringsunderlaget förnekar denna kunskap om klimatförändringarna. Nej, det här handlar om några goda råd som bygger helt på den forskning om hur politiska reformer genomförs, hur man på ett ganska enkelt sätt kan skapa förändring oavsett vilka ideologiska (inom en demokratisk ram) principer man bekänner sig till.

Regeringen vill höja ROT-avdraget till 50 procent av arbetskostnaden. OK, gör det men reservera det höjda avdraget för klimatpolitiska åtgärder som solceller, energieffektivisering och vidga RUT till att också omfatta plantering av träd och buskar i trädgårdar. Temperaturstegringen kommer inte att stoppas av det men uppmärksamheten på dessa frågor ökar och lite grand gör det.
När åtgärder införs betänk rättvisefrågorna. Varför skall bilägare i storstäderna gynnas genom sänkta bensinpriser när det är på landsbygden med långa resor och ingen särskilt kontinuerligt kollektivtrafik som bränslekostnaden begränsar människors frihet? Inför reseavdrag som gynnar personer utanför storstadsområdena istället för att sänka bränslepriserna rät över. Det lättar lite på dryga kostnader för den som har ett antal mil till jobb eller service.
Laddningsstationer måste finnas i hela landet. Om elbilarna skall bli fler behöver landsbygden tänkas in. Subventionera samfälligheter, byalag och hembygdsföreningar som vill bygga laddplatser. Och låt kanske tillgång till en laddstation vara ett kriterium för bygglov för stora affärscentrum utanför centralorter?
Utveckla och öka den inhemska produktionen av fossilfria eller nästan fossilfria drivmedel till skogsmaskiner och lantbruk. Kommunala satsningar finns, vi behöver fler.
Låt större städer som planterar (inhemska arter) träd i centrum för skugga och biologisk mångfald få det subventionerat av statliga medel, kanske hälften av kostnaden, under en tioårs-period.

Det finns något som heter nudging, priset i ekonomi till Nobels minne tilldelades för några år sedan ekonomiprofessor Richard Thaler för just den insikten. Det betyder att om vi skapar en känsla av att det är lättare att, allt annat lika, välja något som är positivt för klimatet kommer de flesta att göra det. Förbud är sällan en bra väg. Men incitament och normbildning har acceptans. Och leder nästan alltid till en snöbollseffekt, plötsligt blir det fler och fler små ting som går åt rätt håll. Om man är uthållig och orkar utöva ledarskap i frågan.

Bara några tips, regeringen!

Var och vad är arbetarklassen? Reflektioner kring en bok.

Att begreppet ”arbetarklass” vare sig är särskilt populärt idag eller har en självklar betydelse borde inte innebära att vi som samhällsvetare lämnar analysen av social klasser därhän. Det menar Pauline Seiller, fransk sociolog, som i sin bok ”Un monde ouvrier en chantier”* (Presses Universitaires de Rennes, 2023) presenterar en djupgående studie av arbetarklass på varven i St Nazaire, i Frankrike. Den marina industrin var och är en stor arbetsgivare i staden. Och varven i Loires mynning har producerat både handelsfartyg, ubåtar, krigsfartyg och kryssningsfartyg. De sistnämnda produceras där än i dag.

För mig personligen har St Nazaire en särskild betydelse eftersom min pappa arbetade på Lindholmens varv och sedermera Lindholmen motor där man byggde fartygsdieslar av märket Pielstick. Och namnet till trots var detta en fransk maskin vars första version byggdes 1951. En av platserna där Pielstick byggdes i Frankrike var St Nazaire. Lindholmen motor hade licens på att bygga dem och pappa kom så småningom också att leda ett team som for jorden runt för att serva en mängd av befintliga motorer. Han besökte också St Nazaire flera gånger i studiesyfte. Idag byggs Pielstick på licens i Japan och Sydkorea och Lindholmen Motor finns inte mer. Det såldes 1985 till Wärtsilä och ungefär samtidigt bytte min pappa till Gränges Metalock som också hade en marin avdelning för service och reparationer. Så för mig är lukten av fartygsdiesel och verkstadssslamret eller miljön i maskin på ett stort fartyg något som skapar trygghet och väcker fina minnen.

Seiler intervjuar arbetare på varven i St Nazaire och hon resonerar kring den sociala stratifieringen inom dagens arbetarklass. Hennes antagande är att även om arbetarklass och arbetaryrken idag inte längre är lika tongivande i samhället eftersom industrins roll i de europeiska samhällena inte alls är lika stor som under 1960-talet så är arbetarklass fortfarande en relevant kraft i samhället. Vi borde intressera oss mer för vad som händer inom och mellan samhällets sociala grupper eller klasser. Hon identifierar en tydlig skiljelinje mellan de varvsarbetare som har en fast anställning och de som jobbar på tillfälliga kontrakt, mellan de som har kvalificerade yrken som kräver speciell kompetens (t ex bygga metallkontruktionerna i fartygen) och de som gör mer rutinartade jobb men också mellan de som vill göra karriär och komma vidare å ena sidan och de som hyllar tillhörigheten till arbetarkollektivet.

I studien framkommer att många av dem hon intervjuar värdesätter sitt arbete utifrån att det kräver fysisk och kroppslig ansträngning, i motsättning till kontorsarbete. Tillhörigheten till gruppen upprätthålls också genom en ständigt mobiliserad motsättning till chefer, administration och ledarskap. Samtidigt visar Seiler att många av de äldre arbetarna har en väldigt avspänd relation till chefer och tjänstemän. Hon finner också att det hos en och samma individ ofta finns en ambivalens mellan å ena sidan värdet av att vara just arbetare och å andra sidan viljan att komma vidare och utvecklas genom att ”göra karriär”. Mest frapperande är kanske att alldeles oavsett den traditionella industrins minskande betydelse i samhället (både politiskt och ekonomiskt) så bibehåller unga arbetare som kommer in yrkena samma typ av värderingar som den äldre arbetarklassen.

Sådant som en stark betoning på maskulinitet, på fysisk ansträngning, på värdet av den egna skickligheten och på den kollektiva identiteten i motsättning till andra grupper både under och ovanför den egna i den sociala hierarkin.

Personligen känner jag ju igen vad Seiler beskriver som en arbetarklassidentitet från min egen uppväxt. Jag kan inte komma ifrån att jag fortfarande känner en svag, men distinkt, brist på tillit till olika påståenden om samhället från människor som inte själva någon gång stått på ett verkstadsgolv, sjukhusgolv eller i ett restaurangkök (för att nämna några exempel). Och i min uppfostran fick jag en rejäl dos anti-auktoritärt patos, typ ”låt ingen sätta sig på dig bara för att du inte tagit studenten” tillsammans med en tillit till den egna förmågan och tryggheten i gruppen.

Jag tror både som forskare och människa att dagens samhällsvetenskap behövde förnya sina studier av svensk och europeisk arbetarklass. Statsvetare behöver ge sig ut i arbetslivet med våra politiska verktyg och begrepp för att ge nya perspektiv till både vår vetenskap och samhällsdebatten. Kanske har vi alla varit upptagna av medelklassens värderingar och fjällvandringar... 🙂

* Betyder i detta sammanhang ungefär ”En arbetarvärld på varven”

En bref: Vikten av fostran i demokrati och av ett ledarskap som överför normer

Ett demokratiskt samhälle kräver fostran. Demokrati är inte ett naturgivet slutmål för samhällsutvecklingen, demokrati bibehålls långsiktigt genom överföring av demokratiska normer. Våra grundlagar räcker inte, det krävs ett demokratiskt besjälat ledarskap.

Så skrev jag i min gästkrönika i tidningen Dagen i torsdags den 6 juli 2023. Visst skall vi vara stolta och glada över våra grundlagar som garanterar frihet på många olika plan: yttrandefrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet för att nämna några. Grundlagarna utgör också fundamentet i de demokratiska strukturerna i vårt land (och i de flesta andra demokratier) då de föreskriver hur relationen mellan medborgare och stat skall förstås och hur makten i vårt land skall utövas.

Men, som så ofta, det räcker inte med lagens bokstav. Flera av våra friheter naggas nu i kanten av en regering som är väldigt upptagen av begränsningar och repression för människors uttryck. Det är märkligt eftersom borgerliga regeringar över tid har utmärkt sig för att stärka och värna individuell frihet, begränsa statens makt och bejaka mångfald och pluralism. Just nu ser vi istället föreningsfrihet, yttrandefrihet och även religionsfrihet inskränkas på olika sätt även om allt sker i enlighet med lagens bokstav. Under covid-pandemin begränsades möjlighet att genomföra gudstjänst trots att religionsfriheten har ett särskilt starkt skydd,. Begränsningarna genomfördes i enighet över partigränserna. I en ny terrorlagstiftningen inskränks föreningsfriheten med hänvisning till terrorism trots att juristerna på landets universitet anser att skrivningarna är alldeles för luddiga för att utgöra grund för rättsliga processer. Och med hänvisning till NATO-processen inskränks yttrandefriheten i uttalanden om vilka flaggor som får förekomma i demonstrationer.

Demokratins fortlevnad förutsätter att det politiska ledarskapet är besjälat av demokratiska normer. Lagen räcker inte, den måste ges liv genom beslutsfattarnas vilja och önskan att fatta beslut som är förenliga med demokratiska normer, inte hitta kryphål som gör det möjligt att fatta beslut som inte ligger i linje med syftet. Men det gäller också oss alla, vi måste se oss själva i spegeln och fråga oss vad vi gör för demokratin. Hittar vi också kryphål? Försöker vi också att runda hörnen i de processer som utgör grunden för demokratisk utveckling?

Demokrati kräver långsiktig fostran och överförandet av normer som stödjer demokratin. Om inte ledarskapet föregår med gott exempel så har ledarskapet inte levt upp till de krav man bör ställa på ett demokratiskt ledarskap. Ledarskap är allt från föräldraskap till statsminister. Vi måste fylla våra grundlagar med demokratins ethos, och en del pathos också.

Almedalen 2023: Nationalism, hopp och våldets skuggor

Politikerveckan i Almedalen är över. Mitt intryck är att veckan fortsätter att vara viktig för de politiska partierna, och därmed också för medier, organisationer och akademi. Kort vecka, med en intensiv topp ungefär mitt på torsdagen (flest antal seminarier samtidigt) men sju partiledare (inklusive statsministern) tog plats på scenen och därutöver en gruppledare i riksdagen. Två tal om dagen i fyra dagar blir rätt intensivt. Och mycket trampande på kullerstenarna blir det. Ömma fötter är ett typiskt Almedalsfenomen.

Inga stora utspel och lägre temperatur på debatten på plats, men även före pandemin var de stora utspelens tid förbi. Digitalisering och pandemin har förändrat förutsättningarna för politikerveckan. Lika många seminarier som förra året men avsevärt färre besökare. Kanske en eftervalseffekt? Tror nog ändå att veckan överlever in i framtiden, den fyller en funktion för så många människor från olika håll som kan mötas och utbyta erfarenheter, lyssna på partiledare, experter och debattörer i en rätt avspänd atmosfär och skapa utrymme för bilaterala möten som aldrig händer hemma i vardagen.

De politiska talen genomsyrades av den nationalism som idag uppträder i de mest varierade former – allt från Sverigepriser på el till stängda gränser för flyktingar. Nåde den svensk som inte känner sig svensk, uttrycker sig på svenskt och har svenska värderingar… Paradoxen i denna vindkantring är att globaliseringen idag inte längre är på väg utan ett faktum. Som en av deltagarna på ett seminarium om klimatfrågor (Svenska kyrkans hållbarhetsserie) sa – frågan om hur utsläppen skall minskas är inte en fråga om nationsgränser, det är en fråga om socioekonomiska grupper. Urbana, högkonsumerande höginkomsttagare i ALLA länder tenderar att vara stora utsläppare. Åtgärder för att minska klimatutsläppen borde därför riktas mot den gruppen i första hand oavsett nationalitet eller territorium. Samtidigt är det också i den gruppen medvetenheten om klimatkrisen är som störst varför åtgärder torde landa i god jord. Åtminstone en av partiledarna sa dock rakt ut att ingen skall behöva avstå någonting, ett budskap som går helt på tvärs med kunskapsläget.

Men samtidigt fanns också i flera tal en påtaglig önskan att skapa framtidstro. Många av talarna betonade att vi kan åstadkomma förändring i den önskade riktningen. Och eländesbeskrivningarna var inte riktigt lika nattsvarta som under valåret 2022. Skall man vara frank är det nog på tiden att vårt politiska ledarskap anstränger sig för att utveckla framtidstron. År 2022 var det nästan rekordmånga svenskar som ansåg att Sverige utvecklades åt fel håll (Statsvetardagen om valet 2022) och att förändringen mellan 2021 och 2022 faktiskt var rekordstor och rekordsnabb.

Till slut, mordet på Ing-Marie Wieselgren under förra årets politikervecka i Almedalen präglade både tal och flera seminarier. Skuggan av ett besinningslöst mord på en kvinna som vigt sitt liv åt att hjälpa andra låg bitvis ganska tung över Visby. Alla partiledare tog upp händelsen. Den enda som inte sa ett ord om Ing-Marie Wieselgren eller berörde händelsen var Sverigedemokraternas gruppledare Linda Lindberg.

En bref: Nej det var inte en våg av svenska väljare som under 90-talet ville ha mer restriktiv invandringspolitik

SOM-undersökningarna ett år efter valet, 1992, visar också att motståndet mot att ta emot flyktingar då var som störst; 65 procent ansåg att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar. Därefter sjunker motståndet under hela 1990-talet. År 2000 ansåg 43 procent av svenskarna att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar, 29 procent att det var dåligt. Att tolka den utvecklingen som en stark önskan om mer restriktiv migrationspolitik ter sig orimligt.

Så skrev jag i en krönika i Tidningen Dagen den 30 maj. Det finns en mytologi som går ut på att alla svenska partier som under 1990-talet motarbetade en efterfrågan på mer restriktiv flykting- och invandringspolitik. Detta är i sin tur orsaken till att Sverigedemokraterna (SD) kunde växa till sig under 00-talet och sedan komma in i riksdagen 2010. Narrativet är alltså att det var bara SD som pratade om invandringen och sa det som folk ville höra. Till och med statsminister Ulf Kristersson förmedlade det budskapet i sitt Almedalstal år 2022, bara SD har ”i stark motvind stått upp för att vi inte kan öka invandringen om vi ska ha en chans att klara integrationen” sa han då.

Men om vi tittar på empirin, alltså vad som faktiskt var för handen, så finns det inte något belägg för ett sådant uttalande. Sverigedemokraterna bidlades 1988. Under hela 1990-talet, efter 1992, minskade motståndet mot att ta emot flyktingar. Och väljarna var nöjda med partiernas politik på det området. Det enda parti vars flykting- och invandringspolitik väljarna dömer ut är Sverigdemokraternas! År 2014 ansåg två tredjedelar av befolkningen att deras politik på det området var dålig.

Så, nej, skyll inte på väljarna eller tidigare politiskt ledarskap för att Sverigdemokraterna växte. Den tillväxten ordnade de på egen hand och fick sedan en hjälpande hand in i maktens finrum, först av Kristdemokraterna och Moderaterna och sedan även av Liberalerna. Och väl där förändrar de hela sättet att prata om flyktingar och invandring – en förändring som sannolikt också förbättrar jordmånen för den repressiva politik de önskar föra.

Politiska partier som har maktposition är förstås bra på att skapa förutsättningar för sin egen politik. Och alldeles särskilt ett parti, som Sverigdemokraterna idag, som inte ens behöver stå till svars för sin egen maktutövning. Det ingår ju bara i ”underlaget”, de sitter inte i regering.

En bref: Idrottsbojkotter, ressentiment och pensionsreformer

Under den senaste veckan har den s k ketchupeffekten lett till att tre av mina texter publicerats tätt efter varandra.

I Tidningen Dagen tog jag upp frågan om idrottsbojkotter med tanke på att ryska idrottare kommer att tillåtas deltaga i OS framöver, men under neutral flagg. Jag frågar mig dock hur rimligt det är att utesluta enskilda idrottare från mästerskap när idrotten idag är individualiserad och kommersialiserad på ett nytt sätt. Hur mycket drabbar en bojkott en stat eller nation och hur mycket drabbar den enskilda idrottare – som kanske delar eller inte delar sin stats uppfattning eller stödjer eller inte stödjer ett agerande. Jag har ingen bestämd uppfattning, det är ett dilemma, men vi behöver problematisera frågan lite mer än vad som gjorts.

I Svenska Dagbladet skrev jag om det s k ressentimentet, ett ord på franska som ofta används för att beskriva hur bitterhet färgar politiken inom auktoritära och reaktionära rörelser. Jag har arbetat med texten under flera månader och läst Kierkegaards originaltexter (digitaliserade) från mitten av 1800-talet. Men också de filosofer som tagit hans tankar vidare och fört in begreppet ressentiment i den politiska vokabulären. Det är absolut inte så enkelt som det ibland framställs, att en grupp väljare blivit förgrämda och bara längtar tillbaka. Vad som händer i europeisk politik är snarare en form av nivellering samtidigt som framtidsutopierna dör. Och det är i det glappet som nya politiska rörelser kan växa fram, rörelser som ger meningsfulla berättelser med en ton av dåtid, nostalgi och framför allt trygghet.

Och slutligen, jag fick förmånen att skriva en s k tribune (argumenterande analys) i den franska tidningen Le Monde på temat fransk och svensk pensionsreform. Redaktören önskade ett djupare svar på frågan om varför välfärdsreformer vållade så stark oro och skapade brett motstånd i Frankrike medan andra länder genomfört reformer utan större problem. Jag valde att beskriva nya skiljelinjer och bristen på starka demokratiska men konservativa krafter som en viktig förklaring till dagens läge. Sverige skulle knappast kunna genomföra den pensionsreform som genomfördes på 90-talet idag menade jag. Tilliten mellan de stora demokratiska partierna – regering och opposition – sviktar. Och i Frankrike har det varit fallet under lång tid. I min text hänvisar jag till den mycket relevanta boken ”Conservative parties and the birth of democracy” (2017) av den amerikanske statsvetaren Daniel Ziblatt.