Svensk politik: Fler partier och mer konkurrens ger sämre handlingskraft och fler låsningar

Herr talman! I en turbulent tid är det viktigare än någonsin att skapa stabilitet i Sverige. I december valde regeringen och de fyra borgerliga partierna att sluta en överenskommelse som innebär att det går att styra Sverige i minoritet. Det skapar större stabilitet, och det kommer att ligga till grund för vår tillväxt. Det skapar också en långsiktighet där Sverige behöver det som mest: för pensionerna, energiförsörjningen och försvaret av vårt land. Det gör att vi äntligen kan flytta fokus från spelet och taktiken till sakpolitiken.

Herr talman! Regeringen är redo att ta sig an de utmaningar som Sverige står inför. Det må vara demografin, klimatomställningen eller den globala ekonomin som vi tar oss an. Vi ska göra dessa utmaningar till de möjligheter som de kan vara för Sverige. Nu bygger vi ett samhälle som håller ihop. Nu börjar moderniseringen av Sverige.

Ovan ett par utdrag ur Stefan Löfvens tal i den allmänpolitiska debatten den 15 januari i år 2015. Löfven betonar den politiska turbulensen men att nu, nu är det dags att ta nya tag och börja reformera Sverige. Löfven visar stark tillförsikt mot bakgrund av den överenskommelse som kommit att få namnet Decemberöverenskommelsen (DÖ).

Jag tror att alla läsare av denna blogg vet att det politiska året i vårt land inte på något sätt har levt upp till Löfvens förhoppningar från den allmänpolitiska debatten i januari. Regeringen har i mycket liten utsträckning kunnat eller velat ägna sig åt reformer, istället har betoningen legat på pekuniära brandkårsinsatser och flyktingpolitik.

Socialdemokraterna har parkerat sig på en nivå i opinionen som förr skulle ansetts vara en nationell katastrof, moderaterna har tappat i stöd och befinner sig istället på nivåer som förr var helt OK – men det var före Fredrik Reinfeldt och ett åttaårigt regeringsinnehav. Den stora förändringen i svensk politik de senaste åren är dock att vi i svensk politik har en tripolär konkurrens, inte som tidigare en politisk kamp mellan två block eller ett dominerande parti som sätter agendan.

Året som gått har politiskt fokuserat på hur det skall gå till att regera med en helt ny partikonkurrens – två slår alltid den tredje, men när den tredje inte är regeringsfähig i de övrigas ögon utan endast har utpressningspotential krävs antingen stabila överenskommelser (läs: DÖ) eller koalition. Paradoxalt nog har den stora politiska påfrestningen som flyktingfrågan skapat dolt hur svagt regeringens mandat egentligen är – en viss allmän enigheten i hur krisen bör hanteras har skapat utrymme för regeringens restriktiva linje. Symptomatiskt röstade den 17 december endast Centern och Vänsterpartiet emot införandet av ID-kontroller för inresande till Sverige.

Sverigedemokraternas uppgång i opinionen är en komplex process men den otvetydigt viktigaste förklaringen menar jag är att svensk politik inte längre primärt handlar om resursfördelning utan istället om värderingar och livsstil. Mot bakgrund av en liten studie av bland annat regeringsförklaringar i Sveriges riksdag menar jag att det kitt som sägs hålla samman vårt samhälle idag handlar mer om gemensamma värderingar än om jämlika möjligheter och solidarisk fördelning av materiella resurser. I en sådan ny politisk diskurs finns alla möjligheter att växa för partier som bygger sin ideologi kring värden som nation, tradition och auktoritet eller jämställdhet, individualism och pluralism.

I ett partisystem med åtta partier och tre poler blir transformeringen av väljarnas preferenser närmast en fråga om cirkelns kvadratur. Möjligheten att skapa allianser som ligger i medborgarmajoritetens intresse blir allt svårare, handlingskraften minskar dramatiskt då partierna låser varandras förslag, resultaten blir urvattnade kompromisser. Något som i sin tur kan leda till minskad tilltro till politikens möjligheter. Förändring och reform blir alltmer omöjligt.

Sverige är sannolikt redan en bra bit in i en politisk förändringsprocess som kommer att stöpa om inte bara partisystemet utan också sänka de förväntningar medborgarna har på de politiska institutionerna. Risken är stor att Stefan Löfven då kommer att tala om sitt samhällsbygge för döva öron.

***

Lästips i vinter: Sebastian Haffner ”En tysk mans historia. Minnen 1914-1933”. Värd att läsa och begrunda.

 

Fel beslut när opinionens okunnighet vägleder

Okunnigheten om det egna samhället bland medborgarna i Italien, USA och Sydkorea är mycket stor. I Sverige, Tyskland och Japan har medborgarna lite mer koll. Men mer anmärkningsvärt än rangordningen av länder är nog att okunnigheten är avsevärd i många länder, avsevärd i meningen att befolkningen i genomsnitt överskattar t ex tonårsgraviditeter och muslimer i det egna landet med flera hundra procent. Undersökningen har genomförts av Ipsos och redovisas i rapporten ”Understanding Society: The perils of perception” som kom i juli.

Franska medborgare tror att tre av tio invånare i det egna landet är muslimer (rätt svar: åtta procent), amerikanska medborgare tror att 25 procent av alla amerikanska tonårsflickor blir gravida varje år (rätt svar: tre procent). Rapporten visar att de flesta befolkningar kraftigt överskattar arbetslösheten, andelen invandrare och antal mord medan valdeltagande och offentliga medel till välfärd underskattas.

Spelar det någon roll om vi vet vad vi pratar om i samhällsdebatten undrar professor Ilya Somin i en artikel i rapporten? Ja, felaktiga föreställningar kan driva fram policyförändringar som inte är rationella givet samhällsutvecklingen. Tror många att brottsligheten ökar sker satsningar på fel ställe och vi kanske accepterar myndigheters ingrepp i vårt privatliv vi inte borde tolerera. Tror många att andelen invandrare är större än det är riskerar främlingsfientligheten att växa och integrationsåtgärder hamna på fel ställe.

Men okunnighet är inte bara en fråga om kunskap, utan också en fråga om rationalitet. Att inte veta är också ett sätt att hålla svåra frågor ifrån sig. Att låna uppfattningar från människor man litar på är enklare än att undersöka själv. Att använda genvägar som på förhand intagna uppfattningar gör det lättare att få ihop den egna världsbilden. Kunskap kan välta min invanda värld. Kunskap kan innebära konsekvenser för mig själv.

Det är för vårt gemensamma bästa vi alla har ett ansvar för att försöka skaffa oss så rättvisande och korrekt kunskap om komplexa skeenden som vi bara kan, och att vara ödmjuka och inte tvärsäkra. Politiken handlar om att värdera och välja, men den processen blir så mycket klarare och bättre om den sker på kunskapsbas.

Idealism, moralism och högstämda ideal – hur användbara är de i politiken?

Kommer framtiden att teckna bilden av ett 2010-tal fyllt av verklighetsfrämmande idealism? En tid präglad av moralism och högstämda ideal, en epok som liknar den som inträffade för hundra år sedan? Eller är jag och många andra ute och cyklar i vår verklighetsbild? Svaret på frågan är viktigt, om jag har rätt riskerar den materiella verkligheten att kullkasta och massakrera de värden vi verkligen gemensamt värnar.

Låt mig ge några exempel så får läsaren döma själv. Frågor som rör valfrihet är inte nya i den svenska politiken, valfrihet som politiskt slagord har präglat politiken i vårt land åtminstone sedan slutet på1980-talet. Men då handlade det mestades om bättre resurser, mer vård för pengarna, bättre fördelning och liknande kvalitetshöjande perspektiv. Men i debatten under senare år har valfrihet blivit ett begrepp med idealistisk inramning – alla måste få välja eftersom det är så människan blir till. Existentialismens credo om valets nödvändighet (men där är det ett öde, ett tvång) omgjort till glad-politik.

Det fria skolvalet har ett värde i sig, enligt många debattörer. Det spelar ingen roll om olika rapporter kan visa att detta skolval är en del av problemet med svensk skola eftersom den pedagogiska infrastrukturen kring skolan, segregation och socioekonomiska klyftor i vårt land samverkar negativt med det fria skolvalet. Sverige är ju unikt i avseende skolvalet så det är väl inget konstigt om vi också ser andra avarter än andra länder. Jag drar inte slutsatsen att det fria skolvalet skall bort, men tabuföreställningen kring ett politiskt verktyg är hämmande för diskussionen. Om nu det fria skolvalet är ett problem så låt oss diskutera det utan affekt, finns det kanske sätt att bibehålla det som är bra samtidigt som vi minimerar de negativa effekterna.

Samma sak gäller valet av vårdgivare inom såväl primärvård som äldrevård. Själva tanken på att de äldre skall välja vilket företag (eller kommunen) som skall hjälpa dem, eller att jag kan byta vårdcentral om jag inte gillar doktorn, blir så stark att frågan om lika villkor för alla inom vården blir sekundär. Min erfarenhet (anekdotiskt) är att människor vill välja vad som skall göras hemma, inte vilket företags logga som står på tröjan, och på samma sätt vill man kunna möta en och samma trevliga doktor gång efter gång. Om det är landstinget/kommunen eller något privat företag struntar de jag pratat med i. Jag drar inte slutsatsen att det fria vårdvalet skall bort, men jag tycker vi borde kunna prata om vad det är medborgarna egentligen värdesätter, och försöka möta de behoven snarare än att binda sig vid vissa medel.

Frågan om jämställdhet mellan män och kvinnor har omvandlats till en idealistisk diskussion om minoriteters rättigheter och om likabehandling. Att kvotera kvinnor till bolagsstyrelser eller män till utbildningar med extrem mansdominans ifrågasätts eftersom den s k meritokratin anses åsidosättas. Men det faktum att flickor och kvinnor får sämre träningstider, lägre ersättningar, sämre förutsättningar utan någon som helst annan förklaring än att de fötts som kvinnor försvinner bort i debatten. Är det helt OK med en marknadsekonomi som styrs av manliga bolagstyrelser när hela marknaden består av både män och kvinnor? Är det helt OK att alla veterinärer är kvinnor och dataspelssutvecklare som är män? Jag drar inte slutsatsen att kvotering är rätt väg, men återigen, det tycks vara tabu att diskutera ett problem om man inte samtidigt löser upp alla samhälleliga maktordningar på en gång.

På område efter område är det ett slags idealism som genomsyrar debatten. Jag upplever att problemet beskrivs från ”fel håll”, istället för att börja i verkligheten är det principer och ideal som slåss. Och som läsaren förstår så efterfrågar jag pragmatism och en vilja att lösa problem, inte mer moralism och idealism i diskussionen. Självklart är frågan om vad som är ett problem en ideologisk fråga, vi talar ibland om ”problemformuleringsprivilegiet”, och där tycker jag att såväl partier som marknadsaktörer har tagit sig det privilegiet på just ideologiska och moralistiska grunder.

Där jag befinner mig just nu är frågan om att få behålla en skola överhuvudtaget, att ha tillgång till ambulans, räddningstjänst och läkemedel och att skapa förutsättningar för utbildade kvinnor att försörja sig politiskt avgörande. Framlidne statsvetarprofessorn Jörgen Westerståhl lär ha sagt att man alltid skall lösa de små (i meningen praktiska) problemen först. Det var en klok strategi.

En bref: Demokrati kan inte skapa likhet

Demokrati är inte att jag får som jag vill. Inte heller är demokratin till för att just jag skall må bra och få leva ostörd. Representativ demokrati är i stället bra på kollektiva fördelningsfrågor. Konflikter inom det socioekonomiska området kan lösas genom kompromisser eller kohandel. En skatt kan höjas eller sänkas, bostäder kan hyras eller ägas och arbetslösheten kan mötas med yrkesutbildning eller sänkt arbetsgivaravgift. Men ursprung, religion eller kön är inget vi kan kompromissa om. Samhällsvetenskapen har länge vetat att hanteringen av värdekonflikter kring tradition och kultur tillhör demokratins tillkortakommanden. Ändå ser vi i dag allt större förväntningar på att demokratiska mekanismer skall lösa problem inom dessa sfärer. Många kräver av demokratin något den inte kan ge: homogenitet.

Idag skriver jag en krönika på GPs ledarsida där jag pekar på demokratins tillkortakommanden avseende icke-förhandlingsbara värden. trots att denna veka punkt hos det styrelseskick som vi i vårt land valt och försvarar är välkänd ökar ändå förväntningarna på att demokratin skall kunna lösa värdekonflikter kring tradition och kultur. Jag vill mana till eftertanke och kreativitet i förmågan att försvara demokratin mot dess fiender, fiender som finns även i alltför högt ställda förväntningar. Partier och rörelser mobiliserar idag i Europa kring nation, kultur och tradition på ett sätt som urholkar demokratins handlingsförmåga och därmed på sikt förtroendet för styrelseskicket.

Lästips kan vara Karl Popper ”Det öppna samhället och dess fiender” som är under nyutgivning.

Om politikens uppenbara brist på politik…

Jag lyssnade idag på riksdagens debatt om vårpropositionen, en ändringsbudget och en ekonomisk proposition diskuterades. Regeringen lägger fram den första budget som blir deras egen. Oppositionen är inte glad och kritiserar det mesta och Sverigedemokraterna passar på att återigen försöka få gehör för sina inviter till både de borgerliga och regeringen. Sådana är debatterna och sådant är det politiska livet, det larmar och gör sig till, som Shakespeare skrev i Macbeth.

För någon vecka sedan skrev två av mina bekanta i sociala medier, oberoende av varandra, att de var trötta på politik. Eftersom båda är politiskt engagerade och båda är samhällsvetare var det ett litet oväntat uttalande. Men på sätt och vis är det talande. Inte bara den mediala rapporteringen om politik utan också politiken själv har blivit närmast fixerad vid talepunkter, strategier och felfinneri. (Ja, jag vet att många statsvetare medverkat i de återkommande analyserna av detta spel.) Medborgare är medvetna om att politik innehåller ett visst mått av taktiska avvägningar och ett visst mått av tillrättaläggande av verkligheten så att den passar den egna ståndpunkten. Jag tror inte att så många har ont av det.

Men när de stora frågorna hela tiden försvinner, när ideologi, utopier och reformtänkande försvinner till förmån för teknikaliteter, förvaltning och ängslighet – då blir politik inte angeläget för andra än de som ägnar sig åt den. Och risken är stor att politik blir en arenasport. Vi tittar på när de andra slåss om bollen, som häromdagen i en meningslös debatt i SvT Aktuellt: Landsbygdsministern Sven-Erik Bucht och Centerledaren Annie Lööf turades om att skylla på varann för att bredbandsutbyggnaden på landsbygden går långsamt. Båda var förlorare och ingen intresserad människa fick ut något politiskt relevant ur den diskussionen.

Jag ser en avsevärd risk att politik – en angelägenhet för alla medborgare i alla faser av våra liv – reduceras till ett spel om att vinna enstaka strider, ibland också personrelaterade dito. I så fall blir inte politiken bara ointressant för medborgarna utan tappar också sin förändrande kraft. Medborgarna fortsätter att engagera sig och intressera sig för samhälle och samhällsförändring – men partier och politiker förpassas till en egen sandlåda.

Politik, som är ett ord lånat från grekiskan, betyder i sig själv ungefär statskonst. Politik som statsvetenskapligt begrepp brukar förklaras, med en av samhällsvetenskapens mest inflytelserika tänkare David Easton, som den auktoritativa fördelningen av värden i ett samhälle. Denna värdefördelning är på intet sätt bara av intresse för politiska broilers, policyprofessionella, riksdagsledamöter eller politiska journalister. Politik är en nödvändighet för oss alla.

Debatten idag kunde kanske inte blivit annorlunda än den blev. Väldigt många ord, en del hårda, blev sagda om de ganska små förändringar som regeringen nu gör för att kunna driva sin egen politik. Från båda håll tillmäts dessa förändringar lite väl stor betydelse. Men för den som lyssnar uppmärksamt så finns de ideologiska skillnaderna där – en del debattörer är kloka och bejakar dem (t ex Ulf Kristersson) medan andra låtsas som om allt står och faller med antingen traineejobb för arbetslösa eller generella subventioner till servicebranschen (ingen nämnd och ingen glömd).

***

Sveriges Television startar på måndag en ny serie partiledarutfrågningar (”inte nu igen” säger mina bekanta…) som har möjlighet att bli intressanta – jag tänker se dem. Kanske får vi en annan debatt om samhället efter det politiska spelets totala seger under 2014? Den som lever får se.

Ledarlösa rörelser utmanar partipolitiken

I tidningen le Monde menar den franske statsvetaren Bertrand Badie att den arabiska våren blev en föregångare till en stor, månghövdad politisk rörelse, som spridit sig den ovanliga vägen från det globala syd till det globala nord. Den arabiska våren 2011, Occupy-rörelsen i USA, Syriza (Grekland) , Podemos (Spanien) och Femstjärnerörelsen (Italien), de gula paraplyerna i Hongkong är bara några exempel på hur det politiska – för att använda Chantal Mouffes term – tar kropp på våra gator. I Göteborg ser jag både i dagens Feministiska marsch på Internationella Kvinnodagen och i gårdagens Trängselskatteprotest nya och skilda grupper av medborgare som väljer att manifestera sin politiska vilja i det urbana offentliga rummet. Värt att nämna är också rörelser som kräver gratis kollektivtrafik eller som protesterar mot övervakning och kontroll både av våra fysiska kroppar i det offentliga rummet individer och av vårt virtuella agerande.

Jag menar att mobiliseringen av folket i protester mot etablissemanget, överheten, staten, systemet m m bör ses som en varning. De politiska partiernas roll är att vara transportbanden mellan makten och medborgarna, men dagens partier har i stor utsträckning själva blivit en del av makten. En hel del av den här folkliga mobiliseringen fångas upp via nya partier som Feministiskt Initiativ, Sverigedemokraterna eller i Göteborg Vägvalet men oftast i form av ledarlösa rörelser utan kontinuitet eller organisation. Många av de nya rörelserna gestaltar en kraftfull maktkritik – förespråkar en annan form av politik, mer transparent, mer medlems eller sympatisörsstyrd, anti-auktoritär och individualiserad, ofta hänvisande till ”verklig” demokrati.

Till skillnad från de ”gamla” partierna är de nya rörelserna inte i första hand intresse- eller klassbaserade utan bygger på en moraliserande kritik mot makten. De arbetar heller inte i den representativa demokratins andra utan är direktdemokratiskt inspirerade. Kritik mot etablissemanget har naturligtvis alltid funnits, och utom-parlamentariska rörelser likaså. Men de proteströrelser vi ser idag menar filosofen Sandra Laguier har gemensamt att ett enda slagord återkommer hela tiden och det är demokrati. Med hjälp av detta begrepp kräver människor tusentals olika saker, den enda gemensamma nämnaren är ett krav på jämlikhet och krav på respekt för individens integritet. Rörelserna menar sig inte representera någon annan än sig själva. Sättet att protestera är inte med krav på åtgärder eller reformer utan att ockupera, manifestera, blockera eller ta plats antingen i det offentliga eller digitala rummet. Bakom tankegången ligger, menar Laguier, idén att medborgarna skall återta ett territorium/plats som de anser sig ha rättigheten till eftersom den är (skall vara) gemensam.

Olika händelser utlöser de här folkliga upproren men det är onekligen svårt att blunda för den kraftfulla förändring av den politiska scenen som dessa ledar- och organisationslösa rörelser idag skapat. De är en mycket prekär utmaning för de traditionella partierna, kanske särskilt i europeiska länder som Frankrike där politikerföraktet redan är utbrett. Sociologen Albert Ogien påpekar att de politiska partierna sedan förra seklet levt i tron att det är de som formar opinionen. Men dagens medborgare vill inte ha någon som talar i deras ställe.

Är det möjligt att dessa rörelser kan växa in i och bli en del av partisystemen i de demokratiska länderna? Kanske, men då krävs dels ledarskap dels en vilja från de styrande.

Kan de utgöra grunden för en fredlig demokratisering i icke-demokratier? Tveksamt på kort sikt, eftersom de inte bär med sig någon form av alternativ organisering som kan ersätta de hegemoniska regimerna. Kanske på längre sikt.

Viktigast är dock att om inte de politiska partierna vaknar upp ur sin gemensamma sövande sagostund där allt kommer att förbli som det varit, bara med lite fler partier och lite färre medlemmar, så står även vår stabila svenska demokrati inför risken att förlora sin politiska legitimitet.

***

Artikeln i Le Monde finns bakom betalvägg men kan hittas här.

Laugier och Ogien har tillsammans skrivit ”Le Principe Démocratie” där de undersöker och diskuterar hur politik i demokratin har gått från ett ”hur” till ett ”varför”. För den som läser franska.

Läs gärna också mer i min och Ulf Bjerelds bok ”Den nödvändiga politiken” (2011, slut på förlaget, kan beställas från författarna) samt i kapitlet ”A new era of partypolitics in a globalized world” i Gloppen och Rakner ”Globalization and democratization” (2007).

Är tiden för politiska reformer för alltid förbi?

Socialdemokratins sviktande väljarstöd och permanenta nedgång till en nivå omkring 30 procent har ackompanjerats av en – i stort sett – avsaknad av breda reformförslag. Min statsvetarkollega Jonas Hinnfors har vid flera tillfällen pekat på sambandet mellan försvagat socialdemokratiskt väljarstöd och den allt kortare och allt mer detaljorienterade politiska agendan.

När Alliansregeringen tillträdde 2006 använde den sin första tid till flera politiska förändringar men det är svårt att kalla dem ”reformer”. Möjligen kan RUT-avdraget kvalificera sig som reform. En reform är en omfattande förändring som berör breda samhällslager, som föregåtts av utredningar och analyser och syftar till att förbättra välståndet för medborgarna i allmänhet. Typiska exempel på reformer är åttatimmarsdag, ATP-systemet, barnbidrag, föräldraledighet och kanske även maxtaxan. Under sin andra period vid makten gjorde det parlamentariska läget med minoritetsposition det närmast omöjligt för den borgerliga regeringen att genomföra reformer, något som också är fallet för den nuvarande regeringen. Många skulle säga att tiden för politiska reformer är förbi, det var något som hörde uppbyggnaden av välfärdssamhället till. Idag är det ”livspussel” och vardagsfrågor vid köksbordet som står i politikens centrum, skulle de tillägga. Så resonerade den borgerliga regeringen 2006-2014 och kan därmed säga att de inte ville genomföra det jag kallar reformer. Andra skulle hävda att det är de budgetreglerna som tillkom efter 90-talskrisen som är orsaken och att socialdemokraterna har bundit sig själva vid masten i sin iver att skapa ekonomisk trovärdighet. Därför inga reformförslag.

Jag tror att bristen på reformer och bristen på diskussion om framtida reformer är en del av den ideologiska bakgrunden till Sverigedemokraternas framväxt i vårt land. I det tomrum som skapas mellan livspusslen och globaliseringen växer framtidsoro, otillfredsställelse och besvikelse, sentiment som bara väntar på att mobiliseras.

Men jag ser ett helt annat hinder för reformtänkandet än budgettänkande och livspussel, ett hinder som särskilt socialdemokratin tycks halka på, nämligen individualiseringen. Livspussel tenderar trots allt att likna varandra (nästan alla barnfamiljer ställs inför liknande logistiska och ekonomiska problem liksom nästan alla studenter eller pensionärer) och budgetregler kan ändras om man verkligen vill.

Nej, jag tror att den accelererande individualiseringen och upptagenheten vid olikheter medborgarna emellan är ett närmast oöverstigligt hinder för breda reformer. Hur skall någon politisk aktör förmå att lansera en bred reform som berör majoriteten av medborgarna och som ökar välfärden i vårt land när individualiseringen av både politik och privatliv är en så dominerande process? De sista riktigt stora välfärdsreformerna handlade om just valfrihet, en valfrihet som nästan ingen medborgare är beredd att ompröva, än mindre ge upp. Vad kan vara nästa breda, stora reformsteg i världens mest individualiserade och valfrihetsälskande land?

Det är den fråga de politiska partierna borde ställa sig om de vill mer än bara pendla upp och ned i opinionsmätningarna och konkurrera med nya partibeteckningar som mättar längtan efter framtidsvisioner. Varför ligger frågor som medborgarlön, total valfrihet i vad man som pensionär vill ha hjälp med för offentliga medel (inte av vem) eller sex timmars arbetsdag så bortom vad vi diskuterar att bara nämnandet av dem här i texten gör mig generad? Nämn gärna andra. Är tiden för reformer över? Vad är det då för tid vi lever i?