Etikett: politik

Känslans och godhetens plats i politisk debatt

Under de senaste åren, främst 2016 och 2017, har ett antal inflytelserika debattörer och politiska ledare kritiserat godheten.* Ja, kritiken har förstås inte varit riktad mot godhet som moraliskt värde – syftet har varit att misstänkliggöra generella uppmaningar till välvilja eller generositet samt kritisera dem som protesterat mot politiska repressiva åtgärder av olika slag. Det moraliska värdet hos godhet i sig har aldrig ifrågasatts – istället har kritiken lyft fram sin egen klarsyn, realism och balans när det gäller vad som är gott och ont. Kritiken av ”de andras godhet” har i huvudsak syftat till att underminera en hållning där medmänsklighet går före ekonomisk rationalitet och individuell empati går före generella principer.

Kritiken kan grovt sett indelas i tre kategorier: 1. Personerna som argumenterar har missförstått sina verkliga intressen (falskt medvetande), 2. Personerna bidrager inte till en verklig förändring i ”god” riktning (”bara välgörenhet”) eller 3. Personernas utövar någon form av godhet för att stärka sin egen självbild och moralisera över andra (självgodhet).

För mig påminner dessa argument starkt om det 1970-tal då jag debatterade biståndsarbete, nödhjälp och solidaritetsarbete med hårdföra vänstermän (ja, nästan alltid män). Min uppfattning att stöd och hjälp på plats i nödlidande länder genom sjukvård, skola och mat var avgörande och viktigt kritiserades med att det bara förlängde kapitalismens elände. Istället borde man göra revolution. Att barn svalt ihjäl, människor dog utan tillgång till enkel sjukvård och att läskunnigheten inte ökade var helt enkelt inte något relevant argument. Ungefär samma resonemang som dagens ”godhetskritiker” alltså.

Tack och lov tycks inte svenska folket vara så värst kritiska till godhet (och det är väl det som stör en del). Insamlingarna till olika välgörande ändamål slår ofta nya rekord och en organisationer som t ex Läkare Utan Gränser röner ett stort förtroende hos allmänheten.

Godhet är provocerande. Snällhet är provocerande. Empati är provocerande. Med dessa känslor ifrågasätter du den generella principens förträde, den rationella kalkylens oavvisliga värde och normen om individens rättighet att tänka på sig själv i första hand. Kritiken mot olika former av godhet bör därför ses som ett sätt att ändra den politiska diskursen och även tolkas som ett försök att sätta upp ett bålverk mot de orättvisor och den orättfärdighet som genom globaliseringen och individualiseringen stirrar oss i ansiktet varje dag.

Martha Nussbaum (filosof) är den som skrivit (kanske) mest och (troligen) bäst om känslornas betydelse för vårt handlande och för våra möjligheter till ett gott liv.** Känslor är inte alls irrationella, tvärtom. Känslor ger kunskap och förmåga till handling. Känslor pekar på behov och drivkrafter som vi behöver vara medvetna om. Att känna medlidande, sympati eller ömhet för andra människor är kanske den allra bästa grunden för att bygga ett gott samhälle. Ett samhälle som främjar goda handlingar och håller tillbaka onda.

Vill gärna också nämna den framlidna filosofen Anette Baier vars arbeten  betonade vikten av förtroende och utvidgning av våra gemenskaper med hjälp av en kultivering av våra känslor så att de fungerar som politiska verktyg i ett samhällsbygge.

******

*Vill du ha exempel på sådant så googla på ”godhetsapostlar” eller ”banal godhet” så hittar du dem snabbt.

**Martha Nussbaums senaste bok är ”Anger and Forgiveness: Resentment, Generosity, Justice” och kom 2016.

Populistiskt ledarskap ges utrymme när allt färre vill vara följare

Politiken tycks behöva ledarskap. Det går knappast en dag utan att någon, inklusive mig själv, säger eller förväntar någon form av tydligt ledarskap. Samtidigt pågår politiska processer i flera europeiska länder och i USA där självutnämnda starka ledare ändå inte hyllas unisont, särskilt inte av oss samhällsvetare. Sannolikt är det inte ledarskap av den typ som Donald Trump, Viktor Orban, Vladimir Putin eller Marine le Pen står för som efterfrågas när ledarskap kommer på tal.

Populistisk politik är i många avseenden en motsats till den liberala demokratin. I den demokrati som vi i Sverige uppfattar som legitim finns en tolerans för minoriteters rättigheter och möjligheter, acceptans och erkännande av ett flertal olika konfliktlinjer i samhället och ett främjande av en offentlig debatt som är saklig, mångsidig och respekterar motståndaren. Möjligheten för ett i traditionell mening starkt ledarskap att göra sig gällande i en sådan omgivning är ganska liten.

Under senare år har begreppet ledarskap seglat upp som ett trendigt och accepterar sätt att beskriva behovet av riktning, tydlighet och beslutsamhet i en organisation. Att vara chef är inte så jättehett idag, nej, ledare skall vi alla vara. Efter att ha läst den intressanta, men synnerligen kompakta, boken ”Ledarskap” av Stefan Sveningsson och Mats Alvesson om olika ledarskapsteorier finner jag anledning att reflektera också över politikens behov av ledare.

Som Sveningsson och Alvesson påpekar så handlar i realiteten inte ledarskap om egenskaper eller förmågor hos en person. När de beskriver litteraturen kring management och ledare kan man inte annat än dra på munnen åt alla de magiska egenskaper som tydligen utgår från en riktigt bra ledare. Bara det faktum att om just chefen ägnar sig åt att småprata och lyssna så har dessa helt normala sociala aktiviteter någon form av magi i sig som gör att just detta kommer att leda organisationen till exceptionella resultat (s 90-94). Sanningen är att människor gör i allmänhet alldeles rätt i att småprata och lyssna, det är bra för oss som människor och för arbetsplatsen, men någon särskild sorts ledarskapsfilosofi är det inte. Och att goda resultat av olika slag kan kopplas till det agerandet finns det inga belägg för. Ledarskap utövas i det praktiska handlandet – uthållighet, målmedvetenhet, samspel, reflektion och självdistans är sannolikt väsentligare än visioner och karisma.

De starka populistiska strömningarna i många länder under de senaste decenniet kan delvis förklaras av en stark efterfrågan på det kraftfulla ledarskap som ofta reduceras till personliga egenskaper. Men ledarskap är ett relationellt begrepp. Om ingen följer uppstår inget ledarskap. Anhängarna skapar ledaren. Och med ökat erkännande och lojalitet växer kammen på ledaren. En ledare utan följare är ingen ledare. Därmed har vi också sagt att bristen på ledarskap är en brist på anhängarskap. All statsvetenskaplig forskning visar, på ett generellt plan, på nedåtgående trender för partitrohet, partimedlemskap och känsla av partianhängarskap. Men inte på bristande politisk intresse. Det är skillnad på att utveckla ett individuellt konstruktivt men kritiskt förhållningssätt, vilket vår demokrati uppmuntrat och därmed minskat intresset för partilojalitet, och att istället utveckla en direkt personlig misstro på demokratins institutioner som sådana. Som medborgare kan vi se oss i spegeln och fråga oss vad vi själva gjort för att skapa ledarskap bland våra politiker?

Ylva Bergström visar i sin studie av lokala politiska rum – Uppsala och Bergslagen – att politik blir en fråga om sedlighet och moral bland dem som inte har någon stark tilltro till sin egen förmåga att artikulera eller argumentera för en politisk hållning (s 179-186). Politiker utvärderas som personer och det är moral och karaktär hos personen som blir grunden för åsikter om politiska frågor. Bland de med större tilltro till sin egen politiska förmåga utvärderas politiska budskap i termer av hållbar argumentation och man omsätter lätt sina egna erfarenheter i ett politiskt språk.

Så kanske bör vi alla när vi efterfrågar ledarskap i politiken fundera på vilka personer det är vi väljer att följa, på vilka grunder och med vilka motiv. Populismen i demokratin frodas med hjälp av de anhängare som längtar efter ledare som pekar på entydiga konflikter, som anser att majoritetsprincipen bör tillämpas i alla frågor och som inte erkänner den liberala demokratins plats för individuella rättigheter eller minoriteter. När samhällets politiska ledarskap skapas mot den bakgrunden hamnar alla de som ser tillvarons komplexitet i skuggan.

Förvandlingen från spektakulära populister som utmanar den liberala demokratin till auktoritära maktutövare som kringskär medborgarnas frihet kan gå snabbt. Det gäller såväl i nationer som i organisationer.

***

Läs gärna Carl-Johan von Seth om Trump i DN i torsdags samt statsvetarna Tesler och Sides också om Trump på bloggen MonkeyCage.

Ylva Bergströms bok heter ”Unga och Politik. Utbildning, plats, klass och kön” och utgavs i höstas på Premiss förlag.

Stefan Sveningsson och Mats Alvessons bok heter ”Ledarskap” och kom 2010 på Liber förlag.

Två vägar att bemöta radikalisering – om terrorism, radikalism och extremism.

Hur skall de europeiska samhällena bemöta hoten från ”radikaliseringen”?

Termen eller ordet ”radikal” refererar till ett begrepp som betyder ”att gå till rötterna”. Att vara radikal innebär alltså att man önskar hitta grundprinciper, utgångspunkter eller fundament av något slag. En radikal person kan bli fundamentalist om dessa rötter blir personens övertygelse på ett sätt som utesluter diskussion eller kritik. Radikalisering* får i detta sammanhang alltså innebära att en individ söker en grundläggande princip på vilken hen kan bygga upp en livshållning och att denna princip blir en fundamentalistisk övertygelse för individen.

I dagens debatt om jihadism och terrorism med islamistiska förtecken i Europa utgör i de flesta fall radikalisering en process som för personen själv upplevs återknyta till en grundläggande eller ursprunglig religiös föreställning. Vi bör då hålla i minnet att i europeisk historia är det politiska förtecken som dominerat motiven för terrorism och radikalitet – vänster såväl som höger. Det är endast under perioden efter attentaten 2001 mot USA som fokus har hamnat på religiöst, och specifikt islamskt, motiverad terrorism.

Två övergripande sätt att bemöta s k radikalisering är dels vad professor Peter R. Neumann kallar den anglosaxiska och den europeiska. Den anglosaxiska betonar kamp mot lagöverträdelser men bryr sig inte om ideologier, sociala förhållanden eller företeelser som näthat eller förakt och diskriminering mot specifika grupper. Fokus ligger därför på polisiära och legala insatser. Den europeiska betonar ideologiska komponenter och betonar att terrorism är en politisk handling med politiska motiv.  Fokus ligger istället på sociala och pedagogiska insatser. Neumann menar att fördelen med den anglosaxiska är att den är effektiv i att förhindra själva handlingen, nackdelen är att den negligerar det politiska klimatet och därmed inte skyddar demokratin som idésystem. Nackdelen med den europeiska är istället att den är långsam och ineffektiv i skyddet mot enstaka händelser samt kan slå över i en repressiv ”tankepolis”, medan fördelen är att den skapar skydd för en långsiktig demokratisk utveckling och därmed ger förutsättningar för att socialt integrera medborgarna i samhället.

Så när Stefan Löfven pratar om att vi i Sverige varit ”naiva” så är det istället så att han underkänner ett idealtypiskt europeiskt sätt att gripa sig an kampen mot terrorism och fundamentalism.

Professor Olivier Roy, som jag tidigare refererat till i dessa frågor, kan inte oväntat anses tillhöra den europeiska skolan i Neumanns terminologi. Roy betonar att radikalisering inte har med individens psykosociala bakgrund att göra. Däremot är frustration och missnöje med den egna situationen i samhället vanligt förekommande, den religiösa ramen ger dessa individer en möjlig ram för att återvinna självkänsla och identitet. Hämndkänslor är en vanligare drivkraft menar Roy än någon form av frälsningsverk eller utopisk vision.

Roy menar att radikalisering sker i en kompisgrupper, släktnätverk eller i närmast underjordiska celler. Ofta är dessa grupper i direkt opposition till sina familjer, föräldrar och släkt är oftast direkt fientliga till de ungas val av livsväg. De unga gifter sig utan familjernas samtycke och lever utanför såväl religiösa sammanhang som släktgemenskap. Roy menar att processen ofta är snabb och inte alls frukten av en längre mognadsprocess där den religiösa identiteten djupnat.

När unga människor ansluter sig till en salafistisk version av islam får de ett svart-vit schema som ger en trygg och strukturerande ordning i livet. Här finns en mängd påbud och en mängd förbud. Salafism är dock, menar Roy, motsatsen till den kulturella islam som den äldre generationen i Europa företräder. Istället för att förse dem med rötter glorifierar salafismen deras egen bristande kulturella integration och får dem att närmast se det som tecken på att de är bättre muslimer än sina familjer. (s 11) Roy, liksom många andra, påpekar att kunskapen om den egna religionen bland dessa europeiska jihadister är mycket dålig.

Hur bör de europeiska samhällena då bemöta hotet från jihadister? Roy trycker på vikten av att inte se islam som en säkerhetsfråga. Ju mer västvärlden betonar ”islam” som ett hot desto mer attraktivt blir ”islam” för individer som letar efter ett motiv för att använda våld i en form av revansch på det samhälle de vuxit upp i. Radicals hate normal people som Roy träffande skriver. För den som inte orkar leva med motsättningar, spänningar och pragmatism tycks radikalism och/eller våld vara en utväg. Neumann menar att extremism i många former kommer att vara ständigt närvarande i de globaliserade västerländska samhällena. Hans analys tycks utmynna i att terrorism är ett i grunden politiskt fenomen och måste mötas som ett sådant. Självklart krävs en god underrättelsetjänst och en välutbildad och effektiv polismakt för att hantera terrorism som lagöverträdelser. Fokus på en sådan strategi riskerar dock att överge demokratins behov av att utveckla medborgerliga och intellektuella uttrycksformer åt populism och extremism.

Både Roy och Neumann landar i den i och för sig mer långsamma men sannolikt mer effektiva europeiska vägen – att möta hoten från radikalismen med politiska och sociala medel.

 

* Jag är personligen skeptisk till termen ”radikalisering” då den kommit att innefatta både allt och inget, men väljer att använda den här eftersom det är den engelska ter (radicalization) som används i den diskussion jag refererar.

En bref: Innan mörket faller – Ska 30-talet hinna i kapp oss?

Den 22 juni förbjuds socialdemokraterna. Motivet är att partiet är ‘subversivt och fientligt mot staten’.  (…) Samma dag sker polisaktioner mot det tysknationella partiet DNVP. Några dagar senare upplöser det sig självt och partiledaren Alfred Hugenberg lämnar regeringen. (…) Den 5 juli berättar nyhetsbyråerna att de tre återstående partierna Zentrum, Tyska folkpartiet DVP och Bayerska folkaprtiet, ‘upplöser sig själva’. Det är hjälpsamt. Veckan därpå kommer en lag om att det bara skall finnas ett tillåtet parti, det nationalsocialistiska. (s 240-241)

Beskrivningen ovan gäller Tyskland våren och försommaren 1933. På mindre än ett halvår upplöses och krossas såväl den tyska rättsstaten som den tyska demokratin. Samtidigt pågår i Sverige en process – den s k kohandeln – som skall leda fram till krisuppgörelsen mellan Socialdemokrater och Bondeförbundet. En uppgörelse som leder Sverige in på en helt annan väg för att möta arbetslöshet, ökade klyftor och sviktande konjunktur. Det är Ernst Wigforss, Per Albin Hansson, Axel Pehrsson-Bramstorp och K G Westman (har säkert glömt någon) som genom uthålligt förhandlande, mod att tänka själva och en viss (kanske svensk?) samförståndsanda lyckas få Sverige på en annan kurs.

Såklart finns det många förklaringar till att svensk och tysk socialdemokrati agerade så olika, men många av dem tas upp i Elmbrants bok. Och framförallt illustrerar den noggranna läsning och rekapitulation Elmbrant gör hur viktigt varje enskilt steg är, hur det är möjligt att välja varje gång – och att det finns tillfälligheter som avgör. Men, som många kloka sagt, slumpen gynnar den förberedde.

Historien lär oss att det kan gå fort om man släpper in auktoritära krafter i demokratins finrum, att ett demokratiskt självförsvar är nödvändigt och att det alltid finns möjligheter att välja annorlunda.

Läs gärna Elmbrants bok – det är en optimistisk bok trots sin titel. En bok om politikens många möjligheter.

Elmbrant, Björn ”Innan mörkret faller. Ska 30-talet hinna i kapp oss?” Atlas, 2015.

Inför det nya året: Politiskt ledarskap är att välja sina strider

Året 2015 var ett märkligt år i svensk politik. Nog har det funnits sådana förr också, men historien upprepar sig som bekant aldrig, verkligheten speglar sig bara i det förgångna.

Aldrig förr har lika många asylsökande kommit till vårt land, aldrig i modern tid har vi haft lika många partier i riksdagen eller den klassiska bipolära konkurrensen så direkt utmanats av en tredje pol. Aldrig tidigare under efterkrigstiden har heller regeringsmakten varit så försvagad.

Mandatperioden har ännu inte kommit halvvägs men ändå har vi haft spekulationer om både extra-val och regeringskris. Kanske har den prekära situationen med det stora antalet asylsökande faktiskt räddat regeringen från en verklig politisk kris – situationen har krävt överenskommelser och samförstånd mellan partierna trots en sprucken Decemberöverenskommelse vilket skyddat regeringen från att exponera sin svaga ställning. Samtidigt har regeringen själv genom sitt fokus på restriktioner och panik skapat en krisstämning som inte är proportionell i relation till situationen. Vårt land står inför en stor ansträngning i att ta emot och härbärgera tiotusentals asylsökande, men det är främst ett praktiskt problem. Avgörande för framtiden är istället vårt lands förmåga att verkligen ta vara på de människor som kommer hit och den frågan kräver politiskt framsynta lösningar under åren som kommer. Kanske skulle regering och opposition sparat kraft till den frågan.

Som medborgare saknar jag ett politiskt ledarskap som skapar framtidstro, som orkar simma mot strömmen och som ser nya lösningar där andra bara ser problem.

Om vi lyfter blicken en aning så ser jag andra hot mot vår framtid än de som vidhäftar den svenska parlamentariska situationen: Syrienkriget, statsmaktens inskränkningar av press- och yttrandefriheten (till och med i EU-länder!), bristen på personlig integritet i en digital tidsålder, växande nationell chauvinism, den ökade andelen resistenta bakterier och bristen på vaccinationer mot banala sjukdomar i utvecklingsländerna. Och då hoppade jag över klimatet eftersom Paris-avtalet kanske ändå innebär ett steg framåt. Av erfarenhet vet jag att det är svårt att engagera stora medborgargrupper i dessa frågor, men det är just därför jag hade önskat att mitt lands politiska ledarskap tog på sig rollen av pådrivare. Jag saknar i politiken den sortens visionärer som uthålligt arbetar mot långsiktiga mål och som inser att alla politiska projekt genererar konflikter. Den avgörande frågan är vilka mål som är värda konflikter. Ledarskap är att välja sina strider.

Tips för läsning under nyårsdagen är Sverker Sörlins fina artikel på DN Debatt idag om vad vi kan lära av året som gick, Björn Elmbrants bok ”Innan mörkret faller” om historiens många viktiga val samt Sebastian Haffner ”En tysk mans historia” (alldels ny i pocket!).

Framtiden ligger ju faktiskt i våra händer.

Gott nytt år 2016!

 

 

 

En bref: Om behovet i politiken av en sanningssökande människa och hennes dygder

Medborgarna låter sig i längden inte luras av vare sig opinionsbildare som saknar viljan att leda ett opartiskt, sakligt och modigt offentligt samtal eller av politiker som använder den beprövade taktiken att vidta de åtgärder man kan vidta oavsett om det finns någon grund för att tro att de faktiskt leder till det önskade målet.

Kanske borde inte bara politiker och ledarskribenter utan också vi själva tänka på att även i politik och samhälle gäller devisen från den romerske kejsaren Marcus Aurelius: Vårt liv är vad våra tankar gör det till.

Så skrev jag i min absolut sista gästkrönika på GP:s ledarsida i måndags.

Och med förhoppningen om en politik som bättre respekterar medborgarnas förmåga och politikernas vilja och mindre intresserar sig för fördummande förenklingar och kortsiktiga mediala framgångar önskar jag alla läsare en riktigt God Jul!

Alla läsare av bloggen önskas en riktigt God Jul!

 

 

Svensk politik: Fler partier och mer konkurrens ger sämre handlingskraft och fler låsningar

Herr talman! I en turbulent tid är det viktigare än någonsin att skapa stabilitet i Sverige. I december valde regeringen och de fyra borgerliga partierna att sluta en överenskommelse som innebär att det går att styra Sverige i minoritet. Det skapar större stabilitet, och det kommer att ligga till grund för vår tillväxt. Det skapar också en långsiktighet där Sverige behöver det som mest: för pensionerna, energiförsörjningen och försvaret av vårt land. Det gör att vi äntligen kan flytta fokus från spelet och taktiken till sakpolitiken.

Herr talman! Regeringen är redo att ta sig an de utmaningar som Sverige står inför. Det må vara demografin, klimatomställningen eller den globala ekonomin som vi tar oss an. Vi ska göra dessa utmaningar till de möjligheter som de kan vara för Sverige. Nu bygger vi ett samhälle som håller ihop. Nu börjar moderniseringen av Sverige.

Ovan ett par utdrag ur Stefan Löfvens tal i den allmänpolitiska debatten den 15 januari i år 2015. Löfven betonar den politiska turbulensen men att nu, nu är det dags att ta nya tag och börja reformera Sverige. Löfven visar stark tillförsikt mot bakgrund av den överenskommelse som kommit att få namnet Decemberöverenskommelsen (DÖ).

Jag tror att alla läsare av denna blogg vet att det politiska året i vårt land inte på något sätt har levt upp till Löfvens förhoppningar från den allmänpolitiska debatten i januari. Regeringen har i mycket liten utsträckning kunnat eller velat ägna sig åt reformer, istället har betoningen legat på pekuniära brandkårsinsatser och flyktingpolitik.

Socialdemokraterna har parkerat sig på en nivå i opinionen som förr skulle ansetts vara en nationell katastrof, moderaterna har tappat i stöd och befinner sig istället på nivåer som förr var helt OK – men det var före Fredrik Reinfeldt och ett åttaårigt regeringsinnehav. Den stora förändringen i svensk politik de senaste åren är dock att vi i svensk politik har en tripolär konkurrens, inte som tidigare en politisk kamp mellan två block eller ett dominerande parti som sätter agendan.

Året som gått har politiskt fokuserat på hur det skall gå till att regera med en helt ny partikonkurrens – två slår alltid den tredje, men när den tredje inte är regeringsfähig i de övrigas ögon utan endast har utpressningspotential krävs antingen stabila överenskommelser (läs: DÖ) eller koalition. Paradoxalt nog har den stora politiska påfrestningen som flyktingfrågan skapat dolt hur svagt regeringens mandat egentligen är – en viss allmän enigheten i hur krisen bör hanteras har skapat utrymme för regeringens restriktiva linje. Symptomatiskt röstade den 17 december endast Centern och Vänsterpartiet emot införandet av ID-kontroller för inresande till Sverige.

Sverigedemokraternas uppgång i opinionen är en komplex process men den otvetydigt viktigaste förklaringen menar jag är att svensk politik inte längre primärt handlar om resursfördelning utan istället om värderingar och livsstil. Mot bakgrund av en liten studie av bland annat regeringsförklaringar i Sveriges riksdag menar jag att det kitt som sägs hålla samman vårt samhälle idag handlar mer om gemensamma värderingar än om jämlika möjligheter och solidarisk fördelning av materiella resurser. I en sådan ny politisk diskurs finns alla möjligheter att växa för partier som bygger sin ideologi kring värden som nation, tradition och auktoritet eller jämställdhet, individualism och pluralism.

I ett partisystem med åtta partier och tre poler blir transformeringen av väljarnas preferenser närmast en fråga om cirkelns kvadratur. Möjligheten att skapa allianser som ligger i medborgarmajoritetens intresse blir allt svårare, handlingskraften minskar dramatiskt då partierna låser varandras förslag, resultaten blir urvattnade kompromisser. Något som i sin tur kan leda till minskad tilltro till politikens möjligheter. Förändring och reform blir alltmer omöjligt.

Sverige är sannolikt redan en bra bit in i en politisk förändringsprocess som kommer att stöpa om inte bara partisystemet utan också sänka de förväntningar medborgarna har på de politiska institutionerna. Risken är stor att Stefan Löfven då kommer att tala om sitt samhällsbygge för döva öron.

***

Lästips i vinter: Sebastian Haffner ”En tysk mans historia. Minnen 1914-1933”. Värd att läsa och begrunda.

 

Fel beslut när opinionens okunnighet vägleder

Okunnigheten om det egna samhället bland medborgarna i Italien, USA och Sydkorea är mycket stor. I Sverige, Tyskland och Japan har medborgarna lite mer koll. Men mer anmärkningsvärt än rangordningen av länder är nog att okunnigheten är avsevärd i många länder, avsevärd i meningen att befolkningen i genomsnitt överskattar t ex tonårsgraviditeter och muslimer i det egna landet med flera hundra procent. Undersökningen har genomförts av Ipsos och redovisas i rapporten ”Understanding Society: The perils of perception” som kom i juli.

Franska medborgare tror att tre av tio invånare i det egna landet är muslimer (rätt svar: åtta procent), amerikanska medborgare tror att 25 procent av alla amerikanska tonårsflickor blir gravida varje år (rätt svar: tre procent). Rapporten visar att de flesta befolkningar kraftigt överskattar arbetslösheten, andelen invandrare och antal mord medan valdeltagande och offentliga medel till välfärd underskattas.

Spelar det någon roll om vi vet vad vi pratar om i samhällsdebatten undrar professor Ilya Somin i en artikel i rapporten? Ja, felaktiga föreställningar kan driva fram policyförändringar som inte är rationella givet samhällsutvecklingen. Tror många att brottsligheten ökar sker satsningar på fel ställe och vi kanske accepterar myndigheters ingrepp i vårt privatliv vi inte borde tolerera. Tror många att andelen invandrare är större än det är riskerar främlingsfientligheten att växa och integrationsåtgärder hamna på fel ställe.

Men okunnighet är inte bara en fråga om kunskap, utan också en fråga om rationalitet. Att inte veta är också ett sätt att hålla svåra frågor ifrån sig. Att låna uppfattningar från människor man litar på är enklare än att undersöka själv. Att använda genvägar som på förhand intagna uppfattningar gör det lättare att få ihop den egna världsbilden. Kunskap kan välta min invanda värld. Kunskap kan innebära konsekvenser för mig själv.

Det är för vårt gemensamma bästa vi alla har ett ansvar för att försöka skaffa oss så rättvisande och korrekt kunskap om komplexa skeenden som vi bara kan, och att vara ödmjuka och inte tvärsäkra. Politiken handlar om att värdera och välja, men den processen blir så mycket klarare och bättre om den sker på kunskapsbas.

Idealism, moralism och högstämda ideal – hur användbara är de i politiken?

Kommer framtiden att teckna bilden av ett 2010-tal fyllt av verklighetsfrämmande idealism? En tid präglad av moralism och högstämda ideal, en epok som liknar den som inträffade för hundra år sedan? Eller är jag och många andra ute och cyklar i vår verklighetsbild? Svaret på frågan är viktigt, om jag har rätt riskerar den materiella verkligheten att kullkasta och massakrera de värden vi verkligen gemensamt värnar.

Låt mig ge några exempel så får läsaren döma själv. Frågor som rör valfrihet är inte nya i den svenska politiken, valfrihet som politiskt slagord har präglat politiken i vårt land åtminstone sedan slutet på1980-talet. Men då handlade det mestades om bättre resurser, mer vård för pengarna, bättre fördelning och liknande kvalitetshöjande perspektiv. Men i debatten under senare år har valfrihet blivit ett begrepp med idealistisk inramning – alla måste få välja eftersom det är så människan blir till. Existentialismens credo om valets nödvändighet (men där är det ett öde, ett tvång) omgjort till glad-politik.

Det fria skolvalet har ett värde i sig, enligt många debattörer. Det spelar ingen roll om olika rapporter kan visa att detta skolval är en del av problemet med svensk skola eftersom den pedagogiska infrastrukturen kring skolan, segregation och socioekonomiska klyftor i vårt land samverkar negativt med det fria skolvalet. Sverige är ju unikt i avseende skolvalet så det är väl inget konstigt om vi också ser andra avarter än andra länder. Jag drar inte slutsatsen att det fria skolvalet skall bort, men tabuföreställningen kring ett politiskt verktyg är hämmande för diskussionen. Om nu det fria skolvalet är ett problem så låt oss diskutera det utan affekt, finns det kanske sätt att bibehålla det som är bra samtidigt som vi minimerar de negativa effekterna.

Samma sak gäller valet av vårdgivare inom såväl primärvård som äldrevård. Själva tanken på att de äldre skall välja vilket företag (eller kommunen) som skall hjälpa dem, eller att jag kan byta vårdcentral om jag inte gillar doktorn, blir så stark att frågan om lika villkor för alla inom vården blir sekundär. Min erfarenhet (anekdotiskt) är att människor vill välja vad som skall göras hemma, inte vilket företags logga som står på tröjan, och på samma sätt vill man kunna möta en och samma trevliga doktor gång efter gång. Om det är landstinget/kommunen eller något privat företag struntar de jag pratat med i. Jag drar inte slutsatsen att det fria vårdvalet skall bort, men jag tycker vi borde kunna prata om vad det är medborgarna egentligen värdesätter, och försöka möta de behoven snarare än att binda sig vid vissa medel.

Frågan om jämställdhet mellan män och kvinnor har omvandlats till en idealistisk diskussion om minoriteters rättigheter och om likabehandling. Att kvotera kvinnor till bolagsstyrelser eller män till utbildningar med extrem mansdominans ifrågasätts eftersom den s k meritokratin anses åsidosättas. Men det faktum att flickor och kvinnor får sämre träningstider, lägre ersättningar, sämre förutsättningar utan någon som helst annan förklaring än att de fötts som kvinnor försvinner bort i debatten. Är det helt OK med en marknadsekonomi som styrs av manliga bolagstyrelser när hela marknaden består av både män och kvinnor? Är det helt OK att alla veterinärer är kvinnor och dataspelssutvecklare som är män? Jag drar inte slutsatsen att kvotering är rätt väg, men återigen, det tycks vara tabu att diskutera ett problem om man inte samtidigt löser upp alla samhälleliga maktordningar på en gång.

På område efter område är det ett slags idealism som genomsyrar debatten. Jag upplever att problemet beskrivs från ”fel håll”, istället för att börja i verkligheten är det principer och ideal som slåss. Och som läsaren förstår så efterfrågar jag pragmatism och en vilja att lösa problem, inte mer moralism och idealism i diskussionen. Självklart är frågan om vad som är ett problem en ideologisk fråga, vi talar ibland om ”problemformuleringsprivilegiet”, och där tycker jag att såväl partier som marknadsaktörer har tagit sig det privilegiet på just ideologiska och moralistiska grunder.

Där jag befinner mig just nu är frågan om att få behålla en skola överhuvudtaget, att ha tillgång till ambulans, räddningstjänst och läkemedel och att skapa förutsättningar för utbildade kvinnor att försörja sig politiskt avgörande. Framlidne statsvetarprofessorn Jörgen Westerståhl lär ha sagt att man alltid skall lösa de små (i meningen praktiska) problemen först. Det var en klok strategi.

En bref: Demokrati kan inte skapa likhet

Demokrati är inte att jag får som jag vill. Inte heller är demokratin till för att just jag skall må bra och få leva ostörd. Representativ demokrati är i stället bra på kollektiva fördelningsfrågor. Konflikter inom det socioekonomiska området kan lösas genom kompromisser eller kohandel. En skatt kan höjas eller sänkas, bostäder kan hyras eller ägas och arbetslösheten kan mötas med yrkesutbildning eller sänkt arbetsgivaravgift. Men ursprung, religion eller kön är inget vi kan kompromissa om. Samhällsvetenskapen har länge vetat att hanteringen av värdekonflikter kring tradition och kultur tillhör demokratins tillkortakommanden. Ändå ser vi i dag allt större förväntningar på att demokratiska mekanismer skall lösa problem inom dessa sfärer. Många kräver av demokratin något den inte kan ge: homogenitet.

Idag skriver jag en krönika på GPs ledarsida där jag pekar på demokratins tillkortakommanden avseende icke-förhandlingsbara värden. trots att denna veka punkt hos det styrelseskick som vi i vårt land valt och försvarar är välkänd ökar ändå förväntningarna på att demokratin skall kunna lösa värdekonflikter kring tradition och kultur. Jag vill mana till eftertanke och kreativitet i förmågan att försvara demokratin mot dess fiender, fiender som finns även i alltför högt ställda förväntningar. Partier och rörelser mobiliserar idag i Europa kring nation, kultur och tradition på ett sätt som urholkar demokratins handlingsförmåga och därmed på sikt förtroendet för styrelseskicket.

Lästips kan vara Karl Popper ”Det öppna samhället och dess fiender” som är under nyutgivning.