Etikett: politik

Politiska familjer – om ungas politiska engagemang

För minst tio år sedan diskuterade jag ideologi och ”ideologisk genetik” med historikern Karl Molin vid en konferens i Stockholm. Jag berättade om en idé jag hade kring ”politiska familjer” i meningen att under lång tid studera generationers politiska engagemang. Ärvde man – i social mening – sitt politiska engagemang och intresse? Kanske t o m inriktningen på det? Kunde vi se vårt lands moderna historia som en serie sammanflätade långa släktkedjor som bar fram politiska ideologier, engagemang, intresse och deltagande?

Jag kom aldrig till skott med projektet, annan forskning kom emellan. Fortfarande driver jag dock tesen om den sociala platsens (l’espace politique) betydelse för politiskt engagemang, och tror nog att lite politisk släktforskning skulle ge utmanande resultat som skulle ifrågasättas både av sociologer och psykologer.  Ett litet första steg närmare förverkligandet av dessa tankemodeller kom jag emellertid idag då Erik Amnå och Joakim Ekman presenterade sitt stora forsknngsprogram YeS (Youth et Society) som bedrivs vid universitetet i Örebro.

I programmet följs ungdomar från 13 till 30 år och deras samhällsengagemang analyseras i relation till olika livsstilar och val av umgänge. De resultat som presenterades vid dagens seminarium i Göteborg pekade på att synen på icke-aktiva medborgare som passiva är en förenklad och närmast förfelad syn. Istället är det i gruppen passiva stora skillnader mellan dem som verkligen misstror politik och dem som är nöjda men skulle rycka in om det behövdes engagemang. De mest aktiva, som både deltar i politiska aktiviteter och är intresserade, är som rimligt är mer missnöjda med hur demokratin fungerar. Man kan tala om en konstruktiv kritisk hållning. Rimligen tror också denna grupp på en möjlig förändring.

Över tid kommer gruppen att kunna jämföra de här grupperna, både mellan sig, mellan länder och mellan generationer. Kanske kommer vi att få svar på frågorna om de politiska familjerna om ett par decennier…

För min egen del tänker jag fortsätta fila på hypoteserna om platsens, släktens och det sociala arvets betydelse för ideologisk hållning, engagemang och intresse.

Arbetslinjen befrämjar vare sig hälsa eller välstånd

Arbete befordrar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd. Så stod det på en (ironisk) skylt som jag hade på min anslagstavla i tonåren. Det var på den tiden när man drev med starka plikt- och arbetsmoral som hade frodats i de auktoritetsstyrda samhället. Detta var också under den tid när arbetsgivarens rätt att fördela och styra arbetet enligt paragraf 32 stod i centrum för fackets engagemang. Då tog man strid, inte mot arbetet, men mot tanken att arbetet var ett tvång och en plikt. Och emot att arbetstagaren inte hade något som helst inflytande över arbetets organisering.

Så småningom fick arbetstagarna genom sina fackföreningar en hel del rättigheter och möjligheter till inflytande. och synen på arbetet förändrades. Arbetet skulle vara självförverkligande, det skulle ge plats för personligheter och det skulle vara kreativt. Arbeten som var monotona, saknade utveckling och innehöll moment där människan endast var styrd, inte styrde, tappade i attraktivitet.

Men nu tycks allt ha förändrats. Med Alliansregeringens nya s k arbetslinje har rätten till ett utvecklande, positivt och bejakande arbete istället återgått till en skyldighet att arbeta, oavsett med vad. Ett jobb är bättre än inget jobb alls, sa nyligen arbetsgivarorganisationen Almegas VD Jonas Milton. Och i vintras kritiserade Reinfeldt deltidsarbetande kvinnor för att de tror att man måste ”stå och slita och baka bullar” när de istället kan vara ute och jobba och få pensionsgrundande inkomster. Det där med bullarna då? Ja, de tjänsterna skall man köpa, enligt Reinfeldt.

När sentensen ”Arbete befordra hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd” spreds i Sverige på 1800-talet var det industrialismens, kyrkans och borgerskapets motto. När denna sentens revs ned i samband med auktoritetsnedrivningen på 1960-talet var det ungdomarnas, miljörörelsens, individens och kommunikationens motto. Arbetet kunde inte legitimeras genom hänvisnings till hälsa då bevisligen många arbeten lett till ohälsa, arbete kunde inte legitimeras av välstånd då välstånd inte enbart är en ekonomisk fråga – och det där med synden trodde man nog var på utdöende.

Idag ser vi en hyllning till arbetet för arbetets egen skull. Det är en märklig s k arbetslinje. Rätten till ett arbete torde vara grunden i alla arbetslinjer, men den rätten har degraderas till ”sysselsättning”. Och vilket arbete? Hur länge skall vi acceptera en arbetsmarknad som endast har plats för de mest högpresterade eller de som är beredda att jobba för de absolut lägsta lönerna – övriga garanteras ”sysselsättning”, ofta meningslös för den enskilde. Det arbetet befrämjar inte hälsa.

Arbete är något av det mest utvecklande och fantastiska en människa ägnar sig åt. Att lösa problem, att samverka med arbetskamrater, att bygga upp något som man gjort ”själv”, att planera, tänka och fundera kring framtida projekt och att få gå hem och känna att ”idag har jag gjort ett gott dagsverke” och få sova gott. Men är det vad som erbjuds inom ”arbetslinjen”? Nej, det liknar mer statarkvinnornas vita piska (mjölkningen).

Livet är väldigt mycket än lönearbete. Reinfeldts idé om att kvinnorna inte arbetar när de bakar bullar är befängd. Välstånd är så mycket mer än pengarna på lönekontot – visst är det ett bidrag till landets välstånd med trygga barn, glada föräldrar och vänskapsrelationer som fungerar. När jag bakar, planterar eller läser en bok arbetar jag. Jag får bara inte betalt för det. Vi borde slåss för alla människors rätt till goda lönearbeten och möjligheten att arbeta med det man vill på sin fritid. Det är min arbetslinje.

Lämna de retoriska knepen på läktaren, Göran Hägglund!

Idag publiceras min och Ulf Bjerelds replik till Göran Hägglund i debatten som följde på vår artikel på DN Debatt den 10 april.

I repliken skriver vi bl a:

Vi bejakar individualiseringen av vårt samhälle. Vi tror att den frihet för enskilda människor som de senaste decennierna fört med sig är något gott i sig. Men vi ser en risk i att vi likt fisken tar vattnet vi simmar i – samhällsgemenskapen – för given. Vi tror inte att samhällsgemenskapens grundläggande enhet är familjen. Vi tror i stället att den enskilde medborgaren är varje gott samhälles grundsten. Att i dag göra familjen och köksbordet till samhällets centrum är att förflytta makten till en krets där individen alltid har en underordnad ställning – det är att politisera familjen.

(…)

Så, Göran Hägglund, lämna de fyndiga retoriska tricken om verklighetens folk, köksbord och politikens gränser på läktaren och kom med i matchen! Du är varmt välkommen till oss på planen.

Läs vidare på på DN.se

Läs Göran Hägglunds replik här.

Se också Ulf Bjerelds blogg.

Anders Borg och de bristande argumenten

”Sverige har varit ett land som haft väldigt höga skatter och det har medfört rätt stora skadeverkningar i termer av att vi förlorat mycket jobb och haft brister i vårt företagsklimat.”

Så försvarade Anders Borg skattesänkningarna på totalt 100 miljarder i Ekot (SR) på påskafton. Han behövde aldrig motivera på vilket sätt de tidigare skatterna lett till färre jobb eller sämre företagsklimat. Svenskt Näringsliv hävdar envetet att den enda radikala åtgärden för att förbättra företagsklimatet är att förändra arbetsmarknadslagstiftningen. Alltså göra det lättare att anställa, avskeda, ge de löner man önskar och sätta egna arbetsvillkor. Nästa recept som föreskrivs från Svenskt Näringsliv är att förbättra utbildningssystemet eftersom det trots åtta procents arbetslöshet är brist på arbetskraft. Om vi istället tittar på arbetslösheten så var 391 000 personer arbetslösa 1993 och så gott som exakt samma antal var arbetslösa i februari 2011. Sverige har idag nästan åtta procents arbetslöshet och det är ungefär samma andel som i juni 2005. Givet dessa uppgifter tycker jag att det är ett märkligt uttalande att hävda att skattesystemet gjort att vi förlorat jobb.

Och när saker ställs på sin spets får vi för övrigt alltid veta att det är finanskrisen 2008-2010 som orsakat arbetslösheten. Vilket ju verkar rimligt.  På samma sätt sa Göran Persson när han talade om den ekonomiska krisen på 1990-talet att starka finanser är nödvändiga för en bra välfärd, samtidigt som denna välfärd skars ned.

Precis som ekonomerna sa i ”Godmorgon, världen” igår så hände det något med ungdomsarbetslösheten i mitten av 1970-talet. Den stora strukturkrisen på 1970-talet var egentligen slutet på en fantastisk boom på arbetsmarknaden som varat ända sedan Europa återhämtade sig efter kriget. Sedan dess ökar framför allt ungdomsarbetslösheten för varje ny kris.

Att vilken bransch som helst som subventioneras växer begriper var och en. Att RUT- och ROT-avdrag, liksom den kommande lägre restaurangmomsen, kommer att stimulera till fler jobb är därför alldeles klart. Men är det just dessa sektorer som bör växa? Det är ett normativt/politiskt beslut. Vill vi att Sverige skall växa genom fler latte-barer, gourmet-krogar, städföretag och bostadsrätter/villor som renoverar? Är det framtiden?

Mycket tyder också på att inkomstskillnader mellan dem som arbetar och dem som inte gör det driver ned lägstalönerna, vilket ger möjlighet till jobb för dem med lägst kompetens. Däremot är det få som tror att upprepade sådana s k jobbskatteavdrag ger samma effekt. Tricket lyckas s a s inte varje gång. Men återigen, detta är ett normativt beslut. Vill vi att de som har dålig skolgång, dåliga svenskkunskaper eller handikapp av olika slag skall sälja sig för billigaste priset? Är det den väg ut ur arbetslösheten som Sverige vill anvisa?

Jag menar att det är märkligt att Anders Borg oftast oemotsagd får lov att hävda det samband som eventuellt finns mellan inkomstskatter och antalet jobb när det inte finns minsta tecken på lägre arbetslöshet idag än t ex under 1990-talet, eller innan den borgerliga regeringen tog över. Och att han så fort han får frågan använder finanskrisen som förklaring – som om den vore den enda krisen i Sveriges ekonomiska historia.

Varför inte klädsamt erkänna att Sverige är extremt beroende om händelser i omvärlden, såväl kriser som uppgångar? Därefter kan Borg säga att han anser, på ideologiska grunder, att skattesänkningar och avdrag för personalintensiva servicebranscher är det han vill satsa på. Jag antar att det betyder att han vill se Sverige som ett modernt latte-lapande urbant tjänstemannaparadis med hemservice och något som påminner om italienska familjemiddagar på kvarterskrogen. Fine för mig. Men säg då det! Göm dig inte allmänna teorier om skatter, jobb och löner när dessa inte kan understödjas med empiriska argument. Ekonomi är en normativ vetenskap i lika hög grad som all annan vetenskap. Politik är en normativ verksamhet, inte en teknisk.

Att sedan hela idén kring den s k arbetslinjen kan ifrågasättas återkommer jag till. Är det verkligen en bättre investering för framtiden att skicka en arbetslös 19-åring till ett callcenter med provisionsjobb än att se till att ungdomen får en gedigen yrkesutbildning alt. akademisk utbildning? Eller att en arbetslös person med många års utbildning till läkare eller ingenjör skall ta ett städjobb tio mil från hemorten hellre än att underhålla sin kompetens med en arbetslivskurs och satsa på ett jobb inom sin egen sfär? Som väl framgår så svarar jag nej på dessa frågor.

Zaremba och de andra

Jag imponerades av Zarembas artiklar om skolan. De fyra första vill säga. Den femte och sista artikeln var ett märkligt ode där högt och lågt, stort och smått och vetenskap och myt blandats samman. Zarembas avslutande ord var:

Sveriges kommuner och landsting bör hållas utanför debatter och utredningar om skolans framtid, ty i dessa sammanhang saknar SKL all legitimitet. Detta sällskap av kommunala chefer representerar inte väljarna, inte eleverna, inte lärarna, inte Sveriges nationella intressen.

Med tanke på att Zaremba tidigare i artikeln har svingat svärdet mot allt från den amerikanske pragmatisten John Dewey, steriliseringslagarna i Sverige och svenska pedagogikprofessorer verkar slutorden närmast lite futtiga, torftiga. Var det allt? Njae, inte riktigt, alla former av skolbyråkrati får sin släng av sleven, och ”högern” (Zarembas citationstecken) kunde inte slängt skolan till marknaden utan att ”vänstern” (Zarembas citationstecken) gjort läraryrket till ett ”knog som andra”.

Om man skall ta Zarembas kritik på vetenskapligt allvar så är den svenska skolans sjunkande kunskapsnivåer idag allas fel, i alla fall alla som varit inblandade i skolutveckling under de senaste 60 åren. Det är faktiskt inte trovärdigt.

Zaremba har ett svepande sätt att skriva som gör det svårt att sätta fingret på vad det är han egentligen säger. Skall man verkligen ta Zaremba på allvar att alla avhandlingar i pedagogik skall vara instruktioner i hur man undervisar alternativt utvärderingar av hur an undervisar? Som statsvetare eller ekonomer får vi följaktligen inte skriva något annat än sådant som är direkt tillämpbart på politikers beslutsfattande eller finansministerns budgetarbete. Det är en totalt verklighetsfrämmande akademisk värld.

Zaremba måste också medvetet missförstå de relativa betygen. Att enskilda lärare inte förstod, eller kanske medvetet felanvände teorin, genom att tro att varje klass skulle representera det nationella genomsnittet är trist, för att inte säga riktigt illa. Hela idén med de relativa betygen var att motverka betygsinflation genom att se på varje årskull i hela landet som en normalfördelningskurva. Det är väl illa nog kan man tycka idag, men att få det till att syftet var att varje skola/klass skulle utgöra hela normalfördelningskurvan är illa underbyggd journalistik.

Men, Maciej Zaremba gör ofta så – skriver goda reportage med nerv, känsla, närvaro, tryck och hetta, för att sedan falla ned i ett intellektuellt hål när han känner sig tvungen att dra slutsatser, ge förklaringar och tala om ”hur det är”. När jag recenserade hans bok ”De rena och de andra” i Svenska Dagbladet för många år sedan noterade jag hur han tycktes betrakta reportaget som en transportsträcka fram till domen.

Zaremba skriver bra, tankeväckande och politiskt relevanta reportage. För mig som anser att journalistik är en profession är det tillräckligt. Alldeles tillräckligt.  En god journalist skriver samhällsrelevanta texter och tvingar därmed makthavare och andra att relatera sig till den fråga som tas upp i texterna. I uppföljning och granskning får reportaget ett andra liv och påerkar opinionsbildning och samtal inom ett viktigt område, t ex skolan. Men Zaremba måste också avkunna domen. På det sättet sluter han sina reportage, gör dem till ointagliga fästningar. Och gör det lätt för dem som inte gillar hans texter att gömma sig bakom de taffliga slutsatserna och säga att ”Ja, Zaremba har ju en agenda, det är inte så intressant.” Och så förblir allt vid det gamla.

Synd på så rara ärter.

Många har skrivit om Zarembas artiklar. Läs mer här.

Vill dock rekommendera en post i ämnet på bloggen ”4F Forum för fria filosofer”.

Svensk opinion allt mindre negativ till flyktingar

Sedan snart 20 år blir svenskarna allt mindre negativa till att emot flyktingar i Sverige. Faktum är att år 2010 var svenskarna mindre negativa till ta emot flyktingar än man någonsin varit de senaste 20 åren. I 2010 års SOM-undersökning som presenterades idag vid Göteborgs universitet kunde jag visa att 42 procent av svenskarna under hösten 2010 ansåg att det var ett mycket eller ganska bra förslag att ta emot färre flyktingar i Sverige. Samtidigt ansåg 30 procent av svenskarna – på samma sätt fler än på 20 år – att samma förslag var mycket eller ganska dåligt.

Det innebär att sedan 2009 har den flyktingnegativa opinionen sjunkit med ytterligare fyra procentenheter medan den grupp som tycker att det är en dålig idé att ta emot färre flyktingar ökat med motsvarande fyra procentenheter. Gruppen som inte tar ställning till om försvaret är bra eller dåligt är oförändrad.

Det finns således ingen anledning att tro att främlingsfientligheten i Sverige ökat i opinionen trots att Sverige numera har ett parti i Riksdagen vars främsta fråga är att minska invandringen. Istället är förklaringen till Sverigedemokraternas framgångar att partiet lyckats mobilisera just de subgrupper för vilka frågan om invandring tillhör de absolut viktigaste politiska frågorna. En av förklaringarna till den mobiliseringen står att finna i ett parti som gjort sin hemläxa och insett att lokal förankring och en vältrimmad partiapparat är av central betydelse om man inte bara vill vinna utan också behålla sympatisörer, samt en medielogik som fokuserar det avvikande, aparta och uppseendeväckande.

Motståndet mot att ta emot flyktingar i Sverige har minskat i alla partiers sympatisörsgrupper. Dock finns samma åsiktsmönster som funnits i många år kvar: Moderata sympatisörer är mest negativa (48 procent), i ett mittenblock återfinns socialdemokratiska (41), centerpartistiska (40) och folkpartistiska (41) sympatisörer med kristdemokratiska sympatisörer i en egen liten grupp (34) och absolut minst negativa är Vänsterpartiets (24) och Miljöpartiets sympatisörer (19). Men, ett partis sympatisörer skiljer sig dramatiskt från alla övriga och det är Sverigedemokraternas sympatisörer där 93 procent anger att man vill minska flyktinginvandringen.

Jag kommer under några veckor framåt att arbeta med analyserna av SOM-undersökningen och då och då rapportera om mina framsteg med arbetet här på bloggen. 2011 års SOM-rapport ”Lycksalighetens ö” kommer att presenteras den 28 juni och då föreligger min analys som ett kapitel i boken. För att beställa boken kontaktar man SOM-institutet.

Den nödvändiga politiken

I dag skriver jag och Ulf Bjereld på DN Debatt, utifrån vår nya bok Den nödvändiga politiken (Hjalmarson & Högberg, 2011). Början på artikeln återfinns nedan, hela artikeln kan läsas här. Mer om boken kan du läsa här. Boken presenteras på ett seminarium på ABF i Stockholm torsdag den 14 april kl 18.00. Läs mer om seminariet här.

Under valrörelsen 2010 genomförde Kristdemokraternas partiordförande Göran Hägglund en så kallad köksbordsturné där han hälsade på hemma hos verklighetens folk runt om i landet. Göran Hägglund utnämnde sig själv till en politikens gränspolis och förespråkade ett systemskifte där makt skulle flyttas från politikernas sammanträdesbord till föräldrarnas köksbord, eftersom det var där som makten ”hörde hemma”.

Många andra politiker har också talat om vikten av att politiken begränsas eller velat prioritera den enskilde individens möjligheter att lägga sina ”livspussel”: butler i tunnelbanan, avdrag för datasupport och hundpassning och subventioner för att äta på restaurang. På DN Debatt (24/3) redovisade LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin en undersökning som påstods visa att LO:s medlemmar tappat tron på politikens möjligheter att påverka samhällsutvecklingen.

Men många har också kritiserat vad man uppfattat som en urvattning av politiken och det politiska. Tidigare i år initierade till exempel Svenska Dagbladets politiske chefredaktör P J Anders Linder en ambitiös artikelserie om borgerlig idépolitik. Artikelserien kan betraktas som en stilla protest mot en regeringspolitik där en aldrig sinande ström av nya jobbskatteavdrag framställdes som politikens yttersta mål, som historiens slut och det goda samhällets fullbordan. Från olika politiska håll hörs nu röster om att av­regleringen av järnvägstrafiken, elproduktionen och skolväsendet gått så långt att viktiga samhällsintressen sätts på spel.

Vi menar att politik är en livsnödvändighet för att hantera de motsättningar och skiljelinjer som präglar samhället. Dagens svenska samhälle är det kanske mest individualistiska samhälle som världen hittills har skådat. Problemet är inte för mycket politik utan i stället att individualiseringens negativa sidor riskerar att luckra upp det kitt som håller samman ett samhälle.

Politiken – i meningen dess institutioner som de politiska partierna och de valda församlingarna – har åtskilts från det politiska – i meningen medborgarnas aktiva samhällsengagemang – för att använda statsvetaren Chantal Mouffes termer. Medborgarna är minst lika politiskt intresserade och engagerade som tidigare. Men intresset och engagemanget tar sig andra vägar än genom de politiska partier som egentligen har till uppgift att artikulera och aggregera medborgarengagemanget till konkret politik. Men om inte de politiska partierna får eller förmår ta ansvar för helheten, vem skall då göra det?

(Samma text publicerad på Ulf Bjerelds blogg)

Maud Olofsson har bränt sitt krut

”Hon  (Maud, min anm) har gjort ett starkt arbete men frågan är hur mycket krut hon har kvar.” Så får jag säga i dagens Metro angående kraven på Maud Olofsson avgång som partiledare för Centerpartiet.

Maud Olofsson har i en mening varit mycket framgångsrik som partiledare men hon har inte lyckats vinna val för sitt parti. Utan Maud Olofsson tror jag inte att Alliansen vare sig skapats eller fått den kraft och långsiktighet som regeringssamarbetet inneburit. Bakgrunden till det är att Olofsson starka behov av att leda Centern bort från möjligheten av koalitioner åt båda håll, till ett parti som är genuint förankrat i den borgerliga miljön. I det arbetet, men inte som en följd av det, har också Centerpartiets betoning av en sin liberala och företagsvänliga ideologi kommit att framhävas med Maud Olofsson. Även andra liberala frågor som avregleringar och skydd för personlig integritet har fått en starkare plattform inne i Centerpartiet.

I en mening skulle jag säga att med Maud Olofsson har Centerpartiets förvandling från ett intresseparti, folkrörelseuppbyggt, pragmatiskt och inriktat på primärnäringarnas behov till ett catch-all parti nischat mot företagande och näringsliv på mellannivå och med tydlig ideologisk prägel fullbordats. Arbetet kommer att beseglas vid Centerns partistämma 2012 med ett nytt partiprogram.

Centern är numera inte längre en tänkbar förhandlingspartner för t ex socialdemokraterna utan har bundit sig i en annan allians. På samma sätt band sig socialdemokraterna i en röd-grön allians och undandrog sig därmed alla förhandlingsmöjligheter i mitten. Mitten i svensk politik kan ur förhandlingssynpunkt beskrivas som ett svalg. Och det är inte Mona Sahlins utan Maud Olofssons förtjänst – Mona ville inte sin allians, Maud ville inget hellre än sin.

Frågan är om inte Maud Olofsson därmed borde slå sig till ro med att hon lyckats i sin föresats, i motsats till flera andra centerledare, och ta sin Mats ur skolan när partifolket fortfarande säger att de ”älskar Maud”. Att valresultaten inte kommit är prekärt för Olofsson. Men ur strategisk synpunkt är det närmast oförenligt att vara lojal allianspartner i en fyrpartikoalitionsregering och tro sig om att vinna horder av väljare. Här måste man välja mellan målen och Maud har uppenbart valt, även om hon i valrörelsen låtit som om hon inte insett konflikten.

Jag tror precis som Margit Silberstein att Maud Olofsson leder inte Centern i valet 2014. Frågan är bara när det är rätt läge att lämna. Tajming är allt i vårt mediesamhälle.

Håkan Juholt om social demokrati och statens roll

Med anledning av Håkan Juholts jungfrutal finner jag anledning att påminna om två tidigare poster på den här bloggen.

Begreppet ”social demokrati” har en akademisk resonansbotten framför allt i professor Sheri Bermans arbeten, verksam vid Columbia university i New York. Hon har ägnat mycket tid åt svensk och tysk socialdemokrati och jag har tidigare skrivit om begreppet ”social demokrati” för mer än tre år sedan. Läs här.

I ett stimulerande samtal efter Juholts tal kunde TV-tittarna följa Göran Greider och Peter Wolodarski när de analyserade Juholts tal. En punkt blev huruvida Juholt, Gredier eller Wolodarski var fast i ”80-talets debatt om stat och marknad”. Med anledning av detta finner jag anledning att påminna om en tidigare post på denna blogg som hävdade att vi nog hamnat i en situation där det var dags igen, på ett högre plan, att diskutera just statens roll i svårt samhälle – igen. Juholts tal där medborgarskap spelade en stor roll kanske är det första tecknet på att den debatten kommer. Läs här.

Uppdatering kl 20.30: Att döma av kvaliteten på de politiska kommentatorerna har Juholt satt myror i huvudet på landets journalistkår. En sak har dessa kommentatorer gemensamt – de är (nästan) alla upprörda över att Juholt inte pratar om skatter. Varför skulle Juholt prata skatter inför sina partivänner, tre år före nästa val och när alla insiktsfulla bedömare förväntar sig en ideologiskt riktning? Ibland får jag för mig att dagens politiska journalister står så långt från alla de sammanhang där politik utformas att de inte längre känner igen en politiker när de träffar på en. Eller att de står så långt från vanliga väljare att de förväxlar sina egna konkurrensbehov om den smartaste analysen med ett medborgarperspektiv.

Men myrorna som hamnat i huvudet på herrar och damer kommentatorer uttrycks genom att de s k analyserna slinker än hit och än dit. En anser att det saknas nyheter, en att det är för radikalt, en tredje att det saknas besked och en fjärde att det är för många besked. Tänker dessa kommentatorer ungefär såhär: ”Men jisses då, hur skall man hantera det här, det passar ju inte in i min låda med fack – är han vänster, höger, förnyare, traditionalist? Talar han till medelklass, lantisar eller pensionärer? Och det där med Elvis, det är väl ändå väldigt töntigt? Hjälp, jag måste säga något och det snabbt.”

Juholts tal idag var riktat inåt (vilket flera kommentatorer också påpekat men inte dragit slutsatsen av) och det är fullständigt naturligt givet omständigheterna. Partiaktivister är och har alltid varit mer radikala än väljarna och t o m radikalare än vanliga medlemmar. Detta gäller moderater, socialdemokrater, folkpartister och sverigedemokrater – det kallas May’s lag och är ett av få lagliknande samband inom samhällsvetenskapen.

Om inte aktivisterna var mer ideologiska och radikala än väljarna så skulle partiet inte orka kampanja, driva frågor eller föra opposition. Därav följer att Juholt inte levererar reformförslag och åtgärder i ett tal som syftar till att definiera den plattform från vilken han kommer att utarbeta just dessa förslag. Förslag som han måste få aktivisterna att brinna för och föra ut för att i sin tur vinna sympatisörer och väljare. En partiledares första och viktigaste uppdrag är att hålla ihop partiet och skapa tilltro. Det andra är att formulera och förmedla en politisk inriktning (vara den som pekar och driver, vilket inte innebär att man själv kommer på allt).

Journalister tenderar också att glömma att socialdemokraterna av hävd är ett parti av koalitioner. I andra länder är det vanligt att denna typ av partier har officiella ”factions” som har ett reglerat inflytande i t ex omröstningar. Så har man inte haft det i SAP, däremot finns ett antal sidoorganisationer som SSU, Kvinnoförbundet och Broderskap vars hela existensberättigande är att de organiserar medlemmar med någon gemensam egenskap (ålder, kön eller tro) i syfte att påverka partiets politik. Det är inget konstigt utan en del av organisationen. Därför kommer också socialdemokratiska partier att i sig själva rymma ett slags politisk universum, både i termer vänster-höger och t ex land-stad utan att detta på något sätt hotar partisammanhållningen.

Nätets isolerande effekt gynnar extremism

Blir individer radikaliserade av att vara på nätet? Är nätet terrorismens nya globala tummelplats? Det var några av de frågor som föresvävade deltagarna i panelen Exploring the role of new and old media in processes of political polarisation vid den nyligen avslutade International Studies Associations konferens i Montréal, Kanada.

En analys som gjorts av Sercan Gidisoglu och Kerem Rizvanoglu visade att turkiska nationalistiska partiers aktivitet på nätet huvudsakligen syftar till att sprida ideologin och bygga en virtuell gemenskap kring den egna identiteten. Syftet är alltså inte i första hand att vinna nya anhängare, att påverka politiska beslut eller att medverka i den bredare opinionsbildningen. De sajter som undersökts är också påtagligt hierarkiskt styrda och kontrollerade av en eller mycket få individer. Nätet ger ju paradoxalt nog stora möjligheter för en enskild eller liten grupp att mångfaldiga sin styrka, magnituden på verksamheten ser ut att vara mycket större än vad den faktiskt är.

En analys av The real IRA hade genomförts av Lisa McInerney.  Genom en undersökning av användare inom ramen för gruppens nätaktiviteter bekräftades bl a samma totala dominans för unga män som så ofta återkommer i dessa sammanhang. Av självuppgivet kön angav 83 procent att de var män.Analysen visade också att många använde sig av multipla identiteter där samma individ kunde inta olika positioner i övertygandeprocessen för att på olika sätt radikalisera den som söker information. Agerandet hjälper också till att ge större magnitud åt verksamheten än den reella.

Den svåra frågan är om den virtuella gemenskapen på nätet är något kvalitativt annorlunda än den lokala puben. Alla i panelen tillbakavisade begreppet ”self-radicalisation” som de menade vilseledde debatten. Individer radikaliseras därför att de själva söker kunskap och information på nätet men de övertygas av andra i den virtuella gemenskapen att dela radikala värderingar. Flera jämförde de virtuella gemenskaperna med en kyrka eller ett träningsläger – eller ”varför inte en akademisk disciplin”, sa en person i publiken och log snett…

En slutsats är att radikaliseringen på nätet sker genom det enkla – men viktiga – faktum att nätet avgränsar gruppen från andra argument, värderingar och annan påverkan.  Nätet har alltid två sidor – öppenhet för nyheter och världen, men också möjligheten att bilda stora kluster av individer som avskärmar sig från resten av världen. Detta var också en viktig anledning till att det var vitmakt-rörelsen och s k ”neo-nazis” som var först ut att verkligen använda nätet för att skapa virtuella gemenskaper. På detta sätt blev värderingar som var sporadiskt förekommande i varje enskilt samhälle bas för en närmast global ideologisk bas, och grupperna blev därmed allt mer ideologiskt lika.

Jag kan inte låta bli att påminna mig om en av de mest omvälvande böcker jag läst: Det är nu tio år sedan men James A Montmarquets bok ”Epistemic Virtue and Doxastic Responsibility” (1993) öppnade mina ögon för att fanatismen och fundamentalism gror ur brist på epistemisk dygd. Alltså, att fundamentalism egentligen är en intellektuell defekt som härrör sig från vars och ens vilja eller ovilja att ompröva sin position. Studierna av extremismen på nätet stärker mig i min uppfattning. Montmarquet hade rätt. (Åtminstone tills någon överbevisar mig om motsatsen.)

(Jag vet att jag försökte få ett antal doktorander på mina kurser att åtminstone läsa Montmarquets artikel ”Epistemic Virtue” i ”Mind” från 1987, men jag är inte så säker på att jag lyckades förmedla vikten av epistemisk dygd som grund för samhällsvetenskaplig metod…)