Etikett: politik

Fel taktik mot Sd

I Norge räknar Fremskrittspartiet under Siv Jensen med att kunna bilda regering tillsammans med Höyre under Erna Solberg efter valet 2009. Ett av de ting som står högst upp på den politiska agendan då är att sälja ut de statliga bolagen – alltså samma politik som den svenska borgerliga regeringen nu ägnar sig åt. I Norge har apoteken redan privatiserats, en process som få menar är någon succé. Ett fåtal stora oligopol har lagt under sig hela apoteksmarknaden. Det norska fremskrittspartiet har många strängar på sin lyra, och är nu Norges största parti i opinionsmätningar, men kan närmast beskrivas som ett klassiskt borgerligt missnöjesparti.

I Sverige har sverigedemokraterna vuxit i opinionsmätningarna under sommaren 2008. Sd kan knappast jämföras med fremskrittspartiet, några utförsäljningar av statens tillgångar står t ex knappast på agendan för sd. Istället är sd ett enfråge-parti (invandringen) som försöker skaffa sig en bredare politisk palett i syftet att konkurrera om borgerliga missnöjesväljare och att försöka dra upp politiskt oengagerade från soffan.

Flera av de etablerade partierna säger sig vilja motarbeta sd och förhindra att partiet kommer in i Riksdagen. Märkligt nog agerar de, i någon slags panik, helt i motsatt riktning.

Forskningen om europeiska främlingsfientliga partier är numera ganska omfattande. Hittills har inte så oerhört många generella slutsatser kunnat dras eftersom de främlingsfientliga partierna i allmänhet lever i en slags parasitär symbios med de existerande partisystemen, och dessa skiljer sig förhållandevis mycket åt t ex mellan östra och västra Europa. Demokratins genombrottsår är en av de faktorer som bestämmer var i partisystemen de främlingsfientliga hamnar. I västeuropa har vi gamla partisystem som frusit i sin form medan i östra europa formas partisystemen fortfarande och demokratin är bara ett par decennier gammal.

Men, de saker som forskningen om de främlingsfientliga partierna kommit fram till som temporära sanningar är att de gynnas av att 1. göras till officiella samtalspartners av övriga etablerade partier, 2. det skapas breda koalitioner för att hålla de främlingsfientliga utanför, 3. partisystemet saknar en tydlig demokratisk konservativ kraft och 4. göras till föremål för konflikt mellan de etablerade partierna. Troligen gynnas de främlingsfientliga partierna också av att uppmärksammas i pressen i exkluderande termer, särskilt gäller detta lokalt.

De svenska partierna håller nu på att göra alla de fyra saker som i Sverige gynnar Sverigedemokraterna. Mona Sahlin debatterar med dem i TV, det spekuleras i att efter valet 2010 skall en blocköverskridande koalition hålla sd utanför inflytande, moderaterna släpper högerflygeln och blir ett mittenorienterat parti och Mona Sahlin och Maria Wetterstrand använder sd som anklagelser mot den borgerliga regeringen. Medierna uppmärksammar dessutom allt detta och lyfter fram sd just som exkluderade – trots att det är just vad inte längre är. När Fredrik Reinfeldt idag (enligt ekot) också meddelar att man skall tala mer om integrationsproblemen – och tydligen i de termer som sd talar om den – är det ett självmål som heter duga. Båda sidors ledare går härmed rätt in i sd-fällan.

Under förutsättning att partierna faktiskt anser att målet att motarbeta sd är högre prioriterat än andra partipolitiska mål så är de strategier som används fullständigt kontraproduktiva.

Ring P1 är inte demokrati

Erik Löfvendahl skriver i sin radiokrönika i SvD idag att

Ring P1 är – hur obehagligt det än kan förefalla – en sorts geigermätare för samhällets bakgrundsstrålning. I den politiska korrekthetens namn brukar vi inte låtsas om förekomten av någon sådan.

Det är tråkigt när en journalist så påtagligt missar målet i sitt uttryckssätt. För det första är metaforen ”geigermätare” illa vald. En geigermätare mäter radioaktivitet, alltså något livsfarligt som inte syns. Man mäter också vanligen radioaktivitet där man tror sig finna den. Det som förekommer i Ring P1 är vare sig något som inte syns på annat sätt eller livsfarligt. För det andra talar Löfvendahl om den politiska korrektheten. Det är ett uttryck som användes nedlåtande om vänsteråsikter som homosexuellas rättigheter och yttrandefrihet för extrema åsikter. Att ”vi” (tala för dig själv, känner jag) i Sverige inte skulle vilja kännas vid att det finns människor som tycker att vi borde införa dödsstraff eller hindra homosexuella att gifta sig är ju närmast löjligt. Att Löfvendahl väljer att tala om ”vi” på det inkluderande sätt han gör visar att han just tror att dessa åsikter som uttrycks i Ring P1 är något slags förtryckta yttranden som måste få komma fram. Att han sedan förväxlar ett närmast tourettskt tvång att säga fula saker i radio med demokrati är pinsamt. Jag som ofta vistas på lite andra platser i landet än innanför Stockholms tullar tycker inte på något sätt att det saknas forum för de åsikter som Löfvendahl syftar på. Poängen är att de där sällan vinner gehör och därför inte heller får någon betydelse,

Demokrati har ingenting med dårarnas paradis att göra. Demokrati är det system genom vilket vi – det svenska folket dvs alla medborgare – ges möjlighet att artikulera, aggregera, kanalisera och kommunicera våra uppfattningar för att skapa ett gott samhälle såsom vi förstår det. Det åligger var och en av oss att övertyga tillräckligt många om vikten av vår åsikt och om substansen i den. Demokratins väg i det svenska systemet är partier, val, föreningsarbete, omröstningar och lagstiftning. Att enskilda personer med udda åsikter, vilka även tillsammans utgör en försvinnande liten minoritet, som använder sig av Ring P1 skulle representera någon slags demokrati är löjeväckande. De använder sig självklart att sina demokratiska rättigheter, vilket de bör göra, men att påstå att detta program skulle utgöra ett forum av större relevans än alla föreningsmöten, demonstrationer, petitioner, partimöten, bloggnätverk, debattsidor och biblioteksföreläsningar (för att nämna något av allt förekommande) är att pervertera det demokratiska systemet till pöbelvälde och mobb.

Om det nu är så som Löfvendahl halvkvädet säger, att ”det finns partier som utformar sina politiska program” utifrån vad som uttrycks i Ring P1 så är väl det jättebra? Det är ju verklig demokrati. Då får dessa åsikter prövas i det parlamentariska systemet. Om Löfvendahl menar vad jag tror att han menar men inte vågar säga (är han politiskt korrekt??) nämligen att han syftar på SD, så är runt 3-4 procent av väljarkåren knappast något bevis för någon livsfarlig ”bakgrundsstrålning”, för att använda Löfvendahls egen terminologi. Bakgrundsstrålning måste ju elimineras, är det vad Löfvendahl menar också? Själv menar jag att vi som medborgare kan och bör tolerera den här typen av aggressiva uppfattningar så länge de inte övergår i handling. Vi som inte delar dem får a) försöka övertyga med egna argument eller b)hänvisa de missnöjda till partier och organisationer. Att kalla systemet för ”politiskt korrekt” är ett präktigt självmål av Löfvendahl, därmed ger han ju personer med uppfattningar som t ex att man skall sterilisera krimininella rätt i sin åsikt att vi som inte tycker så bara gömmer oss bakom en fisförnäm fasad.

Nej, Ring P1 är ett forum som gett personer med ogenomtänkta, icke-argumentativa och plumpa uppfattningar en möjlighet att få uppmärksamhet och intresse från hela mediesverige. Att det sedan förekommer många vettiga personer där är en annan sak – de förekommer på en massa andra ställen också. Det är inte de som behöver Ring P1.

Läs gärna Hanne Kjöllers utmärka text om Ring P1 som publicerades i DN för en månad sedan.

Kapitalismens destruktiva logik

I boken ”Slakthuset och skyskrapan” skriver författaren Marco d’Eramo att kapitalismen saknar en masterplan, den har bara en inneboende logik. Och denna logik är i en mening ologisk och ändå järnhård (s 22). Bokens syfte är att beskriva hur denna logik gestaltar vår framtid.

D’Eramo pekar på något ofta förbisett i den svenska politiska debatten, nämligen att kapitalismens logik både leder till kollektiva felsteg (den är alltså i vardaglig mening ”ologisk” eller ”irrationell”) men att den är benhård när den väl har släppts in på olika områden. Kapitalismen är således ingen ideologi, någon moral eller samhällsteori. Den är bara en logik där ekonomiskt värde och individuell vinstmaximering är de grundläggande parametrarna. När någon investerat och byggt järnvägar, flygplatser eller stadsdelar kommer dessa att utvecklas i enlighet med kapitalismens logik, inte i enlighet med enstaka gruppers eller politikers önskningar. De fasta kostnadernas tyranni, kallar d’Eramo det. Att den kollektiva rationaliteten (eller logiken) inte är densamma som den kapitalistiska logiken (eller följer av individuell rationalitet) vet vi sedan tidigare. Bo Rothstein har i ett flertal böcker skrivit om de sociala fällorna och behovet av en fördelande välfärdsstat.

Efter att ha köpt en gul bomullströja i ekologisk bomull för 24.50 så inser jag precis vad det är d’Eramo talar om. När produktionskedjan redan finns där så kan den enskilda varans värde reduceras egentligen hur mycket som helst, varan har helt enkelt inget eget inneboende värde. För den facila summan av 24.50 kan jag inte ens köpa ett paket tvättmedel för att tvätta den tröja jag köpt, i alla fall inte om jag väljer ett miljömärkt.

Konsumism är det västerländska samhällets ideologi. Det är kapitalismens ideologi. Kapitalismen är inte intresserad av höger eller vänster, bara av en stabil ordnng som möjliggör att de fasta kostnaderna kan betalas. Därför är Kina idag den yppersta formen av den stat som kapitalismen skapar. Kapitalismen förtingligar och reducerar människan, skalar av hennes relation och hennes sociala liv. Kapitalismen är människofientlig.

I debatten bör vi koppla loss ideologin ”höger” från produktionssättet ”kapitalism”. Det finns en socialliberal höger som vänder sig emot de konsekvenser som den otyglade kapitalismen får. Och det finns en betongvänster som bejakar kapitalismens konsekvenser i termer av billiga varor och bekvämlighet. Låt oss försöka gestalta en anti-kapitalistisk ideologi som främjar jämlikhet, frihet och solidaritet.

Läs också min tidigare post.

Lars Ohly satte punkt…

Just när de första regndropparna började falla äntrade Lars Ohly talarstolen i Almedalen på lördagsförmiddagen. Men regnskuren blev kort och relativt mild, ungefär som Ohlys tal. Att han kritiserade Lissabonfördraget, alliansregeringens socialpolitik, FRA-frågan och var den ende som på allvar diskuterade internationell politik förvånade nog ingen av de närvarande. Men många vänsterväljare funderar på hur man bör eller kan tolka det faktum att Lars Ohly står utanför leken ”skriva-ett-gemensamt-program” som just nu pågår mellan Sahlin och Wetterstrand.

Lars Ohly vill inte ha med sitt parti på ett gemensamt program inför valet 2010. Bakgrunden är att han menar att väljarnas dom i valet bör ges vikt: Är det vänsterpartiet eller miljöpartiet som är lillebror och hur stor är storebror SAP egentligen efter valet? Vid ett framtidsseminarium i Almedalen i torsdags fortsatte Ohly att lyfta fram klassfrågorna, utbildningsfrågorna och demokratifrågorna som de viktigaste även om tio år. Inte låter det så nytt inte, men å andra sidan lär den som står still på sin plats snart återse dem som gått vilse eftersom de sistnämnda tenderar att gå i cirkel.

Wetterstrand och Sahlin vill visa att de utgör en fast allians inför valet 2010. Miljöpartiets trovärdighet i dessa avseenden är ju inte så stor för socialdemokratiska väljare. Bäst då att sätta nosgrimma på de gröna. Å andra sidan är det många socialdemokratiska väljare som inte litar på de gröna överhuvudtaget. Priset för miljöpartiet lär bli att det snart knorras i de gröna lägren över pragmatismen. Och socialdemokratin vill inte förknippas med vänsterpartiets ekonomiska politik. Om det är något som Mona Sahlin inte har råd med så är det att förknippas med ekonomiska frivoliteter. Toblerone-affären är just nu glömd, men den kan dyka upp kvickt igen. Bättre då att gå mot mitten och visa på ekonomiskt förnuft.

En parlamentarisk vänster till vänster om socialdemokratin/de gröna kan spärra ut missnöje, motverka minskat valdeltagande och mobilisering från mer extrema rörelser. Å andra sidan kan denna vänsterflygel bli tillräckligt stor för att få socialdemokratins allians med de gröna att framstå som en hämsko på regeringsfähigeten. Vad gör socialdemokratin med regeringsmakten om SAP får 33 procent, miljöpartiet 5 procent och vänsterpartiet 12 procent? Eller vad händer om de gröna inte kommer in i Riksdagen?

Att binda sig tidigt har sitt pris. Ohly har sagt att det är socialdemokraterna, som det största partiet, som måste ta initiativet till samarbete. Frågan är hur högt priset blir för en invit från Mona Sahlin, och vem som får betala till slut.

Margot Wallströms alla självmål

På dagens SIEPS-anordnade seminarium om Lissabonfödraget levererade Margot Wallström det ena självmålet efter det andra. Låt vara att jag definitivt tillhör de starkt EU-kritiska, men även de som gillar EU:s nuvarande utveckling borde vara missnöjda med Margots insatser.

Wallström hävdade att irländarna som röstade nej till EU:s Lissabonfördrag inte förstått frågan och att frågan i vilket fall inte lämpade sig inte för en folkomröstning, men inte nog med det; När EU sysslar med ”rätt saker som migration, klimat och energi” ja då tycker européerna om EU och om Lissabonfördraget menade Margot Wallström! Hon borde skilja mellan form och innehåll. Så länge EU:s politik på dessa områden leder till hårdare regler för flyktingar och invandrare, mer utsläpp och nedsmutsning samt ökad användning av kol och kärnkraft så tänker i alla fall jag motarbeta att EU överhuvudtaget skall syssla med dessa saker.  Fortfarande, nu snart femton år efter medlemskapet tjatar EU-glada socialdemokrater om EU som om det vore en sällskapsklubb där vi alla tyckte samma sak.

Tack och lov har vi en Europaminister som skolats i den tuffa göteborgska statsvetarmiljön – hon konstaterade att EU blir inte relevant bland vanliga väljare förrän frågorna är laddade med politiska konflikter. Vilket de faktiskt är också, om bara alla EU-glada sossar kunde inse det. Tack Cecilia!

Margot ångade oförtrutet vidare och påpekade att EU skulle använda ”internet” mycket mer än nu. Hennes sätt att säga ordet visade att hon inte har en susning om hur nätet eller den virtuella världen fungerar. Nästa påpekande var att det är tråkigt att det inte är fler ”EU-seminarier” och motsvarande debatter i Almedalen. ”EU är ju en del av vår vardag” menade hon och hävdade att EU inte är ett särskilt område utan en del av politiken som helhet. Just det. Och därför skall vi inte heller ha några särskilda ”EU-seminarier”. Dagens seminarium handlade om Lissabonfördraget och det var helt rätt. Mängder av seminarier som behandlat arbetsmarknad eller hälsofrågor har naturligtvis berört EU eftersom EU är del av den politiska verkligheten. Sverige är en del av EU och därmed är EU en del av svensk politi, därför inga särskilda ”EU-seminarier” – var det inte just så du ville ha det Margot?

Befriande var dock att lyssna på juristen Carl Fredrik Bergström som påpekade att Lissabonfödraget inte alls var nödvändigt för EU. Många ting i fördraget kan införas pö om pö och andra saker är inte så viktiga som EU-eliten vill få oss att tro. Han tyckte att Margots framförda uppfattning att Lissabonfördraget inte lämpade sig för en folkomröstning borde föranleda EU att inrätta sig efter de demokratiska spelregler som finns i medlemsländerna. I så fall är det dags för EU att lägga fram sina förändringsförslag i en form som lämpar sig för folkomröstningar, inte klaga på medlemsländernas konstitutionella ordningar.

Credo om motståndet mot kapitalismen

Den globala rättviserörelsen, just den ja, brukar beskrivas som en del i det stora motståndet mot den globaliserade kapitalismen. Samhällsfilosoferna Hardt och Negri talar om ”mängden” som ett uttryck för det samlade motstånd mot den numera helt integrerade och utsideslösa kapitalismen. Märkligt nog exemplifieras motståndet alltid med det som för de flesta människor tolkas som ett vänstermotstånd: t ex  demonstrationerna i Seattle 1999, Reclaim the Streets, Chiapas och de palestinska intifadorna.

I en värld där kapitalismen behärskar allt som vi rör vid, likt hos fabeln om kung Midas blir allt vi människor rör vid genast en del av kapitalismen, så finns förstås motståndet på många platser. Den globala kapitalismen är en del av oss själva, den inkarneras i alla de val vi tvingas göra mellan pensionsfonder och skomärken. Ingen undgår kapitalismen, för att travestera de kanadensiska systrarna McGarrigle. Fördelen är att den kan bekämpas överallt!.När du vägrar köpa Coca-cola, deltar i ett upprop på nätet mot FRA-lagen eller nekar telefonförsäljarna tillträde till ditt hem kan du vara en del av motståndet. En viktig del av kampen mot den globala kapitalismen är försvaret för den personliga integriteten, försvaret för en individuell sfär som inte kontrolleras av Storebror och Kapitalet i skön förening. Hardt och Negri vill länka allt detta motstånd samman i en nätverksstruktur, flytande och flexibelt. Men vad Hardt och Negri aldrig tycks göra är att ta tolkningen av motståndet till den politiska nivån.

Sverigedemokraterna är i Sverige en del av motståndet mot den globala kapitalismen. Just det, du läste rätt. SD är en del i den ”mängd” som Hardt och Negri talar om. De motsätter sig en värld där kapitalets globala cirkulation bestämmer villkoren för varje politisk handling på den lokala nivån. Om din soptunna i Tranemo skall tömmas nu eller sedan, och av vem, ja det hänger helt och hållet samman med det globala finanskapitalets avkastningsintressen. Och det tycker inte SD om. SD:s komparativa fördel är att högern inte är förknippad med den socialdemokratiska välfärdsstat som många medborgare ser som upphovet till dagens a-politiserade politik. Det är nu inte så, det är kapitalismen som gjort politiken till post-politik. Vänstern har varit lika paralyserad av kapitalismen som de flesta andra, men för SD:s sympatisörer representerar SD något som faktiskt ingen annan står för. En ren motståndsrörelse mot den globala kapitalismen.

Varför har då inte vänstern kunnat mobilisera detta motstånd? Vänstern har varit förknippad med den välfärdsstat som representerade historiens slut 1989, med kommunismen i Sovjetunionen eller åsiktsförtrycket på Kuba. I sin iver att kasta av sig detta ok rusade vänstern in mot mitten, förnekade vänster-högerskalan och sa sig stå för en medelväg. Så gick det som gick under 1990-talet. Vänsterns stora utmaning nu är att skapa en vision för framtiden och skapa ett hopp om en värld där kapitalismen inte sätter upp spelreglerna. Och den utmaningen måste ske genom organisering. Jag är kritisk till Hardt och Negris ovilja att ta motståndet från individen till organiseringen. SD har organiserat en del av motståndet.

Om min analys är korrekt och SD är en del av motståndet mot det globala kapitalet då är vägen att bekämpa dem tyvärr inte naiva förhoppningar om att ”ta debatten” eller om att ”bemöta deras argument”. Om det är bekämpa Sverigedemokraterna vi vill så måste vi bekämpa det globala kapitalet och dess förmåga att profanera allt heligt och förflyktiga allt beständigt.

Läs gärna vidare i Hardt och Negri, Deleuze och Gramsci.

Tyvärr blir det nu avgifter för studier

Så har det då skett som vi länge befarat. Efter det att Sverige som det enda landet i världen transformerat om större delen av sin avancerade utbildning (Masternivå) till engelska med bibehållande av gratis studier så har de svenska högskolorna och universiteten fått så många ansökningar från utländska studenter utanför EU att lärosätena talar om att slänga tusentals ansökningar! Svaret blir nu att införa avgifter. Tja, på något sätt måste ju begränsningen göras. (En sydafrikansk gästande kollega trodde inte sina öron när jag berättade att all undervisning var på engelska och studierna avgiftsfria. ”Men det fungerar väl inte” utropade hon bestört. Nej, kanske inte.)

Ett par intervjuade studenter i Ekot i SR sa att med avgifter ”blir Sverige av med många utländska studenter”. Själva hade de kommit hit eftersom ”man inte behövde lära sig språket då allt är på engelska”. En universitetsutbildning förväntas hålla viss kvalitet. Med dagens tilldelning av pengar till utbildning krävs att man får igenom alla studenter på alla kurser. Det är lätt att räkna ut att många utländska studenter utan goda kunskaper i engelska, svensktalande lärare som undervisar på ett främmande språk och studenter som valt utbildningen för att den är gratis därmed leder till sjunkande kvalitet på utbildningen.

För övrigt tycker jag att Stockholms universitets rektor Kåre Bremer har rätt (kors i taket) när han säger till SvD att saken borde ha lösts genom kvoter istället. Då hade vi kunnat behålla vår öppna utbildningsmodell.

Den ohämmade nationalismen

Efter att ha sett en otrolig fotbollsmatch i EM där Turkiet vänt underläge mot Tjeckien vill jag bara framför mina gratulationer till de turkiska fotbollssupportrarna i hela Europa. Själv grät jag nästan när Frankrike förlorade med 1-4 mot ett otroligt skönspelande Holland häromdagen. Och visst var det bittert att Sverige förlorade gårdagens match mot Spanien i den 92:a minuten.

Fotboll och många andra sporter är en arena där den ohämmade nationalismen tycks vara fullt legitim. Jag upphör aldrig att förvånas över sportjournalisternas totala brist på kritisk granskning eller självkritik. När matcher kommenteras sker det nästan helt utifrån svenska förutsättningar och förklaringarna till de egna regelbrotten är alltid mer förstående än för motståndarlaget. Sportjournalistik och kungajournalistik har tydligen en del gemensamt: brist på kritisk granskning! Jag är faktiskt mycket mer dyster över Frankrikes förlust mot Holland än över Sveriges förlust mot Spanien. Jag är också oerhört dyster över regelbrott, felaktiga domslut och filmningar oavsett vem som gör dem. Jag blir lycklig av att titta på bra fotboll (Holland spelade som i himlen) även om mitt lag förlorar, jag kan inte värja mig och jag kan aldrig tycka att ”vi” borde vunnit om vi inte borde det.

Vad skulle hända om svenska journalister skulle granska ekonomi, träningsmetoder, jämställdhet, strategier och enskilda spelare i paritet med hur man granskar riksdagen och aktiva politiker i Sverige?

När blev det så OK att tala om ”vi” kring det svenska landslaget och diskutera om ”vi” skall klara oss till kvartsfinal samtidigt som svenskar av turkisk härkomst just nu fyller centrala Stockholm i glädje över att ”dom” gått vidare till kvartsfinal?

PS Jag tror faktiskt att det franska landslaget är mer representativt för franska medborgare än det svenska landslaget är för svenska medborgare. DS

 

Mer politik och mindre juridik, tack!

I Studio Ett (SR P1) idag talade Per Wirtén från Arena om strukturell diskriminering. Av hans berättelse att döma kan man tro att orättvisa är ett förvaltningsärende som skall undanröjas genom korrekt handläggning. En modern uppfattning tycks vara att samhällets klyftor skall åtgärdas genom lagstiftning och förvaltningsbyråkrati – som är icke-korrupt förstås. Det fanns en tid när orättvisor och förtryck ledde till att människor mobiliserade sig och på politisk väg försökte förändra sin tillvaro. 

Det a-politiska samhället är idag en helt accepterad beskrivning av nutiden, både bland socialdemokrater och borgerliga. Därmed ges medel som anmälningar, granskningar och planer en oproportionellt stor plats för förändringsvägar. Människor invaggas i tron att det finns en god administration som omfattar någon slags goda värden och som kan ge dem det som är deras rättighet (men knappast påtala några skyldigheter…). 

Arbetarklassen hade inte fått politisk representation om den ägnat sig åt att skriva anmälningar till myndigheterna eller formulera planer med rättvisa mål. Arbetarklassen tillskansade sig makt genom mobilisering, organisering och artikulering av sina krav. Genom att handla kollektivt, genom att se sig som en klass/grupp med gemensamma intressen. Sammalunda gjorde kvinnorörelsen och gay-rörelsen. Samhället är en arena för kamp mellan makt och rätt. Demokratin är en mogen och välutvecklad form för den kampen. Men det är icke förty en kamp.  

Grupper som befinner sig i underläge får faktiskt finna sig i att gå igenom samma kamp. Det finns inga genvägar. Anmäl inte – organisera er! 

Kristdemokraterna lever farligt…

Kristdemokraternas fyraprocentsribba fladdrar i opinionsmätning efter opinionsmätning. Partiet tycks därmed vara den ömtåligaste parten i alliansen. Men redan från början var KD det parti som passade allra sämst i den borgerliga alliansen. Platsen för ett socialkonservativt och välfärdskramande parti med invididens värdighet högt upp på agendan är inte stort i det svenska politiska landskapet.

I andra delar av Europa representerar kristdemokratiska partier den konservativa gravitationspunkten. I de länder där andra partier tagit den platsen (t ex i Frankrike) har kristdemokraterna problem. I en mening representerar den kristdemokratiska partitraditionen en position som trängts undan av den moderna skiljelinjen mellan vänster och höger.

Kristdemokratins ursprung i en katolsk sociallära med en blandning av välfärdspolitik, familj och individuell värdighet har ingen självklar plats i svensk politik. Partiet har i Sverige lagt beslag på fr a moralfrågor men har också stor trovärdighet som ett parti som driver frågor om hederlighet, ärlighet och omsorg. Att ingå i en regering som istället bygger ett samhälle som prioriterar ekonomisk liberalism, individuell valfrihet, och en omvandling av kollektivt garanterad välfärd till ett individuellt anpassat välfärdspaket där man får vad man betalar för, blir en alltför stor påfrestning för partiet. Att regeringen dessutom utsätts för upprepad kritik för löftesbrott, ohederlighet och rådgivare som inte håller måttet blir särskilt påfrestande för lojaliteten hos kristdemokraternas väljare.

Miljöpartiets omsvängningar i både EU-fråga och arbetstidsfråga för  att lättare kunna samarbeta med socialdemokraterna i regeringsställning kan visa sig bli samma Döbelnsmedicin som den kristdemokraterna svalt. Den som lever får se.