Etikett: sverigedemokraterna

Aktuell forskning talar för att anti-invandringspartier utan tidigare representation i parlamentet gynnas opinionsmässigt av ymnig medieexponering och att sådana partier kliver över en ”tröskel” där exponering av den egna politiken, ökat opinionsstöd och ökad mediebevakning skapar en slags positiv uppvind för partiet.

Pim Fortuyns framgångar i den nederländska politiken 2002 har analyserats av statsvetarna Ruud Koopmans och Jasper Muis, publicerad i European Journal of Political Research, vol 48, augusti 2009, sidorna 642-664. Läs gärna också statsvetarna Anders Hellströms och Tom Nilssons studie av SD som presenterades vid European Consortium of Political Research årliga konferens 2008. (PDF här)

 Trots att anti-invandrings-partier inte hade haft någon som helst framgång i Nederländerna tidigare fick Pim Fortuyn List 26 mandat, 17 procent av rösterna, i valet i maj 2002. En framgång som var den största något nytt parti någonsin haft i Nederländerna. Väljarrörligheten var också den högsta dittills (över 30 procent) och den näst högsta av alla nationella val i Västeuropa mellan 1950 och 2006. Syftat med studien är att förklara en sådan exceptionell förändring i ett politiskt system. Koopmans och Muis vänder sig mot tidigare förklaringar, särskilt den som lyfter fram ledarkarisma. Istället undersöker de framgångarna i opinionsundersökningar  och den mediebevakning som Fortuyns parti fick.

Resultatet är att mediauppmärksamhet för Pim Fortuyn och de offentliga reaktionerna gentemot hans parti var den avgörande förklaringen till att han lyckades mobilisera ett så anmärkningsvärt starkt stöd och få så stort utrymme för sin politik.

Koopmans och Muis visar att mediesynlighet och instämmanden i debatten var positivt för opinionsstödet för Fortuyn. Stöd från andra politiska aktörer var också bra, medan kritik inte påverkade negativt. Tvärtom var kritik en strategi som slog tillbaka. Fortuyn fick då en möjlighet både att synas ännu mera och de som stödde honom blev också tydligare då de slog tillbaka mot kritikerna.

Fortuyns möjlighet att få en offentlig plattform för sina krav  påverkades positivt av opinionsstödet – ju högre stöd desto mer medieexponering – men också av andras kritik av den invandringspolitik som Fortuyn stod för. En sådan kritik gav Fortuyn en möjlighet att bemöta den, och gav därmed möjlighet för Fortuyn att ytterligare föra fram sitt program.

Koopmans och Muis identifiera en slags ”dynamisk feed-back” där mediebevakningen och instämmande reaktioner från andra politiska aktörer ökade Pim Fortuyns popularitet bland allmänheten. Populariteten gav honom en ännu större medieplattform. Och när andra politiker försökte att minska hans plattform genom kritik så presenterade medierna hans program ännu tydligare och han fick möjlighet att ytterligare spä på synligheten i medierna. Den goda spiralen satte fart uppåt.

Pim Fortuyn har ibland ansetts ha varit en slags karismatisk politiker, vilket skulle förklara hans snabba och effektiva genomslag i nederländsk politik. Men Koopmans och Muis menar att detta är fel perspektiv. Karisma, skriver de, kan förklaras bättre av mediala och politiska aktörers agerande och reaktioner gentemot Fortuyn än av några medfödda egenskaper eller särskild skicklighet hos honom själv.

Möjligen är nu Sverigedemokraterna inne i den här goda spiralen. En situation som en oavbrutet kacklande partikader och journalistkår har skapat alldeles själva. (Därmed inte sagt att alla bidragit.) Vad som är rationellt för den ena tidningen eller det ena partiet blir i detta läge oåterkalleligt icke-rationellt för kollektivet. Under förutsättning förstås att alla de som säger att de vill motverka SD också har det som sin viktigaste preferens. För det är ju faktiskt en politisk och ideologisk fråga.