Författare: Vänstra Stranden

Skall det vara så svårt? Om att få utlandsfödda i jobb

Det påstås att svensk integrationspolitik är misslyckad. Jag har ännu inte sett en enda person som systematiskt jämfört liknande länder med Sverige och därefter dragit denna slutsats. Första gången jag åtminstone ser relationen och bedömningen problematiserad är i dagens DN. Tack för det Maria Crofts (ej på nätet). Svensk integrationspolitik är inte särskilt mycket sämre än andra jämförbara länder – och, den viktigaste frågan, vad är måttstocken för en ”lyckad” integration?

Ibland får jag intrycket att en ”lyckad” integration är detsamma som assimilation. Och att varje person med utländsk bakgrund – om så för tre generationer sedan – som inte har jobb är ett tecken på misslyckad integration. Men oavsett tävlingen om vem är bäst och sämst så torde det väl finnas möjlighet att se till att människor som kommer till Sverige lättare får jobb? 

Jan Ekberg, professor i nationalekonomi vid Linnéuniversiteten, är nog den som vet mest om utlandsföddas möjligheter på arbetsmarknaden. I DN redovisas idag hans beräkningar som visar utlandsföddas sysselsättningsgrad. Utomeuropeiskt födda tappade en del på arbetsmarknaden efter 2008 års finanskris men i övrigt är bilden statisk och någon positiv effekt av ”arbetslinjen” kan inte urskiljas. Idag inträder det nya system som innebär att arbetsförmedlingen tar över ansvaret för nyanlända och fler s k coacher skall till. Vi får väl se vart det leder.

I medierna läser jag samtidigt om mannen som var idrottslärare i Irak och nu är frukostvärd på ett hotell, kvinnan som var receptarie i Somalia men genomgår socionomutbildning i Sverige och nu söker arbete (hopplöst) i Stockholm eller om kvinnan från Eritrea som vill utbilda sig till undersköterska men får nej av arbetsförmedlingen med motivet att ”det finns inga pengar”. (Men pengar till a-kassa/försörjningsstöd finns tydligen, för då betalar någon annan…)

Det är utomordentligt trist att ta de av dessa människoöden och för mig är det komplett obegripligt att sakernas tillstånd inte förändrats. Det påminner mig om den berättelse min far förtalde mig för snart 20 år sedan: En man har fått praktik i verkstadens plåtslageri, han var flykting från Balkan (om jag minns rätt) och skulle omskolas till svetsare enligt arbetsförmedlingen. Samtidigt sökte verkstadens mekaniska del folk, fr a svarvare vilket verkade omöjligt att få tag på. Av en slump berättar flyktingen för sin arbetskamrat att han jobbade som svarvare innan kriget kom. Han hade också berättat det för arbetsförmedlingen. När min far fick nys om att en utbildad och yrkeserfaren svarvare jobbade på avdelningen intill dröjde det inte många dagar innan personen ifråga istället hamnade på mekaniska sidan, framför en svarv. Ett jobb han var ytterst skicklig på enligt omdömena på arbetsplatsen. Solskenshistoria? Javisst, så vitt jag vet är han kvar där än. Men tragiken är ju att ingen efterfrågat hans kompetens från början. Istället var det påbudet om svetsare som skulle genomföras.

Jag kan också berätta om engelskläraren från Iran som lärde mig persisk poesi medan jag lärde honom hur man skriver C-uppsats. Hans insatser hade varit så välbehövliga t ex på en skola i Angered, men se, han hade inte svensk utbildning och hade inte undervisat svenska elever. Därför läste han på egen bekostnad in ännu en utbildning…

När jag nu påminns om att situationen fortfarande är likadan blir jag stum. Finns det inte en fruktansvärt enkelt lösning (jag vet, ni tycker jag är populist) på problemet med utlandsföddas sysselsättning: Att varje enskild person som får uppehållstillstånd får en personlig arbetsförmedlare (inte en coach utan en arbetsFÖRMEDLARE) som tar till vara och efterfrågar just den här personens kompetens och slussar ut vederbörande i en kompletterande utbildning, en validering av hans/hennes utbildning och medverkar med statliga subventioner för att vederbörande skall få ett jobb. Kan vi inte börja med att fråga efter vad invandraren själv kan/vill/har erfarenhet av istället för att fråga efter vad omgivningen tycker? Idrottsläraren skall förstås jobba på en skola med barn från olika delar av världen, receptarien skall få en kompletterande utbildning för att sedan slussas ut på apoteken, kvinnan som ville skall få en undersköterskeutbildning och slussas ut på ett arbete på lämpligt äldreboende. Visst kostar det pengar – men hur oändligt mycket pengar kostar det inte att försörja människor när de inte får arbeta? Eller att de blir utslitna i arbeten de inte har utbildning för? Och vilken personlig katastrof är det inte för dem som inte får arbeta? Och hur extremt destruktivt är det inte för familjen (arbetslöhet går i arv, enligt Ekberg) att föräldern inte har jobb? För att inte tala om vilken inhumant samhälle vi skapar?

Just nu går dock samhällsutvecklingen åt helt andra hållet – det är ditt eget ansvar om du inte får ett jobb och skyddsnätens maskor blir allt större.

På jakt efter en reformagenda

Det verkar råda någon form av ideologisk vilsenhet i svensk politik just nu, efter valet 2010. På Svenska Dagbladets ledarsida debatteras vad som är borgerlighetens credo och inom det rödgröna fältet försöker aktörerna orientera sig i spillrorna av det rödgröna samarbetet. Samtidigt ägnar sig många mer eller mindre alternativa politiska rörelser på vänstersidan åt hängivet debatterande om framtiden. I kristdemokraterna utmanas Göran Hägglund ledarskap samtidigt som han omprövar partiets hjärtefråga vårdnadsbidraget. Maud Olofsson har ingen sett till sedan valet medan Jan Björklund far land och rike runt och besöker universitet, hans nya fögderi. De enda som tittar rakt fram och kör på är statsminister Fredrik Reinfeldt som räknar in procenten och Miljöpartiet vars båda språkrör nu väntar in avgången efter ett triumfatoriskt val.

Var skall då vänstern i bred mening göra av sin frustration? Visst är det viktigt med en analys av valet och av de förslag som lanserades utan att få önskad effekt. Och visst är det viktigt med vad som händer inom socialdemokratin och vem som blir partiledare. Och visst måste relationen till Miljöpartiet diskuteras. Och visst är det viktigt att fundera på vad Moderaterna gjort som gett dem en sådan dominerande ställning i opinionen. Men, viktigast är nog ändå att fundera på den egna politiken framåt. Risken är att Socialdemokrater och Vänsterpartister nu fastnar i en valanalys och tror sig finna den heliga Graalen genom att avslöja hur väljarströmmarna gick de sista dagarna före valet eller genom att undersöka i vilka stadsdelar partierna gick mest tillbaka.

Jag tror att enda vägen framåt för vänstern i svensk politik – och där får Miljöpartiet räkna in sig om man vill eller låta bli – är reformer. Det talas mycket om berättelser i svensk politik och jag tillhör dem som själv påtalat socialdemokraternas brist på sådan. Men för att en berättelse skall vara funktionell måste den också innehålla förändringar eller uppmaningar till handling. Svensk vänsterpolitik idag saknar reformer (och det är nog också en brist som gäller de mindre borgerliga partierna) som omfattar många människor. De rödgröna partierna gick till val på en budget som konkurrerade med alliansregeringens och som i praktiken accepterade de skattesänkningar som genomförts liksom förändringarna av socialförsäkringarna. Bakgrunden var att de rödgröna var livrädda för att bli anklagade för skattehöjningar eller populism. Trots detta ansåg väljarna hela tiden att de båda blocken skiljde sig i ideologiskt hänseende, men inget av dessa block önskade föra fram dessa skillnader eftersom båda trodde sig förlora väljare på det. Resultatet blev en vingklippt reformism till vänster och mitten-anpassad och välkammad borgerlighet.

I dagens läge är den rödgröna sidan, primärt socialdemokraterna och vänsterpartiet, nere för räkning. En hälsosam kur för dem bägge vore nog partiledarbyte (vilket vi vet kommer att äga rum inom SAP och Mp) och en helt ny reformagenda. Några av de politiska utmaningar som potentiellt rödgröna väljare ser är kanske dessa:

Med dagens 7/24-arbetsliv där alla vuxna arbetar behöver de flesta yrkesarbetande mer ledig tid. Att driva förkortad arbetstid, längre semester och utökad och kvoterad föräldraledighet skulle vara modigt.

Med urbaniseringen, de fria skolvalen och utarmningen av glesbygden får allt fler allt längre resor. Välkommet borde vara en kraftfull infrastruktursatsning både på spårbunden trafik – såväl i storstäderna som nationellt – och på bredband/telefoni/nät i olika former i hela landet.

En fortsatt utbyggnad av högre utbildning, bland annat med hjälp av informations- och kommunikationsteknologi, och stora satsningar på forskning inom de områden som hjälper oss att förbättra människors livsvillkor globalt skapar mer kapabla medborgare.

Utökat utvecklingssamarbete kring infrastruktur, bostäder och utbildning framför allt i Afrikas fattigaste länder.

En rejäl upprustning av de förortsområden som misskötts och en utbyggd kommunal/statlig service kring olika förortscentrum kräver att staten skaffar sig en bostadspolitik igen. En bostadspolitik som innebär subventioner till hyresrätter och stadsplanering som medvetet blandar varje område mellan hyres- och bostadsrätter.

En allvarligt menad satsning på grundskolor och gymnasieskolor där antalet lärare ökas påtagligt, klasserna minskas och idén om individualiserad undervisning blir något annat än ”klara-dig-själv-med-wikipedia” kostar mycket men förebygger sociala problem och arbetslöshet senare i livet. Mängden annan personal (skolsköterskor, språkhandledare, specialpedagoger och kuratorer) behöver fördubblas.

Behöver jag säga att krav på vinstförbud för privata utförare i offentlig sektor och en förändrad sjukförsäkring där de gamla anpassningsgrupperna mellan fack, arbetsgivare  och försäkringskassa återkommer, företagshälsovården byggs ut genom statliga subventioner och anslagen till arbetsmiljöverket fördubblas så att de kan utöka antalet inspektioner skulle uppfattas som oerhört radikalt?

Naturligtvis skulle dessa reformer kosta enormt mycket pengar. Ingen har sagt att det skall ske imorgon. Men utan en stor reformagenda är politiken bara en tävling om vem som är bäst förvaltare. Den borgerliga regeringen hade en reformagenda och de genomförde den – några saker återstår men genomförandeförmågan är imponerande. I ett centraliserat land som Sverige är förutsättningarna för förändring dock goda, jämfört t ex med USA eller Tyskland vars institutionella struktur är mycket trögare. Vad som tidigare borgat för en viss tröghet i Sverige var en önskan att genomföra reformer långsiktigt med blocköverskridande överenskommelser (skattesystemet 1981, pensionsöverenskommelsen 1994 t ex). Den tiden är förbi. Borgerligheten har skaffat sig en egen reformagenda.

Den ideologiska vilsenheten kan leda till insikter på båda sidor: borgerligheten står inför frågan ”vilka är våra värden?” när de statliga företagen är utsålda, skatterna sänkta och sjukförsäkringen fått en s k bortre parantes. Vänstersidan står inför frågan ”vad vill vi egentligen?” när samarbetet fallit isär och det inte räcker att titta på vad regeringen gör och kontra på deras förslag.

Läs också Klara Tovhult om en ny vänster.

(Jag återkommer längre fram kring de mindre borgerliga partiernas framtid.)

Socialdemokratins kris (igen): Är det inte en ideologisk fråga?

Talet 22 har kommit att spela en särskild roll i debatten om socialdemokratins kris och om den rödgröna gemenskapens misslyckande i valet 2010. ”Katastrofsiffran som fällde Sahlin” skrev Expressen den 15 november i år. Och Mona Sahlin använde själv argumentet och sade vid den presskonferens där hon meddelade sin förestående avgång att ”Ett arbetarparti som bara fått stöd från 22 procent av de som arbetar är tillräckligt för mig för att förstå hur djup förtroendekrisen är för socialdemokratin”. Men hur är det egentligen med det där talet tjugotvå? Finns det fler tolkningar?

I Valu 2010 anger 22 procent bland de ”förvärvsarbetande” att de röstat på socialdemokraterna. Eftersom socialdemokraterna fick drygt 30 procent i riksdagsvalet i hela landet är detta vad man kallar för en underrepresentation bland förvärvsarbetande. Moderaterna har istället fått 32 procent av de förvärvsarbetandes röster, vilket är en liten överrepresentation jämfört med valresultat på 30 procent. Ett annat parti som är rejält underrepresenterat bland de förvärvsarbetande är Sverigedemokraterna (endast tre procent bland förvärvsarbetande). Inom den rödgröna gruppen är både Vänsterpartiet och Miljöpartiet överrepresenterat bland de förvärvsarbetande.

Är det då så – som antyds – att socialdemokratin och indirekt också de rödgröna partierna stöds i första hand av arbetslösa och sjukskrivna? Av de arbetslösa valde 39 procent socialdemokraterna, alltså en överrepresentation. Men, i valet 2006 (under Göran Perssons ledning) var det 45 procent av de arbetslösa som valde socialdemokraterna. Tillbakagången för socialdemokraterna har således skett även bland de arbetslösa.

Det är inte så att förvärvsarbetande väljare ersatts av arbetslösa. Hos de andra två rödgröna partierna Vänsterpartiet och Miljöpartiet ser vi istället att gruppen förvärvsarbetande har ökat sitt stöd något mellan 2006 och 2010. Och inte heller har arbetslösa i större utsträckning gett dessa partier sitt stöd.*

Ja, socialdemokraterna förlorade bland förvärvsarbetande men de två andra partierna i det rödgröna samaretet gick fram i den gruppen. Och det var färre arbetslösa som röstade på de rödgröna 2010 än 2006.

Om vi istället väljer att titta på väljarnas subjektiva klasstillhörighet så visar VALU att 59 procent av arbetarna röstade rödgrönt (en minskning sedan 2006 på tre procentenheter), varav 41 procent på socialdemokraterna. Bland tjänstemän, företagare och jordbrukare klassar alliansregeringen ut de rödgröna. Skillnaderna mellan valåren är små och representerar valresultaten. Men i studentgruppen röstade mer än hälften, 55 procent, rödgrönt (en ökning sedan 2006) medan 38 procent valde något av alliansregeringens partier (en minskning sedan 2006). Vad som hänt är således att gruppen studenter ökat bland de rödgröna.

VALU visar också att det inte skett någon högervåg mellan 2006 och 2010, andelen i befolkningen som placerar sig till vänster och höger är ungefär densamma. Vad som däremot skett är att socialdemokraternas och miljöpartiets väljare sedan 1991 placerar sig allt längre till vänster. I valet 2010 visar VALU att 75 procent av S-väljarna ser sig som ”vänster”. Allt färre säger sig vara varken vänster eller höger. Den andel som anser sig stå till vänster hos Vänsterpartiet är 96 procent och hos Miljöpartiet 72 procent.

Alla de borgerliga partiernas väljare – utom moderaterna – placerar sig numera allt längre till ”höger”. Moderaternas väljare placerar sig istället mindre till höger, visserligen anser 80 procent att de är till höger, men det är en minskning med åtta enheter  sedan 2002. Allt fler säger sig vara varken vänster eller höger.

Är det verkligen rätt analys att säga som Mona Sahlin antyder – alltså att socialdemokratin blivit ett parti för förlorare och moderaterna ett parti för vinnarna i samhället. Är det rimligt att parti som socialdemokraterna anser sig vara misslyckat eftersom partiet går lite sämre bland förvärvsarbetande när man samtidigt utklassar de borgerliga partierna bland arbetare och studenter?

En tolkning av den redovisning jag gjort ovan är att alliansregeringen leds av ett parti som rört sig från höger och mot mitten av det ideologiska spektrat samtidigt som de rödgröna väljarna positionerar sig allt tydligare till vänster. Alliansens tre små borgerliga partier har gått moderaterna till mötes genom att gå allt längre till höger. Partierna bli ideologiskt allt mer samstämmiga. Socialdemokratins ledning ägnade dock valrörelsen åt att försöka förflytta sig mot mitten och vinna medelklassen samtidigt som väljarna tycks gå till vänster. Och partierna håller i allt väsentligt sina traditionella ställningar inom de sociala grupperna.

Är det kanske en ideologisk politisk debatt Sverige behöver? Inte en diskussion om vilka marginalväljare man kan vinna med ännu ett butlerförslag eller förlora med ännu en idé om fastighetsskatt.

* Jämförelser med sjukskrivna har inte varit möjligt under nuvarande omständigheter pga databrist.

Socialdemokraternas partiledarval – Mer en fråga om hur än vem

Varje parti har sin historia och i den ingår hur man väljer sina ledare. I dominerande partier som socialdemokraterna i Sverige eller gaullisterna i Frankrike fanns det länge en tradition av ”handpåläggning”* och/eller en påläggskalv som skjuts framåt av den ledande kretsen. Sedan något decennium har emellertid allt fler partier förändrat processerna i valet av ledare. Många bjuder nu in medlemmar, fraktioner, sidoorganisationer och/eller sympatisörer i en valprocedur. Effekterna tycks inte påverka kompetensen eller väljarattraktiviteten hos den nye/-a partiledaren men däremot påverka partiet själv i flera avseenden. En ökad transparens och ett större medlemsdeltagande i arbetet med att välja en ny partiledare torde således helt enkelt vara viktiga medel för en demokratisering av partiorganisationen.

Socialdemokratin står nu inför val av partiledare. Ett stort antal kandidater har på olika sätt sagt att de inte är intresserade, och någon att de kanske är intresserade men tänker säga det till valberedningen. Genomgående hänvisar de tillfrågade till ”den process” som finns för partiledarval i partiet (t ex Stefan Löfvén). Som om detta vore något från Mose stentavlor. Samtidigt talas det i partiet om andra vägar och om behovet av demokratisering och förändring av organisationen.

Systemet med att ta fram en önskad profil inom valberedningen för att sedan gå ut och fråga lämpliga kandidater passade nog i ett parti med en miljon medlemmar, statsbärande, en koalition av intressen och med en partiledning som tillhörde samhällets framsynta. För ett parti i kris och ett parti utan tydligt budskap är det rena katastrofen skulle jag säga. Det toppstyre som en sådan process i praktiken är riskerar att förstärka bilden av SAP som ett förstelnat parti. SAP kan inte blunda för att när partimedlemskap blivit något ovanligt, när väljarna blivit mindre partitrogna och när det egna partiet anklagas för att inte ha en tydlig berättelse om vad man vill åstadkomma – då blir en valberedningsprocess detsamma som ett bunkerbeteende.

Forskning i ämnet partiledarval visar att öppna processer med någon form av medlems- eller sympatisörsval leder till förändringar inåt i partiet. Valet av partiledare kan ske i allt från öppna val för alla som registrerar sig som sympatisörer till slutna val endast för förtroendevalda. I det förstnämna fallet kommer partiledningen att också tappa kontrollen över processen, och effekterna långsiktigt på organisationen är oförutsägbara. Å andra sidan kan de ledare som väljs visserligen fortfarande ha en stark parlamentarisk bakgrund och lång partierfarenhet, men de är troligen ändå helt andra personligheter än de som väljs via slutna processer. Ledare valda i öppna processer upplevs ha relevans för en större andel potentiella väljare. Något som i en tid av rörliga väljare torde ha betydelse för partiets möjlighet att få stöd i valen.**

Forskning visar dock också att öppna val inte leder till tätare strid om partiledarposten med många kandidater som alla kan vinna en omröstning. Visserligen blir det fler kandidater men sannolikheten för att en står fram som den givna/-e är ändå stor. Å andra sidan skapar öppna omröstningar fler kandidater och ökat medieintresse. Och när den som väljs tillträder har hon/han ett ytterligt starkt mandat: man har valts genom ett öppet och brett urval och man vann med bred majoritet.***

De politiska konsekvenserna av valet av partiledare i socialdemokratin handlar alltså inte så mycket om vem det blir som hur det går till. Det är upp till partiledningen att avgöra vilka konsekvenser man vill ha och vilka risker man är beredd att ta. Kanske är det beslutet viktigare för partiets framtid än vad någon inser just nu.

* Med detta åsyftas egentligen den kyrkliga traditionen i valet av biskopar (och påve) som genom en sådan fysisk akt uppfattas ingå i en direkt kedja av uppdragstagare direkt från apostlarna. Läs mer om apostolisk succession.

** Lawrence leDuc (2001) Democratizing Party Leadership Party Politics vol 7 no 3 s 323-341

*** Ofer Kenig (2008) Democratization of party leadership selection: Do wider seletorates produce more competitive contests? Electoral Studies vol 28 no 2 s 240-247

Krisen i socialdemokratin. Bara personer och maktkamp?

Medievärlden älskar personstrider. Personaliseringen av politiken leder till att känslor och upplevelser kommer i centrum. Medborgarnas emotionella relationer till politiker, liksom politikers egna emotioner, står i fokus i det nya medielandskapet.

Ingen har väl kunnat undgå att på ett eller annat sätt bli varse den interna strid om politik och person som just nu fortgår inom socialdemokratin. Inte minst har personangreppen och syndabockstänkandet slagits upp stort i både gammelmedier och inom bloggosfären. Just idag gick Morgan Johansson till frän attack mot Mona Sahlin, som i sin tur mästrat Johansson när denne utsett Tomas Östros till syndabock för valförlusten. Sahlins agerande har öppnat upp många gamla konfliktlinjer.

Mona Sahlin har genom att kräva att partistyrelsen ställer sina platser till förfogande medvetet eller omedvetet lett in analysen mot personer. Något som medielogiken snappar upp. Många är de som villigt spekulerar om nya partiledare och nya ledamöter i partistyrelsen.

Genom mediernas fokusering på personer tror jag att samma medier undergräver allmänhetens engagemang och intresse för politiken som värdesystem. Men medielogiken är mer eller mindre tvingande, det är i princip omöjligt att komma undan. Samma medielogik gäller oss som bloggar eller använder sociala medier på andra sätt. Genom denna logik kommer socialdemokraternas egen debatt också att impregneras av personstrider, det är vad som spelas upp, det är de argument som förekommer och det blir vad som får karaktärisera den ideologiska omstruktureringen. I en interaktion mellan medielogik och rationella individuella strategier bland olika politiska falanger inom partiet kommer personerna och personstriderna därför att stå i fokus i den allmänna debatten under perioden fram till den extra-kongressen. Partiet tycks inte kunna styra om processen skall bli ett ansvarsutkrävande med ety följande avgångar eller en omorientering och nystart med ideologiska förtecken. Jagtror inte man kan göra båda.

Men vad är då alternativet? Jag skulle säga att ett stort problem är partiets sätt att organisera sig. Socialdemokratin har en stark representativ demokratisk uppbyggnad. Detta var en utomordentligt bra idé när partiet hade över en miljon medlemmar. Men när snart sagt de enda som är aktiva är de som är representanter då blir organisationen en hämsko, en boja, på partiets förändringsprocess.

Ett annat problem är att ingen vet vad som är ”problemet”. Många menar att den politik man gick till val på var fel, att samarbetet med vänsterpartiet och miljöpartiet var fel eller att skattepolitiken var fel. För att ta några exempel. Men, det var dessa påståenden som skulle analyseras och besvaras av den nu tillsatta kriskommissionen. En kommission som förstås inte kommer att vara klar till en eventuell extra-kongress redan i månadsskiftet januari-februari. Risken är att den snabbt rullande processen istället ger ett antal starka personligheter utrymmet att lufta sina egna käpphästar – något som knappast borgar för en verklig partiideologisk förändring.

Socialdemokratin tampas med problem i större delen av Europa, det svenska partiets problem är inte självklart bara svenska. En internationell utblick saknas dock inom ramen för kriskommissionen. Svensk socialdemokrati är numera anmärkningsvärt introvert och nationell.

Utan en verkligt djupgående analys av samhällets förändring de senaste 30 åren kommer socialdemokratin aldrig att på allvar kunna göra anspråk på att förbli en progressiv kraft i svensk politik. Det hinns inte med på tre månader och inte spelar det någon roll och partiledaren heter Sahlin eller Johansson heller.

Läs vad andra skrivit om socialdemokratin.

Monarkin är större än kungen

Kungens festande och hans påstått dekadenta livsstil har varit på alla löpsedlar de senaste dagarna efter det att boken ”Carl XIV Gustaf. Den motvillige monarken.” nyligen kommit ut. Så här på Gustav Adolfs-dagen den 6 november kan det väl vara läge att fundera över skandalernas betydelse.

Såvitt mig bekant har i stort sett varenda monark Sverige haft också förknippats med olika varianter av för sin tid ”omoraliskt” uppträdande. Oftast har det handlat om aspekter som rör familj och arv: barn utom äktenskapet, giftermål med ofrälse, oförmåga att alstra barn och homosexualitet. Precis som Cecilia Åse skrivit i sin intressanta bok om monarkin är kungahusets som familj och genetik något som angår hela svenska folket – titeln går ju i arv inom familjen. Åse påpekar också att det alltid är republikanerna som behövt tala om kungens ”trevlighet” för att sedan komma med sitt MEN och det principiella argumentet. För en monarkist spelar kungens vandel liten roll för lojaliteten, monarkin är större än kungen. Det skulle till och med, om vi följer Åse i spåren, kunna vara så att talet om kungens festande och kvinnoaffärer så som de återges i boken förstärker den positiva bilden av kungens ”vanlighet” i meningen ”vanlig överklass”.

Åse påpekar också att det finns en slags folklig njutning förknippad med kungahuset i Sverige. Den njutningen upplevs kollektivt när hela landet sluter upp för att se kronprinsessan Victoria gifta sig med den man hon uppenbarligen älskar, men den njutningen kan också komma till uttryck i debatten om den nya boken. Kungahuset exponeras åter i all sin ståt och sin oåtkomlighet, kvar står vi undersåtar och ser en 64-årig man på älgjakt eller en lyckligt leende 32-åring vid altaret.

De flesta av de skandalösa fester som kungen skall ha tagit del i tycks ha utspelat sig under Yuppie-eran och de nyrikas vulgära champagnebadande epok. På den tiden var det som (möjligen) idag anses folkligt och festligt något för en liten och mycket rik – om än växande – överklass. I slutet av den här epoken blev t ex tennisveckan i Båstad platsen inte för en sporthändelse utan för oavbrutet festande för människor som var, eller trodde sig, vara utan penningbekymmer. Att kungen ägnade sig åt det som andra personer ur hans sociala klass också ägnade sig åt är väl inte direkt förvånande? 

Jag tycker dock inte att Hovet lyckats hantera situationen särskilt bra. Det blev varken hackat eller malet av den egendomliga pressträffen ute i skogen efter älgjakten. Enklast hade varit att lämna en kommuniké där kungen meddelade att han inte ämnade kommentera boken vare sig vid älgjakten eller någon annan gång. Och sedan inte gjort det heller.

Debatten om kungens beteende handlar ömsom om hans s k omoraliska beteende och ömsom om monarkins ställning. Självklart ligger det något i argumenten att en statschef inte skall utöva sitt personliga nöjesliv bekostat av kriminella. Men är det verkligen det författarna försöker säga? Jag tror inte det. Istället är det den moraliska aspekten som fått dominera. Och det tror jag är en återvändsgränd.

Kungen är monark och som sådan står han över moraliska omdömen. Som person kan han vara en bra eller dålig kung, men som monark är han bara kung. Punkt och slut. Och det vet han mycket väl.

PS. Jag är vare sig monarkist eller republikan. Bara konsekvent. DS

Beautiful Blogger Award

Jag har blivit nominerad till Beautiful Blogger Award, ett slags hedersomnämnande som man sänder vidare till andra bloggare man tycker är förtjänstfulla på ett eller annat sätt. Det är statsvetarkollegan Björn Johnsson med Stardusts blogg som haft vänligheten att plocka med just mig. Tyvärr kan jag därmed inte nominera honom tillbaka! Hans blogg är dock ytterst läsvärd. Jag tänker inte heller nominera Ulf Bjereld – jävet är extremt – men rekommenderar gärna läsning. Men nu skall jag ju faktiskt nominera sju andra bloggare också. Jag väljer att plocka några olika äpplen ur korgen. Och sedan berätta sju intressanta saker om mig själv (det avgör ju ni kära läsare…).

And the nominees are….

1. Storstad. Marika Lindgren Åsbrink skriver smart, tungt, ärligt, tufft och angeläget. Alltid informerad, kunnig, logisk, välformulerad och vass. Oftast med hjälp av den ack så effektiva empirin. Första bloggen jag läser när jag sätter mig vid datorn. 

2. Finistère. Här skriver författaren Bodil Malmsten. Kanske inte en alldeles vanlig blogg. Jag läser den med ojämna mellanrum, oftast när jag behöver lite upp-och-hoppa. Jag blir så himla glad av att läsa alla sorgerliga saker som Malmsten skriver. (Extramaterial: Det är Sören Holmbergs förtjänst att jag läser Bodil Malmsten alls. Han gav mig hennes dikter i disputationspresent. Sedan var jag såld.)

3. Henrik Ekengren Oscarsson. En statsvetarkollega som tagit tredje uppgiften på största allvar. Hans blogg är ett helt eget open university. Här finns massor att hämta även kolleger emellan. Inte sällan börjar ett korridorsamtal med Henrik med repliken: – Jag läste på din blogg att…

En kombination av Oscarsson och Lindgren Åsbrink är rena medborgarskolan.

4. Tankar i natten. Här skriver Leo Holtter, som är kyrkopolitiskt aktiv i Öppen Kyrka, med en kyrklig/kristen bias. Lite smått och gott om livet norr om Stockholm. Roligt, och ibland ytterst allvarligt.

5. Ett hjärta rött. Här skriver Ilse-Marie, mest om sjukförsäkringsfrågor. Att följa denna blogg innebär att man får en djup kunskap om vilka faktiska konsekvenser de förändrade villkoren i sjukförsäkringen fått. Här finns en påläst och energisk person som knyter samman texter och argumentation på ett mycket övertygande sätt. Och tar en hel del fina bilder också!

6. Sociologisuget. En kollektivblogg med alla möjliga (och omöjliga) vinklar från och till sociologi! Känns som att kliva in mitt i ett studentfika på universitetet. Uppfriskande.

7. Och, till slut, Philosophical Comment där filosofen Christian Munthe diskuterar både medicinsk etik, moralfilosofi och politik med ojämna mellanrum (och ibland i ganska omfattande poster). Insiktsfullt och utmanande!

Så var det sju intressanta saker om mig själv.

1. Slutade skolan när jag var 16 år och började arbeta samma sommar. Året efter var jag landets yngsta fackklubbsordförande då jag varit med och bildat klubb på dåvarande annonsbyrån Annons-Krantz i Göteborg.

2. Varit med vid njurtransplantation som åskådare (living donor). Fick möjligheten då jag arbetade som läkarsekreterare på transplantationsenheten vid dåvarande Sahlgrenska sjukhuset. (Ja, jag svimmade. Bars ut och gick in igen när jag kvicknat till.) Sedan dess övertygad organdonator.

3. Jag har firat julafton i direktsändning eftersom jag i slutet av 1970-talet var med om den stora Närradiosatsningen i Göteborg. Prata och spela skivor. Blev en hejare på att tona in och ut musiken vid mixerbordet.

4. Spelade klaviatur i ett symfonirockband. Idel manliga musikerkolleger ansåg dock att min klassiska pianoutbildning var ett problem. Jag tror inte de tyckte detsamma om min förebild Rick Wakeman.

5. Är en ensamvarg. Fast det är det ingen som tror. Beundrar Simone de Beauvoir, Graham Greene och Katherine Hepburn.

6. Har en obesvarad kärlek till schack. Tillbringat många Pariskvällar under 1990-talet i förtvivlade försök att slå datorn. No way.

7. Läste år 1996 Mitt förnamn är Ronny och grät. Kände igen snart sagt varenda rad. Rekommenderas.

Snipp snapp slut.

Florida: ”Servicejobben och förorten bör uppgraderas”

Richard Florida är en ”urbanteoretiker” som älskar Sverige och är mest känd för sitt begrepp ”creative class”. Han är produktiv, omgiven av ett energiskt forskningsteam och förfäktar en blanding av samhällsvetenskapliga och normativa uppfattningar om vår framtid. Det göteborgska bokförlaget Daidalos har nu översatt och gett ut Floridas i år publicerade pamflett om världen efter finanskrisen ”Den stora omställningen. Hur nya former för liv och arbete skapar välstånd efter kraschen” (2010).

Boken är en utvidgad artikel från tidskriften Atlantic, och behandlar sambandet mellan ekonomisk utveckling och spatial förändring. Florida rasar igenom en stor mängd illustativa exempel, betar av såväl arbetsmarknad, bostadspolitik och kommunikationsfrågor (både virtuella och materiella) men jag ämnar stanna upp inför två trådar som jag finner särskilt intressanta. 1. Florida menar att – likt många andra – att service- och tjänstesektorn är den vilken kommer att skapa välstånd i framtiden, men han gör en lite annan tolkning än t ex den svenska regeringen. 2. Florida lyfter också fram förorten som en framtidsplats, berömmer megastäderna och är inte alls kritisk till s k urban sprawl (städers territoriella spridning).

Florida skriver om behovet av att underlätta för skapande av kreativa och kvalificerade jobb, men, säger han, det är också ”viktigt att uppvärdera den analytiska och sociala aspekten i alla jobb.” (kursiv i orig) (s 149). Florida menar att så länge de flesta nya jobb i tjänstesektorn är genomgångsjobb, ofta för ungdomar och studerande, som t ex städning och kafé-jobb, så kommer arbetsmarknaden att ha en obalans. Florida betonar att jobben i tillverkningsindustrin och högteknologin minskar på lång sikt, om alla tänker sig att jobb i dessa sektorer är vad man söker för långsiktighet så kommer samhället att förbli i en ”jobbskaparsvacka” (s 150).

Florida argumenterar för att göra arbetena inom tjänstesektorn ”mer innovativa, mer produktiva och bättre betalda” (s 151) Han betonar att det inte räcker med högre löner i sektorn, istället vill man ”lära sig saker, utveckla sina kompetenser och öka i kapacitet och självförtroende genom vidareutbildning och intern befordran.” (ibid) Florida menar alltså att det inte räcker – kanske t o m är kontroproduktivt – att subventionera och uppmuntra servicesektorn i största allmänhet. Istället är det inovationer, analytisk kapacitet och kreativitet som skall stimuleras.

Den andra tråden jag väljer att ta upp är Floridas betoning av förortens betydelse. Många har menat att globaliseringen reducerar stadens betydelse som plats, men Florida menar att det är precis tvärtom. Megaregioner är för vår tid ”vad förstäderna var för efterkrigseran” skriver han (s 178). När megaregioner lockar till sig nya människor växer innerstäder och förstäder ihop, när sedan mototvägarna korkar igen bygger man ut kollektivtrafiken, menar Florida. Genom förstäderna – som redan finns på plats – så har staden en spatial utbredning som kan utnyttjas i den växande megaregionen. Han avfärdar motsättningen mellan å ena sidan ”urban sprawl” och å andra sidan ”tillbaka till staden”.

Boken största brist är att den är extremt USA-fixerad (men Stockholms trängselavgifter nämns!) och utvecklingen där har inte helt klara paralleller med t ex den svenska utvecklingen. Men bortsett från det är boken inspirerade, lättläst och tankeväckande.

101101: Som en illustration till delar av Floridas teser skriver idag SvD om glesbygdens befolkningsmässiga utarmning mot bakgrund av ett demografiskt statistiskt underlag. Här.

Tidsanda och sexualbrott

Förslaget till ny sexualbrottslag som presenterades idag (SOU 2010:71) lanserar – som en del – ett förslag om att införa en ny straffbestämmelse sexuellt övergrepp, som skall vara baserat på offrets bristande samtycke/tillåtelse. Utredningen har en detaljerad diskussion kring bakgrunden till brottet, och menar också att bestämmelsen skall vara underordnad såväl våldtäkt som sexuellt tvång. Om handlingen alltså inte är åtalbar enligt dessa två lagrum så skall bestämmelsen om sexuellt övergrepp komma in.

Det har funnits en oro för att offrets beteende skall komma än mer i fokus i rättegången om samtyckesbegreppet lanseras som ett underlag i rättegången. Utredningen skriver emelelrtid att:

Utgångspunkten för utredningen av brottet sexuellt övergrepp bör vara att förutsättningslöst utreda huruvida målsäganden lämnat en (giltig) tillåtelse eller inte till den sexuella handlingen. Målsägandens upplevelse av integritetskränkning blir då central. Av särskilt intresse blir dessutom hur den misstänkte agerat i själva gärningsögonblicket och m – och i så fall hur – denne försäkrade sig om att en tillåtelse förelåg.

Liksom vid utredning av våldtäktsbrottet är det en helhetsbedömning av gärningen som ska göras och frågorna bör koncentreras till vad som hände i själva övergreppssituationen. Målsägandens beteende före händelsen, så som att hon eller han följt med den misstänkte hem eller tillåtit vissa närmanden, saknar närmast helt betydelse också för utredningen av detta brott. Vid bedömningen av den misstänktes uppsåt kan det dock inte helt bortses från målsägandens beteende i medelbar anslutning till den aktuella gärningen. Om målsäganden exempelvis först samtyckt till en sexuell handling men sedan ändrat sig måste den misstänkte ha haft möjlighet att uppfatta det.  (s 255-6)

Utredningen markerar alltså att offrets agerande före gärningen inte skall vara av relevans, utom vid en situation där offret först har givit sin tillåtelse men sedan ändrat sig. Man kan säga att utredningen sätter det tänkta offret i fokus och låter den personen vara den som får definiera den sexuella handlingen. Ingen kan längre utgå från att hon eller han ville ha sex för att man hade vissa kläder, följde med hem eller tyckte en kyss var okej.

Tidsandan är en annan än den var på 1970-talet. Sexualbrottsutredningen presenterade i SOU 1976:9 en utredning, vars förslag aldrig genomfördes, som ville sänka straffen för våldtäkt, hävdade att offrets beteende i meningen inviter, klädsel och agerande skulle mildra straffet för en eventuell våldtäkt samt också avkriminalisera incest och sänka åldern för sexuella handlingar. Syftet var att avdramatisera samhällets syn på sexualitet och minska statens inflytande på sedlighetens område. Utredningens förslag skall också ses mot bakgrunden av att det tidiga 1970-talet kännetecknades av en önskan att minska mängden brottsliga handlingar överhuvudtaget och minska fängelsevistelserna.

Det finns en livlig debatt om frågan i bloggosfären.