Vänstra Stranden

Svensk ekonomi må vara stark men medborgarnas ekonomi hotas

Jag är väldigt orolig för den svenska ekonomin. Ingen annan tycks vara det. De flesta av mina medmänniskor tycks ta Anders Borgs käcka hästsvans som en indikator på att allt är väl. Eller har de bevekats av Fredrik Reinfeldts varma cocker spaniel-ögon?

Svenska folket som kollektiv har fått enorma skattesänkningar under de senaste fem åren och trots en mycket djup konjunkturkris så är nu industrins och tjänsteföretagens hjul på väg att snurra minst lika fort som förut. Svenskarna lånar astronomiska summor, betalar rekordlåga räntor, köper hysteriskt dyra hem och renoverar dem med ROT-avdrag (särskilt vindsvåningar…). Samtidigt har vi en större ungdomsarbetslöshet än på ett decennium och skolans segregerande effekter blir allt mer uppenbara. Kronofogden får allt mer att göra och de utförsäkrades ekonomiska nivå får vi inget veta om längre. Att den är låg vet vi nog dock redan. Inflationen ökar och därmed går räntan långsamt uppåt, trots oenighet i Riksbanken. Konsumtionen ökade även förra året, om än något avmattande.

Det ekonomiska utrymmet för de som har pengar ökar hela tiden, och det späs på av att samma personer lånar för att få ännu mer pengar till konsumtion. Sandro Scocco kallade nyligen vårt samhället för ett ”prylsamhälle” i motsats till det vanliga epitete ”tjänstesamhälle”. För den som inga pengar har ligger det i tangentens riktning att försöka låna för att ha lika fin bil, lägenhet och klädstil som övriga. En situation som oftast leder till kronofogden. För andra som inga pengar har är det sparsamhet och gnet som gäller. Samtidigt som övriga har spenderbyxorna på. Mitt i detta avslöjas att en tongivande socialdemokrat har fått betalt av Svenskt Näringsliv för att påverka socialdemokraternas ekonomiska politik.

Finns det ingen som hör hur isen bryts upp? Finns det ingen som anar stormstyrkan i vindbyarna? Att låta bollen rulla fritt mot högre räntor, högre skuldsättning, högre ”tomma” värden i fastighetsbranschen kommer att leda fram till en likartad katastrof som i början av 1990-talet. När jag besökte Chicago 2007 talades det i USA om en begynnande fastighetskris. Tidningar och kommentatorer andades oro. Väl hemma fanns mycket litet intresse för vad som hände i USA, istället kunde man läsa i tidningarna om den ytterst goda ekonomi som Sverige nu befann sig i. Vi vet precis vad som hände sedan.

Jag är ingen ekonom – men jag begriper att om inte regeringen tar ett fastare tag om den ekonomiska utvecklingen så är risken stor för en inhemskt producerad kris som drabbar medborgarna, och som kommer att få mycket stora politiska följder. Att Sveriges finanser är i ordning innebär inte logiskt att Sveriges medborgare har en trygg ekonomi.

Var är den seriösa ekonomisk-politiska debatten!?

Om socialdemokraternas kris igen: Att inte snegla på moderaterna

Marika Lindgren Åsbrink (alias Storstad) gör två påpekanden avseende socialdemokraternas interna debatt i Ekots lördagsintervju idag: 1. Varje diskussion om t ex vinster i välfärden borde inte tolkas som ett ifrågasättande av privata alternativ, alltså tolkas som en upprepning av 90-talets för-emot-debatt. 2. Socialdemokraterna måste tro på sin egen betydelse i svensk politik om partiet skall ha en framtid i regeringsställning.

Socialdemokraterna vann plats i både svenska folkets hjärta och Rosenbad tack vare att man mejslade ut en egen position i svensk politik, en pragmatisk vänster-position med möjlighet till samarbete åt flera håll och där arbetarklassens intressen stod i fokus. I början av 1960-talet ingick så partiet en slags klass-koalition genom att inkludera tjänstemännen (lägre medelklass) i sin politik. Alla skulle betala till välfärden och alla skulle få tillbaka. På sikt var detta en gynnsam idé i ett samhälle som växte och utvecklades. Möjligheten till kvalificerad utbildning, rejäla skyddsnät vid sjukdom och stöd för goda bostäder och infrastruktur var oundgängliga byggstenar i detta samhälle. Inget annat parti intog just denna position, vare sig ideologiskt eller i praktisk politik.

Men idag kallar sig Moderata Samlingspartiet för ”arbetarparti” och socialdemokraterna kämpar för att hålla ställningarna som LO-medlemmarnas förstahandsval. Precis som Lindgren Åsbrink och flera andra påpekar så har socialdemokraterna haft svårt att hitta ideologisk rätt i ett samhälle där produktionsindustrin och arbetarklassen inte längre är ekonomins självklara centrum. Kunskapsekonomi, kulturekonomi, tjänstesamhälle och informationssamhälle är begrepp som använts för att beskriva förändringarna – oavsett vilket så har vänstern och socialdemokratin haft svårt att följa i dansen.

Att moderaterna kan kalla sig arbetarparti idag beror på att begreppet ”arbetare” övergått från den marxistiska betydelsen av en person vars enda tillgång är det egna arbete till en person som har en inkomst från eget arbete. med den definitionen är direktören och montören båda arbetare. Det marxistiska begreppet ”arbetare” byggde på dikotomin mellan den som säljer sitt arbete och den som har kapital nog att tillägna sig mervärde genom att köpa andras arbete. Moderaternas begrepp ”arbetare” bygger på dikotomin mellan den som arbetar och den som latar sig, alltså vad som (felaktigt) ofta benämns en ”luthersk arbetsmoral”. Tag t ex uttrycket ”den som inte arbetar skall heller inte äta” som var vanligt förekommande för några decennier sedan (orden kommer från Paulus 2 Tess 3:10). Överheten har alltid föredragit den senare tolkningen av begreppet ”arbetare”.

Det är därför socialdemokraternas sneglande på moderaterna och den borgerliga regeringens position i frågor om ekonomi, arbetsmarknad och utbildning är så fruktlösa och bara kommer att leda till att partiet blir näst-bäst. Socialdemokratin har helt enkelt ingen teoretisk eller ideologisk grund som är kompatibel med moderaternas arbetarbegrepp.

Lindgren Åsbrinks påpekanden (se ovan) handlar båda om socialdemokratins självbild. Om inte partiet kommer tillrätta med sin egen interna debatt och sin egen ideologiska position så är jag nog rädd att partiet inte på mycket lång tid kommer att spela någon framträdande roll i svensk politik. Vägen dit går inte genom att slå varann i huvudet med 90-tals-argument eller genom att försöka kopiera den framgångsrika kvartetten Borg-Littorin-Reinfeldt-Schlingmann.

Se det bara som ett gott råd från en partiforskare.

Kriget mot förorten

Som den f d förstadsbo jag är läste jag Per Wirténs bok ”Där jag kommer från. Kriget mot förorten” (Albert Bonniers Förlag, 2010) med stigande intensitet och intresse. I min förstad (kvalar inte in som förort) fanns en blandad bebyggelse av villor, flerfamiljshus, landshövdingehus, fabriker, butiker och slingriga gator. Det var inte den moderna förort som Wirtén skriver om, men ett par sådan flyttade jag istället till senare. Wirténs bok är alls inte invändningsfri, men den skriver inte heller någon på näsan. Det är ett desperat testamente från en drunknande. Lyssna, säger Wirtén, lyssna innan det är försent.

Wirtén kommer med ett efterlängtat försvar för allt det som kan kallas förort. Att Flemingsberg tog mig med storm vet alla som läser den här bloggen, men också andra moderna förorter har jag hemligen älskat under alla år av spott och spe. Platser som Kortedala och Järnbrott representerar tydliga moderna välplanerade platser som försöker bryta med invanda stadsideal. Att det blev lite för mycket av det goda i Gårdsten eller Rannebergen kan jag hålla med om, men det är knappast husens fel.

Wirtén påpekar att förorten alltid varit föraktad, och påminner om skriverierna om Skärholmen redan 1968. Han visarockså att det är under 1980-talet som förortens elände skildras genom ”invandraren”. Dessförinnan hade det varit själsdödande arkitektur och smygsupande hemmafruar men nu var det alltså ”invandraren” som fick utgöra innehållet i förortens kulturella hot mot samhället. Oavsett vad så skall hotet ha ett innehåll. Förorten är det okända territoriet, det okontrollerade andra.

I den regionala utvecklingsplan som Stockholms län tog fram 2001 likställs Flemingsberg med en s k regional kärna. Alltså en lika central plats som innerstaden. Detta är en ”svindlande tanke” skriver Wirtén eftersom förhållandet skulle innebära en jämlik behandling av stadens alla delar. Och Wirtén, liksom Richard Florida, hävdar att det är i mellanrumen, i förorten och i ytterområdena som expansionen och den ekonomiska dynamiken finns. Den gamla uppdelningen mellan centrum och sovstad kollapsar, skriver Wirtén och tillägger att stadsplanering är en klassfråga. Lönerna sjunker i takt med avståndet till City, stadsplanering är en grund för social och ekonomisk ojämlikhet.

Wirtén noterar också att mediebilden av förorten idag domineras av våld och misshandel medan de politiska förvecklingarna och besluten har försvunnit. Under 1960-talet var förortens politik intressant, idag är förorten endast en kuliss för elände. Wirtén tar ett exempel från DN inför privatiseringen av apoteken i detalj gick igenom alla apotek i innerstaden som skulle säljas men aldrig nämnde ett enda i kranskommunerna

Urbanitet, menar Wirtén, har inte längre något med geografi att göra. Istället är urbanitet en livsstilsfråga. Att inte vara urban är att leva lite sämre. Förorten förknippas med sjukdom, smitta, inlåsning, isolering, ensamhet, likriktning, tystnad och tomhet och utgör bara en genomfart för de ”urbana” på väg någon annanstans.

I dagens stadsplaneringsdebatt är den ”riktiga staden” detsamma som kvarterstaden med raka gator, utspridda butiker i bottenvåningar och utan gröna mellanrum men med strikt planerade parker. Nya stadsdelar skall se ut som Vasastan i Stockholm. Som om staden bara kan se ut som ett sätt, nämligen som 1800-talets Haussman-stad. Men det var i motsats till detta som det moderna idealet uppstod, som ett försök att skapa ett annat sätt att leva med ljus, luft, grönska, naturliga backar och berg – och ingen biltrafik!

Wirtén ser hur Södermalm i Stockholm förvandlas till en plats där innerstadens urbana klass försöker skapa en postmodern borgerlig utopi genom isolering med ”tydliga avgräsningar mot medelklassens surr, invandrade med låga löner och den stora massans brist på exklusiv smak”. Gränsen är subtil men består av ekonomi, smak och en ideologisk offensiv mot allmännyttan.

Efter att ha läst Per Wirtén bok känner jag för att travestera ett klassiskt uttryck: ”Vi är alla förortsbor!” Läs den.

Journalistik som profession på undantag?

I dagens Svenska Dagbladet skrivs en del om reklambyrån Studio Total som initierat såväl Gudrun Schymans pengabränning som fejkbloggaren Black Ascot. Det är inga problem att få medierna att skriva, säger de två grundarna. I Sveriges Radios medieprogram Medierna fördes häromveckan en diskussion om journalistikens frågor och ansats när man skall granska t ex övervakning. Ett uttalande i Medierna löd ”är det en vänsterperson så ställer jag frågor från höger och vice versa”. Som om journalistik bara handlade om att vara tvärtemot. Och som om inte detta var nog så har vi också under den senaste tiden kunnat följa bloggen Makthavare.se som vill se sig som medborgarjournalister men tycker det är helt OK att själva jaga läckor. Samtidigt som en av de tidigare bärande programledarna för SvT:s samhällsjournalistik säger att det vore henne helt ”främmande” att engagera sig politiskt.

Jag tänker inte säga att det var bättre förr. Men faktum är att i den nya medielandskapet så uppfattar jag det som att journalistiken är vad som verkligen tar stryk. Ju fler som sysslar med informationsförmedling, tolkning och textproduktion desto mindre exklusivitet, förstås. Lägg därtill mediernas tidspress med uppdatering och tillgänglighet dygnet runt. Inte konstigt att journalistiken rinner ut bakvägen. Som en reaktion dyker tidskrifter som Filter liksom helgmagasin och stora helgreportage i dagstidningarna upp. Men där finns kanske främst utrymme den berättande/litterära delen av journalistiken. Vad som oroar mig är hur det står till med professionalismen i samhälls- och nyhetsjournalistiken. Och visst finns det plats för en sådan även i dagens medielandskap.

Jag tittade på programmet Hard Talk häromkvällen när Stephen Sackur intervjuade Torbjörn Jagland. De frågor som ställdes var initierade, de föddes ur ett engagemang och en kunskap om det ämne programmet handlade om. Sackur ställde inte frågor om tilldelningen av Nobels fredspris som utgick från ”tvärtom-position” och inte heller var det neutrala frågor om vad Jagland tänkte/tyckte/upplevde. Samtalet blev istället en dialog ur vilken man som lyssnare kunde mejsla fram flera positioner, flera dimensioner och flera argument. Sackur tvingade ut Jagland på svag is, men följde själv med.

God journalistik är en avgörande del i en demokrati. Journalister är de som har som sin profession att granska makten. Granskning är inte billiga motsägelser eller alarmism. Och granskning kräver etik, empati och engagemang vid sidan av gestaltningsförmåga. Utan professionell journalistik sviktar en avgörande del av vår demokrati.

Svensk journalistik – även på de mest prominenta redaktioner – tenderar just nu att närma sig ett ideal med en neutral men också okunnig programledare där höjden av skicklighet tycks vara att ställa motfrågor. I så fall behöver vi inga journalister – då gör vi jobbet bättre själva. Låt moderater intervjua socialdemokrater och vice versa samt låt Nisse i Hökarängen intervjua statsministern.

Stockholmsbomben: …och så tar vi fram lite forskning…

Birgitta Ohlsson säger i DN (ej på nätet) att regeringen är den första som ”öronmärkt” pengar till Vetenskapsrådet för att ”ta fram” mer forskning om och kunskap om extremism med religiösa och politiska förtecken. Grattis – det räcker nog till två forskningsprojekt med standarduppsättningen inom HS-området (två forskare under tre år). Forskning om extremism med diverse förtecken har varit en den av samhällsvetenskaplig och historisk forskning i decennier. Att ”öronmärka” pengar för att ”ta fram” sådan forskning känns inte så genomtänkt. Beslutet verkar mera vara ett försök att agera för att visa på handlingskraft.

Regeringar har under många år älskat att ”öronmärka” pengar till ”forskning” så fort det händer något obehagligt i samhället. Och Göran Persson instiftade en helt ny myndighet (Levande Historia) efter att ha missförstått en enkätundersökning bland ungdomar. Birgitta Ohlsson verkar vara på väg att göra samma sak när hon konstaterar att en enkätundersökning från just denna myndighet kanske skall leda till nya insatser för att motverka intolerans. Var det inte just det uppdraget Levande Historia skulle ha?

En snabbtitt på underökningen har fått mig att känna dubier kring det metodologiska arbetet – men en sådan analys kräver mer tid och kraft än jag just nu har. Birgitta Ohlsson bör ta hjälp av någon skicklig samhällsvetare med vana at genomföra surveyundersökningar innan hon fattar några som helst beslut på grundval av Levande Historias undersökning.

Och, Birgitta Ohlsson, du som är en klok och engagerad person för vilken jag känner stor respekt – använd pengarna till att inventera och beställa forskningsrapporter inom exakta områden som du diskuterar dig fram till i dialog med nordiska och europeiska kvalificerade forskare inom området terrorism och extremism. Ett europeiskt nätverk att börja med kan vara det här.

Be cool. Fatta beslut när överblicken är gjord och sikten är klar.

Inte bara kvinnor missgynnas av s k excellenssatningar

För några dagar sedan presenterades en rapport om de forskningspolitiska excellenssatsningarna inom medicin och naturvetenskap. Resultatet för jämställdheten var nedslående. Kvinnor ratas, oavsett goda meriter. Och utlysningarna var utformade på ett sätt som leder tanken till manliga ledargenskaper. Själv kände jag att termer som”directors” med ”strong leadership skills” och ”strong entrepreneurial achievements” stötte bort mig direkt. Jag hade knappast sökt ett anslag som utlysts på det sättet, och jag tror att det gäller ganska många av mina kvinnliga kolleger (om än absolut inte alla).

Själv hade jag hellre sett ord som kreativitet, dynamik, möten, uthållighet och teoriprövande eller ledaregenskaper som oräddhet, integritet, omdöme, erfarenhet och förmåga att gå utöver sina egna intressen i rekryteringar. Detta är nämligen inte bara mindre ”könade” ord utan också de egenskaper som lyfts fram i den forskning som finns om goda och framstående forskningsmiljöer.

Jag har tidigare (tillsammans med flera andra) skrivit om den omorientering av forskningspolitiken som skulle krävas om Sverige skall fortsätta att vara en stark forskningsnation, och om vi därmed skall kunna bidra till den globala kunskapsutvecklingen på ett sådant sätt att det goda livet kan förverkligas för allt fler. Jag menar att vad som behövs är utökad fri och ostyrd forskning i anställningen för de forskare som redan finns i systemet, tenure-track, utvärderingar av uppnådda resultat och incitament som främjar långsiktig kunskapsuppbyggnad (i motsats till projektetens tre-års-kontrakt). Konkurrensen idag sker på grundval av utlovade resultat och är destruktiv för kunskapsutvecklingen. Vad som bedöms är idag förmågan att framställa visioner och/eller utlova resultat som i praktiken redan finns framme. Vi verifierar också antagligen många fler meningslösa hypoteser än vad vi skulle göra om forskningen styrdes av genuina teretiska frågor som ibland besvarades med någon slags nej. Som forskare behöver vi istället betydligt större frihetsgrader att utveckla nätverk och seminarier över ämnesgränserna utan att varje steg vi tar måste finansieras externt, bedömas och beläggas med förvaltningsavgifter. Det finns mycket mer att göra som skulle stimulera svensk forskning och gynna jämställdheten. Och kanske även ge de få kvinnliga professorerna möjlighet att ägna sig mer åt forskning och mindre åt administration (kvinnor har en större belasting av t ex sakkunnigprocesser eftersom vi är färre).

Problemet – inte för oss kvinnor men för finansieringen – är att många av oss kvinnor (och många män) tänker och arbetar på ett lite annat sätt, ett sätt som inte premieras av det maskinella forskningspolitiska system som sedan ett decennium dominerar forskningspolitiken. Vill Sverige gynna ett framstående forskningsklimat så är det dags att lägga om kursen nu. Ta vad som händer med skolan som ett varnande exempel.

Terrorism tillhör Europas historia

Ibland är det nyttigt att bli äldre. I alla fall om man kan försöka använda sin erfarenhet. Explosionerna i Stockholm igår, och för den delen det hittills innehållslösa hotet om bomber i Göteborgs köpcentrum Nordsta’n för ett par veckor sedan, är inte på något sätt det första ”terroristdådet” i Sverige. Och framför allt drabbades Europa under 1970-talet av en mängd politiska terrordåd, och därefter i Frankrike på 1990-talet. Nu gäller det att hålla huvudet lite kallt och inte fara iväg i tolkningar som i de flesta fall bygger på abstrakta hotbilder och utgår från att alla terrordåds moder skedde i New York den 11 september 2001.

I Sverige sköts regerande statsminister ned på öppen gata för 24 år sedan och en populär utrikesminister knivmördades mitt i Stockholm City för sju år sedan. Och 1975 sprängde tyska politiskt motiverade terrorister den Västtyska ambassaden i luften efter att ha mördat två personer på ambassaden.

Själv minns jag mycket väl såväl mordet på den västtyske arbetsgivarchefen Hans-Martin Schleyer, som morden på bankchefen Ponto och på riksåklagare Buback, allt 1977. Bakom låg den västtyska organisationen Rote Armee Fraktion (RAF). I Italien sprängdes en bomb på järnvägsstationen i Bologna 1980 och nästan 100 människor dog. Under 1990-talet blev Paris utsatt för hot från nordafrikanska grupper och i mitten av 1990-talet genomfördes flera sprängattentat. En ständig påminnelse om hotet var alla de igen-pluggade papperskrogarna utefter gator och i metron. Attentaten i Spanien och Storbritannien inte att förglömma även om de i huvudsak var konsekvensen av interna nationella/regionala konflikter. Men dessa erfareheter är vad jag har med mig i bagaget när jag betänker vad som hände i Stockholm igår.

Med detta vill jag inte säga att man skall rycka på axlarna åt vad som hänt i Stockholm, men jag skulle vilja uppmana till lite tålamod och hålla hjärnan kall genom lite is i magen. Visst har världen förändrats efter attentatet mot USA och New York 2001 men terrorism i meningen ideologiskt motiverad våldsaktivitet riktad mot allmänheten i syfte att tvinga fram politisk förändring är verkligen inget nytt i Europa.

Allt tyder på att Olof Palme mördades av en ensam förvirrad/sjuk/hatisk människa på samma sätt som Anna Lindh. I Malmö sitter en ensam man häktad för vad som kan kallas hat-skjutningar och i fängelse sedan många år sitter John Ausonius (lasermannen) för att ha dödat och skadat människor enbart för att de såg utländska ut. Jag skulle inte dra några långtgående slutsatser om terrorismen i och terrorhotet mot Sverige på grundval av dessa enskilda mäns aktioner. Och jag skulle inte dra några sådana på grundval av vad vi vet om Stockholmshändelserna heller.

Läs gärna kollegan Jan Oskar Engenes bok ”Terrorism in Western Europe. Explaining the trends since 1950.”

Tågkaoset är en nationell angelägenhet och riskerar framtidens tillväxt

”Vi tror att trafikanterna förstår detta och är beredda att acceptera att det är de själva som ytterst måste stå för kostnaden.”

Ja, det är slutklämmen på ett resonemang om tågkaoset i en snårigt skriven och svårdechiffrerad artikel på DN-debatt idag. Tre styrelseledamöter i Trafikverk och Transportstyrelse, tillika professorer, argumenterar för att höjda banavgifter är vägen framåt. Och dessa höjda banavgifter skall operatörerna ta ut från resenärerna och godstransportörerna. Om man inte gör på det sättet finns ”det skäl att ifrågasätta dagens trafikvolym” skriver författarna. Alltså, i klartext, vi åker för mycket tåg och det går för mycket gods på järnvägen. Marknaden är ur balans.

Argumenten bygger på att vi godtager att infrastrukturen skall leva helt på marknadens villkor. ”Men varför skall skattemedel användas för att betala en del av den löpande kostnader för näringslivets transporter och medborgarnas långväga resor?” skriver författarna. Jag menar att tankegången är i grunden felaktig, givet vad som är utvecklande för ett modernt samhälle.

Det finns många skäl att anta att en god infrastruktur där många människor åker tåg och mycket gods går på järnväg är något gott i sig. Ett sådant förhållande bidrar till en utveckling av landet, bidrar till bättre miljö och mindre trängsel på vägarna, bidrar till färre olyckor och underlättar för människors kompetens att komma till sin rätt. Många forskare pekar på vikten av rörlighet och komeptens som en del av det framtida samhällets utvecklingspotential, Richard Florida är kanske den mest namnkunnige i Sverige.

Jag menar alltså att järnvägen är en del av den infrastruktur (tillsammans med digital infrastruktur) som staten skall ta ansvar för och lägga skattepengar på. Ja, det kommer att kosta, men det är en lika viktig del av vår framtid som utbildning och forskning, något som debattörerna anser att det är självklart att staten skall ta ansvar för.

Den svenska järnvägen behöver inte mer fragmentisering och system där olika bolag betalar varandra för att upprätthålla rimlig servicenivå. Den behöver en gemensam ordnad struktur och en stärkt nationell roll i svensk framtida tillväxt och utveckling.

Om detta skrev jag förra vintern i SvD.

Familjen – numera en konsumtionsenhet

Synen på familjens roll i samhället har varierat över tid. Det finns vare sig en typ av familj som är den normala eller en uppfattning om vilken roll denna familj skulle fylla i samhället. Jag har under senare år noterat ett ökat politiskt fokus på familjen: vi har köksbordsretoriken, vi har kraven på äktenskap och barn för nya grupper och allt tal om ”livspussel” som i allmänhet handlar om barnfamiljer med två föräldrar i storstadsområdena.

Min uppfattning är dock att familjens uppvärdering inte är en reell moralisk uppvärdering – det är alltså inte en fråga om att familjen (oavsett hur den ser ut) ses som en grund för socialisation, bildning, engagemang och växande. Istället menar jag att konsumismens värderingar, marknadens primat och talet om familjens köksbord blir en explosiv blandning, en blandning som omskapar familjen till samhällets primära konsumtionsenhet.

Ju mer av det offentliga livet som privatiseras desto viktigare blir familjen för marknaden. Den klassiska mamma-pappa-barn-familjen blir en konsumtionsenhet i samma ögonblick som marknaden upptäcker att de individuella kundvalen formas i den sociala miljön. Att vända sig till ”familjen” med förslag på investeringar, konsumtion och tjänster blir därför rationellt. Hushållsnära tjänster, hemlevererade matkassar och paketabonnemang på mobiler är typexempel på hur marknaden anpassat sig efter familjen som konsumtionsenhet. Familjer av annan typ än den ideala får svårt att hävda sig på den marknaden, både för att man oftast har sämre ekonomi och för att man har andra behov. Trycket att alla skall leva i den förväntade familjemodellen är därför inte i första hand politiskt utan ekonomiskt.

Att välja skola, inhandla hemelektronik eller socialiseras in i ett visst umgänge är alla viktiga element i familjens betydelse för marknaden. Och särskilt viktiga är förstås de barnen och de unga. Vilka föräldrar orkar stå emot konsumtionstrycket som riktas mot barn och unga utan att känna sig som dåliga föräldrar?

Begreppet konsumtionsenhet skall ses som en motsats till familjens roll i det för-industriella/agrara samhället, där familjen primärt var en ”produktionsenhet”. I en produktionsenhet behövs alla familjemedlemmar för försörjningen. I det framtida ultramoderna samhället kanske kan familjen kan transformeras till en ”relationsenhet” eller ”kommunikationsenhet” vilken utgör en nod i ett större nätverk. Men i en marknadsekonomi där gemensamma angelägenheter privatiseras kommer familjens huvudsakliga roll vara att utgöra grunden för konsumtion och investeringar.

Oavsett vad de politiska partierna önskar kommer därför en ökad samhällelig fixering vid familjen att leda till att den egna familjens normsystem undermineras och konsumismens normer främjas.

Vad vilja Kristdemokraterna?

Kristdemokraterna förlorade mellan 1998 och 2010 halva sin väljarkår. I valet 1998 fick partiet 11.7 procent av rösterna i riket och i valet 2010 erhöll partiet 5,6 procent. Å andra sidan hade partiet aldrig tidigare varit i närheten av den andel man fick 1998. Efter valet 2010 har nu opinionsstödet ramlat ned mot fyra-procents-spärren igen. Sannolikt utgör de som är kvar partiets kärntrupp avseende sympatisörer. Finns det då någon plats för kristdemokraterna i svensk politik?

Kristdemokraterna startade 1964 som en inom-kristen rörelse i protest mot det moderna Sveriges sekularisering. Man skulle nog kunna kalla partiet för ett s k entreprenörparti då initiativtagaren var den – vid den tiden – rikskände ledaren inom Pingströrelsen Levi Pethrus. Partiet förde dock länge en tynande tillvaro långt utanför riksdagen. Dock hade partiet ett starkt stöd i de inre och södra delarna av Götaland och i Värnamo bildades vad man själv tror landets första lokalavdelning. Vid valet 1966 fick dåvarande KDS också tre mandat i Värnamo. Men det dröjde ända till 1991 innan partiet nådde Riksdagen. Och det var också det året som Sverige fick ytterligare ett nytt parti, Ny Demokrati med nästan lika stor andel av rösterna som Kristdemokraterna, medan Miljöpartiet fick lämna Riksdagen. Kristdemokraternas nästa genombrott var 1998 när partiet bröt tio-procents-vallen. Men det var också samma år som också Vänsterpartiet nådde sitt all time high med 12 procent.

Små partier för en osäker tillvaro i ett partisystem som domineras av två poler. När det svenska partisystemet nu än mer än förr blivit ett blocksystem med moderaterna och socialdemokraterna på varsin sida så får små partier finna sig i att spela andra fiolen. Och på den borgerliga sidan är det onekligen så att de tre små partierna inte funnit sin ideologiska plats efter moderaternas förflyttning mot mitten. På vänstersidan är positionerna tydligare – Mp till höger om S och V till vänster, Mp med miljöfrågan som tydlig porfil och V med en vänsterkritik av S. På högersidan blir det värre. Centern vill bli det nya liberala partiet (en kraftig ideologisk förändring, sådant kostar), Folkpartiet nischar sig mot skola, ungdomsjobb, integration plus kärnkraft, euro och Nato. Kristdemokraterna hade en social agenda med äldrevård och familjepolitik som de flesta väljare kände till, men i regeringsställning är det moderaterna som blivit förknippade med allt från socialförsäkringssystemet (på gott och ont) till jämställdhetsbonus för föräldrar. Inte bra för Kd.

Det tycks som om Kristdemokraternas framgångar samvarierar med större förändringar i partisystemet. Kristdemokraterna är förstahandsval för en liten grupp väljare, men partiet är å andra sidan andrahandsval för fler. Inför 2006 års val var det som kollegan Henrik Oscarsson kallar den maximala elektorala potentialen för Kd 12 procent, partiet fick sex procent i valet. Partiet förlorade alltså kampen med andra partier hos varannan väljare. Partiets kärntrupper återfinns bland äldre kvinnliga väljare uppvuxna på landet och ofta med pedagogisk, sjukvårdande eller humanistisk utbildning. Och de går i kyrkan, ofta.

Att dessa kärntrupper i första hand skulle lockas av budskapet om verklighetens folk och de förfärliga teaterregissörerna i Stockholm är lite svårt att tro. Inte heller lär de bli glada över att Hägglund på en presskonferens menat att vårdnadsbidraget som politisk fråga behöver omprövas. Budskapet om vårdnadsbidrag, bättre äldreomsorg och internationellt bistånd är troligen frågor som appelerade till både kärnväljare och potentiella Kd-väljare. Jag menar att om Kristdemokraterna vill ha en plats i svensk politik och inte bara vara kommunicerande kärl med övriga borgerliga partier så behöver partiet förnya och anknyta till de socialkonservativa värden som partiet kommunicerat sedan 1980-talet, och som också är det enda som förenar partiet med Europas kristdemokrater. En sådan socialkonservatism innefattar en syn på staten som garant för den enskildes välfärd men med familjen och den lokala gemenskapen som ett första skyddsnät. Kristdemokraterna behöver en ideologisk förnyelse och ett förtydligande av sin egen profil för att åter bli angelägna för åtminstone den grupp väljare som faktiskt skulle kunna tänka sig att rösta på dem.

Kristdemokraterna har också en plats i svensk politik just på grund av sitt kristna ursprung. Trots partiets försök att komma bort från den ”kristna stämpeln” kan man inte komma runt det faktum att kristdemokraterna som parti historiskt har varit mer negativa än andra partier till t ex abort, aktiv dödshjälp, samkönade äktenskap och alkoholkonsumtion och mer positiva än framför allt borgerliga partier till internationellt biståndsarbete och till flyktingmottagning. Att partiet i regeringsställning inte lyckas göra avtryck i någon enda av dessa frågor utgör förstås ett aber för dem som uppfattar partiet som sin röst i just dessa frågor.

Och hur gärna än partiledningen vill profilera sig i dessa frågor så är utrymmet begränsat. Istället har Kd fått krypa till korset och acceptera att filmcensuren läggs ned och istället för att kunna ge irakiska kristna en fristad i Sverige föreslår partiledaren en ”religionsdialog” – i Irak.

Vad vill egentligen partiet, mer än vara en lojal allianspartner? Kanske att en titt på de mest framgångsrika lokala Kd-fästena skulle vara en idé?

Om kritiken mot partiledningen här och här.