Vänstra Stranden

Större flyktingmotstånd bland unga på landet än i storstäder

Som jag tidigare noterat här så har flyktingmotståndet i svensk opinion minskat till 45 procent (de anser att det är ett bra eller mycket bra förslag att ta emot färre flyktingar). Att personer med akademisk utbildning är mindre negativa än personer med enbart grundskola har analyserna visat sedan jag började studera flyktingopinionen i Sverige 1991. Men hur påverkas attityden om vi undersöker relationerna mellan utbildning, urbanitet och generationstillhörighet?

Låt oss först titta på hur attityden varierar med urbanitet. I Göteborgs universitets SOM-undersökning 2008 anser 49 procent av dem som bor på landsbygden att det är ett bra eller mycket bra förslag att ta emot färre flyktingar. I mindre städer är andelen 48 procent, i större städer 44 procent och i de tre storstadsområdena 41 procent. Storstadsbor är således minst negativa och landsbygds- och småstadsbor mest negativa.

Hur är det med utbildningens betydelse då? I SOM-undersökningen 2008 anser 57 procent av dem med endast grundskola att det är ett bra eller mycket bra förslag att ta emot färre flyktingar. Bland dem med gymnasium eller folkhögskola är andelen 53 procent, med eftergymnasial utbildning men ingen högskoleexamen 40 procent och bland dem med examen från universitet och högskola är andelen 28 procent. Ju högre utbildning desto mindre negativ alltså.

Men om vi undersöker både utbildning och urbanitet, vad händer då? Jo, de allra minst negativa till flyktingmottagning är högutbildade på landsbygden medan de mest negativa är lågutbildade i större städer. Storstadsbefolkning med endast kort utbildning är nästan lika negativa till flyktingmottagning som landsbygdsbefolkning med motsvarande utbildning. Utbildningsfaktorn är alltså en klart starkare förklaring till attityd till flyktingmottagning än om man bor på landet eller i storstaden.

Även generationstillhörighet samverkar dock med urbanitetsgrad. Flyktingmotståndet är starkare bland unga som bor på landet än bland unga som bor i storstaden. Bland personer under 30 år som bor på landsbygden vill 52 procent ta emot färre flyktingar medan andelen i samma åldergrupp i storstäderna endast är 35 procent. I gruppen över 60 år är dock storstadsboende mer negativa till flyktingmottagning än samma generation på landsbygden. Bland dem över 60 år har det överhuvudtaget liten betydelse om man bor på landet eller i staden, attityden är likartad. Bland dem under 30 är det istället drastiska skillnader – unga på landet är avsevärt mer negativa än unga i storstäderna.

Attityden till flyktingmottagning förklaras därmed framför allt av utbildningsnivån men urbanitet har stor betydelse för flyktingattityderna i den yngre generationen.

Hela SOM-rapporten ”Svensk Höst” presenteras vid en presskonferens i Göteborg den 7 juli.

Minskat svenskt flyktingmotstånd!

Svensk flyktingopinion har blivit mer generös. I 2008 års SOM-undersökning från Göteborgs universitet har andelen som anser att det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar minskat från 49 till 45 procent, medan andelen som inte vill minska flyktingmottagningen har ökat från 26 till 28 procent. Endast vid två tillfällen under de sista två decennierna har svensk opinion varit mer positiv till flyktingmottagning (år 2000 och 2001). Om vi jämför med början av 1990-talet är förändringarna stora – det svenska flyktingmotståndet har minskat radikalt.

Jag har sedan 1991 följt och analyserat svensk flyktingopinion och en analys av 2008 års undersökning publiceras inom kort i SOM-rapporten ”Svensk Höst”. flyktingopinion SOM 1990-2008 Oavsett om vi tittar på dem som anser det vara ett dåligt förslag att ta emot färre flyktingar (alltså är positiva till flyktingmottagning) eller om vi tittar på dem som anser det vara ett bra förslag att ta emot färre flyktingar (alltså är negativa till flyktingmottagning) så är slutsatsen densamma. Svensk opinion är idag mindre negativ till flyktingmottagning än på många år.

Det kan ju tyckas egendomligt att svensk opinion blivit mer generös samtidigt som ett flyktingmottagningsfientligt parti som Sverigedemokraterna fokuserats i mediedebatten och haft lokala framgångar. Men sett över tid har frågan om flyktinginvandring politiserats i opinionen från att ha varit en en-sides-fråga till att bli en två-sides-fråga. Numera finns det politiskt engagemang i frågan på såväl den positiva som den negativa sidan. För 20 år sedan var engagemanget politiserat endast på den negativa sidan.

I alla partier utom Centerpartiet har opinionen blivit mer positiv till att ta emot flyktingar. Som vanligt är det Miljöpartiets och Vänsterpartiets sympatisörer som är mest positiva till att ta emot flyktingar medan Moderaternas sympatisörer är de mest negativa. Utbildningsnivå är på samma sätt som alltid den enskilt starkaste förklaringsfaktorn till flyktingattityd – ju längre utbildning och högre utbildningsnivå desto mindre negativ. Värt att notera är att ålder har kommit att betyda allt mindre som förklaring till flyktingattityd.

Klass, kön och urbanitet är däremot förklaringsfaktorer som är värda att undersöka, vilket jag också kommer att göra i kommande poster.

Katastrof att lägga ned Centre Culturel i Paris!

Kulturnytt SR meddelar idag att regeringen funderar på att lägga ned Centre Culturel Suèdois i Paris. Katastrof. Är det ingen i regeringen som förstår vikten av att stödja EU-medlemskapet med kulturutbyten och engagemang? Vad CCS betytt för svensk litteraturs framgångar i Frankrike, för svenska forskares möjligheter att fördjupa sig i franskt samhällsliv och för det starka ställning Sverige har i fransk politik går inte att mäta i pengar. För att inte tala om alla fransmän som läst svenska, sett svenska konstnärer och deltagit i kulturevenemang i det vackra huset i Le Marais.

Men någonstans finns ett mönster – statsministern ger kronprinsessan en platt-TV och lägger sedan ned generalkonsulatet i New York. Nu är det CCS:s tur.

Kulturskymningen har sänkt sig över den svenska borgerligheten. I min naivitet hade jag hoppats på stärkt ställning för kultur, utbildning, bildning, kulturarv och kunskaper under en borgerlig regering. Inget av detta har uppfyllts. Men jag inser att den svenska borgerligheten har tagits över av en grosshandlarmentalitet och krämarideologi som inte ger utrymme för någon andlig odling överhuvudtaget.

Protestera mot den tänkta nedläggningen av CCS!!

Vill vi verkligen främja kreativitet?

I tidningen Ny Teknik – som för övrigt är en väldigt bra tidning – diskuterade Kaianders Sempler häromveckan begreppet kreativitet. I en intervju med professorn em i kulturgeografi Gunnar Törnqvist plockar han ner en del myter om kreativitet. Att vara kreativ är att vara nyskapande i ordents rätta bemärkelse, och därmed en mycket sällsynt egenskap. PR-folk och reklammakare berömmer sig ofta av att vara kreativa men i realiteten är de snarare goda imitatörer, menar Törnqvist. Mozart var t ex inte kreativ utan förfinade bara den stil som då var på modet. Miles Davies däremot var en kreativ musiker.

Genuint kreativa människor har ofta svårt att anpassa sig till givna organisationer – och idén att man kan skapa särskilda kreativa miljöer verkar ganska befängd givet Törnqvists resonemang. Miljöer är något som den kreativa har svårt för! Att bädda för kreativitet är dock möjligt, enligt nämnde professor. Det gör man genom att skapa arbetsplatser med öppenhet för lek och fantasi, en platt organisation, småskalighet kombinerad med hög kompetens och jämlikhet. Och bra kommunikation. Generositet och konkurrens är bra men knappast prestationskrav och produktivitetskvoter.

Styrda satsningar till på förhand bestämda området, en humanistisk och samhällsvetenskap som försöker efterlikna naturvetenskap och pengar till dem som lovar att göra stora saker genom att förfina och specialisera det som redan finns verkar enligt min bedömning då vara rakt av hämmande för kreativiteten. Men kanske är det också så att alla pratar om kreativitet som något bra, men vi vill inte ha den egentligen. Den ställer till det, rör till och ändrar på förutsättningarna. Aja baja.

Jag undrar om f d forskningsminister Leijonborg, skolminister Björklund, f d Lunds universitets förvaltningschef och numera statssekreterare Honeth eller regeringens arbetsledare statsminister Reinfeldt i sitt patetiska prat om svenska Nobelpristagare (samhällsvetenskap göre sig därmed ej besvär) någonsin förstått hur fenomenen kreativitet och kvalificerad forskning hänger samman?

Här kan du fördjupa dig mer i Törnqvists resonemang.

Bristande analys av europeisk populism

Redan på valnatten reagerade jag på de tvärsäkra uttalanden i SvT:s valvaka och även bland andra kommentatorer som ansåg att EU-parlamentsvalet varit en framgång för högerextrema/populistiska/främlingsfientliga partier. Faktum är ju att dessa partier – en brokig samling – gått både fram och tillbaka.

Jag roade mig med att leta upp mediekommentarerna efter valet 2004. Precis som förväntat ansågs även då främlingsfientliga och populistiska partier ha gjort stora inbrytningar. Varningar om deras stora inflytande på EU-politiken utfärdades. Det lät ungefär som efter det här valet, skulle jag säga.

Det finns ingen anledning att förringa högerextrema partier i Europa. Men det finns i den svenska debatten en påträngande brist på kall analys och djupare förmåga att förstå fenomenet högerextremism och populism. Antingen är det den oresonliga skräcken för dessa rörelser, medielogikens längtan efter alarmism, brist på kunskap och analys eller kanske en förfärande historielöshet som skapar en debatt kring dessa partier, stämningar och rörelser som inte hade accepterats om det rört hembygdsföreningar eller näringsliv.

Polarisering i EU-parlamentet

Valdeltagandet i Sverige gick emot trenden i Europa och ökade. Men Sverige följde trenden att de etablerade liberala och socialdemokratiska partierna inte gjorde så bra ifrån sig – med undantag av folkpartiet.

Valets vinnare är förstås Piratpartiet, men det är värt att lägga märke till den gröna vind som svept fram över Europa. Den gröna gruppen i parlamentet ökar med preliminärt 14 mandat. I Frankrike blev en grön lista tredje största parti och blev jämnstora med etablerade socialdemokratiska partiet och från Grekland kommer för första gången en grön ledamot. De främlingsfientliga partierna har haft varierande framgångar – i Belgien och Frankrike har de gått bakåt, i Finland, Danmark och Nederländerna framåt. Det kommer att ta några dagar att analysera och bedöma de europeiska trenderna och regionala mönstren.

En försiktig analys är att liberala/individualistiska partier står emot konservativa/kollektivistiska partier. Den motsättningen polariserar och gynnar i ett EU-val partier med uttalat ideologiskt budskap på endera sidan. För att avgöra trovärdigheten i den hypotesen krävs dock en genomgång av varje lands relativa konkurrenssituation.

Läs mer på BBC.

Favorit i repris – Nationaldagen överflödig

För i det närmaste exakt två år sedan (070529) publicerade jag denna debattartikel i Tidningen Dagen. Saken har inte blivit mindre aktuell sedan dess. På förekommen anledning publicerar jag den därför igen.

Avskaffa nationaldagen! Den 6 juni instiftades som svenska flaggans dag 1916 men redan tjugo år tidigare hade Nordiska Muséets och Skansens grundare Arthur Hazelius börjat fira den 6 juni som en slags nationell högtidsdag. Den 6 juni är dagen för Gustav Vasas kröning 1523 och antagandet av 1809 års författning. Nationaldag blev 6 juni dock först 1983. Redan då började emellertid de borgerliga partierna att motionera i Riksdagen om att nationaldagen också borde bli helgdag. Centerpartiet, moderaterna och kristdemokraterna har varit särskilt aktiva och argument som folkligt stöd, motverka främlingsfientlighet, integrera invandrare, stärka den nationella identiteten i EU:s tidevarv samt fira demokratin.

En framträdande ståndpunkt är att Sverige bör fira nationaldagen på samma festliga sätt som t ex i Norge. I september 1993 tillsatte den borgerliga regeringen Nationaldagsutredningen (1994:58) som föreslog att den 6 juni skulle bli allmän helgdag, men att antalet helgdagar inte skulle utökas. Annandag pingst fick därför stryka på foten, något som sedan bekräftades av den utredning som den socialdemokratiska regeringen tillsatte 2003 (SOU 2004:45).

Argumenten för att göra nationaldagen till allmän helgdag var att ”det svenska språket, den svenska historien, det svenska kulturarvet och det svenska samhällssystemet utgör stora delar av den nationella identiteten som i en tid med ökad internationalisering förefaller bli mer och mer betydelsefull. Att göra nationaldagen till helgdag i Sverige skulle vara ett sätt att visa att nationaldagen är värd ett större utrymme än en har idag.” (Prop 2004/05:23) Nationaldagen blev dock allmän helgdag utan att någon part kunnat visa att de argument som angavs för ståndpunkten var hållbara. Propositionens argumentation är vag och oklar. Beslutet stöddes av irrelevanta jämförelser med andra länder.

Att fira de händelser som anges som grunden för nationaldagen kan också ifrågasättas på demokratiska grunder. Firandet av nationaldagen sker genom kungafamiljens framträdande, nationalistiska dikter, sånger och framträdanden, stipendieutdelningar och överlämnande av flaggor. I Stockholm har införts ett allmänt nationaldagsfirande på Stadion där populära svenska artister framträder. Kronprinsessan Victoria firar i Lundsbrunn med landshövdingen, den f d utrikesministern och TV-kändisar. Vid sidan av detta återfinns en ”paradorkester”, en motorcykelutställning och hundtävlingar genomförs. (Notera att detta gällde 2007, Förf anm) På vilket sätt detta skulle öka integrationen i det svenska samhället framstår åtminstone för mig som obegripligt. Jag kan inte heller förstå på vilket sätt stipendier från Lions eller hundtävlingar markerar betydelsen av det svenska språket, den svenska historien eller den svenska identiteten. De ceremonier som genomförs i vissa kommuner för nya medborgare strävar dock efter en sådan symbolik. För dem som är där kan säkert upplevelsen vara positiv, men det är knappast manifestationen av det svenska språket, den svenska historien eller den svenska identiteten som står i fokus för ceremonin.

De jämförelser som i argumentationen för nationaldagen gjorts med andra länder är irrelevanta. Den danska grundlagsdagen firas till minne av hur den danska liberalismen lyckades få slut på det kungliga enväldet och fick en grundlag som garanterade att Danmark blev en konstitutionell monarki. Den norska nationaldagen firas till minne av den grundlag som blev basen för frigörelsen från Danmark. Den finska nationaldagen firas till minne av självständigheten från Ryssland. Den franska nationaldagen firas till minne av störtandet av det kungliga enväldet och införandet av liberala rättigheter. Nationaldagar som har relevans för medborgarna firas till minne av liberala rättigheter, folklig frigörelse och störtandet av envälde. Att Sveriges nationaldag skall minna om Gustav Vasas kröning och/eller Karl XIV Johans författning (som blev föråldrad redan 1866) där kungen enväldigt styr riket pekar bara på att nationaldagsprojektet i Sverige är ett överhetsprojekt.

Att fira skapandet av enhetsstaten eller en författning som gjorde statsskicket mer monarkistiskt är verkligen en anakronism bland nationaldagar. Den svenska nationaldagen kommer aldrig att bli något annat än en ledig dag för festande eller en rojalisternas extra-dag. Sverige har ingen frigörelse, ingen liberal revolution eller någon (nationell, förf anm) självständighetsdag att fira. Sverige var aldrig feodalt som Danmark eller underordnat en stormakt som Norge och Finland. Om vi skulle fira något politiskt i historien som vi är stolta över så varför inte antagandet av 1766 års tryckfrihetslagstiftning (2 december) eller avskaffandet av det kungliga enväldet 1719 (21 februari). Om vi skall ha ytterligare en helgdag så varför inte låta Kvinnodagen (8 mars) bli helgdag i ett land som är och har varit jämställdhetens föregångare?

(Tidningen Dagen 070529 – tyvärr endast tillgänlig i Mediearkivet)

Politiskt ledarskap – hur förstår vi det?

Politiskt ledarskap är ett begrepp som kan spåras tillbaka till Machiavelli – åtminstone. Professorn i statsvetenskap Tommy Möller har skrivit en bok med just det namnet som kom ut i vintras. I går hade jag möjlighet att lyssna på honom själv pratandes om den på vårt statsvetenskapliga forskningsseminarium på Södertörns högskola. Tydligt är att boken systematiserar – om än på ett lite tankspritt sätt – den kunskap om politiskt ledarskap som de flesta medelålders statsvetare har samlat på sig. För min generation är det några starka anekdoter och berättelser som spelat roll, och dessa finns också här. Vi får läsa om Fälldin och kärnkraften, om Nixon i TV och förstås om Margaret Thatcher och högervågen.

Påpekandet att ”chefskap” och ”ledarskap” i den politiska världen är två olika saker är intressant. Här finns en statsvetenskaplig nisch att utveckla som står fri från managementlitteraturen. Att skilja på elitforskning och ledarskapsforskning är också en viktig pusselbit. Liksom att fundera på vad ”politiskt” står för i begreppet politiskt ledarskap?

I seminariesamtalet tyckte jag att det blev alltmera klart att politiskt ledarskap är som elefanten i vardagsrummet. Alla ser den, vet att den är där, men ingen pratar om den. Om statsvetarna lämnar ledarskapsfrågorna till psykologer, ekonomer och historiker så blir den vetenskapliga analysen och förståelsen av vår samtid lidande. Alla politiska analytiker talar om ledarskap men i den statsvetenskapliga världen hänvisar vi bara till att partiledare inte har betydelse för att vinna väljare. Må så vara, men något mer att utforska finns uppenbarligen där.

Möller påpekade själv att han skrivit texten med stor glädje och att det var mer av en essäsamling än en lärobok. Och det är väl bokens lilla svaghet – att den är lite obestämbar. Å andra sidan, som Möller skämtsamt svarade på en fråga, ”som professor får man skriva vilka böcker man vill!”. Jag skulle gärna sett att boken hetat just ”Essäer om politiskt ledarskap” eller något motsvarande, att stilistiken drivits ett varv till åt det personliga och att den kommit ut på Bonniers. Boken fungerar mycket bra som en fördjupning och kommentar till all den politiska litteratur av memoar- och biografiskt slag som utkommer i Sverige. Där kunde boken ha marknadsförts med ett ännu tydligare fokus.

Det är inte alltid man kan rekommendera statsvetenskaplig litteratur för fritidsläsning, men den här boken lämpar sig väl för verandan en solig eftermiddag. Många funderingar väcks utan att språket hindrar.

Felaktigt om rymningar i Kållered

Enligt DN anser Göteborgspolisen att det finns ”infiltratörer” från ”vänsterextrema” organisationer på Migrationsverkets förvar i Kållered (Mölndal).

För det första: Vad är en infiltratör? En infiltratör är en person som under falska förespeglingar nästlar sig in i en organisation för att få information inifrån. Det enda belägg som givits för att det skulle finnas infiltratörer på förvaret i Kållered är att där finns en person som är öppen med sina vänsterpolitiska åsikter och dömdes i samband med EU-kravallerna för åtta år sedan. Det således logiskt omöjligt att den personen är en infiltratör.

Att anställda har en politisk åsikt som inte passar Göteborgspolisen är inte tillräckligt för att tala om infiltratörer. Om personer inte sköter sin anställning skall de ställas till ansvar för det genom åtal och rättegång. Vilken politisk åsikt de har är ointressant i sammanhanget. I annat fall talar vi om olaglig åsiktsregistrering.

För det andra: GP uppger att flest rymmer från Sagåsen. Ja, om man räknar huvuden – om än skillnaden mellan näst flest och flest är endast tio procent. Men eftersom förvaren har olika antal platser är det ett orimligt sätt att räkna. Flest rymmer från ifrån förvaret i Örkelljunga. Det förvaret har en rymningskvot för 2008 och fram till idag på 1,3! Näst högst rymningskvot har Flen med 0,84. Först på tredje plats kommer Sagåsen i Kållered med en kvot på 0.58. Lägst rymningskvot har Märsta med 0,3 i rymningskvot medan Gävle har 0,43. (Förutsatt att GP:s uppgifter är korrekta.)

(Rymningskvot = antalet personer som rymt dividerat med antalet platser vid varje förvar.)

Vem försvarar yttrandefriheten?

Är yttrandefriheten villkorad? Ja, den frågan är rimlig att ställa sig efter att ha läst DN:s ledare idag fredag med rubriken ”Håll rasismen kort!”. I ledartexten återberättas att utrikespolitiska föreningen vid Linköpings universitet bjudit in Ahmed Rami till en debatt om yttrandefrihet. Ahmed Rami har dömts i svenska och franska domstolar för hets mot folkgrupp och spridande av antisemitisk propaganda. DN skriver att Rami ”missbrukat” yttrandefriheten och därför borde inte Linköpings universitet ”upplåtit sina lokaler” för en sådan antisemit. Men Rami var inte inbjuden för att prata om substansen i sina antisemitiska åsikter, istället var han där i sin egenskap att vara en av dem som faktiskt överskridit gränserna och t o m dömts för det. Visst är det intressant att låta den typen av personer få konfronteras med de principer som bygger upp vårt öppna samhälle? Upp med trollen i ljuset så spricker de!

Någon har skrivit (påminn mig gärna!) att moralism är förbehållen liberaler. En konservativ kan argumentera utifrån nation, tradition och religion medan en socialist kan ikläda sig rollen av försvarare av klass, parti och marxism. Men en liberal – vars yttersta värde är individuell frihet – hamnar i moralismens träsk så fort individerna ”missbrukar” de principer som hon/han håller högt. Hur kan en per se obegränsad frihet som yttrandefrihet ”missbrukas”? Är det missbruk av yttrandefriheten att kräva kvinnan tillbaka till spisen eller homosexuella i garderoben? Naturligtvis inte, om än omdömeslöst. Tolerans är att stå ut, inte med det acceptabla utan just det man inte vill acceptera.

Yttrandefriheten är lika och gäller för alla. Rami har, såvitt jag vet, avtjänat sitt straff. Litar DN inte på folket – tror de att Rami är en folkförförare som skall få oss alla att bli anti-semiter? Jag tillhör dem som inte bara anser att rasismen skall hållas kort utan tvärtom att den aktivt skall motarbetas – på värdegrund. Jag kan stå upp när och var som helst och utöva mitt grundlagsskyddade motstånd mot anti-semitism och annan rasism. Men om inte liberalerna själva tror på yttrandefriheten som fundament i en öppen demokrati vem skall då försvara den?