Kategori: amerikansk politik

Ojämlikhet ärvs mellan generationer, men nya grupper tar också plats på toppen

Barn till invandrare har lägre utbildning och sämre jobb än sina generationskamrater med föräldrar som inte själva invandrat. Men samtidigt ökar andelen barn till invandrare bland de mest statustyngda jobben och själva definitionen av begreppet ”majoritetsbefolkning”* förändras allteftersom fler barn och barnbarn till invandrare och till föräldrapar med olika ursprung inkluderas. Så skulle man extremt kort kunna sammanfatta den studie av integrationen av barn till invandrare i fem länder som presenteras av Richard Alba och Nancy Foner i Journal of ethnic and migrations studies.

Alba och Foner har jämfört USA, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Nederländerna och särskilt koncentrerat sig på vad de kallar ”lågstatusinvandrare” vilket här betyder särskilt fokus på grupper som turkar i Tyskland, mexikanska invandrare i USA och nordafrikaner i Frankrike. Studien visar att det tyska skolsystemet och lärlingssystemet knappast gynnar invandrarbarn, tvärtom. I Tyskland är det generellt sett få som har efter-gymnasieutbildning, men det är tre gånger vanligare bland dem utan invandrade föräldrar än bland barn till turkiska invandrare. På samma sätt får barnen till invandrare inte lika bra lärlingsplatser eller de lärlingsplatser de önskar, som barn till infödda, något som också visar sig i sämre ekonomiska förutsättningar. I Nederländerna har barn till invandrare från de tidigare kolonierna i det närmaste lika hög utbildning som barn till infödda medan barn till nordafrikanska och turkiska invandrare kommer lika illa ut som i Tyskland. I Frankrike är andelen universitetsutbildade bland barn till invandrare från Nordafrika bara något lägre än bland barn från majoritetsbefolkningen. Å andra sidan utmärker sig pojkar från familjer som invandrat från Nordafrika genom att avsevärt högre grad misslyckas tidigt i skolan. I USA å sin sida är skillnaderna mellan gruppen barn till mexikanska invandrare och barn till föräldrar födda i USA stor till de senares fördel. Det stora undantaget är Storbritannien där utbildningsnivån bland barn till invandrare är nästan lika hög som bland inföddas barn. Men Alba och Foner konstaterar att i den absoluta topputbildningen återfinns fortfarande nästan uteslutande barn från majoritetsbefolkningen, men då också från de allra översta sociala skikten i samhället.

Om vi jämför barnens utbildningsnivå och arbeten med deras föräldrar så har de gjort en avsevärd klassresa. Men om vi jämför barnen till invandrare med barnen till infödda så halkar fortfarande vissa grupper bland barnen till invandrarfamiljer efter. Skillnaden mellan olika grupper av invandrare är emellertid stor. Och i en separat diskussion av USA visar Alba och Foner att barn till föräldrar där en är invandrare och en är infödd klarar sig betydligt bättre än dem med två invandrade föräldrar. De pekar på att vad vi kallar ”majoritetsbefolkningen” på ett substantiellt och irreversibelt sätt förändras snabbare genom barn till föräldrar med olika bakgrund i dessa avseenden. Att inkluderas i ”mainstream” eller majoriteten blir lättare samtidigt som den egna bakgrunden tillför och förändrar mainstream. Alba och Foner visar att bland de mest statusfyllda jobben – jobb som förknippas med auktoritet och hög inkomst – är majoritetsbefolkningens andel i sjunkande. Och i och med att den s k babyboom-generationen pensioneras kommer den förändringen att accentueras. Det blir allt lättare för barnen till invandrare att göra anspråk på också de allra bäst betalda och statusfyllda arbetena. I USA är det asiatiska invandrare och deras barn samt vad som kallas ”hispanics” (invandrarfamiljer från Latinamerika) som snabbast har klättrat socialt och ekonomiskt. EN viktig förklaring menar Alba och Foner är att barn till föräldrar med olika bakgrund (invandrad/infödd) kan inkluderas i ”majoritetsbefolkningen” eftersom de inte står så långt ifrån den. På så sätt kommer dessa barn att förändra gemenskapens syn på sig själv och på sikt också, menar jag, bli allt mera öppen för nya grupper.

Utvecklingen i de rika västländerna pekar på att forskningen framåt inte kan nöja sig med att fokusera på ojämlikhet mellan grupper utan också påvisa och lyfta fram ojämlikhet inom grupperna. Vad är det som underlättar för vissa att ta sig fram medan andra hamnar i bakvattnet?

Integration är inte detsamma som assimilation. Integration förändrar båda parter. Och integration är en process av inkludering och deltagande i det sociala och ekonomiska sammanhangen, inte en förändringsprocess där någon förmås att ge upp sin särart, sin religion, sin kultur eller sitt språk. Integration förändrar samhället som helhet. I vårt land har det skett och det fortsätter att ske i den mån vi skapar strukturer som är inkluderande också över generationerna.

 

*Majoritetsbefolkning är en term jag finner teoretiskt tveksam men jag väljer att använda den här eftersom Alba och Foner använder sig av begreppet ”mainstream” som inte har någon annan självklar översättning här.

 

 

Med en liten dos multikulturalism

Finns det någon annan väg för statlig integrationspolitik än multikulturalism eller krav på assimilering? Ja, den frågan hängde över panelen ”Race, racism and policy” vid International Studies Associations årliga konferens, denna gång i Montréal, Kanada. Panelens ordförande och discussant (ung. kommentator) Brett S Heindl valde att ställa den impertinenta frågan varför stater alls skall ha en integrationspolitik – ”Är integration överhuvudtaget statens ansvar?”

En av paneldeltagarna tog sin utgångspunkt i just Kanadas speciella modell för invandrarpolitik, den multikulturella modellen. I hennes arbete framstod den multikulturella modellen som delvis byggs på rastänkande – som skiljer sig från rasism genom att det inte ger sken av att ha en vetenskaplig grund. I en europeisk kontext skulle jag säga att rastänkande är detsamma som diskussionen om ”kultur”. Hon menade att rastänkandet kom fram genom en bristande logik i multikulturalismen eftersom skillnader upprätthålls – i namn av att man vill motverka homogenisering – vilket leder till att man måste acceptera många nationalismer på samma territorium.

En annan av paneldeltagarna föreslog att begreppet ”xeno-racism” borde användas för alla de former av politik som bygger på att utlänningar/främlingar (foreigners) betraktas som ett hot. Han hävdade att situationen efter 11 september 2001 kännetecknades av xeno-rasismen pånyttfött rastänkandet. Det finns inga belägg för att t ex muslimska grupper är mindre lojala till den stat där de är medborgare, menade han, och stödde sig på undersökningar från Kanadas SCB (Statistics Canada) som visar att kanadensiska muslimer är lika nöjda med sina liv som protestantiska, och att dessa båda grupper är de mest nöjda.

Enligt en av paneldeltagarna har invandrare från s k stateless states (områden som inte erkänns som stater) lättare att assimileras som medborgare i ett nytt land än invandrare från suveräna stater. Om detta är generellt gällande borde staters stöd till nyinvandrade differentieras på ett helt annat sätt än vad som är vanligt idag. Och frågan kan också ställas – vilket också gjordes – vem och vilka som skall stå för det stödet. Är det verkligen statens uppgift att ”integrera” nyanlända presumtiva medborgare? Och hur bör vi se på den offentliga policyn gentemot nyanlända givet att vissa är flyktingar som stater som ger skydd från förföljelse och andra är invandrare som söker ett nytt liv och en framtid?

I diskussionen framstod det mer och mer som om multikulturalismens roll har varit att agera motkraft mot den rasism och det rastänkande som hela västvärlden sedan 1945 distanserat sig ifrån. Frågan är om den motkraften har samma effekt idag som på 1970-talet? Och, bör stater överhuvudtaget ha en policy som berör hur medborgarna skall leva med varandra? Det tentativa svaret i panelen var att det var nog bättre med en dos multikulturalism än inget alls. Varför? Om staten skall ha ansvaret så finns det knappast någon annan väg att gå i ett liberalt och demokratiskt samhälle. Alla andra statliga alternativ blir auktoritära eller diskriminerande. Återstår i så fall den amerikanska modellen, att staten inte lägger sig i alls. Från Kanadas horisont tycktes det inte vara någon bra idé.

Afghanistan – Apocalypse now

Kriget i Afghanistan håller på att förloras av alla. Det var dömt att förloras redan från början i alla fall om man med ett vunnet krig menar en militär seger.

När Frankrike påbörjade sina försök att bibehålla Indokina,  redan 1946, trodde man sig så småningom om att kunna skapa en lösning där kolonialmakt och koloni skulle kunna hitta en fredlig samexistens. Från och med det ögonblick när de amerikanska ”rådgivarna” kom in var den idén dömd att dö. När Frankrike 1954 lämnade vad som skulle bli Vietnam var delningen accepterad och en politiskt lösning uppnådd. Förhandlingspappren hann inte arkiveras innan striderna började igen, USA fann sig föranlett att hjälpa Sydvietnams armé mot motståndet (FNL) som var baserat i norr. Resten är historia.

Det som sker i Afghanistan är i mångt och mycket samma sak som det som hände i Vietnam. Året 1981 ockuperade Sovjetunionen Afghanistan, amerikanerna beväpnade då mujaheddin för att motstå kommunismen, Sovjetunionen föll och mujaheddin – nu omvandlade till talibaner – fick makten. De angrep då den hand som fött upp dem och USA försvarade sig, med bistånd från stora delar av västvärlden. Afghanistan utlovas nu demokrati, välstånd och lugn med hjälp av mlitära strategier, vilka skall skydda de civila insatser som alla vet är de enda som fungerar.

Historien upprepar sig, någon fars är det emellertid inte. Snarare Apocalypse now.

Att Sveriges försvarsmakt är delaktiga i den process som med största sannolikhet kommer att leda till djupare skyttegravar mellan Kiplings väst och öst och så småningom om något decennium till förhandlingar som innebär att västvärlden drar sig ur Afghanistan är verkligen sorgligt. Allt tal om FN-mandat är bedrägeri, vad som finns är en styrka (ISAF) som har ett säkerhetsrådsmandat att i syfte att utrota terrorismen i världen hjälpa den afghanska regeringen att klara säkerheten i Kabul (resolution 1386), något som nu utvidgas till i princip hela landet och till skydd av civila och uppbyggnad av säkerhetsinfrastruktur (resolution 1833). Någon FN-trupp i termer av fredsbevarande är det inte tal om. Därutöver är USA tillsammans med ett stort antal länder inbegripna i ”Operation Enduring Freedom” som är en styrka utan FN-mandat. Eftersom ISAF numera också leds av NATO är det hart när omöjigt att hålla isär dem.

Det finns hur många goda argument som helst för att stödja demokrati och fred i hela världen – försvarsministern brukar anföra alla på en gång – men varför är vi då i just Afghanistan? Varför sker inte en utökad satsning t ex i Kongo? Eller varför intervenerar inte världssamfundet genast i Somalia, Eritrea eller Västsahara? Svaret är förstås att trupperna är i Afghanistan därför att detta land ansågs vara hemvist för de grupper som angrep västvärlden, tydligast den 11 september 2001 vid angreppet mot New York och USA. I praktiken är det dock USA själva som beväpnat talibanerna (för att strida mot Sovjetunionen), Pakistan (USA:s gode vän) som genom sin bristande kontroll av det norra territoriet härbärgerat dem och Saudiarabien (USA:s gode vän) som närt dem ideologiskt.

Så länge svensk utrikespolitik inte kan finna något annat sätt att uttrycka sin närhet till USA än total underkastelse så kommer inte Afghanistan att få leva i fred. Den dag vi inser att det är från sina bästa vänner man skall få höra de beska budskapen kanske världen blir annorlunda. Med den nya Obama-regimen finns öppningar för diskussioner, ta dem!

Bojkottvapnet är uddlöst idag

EU:s ministerråd har beslutat om utökade sanktioner mot Burma i form av individuella sanktioner, t ex mot de domare som medverkade i rättegången mot Aung San Suu Kyi. I den internationella politiken har bojkotter och sanktioner varit förhållandevis vanliga, och sedan ett antal år när forskningen påvisat effekten av individuella sanktioner är det oftast dessa som använts. Ibland startar också folkliga bojkotter som t ex mot israelisk frukt från Västbanken eller genmodifiderad mat.

Under folkrättens heydays på 1950- och 1960-talen var nationalstatligt baserade aktioner mer effektiva än i vår transnationella värld. Efter den kommunikationella revolutionen har den nationalstatliga maktbasen urholkats, vilket påverkar både den som proklamerar sanktioner och den som är utsatt för dem. Vapnet är helt enkelt ganska uddlöst idag.

Ändå är det få bojkotter som kan anses ha varit verkligt effektiva, i alla fall inte när de utgjordes av statliga aktioner. Den svenska linjen mot Grekland omvärderades t ex och under senare år skulle Olof Palme använda den hemkallade ambassadören som exempel på hur man inte skulle hantera diktaturer. Inte heller föll Sovjetunionen genom bojkotter eller sanktioner utan istället via transnationella idéer som penetrerade järnridån så till den milda grad att den åtminstone delvis kom att monteras ned inifrån under Michail Gorbatjov.

När Obamaregimen nu inlett en ny strategi mot Burma, och faktiskt fått med sig en egen medborgare hem samt fått träffa den sedan många år frihetsberövade Aung San Suu Kyi, så visar det en mycket bättre väg för att riva diktaturer. Att Bushregimen trodde sig kunna införa demokrati genom våld var åtminstone delvis en logisk följd av tankarna om sanktioner och isolering. Möten och samtal hade också effekt i Nordkorea. Men, att pressa diktaturer genom samtal, dialog och möten är mycket mer krävande än att bojkotta. EU har valt bojkottvägen. Hur hade läget kunnat vara i Zimbabwe, Eritrea eller Kuba om stormakterna konsekvent istället valt dialogens väg? Att återkommande begära möten, träffar och förhandlingar skapar till slut personliga band, lojaliteter och förskjutningar i världsbilderna. Att stänga ut, isolera och vända ryggen åt förstärker diktaturens föreställning om sin förträfflighet och lämnar det lidande folket i sticket.

Om EU skall ha en utrikespolitik värd namnet så borde den kunna åstadkomma mer än sanktioner. Sanktioner som f ö antagligen inte rör de burmesiska domarna i ryggen.

EU ser inte Afrikas möjligheter

I den alltid lika läsvärda tidskriften ”Jeune Afrique” refereras och kommenteras den amerikanske presidenten Barack Obamas resa till och tal i Ghana i juli i år. I sin ledare diskuterar Béchir Ben Yahmed relationen mellan Obamas budskap till Afrika-söder-om-Sahara och det budskap som Kina och Europa sänder.

BBY poängterar att Obama lägger både kraften för och bördan av förändring hos det afrikanska folket självt. Från Kina är budskapet istället att man vill exploatera vad som finns under jorden eftersom Kina har ”dollar och arbetskraft”. Europa meddelar allt oftare att man vill ”köpa de produkter som vi har behov av, till vårt pris och att få, alltid till vårt pris, få sälja våra produkter”. Från Kina alltså ett helt a-politiskt budskap som bara handlar om pengar och resurser, och från Europa ett helt a-politiskt budskap som  bara handlar om pengar och resurser. Vad säger då Obama?

Obama riktar sig till Afrikas unga, talar om hopp och om en framtid som ligger i deras händer. Han talar om starka institutioner, inte starka män, och om en demokrati som presterar mer än ”några val då och då”. Han talar om folket och om att det är dags att lägga kolonialismen bakom sig. ”Afrikaner som kommer till USA lyckas väl, varför gör de inte det i Afrika?” Afrika är rikt på resurser, i alla avseenden, säger han. Vad som behövs i Afrika är stabila politiska institutioner,  infrastruktur, utbildning och hälsovård – med det kan man förändra ett samhälle. Och, menar Obama, allt detta ligger i afrikanska händer.

Tänk om EU och Europa kunde intressera sig för Afrika på ett konstruktivt sätt. I Sverige och många andra europeiska länder är Afrika fortfarande en kontinent med svältande barn och människor utan egna förmågor. EU föredrar att förstärka gränspolisen Frontex framför att stödja t ex den politiska kampen i Västsahara eller oppositionen i Sydafrika. 

Som på alla kontinenter finns självklart lidandet där – men Afrika är framförallt en kapabel, resursstark och livskraftig kontinent.

Svärmen som politik – om Piratpartiet och om Huffington Post

Efter två dagars seminarier i Almedalen med fokus på sociala medier, informationspolitik och Piratpartiet kan jag inte undkomma insikten om att begreppet ”svärm” definitivt gjort sitt inträde i politiken. En kollega arbetar med begreppet inom den politiska teoribildningen, men här i Almedalen är begreppet extremt konkret (inte bara på de överfyllda gatorna…). 

Under gårdagen diskuterade Katharine Zaleski (Huffíngton Post) objektivitetsfrågorna i termer av att ”vi har 3000 bloggare, räcker inte det?” och idag påpekade Rick Falkvinge att Piratpartiet är bloggosfärens största parti (utan jämförelse störst). Båda resonemangen bygger på svärmen, och på svärmens intelligens.  Begreppet har kommit att användas i överförd bemärkelse i samhällsfrågor sedan några år, men från början handlade det snarast om hur man med hjälp av filöverföringsprotokollet BitTorrent kan ladda ned (och upp) stora filer via tekniska nätverk där filerna delas sönder i mindre bitar för att sedan sättas ihop igen när de nått målet. I samhällsdebatten handlar det snarast om hur individer med hjälp av internet kan påverka och förskjuta opinioner, beslut och utfall i olika frågor genom att någon/något koordinerar ett från början individuellt agerande till en kollektiv rörelse.

Den mobilisering som Piratpartiet lyckades genomföra inför EU-valet hade likheter just med svärmen. PP var i någon mening det ”protokoll” som aggregerade och fördelade de inviduella aktiviteterna – både på nätet och på gatorna – och kunde därmed också kanalisera svärmen in i det politiska systemet. På samma sätt talade Katharine Zaleski om hur Huffington Post koordinerade enskildas initiativ på ett sådant sätt att de utgjorde kollektiva rörelser i kraft att rucka på vanligtvis resursstarka aktörer. Hon tog ett exempel där Huffington Post hade gjort en karta över alla de GM-företag som skulle läggas ned i USA. Företaget ville inte ge någon sådan information. Men genom att samla lokala aktörers kännedom om sin egen stad och dess GM-företag kunde man skapa en karta där den massiva nedläggningen tog kropp och som sedan publicerades (och förändrades) via Huffington Post.

Det är således tydligt att medlarna/mäklarna/brokers i sammanhanget är viktiga spelare. Utan en Huffington Post eller ett Piratparti kan svärmen inte lockas fram. Är Piratpartiet därmed inte bara ett politiskt parti i vanlig mening utan ett slags fildelningsprotokoll i överförd mening? Och vem kommer att ha råd/resurser att starta och driva aktörer som Huffington Post?

Statsvetaren Anthony Downs betoning av att s k political brokers – alltså de med informationsövertaget – är avgörande för varje politiskt parti som vill nå regeringsmakten (eller som i PP:s fall inflytande över den) gäller än. Och det publicerade han 1957.

Amerikansk oansvarighet

Förutom att träffa släkten och uppleva atmosfären på den plats min svärfar föddes lärde jag mig åter en ny sak om USA den här gången. Betydelsen av ansvar.

Jag är en människa som anser att alla har och skall ta sitt individuella ansvar för sina egna liv och även för solidariteten med andra. Ansvar är ett positivt laddat ord för mig, och det skall gå hand i hand med makt. Har du inte makt över ditt liv kan du inte ta ansvar – tar du inte ansvar för ditt eget liv får du heller ingen makt över det. Och jag bejakar ett samhälle som gör det möjligt och rimligt att ta ansvar.

Men i det amerikanska kontexten är ansvar/oansvarighet något mer, ett djupt liggande mentalt mönster som uppfattas som indikation på individens moraliska halt. Och frågan om resurser att ta ansvar ställs aldrig, inte heller diskuteras vad ”ansvar” betyder i en annan kontext än den egna.

En ansvarig individ tar vara på möjligheterna som ges, får en bra inkomst, för att inte säga blir förmögen, och fortsätter sitt ansvarstagande med hjälp av pengarna. Mycket pengar och dyra vanor är därför ett tecken på en ansvarig individ och därmed också en god samhällsmedborgare. En oansvarig person missa möjligheterna, förmår inte skapa en plattform och sjunker djupare ned i misären. En fattig person är därför i allmänhet också en oansvarig person, och därmed inte en lika god samhällsmedborgare.

Dikotomin är djupt biblisk – dels har vi mannen som inte förvaltade sitt pund i Jesu liknelse i Lukas 19:20 dels har vi orden om att till den som har skall varda givet i Matteus 13:12. Men jag saknar barmhärtigheten och maktanalysen som finns i andra bibeltexter. Barmhärtigheten levs ut i många amerikanska kristna församlingar, men i samhället i stort är det svårt att se barmhärtigheten med de utsatta, de förnedrade och de som saknar personliga resurser att ta ansvar för sig själva. Och maktanalysen lyser med sin frånvaro – hur skall jag ta ansvar för mitt liv om någon annan har makten över det?

Någonstans genom den amerikanska historien* ekar Kains ord till Gud ”Skall jag taga vara på min broder?” (1 Mos 4:9) Svaret är inte helt entydigt i stjärnbanerets land.

* ”Öster om Eden” är en roman av John Steinbeck från 1952 (filmad med James Dean 1955) skapad under en period när amerikansk konst och litteratur sökte efter sitt eget uttryck, en amerikansk identitet. Boken utgör en amerikansk historia om två familjers inflätade släkthistoria där broder står mot broder, men där också både brutaliteten och välståndet i det amerikanska samhället ständigt konfronteras med varandra.  I bibeln har Kain av avundsjuka dödat sin broder Abel – bibelns generation nummer två – och Gud frågar Kain var Abel är och Kain svarar med frågan ”Skall jag ta hand om min bror?” Kain inser dock sin skuld och Gud sätter ett märke på honom, det s k Kainsmärket, som ger honom skydd mot hämnd men också markerar att han är en mördare. Kain reser bort och bosätter sig just öster om Edens lustgård.

Religioner och sekularismer i internationell politik

Som en av närmare 3000 deltagare i International Studies Associations årliga konferens – denna gång i New York – imponeras jag av bredden och djupet i forskningen kring internationella relationer. Ett av de teman som jag upplever har vuxit under åren är relationen mellan internationell politik och religion. Elisabeth Hurd menade att hela ämnet internationella relationer måste återskapas efter det att religion som föreställning har inkluderats. Eller som Peter Katzenstein tillade ”religion är väl knappast bara ännu en variabel” och tillade att det borde heta ”religions, not religion, and secularisms not secularism”. Hurd ville se sekularisering inte som någon automatisk moderniseringsprocess i alla samhällens utveckling utan istället en medveten, politisk strategi genomförd av samhälleliga aktörer i akt och mening att förändra maktförhållandena. Hon poängterade vikten av att begreppsliggöra sekularitet i samma andetag som religion. Skillnaden mellan den franska laïcité och den amerikanska uppfattningen om sekularitet är himmelsvid menade hon och exemplifierade med att i USA handlar det om att hålla isär religion och politik på alla arenor medan laïcité innebär att religion är och förblir en privatsak. Forskningen om internationella relationer behöver inkludera sekulariserings- och sakraliseringsprocesser och se dem som strategiska, politiska och meningsbärande för enskilda medborgare.  

I en annan panel betonade James Guth att det är inte tillhörigheten till en kyrka eller hur ofta du besöker den som avgör om religion påverkar dina attityder i utrikespolitiska frågor. Istället är det innehållet i din tro. Om du t ex har en eskatologiskt orienterad tro eller en tro som innebär socialt ansvarstagande och delaktighet här och nu är avgörande för din syn på interventioner, försvar och hot i omvärlden. För oss som sysslar med forskning om religion och politik är det lätt att sympatisera med Guths uppmaning att fler undersökningar av attityder och värderingar kring internationell politik borde innehålla utvecklade batterier av frågor kring religiositet och sekularismer.

Det enkla radarparet ”Religion och politik” borde nog utrangeras som begrepp. Förutsättningen, nämligen att sekularism är någon form av ursprungsposition och neutral utgångspunkt, existerar helt enkelt inte. Internationell politik lever alltid i interaktion med någon form av tradition, ritual och meningsskapande.

Den gäckande freden

Dagens TV-tips: Se reprisen från 2005 av BBC-reportaget i SvT Dokument utifrån, ”Den gäckande freden”, där del I sändes torsdag 8 januari 20-21 men som sänds i fyra repriser den 11, 15, 17 januari. Det tycks som om det är del I som sänds och det fyra gånger. Kanske repriseras snart också del II och III. Om del I skriver SvT att

Del 1: Bill Clinton i centrum
Bill Clinton var ytterligt frustrerad och besviken när han i ett andra Camp David möte hade försökt få Israels president Ehud Barak och den palestinske ledaren Yassir Arafat att enas. Clinton hade fört antagonisterna närmare ett fredsfördrag än någon annan dessförinnan. Men i sista stund fick båda ledarna kalla fötter. Hur hade Clinton överhuvudtaget gjort dem talbara med varandra?
– Jag fuskade, säger han i filmen.