Kategori: filosofi

Konsten att väcka förargelse

I sommarens soliga dagar, en av de få, fick jag tag på boken ”Konsten att väcka förargelse” på ett loppisbord på Hötorget. Det är en antologi från 1964 sammanställd av Ingemar Hedenius. Boken är alltså 60 år, men konsten (och lusten) att väcka förargelse har inte minskat. Två saker jag noterar direkt är dels hur otroligt vassa skribenter som presenteras här, inte minst Hedenius själv, och dels att så många ämnen och teman fortfarande diskuteras idag, och till och med i liknande fåror. Hedenius inleder med att det är konsten att väcka förargelse som står i centrum, att väcka förargelse är enkelt säger han, men konsten att göra det är något annat. Det senare är ”välunderrättat till sitt innehåll och lovvärt till sitt syfte”. Vem vågar stå upp för det idag?

Antologin innehåller mer än trettio texter publicerade från 1920-talet och fram till tidigt 1960-tal. Tematikerna har titlar som ”Religion”, ”Nazism” och ”Monarki”. Låt mig lyfta fram några iakttagelser.

Ingemar Hedenius skriver vassare än vasst om akademiska konflikter. När Hedenius beskriver kampen kring Ivar Segelbergs disputation och sedermera professorsblivande lyser det om texten som om det vore Wittgenstein och Popper men utan eldgaffel. Vetenskapsteoretiska principer artikuleras kristallklart och elakheterna är elegantare än en smokingmiddag. Oceanografen Petterssons agg till Segelberg leder honom inte bara till extra-opposition, skrivelser och debattartiklar i GHT utan även till försöken att istället för Segelberg få sin egen svärson (sic) anställd som professor i filosofi i Göteborg. Oceanografen anser att Segelbergs filosofi är underkänd eftersom den egentligen är naturvetenskap. Och som sådan usel. Svaren från filosofierna är att Pettersson inte vet vad filosofi är. Och själv är obildad. Och detta begav sig omkring år 1950. Nog känner man igen en del. Hedenius kritik av kotterier och revirförsvarande professorer är inte bara roande att läsa (jag skrattade flera gånger) utan har också en resonans till vår tid. Berättelsen om hur illa sociologin behandlades som vetenskap har tydliga paralleller till andra nya områden, som genusvetenskap.

På samma sätt är intervjun med Eva Åsbrink, den första kvinnan som disputerade i teologi, hisnande att läsa. Intervjun är gjord av Hans Hederberg, också en lysande stilist. I stort sett alla manliga professorer lade hela tiden hinder i vägen för hennes forskningsfråga som handlade om hur kyrkans syn på kvinnans ställning förblev statisk under hela 1800-talet trots att den politiska och samhälleliga utvecklingen var oerhört dynamisk under samma tid. En fråga som återkom var ”varför skall du bli doktor?” och Åsbrink undrade då om den frågan ställdes till manliga doktorander också. Tystnad. Andra synpunkter var att kyrkan skulle bli ledsen och sårad. Sedan när har den sortens argument bäring i något annat ämne, menar Åsbrink med rätta.

Kan inte heller låta bli att nämna Jakob Lindbergs text från 1961 om den ”hjärtlösa flyktingpolitiken”. Dessvärre har den starka paralleller till dagens situation. Lindberg inleder med en man från Spanien som inte får asyl (vid denna tid är Spanien en fascistisk diktatur under Franco) och han fortsätter med 30-talets stängda gränser för judar. Vid denna tid (1961) anges den svenska politiken under 30-talet varit ”humaniserad” och så ”generös som möjligt” gentemot t ex judar. Något som knappast kan sägas vara riktigt sant även om politiken förändrades i takt med att krigslyckan vände för Tyskland. Av en slump ser jag på nätet att denne Lindberg förutom sin insats som ämbetsman i staten också tillhörde de första som protesterade mot Frankrikes krig i Algeriet (1954-1962). Humanismen genomsyrar hans text.

Mycket annat kan lyftas fram, t ex att kritiken av monarkin känns väldigt nattstånden då det är en auktoritet som verkligen rivits ned men som fortsatt har betydelse i samhällslivet. Också kritiken av boendestandard, åldringsvård och behandlingen av funktionshindrade barn visar att vi har rört oss till det bättre. Idag är varmvatten, goda bostäder, hemtjänst och äldreboenden liksom erkännandet av funktionshindrades rättigheter som individer ändå den grund vi står på. Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd för det. Men jag tycker också att dessa delar visar hur viktig kritiken är – här kommer kritiken från intellektuella, journalister, akademiker och författare. Och den kritiken har alldeles klart också lett till förändring. Ett samhälle måste ha en gemensam offentlighet där intellektuell debatt och kritik är fri, obunden och ifrågasättande av makten, oavsett vilken den är.

Den här antologin samlar vad vi brukar tala om som liberaler, flera av skribenterna är organiserade politiskt, andra ligger tydligt i den kulturradikala fåran utan att ha någon politisk tillhörighet. Hur skulle en sådan antologi se ut idag – hur är det med konsten att väcka förargelse?

Omedelbar vapenvila i Gaza är en moralisk nödvändighet

Radioprogrammet ”Konflikt” som sändes lördagen den 8 juni innehöll en intervju med Israels Sverige-ambassadör Ziv Nevo Kulman. Intervjun, som genomfördes av programledaren Fernando Arias, var en av de bästa jag hört, inte bara med ambassadören utan som ansvarsutkrävande intervju. Med allvar och respekt ställde Arias moraliska frågor till Kulman; envist men utan övertoner, höjda röster eller antagonism. Samtalet blev klargörande, rakt och frispråkigt. Palestinakonfliktens själva nerver ligger blottade i det samtalet. (Finns en längre version av intervjun längre ned på programmets sida.)

Hamas angrepp på Israel den 7 oktober 2023 var både bestialisk och stred mot alla former av internationell rätt. Tagandet av gisslan var en grym gest i syfte att skada och såra men också instrumentalisera människoliv till varor i en byteshandel. Israels rätt till självförsvar är en självklarhet och har stöd i folkrätten. Israels existens inom säkra gränser är central för att en lösning alls skall kunna nås, en lösning som måste inbegripa båda parter i konflikten och som därmed också bör utgöras av en tvåstatslösning i enlighet med FN:s resolution 242 från 1967. Resolutionen innebär således att ockupationspolitiken skall avvecklas. Dessutom är det enligt folkrätten förbjudet för en ockupationsmakt att överföra delar av sin befolkning till de ockuperade områdena. Israel måste därför avveckla de bosättningar man upprättat på Västbanken. Den israeliska ordningsmakten måste också aktivt ingripa mot de delar av den israeliska bosättarrörelsen som trakasserar bofasta palestinier som är i sin fulla rätt att bo och odla marken på Västbanken.

Men, när detta är sagt, dödandet i Gaza måste upphöra nu. Gisslan måste släppas nu. Det spelar ingen roll vems fel eller vem som började just nu, dödandet måste upphöra. Med omedelbar verkan. De angrepp som begås i namn av försvaret av Israel är inte proportionerliga och de drabbar en oskyldig civilbefolkning. Närmare 40 000 människor har dött i Gaza och dagligen kan vi följa utvecklingen via internationella medier. Ingen normalt funtad människa kan förbli oberörd av bilderna på alla döda barn och på städer i ruiner. Inte heller inför den oförsvarliga fördröjning av humanitär hjälp som Israel skapar.

För mig, som alltid kallat mig Israelvän, är den nuvarande situationen dock inte en fråga om politik utan om moral. I intervjun med Israels ambassadör ställs han flera gången inför frågan om hur någon moraliskt kan legitimera dödandet av barn för att försvara sig mot Hamas. Svaren visar att detta inte är en lätt fråga för Kulman, ingenting han (som Netanyahu antagligen gjort) viftar bort lättvindigt. Men samtalet rör sig mot den smärtpunkt som är hur många oskyldigas död som kan rättfärdigas med att den skyldige dör. (OBS jag är en absolut motståndare till alla former av dödsstraff.) Att oskyldiga dör i krig är ett faktum eftersom skuld inte är ett relevant begrepp i krig. Att civila dör eller drabbas är tyvärr också ett faktum, se bara på bombningarna i Normandie i juni 1944 eller de allierades bombningar över ett i praktiken redan besegrat Tyskland. Krig är vedervärdigt i alla dess former och gestalter.

I Gaza rör vi oss emellertid i en annan terräng. Hamas är en terrororganisation medan Israel är en demokratisk stat. Av en demokratisk stat förväntar jag mig något helt annat än av en terrororganisation. Att Hamas inte tvekar inför att låta civila palestinier dö för att skydda de egna är inte ett argument för att en demokratisk stat nonchalerar att hundratals civila dödas när syftet är att förgöra de egna motståndarna. En demokratisk stat kan inte upprätthålla sin moraliska legitimitet om man med öppna ögon offrar civila, vapenlösa människor i sin jakt på terrorister. Att åklagare Karim Khan vid ICC (International Criminal Court) nu har önskat en arresteringsorder även för israeliska ledare för krigsbrott och brott mot mänskligheten är ett uttryck för att det finns en folkrättslig gräns även för självförsvaret. Precis som det finns för nödvärn i den svenska lagstiftningen. (Mer om detta här.)

I nuläget är frågan folkrättsligt i en process, Israel är under internationell press och Hamas har på intet sätt ökat sina sympatier i omvärlden. Men Israel är en demokrati, som landets ledare och försvarare så ofta själva påpekar, och just därför måste den nuvarande krigföringen få ett omedelbart slut. Ett omedelbart eld upphör krävs – med efterföljande vapenvila – under vilka förhandlingarna kan genomföras är en moralisk nödvändighet. Samtidigt som humanitär hjälp transporteras och fördelas i Gaza. Fråga ett i en sådan förhandlingsrunda är att gisslan måste släppas, fråga två är hur återuppbyggnaden av Gaza skall genomföras och finansieras och fråga tre är hur befolkningen i Gaza skall kunna få en legitim övergångsregering inför gemensamma val i en palestinsk stat.

Ett avgörande problem för Netanyahu och hans regering är att det moraliska imperativet inte är maktpolitiskt gångbart. Premiärministern sitter, just tack vare demokratin, i en personlig rävsax där ett eld upphör i Gaza skulle riskera hans regeringsinnehav och hans parlamentariska stöd från extremhögern (som också stödjer bosättarrörelsen) samtidigt som korruptionsrättegångar väntar på honom efter att han lämnar premiärministerposten. Moralen får ge vika för personliga maktambitioner. Men oppositionen mot Netanyahu är högljudd, många demonstranter menar att han nonchalerat gisslan till förmån för insatserna mot Hamas och andra röster menar att hans regerings politik långsiktigt och medvetet underminerar den tvåstatslösning FN och de flesta andra aktörer vill se.

Jag minns fortfarande den höstkväll 1995 när beskedet om att Yitzhak Rabin skjutits, och senare avled, av en israelisk högerextremist i Tel Aviv. Vi var hos mina svärföräldrar och jag stod i deras kök när jag lyssnade på radions nyheter. Både maken och jag kände den kalla vinden som svepte in i novemberkvällen. Rabin, den militära hjälten från de tidigare krigen, hade kunnat ingå fredsavtal med både palestinier och Jordanien. Ingen kunde anklaga honom för feghet. Men att Benjamin Netanyahu var en av dem som i de mest oförsonliga ordalag kritiserade Rabin för hans delaktighet i Oslo-avtalet 1993, ett avtal som skulle ge palestinierna kontroll över Västbanken och Gaza, är en slags ödets ironi. Vad har Netanyahu haft att erbjuda Israel istället för det avtal han avfärdade?

En bref: Att släppa fram ondskan i världen

Ondska kännetecknas framför allt av frånvaro: Frånvaro av ljus, kärlek, värme, omsorg, ansvar och tillit. Ondskan kliver in i det tomrum som uppstår när det goda viker ned sig. Att tända ett enda ljus fördriver mörkret. Vi glömmer ofta det. Ondskan har ingen annan makt över oss än den vi själva väljer att ge den.

Så skrev jag för en tid sedan i en krönika i Tidningen Dagen (15 november 2023) á propos det mörker som så många av oss upplever närmast kvävande. Jag menar att det inte går att tala om onda människor men däremot om ondska och att människor väljer att släppa in den ondskan i världen. Vi har alla en möjlighet att i varje enskild stund göra oss till redskap för det goda eller det onda, det som vi själva vet med oss gynnar det anständiga eller det som underminerar det gemensamma goda.

Ja, faktiskt. Vi är inte så handlingsförlamade som vi ibland tror. De flesta av oss kan inte, och skall inte heller, göra några hjäteinsatser i Ukraina eller resa till Jemen med Läkare utan Gränser. Några skall och några gör det. Men var och en av oss kan med en liten handling mota bort det onda, det mörka och det kvävande genom små handlingar.

Enkelt är förstås att ge en liten gåva till dem som inget har. Det finns en mängd seriösa aktörer som hjälper barn i krig eller hemlösa och missbrukare i vår stad. Ingen gåva är för liten, det handlar om vad vi gör och vad den gåvan gör med oss. Att bidraga till det gemensamma bästa skapar oftast en positiv känsla hos den som ger, en känsla som skapar hopp och tillit inte bara hos den som får.

En del kan avstå tid för att arbeta som volontär då och då. Vissa faser i livet gör det möjligt, under andra är det inte rimligt. Men att prata med sina barn om vikten av att hjälpa och stötta varandra skapar en kultur som motar bort ondskan. Inte fya eller skälla utan berätta hur handlingar fortplantas i våra gemenskaper. Du ger någon en bulle, den personen blir glad och ler glatt mot någon som frågar något, som i sin tur blir glad över uppmärksamheten och går hem till sitt sjuka barn med lättare hjärta. Man kan förlöjliga dessa små handlingar om man vill, men då har man också valt att stänga det goda ute.

Jag känner personer som bjöd hem grannar på fika, andra som tog med vänner till en julkonsert, någon som hjälpte en äldre person att julpynta och en som hörde av sig till någon som hade sorg. Överallt i hela vår värld pågår aktiviteteter för att främja det goda – i stort och smått. Låt oss alla öppna dörren för det goda och smälla igen den när de onda skuggorna tornar upp sig.

Den här krönikan blir min sista i Dagen. Jag är tacksam för att ha fått skriva i den tidningen och nå en annan publik än jag gör i min vanliga profession på universitetet.

En bref: Vikten av fostran i demokrati och av ett ledarskap som överför normer

Ett demokratiskt samhälle kräver fostran. Demokrati är inte ett naturgivet slutmål för samhällsutvecklingen, demokrati bibehålls långsiktigt genom överföring av demokratiska normer. Våra grundlagar räcker inte, det krävs ett demokratiskt besjälat ledarskap.

Så skrev jag i min gästkrönika i tidningen Dagen i torsdags den 6 juli 2023. Visst skall vi vara stolta och glada över våra grundlagar som garanterar frihet på många olika plan: yttrandefrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet för att nämna några. Grundlagarna utgör också fundamentet i de demokratiska strukturerna i vårt land (och i de flesta andra demokratier) då de föreskriver hur relationen mellan medborgare och stat skall förstås och hur makten i vårt land skall utövas.

Men, som så ofta, det räcker inte med lagens bokstav. Flera av våra friheter naggas nu i kanten av en regering som är väldigt upptagen av begränsningar och repression för människors uttryck. Det är märkligt eftersom borgerliga regeringar över tid har utmärkt sig för att stärka och värna individuell frihet, begränsa statens makt och bejaka mångfald och pluralism. Just nu ser vi istället föreningsfrihet, yttrandefrihet och även religionsfrihet inskränkas på olika sätt även om allt sker i enlighet med lagens bokstav. Under covid-pandemin begränsades möjlighet att genomföra gudstjänst trots att religionsfriheten har ett särskilt starkt skydd,. Begränsningarna genomfördes i enighet över partigränserna. I en ny terrorlagstiftningen inskränks föreningsfriheten med hänvisning till terrorism trots att juristerna på landets universitet anser att skrivningarna är alldeles för luddiga för att utgöra grund för rättsliga processer. Och med hänvisning till NATO-processen inskränks yttrandefriheten i uttalanden om vilka flaggor som får förekomma i demonstrationer.

Demokratins fortlevnad förutsätter att det politiska ledarskapet är besjälat av demokratiska normer. Lagen räcker inte, den måste ges liv genom beslutsfattarnas vilja och önskan att fatta beslut som är förenliga med demokratiska normer, inte hitta kryphål som gör det möjligt att fatta beslut som inte ligger i linje med syftet. Men det gäller också oss alla, vi måste se oss själva i spegeln och fråga oss vad vi gör för demokratin. Hittar vi också kryphål? Försöker vi också att runda hörnen i de processer som utgör grunden för demokratisk utveckling?

Demokrati kräver långsiktig fostran och överförandet av normer som stödjer demokratin. Om inte ledarskapet föregår med gott exempel så har ledarskapet inte levt upp till de krav man bör ställa på ett demokratiskt ledarskap. Ledarskap är allt från föräldraskap till statsminister. Vi måste fylla våra grundlagar med demokratins ethos, och en del pathos också.

Vetenskapsfestivalen: No Trespassing!

Onsdagen den 19 april höll jag en kort föreläsning vid Vetenskapsfestivalens arrangemang i Domkyrkan ”No Trespassing!” Det var ett samtal om vad människans territoriella gränsdragningar gör med såväl de som är innanför som utanför gränsen. Medverkade med var sin föreläsning gjorde också Ulf Bjereld och Michael Nausner. Nedan följer en förkortad textversion av min föreläsning från den 19 april 2023.

Vad ’vi’ tycker om ’dom’ och hur det påverkas av tidsanda och politiska beslut

Sociologen Georg Simmel har sagt att ”främlingen är inte vandraren, som kommer idag och går imorgon, utan den som kommer idag men stannar imorgon”. (Essän Främlingen 1908/Exkurs über den Fremden)

Simmel beskriver hur främlingen genom sitt utanförskap får en distans till den grupp i vilken hen ingår. Ett utanförskap som å ena sidan kan skapa möjligheter för gruppens medlemmar att anförtro sig åt främlingen men också å den andra kan ifrågasätta grunden för gemenskapen. Georg Simmel var en tysk sociolog av judisk börd, och han använder i sina texter då och då konkreta judiska erfarenheter i sina teoretiska arbeten om främlingskap. Han tar judarnas historiska roll som köpmän som exempel på hur de som ses som främlingar hänvisas till den ekonomiska sfär där det så att säga ”inte redan är fullt”. Handel och köpenskap, menar Simmel, kan absorbera många och är mer dynamiskt än till exempel jordägande och jordbruksproduktion. Om jag skulle dra en nutida parallell så är kanske gig-ekonomin, arbete i andra människors hem och techbranschen idag sådana områden. Alltså ekonomiska områden som kan absorbera många människor eftersom det inte finns en på förhand given mängd eller antal positioner.

Simmel pekar på en mörkare sida av främlingskapet. Han tar som exempel de antika grekernas relation till dem som grekerna kallade ”barbarer”. I det främlingskapet frånkänns främlingen alla de egenskaper som ”vi” menar är allmänmänskliga. De exkluderas ur den krets som ens potentiellt kan vara en del av gemenskapen. Och här lurar en särskild fara menar Simmel; nämligen den att själva främlingskapet inte ses som en individuell egenskap. Främlingskap delas av ”gruppen främlingar”. Och därmed ses också den enskilde ”främlingen” som en del av denna grupp. Vi och dom är inte bara en gräns mellan mig och dig, det är också en gräns mellan individualitet å ena sidan och kategoriska bedömningar utifrån gruppens egenskaper å den andra.

                                                             ***

Under de trettio år som jag som forskare vid Göteborgs universitet analyserat opinionen avseende invandring, migration och flyktingar har en av de genomgående tematikerna varit hur vi drar upp gränser mellan oss som människor. Min första uppsats i vad som skulle bli Göteborgs universitets SOM-instituts rapportserie hette till och med ”Vi och dom” och jag skrev med en kollega redan 1992.

Under början 1990-talet var invandringsfrågan en stor fråga, bland annat genom partiet Ny Demokrati men framför allt genom krigen på Balkan. Sverige tog emot omkring 130 000 asylsökande från Balkan. När alla ärenden hade handlagts mot slutet av 1990-talet hade ungefär 75 000 flyktingar fick uppehållstillstånd.

Partiet Ny Demokrati kom in i riksdagen 1991. Partiet hade främst mobiliserat på ekonomiskt missnöje men kom också att alltmera mobilisera motstånd mot framför allt islam och muslimer under sin aktiva period i riksdagen. När motståndet mot flyktingar var som starkast 1992 tyckte 65 procent eller två tredjedelar av svenskarna att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar. Därefter sjönk motståndet under hela 1990-talet.

Efter attentaten mot World Trade Center 2001 ökade åter motståndet något för att efter några år åter minska fram till sin absolut lägsta punkt, hösten 2015. År 2015 tyckte 40 procent av svenskarna att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen år 2010 med nästan sex procent och 20 mandat. Alliansregeringen tappade då sin majoritet och därmed möjligheten att på egen hand fatta beslut i t ex i flyktingpolitiken. Svaret från regeringen blev en överenskommelse med Miljöpartiet för att underlätta för t ex barn att få uppehållstillstånd, ge papperslösa rätt till sjukvård och skolgång samt särskilt  skydda arbetskraftsinvandringen.

Men 2014 förlorade Alliansregeringen valet och en ny socialdemokratisk koalitionsregering tillträdde med Stefan Löfven i spetsen. Tidig höst 2015, när flyktingströmmen från Syrien och andra delar av Mellanöstern fortfarande kom till Sverige bildades välkomstkommittéer som ”Refugees Welcome”. Frivilliga mötte upp på järnvägsstationer och hjälpte till med mat och logi. Och statsminister Löfven stod på Medborgarplatsen den 6 september 2015 under en demonstration och sa att ”mitt Europa bygger inga murar”. Opinionsvinden hade han i ryggen. Aldrig har en så liten andel svenskar motsatt sig flyktingmottagning som då.

Men på senhösten 2015, med stöd av den borgerliga oppositionen, förändrades flyktingpolitiken. Genom ID-kontroller vid gränsen, undantag från EU-regler, så begränsades möjligheter att söka asyl kraftigt, nu blev tillfälliga uppehållstillstånd som norm och ett försörjningskrav för att få anhöriga till Sverige tillkom. Sverige från den ena polen till den andra. Bakgrunden var att många kommunpolitiker sviktade under trycket av både det logistiska och ekonomiska ansvaret för flyktingarna som kom i stor mängd. Syftet var uttryckligen att göra Sverige mindre attraktivt som asylland. Sverige behövde, enligt regeringen, en andningspaus. Lagar i detta syfte beslutades under december 2015 och januari 2016. Lagar som skulle vara tillfälliga men som blivit permanenta, och som sedan ytterligare skärpts. Året därefter, år 2016, ökade motståndet i opinionen mot att ta emot flyktingar kraftigt, nästan 60 procent önskade då ta emot färre flyktingar, och motståndet har fortsatt att ligga högt över de nivåer som gällde fram till 2015.

***

Det finns många studier som visar att vår önskan att höra till, att vara en del av ett ”vi” är viktigt för oss både psykologiskt och fysiskt. Det är avgörande för vår överlevnad helt enkelt. Alla som flyttat nya in i en by på landet vet hur lång tid det tar att bli del av ”vi” och vilka skarpa villkor som är förknippat med det. Gränser dras synligt och osynligt mellan människor, gårdar och familjer.

Under en lång följd av år från 1970-talet och framåt blev både landsgränser och kulturella gränser allt mer upplösta och genomsläppliga. I Norden hade vi redan från 1954 en passunion, vi kunde resa mellan våra länder utan särskild identitetshandling. Vi talar också språk som är ganska lättförståeliga för de flesta av oss som har ett skandinaviskt språk som modersmål. Och med EU-medlemskapet på 1990-talet öppnades gränser mot resten av den europeiska kontinenten. Enandet av Tyskland och murens fall 1989 gjorde Europa till ett stort ”vi”. Jag minns fortfarande en resa i Tyskland 1986 och skyltarna utefter den tysk-tyska gränsen där det stod ”Där borta, där är också Tyskland”. Här var gränsen inte ett isärhållande utan tvärtom, något som förstärkte innehållet i ett viktigt ”vi”. Vi, det var Tyskland, oavsett att någon dragit en gräns rakt igenom den gemenskapen.

Men under senare år har gränserna upprättats och rests igen. Religion, hudfärg och språk har blivit gränser som begränsar möjligheter till arbete, fritid och familjeliv. Kön har blivit ett ”vi” som är villkorat. Gränsöverskridande könsidentiteter provocerar och leder ibland till exkludering. Ett allt större avstånd mellan den grupp i vårt land som har det ekonomiskt allra sämst och alla övriga skapar ett påtagligt utanförskap. Begreppet papperslösa är ett tydligt exempel på en gräns som inte är territoriell i sig självt, men där människan som är ”papperslös” förkroppsligar just sådana gränser. I den politiska diskussionen avgörs identifikationen med en grupp av andra och inte av din egen uppfattning. Det finns en godtycklighet i vem som är med och vem som är utanför – det skapar ängslighet. Och en upptagenhet av gränser mellan vi och dom.

Väldigt få gränser är ovillkorliga – medborgarskap kan vara dubbelt och ålder är en fråga om vad man orkar för att nämna två kategorier som ofta ses som givna. Gränser avgörs av politiska beslut, av de aktiviteter vi själva deltar i eller som vi driver. Offentlig retorik som betonar gränser uppmärksammar oss på vikten av att inkludera och exkludera. En retorik som fokuserade mer på det gemensamma skulle tona ned behovet av gränssättning. Och just för att demokratin räknar alla individer som lika mycket värda så måste vi ha en slags ”anständighetens åsiktskorridor” så att denna likvärdighet kan upprätthållas. När människor på godtyckliga grunder istället delas in i dem som är en del av oss och de som inte är det finns stor risk att också diskriminerande politiska beslut kommer att följa.

***

”Främlingen är den som kommer idag och stannar imorgon” skrev Simmel. Och det är så grupper och identiteter omförhandlas och förändras. Hemma i byn eller i bostadsområdet dämpas behovet av olikhet och uppdelning genom att vi alla ses i gemensam skola, i gudstjänst, på fotboll eller på älgjakt. Men när gränser auktoritativt påbjuds uppifrån och förenas med beslut som särskiljer, då blir särskiljandet också ett faktum i alla de sammanhang där vi möts. Då blir främlingen för alltid en främling. En bildlig gräns övergår till en fysisk gräns. Och kanske till en territoriell. Och då får dessa gränser en betydelse som på lång sikt innebär att demokratins grundvalar undermineras.

En bref: Privilegier förpliktigar – en elit som inte strävar efter det goda är inget att ha

Den tyske filosofen Max Scheler skrev år 1915 om begreppet ”ressentiment”, en mänsklig drivkraft som vägrar erkänna att det finns värden som är högre, noblare – eller heligare om man så vill – än dem som man själv står för. För den som är behärskad av ressentimentet görs de egna tillkortakommandena till norm. När räven säger att druvorna är sura är räven inte besviken utan tvärtom tillfreds med sin upptäckt. Kan han inte nå dem så är de inte värda att nå. Alla som påstår att druvorna ändå är söta, oavsett att räven inte förmådde hoppa högt nog för att nå dem, hånas som så kallade godhetsapostlar eller förrädare. De måste dras ned till hans egen nivå.

Så skrev jag i min krönika den 19 januari i Tidningen Dagen. Jag har under en längre tid noterat att våra representanter i olika församlingar som riksdag, fullmäktige eller för den delen regeringens företrädare och tjänstemän inte längre ser på sitt uppdrag som något uppfordrande. Till det kan läggas att även andra personer som har stort politiskt inflytande, t ex influerare och en del twittrare med partiidentitet, inte heller tycks ha något begrepp om det ansvar som följer av att inneha en position, ett ämbete eller vara någon som många ser upp till.

I demokratins utveckling har en strävan efter det goda, det sanna och det sköna varit en drivkraft. För att motverka kapitalismens kraft i att riva ned gemenskaper och traditioner skapade såväl kristdemokrater som socialdemokrater visioner om en gemensam välfärd och ett samhälle som gav plats till annat än pengar. Dessa 1900-talspolitiker förstod att människan inte lever ”av bröd allena” som det står i den gamla bibelöversättningen. Och gav det kropp i den politik de förde eller förespråkade. Liberaler och konservativa var inte sämre utan hyllade i sin politik människans behov av kultur och personlig förkovran, men kanske i en annan ram än kristdemokrater och socialdemokrater.

Men någonting har hänt – rörelser som likt räven förnekar förekomsten av en värdehierarki, eller kanske till och med menar att de lägsta av våra instinkter är de som skall styra samhället (egoism, självrättfärdighet och trångsynthet). Presidenter som Trump och Bolsonaro får sina anhängare att förnedra och skända demokratiska institutioner istället för att kräva att de lever upp till högt ställda krav på ansvarighet och rättsstatlighet. En influerare som Margaux Dietz hånar en berusad och skadad man utanför sitt port och gör detta hån viralt i en offentlig video. Justitieutskottets ordförande Richard Jomshof har synpunkter på avkunnade domar och har ingen som helst förståelse för det olämpliga att en man med hans position gör just det. Strax därefter fortsätter han istället sin ansvarslösa hållning genom att hävda att om folk blir upprörda över en bränd Koran så skall man bränna hundra till. En ordförande för riksdagens justitieutskott som uppmanar till bokbål på religiösa böcker! Häpnadsväckande.

Noblesse oblige, så sa den engelska överklassen med hjälp av det förnäma franska språket. Det betyder ungefär att privilegier förpliktigar. Det var före demokratins genombrott, när börd ensamt avgjorde samhällsställning och inflytande. Idag gäller det också alla som fått sina privilegier i demokratiska val.

En bref: När det inte räcker att lyda lagen

Om det inte räcker med att lyda lagen, arbeta, betala skatt, vara snäll mot dem man möter, rasta hunden när den behöver och cykla på cykelbanan, vart är vi då på väg? Ett modernt samhälle som vill utvecklas måste tillåta mångfald och lite käbbel om saker och ting. Och den demokrati som vill ha ett moraliskt övertag i världen måste hållas fast vid mänskliga rättigheter och friheter. Statens roll är att garantera dessa rättigheter och att skapa system för att fördela resurser på rättfärdig grund.

Så skrev jag i min gästkrönika i tidningen Dagen den 25 oktober 2022. Jag kritiserade det så kallade Tidöavtalet för att det för vidare en patriarkal, kollektivistisk och i grunden repressiv syn på samhället. En sådan syn är inte förenlig med den liberala demokrati som vuxit fram i Sverige under de senaste decennierna.

Vi bör istället värna mångfalden och staten bör vara den främste värnaren av individuell frihet och personlig integritet. Med Tidöavtalet hamnar fokus på människors ursprung, deras livsstil (vandel) och utgångspunkten tycks vara att det finns en form av normalitet som befolkningen förväntas förhålla sig till.

För den som likt mig (och många med mig) ofta upplevt sig tillhöra en minoritet i olika sammanhang är talet om social kontroll, ordning, normering och kollektivism skrämmande. Jag bejakar hellre samhällets mångfald när det gäller åsikter, värderingar och erfarenheter – det är upp till oss att göra verklighet av tolerans och hänsyn givet våra olikheter. Vi lever alla i en spänning mellan vår egen uppfattning i olika frågor (och ofta att vi nog vet bäst…) och att andra människor väljer att agera och tänka på ett helt annat sätt. Den spänningen måste vi lära oss leva med, likhet och ordning kräver alltid repression och är inget alternativ i ett demokratiskt samhälle.

Det är medborgarskap, lagstiftning, mänskliga rättigheter och förmåga till hänsynstagande som skall vara ledstjärnorna för statens förhållande till befolkningen. Inte synpunkter på vad vi skall tycka.

Statsvetenskapens normativa betydelse

Är det möjligt att testa modeller i statsvetenskap utan att vara normativ? Kan statsvetenskap jämföras med arkitektur? Sommartider är lästider. De senaste dagarna har jag haft glädjen att läsa en vetenskaplig artikel och en antologi inom det statsvetenskapliga fältet.* Som alltid leder läsning till reflektion.

I antologin ”Folkviljans förverkligare” (red. Öhberg, Oscarsson och Ahlbom, Göteborgs universitet 2022, kan laddas ned via länken ovan) finns en mängd guldkorn att ta fasta på, både i den politiska debatten och för fortsatt statsvetenskaplig analys. Manliga svenska väljare är de som gjort en högersväng i politiken sedan 1968, medan kvinnorna stannat kvar på sin position; sådant är ett exempel på vad som visar sig när någon ger sig i kast med empirin och inte bara ”känner” (kapitel tre). Vi batikhäxor (ett vanligt nedsättande epitet för akademiskt skolade kvinnor med åsikter) har således varit batikhäxor de senaste 50 åren medan grabbarna är de som gått till höger. Kan det månne vara missnöje med en samhällsförändring som givit kvinnor ett eget rum, en egen lön och en egen röst i avsevärt mycket större utsträckning än när jag gick i skolan?

Paradoxen att religion blir allt mer relevant i olika beslutsprocesser i riksdagen samtidigt som andelen regelbundna gudstjänstbesökare minskar bland ledamöterna får en belysning (kapitel fyra). Och det står alldeles klart att ledamöter till höger är avsevärt mer splittrande på den s k GAL-TAN skalan än ledamöter till vänster (kapitel nio). Något som kan få konsekvenser för förmågan att skapa stabila majoriteter och regeringsunderlag.

Men en fråga gnager i mig; hur kan graden av åsiktsöverensstämmelse mellan ledamöter och väljare vara en vägledande tes för så många statsvetare? Mot bakgrund av Lipset & Rokkans teorier (sociologen Ulf Himmelstrands fylliga review av deras ursprungliga arbete här) vet vi att det centrala för en stabil demokrati är att konfliktstrukturen i ett samhälle (cleavagemodellen) är speglad i de beslutande församlingarna. Ändå förs brister i åsiktsrepresentation fram i texten som något dåligt (disharmoni) för demokratin och överensstämmelse som något gott. Om en tredjedel av svenska folket hade öppet rasistiska uppfattningar så vore det alltså bättre för demokratin om en tredjedel av riksdagsledamöterna också gjorde det än om den uppfattningen inte var lika starkt representerad i riksdagen?

Medveten om att jag drar frågan till sin spets vet jag att det finns en mängd problematiseringar att göra; t ex om representativiteten har tidscykler, hur mobilisering sker (ovanifrån/nedifrån) och om hur anti-demokratiska uppfattningar kan förklaras. Men, som statsvetare (och ekonomer) ofta säger, vore demokratin ”allt annat lika” (ceteris paribus) ”bättre” (inte bara sambandet) med högre åsiktsrepresentativitet, oavsett vilka dessa åsikter är?

Min demokratisyn är att intresserepresentation är grundläggande, inte åsikter, och dessa intressen gestaltas genom de djupa konflikter som genomsyrar varje samhälle. Och den strukturen utmanas nu kraftigt av processer som globalisering, digitalisering och individualisering. Att åsiktsrepresentativitet är ett hjälpmedel, en indikator, för att förstå förändringar i demokratins förmåga att fånga upp dessa konflikter är rimligt. Men om vi inte själva ser hur de normativa inslagen i språkbruket (kartell, disharmoni, god, styrka, fungerar väl etc) underbygger en normativ föreställning och inte bara beskriver en indikator gör vi oss själva och medborgarna en otjänst.

I Johannes Lindvalls artikel ”Political science as architecture” (EPS online 14 juni 2022) jämförs statsvetenskapen med arkitekturen – han menar att båda har en normativ bas, en önskan att skapa en struktur som underlättar för människan att leva ett gott liv tillsammans. Städer och stadsplanering är en kombination av hantverk, konst och analys för att göra det möjligt att leva tillsammans. Inte att föreskriva hur andra skall leva utan göra det möjligt att leva tillsammans och ändå ge utrymmet för individens eget val. Statsvetenskap (eller ”politics”) är på samma sätt en kombination av konst (jfr uttrycket politik – det möjligas konst), hantverk och teori vars yttersta mål är att underlätta för människan att leva tillsammans. Jag skulle drista mig att tillägga, ”…så att våra individuella resurser kan frigöras och utvecklas till gagn för hela mänskligheten” men är medveten om att det steget också har relevanta invändningar.

Där åsiktsrepresentation är en förment neutral term som implicerar en norm och därmed sätter en på förhand given slutpunkt för samtalet, är jämförelsen med arkitekturen istället en tydligt normativ ståndpunkt som öppnar för ett samtal om statsvetenskapen i mänsklighetens tjänst. Jämförelsen med arkitektur är välfunnen, många internationellt kända statsvetare har talat i sådana termer kring konstitutioner, institutioner, reformer och strukturer, eftersom den sätter fokus på både hantverket och teorin. Ingendera står sig utan det andra.

Läs gärna båda dessa statsvetenskapliga arbeten, de fyller olika funktioner men de utgör också en intressant startpunkt för en större diskussion om statsvetenskapens roll och betydelse i vårt samhälle. En diskussion som är extra viktig när utbildningen i ämnet är så populär, växande och när medier och politisk debatt tenderar att centreras kring statsvetenskapliga begrepp (som kanske inte alltid fullt ut förstås).

*I stort sett alla författare är mina värderade kolleger vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

En bref: Om att vara modig i politiken

…att vara så modiga vi bara förmår. När en företrädare för delstaten Georgia stod emot påtryckningar för att “hitta” fler röster för Trump i rösträkningen 2020 gjorde han just det, var modig. Om ingen av oss står upp för friheten kommer vi alla att gå under i tyranniet. Vår integritet och vårt oberoende är det viktigaste politiska kapital vi har som individer.

Så skrev jag i en gästkrönika i tidningen Dagen strax efter midsommar 2022. Jag byggde mina resonemang på ett par böcker skrivna av amerikanska samhällsvetare och historiker som jag högaktar, dels boken ”How democracies die” av Steven Levitsky och Daniel Ziblatt, dels den lilla handboken (får man kanske säga) ”On tyranny. Twenty lessons from the twentieth century” av Timothy Snyder.

Vikten av att se lagens anda snarare än dess bokstav och behovet av en slags välvilja och respekt mellan politiska motståndare är avgörande för att demokratin skall överleva. Den brittiska samhällsvetaren Chantal Mouffe har också lyfta fram liknande tankar när hon pekar på att politiken kräver att vi ser varandra som motståndare, men inte som fiender. Logiken skall inte vara striden, kampen och kriget utan respekten för andra ståndpunkter och legitimiteten i en opposition.

Under senare tid har jag också funderat på hur stor betydelse föreställningen om att vi som människor svarar mot något större, något utanför oss själva, har för att vidmakthålla demokratin. Har politiken hamnat i en värld där bara här och nu, jag och du, vinster och förluster i tiden och rummet räknas? Demokratin är ett ideal, och kan den upprätthållas utan en tanke om att begrepp som sanning och moral har absoluta – men onåbara – positioner utanför vår egen vardag? Jag tror inte det. Och det skrämmer mig just nu inte bara i amerikansk utan också i svensk politik.

Samtal om livets slutskede kräver förståelse för olika synsätt

För några dagar sedan hörde jag en röst i radion som sa sig inte förstå, och med en betoning av ordet som uttryckte viss indignation, att Sverige inte hade en lag om dödshjälp. Inte heller kunde rösten förstå personer som hade någon annan uppfattning än den egna och förespråkade själv en – ganska vag – rätt att bestämma när man vill dö. Utgångspunkten var att det skulle vara tillåtet för läkare att sätta in medicinsk behandling vars enda syfte är att personen skall dö. En bit in samtalet framgick att hen varit aktiv i många år i föreningen ”Rätten till vår död”.

Möjligheten för svårt, döende, sjuka människor i vårt land att få lindring av såväl ångest som smärta, ja, att i praktiken sova in i döden, finns och används. Men ändå ansåg personen att lagstiftningen var för svag. Ställd inför kända problem som demenssjukdom, svåra funktionshinder, oro att ligga anhöriga till last eller att man kan ändra uppfattning efter det att svår sjukdom inträffat såg hen inga som helst invändningar. Istället framställdes ett liv utan full funktionalitet, mer eller mindre explicit, som mindre värt, och att detta också var mer eller mindre självklart.

Jag skall vara tydlig med min egen uppfattning, jag är helt emot att Sverige skulle tillåta s k aktiv dödshjälp. Men det var inte det som upprörde mig mest i argumentationen, istället var det två andra saker:

1. Att inte förstå dem som har en annan uppfattning underminerar den egna positionen. I en så allvarlig fråga som den om liv och död bör varje person som uttrycker en uppfattning ha tänkt igenom alla aspekter om uppfattningen skall vara värd att ta på allvar. För min egen del kan jag mycket väl förstå denna person som önskar att Sverige skall ha möjlighet för s k aktiv dödshjälp. I mitt liv har jag upprepat ställts inför situationer där dessa frågor ställts på sin spets och jag kan mycket väl förstå den som kommer fram till en annan uppfattning än jag själv. Men det hindrar inte att jag är emot den typ av lagstiftning som önskas, jag har reflekterat över frågorna och kommit fram till en uppfattning. Och just därför vill jag att min uppfattning blir respekterad. En person som gör det till ett signum att inte förstå eller vilja förstå en annan uppfattning blir däremot svår att ta på allvar.

2. Upprördheten var stor hos personen över att ”staten” bestämde när vi som människor får dö, men personen lade gärna hela den makten i händerna på läkare. Vid flera tillfällen påstod rösten i radion att ”staten” bestämmer om vår död. Men när intervjuaren frågade om personen inte var orolig för att dödshjälp skulle missbrukas (se ovan) svarade vederbörande troskyldigt att det var hen inte alls, för det skulle ju vara läkare som fattade beslut om dödshjälp! Personen bytte helt enkelt ut den ena auktoriteten mot den andra, ”staten” mot ”läkaren”. Att läkare har sin legitimation från ”staten”, att läkare tidigare i historien på samma sätt som andra grupper deltagit i grymma experiment, förtryck av minoriteter, medicinska ingrepp mot individernas vilja och medverkat till vanvård av personer med funktionshinder lände inte till någon eftertanke. Varför den ena auktoriteten (demokratisk lagstiftning) skulle vara värre än den andra (egen profession) framgick inte.

Att förstå den andre är grundläggande för att vinna respekt för sin egen uppfattning.