Kategori: Politiska partier

Arbetsmarknadspolitik har effekt på stödet till nationalkonservativa partier

När jag pratar om min bok ”Sverige åt svenskarna” i olika offentliga sammanhang brukar två påståenden (förklädda till frågor) dyka upp: 1. Det är arbetslöshet och dåliga ekonomiska omständigheter som förklarar ökat stöd för t ex Sverigedemokraterna (Front National, Sannfinländarna, Dansk Folkeparti m fl) samt 2. Välfärdsstaten kan inte bibehållas med fortsatt invandring.

Jag brukar svara att de samband som tillfälligtvis kan ses mellan uppsving för t ex Gyllene Gryning i Grekland och ekonomisk kris där inte kan tas till intäkt för en generell förklaring. Istället pekar tillgänglig empirisk forskning på att det inte finns någon entydigt generellt samband mellan t ex arbetslöshet och stöd till nationalkonservativa partier. Jag brukar också tillägga att välfärdsstaten i Sverige byggdes upp under den period när vårt land tog emot stora mängder invandrare från Europa och att frågan om medborgarskap och medborgarskapets villkor är en mer central fråga för välfärdsstaten än invandring. Och tillägger att välfärdsstaten i Norden och Europa har olika utformning och olika historia alldeles oberoende av om länderna varit invandringsländer eller ej.

Jag får lite understöd för mina svar i en artikel i den ansedda vetenskapliga tidskriften Journal of Common Market Studies där statsvetarna Daphne Halikiopoulou och Tim Vlandas publicerat artikeln ”Risks, costs and labour markets: Explaining cross-national patterns of far right party sussess in European Parliament elections”. Studien visar att arbetslöshetsförsäkring och arbetsmarknadslagstiftning är de avgörande ekonomiska faktorerna för stöd till partier som författarna benämner ”far right” (ung. högerradikala). Nästan alla EU-länder ingår i studien som tittar på de tre senaste Europaparlamentsvalen och partierna är de som brukar ingå i den nationalkonservativa partifamiljen i Europa (däribland Sverigedemokraterna).

Författarna sammanfattar att ”We found that unemployment, real GDP-growth, debt and deficits have no statistically significant effect om far-right party support at the national level. By contrast, our results confirm that labour market policies and institutions influence costs and risk: where unemployment benefits and dismissal regulations are high, unemployment has no effect, but where either one of them is low, unemployment leads to higher far-right support.” (s 16) De skriver också att mer generöst arbetslöshetsunderstöd har ett eget negativt samband med stöd till nationalkonservativa partier (alltså att bra A-kassa i sig självt minskar stödet till dessa partier). Endast i avsaknad av en reglerad arbetsmarknad och bra arbetslöshetsunderstöd finns samband mellan arbetslöshet och stöd till nationalkonservativa partier.

Det finns tidigare studier som varit inne på samma linje, alltså att arbetslöshet eller dålig ekonomi inte är en avgörande förklaring till ökat stöd för nationalkonservativa eller främlingsfientliga partier. Men i denna studie kopplar författarna i en jämförande studie explicit samman välfärdsstatens ekonomiska grundelement inom arbetsmarknadsområdet med stödet för partier som mobiliserar motståndet mot invandring. Studien lyckas visa att välfärdsstaten påverkar människors riskbedömningar på ett sådant sätt att väljarstödet för partier som vill stoppa eller kraftigt minska invandringen påverkas – reglering av arbetsmarknaden och generös A-kassa minskar alltså det stöd som annars skulle kunna ha ökat.

Stödet till partier vars ideologiska kärna är invandringsmotstånd påverkas förstås av många faktorer, men vad som ofta glöms bort är att det är politik som tolkar och formar det stödet. Ibland framstår opinionssvängningar som följande någon form av naturlagar eller algoritmer. Så är det inte. Det är politiska åtgärder som både förstärker och försvagar vårt stöd till politiska partier och till olika politiska lösningar. Vi har framtiden i våra egna händer i större utsträckning än vad vi ofta tycks tro.

*

(Artikeln finns ännu endast elektroniskt publicerad: DOI: 10.1111/jcms.12310)

Skriver i Klassekampen: Inga tecken på ökad restriktivitet i svensk opinion

Jag blev tillfrågad av den norska vänstertidningen Klassekampen om jag ville skriva en s k kronikk kring svensk opinion och opinionsbildning i frågor som rör flyktingar och invandring, med anledning av den nuvarande flyktingssituationen i Europa. Syftet var att sätta den dagsaktuella diskussionen i ett litet större svenskt sammanhang. Jag svarade ja på frågan och texten publicerades översatt till norska den 17 oktober i år. Nedan återfinns den svenska texten in extenso.

Inga tecken på ökad restriktivitet i svensk flyktingopinion

Sverige har fått ett nytt politiskt parti vars hjärtefråga är att stoppa invandringen, Sverigedemokraterna. Samtidigt är svenskarna betydligt mindre negativa till att ta emot flyktingar än för 20 år sedan och svenskarna är även mindre negativa till flyktinginvandring än befolkningen i de flesta europeiska länder. Sverigedemokraterna har efter valet 2014 mobiliserat nog med väljare inte bara för att stanna i Sveriges riksdag en andra mandatperiod utan fördubblade också nästan sin riksdagsgrupp. Men i svensk politik håller övriga partier en enad front mot Sverigedemokraterna och partiet är vare sig stödparti, förhandlingspart eller regeringsunderlag. En inrikespolitisk situation som markant skiljer sig från övriga nordiska länder med nationalkonservativa partier i parlamenten.

Den politiska mobiliseringen som Sverigedemokraterna åstadkommit har inte inneburit någon som helst generell ökning av motståndet mot flyktingmottagning bland svenska folket (se figur 1). Tvärtom har motståndet mot flyktingmottagning minskat samtidigt som svensk flyktingmottagning har slagit rekord i antal asylsökande. Antalet asylsökande som Sverige tar emot har ökat kraftigt i år och förra året, men var också mycket stort under krigen på Balkan i början av 1990-talet. Antalet beviljade uppehållstillstånd till just flyktingar var emellertid högre då än idag. Antalet beviljade uppehållstillstånd totalt de senaste tre åren ligger dock på en högre nivå än då Balkankrigen pågick. Under 2014 beviljades 110 000 personer uppehållstillstånd i Sverige och av dem var drygt 30 procent flyktingar medan cirka 40 procent av uppehållstillstånden gällde anhöriga till personer boende i Sverige; övriga uppehållstillstånd beviljades för arbetskraftsinvandring, studerande eller EES-medborgare.

Sveriges befolkning består idag till 84 procent av svenskfödda och 16 procent utlandsfödda (2014). En majoritet av de utlandsfödda (nästan 60 procent) är svenska medborgare och andelen utländska medborgare i den svenska befolkningen ligger strax under åtta procent. Sverige tillämpar möjligheterna till dubbelt medborgarskap.

FIGUR 1 Andel som anser det vara ett ganska bra eller mycket bra förslag att ta emot färre flyktingar i Sverige 1990-2014 (procent)

flyktingopinion

Kommentar: Förslaget som svarspersonerna fick ta ställning till lyder: ”Ta emot färre flyktingar i Sverige” och svarsalternativen är mycket bra, ganska bra, varken bra eller dåligt förslag, ganska dåligt samt mycket dåligt förslag. Den redovisade siffran utgör andelen som svarat mycket eller ganska bra förslag. Endast personer som besvarat frågan är medtagna i procentbasen.

Källa: De nationella SOM-undersökningarna 1990-2014.*

Framgångarna för ett parti som mobiliserar på frågan om att stoppa invandringen till Sverige tycks inte ha samband med ett ökat motstånd mot svensk flykting- och invandringspolitik. Det mesta talar istället för att motstånd mot flyktingmottagning är en ståndpunkt som aktualiseras och blir politiskt viktig om någon eller några väljer att uthålligt försöka mobilisera opinionen i denna fråga. Sverigedemokraterna har bedrivit ett enträget opinionsbildningsarbete i en politisk nisch där de är ensamma om sin ståndpunkt att vilja stoppa invandringen. Det har gjort dem relevanta för den minoritet av svenska väljare som anser frågorna om flyktingar och invandrare vara de viktigaste politiska frågorna och som delar Sverigedemokraternas ståndpunkt i frågan. Sverige har en grupp medborgare som uttrycker starkt motstånd mot invandring och dessa väljare har före 2006 års val inte haft något självklart parti som fokuserat på den frågan. Sverigedemokraterna är partiet för dem som både vill stoppa och invandringen och samtidigt anser att den frågan är den viktigaste politiska frågan. Sverigedemokraterna har också i såväl riksdagsval som europaval fått många väljare från den grupp som tidigare inte röstat alls.

Sverigedemokraterna som parti har idag passerat en etableringströskel genom att ta plats för en andra mandatperiod i riksdagen. Partiet har en mobiliserad grupp sympatisörer och en lika hög andel övertygade anhängare som t ex Socialdemokraterna – 24 respektive 25 procent av anhängarna anser sig mycket övertygade enligt SOM-undersökningen 2014 – vilket understryker att partiet etablerat sig i den svenska väljarkåren.

Men de allra starkaste flyktingmotståndarna har också i andra politiska frågor en profil som skiljer dem från övriga. Gruppen mest flyktingkritiska har avsevärt mycket lägre förtroende för svenska politiker än genomsnittet. De vill också minska den offentliga sektorn och lämna EU i större utsträckning än övriga samt vill sänka både inkomstskatter och skatt på alkohol i högre grad än övriga.

Skärmklipp

Att gruppen som är mest kritisk till flyktingmottagning också anser att invandring är ett inrikespolitiskt problem är inte oväntat. I den mest kritiska gruppen (de som svarar att det är ett mycket bra förslag att ta emot färre flyktingar) anser nästan alla att invandring utgör ett hot mot svensk kultur och svenska värden och att svenska medier undanhåller problem med invandringen. En avsevärt lägre andel i den mest kritiska gruppen stödjer också invandrares religionsfrihet jämfört med genomsnittet.

Invandring och migration har blivit en allt viktigare samhällsfråga i svensk politik och den låg under hösten 2014, då Sverige gick till val, på tredje plats efter skola och sjukvård i väljarnas rangordning. Bland dem som spontant nämner immigration (i bred mening) som en viktig samhällsfråga är det också vanligare att ha en intensiv åsikt, alltså att svara något av alternativen ”mycket bra” eller ”mycket dåligt” på frågan om flyktingmottagning. Bland dem som nämner immigration som ett viktigt samhällsproblem har sedan mitten av 1990-talet andelen negativa till flyktingmottagningen legat högre än hos dem som inte nämner immigration. Under 2014 ökade andelen som spontant såg immigration som viktig fråga från 22 procent år 2013 till 27 procent under 2014. Men ökningen skedde så gott som helt i gruppen med en generös syn på flyktingmottagning. Bland motståndarna till flyktingmottagande låg andelen som nämnde frågan som viktig på 35 procent, en icke-signifikant uppgång med en procentenhet. Men bland de generösa ökade andelen som nämnde immigration som viktig fråga från 18 till 24 procent, alltså med sex procentenheter. Mobiliseringen i det politiska rummet sker således idag snarare på den sida som stödjer flyktingmottagningen än på motståndarsidan. Att anse immigration vara ett viktigt samhällsproblem är således inte självklart liktydigt med att vara negativ till flyktingmottagning.

Det svenska partisystemet har förändrats genom Sverigedemokraternas mobilisering och inträde i riksdagen. Redan när Miljöpartiet (1988) och sedan Kristdemokraterna (1991) kom in i och sedan blev etablerade i det svenska partisystemet utmanades vänster-höger-skiljelinjen i svensk partipolitik. Men dessa båda partier fann istället en plats i det befintliga partisystemet, på var sin sida om mitten. Genom alliansregeringens bildande 2006, där fyra borgerliga partier med olika placering på vänster-höger-skalan blev en enda aktör, flyttades tyngden i partisystemet mot mitten. Med en krisande socialdemokrati som fortsatte att söka sig mot mitten av partisystemet förändrades också dynamiken mellan partierna. Stora och särskiljande politiska frågor mellan partierna tenderade därmed att bli andra än de traditionella vänster-höger-frågorna. In i svensk politik kom på allvar den kulturellt baserade politiska dimensionen mellan liberala och auktoritära värden. Den dimensionen är en avgörande förutsättning för Sverigedemokraternas politiska mobilisering och därmed för att politiska frågor kring migration skall bli tydligt partiskiljande och i förlängningen också avgörande för väljarnas val av parti.

Migrationsfrågor i vid mening har blivit en ny politisk dimension i svensk politik, men det betyder inte att motståndet mot invandring ökar. Tvärtom är trenden i den svenska opinionen den motsatta och visar inga tecken på att vända. I det svenska partisystemet finns numera ett parti vars huvudsakliga politiska legitimitet ligger i att driva frågan om att stoppa invandringen.

Men bland de äldre partierna finns också flera partier – Centern, Miljöpartiet, Vänsterpartiet – som profilerar sig genom en generös linje i invandringspolitiken. Historiskt har partiskillnaderna i invandringspolitiken varit tydliga, med Moderaternas väljare som mest negativa till flyktingmottagning och Miljöpartiets och Vänsterpartiets väljare som minst negativa, och de skillnaderna finns kvar. Men för framtiden kommer sannolikt Sverigedemokraternas mobilisering av invandringsmotståndet att förändra också övriga partiers inbördes positioner, hittills har dock förändringen skett i opinionens riktning – alltså i generös riktning. Moderaterna och Alliansregeringen tog t ex i regeringsställning 2008 initiativ till ett samarbete med Miljöpartiet för att garantera en riksdagsmajoritet för en fortsatt öppen invandringspolitik i Sverige. Och även efter regeringsskiftet 2014 är alla övriga sju partier eniga om att Sverigedemokraterna inte skall få inflytande över just immigrationsområdet. Samtalen om hur Sverige skall klara flyktingströmmarna som kommer just nu förs t ex utan att Sverigedemokraterna bjuds in. I dagsläget tyder ingenting på att svensk flykting- och invandringspolitik kommer att genomgå några dramatiska förändringar. Något ökat stöd för restriktivitet eller begränsningar finns inte i den svenska opinionen – snarare ligger fokus i svensk politik idag på att få fram resurser för att ge människor som kommer ett tillfälligt hem och på att förmå EU att komma överens om hur de asylsökande bör fördelas mellan länderna.

Marie Demker
Professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet

*SOM-institutet är en opartisk undersökningsorganisation vid Göteborgs universitet. Sedan 1986 har SOM-institutet arbetat tillsammans med forskare inom en rad olika forskningsfält för att belysa opinioner och för att förstå svensk samhällsutveckling. SOM-institutet har från starten haft fokus på svenskars vanor, beteenden, åsikter och värderingar när det gäller samhälle, politik och medier. Idag ger mängden undersökningar och insamlade data exceptionella möjligheter till tvärvetenskapliga analyser över tid på nationell, regional och lokal nivå. Den unika mängden data har bidragit till att SOM-institutet har blivit ett nationellt centrum för forskare med intresse för empiriska studier av samhälle, opinion och medier. Läs mer på www.som.gu.se

Läs gärna också redovisningen här på bloggen av årets SOM-undersökning från den 24 juni år.

Stabilitet i flyktingopinionen men rörligt partipolitiskt landskap

I 2014 års SOM-undersökning syns inga som helst tecken på ökat motstånd mot flyktingmottagning i Sverige, trots att världen idag upplever en flyktingsituation som inte haft sitt motstycke sedan andra världskriget har svenskarnas attityder inte hårdnat.

I årets upplaga av SOM-rapporten, Fragment (red: Bergström, Johansson, Oscarsson och Oskarson) från SOM-institutet, Göteborgs universitet skriver jag återigen en kortare text om opinionsbildning och mobilisering avseende migrationspolitiska frågor. (Jag tror det är mitt 23:e SOM-rapportbidrag på detta tema…)

Vad som ofta glöms bort i den polariserade debatten om migrationspolitik är att fortfarande är partisympatisörernas åsikter i dessa frågor åtskilda, det är inte Sverigedemokraternas sympatisörer mot alla övriga. Fortfarande är Miljöpartiets sympatisörer de minst kritiska mot flyktingmottagning (20 procent) och Moderaternas de mest kritiska (50 procent), bortsett från Sverigdemokraternas sympatisörer som är massivt negativa (90 procent). Skillnaderna mellan partisympatisörer är alltså stor även mellan de partier som satt i riksdagen före 2010.

Attityden till flyktingmottagning har också under åren blivit alltmer partipolariserad och är idag lika tydligt knuten till partisympati som traditionella vänster-höger-frågor. Partisympatisörerna har inkluderat migrationspolitiska uppfattningar i sina partipolitiska preferenser, migrationsfrågorna har alltså blivit vad jag i andra sammanhnag kallat en ny politisk dimension.

Denna gång har jag också valt att titta på de politiska skillnader som finns mellan de grupper som är absolut mest kritiska till flyktingmottagning och övriga medborgare. Av de data som jag analyserat framgår tydligt att de allra mest kritiska, liksom Sverigedemokraternas sympatisörer, har en avsevärt mer negativ attityd till invandring och dess konsekvenser i allmänhet. Men de allra mest kritiska har också en mer negativ attityd till andra offentliga åtaganden, t ex är den allra mest kritiska gruppen mer benägen att sänka skatter, minska den offentliga sektorn, lämna EU och har lägre förtroende för politiker än övriga medborgrare. Som jag också visat i tidigare SOM-texter är således motståndet mot flyktingmottagning en pusselbit i en större politisk föreställning, en föreställning som inbegriper både lägre politiskt förtroende och mer misstro mot offentliga institutioner. (En fördjupning kring politiska konsekvenser av skillnader i förtroende finns också i Sören Holmbergs och Bo Rothsteins kapitel i samma bok.)

Sammantaget menar jag att den migrationspolitiska dimensionen är på väg att omskapa det svenska partisystemet som traditionellt sett utgjort en skala mellan en vänster- och en högerpol. Vi har idag ett partisystem där en tredje pol gör sig påtagligt påmind och kanske är vi också på väg att få en skala av partier som grupperar sig mellan auktoritära/traditionella värden å ena sidan och alternativa/liberala värden å den andra. Vårt flerpartisystem är väl rustat för en sådan partikonkurrens, däremot ser jag stora problem med den blockpolitik som under Alliansregeringen förstärkts. Risken är att två krympande block blir allt mindre representativa för den politiska rymd som återfinns i det faktiska partisystemet. Men utvecklingen är ännu i sin linda.

***

Fler analyser finns i originaltexten som du lätt läser (och laddar ner) här.

För den som vill ha fördjupade analyser och teoretiska diskussioner samt en samlad studie över lång tid rekommenderar jag min bok ”Sverige åt svenskarna. Motstånd och mobilisering mot invandrare och invandring i Sverige” (Atlas Akademi) som kom förra året.

För nedladdning finns också alla mina SOM-texter fram t o m 2013 samlade i rapporten ”Svensk migrationspolitisk opinion 1991-2012” på SOM-institutets hemsida. (Sänd ett mejl om rapporten önskas i pappersform, kan dock dröja pga sommartider.)

Partiledaren – om ideologi (men mest om politikens medel)

Idag är det första maj. Politikens stora helg får man nog säga även om det mest är den röd-grön-rosa sidan som manifesterar sig. Sålunda en lämplig dag att diskutera ideologi i bredare bemärkelse.

När partiledarna får i uppgift att prata ideologi blir det litet si och så med innehållet. Slutsatsen drar jag efter att ha sett – mer eller mindre helt – sju av åtta avsnitt av Sveriges televisions satsning ”Partiledaren” under ett par veckor. Den första intervjun med Åsa Romson var den sämsta, Romson fick frågor kring dagsaktuella frågor i syfte att komma in på ideologiska dilemman. Men dynamiken fungerade inte, och intervjuaren agerade också mer som en klassisk politisk journalist än som en ideologiskt nyfiken programledare. Bäst fungerade programmen med Ebba Busch Thor och Annie Lööf, men även intervjuerna med Jonas Sjöstedt och Jan Björklund fungerade hyggligt. Däremot var programmen med Anna Kinberg Batra och Stefan Löfven närmast katastrofala ur ett ideologiperspektiv. Båda var snåla med sig själva, knäppte ihop, var ängsliga, ville inte tappa kontrollen och inte släppa talepunkterna.

Under seriens gång tyckte jag dock att intervjuerna blev bättre då programledaren lät partiledaren tala allt friare, använde inte nyhetsjournalistikens mer granskande och pressande teknik och frågade nyfiket, vädjande och undrande istället för antagonistiskt. Men, det krävs också att partiledaren själv bjuder till. Det gjorde såväl Annie Lööf som Ebba Busch Thor, men också Jonas Sjöstedt och Jan Björklund. (Åsa Romson försökte nog men det fungerade helt enkelt inte.)

Annie Lööf visade sig vara positiv till statliga ingripanden för att jämna ut och stötta landsbygden där marknaden går bet, Ebba Busch Thor hade en välartikulerad uppfattning om jämställdhet och familj till stöd för sin syn på föräldraledighet och Jonas Sjöstedt talade varmt om ett samhälle där ägandet är gemensamt och jämlikheten i inflytande genomförd men tillstod att det inte går att veta riktigt hur det skall gå till. Jan Björklund landade till slut i att föräldrars valfrihet för skolval är viktigare än att alla barn får en jämlik skolgång, även om han inte ville tillstå det själv.

Stefan Löfven däremot var ängslig och ville under inga som helst omständigheter tala fördelningspolitik. Tanken på att avskaffa ränteavdragen verkade vara livsfarlig att närma sig, trots att vi vet att det vore ett skarpt fördelningspolitisk medel till förmån för arbetarklassen och de icke-bostadsägande. Inte heller några andra aspekter av skattesystemet ville han diskutera, men talade jobbpolitik som om han inte förstod att offentliga investeringar krävs för att få fram jobb, både i offentlig och privat sektor. Anna Kinberg Batra verkade inte vilja ta i sin företrädare med tång och lyckades med konststycket att inte nämna hans namn trots att halva programmet cirklade kring Fredrik Reinfeldts sommartal om ”öppna hjärtan”. Själv talade hon om ansvar, ungefär som Stefan Löfven talade om jobb, alltså utan konkretion och patos. Talepunkter, dessa politikens dödgrävare, talepunkter.

Men, programmen handlade för mycket om politikens medel (vilket kanske inte är så märkligt med tanke på kravet på konkretion) och för litet om de utopier och framtida samhällen som partiledaren såg som sin politiska drivkraft. Ja, de partiledare som har sådana vill säga. Vi tycks ha en politik i Sverige idag som anförs av två partiledare som gjort ängsligheten till sin fana och tävlar om vem som kan smeka flest väljare medhårs (vilket resulterar i en gäspning).

För mig blev programserien en bekräftelse på att politikens mitt tömts på ideologiskt innehåll och mobiliserande berättelser – på flankerna verkar dock drömmarna om ett annat samhälle hållas vid liv.

Om politikens uppenbara brist på politik…

Jag lyssnade idag på riksdagens debatt om vårpropositionen, en ändringsbudget och en ekonomisk proposition diskuterades. Regeringen lägger fram den första budget som blir deras egen. Oppositionen är inte glad och kritiserar det mesta och Sverigedemokraterna passar på att återigen försöka få gehör för sina inviter till både de borgerliga och regeringen. Sådana är debatterna och sådant är det politiska livet, det larmar och gör sig till, som Shakespeare skrev i Macbeth.

För någon vecka sedan skrev två av mina bekanta i sociala medier, oberoende av varandra, att de var trötta på politik. Eftersom båda är politiskt engagerade och båda är samhällsvetare var det ett litet oväntat uttalande. Men på sätt och vis är det talande. Inte bara den mediala rapporteringen om politik utan också politiken själv har blivit närmast fixerad vid talepunkter, strategier och felfinneri. (Ja, jag vet att många statsvetare medverkat i de återkommande analyserna av detta spel.) Medborgare är medvetna om att politik innehåller ett visst mått av taktiska avvägningar och ett visst mått av tillrättaläggande av verkligheten så att den passar den egna ståndpunkten. Jag tror inte att så många har ont av det.

Men när de stora frågorna hela tiden försvinner, när ideologi, utopier och reformtänkande försvinner till förmån för teknikaliteter, förvaltning och ängslighet – då blir politik inte angeläget för andra än de som ägnar sig åt den. Och risken är stor att politik blir en arenasport. Vi tittar på när de andra slåss om bollen, som häromdagen i en meningslös debatt i SvT Aktuellt: Landsbygdsministern Sven-Erik Bucht och Centerledaren Annie Lööf turades om att skylla på varann för att bredbandsutbyggnaden på landsbygden går långsamt. Båda var förlorare och ingen intresserad människa fick ut något politiskt relevant ur den diskussionen.

Jag ser en avsevärd risk att politik – en angelägenhet för alla medborgare i alla faser av våra liv – reduceras till ett spel om att vinna enstaka strider, ibland också personrelaterade dito. I så fall blir inte politiken bara ointressant för medborgarna utan tappar också sin förändrande kraft. Medborgarna fortsätter att engagera sig och intressera sig för samhälle och samhällsförändring – men partier och politiker förpassas till en egen sandlåda.

Politik, som är ett ord lånat från grekiskan, betyder i sig själv ungefär statskonst. Politik som statsvetenskapligt begrepp brukar förklaras, med en av samhällsvetenskapens mest inflytelserika tänkare David Easton, som den auktoritativa fördelningen av värden i ett samhälle. Denna värdefördelning är på intet sätt bara av intresse för politiska broilers, policyprofessionella, riksdagsledamöter eller politiska journalister. Politik är en nödvändighet för oss alla.

Debatten idag kunde kanske inte blivit annorlunda än den blev. Väldigt många ord, en del hårda, blev sagda om de ganska små förändringar som regeringen nu gör för att kunna driva sin egen politik. Från båda håll tillmäts dessa förändringar lite väl stor betydelse. Men för den som lyssnar uppmärksamt så finns de ideologiska skillnaderna där – en del debattörer är kloka och bejakar dem (t ex Ulf Kristersson) medan andra låtsas som om allt står och faller med antingen traineejobb för arbetslösa eller generella subventioner till servicebranschen (ingen nämnd och ingen glömd).

***

Sveriges Television startar på måndag en ny serie partiledarutfrågningar (”inte nu igen” säger mina bekanta…) som har möjlighet att bli intressanta – jag tänker se dem. Kanske får vi en annan debatt om samhället efter det politiska spelets totala seger under 2014? Den som lever får se.

SD och SDU: Strid om ideologi eller makt?

Det pågår en strid mellan ett riksdagsparti och dess ungdomsförbund. Sådana strider är inte särskilt ovanliga, snarare är det normalt att ett ungdomsförbund är mer radikalt, frispråkigt och pådrivande i enskilda frågor (ofta relaterade till gruppen unga) än vad moderpartiet är. Vad som är ovanligt i det här fallet är istället att moderpartiet uppfattar ungdomsförbundet som ett hot i så stor utsträckning att partistyrelsen diskuterar uteslutningar ur partiet. (I det här fallet är ledaren och andra medlemmar även i moderpartiet.)

Jag talar förstås om Sverigedemokraternas (SD) bråk med Sverigedemokratisk ungdom (SDU) inför öppen ridå i alla medier som finns. Partistrider inträffar med jämna mellanrum, jämför med SSU-striderna, ett flertal under tidigare decennier eller med APKs utbrytning ur Vänsterpartiet 1977. Men sällan så öppet och medialt som denna – båda parter tror sig sannolikt tjäna på att föra fram sina argument inför väljare och sympatisörer.

Är striden mellan SD och SDU en fråga om ideologi eller en s k maktkamp? Min uppfattning är att det är en ideologisk konflikt (som inte är ny) men som mer handlar om grad och om profilering i termer av pragmatism/populism än om direkt olika ideologier. Men striden handlar också om principerna för hur partiet skall styras.* SD-ledningen har ett starkt grepp om organisationen, partiet är en post-modern variant av kaderparti där partieliten har starkt grepp om partiet men ändå är beroende av medlemsorganisationen (delvis pga konstruktionen med partistöd i Sverige). Förklaringen till centralismen är att partiet måste värna om den demokratiska trovärdigheten avsevärt mer än t ex Centerpartiet, därför måste kontrollen och granskningen av medlemmarnas agerande vara hårdare. I stort sett alla liknande partier i Europa agerar likadant.

Jag roade mig på lördagskvällen med att gå igenom hur SD respektive SDU presenterar sig på sina hemsidor, och valde då att titta på fliken ”Vår politik A-Ö” och ”A-Ö” som de heter hos de bägge. En sådan uppräkning ger partiet/förbundet möjlighet att helt självständigt lyfta fram de frågor och begrepp som partiet/förbundet vill förmedla som viktiga till presumtiva sympatisörer men också till konkurrenterna. Begrepp och ord som väljs är en del av kommunikationen, politik är lika mycket ett begreppsliggörande av verkligheten som en förändring av verkligheten.

SDU har betydligt fler ämnen/frågor, 64 stycken, än SD som har 40. Av dessa totalt 104 möjliga ämnen är 15 gemensamma. SD har således 25 ämnen som partiet formulerat på annat sätt än SDU och SDU har 49 som man formulerat annorlunda än SD.

Av de gemensamma är några visserligen olika formulerade, men jag har valt att tolka dem som motsvarande ändå, t ex modersmål respektive svenska språket, efter att ha tittat vad som åsyftas. Gemensamma ämnen är t ex Arbetsmarknad, A-kassa, Djurskydd, EMU/Euro, Jämställdhet, Friskolor och Brottslighet.

Hos SD förekommer ett antal frågor som partiet som riksdagsparti kommit i beröring med, t ex vårdnadsbidrag, IPRED, FAS3 och Yrkeshögskolor vilka alla har varit föremål för riksdagsbehandlingar. Av mer egna ideologiska frågor väljer SD att lyfta fram Abort, Anhöriginvandring, Demokrati, EU, Frihandel, Mångkultur, Bistånd, Dödsstraff, HBT och Skatter. Inga av dessa återfinns hos SDU.

SDU väljer istället frågor som Arbetskraftsinvandring, Äktenskap, Familj, Europa, Nationalism, Monarki, Kultur, Islam, Assimilation, Integration, Graviditet och barnafödande. Inga av dessa återfinns hos SD.

SD väljer att lyfta fram vad man tycker genom att referera till frågor som i de flesta fall redan står högt på den svenska politiska agendan (frihandel, demokrati, EU och bistånd) och söker därmed en inkluderande och pragmatisk profil. SDU väljer å sin sida att istället profilera sig ideologiskt genom att lyfta fram frågor som är specifika för en mer ideologisk nationalism, som t ex monarki, kultur, islam, assimilation, Europa.

Låt oss då titta närmare på vad de båda säger om begreppet nationalism, en ideologisk hållning som ibland anges som bakgrund för konflikten.

SDU skriver om den nationalistiska principen att denna:

innebär kortfattat en stat – en nation. Det är en idé om att nationalstaten är den optimala statsbildningen och att världen i teorin borde bestå av nationalstater. Då skulle många konflikter undvikas. Detta är SDU:s viktigaste ställningstagande och vår utgångspunkt i utrikespolitiken.

SD talar istället om nationell identitet, men under rubriken ”Demokrati” och väljer formuleringen:

Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk. Vi ser således förekomsten av en gemensam nationell och kulturell identitet bland befolkningen i staten som en av de mest grundläggande hörnstenarna i en stark och väl fungerande demokrati.

Formuleringarna ligger onekligen ganska nära varandra, även om SDU väljer att tala om ”nation” och SD om ”nationell identitet”. En sådan identitet bör ju vara homogen för att vara just ”nationell”.

SD blandar i citatet samman begreppet ”folk” i termen folkstyre som syftar på folket i meningen medborgare (i början av citatet) och ”folk” i meningen flera folk, där ”folk” syftar på kulturella entiteter som t ex en ”nation” eller ”ethnos” (längre fram i citatet). Folkstyrelse är överföringen av termen ”demokrati” där termen ”demos” visserligen betyder folk på svenska, men i meningen ”medborgare”. Det kan således inte bo ”flera folk” i en stat eftersom det inte finns flera ”demos”, dock kan det finnas flera ”ethnos” (eller nationer) i en och samma stat.*  I praktiken tycks därför SD i denna presentation vara lika nationalistiskt som SDU även om partiet väljer andra termer.

Det är rimligt att SD väljer att skriva om sin nationalistiska princip under termen ”demokrati” och SDU väljer att använda termen ”nationalism” (och en hel del andra liknande markörer). SD vill lyfta fram en mer pragmatisk profil och trycka på sin demokratiska legitimitet. Att ett ungdomsförbund är mer ideologiskt radikalt är naturligt, men det är mera oväntat att denna radikalitet inte uppfattas som en tillgång för moderpartiet. Normalt brukar rekrytering och mobilisering av nya partiaktiva ske via ungdomsförbunden (bl a tack vare en mer radikal hållning) och det är genom arbetet där som medlemmar skolas in i partiarbetet i moderpartiet.

Konflikten mellan SDU-ledningen och SD-ledningen är mer än en maktkamp, det är en fråga om partiets legitimitet. Till skillnad från övriga partier i riksdagen tycker sig SD inte behöva en fristående mobiliserande ungdomsrörelse. Bilden av SD som ett ”mittenparti”, som partisekreteraren uttryckte det i SvT Aktuellt torsdagen den 8 april, är svår att upprätthålla och reproducera med nära band till ett ungdomsförbund som är alltför ideologiskt radikalt.

***

Först i slutet av denna månad (april) vet vi om uteslutningen ur SD av SDUs ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne blir verklighet och vilka motiv som i så fall anges. Oavsett vilka så kommer sannolikt allt material från partistyrelsen på ett eller annat sätt att komma till mediernas kännedom. Fördelen är att vi alla kan bilda oss en egen uppfattning om händelsernas logik.

* SDs starke man i Bjuv, Allan Jönsson, lämnande förra året partiet och bildade eget, som han själv anförde, i protest mot SDs ideologiska enkelspårighet och centralstyrning. Jönsson var länge en stark intern kritiker i SD. Bjuv var SDs starkaste fäste i landet i valet 2010, men vad som sällan sägs är att Allan Jönsson redan hade en politisk plattform i Bjuv och Skåne. SD behövde på sätt och vis den lokalpolitiskt starke Jönsson mer än vad Jönsson behövde SD. Läs mer här och här.

Departementsvalen i Frankrike: Nytt valsätt och nya valkretsar

Högerblocket gjorde ett mycket bra resultat i de franska valen till departementsfullmäktige. Inte någon gång tidigare har så många departement svängt över, och i det här fallet då till högern. Också flera historiskt ”röda” departement har blivit högerstyrda medan endast ett gått från höger- till vänsterstyre.

Front National fick också framgångar i meningen att partiet nu är representerat i fler departement. Men Front National fick till slut 62 ledamöter valda, högerblocket fick 2418 och vänsterblocket 1592. FN styr inte något departement men hade en majoritet av de röstande bakom sig i ett femtiotal kantoner, en missräkning för partiet då Frankrike har drygt 2000 kantoner (efter omgörningen). Valets stora segerherre hette Nicholas Sarkozy som, i någon mån uträknad, kom tillbaka som högerblockets ledare i höstas och ledde sin partiallians till storseger. Efter gårdagens val styr högern 67 departement och vänstern 28.

Men, vad som sällan sägs i i diskussionen om det franska departementsvalen 2015 är att det är första gången som en ny ordning för valen används. Denna gång skulle alla ledamöter väljas, inte bara hälften som förr, och på en gång. Tidigare förnyades hälften av departementens ledamöter vart tredje år, mandatperioden var (och är) sex år. Valen var s k kantonalval och genomfördes efter ett rullande schema. Att då nästan trettio departement svängde över är mer begripligt om man betänker att både 1982 och 1998 svängde närmare femton, alltså hälften så många när hälften så många platser stod på spel.

Att valsättet förändrats och kantonerna halverats ändrar inte på det faktum att Frankrike befinner sig i en turbulent politisk situation med en regering och president vars ideologiska inriktning tappat i förtroende, och att den franska höger som länge ägnade sig åt fraktions- och personstrider lyckades samla ihop sig nog mycket för att avgå med en klar seger i valen. Men det ger perspektiv och förklarar varför en ”högervåg” just detta år 2015 fick en avsevärt större effekt än den hade fått under det gamla systemets tid. Förändringen förklarar också Front Nationals starka intresse och stora förhoppningar inför valet, men väljarstödet var i procent räknat ungefär detsamma som i valet till EU-parlamentet för nio månader sedan.

Läs mer här och här. (franska)

En bref: Ledarsidan som varumärke

Ledarskribenterna kan fortfarande vara de som artikulerar sentiment och åsiktsdimensioner bland medborgarna, som uttrycker och argumenterar för ståndpunkter på ett sådant sätt att de är möjliga att omsätta i politisk handling. Men ledarskribenter kan med samma demokratiska legitimitet skapa ett samtal mellan provokatörer och högljudda kritiker, eller använda plattformen för att göra politiken mindre ideologisk och mer till en personfråga. Avgörande för demokratins vitalitet är vem som artikulerar de nya argumenten, vem som finslipar de framväxande resonemangen inom de rörelser som partierna inte fångar upp. Vem som tar sig an de anständiga röster som inte får plats i det offentliga samtalet.

Igår torsdag publicerade Göteborgs-Posten min kulturartikel kring ledarsidor i ett nytt politiskt och medialt landskap. Ledarskribenterna har på intet sätt blivit betydelselösa, men när partierna inte behöver någon partipress och medierna blir alltmer styrda som kommersiella företag – hur skall ledarsidorna vara demokratiskt relevanta? Jag menar att ledarskribenter och ledarsidor har en kanske ännu viktigare uppgift idag eftersom partiernas band med medborgarna sviktar i avgörande avseenden. Men då krävs att de aktiva skribenterna tar denna demokratiska uppgifts nya former på allvar och att tidningsföretagen blir varse till publicistiska ansvar. Eller som Stig Hadenius uttryckte det 2001, genom att visa ”förmåga till analyser som ger bidrag till den allmänna samhällsdebatten”.

Kristdemokraternas ideologiska förnyelse

Vägen fram till partiledarskapet för Kristdemokraterna tycks nu helt rak och jämn för Ebba Busch Thor. Hon är den enda kandidaten och valberedningens förslag inför det extra rikstinget den 25 april. Vid det tillfället skall också hela partistyrelsen förnyas och besked om förslag bör komma snart (handlingar skall vara ute fyra veckor före tinget). En ny partiledare som vill förnya behöver inte bara ett nytt arbetslag kring sig själv utan också en partistyrelse som vill hens väg.

Sedan Jakob Forssmed lämnat beskedet att han inte står till förfogande som partiledarkandidat har Busch Thor tydligare markerat sin vilja att samla partiet. Hon sa t ex i SvT Aktuellt häromdagen att hon inte menat att KD står till höger i svensk politik, utan att KD står mer till höger än till vänster. Ett besked som väl får ses som en tydlig modererande markör nu när konkurrensen om posten är över.

Ett byte av partiledare efter flera förlustval och i opposition är generellt tuffare och hårdare än andra, och när valet sker genom medlemsomröstningar brukar antalet kandidater vara fler än när det är representativa församlingar som röstar. KD har kombinerat båda systemen, flera kandidater har framträtt inför distrikten (aktiva medlemmar) och därefter har distriken nominerat. Först efter den processen har valberedningen gjort sitt val och ledaren väljs sedan (sannolikt) i god ordning med en enda kandidat på ett riksting. KD bekräftar således tesen fast i två delar.

När ett parti genomlidit flera förlustval, fått nya konkurrenter i partisystemet (primärt SD) och byter ledare är det också som mest sannolikt att det sker en ideologiförändring i partiet. I partier med flera ideologiska strömningar att vila på kan en kantring ske från den ena till den andra, i partier med mer entydig ideologisk inriktning sker en omtolkning och nya sakfrågor kan inkluderas. Det svenska partisystemet är ytterst tungt i mitten numera och KD har före Sverigedemokraternas ankomst varit det enda av partierna som åtminstone retoriskt avhållit sig från att vara ”liberala”.

Ingenting i partiets historia eller i det Busch Thor sagt tyder på att den konservativa profilen kommer att tonas ned partiideologiskt. Men KD har genomgått en ideologisk utveckling från ett parti som uttryckligen vägrade placera sig på vänster-högerskalan (precis som Miljöpartiet) till att bli ett parti som sökte sig till de europeiska socialkonservativa partifränderna med både en EU-positiv profil och betoning av kollektivism i sociala och moraliska frågor (ansvar och familj). Kristdemokraterna har sedan dess sökt sig fram ideologiskt genom att till detta lägga mer allmänborgerliga frågor som fastighetsskatt, valfrihet i vården och etablissemangskritik. Ingen av de sistnämnda har gett mer än tillfällig utdelning och partiet har nuddat fyraprocentsribban i en hel räcka av opinionsundersökningar. Regeringssamarbetet med övriga borgerliga partier har dock kostat på och det mesta talar för att partiet kan andas viss morgonluft under den kommande mandatperioden bara genom att frigöra sig lite från Allianssamarbetet. Något som Busch Thor också sagt att hon vill.

Jag tror att KD kommer att genomgå en ideologisk omstöpning men då framför allt genom att välja andra profilfrågor. Busch Thor har redan i flera intervjuer och uttalanden markerat att hon tänker strida mot det hon kallar ”politiska lösningar som kommer ovanifrån”. Det skulle i så fall kunna ideologiskt knytas ihop med kristdemokratins betoning av subsidiaritet och familjens roll som samhällets kärna. En ideologisk förnyelse inom ramen för socialkonservatismen alltså. Svensk politik skulle må bra av en genomtänkt, fördjupad och ansvarsfull socialkonservatism i kontrast till å ena sidan det smockfulla mittfält där man får ha linjal för att mäta avståndet mellan en del partier och å andra sidan den populistiska nationalismen.

*

Tidigare har jag skrivit om kristdemokraternas idéutveckling t ex här och här.

Min bok ”Religion och politik. Den europeiska kristdemokratins dilemma”(1998) behandlar ideologiska frågor i relation till väljare och regeringsmakt.

I min doktorsavhandling ”I nationens intresse? Gaullismens partiideologi 1947-1990” (1993) studerar jag hur och när partiideologisk förändring inträffar.

Ledarlösa rörelser utmanar partipolitiken

I tidningen le Monde menar den franske statsvetaren Bertrand Badie att den arabiska våren blev en föregångare till en stor, månghövdad politisk rörelse, som spridit sig den ovanliga vägen från det globala syd till det globala nord. Den arabiska våren 2011, Occupy-rörelsen i USA, Syriza (Grekland) , Podemos (Spanien) och Femstjärnerörelsen (Italien), de gula paraplyerna i Hongkong är bara några exempel på hur det politiska – för att använda Chantal Mouffes term – tar kropp på våra gator. I Göteborg ser jag både i dagens Feministiska marsch på Internationella Kvinnodagen och i gårdagens Trängselskatteprotest nya och skilda grupper av medborgare som väljer att manifestera sin politiska vilja i det urbana offentliga rummet. Värt att nämna är också rörelser som kräver gratis kollektivtrafik eller som protesterar mot övervakning och kontroll både av våra fysiska kroppar i det offentliga rummet individer och av vårt virtuella agerande.

Jag menar att mobiliseringen av folket i protester mot etablissemanget, överheten, staten, systemet m m bör ses som en varning. De politiska partiernas roll är att vara transportbanden mellan makten och medborgarna, men dagens partier har i stor utsträckning själva blivit en del av makten. En hel del av den här folkliga mobiliseringen fångas upp via nya partier som Feministiskt Initiativ, Sverigedemokraterna eller i Göteborg Vägvalet men oftast i form av ledarlösa rörelser utan kontinuitet eller organisation. Många av de nya rörelserna gestaltar en kraftfull maktkritik – förespråkar en annan form av politik, mer transparent, mer medlems eller sympatisörsstyrd, anti-auktoritär och individualiserad, ofta hänvisande till ”verklig” demokrati.

Till skillnad från de ”gamla” partierna är de nya rörelserna inte i första hand intresse- eller klassbaserade utan bygger på en moraliserande kritik mot makten. De arbetar heller inte i den representativa demokratins andra utan är direktdemokratiskt inspirerade. Kritik mot etablissemanget har naturligtvis alltid funnits, och utom-parlamentariska rörelser likaså. Men de proteströrelser vi ser idag menar filosofen Sandra Laguier har gemensamt att ett enda slagord återkommer hela tiden och det är demokrati. Med hjälp av detta begrepp kräver människor tusentals olika saker, den enda gemensamma nämnaren är ett krav på jämlikhet och krav på respekt för individens integritet. Rörelserna menar sig inte representera någon annan än sig själva. Sättet att protestera är inte med krav på åtgärder eller reformer utan att ockupera, manifestera, blockera eller ta plats antingen i det offentliga eller digitala rummet. Bakom tankegången ligger, menar Laguier, idén att medborgarna skall återta ett territorium/plats som de anser sig ha rättigheten till eftersom den är (skall vara) gemensam.

Olika händelser utlöser de här folkliga upproren men det är onekligen svårt att blunda för den kraftfulla förändring av den politiska scenen som dessa ledar- och organisationslösa rörelser idag skapat. De är en mycket prekär utmaning för de traditionella partierna, kanske särskilt i europeiska länder som Frankrike där politikerföraktet redan är utbrett. Sociologen Albert Ogien påpekar att de politiska partierna sedan förra seklet levt i tron att det är de som formar opinionen. Men dagens medborgare vill inte ha någon som talar i deras ställe.

Är det möjligt att dessa rörelser kan växa in i och bli en del av partisystemen i de demokratiska länderna? Kanske, men då krävs dels ledarskap dels en vilja från de styrande.

Kan de utgöra grunden för en fredlig demokratisering i icke-demokratier? Tveksamt på kort sikt, eftersom de inte bär med sig någon form av alternativ organisering som kan ersätta de hegemoniska regimerna. Kanske på längre sikt.

Viktigast är dock att om inte de politiska partierna vaknar upp ur sin gemensamma sövande sagostund där allt kommer att förbli som det varit, bara med lite fler partier och lite färre medlemmar, så står även vår stabila svenska demokrati inför risken att förlora sin politiska legitimitet.

***

Artikeln i Le Monde finns bakom betalvägg men kan hittas här.

Laugier och Ogien har tillsammans skrivit ”Le Principe Démocratie” där de undersöker och diskuterar hur politik i demokratin har gått från ett ”hur” till ett ”varför”. För den som läser franska.

Läs gärna också mer i min och Ulf Bjerelds bok ”Den nödvändiga politiken” (2011, slut på förlaget, kan beställas från författarna) samt i kapitlet ”A new era of partypolitics in a globalized world” i Gloppen och Rakner ”Globalization and democratization” (2007).