Kategori: Politiska partier

Är Quebec Solidaire ett s k dygdeparti? Om en ny partifamilj på en ny kontinent

Begreppet ”virtue parties” eller dygdepartier har jag använt i olika sammanhang under de senaste åren i syfte att peka på en utveckling av nya partier i Europa som inte stämmer in vare sig på vänster-högerskalan eller andra vedertagna dimensioner. Naturligtvis driver dessa partier frågor som återfinns på andra politiska dimensioner, annars skulle de inte röna någon uppmärksamhet. Men kombinationen de för fram tycks mig ny och unik. Dessa partier är liberala i sin grundhållning men starkt upptagna med individuella rättigheter och transnationella frågor. Påtagligt ofta driver de frågor som rör personlig integritet och autonomi, men också frågor som rör kvinnors, minoriteters och migranters rättigheter.

Dygdepartier har också så gott som alltid på sitt program att motarbeta korruption och maktmissbruk, men använder sällan den populistiska anti-elit-retoriken. Två partier i Sverige som ligger nära idealet, det ena mer än det andra är Feministiskt Initiativ och Piratpartiet. Jag har också brukat nämna det franska MoDem som ännu ett exempel (partiet har gått kräftgång i samband med den implosion som franskt partiväsen varit med om efter Hollandes tillträde som president). Även det numera försvunna Ny Alliance i Danmark såg ut att vara början till ett sådant parti.

I samband med valkampanjen inför valet i Quebec den 7 april har jag noterat ännu en kandidat – på den nordamerikanska kontinenten – för att möjligen kvala in i gruppen dygdepartier. Eftersom jag inte haft någon möjlighet att bekanta mig med partiet annat än ganska ytligt via media och partiets egen hemsida vill jag inte vara för säker, men i flera avseenden tycks Quebec Solidaire likna ett s k virtue party.

Partiet driver minoritetsrättigheter, miljöfrågor och frågor som rör mänskliga rättigheter och sociala rättvisefrågor. I den kanadensiska kontexten ses det som ett vänsterparti, men jämfört med den europeiska kontexten tycks Quebec Solidaire snarare likna de gröna partier som numera är en naturlig del av europeisk politik. Men det är inte miljö- eller energifrågor, inte heller klimatfrågan, som är drivande för Quebec Solidaire utan snarare rättighetsaspekterna. Tilltalet är också påtagligt kunskapsorienterat i motsats till intressebaserat. Det slagord som anges på partiets egen sida är ”jag röstar med huvudet” och därmed ett implicit avståndstagande från övriga partiers känslomässiga och/eller intressebaserade utgångspunkter. Och visserligen vill Quebec Solidaire på sikt se en ökad suveränitet för Quebec, men denna skall snarare ses som ett frigörande från själv suveränitetsidéen, alltså en närmast ”transnationell suveränitet.”

Hur det går i valet i Quebec är bäst osagt, men tydligt är att Quebec Solidaire just nu gör en bra valkampanj. Huruvida det också är ett parti som kan betraktas som ett s k dygdeparti får kommande analyser utvisa.

*

Läs gärna också ”Sailing along new cleavages” om det svenska Piratpartiet och förra EU-valet.

En bref: Sverige åt svenskarna

När sambandet mellan social klass och partival försvagas blir det också möjligt att mobilisera väljare på andra grunder, till exempel med hjälp av ett motstånd mot just de liberala och toleranta värderingar som numera är dominerande. Grupper av medborgare som inte känner sig hemma vare sig i dessa värden eller i det etablerade partisystemet blir en möjlig bas för nya partier, partier som därmed kanaliserar och samlar uppfattningar som tidigare befunnit sig i den ideologiska marginalen.

Jag skriver idag i Dagens Arena några korta rader kring ett av de övergripande teoretiska perspektiven i min nyutkomna bok ”Sverige åt svenskarna. Motstånd och mobilisering mot invandring och invandrare i Sverige” (Atlas Akademi). Äntligen har jag samlat mig till en genomarbetad och resonerande sammanhängande text kring det forskningsområde som i två decennier följt mig likt en väldresserad hund. Syftet med boken är att beskriva, förklara och förstå hur främlingsfientlighet mobiliseras och mobiliserar liksom de möjliga konsekvenserna av en sådan mobilisering. Argumentationen bygger på en teoretisk demokratimodell som betonar politiska partier, gemensam offentlighet och nationsbyggandets grundläggande skiljelinjer.

För den som vill ha fler ”siffror” går det bra att ta del av mina samlade artiklar kring migrationspolitisk opinion inom ramen för mitt samarbete med SOM-institutet; Svensk migrationspolitisk opinion 1991-2012, Tema-rapport 2013:2.

Nytt parti politiserar manliga domäner: industri och invandring

I pressen sägs nu att Bert Karlsson återigen tänker ge sig in i politiken. För den yngre läsekretsen bör kanske påminnas om att Bert Karlsson tillsammans med Ian Wachtmeister en gång i tiden startade partiet ”Ny Demokrati” och tog det in i riksdagen för en mandatperiod, 1991-1994. Ny Demokrati var ett anti-etablissemangsparti, ett populistiskt parti i likhet med tidiga missnöjespartier som återfanns i Norge och Danmark. Men Ny Demokrati kom snabbt att glida över till att bli ett främlingsfientligt parti med flykting- och invandringspolitiken högt på agendan. Det parti som Bert Karlsson nu avser att ge sitt stöd kommer att ha två frågor på programmet: industrin och invandringen. Karlsson säger till Svenska Dagbladet att ”(o)m man inte förstår att vi behöver industrier i Sverige då är man ju helt ute och cyklar.” Grundaren till det nya parti som Karlsson säger sig stödja, Lars Carlström säger om invandringen (också till SvD) att ”(v)i kanske borde titta över om vi kan härbärgera alla. Kan vi ge alla en chans till en ny start på det sätt som man kanske skulle önska.”

Det är knappast någon slump att det är just de två frågorna om ökad plats åt industrin och minskad invandring hamnar på den nya partiets shortlist. Effekterna av globaliseringen på det svenska samhället är att traditionell industri minskar och rörligheten ökar. Arbetskraften inom traditionell tillverkningsindustri liksom bland underleverantörer minskar och processerna effektiviseras eller flyttar. Samtidigt ökar arbetskraften inom tjänstesektorn, en sektor som ofta ger arbete åt just migranter – allt från högskoleutbildade ingenjörer till flyktingar utan skolunderbyggnad. Att det nya partiet väljer att fokusera på dessa båda frågor tillsammans är därför fullt logiskt.

För Sverigedemokraterna blir det en konkurrent på ett sakområde som partiet i princip ägt själva, och för traditionella arbetarklasspartier kan det bli ytterligare en utmaning där Sverigedemokraterna redan gjort inbrytningar. Att det främst är män som kommer att känna sig lockade av det nya partiet – om det väl ser dagens ljus – är sannolikt.

Mer om nya partier av kollegan Gissur Erlingsson på Politologerna.

Om nya partier inför valet 2006 av undertecknad i Göteborgs-Posten.

En bref: Partierna sviker sin roll i demokratin

För de läsare av bloggen som möjligen missat det så skrev jag och Ulf Bjereld på DN Debatt i lördags om de hot mot demokratin som vi ser som de mest påtagliga just nu – nämligen de politiska partiernas sviktande förmåga att agera i enlighet med sin roll i en liberal demokrati.

Partierna skall mobilisera de sociala konfliktlinjer som uppkommit under varje nationsbyggandeprocess och göra dem till politiska skiljelinjer. Dessa konflikter skall aggregeras, artikuleras och kanaliseras in i de politiska institutioner som utövar beslutsmakt över nationen, alltså auktoritativt fördelar resurser till medborgarna. Traditionellt brukar man ange att partierna skall vara ett ”transportband” mellan medborgare och institutioner. Värt att notera att det inte är fråga om någon ”opinionsdemokrati” eller ”åsiktsdemokrati”. Då behövde vi inga partier. Partiernas roll är ju att samla, gestalta, uttrycka och kompromissa sig fram till politiska reformförslag som kan kanalisera de djupa konfliktstrukturerna in i beslutsfattandet. Normalt sker detta arbete via konkurrerande ideologiska system som ger form och innehåll åt förslagen. Via en parlamentarisk dragkamp mellan partier kommer processen fram till demokratiska beslut. Beslut som sedan skall omsättas i handling i en opartisk och transparent offentlig förvaltning.

För den som vill läsa mer om den demokratiuppfattning som underbygger vår syn på partierna rekommenderas Seymour Martin Lipset och Stein Rokkans banbrytande arbeten från 1960-talet. I modern tappning kan edn nya boken ”Democratic decline and democratic renewal” av Ian Marsh och Raymond Miller nämnas. Författarna kommer också med förslag om hur partierna och demokratin kan vitaliseras. Ian Marsh utvecklar resonemanget på LSE-bloggen (forskarblogg från London School of Economics).

Vi har också själva skrivit en boktrilogi där vi argumenterar för hur den nuvarande situationen kommit till och varför den är ett hot mot en utveckling och fördjupning av vår demokrati: I Vattumannens tid? (2005), Kampen om kunskapen (2008) samt Den Nödvändiga politiken (2011) alla på Hjalmarson & Högbergs förlag.

Front Nationals stöd – en sufflé eller en sockerkaka?

För några veckor sedan visade en opinionsundersökning i Frankrike att nästan var fjärde fransk väljare tänkte sig att rösta på Front National i nästa års Europaval. Förklaringen till det starka opinionsstödet är en kombination av aktualitet (lokalval i Brignoles), euroskepticism, djupt missnöje med den socialistiske presidenten och den konservativa högerns långvariga flirt med de idéer som förs fram av Front National.

Förra gången det var Europaparlamentsval (2009) var valdeltagandet i Frankrike drygt 40 procent så frågan om prediktionsmöjligheten är omöjlig att svara på utan att väga mot röstvilja och tidigare valdeltagande. Och då fick Front National tre mandat i Europarlamentet (Frankrike har 72).

Opinionsmätningar kan aldrig tas som intäkt för partival, de är alltid en approximation och beskriver en situation vid en exakt tidpunkt där en del av kontexten är just att den avgivna preferenser inte innebär ett faktiskt partival. Det är till och med så att det är rimligt att idag se avgivna preferenser i en opinionsundersökning som en del i en opinionsbildningsprocess från medborgarnas sida. Man kan närma sig den faktiska valhandlingen mer eller mindre skickligt genom metodval och frågekonstruktioner, men skarpt läge är det bara och endast vid själva valhandlingen.

Dock, Marine le Pen har lyckats avdemonisera sitt parti och hennes framtoning är en helt annan än faderns. Emellertid har hon genom kritik av den frigivna gisslans skägg och klädsel lyckats trampa i klaveret i en ur fransk nationell synpunkt olycklig fråga. Hon tyckte sig se ett underkastande under islam i de långa skägg och de turbanliknande huvudbonader som bars av de efter flera år fängslade fransmännen i Sahara.

Oavsett Marine le Pens eget politiska arbete – som inte skall underskattas och är huvudingrediensen – så är opinionsstödet för partiet en sufflé som lagats av 1. en högerkonstellation i konvulsioner (på väg att splittras i en liberal och en konservativ del) och 2. där framförallt den konservative ledaren Jean-Francois Copé mer än gärna lägger sig nära Front Nationals retorik samt 3. djupt missnöje med president Hollandes förmåga att återupprätta ekonomin. Lägg därtill den europeiska krisen som  gett stark vind i seglen för en euroskeptisk opinion så är rätten färdig. Den intrikata frågan är om sufflén står sig när den kommer ut ur ugnen eller om den sjunker ihop (som suffléer dessvärre ofta gör…) Det kanske visar sig istället vara en sockerkaka! Om detta vet vi intet förrän i slutet av maj.

Politik och demokrati i krisens Europa

Måndagen den 28 oktober hade jag förmånen att få medverka vid en fortbildningsdag för gymnasielärare i Göteborg, anordnad bl a av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Jag höll en föreläsning om om politik och demokrati i relation till den europeisk krispolitiken. Nedan publicerar jag det textunderlag jag använde, det muntliga framförandet var något utvidgat i relation till texten. (Ber om överseende med att denna text är skriven för det talade ordet.)

”Ett spöke går runt i Europa – kommunismens spöke”. Så skriver Karl Marx och Friedrich Engels i den politiska pamfletten ”Det kommunistiska manifestet” som utkom år 1848. De syftade inte på spöke i vardaglig mening utan istället en vålnad, en ande som påverkade och berörde allt som den kom i beröring med. I vårt Europa, och då Europa i bredare mening än EU:s 28 medlemsstater, ser vi också skrämmande vålnader torna upp sig. I södra Europa har människor blivit av med sina arbeten i en alldeles extrem omfattning, stater dignar under skulder och räntor, unga människor emigrerar för att söka arbete norrut och ovanpå det anländer nödlidande flyktingar till Europas kuster från Nordafrika, Mellanöstern och Afrikas Horn. Många debattörer har pekat på hoten mot EU-systemet, mot euron, mot demokratin och på populismens utbredning. Men parallellt med detta ser vi också demokratiska system som inte bryter samman, regeringschefer som väljs om, kollektiva beslut som stödjer de stater som pressas hårdast, öppna gränser och mottagningsförhållanden för migranter som i många länder är goda och en relativt sett hög europeisk utbildningsnivå. Bilden är inte svart-vit, inte enkel och inte självklart tolkningsbar.

Jag uppfattar trots allt situationen i Europa idag som stabil, men sårbar. Stabil därför att det finns ett regelverk som alla EU:s stater kommit överens om och som utgör grundvalen för samarbetet. I detta regelverk finns t ex den fria rörligheten som en grundsten men också de demokratiska valen till Europaparlamentet. Stabilt också därför att de stora länderna med relativt hög välfärd har regeringar som stödjer medlemskapet fullt ut, länder som Tyskland och Frankrike har inte visat någon vilja att förneka grundsatserna i det europeiska samarbetet. Men stabilt också därför att EU spelar stor roll som kollektiv makt gentemot USA, de afrikanska länderna och Ryssland. Endast som ett kollektiv kan de europeiska länderna hantera t ex frihandelsavtal, biståndsinsatser och maktpolitik i den europeiska periferin. Stabilt också därför att Europa fortfarande utgör en ö av ekonomiskt välstånd, välutbildad befolkning, fredliga politiska omständigheter och god infrastruktur jämfört med t ex Nordafrika eller Västasien.

Men Europa är också sårbart. De demokratiska institutionerna utsätts för stark press i form av ekonomiska skulder och ränteutgifter av gigantiska mått, arbetslöshet, minskande tillväxt och risken för en förlorad ungdomsgeneration. Men demokratin utsätts också för stark press inifrån sig själv. Många valda politiker tvingas fatta beslut som försämrar befolkningens standard och förutsättningar för framtiden inte därför att de ideologiskt valt det utan därför att yttre krafter – läs EU och den europeiska riksbanken – kräver det. Folket tappar förtroende för politikerna dels därför att de inte själva råder över situationen i landet, dels därför att de fattar beslut som direkt försämrar medborgarnas liv. När det framgår att finansiella aktörer som banker och andra finansföretag som säljer och köper valuta, aktier och obligationer inte behöver betala för de ekonomiska risker de tagit blir medborgarnas frustration ännu större. Tilltron till demokratin i meningen ett politiskt system för förhandling, avvägning och öppen diskussion som leder till förnuftiga beslut i kollektivets intresse sjunker. Grupper som misstror demokratin samlar stöd, partier som föreslår enkla lösningar ökar sin mobilisering och medborgarnas vilja att medverka i demokratiskt beslutade processer minskar.

Men Europa är sårbart också därför olika delar av kontinenten genom sin historia hämmas och påverkas på väldigt olika sätt. Härförleden drev den finska regeringen krav på att Grekland skulle ställa säkerheter för de lån som de olika euro-länderna ger till den krisande grekiska staten, och så blev det också. För något år sedan tyckte två tredjedelar av de finska medborgarna att Grekland inte skulle få mer i lån av euro-länderna. En motsättning mellan syd och nord kan anas. De ekonomier som krisar mest idag är vid sidan av Italien de länder som styrdes av fascistiska och auktoritära diktaturer till bara för 35 år sedan. Statsbyggnadsprocessen har i de sydeuropeiska länderna inte haft samma förutsättningar som i Sverige eller för den delen Nederländerna. De södra delarna av Europa har också varit viktiga mottagare av EU-stöd i olika former redan tidigare, och utvandringen från framför allt Italien och Grekland norrut var länge stor. I de sydöstra delarna av den europeiska unionen återfinns stater som demokratiserats ännu mer nyligen och där de sociala klyftorna inom länderna är med europeiska mått mätt hisnande. I länder som Rumänien, Kroatien, Ungern och Bulgarien finns grupper av medborgare som mer eller mindre helt ställts utanför ett verkligt medborgarskap – inte bara på grund av allmän fördomsfullhet utan också institutionellt genom diskriminering och därmed inte haft möjligheter till skolgång, arbete och bostäder på samma villkor som andra medborgare. Framför allt gäller det stora romska befolkningsgrupper, men även andra medborgare befinner sig i liknande situationer. Motsättningar mellan regioner i Europa som präglas av nationell jämlikhet och de som tvärtom kännetecknas av stor spridning av ekonomiska tillgångar, utbildning och rättigheter kan också anas.

Den välkände tyske professorn i sociologi Jürgen Habermas påminde i en föreläsning i våras i Leuven i Nederländerna om vad begreppet solidaritet innebär. Solidaritet är ingen moralisk fråga eftersom moraliska förpliktelser handlar om att efterleva en etisk norm, det är normen som är det centrala. Moral är inte avhängig vem den andre är utan hur den etiska förpliktelsen ser ut. Däremot är solidaritet en fråga om ömsesidighet, om delade intressen och lånsiktiga utfästelser för någon gemensamt. Habermas menar att om den monetära unionen med Euron skall överleva – och med den skulle jag säga det europeiska projektet såsom det ser ut nu – så krävs det mer än lån till stater som inte klarar sina skulder för att de skall bli starka och kunna konkurrera på egna villkor igen. Det finns inget moraliskt rätt i att låna ut pengar till den som levt över sina tillgångar tycks han mena, det är helt fel argument för en gemensam europeisk politik mot krisen. Istället är det solidaritet som krävs. Och med solidaritet menar han en gemensam insats med utgångspunkt i ömsesidigt delade politiska utgångspunkter, utgångspunkter som innebär att vill Europa främja tillväxt och konkurrenskraft globalt som måste det ske som en aktör inom ramen för euro-zonen. Och, vilket är det som är utmanade i vad Habermas säger, det kräver att Tyskland och många andra länder också accepterar ekonomiska förluster för den egna ekonomin och de egna medborgarna på både kort och lite längre sikt. Allt i syfte att säkra tillväxten och välfärden i ett verkligt långsiktigt perspektiv. Den europeiska diskussionen befinner sig dock inte riktigt där jsut nu. Snarare är det de moraliska argumenten som är mest frekventa medan den genuina solidariteten lyser med sin frånvaro – möjligen därför att det faktiskt inte finns de djupt liggande delade politiska perspektiv som solidariteten kräver. Båda de sårbarheter som jag målade upp innan – alltså misstron mot demokratin och de regionala spänningarna inom EU – är menar jag en förklaring till att de delade politiska utgångspunkterna faktiskt inte finns där och kan utgöra en grund för verklig solidaritet.

Om vi vänder blicken mot medborgarna och de stämningar och uppfattningar som finns bland dem så tänkte jag uppehålla mig något dels vid vad vi kallar euroskepticismen, vilket alltså är en skeptisk eller negativ hållning gentemot hela det europeiska integrationsprojektet, dels vid den politiska populism som blivit ett permanent inslag i europeisk politik sedan 1990-talet.

Svenska folket var till skillnad mot många andra länder som anslöt sig efter kalla krigets slut skeptiska till EU redan vid inträdet. Så sent som 2005 var också fortfarande 38 procent av svenskarna emot det svenska medlemskapet i EU, vilket faktiskt var samma nivå som i samband med folkomröstningen 1994. Direkt efter inträdet steg motståndet kraftigt i Sverige och 1996 var mer än hälften av svenskarna emot medlemskapet i EU. Det är först under senare delen av 00-talet som stödet för EU-medlemskapet ökat till mer än hälften av den svenska befolkningen (53 procent år 2010).

Attityden till euron har dock blivit väldigt mycket mer negativ de sista åren, något som antyder att ytterligare fördjupning av det europeiska samarbetet är nog inte något folkligt förankrat projekt i Sverige. Och den trenden är europeisk, stödet för EMU har inte varit så lågt som nu i de mätningar som finns sedan 2006, endast 51 procent av EU-medborgarna tror på den europeiska monetära unionen. Och mest negativa är svenskar och britter där nästan 80 procent är emot.

Nyttan med det europeiska projektet anser svenskarna framför allt ligger inom det som rör utbildning, forskning och brottsbekämpning. Starkast negativa känslor upplevs istället i relation till ekonomi, invandring och bristen på nationell självständighet där EU anges ha haft en negativ betydelse.

Men synen på det europeiska samarbetet är inte längre en enkel fråga om för eller emot. Grundhållningen i Sverige är pragmatisk, vi är en del av EU på gott och ont. Inte mer med det. Men det finns absolut inget stöd för en fördjupning eller utvidgning av samarbetet inom Europa i mer generella termer. Samtidigt anger 80 procent av EU:s befolkning att den ekonomiska krisen måste tacklas på EU-nivå och nästan alla anser också att det är ekonomin och arbetslösheten som är de två största problemen i den europeiska unionen.

Jag skulle säga att skepticismen mot det europeiska projektet handlar om att människor upplever vanmakt avseende inflytande över de stora globala eller regionala ekonomiska förändringarna och reagerar med att dels vilja se en överstatlig kraft som agerar mot hoten, dels mer makt åt de egna politiska preferenserna på nationell nivå. På så sätt kan paradoxen att vi européer tycker att EU:s viktigaste fråga att lösa är ekonomi och arbetslöshet samtidigt som stödet för det som är EU:s sätt att lösa dessa frågor – den gemensamma valutan – sjunker kraftigt, fås att gå ihop.

Ett flertal partier inom Europa samlar sig nu inför Europaparlamentsvalen, i Sverige den 25 maj 2014, i syfte att mobilisera väljare på frågor som rör kritik av den Europeiska Unionens grundläggande idéer om ökad integration på alla områden och lika rättigheter för alla medborgare. Partier som Front National i Frankrike eller Geert Wilders Frihetsparti i Nederländerna är kända förespråkare för nationell suveränitet, men även konservativa partier som Tories i Storbritannien och Moderaterna i Sverige beskriver idag EU med större distans och mindre entusiasm.

Geert Wilders talar om en europeisk vår och ett Europaval skall innebära ett genombrott för den europeiska patriotismen och Marine le Pen, som leder Front National, använder begrepp som ”extrem-atlantist” för att beskriva den f d franske presidenten Nicholas Sarkozys syn på samarbetet mellan USA och Europa. Detta med anledning av den s k NSA-skandalen om avlyssning av europeiska ledare. Hon kräver att den franska suveräniteten återställs även i cyberspace. Vi ser alltså en rörelse i nationalistisk riktning inom olika områden – allt från invandring till internet. Xenofobi, populism, misstro och distans är inte längre en fråga om vänster och höger utan snarare om nya politiska skiljelinjer. En sådan skiljelinje ser vi i termer av motsättningen mellan just transnationella system som EU – och alla de nätverk och överenskommelser som EU initierar – och å andra sidan nationalstaterna och den maktbas som finns där. Den nationella suveräniteten blir utgångspunkten för såväl patriotism som universalism – välfärdsstaten blir ett nationellt projekt, internet blir en yta för nationell suveränitet och kraven på ekonomisk makt åt de egna regeringarna ställs i motsättning till ett ansiktslöst finanskapital som snurrar allt snabbare runt jorden i jakt på ökade vinster.

Den återfödelse av nationella tankeelement som frodas framför allt bland de populistiska partierna är emellertid inte alls ny. Den ekonomiska krisen ger den bara extra bränsle för att mobilisera medborgare vars politiska system sedan länge tappat kontakten med de intressen och de krav som dessa medborgare för fram. De politiska partierna förmår inte längre samla och artikulera dessa intressen, de är idag tomma kanaler på samma sätt som många industribyggnader i vårt land står kvar som ruiner långt efter det att produktionen flyttat någon annanstans. Regeringarna är pressade mellan folkliga krav på ökad jämlikhet, full sysselsättning och ökade möjligheter att leva sitt liv utanför de traditionella livsstilarna å ena sidan och europeiska och ekonomiska krav på konkurrens, styrning och effektivitet i alla offentliga verksamheter. I denna rävsax står populisterna fria – de kan erbjuda allt åt alla. De kan mobilisera medborgare vars traditionella partiidentiteter sedan ett par decennier urholkats rejält för alla de värden som politiken en gång stod för: frihet, jämlikhet och broderskap. Och de behöver inte ta hänsyn till traditionella ideologier som konservatism, liberalism och socialism eftersom alla andra partier trängs i mitten på den politiska skalan. För de populistiska partierna är därmed scengolvet fritt. Med de större mittenpartierna – de strax till höger och de strax till vänster om mitten – hopsamlade på en liten upplyst plätt mitt på den stora scenen i auditoriet är det fritt fram för populisterna att agera såväl bakom, framför som vid sidorna av de befintliga regeringarna.

I huvudsak har dessa populister utgjorts av national-konservativa partier. Partier som är nationalister men också tror på naturlig ordning, auktoritet och hierarki, partier som önskar social kontroll snarare än liberala livsstilar och partier som förespråkar homogenitet snarare än motsatsen. Men här finns också liberal-populister, partier som förespråkar en närmast nyliberal ekonomisk politik men samtidigt har en konservativ och auktoritär syn på familj, nation och arbete. De här partierna har inte, på tvärs mot allt vad ni hör i medierna, gjort någon stark europeisk frammarsch ”just nu” som det brukar heta. Deras genombrottstid var 1990-talet. De flöt fram i kölvattnet på det kalla krigets slut och tog vid där den stora ideologiska kraftmätningen mellan kommunism och demokrati övergick i demokratins seger. De levde högt på en europeisk politik som hade lagt de gamla ideologierna åt sidan och som koncentrerade sig på effektiv förvaltning av det moderna samhälle som efterkrigstidens politiker och medborgare byggt upp.

Under 00-talet och 10-talet har en del av dessa partier gått under, nya bildats och en del gått fram. En del har gått både fram och tillbaka, en del har varit regeringsunderlag och andra t o m tagits in i regeringen. Opinionsundersökningar är aldrig detsamma som demokratiska val något som medierapporteringen inte alltid tar hänsyn till. Men utvecklingen är snarast den att de nationalistiska element som var i princip frånvarande inom de politiska systemen under hela efterkrigstiden nu är tillbaka. Och de är tillbaka för att stanna. Förklaringen till att de utgör grund för en egen partifamilj är att de ideologiska element som utgör grunden för partierna – den etniska nationalismen och den auktoritetstroende konservatismen – inte får plats i den politiska diskursen i Europa idag. Den har helt enkelt inte varit välkommen i övriga partier. Och vi skall komma ihåg att i verkliga val har dessa rörelser med något enstaka undantag aldrig nått framgångar av den typ som de stora socialdemokratiska eller kristdemokratiska partierna gjort och inte heller varit uthålliga regeringspartners. Det verkliga hotet från populismen är om och när den blir legitim politik i demokratierna i Europa, när de stora partierna i opportunismens och demokratins namn anammar den och gör den till sin. Då har vi anledning att frukta för både demokratin själv och för de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Hoten mot den europeiska stabiliteten och demokratin utgörs alltså inte av vare sig euroskepticism i sig eller av populistiska partier i sig. Istället är det en demokratisk utveckling med nya politiska skiljelinjer, bristande koppling mellan institutioner och medborgare och stela politiska partier utan ideologisk kompass som är det verkliga hotet mot europeisk demokrati. Det spöke som vandrar i Europa idag är alltså demokratin, en utsatt, vantolkad och exploaterad demokrati som kräver upprättelse.

Valåret 2014 – valforskningens utmaningar

Igår den 30 september hade jag förmånen att på Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborg universitet, som en av fyra deltagare, få presentera några tankar kring valforskningens utmaningar för framtiden, särskilt med tanke på det viktiga valår som ligger framför nästa år. Seminariet var en hyllning till valforskningens nestor Sören Holmberg som fyller jämnt inom en snar framtid och var ett samarrangemang mellan det svenska nationella valforskningsprogrammet och forskningsgruppen för multidisciplinär forskning om opinion och demokrati (MOD) vid samhällsvetenskapliga fakulteten – båda vid Göteborgs universitet.

Sören fick också en bok – Stepping Stones – författad av 21 kolleger och alla bidrog vi med egen originalforskning inom området väljare, val och opinionsbildning.

Nedan följer det skriftliga underlaget till mitt bidrag till seminariet. (Observera att texten är skriven för den talade situationen.)

Väljarna har ändrat sig angavs ofta som förklaring till den borgerliga valsegern år 2010. Jo, det var ju sant, jämfört med läget under mandatperioden hade väljarna onekligen ändrat sig.

Väljarna har tröttnat på regeringen  var en vanlig förklaring till Höyres framgång och den rödgröna regeringens fall i Norge för några veckor sedan. Jo, det kunde onekligen ligga något i det, någon annan förklaring tycktes ju inte finnas.

Men, ärligt talat, borde inte vi som studerar och analyserar val, väljare, politik och partier kunna ge ett lite mer teoretiskt intressant bidrag till de förklaringar som florerar kring hur det politiska landskapet skiftar? Jo förstås, men jag tror att en viss vilsenhet har uppkommit eftersom medborgare, partier, politiker och medier faktiskt inte längre passar så bra in i den modell som trots allt utgör någon sorts master plan för västeuropeisk statsvetenskap och valforskning.

Vi ser, som de flesta här redan vet, en upplösning av många gamla politiskt organiserade kollektiv, partilojaliteten har minskat bland både medlemmar och väljare, klassidentifikationen har försvagats och det partipolitiska konfliktfältet krymper och lämnar öppet för helt andra grupperingar, nya frågor, andra mönster och andra aktörer som mobiliserar medborgarna i demokratin.

Jag menar att i vårt individualiserade samhälle, och då naturlitvis inte bara Sverige även om vårt land kanske är världens mest individualiserade, är det två perspektiv som bör få större betydelse och utrymme i studiet av komparativ politik i våra nya politiska system:

a) Det är att på allvar bli varse partierna som politiska aktörer i egen sak

b) Att upptäcka de nya skiljelinjer som gestaltas utanför de politiska institutionernas sfär

Partierna som aktörer i egen sak

De politiska partierna i demokratin idag i västvärlden har en annan roll än de hade under demokratiseringsfasen, rent teoretiskt har vi inte reviderat partiernas plats i den representativa och parlamentariska demokratin, men faktum är att de idag fyller andra funktioner och delvis har abdikerat från gamla funktioner.

Partierna är idag mer av politiska entreprenörer som agerar på en politisk marknad som dock inte alls bara består av väljare utan också av andra partier, lobbyister, organisationer, medier och alternativa sociala rörelser. Partierna har alltid varit aktörer med förmåga att forma och omforma både sig själva och sin omgivning. Men tidigare hade denna aktivitet i huvudsak funktionen att samla, uttrycka och kanalisera medborgarintressen av olika slag, och det var på dessa plattformar som kampen mellan partierna utkämpades. Idag dansar partierna med varandra inför en skara väljare som ömsom beundrar dansörernas förmåga och ömsom väntar på att bli uppbjudna.

Partierna övar positionsförflyttningar i relation till varandra på dansgolvet snarare än bekymrar sig om vilka som är där och tittar eller önskar bli uppbjudna. Och dansgolvet mäts upp av de mest imposanta dansörerna, till förfång för dem som kanske inte behärskar lika många sorters avancerade dansövningar.

Samtidigt som utövandet av politiken kommer mer och mer i centrum blir de ideologiska anpassningarna allt tydligare. I dansens virvlar kan man ju inte vara alltför nogräknad utan måste kanske dansa med den partner som för tillfället råkar vara i närheten, alternativt kan samma danser.

I takt med att de politiska partierna har fått ett allt mindre faktiskt inflytande över både regeringsmakt och nationell suveränitet har också förmågan att verkligen kanalisera medborgarnas innersta och långsiktigt vilja blivit mindre relevant. De politiska partierna bestämmer helt enkelt inte så mycket längre, och absolut inte i ensamt majestät. Då blir ju inte heller den uppgift som innebär att bära fram medborgarnas intressen lika viktig. Dessa intressen bärs fram på andra sätt och dessutom kan man idag ifrågasätta om det är politikens sfär som är den allra viktigaste för dessa intressen. Företag, andra länder, internationella och transnationella organisationer och kunskapsbaserade aktionsinriktade sammanslutningar som Greenpeace eller Röda Korset är kanske mer avgörande för hur de politiska besluten faktiskt kommer att påverka medborgarna än partierna.

Kampen om resursfördelning som var politikens centrala nav har förändrats till en kamp om problemformuleringsprivilegiet, om framing och en kamp mellan diskurser. I denna kamp är partierna blott en av många aktörer, men en priviligierad aktör med resurser, access till medier och kompetenta medarbetare.

De politiska partierna har också fått konkurrens av blockbildningar och andra allianser. Hur mycket av ett flerpartisystem har vi i Sverige egentligen? Och hur mycket av ett tvåblockssystem är det i Storbritannien egentligen? Partisystemens förändring är detsamma som förändring av dansgolv och orkester för partierna. Vi ser också att alltfler europeiska melodier letar sig in kapellet och förvirrar de dansande. Somliga klarar det bättre och andra sämre, och framför allt, en del partier har mycket att hämta på den europeiska nivån både i termer av tankegods och av resurser. Andra har desto mindre.

 Nya skiljelinjer utanför de politiska institutionernas sfär

Genom att politikens nav har förändrats, en förskjutning från resursfördelning till problemformulering, och medielandskapet har förändrats, uppkommer också nya politiska skiljelinjer. Jag tillhör inte dem som nöjer mig med att konstatera att Lipset/Rokkans fyra skiljelinjer en gång var frusna och nu tinat upp – och därutöver finns numera bara åsiktsdimensioner. Istället menar jag att vi som statsvetare måste bli varse de nya skiljelinjer – i ordets genuina bemärkelse med värdeskillnader, social bas och mobilisering – som växer fram delvis utanför de politiska institutionernas och intresseformerandets sfär. De nya skiljelinjerna har svårt att integreras inom nationalstatens traditionella struktur och de är inte heller tydligt anpassade till ett europeiskt koncept.

Mitt förslag är att vi ser två nya skiljelinjer med bäring på politisk mobilisering och konflikt framöver och det är dels en motsättning mellan å ena sidan transnationella nätverk och å den andra nationalstatliga intressen och dels en motsättning mellan å enda sidan en kunskapsbaserad politik och å andra sidan marknadslojala krafter.

Skiljelinjen mellan transnationella intressen och nationalstatliga intressen manifesteras inom de områden som berör migration, miljö, global hälsa, digitala förflyttningar, urbanisering och språkfrågor. Skiljelinjen utmanar den nationalstatliga ramen för politisk konfliktlösning vilket gör den svårmobiliserad i allmänna val. Men å andra sidan förhåller den sig extremt relevant till de faktiska politiska problem som står på Europas agenda idag.

Bland aktörerna hittar vi s k ”epistemic communities”, lobbyorganisationer, sociala rörelser eller NGO:s. Sakfrågorna kan t ex röra internationella miljöproblem, där enskilda nationalstater kan ha intresse av att främja lösningar som är gynnsamma för den egna staten i motsättning till transnationella aktörer. Men också migrationsfrågor där flyktingmottagande och integration är centrala. Motsättningar kan röra hur mänskliga rättigheter skall omsättas i praktiken, särskilt avseende familjebildning, hälsovård och religion. Tillgång till sjukvård och skola för papperslösa, flyktingpolitik eller arbetsrätt är frågor som kan mobilisera skiljelinjen transnationella nätverk/nationalstatliga intressen.

Skiljelinjen mellan kunskap och marknad grundar sig i antagandet om att individualiseringen lösgör kunskapen från auktoriteterna. Makten över kunskapens innehåll – d v s makten att bestämma vad som skall betraktas som sant eller falskt – gör det möjligt att genom problemlösning och förmåga till meningsfull tolkning främja de egna värderingarna och tillägna sig mervärde av olika slag. Kampen om kunskapens innehåll kretsar ytterst kring om kunskapen skall värderas i termer av säljbarhet och vinstmaximering eller om den har ett värde i sig och har förmåga att bidra till meningsfulla tolkningar. Kampen om kunskapen berör patent, industrispionage, copyrightproblematik men också friskolor och skolavgifter. Kampen föregår i konkurrensen kring olika licensavtal för TV-sändningar samt i debatten om kommersiell TV och radio i förhållande till Public Service.

Alltså, båda dessa skiljelinjer är centrala för hur den politiska mobiliseringen bland medborgarna gestaltas idag, men de politiska partierna har bara i ytterst liten utsträckning uppmärksammat dessa frågor. Förklaringen är sannolikt att partierna har fullt upp med att positionera sig i relation till varandra, till tillfälliga opinionsförändringar och i relation till den reella makten över samhället, den diskursiva makten. Medborgarna organiserar alltså det politiska landskapet vid sidan av de etablerade institutionerna och kanaliserar sina nya intressen via andra grupperingar än de politiska partierna. Nygamla aktörer som kyrkor, ideella organisationer och elitlobbyister är avgörande för utfallet här.

Men de nya skiljelinjerna – om de nu bör benämnas som jag föreslagit eller ej – återfinns bland medborgarna oavsett vad partierna ser eller inte ser. Och i några fall har nya politiska partier också förmått att mobilisera grupper kring dem, som Piratpartiet, Sverigedemokraterna, Feministiskt Initiativ, Vägvalet och säkert andra som jag inte vet om. Men också vissa av de gamla partierna som Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har försökt att göra inbrytningar och ta sig an dessa nya skiljelinjer. Partierna är således fortsatt viktiga aktörer både som begränsare och främjare av nya intressekonstellationer. De sitter på resurser, makt och organisation och de förmår både anpassa sig och omforma omgivningen.

Vi bör alltså hålla ögonen på partierna som aktörer i sin egen rätt och vi bör upptäcka och empiriskt engagera oss i de nya skiljelinjer som öppnas upp i de ultraliberala och indivdualiserade demokratierna. Om vi skall upptäcka, förklara och förstå de nya politiska landskap som växer fram i Europa men också i Afrika, Amerika och Oceanien så behöver vi alltså fokusera på andra saker än att väljarna bytte åsikt eller att de tröttnade på att se samma gamla vanliga politiker som gäster hos Skavlan.

Norska valet 2013: Ett svenskt perspektiv

Det norska valet till Stortinget gav majoritet till en möjlig borgerlig koalition. Hur regeringen faktiskt blir sammansatt återstår ännu att se. Valets obestridda vinnare är Erna Solberg vars parti Höyre (H) gjorde sitt bästa val sedan 1985. Arbeiderpartiet (Ap) under Jens Stoltenberg gjorde istället sitt näst sämsta val under efterkrigstiden. En annan segrare, men korad redan före valdagen, är Fremskrittspartiet (Frp) under Siv Jensen som oavsett valresultat har utlovats en möjlig medverkan i regeringsarbetet. Frp sjönk ned från den högre nivå som man etablerat under 2000-talet och är tillbaka på den andel man hade 2001. Men om vi lämnar den norska regeringsbildningen och analysen av partiagerande, väljarbeteende och den politiska agendan till senare, finns det några intressanta ting att fundera på från svensk horisont? Ja, det tycker jag. För det första Höyres framgång, för den andra andelen framgångsrika kvinnliga partiledare och för det tredje konsekvenserna av Fremskrittspartiets eventuella regeringsmedverkan.

Erna Solberg och Höyre har till viss del ”gjort en Reinfeldt”, alltså genom en positionsförflyttning på den ideologiska kartan öppnat sig för nya väljargrupper. Höyre och de svenska moderaterna har följts åt – i faser – då de till stora del haft liknande politiska utmaningar men Höyre har oftast uppfattats som generellt mindre radikala i sina krav på lägre skatter och omstrukturering av välfärden. Höyre har också sedan flera decennier haft att ta hänsyn till ett betydligt mer radikalt alternativ avseende synen på stat och skatter (FrP) än vad de svenska moderaterna haft. Emellertid har Höyre under Erna Solberg mer och mer kommit att profilera partiet på att värna välfärden, men att genom privatisering, individualisering och kvalitetsfokus pekat på andra lösningar än växande offentliga åtaganden. Alltså, de två skandinaviska högerpartierna är idag i en fas då de påtagligt närmat sig varandra. Genom att öppna för regeringsmedverkan för FrP har också Höyre visat väljarna på ett nytt borgerlig alternativ, mer kraftfullt men också mer radikalt på välfärdsområdet än vad som funnits tidigare. På samma sätt som Alliansen år 2004 förändrade spelplanen för väljarna genom att de ingick en pakt om regeringssamarbete, närmast försvurna åt varandra, har också det norska Höyre skapat nya alternativ för väljarna. Om det också förändrar partisystemet i Norge återstår att se.

För det andra noterar jag att valets vinnare är en kvinna och partiledare som nu blir inte den första utan den andra statsministern i Norge som är kvinna. I Sverige väntar vi på den första. Om jag räknat rätt leds efter valet fem av de åtta stortingspartierna av kvinnor. (Och Danmark har en statsminister som är kvinna och Finland har haft en kvinna som president.) Hur det är i Sverige vet vi fuller väl. Jag bara noterar. Och funderar.

Det tredje att fundera kring är hur FrP:s eventuella regeringsmedverkan kommer att påverka partisystemet i Norge och i förlängningen de skandinaviska partisystemen. Visserligen har FrP varit ett slags stödparti till den tidigare Bondevikregeringen, men man kunde aldrig räkna med inflytande. I Danmark levde dock Danskt Folkeparti högt just på att vara stödparti, något som också påverkade partisystemet.

Invandringsfrågorna är sedan 1993 års val centrala för FrP men detta är frågor som Venstre och KrF också håller högt – dock med motsatta ståndpunkter. Blir det möjligt att förena dessa krafter med tanke på att den stora skillnaden mellan FrP och de övriga borgerliga partierna är migrationsfrågorna? Kan FrP legitimera regeringsdeltagande om man får överge sina positioner om minskat asylmottagande och försvårad familjeåterförening? Det är ibland rationellt att inte delta i regeringen för att istället utöva press utifrån, som just stödparti. Men för varje part är regeringsmakt normalt det yttersta målet, jag tror därför att det är mycket sannolikt att FrP gör de kompromisser som krävs för att komma med i en regering. Risken är dock att det blir demobiliserande för partiets väljare som inte tycker att deras uppfattningar får tillräckligt genomslag. Effekterna av FrP:s medverkan eller icke-medverkan kommer i vilket fall att synas i det norska partisystemet senast till nästa val.

 

Bor det någon här? Om landsbygden som politisk fråga

”Is there anybody out there” sjunger Pink Floyd på skivan The Wall. Ibland kan jag fundera på just det när jag befinner mig på det som kallas den svenska landsbygden. Postlådor, apotek, affärer och bensinmackar försvinner – samtidigt som den digitala verkligheten skapar nya möjligheter för den som lever långt från köplador och universitet. Om man har tillräcklig bandbredd och mobiltäckning vill säga.

För några år sedan ville Kristdemokraterna ha en landsbygdsminister (och det var inte en sådan som Eskil Erlandsson) för att uppmärksamma levnadsomständigheterna på landet, sedan kom Vänsterpartiet och sade sig vara landsbygdspartiet framför andra, och så Sverigedemokraterna som i våras meddelade att de skulle satsa på landsbygden och så i somras även Moderaterna. Och idag hävdas att Socialdemokraterna också vill göra inbrytningar på landsbygdspolitikens område i akt och mening att ersätta Centern i åtminstone en del avseenden.

Att ett parti som Centern idag är så energiskt utmanat i sin profilfråga av i stort sett alla andra partier visar med iskall tydlighet att Centerpartiet är på väg eller redan har tappat sin trovärdighet i dessa frågor. Nu får partiet kämpa med övriga partier om att vara partiet för dem som har en livsstil som inbegriper lantbruk, skogsbruk, jakt, fiske, trädgård, jordbruksföretagande och eget entreprenörskap. Att leva på landet kräver uppfinningsrikedom och god framförhållning.

Paradoxen är att när landsbygden idag är alla partiers kelgris så är landsbygdsfrågorna  mindre en fråga om näringar och mer om livsstil. När konfliktlinjen land-stad uppstod var det primärt en resursfördelningsfråga mellan det som kallas primärnäring (agrart) och sekundärnäring (urbant) – alltså mellan jordbruk/skogsbruk å ena sidan och handel/köpenskap å den andra. Idag tycks konflikten snarare handla om tillgång på service, levnadsomständigheter och standard. Att leva på landet innebär för väldigt många bilpendlande till det mesta (även moped/mc/cykel) men också att man livnär sig på lite olika verksamheter. I de bygder där åkermarken inte tillåter gårdar på hundratals hektar av vete, korn eller råg är det istället lite skogsbruk, hästuppfödning, lite servicejobb i verkstad eller omsorg, vallodling, köttdjur, får och så lite jakt och bärplockning som skapar rytm i arbetsåret. En politik som ger utrymme för en sådan livsstil måste vara mycket flexibel, inbegripa offentligt stöd för vissa verksamheter och egen lönsamhet för andra samt också ta hänsyn till långa avstånd. Effektiviteten i varje enskild verksamhet är kanske inte maximal men sett över året gäller det att få ut maximalt av blandningen – en helt annan princip än i den urbana arbetsdelningen.

Den digitala eran borde gjort det så mycket enklare att leva på landet och individualiseringen och valfriheten borde skapat ännu större utrymme för den mix som lantlivet idag är. Men, tyvärr, så är knappast fallet. Att dra kablar eller bygga ut nät så att alla delar får maximal bandbredd och täckning är för dyrt eftersom det är så få hushåll som berörs då denna infrastruktur överlåtits i huvudsak till affärsintressen. I en del fall har kommuner och byalag gått in och själva ombesörjt bredband eller motsvarande till glesare bygder. Skolor läggs ned, bensinmackar försvinner och polisen dras in – effektiviteten saknas. Men om landsbygden skall leva så måste politiken gå in och garantera en viss nivå på infrastrukturen – och om den digitala eran skall få den revolutionerande betydelse den har potential för så måste just den infrastrukturen byggas ut med hjälp av politiska beslut.

Många partier vill ha landsbygdens röster men inget parti har som Centerpartiet haft trovärdighet att driva landsbygdens intressen som en politisk fråga. Övriga partier plockar de russin som de önskar ur kakan men ingen vågar ta ett större grepp eftersom det skulle kräva en brytning med den marknads- och kundorientering som är grundprincip i svensk politik idag. Landsbygden är helt enkelt så mycket mer individuell, diversifierad, flexibel, blandad och fragmentiserad än stadens täta struktur med stora grupper som löper i samma spår. Och dilemmat mellan privatbilism och miljöpåverkan ställs på sin spets i bygder där det är ett par mil (eller mer) till affär och service och bussen går två gånger per dag (avpassad för skolan).

Kommer något parti att förmå att göra landsbygdens intressen till politik på allvar? Det krävs lite större reformer och vågade grepp än ett femte jobbskatteavdrag, tre terminer på högskolan eller mindre barngrupper på dagis. Om inget etablerat parti mobiliserar landsbygdens intressen är det inte osannolikt att politiskt missnöje växer och leder  bristande tilltro till partierna i dessa delar av landet. En utveckling som ur demokratisk synvinkel vore mycket olycklig.

Stefan Löfven i Almedalen 2013

Stefan Löfven står rakt upp och ned i vit skjorta och kostymbyxor i solen i Almedalen. Bakom honom ett tvärsnitt av svenskar, framför honom ett hav av människor, många i röda T-tröjor och med röda solfjädrar. Det är veckan bästa väder, det är mitt på dagen och Löfven är sist ut i raden av partiledare.

Hans tal är riktat till och handlar om barn, ungdomar och unga vuxna. Löfven talar om sin egen ungdomstid och hymlar inte med att det är länge sedan. Ändå lyckas han på något märkvärdigt sätt få det att bli relevant också för arbetslösa ungdomar eller förhoppningsfulla unga vuxna idag. Löfven presenteras som svetsaren som skall bli statsminister, och den retoriska bilden ger just känslan av den resa som Löfven vill tala om.

Egalité des chances, (lika chans i livet) det var gaullisten Jacques Chiracs slagord i början av 1990-talet. Det var ett slagord som visade att det tidigare konservativt dominerade gaullistpartiet lagt tyngden på den socialliberala foten. Idag säger Löfven att alla skall ha samma livschans. Den naturliga ojämlikheten skall kompenseras så att alla startar på samma ställe, som det italienske filosofen Norberto Bobbio beskrev vänsterpositionen. Det är ingen tvekan om att socialdemokraterna betonar sitt socialliberala arv med Löfven vi rodret, något som också naturligen också riktas just mot unga vuxna, mot utbildningsfrågor och mot barn.

Men Löfven vill också se Saltsjöbadsandan ”goes international” på samma sätt som folkhemmet gjorde på 1960-talet. Då var socialdemokraternas internationella engagemang inriktat på fred, frihet och nationellt självbestämmande, på demokrati och välfärd i framför allt tidigare kolonier. Löfven började också sitt tal med att återknyta till arbetarrörelsens stöd till Nelson Mandela och kampen mot apartheid. Men nu är det arbetsmarknad, arbetsförhållanden och fackföreningskamp som skall bli global. Löfvens svar till Sverigedemokrater och andra som vill sluta sig mot globaliseringens faror, som vill rädda arbetarklassen genom att resa murar, är att istället höja sig ett snäpp och låta socialdemokratins och arbetarrörelsens kamp för goda villkor i arbetet och på arbetet bli global. Sverige skall gå före genom att internationella avtal, genom EU-förhandlingar och genom internationellt fackligt arbete menar Löfven.

Löfven nämnde inget om regeringsfrågan men genom sin blotta uppenbarelse och sitt tal gjorde han väldigt klart att vad han tänker sig är en regering ledd av, dominerad av socialdemokratin och en politik som på kärnområdena sysselsättning och utbildning också är socialdemokratisk. Löfven tänker sig att vinna väljarnas förtroende genom socialdemokratins kärnfrågor, genom sin egen personliga erfarenhet från arbetsmarknad och fackförening samt genom att försöka uppamma framtidstro hos den yngre generationen.

Någon landsfaderroll tycks inte ligga för Löfven, snarare den hygglige fackbasen på bruket som ställer upp i valet för att ”gubbarna” gillar honom. Skall det räcka? Tja, just nu ser det tryggt ut för honom, men den vinden kan vända snabbt. I riksdagsvalet ställs en trygg förvaltare och skicklig hushållare mot en rättfram reformist och engagerad förhandlare. Reinfeldt månar om statens finanser, Löfven om medborgarnas livschanser. För Reinfeldt är friheten att backa tillbaka politiken, ge spelrum, utrymme och plats för individuella val, för Löfven är friheten att låta politiken riva murar, lyfta glastak och stötta individer i just dessa val. Det är i grund och botten två ideologiska principer mot varandra. Låt oss hoppas att väljarna får chans att notera det.