Kategori: svensk politik

Retoriska dimridåer och historielöshet i debatt om svensk invandringspolitik

Dagens asylsystem är inte gjort för de flyktingströmmar som vi har idag i världen, och det (sic) måste anpassas, säger Ulf Kristersson.

Så citeras den nye ledaren för Moderaterna i en intervju med Karin Eriksson i DN, publicerad i papperstidningen i onsdags. Nu skall omedelbart sägas att jag respekterar Kristersson som politiker, jag ser fram emot att följa hans väg och vill därför genast säga att den här texten inte är riktad vare sig mot honom eller mot Moderaterna. Men kanske var det just därför att jag finner Kristersson både sympatiskt och vettig som jag blev så frustrerad – han också! För vi har nu under flera månader hört politiker från alla delar av den politiska solfjädern ifrågasätta såväl ”asylsystem” som ”flyktingpolitik” eller påstå att ”vi skall aldrig tillbaka till hur det var före 2015”.

För mig framstår alla dessa uttalanden dels som historielösa, dels som retoriska grepp.

För det första, de internationella konventioner som styr rätten att söka asyl tillkom efter andra världskriget. Smaka lite på det. Den s k Genèvekonventionen tillkom 1951 efter andra världskriget just för att klargöra hur de hundratusentals människor som blivit hemlösa och förfölja under vår moderna tids inferno 1939-1945 skulle behandlas och tas omhand. För i år femtio år sedan beslutades att konventionen skulle gälla alla flyktingar, inte bara europeiska och de som berörts av andra världskriget. Att då tala om att asylsystemet inte skapats för en tid som vår är hisnande historielöst. Har vi glömt den totala katastrof som rådde i Europa många år efter krigets slut? Tror dagens beslutsfattare att livet återgick till det normala när Hitler tagit sitt liv i Berlin? Inte ens femton år efter kriget slut var flyktinglägren stängda, miljoner människor hade tvingats bort, flytt eller förföljts och skuggorna av dessa flyktingströmmar är inte borta än idag.

Dagens rättigheter kopplade till asyl och flyktingsskap är skapade för att hantera en situation som inte var mindre allvarlig eller omfattande än dagens situation med krig i Syrien och terrorvälde i Afghanistan. Världen har blivit mindre, visst, men den fullständigt överväldigande majoriteten av flyktingar är fortfarande internflyktingar eller söker skydd i angränsande länder, det är en mindre del som söker sig till Europa. Asyllagstiftning och konventioner är inte stiftade för solsken och lata dagar, de finns där för att garantera varje individ sina mänskliga rättigheter trots att ingen statsmakt eller något medborgarskap kan skydda eller ta tillvara individens rättigheter. Asylsystemet, som Kristersson kallar det, behöver inte göras om för att antalet flyktingar är stort, tvärtom, det är då det skall användas.

För det andra, när olika politiska aktörer och debattörer talar om att asylsystem/flyktingpolitik/invandringspolitik måste ändras samt säger att vi kan aldrig ha det som ”före 2015” så är det en dimridå av ord som döljer komplexiteten i frågan. Först och främst så är svensk migrationspolitik sammansatt av en mängd lagar och förordningar som rör olika typer av gränspassager: EU:s inre rörlighet, arbetskraftsinvandring, studenter från EU och studenter utanför EU, kvotflyktingar, asylsökande, migranter som flyter runt inom Europa, krigsflyktingar, återvändare, arbetssökande, turister och ensamkommande barn och ungdomar. Bara för att nämna de jag kommer på. För alla dessa grupper gäller olika regler, en del är internationellt reglerade och en del enbart inrikespolitiskt beslutade. Sedan, hur människor sedan tas emot, alltså hur själva integrationspolitiken (invandrarpolitiken om man så vill) fungerar beror dels på vilken grupp migranten tillhör och dels på var i landet man hamnar. Det finns ingen ”invandring” som sådan.

Men svensk lagstiftning för migration har också varierat över tid – det finns inget ”före-efter 2015”, det finns bara olika grader av reglering. Sverige har nu infört gränskontroller och tillfälliga uppehållstillstånd (som dock omprövas) men även minskat möjligheten till familjeåterförening. Samtidigt har Sverige genomfört drastiska åtgärder förr, och även öppnat upp möjligheterna att få uppehållstillstånd.

Så vad är det för något som fanns ”före 2015”? Enligt min uppfattning är det bara ett retoriskt grepp för att inkludera alla som är kritiska mot invandring på ett eller annat sätt, oavsett om det betyder att inte en enda invandrare skall komma till Sverige eller t ex att fler papperslösa skall utvisas. Sverige hade många sorters migrationspolitik redan på 1970- och 1980-talen. Och reglerad invandring har varit normen sedan 1970-talet – trots att debatten ibland låter som om det inte vore fallet. Tonen för politiken har generellt satts av Socialdemokrater och Moderater som tillsammans hållit krafter som önskat fri invandring och de som önskat stängda gränser stången. Så låt oss lämna de här dimridåerna och prata om migrations- och integrationspolitik i all sin komplexitet utan hänvisningar till ett före och ett efter. Det blir lite jobbigare så.

Och, slutligen, i mina svarta stunder tror jag att uttrycket ”aldrig som före 2015” är en besvärjelse som syftar till att undvika att världens flyktingströmmar kommer till Europa. Besvärjelser funkar aldrig. Politik funkar.

***

För den som vill läsa mera:

Julia Boguslaw ”Svensk invandringspolitik under 500 år” Studentlitteratur 2012

Carl Dahlström ”Nästan välkomna? Invandrarpolitikens retorik och praktik” Göteborgs universitet 2004

Marie Demker och Cecilia Malmström ”Ingemansland? Svensk immigrationspolitik i utrikespolitisk belysning” Studentlitteratur 1999

Christer Lundh och Rolf Ohlsson ”Från arbetskraftsimport till flyktinginvandring” Studentlitteratur 1999 (andra utökade upplagan)

Finns det plats och nog med väljare åt kristdemokraterna?

Kristdemokraterna har just avslutat sitt riksting, partiledaren Ebba Busch Thor är omvald, sjukvårdsfrågorna skall vara fokus nummer ett i valrörelsen 2018 och stämningen i partiet sägs vara god.

Men skall man vara realistisk är väl 2018 den skakigaste valrörelsen sedan succén 1998 (11.8 procent). Partiet har sladdat under fyra procent under så gott som hela mandatperioden och väldigt mycket fokus har varit på att positionera partiet på en tydlig konservativ flank i svensk politik. Så länge Moderaterna försökte vara ett mittenparti fanns det en möjlighet att utveckla en relevant politik till vänster om SD och i närheten av den s k TAN-polen på GAL-TAN-skalan.* Men under sitt nya ledarskap har Moderaterna flyttat tillbaka till sin traditionella position till höger och tvingar därmed KD att skapa ideologiskt utrymme på annat sätt.

Under de senaste månaderna har vi därför sett en breddning i politiken och de gamla paradfrågorna kring äldre, familj och vård har tagit till heders igen. Det är rimligt, samtidigt som ett flertal symbolpolitiska förslag om att förbjuda shariadomstolar, burka och utländsk finansiering av moskéer röstats ned av rikstinget.

Lars Adaktusson har valts in i presidiet, uppenbarligen för sin lyskraft mer än för sin politik som tinget avvisade till stor del, medan Emma Henriksson – talesperson för profilfrågan sjukvård inför valet 2018 – lämnade partistyrelsen. En grupp som vill ha en hårdare konservativ profil förenades med en grupp som är nervösa för att KD inte syns tillräckligt mycket, och vips är Adaktusson i presidiet som andre vice ordförande.

I KD finns en grupp kärnväljare och aktivister som har sina rötter i en pietistiskt präglad fromhetsrörelse, en rörelse vars politiska värden är social- och värdekonservativa men inte nationalistiska, chauvinistiska eller marknadsorienterade. Den gruppen har vunnit en delseger i och med det här rikstinget, men hotet kommer från den prekära brist på fler likasinnade väljare som finner KD vara ett alternativ inom den borgerliga alliansen. Och kanske är det absolut mest avgörande hotet en demobilisering av den grupp kärnväljare och aktivister som inte är anhängare av vare sig skålande i champagne eller burkaförbud.

 

* GAL-TAN står för en åsiktsdimension som gestaltar olika uppfattningar om öppenhet och slutenhet, de båda polernas akronymer står för Grön-Alternativ-Liberal (GAL) samt Tradition-Auktoritet-Nation (TAN).

***

Läs gärna övrigt jag skrivit om Kristdemokraterna. Jag har bland annat skrivit en artikel på svenska i Statsvetenskaplig Tidskrift samt för många år sedan en bok om kristdemokratin i Europa. Att det finns plats för ett svenskt parti som vill och kan göra politik av relationen mellan stat och religion den saken är klar, frågan är bara om det blir kristdemokraterna. Men det kan vi återkomma till! 🙂

Gör Moderaterna om partisystemet – igen?

Moderaterna genomför just nu sin stämma i Örebro. Ulf Kristersson håller tal, och han har redan hållit några stycken. Och alla refereras de som en återgång till ”de gamla moderaterna” eller som en högersväng.

I statsvetenskapen finns något som kallas ”May’s lag”. Enkelt uttryckt innebär den att förtroendevalda och av partiet beroende aktiva är mer radikala än både partieliten och väljarna. Redan 1973 lanserade statsvetaren John D May tankegången. Och otaliga är de statsvetare (inklusive jag själv) som försökt falsifiera den, så många har lyckats att den ibland anses falsk. Och ändå dyker den ständigt upp, oavsett om den går att empiriskt belägga belyser den nämligen en viktig mekanism i ett politiskt parti: att olika delar av partier har helt olika drivkrafter för sitt ideologiska engagemang, och att det får effekter. Just nu är det, precis som Ewa Stenberg påpekar, ”full galopp åt höger” pådrivet av partiaktivisterna medan väljarna (i alla fall de som inte redan lämnat) hamnat på mellanhand.

Vad som framför allt blir intressant är om vi nu ser de första tecknen på att vår traditionella vänster-höger-skala är på väg att integrera den dimension (och delvis skiljelinje) som kallas GAL-TAN och som politiserar auktoritära värderingar gentemot frihetliga dito? Alltså ”äta upp den” för att tala med min värderade kollega Henrik Ekengren Oscarsson.

Moderaternas förflyttning med Reinfeldt var avgörande för partisystemets anpassning till GAL-TAN-dimensionen, men Socialdemokraternas ideologiska profilering under Sahlin och Sverigedemokraternas skickliga mobilisering var de nödvändiga förutsättningarna. Kommer nu Moderaternas återgång till en position klart till höger om Centern och Liberalerna liksom Socialdemokraternas uteblivna förnyelse, Miljöpartiets tvångsmässiga kompromisser med sin själ och Sverigedemokraternas oförmåga att hitta en entusiastisk partner i Alliansen att vrida tillbaka partisystemet till vad det var före 2006?

Alldeles för tidigt att säga, men något blåser i vinden, något slags svar hör jag i den svaga susningen från höger.

Mår den svenska demokratin så bra? Om SNS Demokratirapport 2017

Hur står det till med demokratin egentligen? Är det sant att landet står inför systemkollaps – eller är det tvärtom bara alarmism och vi lever i den bästa av världar? SNS Demokratirapport 2017 under namnet ”Samverkan och strid i den parlamentariska demokratin” lutar väl snarast åt de senare, med vissa nyanser. De fem statsvetare som arbetat fram rapporten (Johannes Lindvall, Hanna Bäck, Carl Dahlström, Elin Naurin och Jan Teorell) utgår från Tingstens tankegångar om balans och jämvikt i det politiska systemet och begränsar därmed primärt sin analys till relationen mellan regeringsmakt och parlament. Huvudslutsatsen är att förutsättningarna för att styra landet är goda även framåt; trots alltfler partier och nya låsningar inom oppositionen som sätter ljus på det politiska spelet så har blockpolitiken har börjat lösas upp vilket underlättar samarbetet och vallöften hålls trots minoritetsregeringar. Författarna vill dock se mer fokus på policykonflikter, försvagad regeringsmakt och fler parlamentariska utredningar som recept för et fortsatt positiv utveckling.

Vid det seminarium i Göteborg (statsvetenskapliga institutionen) som ägde rum idag den 12 september presenterade Carl Dahlström och Elin Naurin rapporten. Jag kan varmt rekommendera läsning av rapporten men vill gärna lyfta fram två svagheter som jag menar inte togs upp vid seminariet idag.

  1. Den samarbetskultur som författarna förespråkar kan sägas vara grunden för den idé om kartellpartier som för många år sedan framfördes av partiforskarna Katz och Mair. Om det är så att det fragmentiserade partisystemet orsakas av nya konfliktmönster bland väljarna – som inte fullt ut fångas upp av befintliga partier – så kommer ett ökat parlamentariskt samarbete att göra makten än mer osynlig och ytterligare förstärka partiernas beroende av varandra och inte av väljarna/medlemmarna (kartellpartiteorin). Jag uppfattar en sådan utveckling som problematisk utifrån en demokratisyn som betonar partiernas funktion som länkar och kanaler mellan politiska beslut och förhärskande intressekonflikter i medborgarkollektivet.
  2. Författarna framhöll att en försvagad regeringsmakt måste lyssna på den opposition som utgörs av parlamentets majoritet, en situation som varit legio i Sverige som ju oftast haft minoritetsregeringar. Men när oppositionsmajoriteten i parlamentet inte är ense om mer än möjligen några få enskilda förslag så blir regeringsmaktens ”lyssnande” en chimär. Istället blir den svaga regeringsmakten den minst dåliga lösningen för att skapa någon form av samhällsförändring alls. Oppositionen, visserligen majoritet, klarar inte att regera eftersom ingen sakpolitisk gemensam grund finns, och det enda gemensamma för dem är att försvaga exekutiven (regeringen) vilket leder till orörlighet – vilket kan leda till ökat missnöje bland medborgarna. En sådan situation kan formellt fungera väl i parlamentarisk mening men utifrån tanken att demokratin skall kunna genomföra ett reformarbete för att utveckla samhället i linje med folkflertalets intresse är det ingen hälsosam situation.

Jag välkomnar att framstående kolleger inom statsvetenskapen lägger tid och kraft på genomarbetade empiriska analyser av svensk politik och dess förutsättningar. Låt oss hoppas att rapporten blir läst inte bara i studentlägenheter och på seminarier utan också av medborgare på kaféer, i läsfåtöljer, på redaktioner och på de politiska partiernas kontor!

En bref: Om utrikesföddas politiska representation

Historiskt har demokratins införande integrerat medborgare från olika sociala klasser och därmed sökt undvika våldsamma konfrontationer. Den processen måste fortsätta i takt med att samhällets intressekonflikter förändras. Då krävs att vi ägnar särskild omsorg om utlandsföddas valdeltagande och representation, en grupp som ser en högre tröskel in i samhällslivet än många andra.

Så skrev jag i Borås tidning den 10 september 2017 kring en ny rapport från DELMI (Delegationen för migrationsstudier) som i antologins form studerar utrikesföddas representation i vår demokrati.

Visserligen är det olyckligt för var och en som inte har möjlighet att delta i val eller engagera sig partipolitiskt eftersom tröskeln är hög för den som är född utanför landets gränser. Men skälet att vi alla bör ta underrepresentationen av utrikesfödda i politiken på allvar är inte bara individens rätt utan hela samhällets potential.

Vi alla, och kommande generationer, förlorar utvecklingsmöjligheter när inte demokratin klarar av att integrera medborgare och samhällsmedlemmar som har annan bakgrund än majoriteten. På samma sätt som kvinnor, arbetarklass och nationella minoriteter har fått plats i den demokratiska processen genom rösträtt, representation i fullmäktigeförsamlingar och andra rättigheter så måste också hindren för utrikesföddas deltagande undanröjas.

Kanske behövs helt enkelt ett externt tryck på partierna, på samma sätt som när de s k stödstrumporna hotade att bilda att kvinnoparti inför valet 1994 och drev fram kvoterade listor, ”Varannan Damernas”. Jag tror dock inte på kvotering för utrikesfödda, men krav på aktiva och dokumenterade rekryteringsåtgärder hos partierna. En sådan diskussion bör komma till stånd mellan partierna och för att vara effektiv bygga på informella överenskommelser.

Här kan rapporten laddas ned på Delmis sida.

Om moderater och nazister – men absolut inte samtidigt

Två inrikespolitiska skeenden har väckt mitt intresse under den senaste dryga veckan – 1. moderaternas partiledarkval och 2. nazisternas demonstrationsrättigheter

1. Jag har förstått att Ulf Kristersson tänker sig att regera med Alliansen oavsett villkoren i den s k Decemberöverenskommelsen. Enligt sin facebooksida är han beredd att försöka bilda regering med Alliansen oavsett om grupperingen är mindre i mandat räknat än de röd-gröna. Jag kan nog tycka att det är ett välkommet och tydigt besked (även om alla nu tycks övertygade om att allt som moderaterna säger i ämnet är otydligt).

Om Alliansen kan hålla ihop om detta och ha ett gemensamt program för regeringsmakten kommer man att pröva lyckan i Riksdagen efter ett val och ta konsekvensen av det. Om SD väljer att stödja ett sådant regeringsprogram så är det bra för Alliansen men innebär inga förhandlingar med mellan SD och Aliansen. Om SD inte stödjer så lär väl en Allians som är mindre än de röd-gröna misslyckas med att få igenom sin egen politik. Minoritetsparlamentarismen behöver utvecklas bortom dagens dödläge – om det sker via villkor som de i Decemberöverenskommelsen eller i de termer som Kristersson anger är underordnat det faktum att svensk parlamentarisk politik måste komma ut ur SD:s strupgrepp. Jag personligen tror mer på blocköverskridande parlamentariska överenskommelser för att skapa långsiktighet (tror Kristerssons linje kan skapa ängslighet och kortsiktighet i politiken) men förstår också hur Kristersson tänker.

2. En diskussion om nazister skall förbjudas poppar upp då och då. I svensk politik har förbud mot politiska organisationer varit extremt ovanliga. Efter andra världskriget permanentades visserligen det s k uniformsförbudet vars syfte var att exkludera rörelser av militia-karaktär (infördes 1933 och riktades mot fascism och kommunism i olika tappningar, avskaffat 2002). Lena Andersson skriver idag i polemik med sina meningsmotståndare om omöjligheten för en liberal stat att förbjuda nazistiska åsikter/ideologi. Men, med all respekt för Anderssons argumentation, så uppfattar inte jag de seriösa motargumenten som en vilja att förbjuda åsikten/ideologin (även om det låter så ibland). Istället är det rörelsefriheten – och därmed mobilisering som utgör hot mot demokratiska friheter – för grupper som förespråkar våld som politiskt medel som är på agendan, vilket är precis samma sak som uniformsförbudet ville komma åt.

När jag var liten sa alltid min pappa att demokratins problem var att den tillåter rörelser som vill utplåna den. För mig fångar detta dilemma fortfarande essensen i demokratins styrka och svaghet. Det finns ingen filosofisk lösning på detta dilemma (då hade det inte varit något dilemma) utan vi måste i vardaglig praxis hantera detta dilemma i förvissning om att den liberala demokratin har ett sådan inneboende värde att en överväldigande majoritet av mänskligheten föredrar en sådan ordning framför alla andra förhandenvarande alternativ.

Demonstrationsrättigheten är central för demokratin, men mot rörelser som har förespråkat eller som idag förespråkar våld som ett politiskt medel har också demokratin all rätt att skydda sig själv och sina medborgare. Demonstrationsrättigheterna för vissa får inte bli en frisedel för den som vill hota andra medborgare med utrotning. Tid, plats och former för nazisters demonstrationer måste vägas mot de hot och det våld som dessa manifestationer uppmanar till mot andra samhällsmedborgare.

Och slutligen, viktigast, dilemmat ovan kan bara hållas hanterbart om alla vi andra fortsätter att högt och tydligt vidmakthålla den liberala demokratins grunder i mänskliga rättigheter, individens frihet och fredlig intressekamp.

 

”Breddat deltagande” – nej tack, ett mycket dåligt förslag om universitetsutbildning

Uppdatering 170818:

Den 12 augusti svarade Liberalerna (Björklund och Nylander) på Hellmark Knutssons förslag från i juli om ”breddat deltagande”. Det var utmärkt att partipolitiskt engagerade gick in i debatten men tyvärr valde de att göra högskolepolitisk principträta av debatten. De såg alltså förslaget som ett utlopp för den rödgröna regeringens allmänna brist på kvalitetsmedvetenhet och på klåfingrigheten i att vilja styra vad som skall vara en autonom högskola.

Det är en debatt jag kan ta alla dagar i veckan men dessvärre gav det Helene Hellmark Knutsson, Lena Hallengren och Thomas Strand (de senare i utbildningsutskottet för S) en möjlighet att finta bort huvudfrågan, nämligen varför och hur ”breddad rekrytering” skall ersättas av ”breddat deltagande” och vilka signaler just detta förslag sänder till högskolesektorn. Jag inser att jag är en nörd som vill prata detaljer men det är där den lede sitter och flinar.

Så, igen, förslaget om ”breddat deltagande” är fortfarande lika dåligt och de nu två svar som ministern för högre utbildning och forskning givit är tyvärr helt undermåliga – det ena seglar över trädtopparna och det andra är, som man säger, off topic (även om hon fick hjälp där av Liberalerna).

***************************    ***************************   *********************

Lagförslaget om åtgärder för breddat deltagande medför att ännu ett nytt uppdrag åläggs lärosätena och ska konkurrera med kärnverksamheten om de redan knappa ekonomiska resurserna. Dessutom tar det inte sin utgångspunkt i examensmålen för utbildningarna och i lärarnas professionella kompetens.

Så skrev Alexander Maurits (prefekt) och Tobias Hägerland (studierektor) vid Centrum för teologi och religionsvetenskap på Lunds universitet den 26 juli i en debattartikel i Svenska Dagbladet som en reaktion på en promemoria om ”breddat deltagande” i högskolan som presenterades den 18 juli av ministern för högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutsson. Några dagar senare reagerade också Göran Rosenberg (journalist, författare och hedersdoktor vid Göteborgs universitet) på samma promemoria i en krönika i radioprogrammet Godmorgon, Världen (P1). Därefter har debatten böljat vidare, ministern har svarat och även ledarsidor har tagit upp saken.

Vad handlar då allt detta om? Att döma av promemorian är det en pyttesak, högskolans krav om att arbeta med breddad rekrytering (för att motarbeta den sociala snedrekryteringen till högre utbildning) skall bytas ut till ett krav om breddat deltagande i högskolan. Men den som hållit i den bildliga pennan här har nog inte insett konsekvenserna av sitt förslag (skall dock nu ut på remiss!).

Att arbeta med breddad rekrytering och att arbeta med breddad deltagande är absolut inte utbytbart. Och pyttesaken blir genast en gigantisk riktningsförändring, i promemorian står det att:

”I stället för enbart rekryterande aktiviteter bör åtgärder för ökat deltagande i högskoleutbildning betonas. Formuleringen’ brettdeltagande’markerar bl.a. att det inte bara handlar om att studenter med olika bakgrund ska söka och påbörja en utbildning utan att de också ska fullfölja den.”

Den här formuleringen är något av det mest gummiartade jag någonsin sett. I en svepande gest som sträcker sig från utbildningen till sjuksköterska och via design- och musikalutbildningarna, med en utfärd till latin och tyska och fram till examen i teoretisk fysik skall hela högskolan alltså ”vidta åtgärder” inte bara för att attrahera studieovana studenter och studenter med olika bakgrund utan också ”vidta åtgärder” så att de skall fullfölja sin utbildning.

Någonstans där kände jag hur min värdighet och stolthet som universitetslärare släpades i smutsen – inom universitetet tilldelas vi resurser efter hur väl vi lyckas få igenom studenterna, vi ställer höga krav på högskolepedagogisk kompetens på varje anställd lärare, vi arbetar kontinuerligt med frågor om pedagogisk utveckling och vi kvalitetsutvecklar våra egna utbildningar regelbundet. Tills alldeles nyss utvärderades våra utbildningar externt och vi har att lita till marknadsmekanismer när det gäller att göra våra utbildningar attraktiva. Hur kan en tjänsteman på utbildningsdepartementet tro att en svepande formulering om krav på åtgärder för ett s k breddat deltagande skulle förändra eller förbättra vårt arbete i dessa avseenden? Hela bakgrunden till förändringen av högskolan (allt från doktorandtjänster som finansiering och bättre meriteringsanställningar till krav på högskolepedagogisk utbildning och egna kvalitetssystem) är ju exakt detta, att stötta en heterogen studentgrupp genom utbildningen! Vi kan självklart alltid göra saker ännu bättre men inte genom svepande – och faktiskt implicita anklagelser – uppdrag som utan konkretisering betyder allt eller ingenting. Det är precis så här ett ledarskap inte skall se ut: med vaga uttalanden och allmänt ifrågasättande skapas osäkerhet, stress och oro i en lojal och hängiven grupp medarbetarare.

Att såväl promemorian som ministerns svar andas en von oben-attityd som kan få den lugnaste universitetslärares blodtryck att skena är ju också en kommunikationsmiss som riskerar att förgifta hela diskussionen.

Att vi inom högskolan skall arbeta med breddad rekrytering är ett bra och hyggligt konkret krav (i alla fall har vi konkretiserat det på vårt högskoleverkstadsgolv) som snarare behöver utvecklas och förfinas, samt läggas även på andra delar av utbildningssektorn och t ex bostads- och folkhälsosektorn. Men den här promemorian ger inga sådana förutsättningar utan bör helt enkelt skickas i papperskorgen.

Jag ställer gärna upp personligen för att informera ministern om det tunga arbete som universitetslärare på alla nivåer genomför, och som universiteten har processer kring, just för att se till att studenter förmår fullfölja sin studier. Det finns så många olika orsaker till avhopp, icke genomförda studier eller försenade studier – de flesta helt rationella och sannolikt inte så starkt relaterade till pedagogiska frågor. Vi hade gärna berättat om någon frågat.

Sista ordet är nog inte sagt i denna debatt.

 

Det här är bara början: Om regeringsombildning och misstroendevotum

Sjunker tungt ned i fåtöljen efter två nyhetsintensiva dagar. i en mening är det ännu för tidigt att riktigt se konsekvenserna av de senaste 36 timmarnas politiska turbulens, men stridens rök och damm har tillfälligt lagt sig och aktörerna återvänt till sina högkvarter. Igår noterade jag skymningens långa skuggor och tänkte på dem som symboler för händelseutecklingen idag, just nu ser jag tunga blågrå moln torna upp sig i nordost och tycker nog att även de är symboliska.

Idag vann statsminister Löfven tid genom en offensiv och rent av skicklig manöver. Han gick oppositionen till mötes i delar, kombinerade det med en välbehövlig regeringsombildning inför det kommande valåret och satte allt på ett kort, knekten. Peter Hultqvist tänks sitta kvar i regeringen, dels eftersom han enligt statsministern inte gjort något konstitutionellt fel, dels sannolikt eftersom han är en politisk klippa i sin sektor, något många borgerliga debattörer i sakfrågan väl vet.

Men idag meddelade alliansen och SD att de håller fast vid sin linje, Hultqvist måste bort, även om de kan ge sig till tåls till riksmötets öppnande i höst. Dock, en liten darrning på manschetten syntes, i pressmeddelandet framkom att det skulle kunna framkomma saker som gör att misstroendevoteringen inte drivs fram då. Men den darrningen ger jag inte mycket för, oförutsedda saker händer alltid. Beskedet var tydligt.

De här två dagarna har visat svagheten med en minoritetsregering i en fientlig omgivning. Svagheten alltså i ett parlamentariskt läge där alla anser att de andra är olämpliga som regering men ingen förmår skaffa sig en majoritet för att backa upp  de egna maktanspråken. Löfven gjorde vad han måste, vek sig, även om han gjorde det elegant och offensivt. Personligen trodde jag mer på en talmansrunda då det kunnat visa på ”andra sidans” oförmåga att bilda regering (eftersom L och C inte vill ha stöd av SD) men Löfven valde att ta det säkra (behåll makten) före det osäkra (visa upp oppositionens splittring och därmed politisk kris). Han försatt dock också möjligheten till någon (oklart vilken) form av alternativ regeringskoalition, men slapp förstås lämna Rosenbad. Tyvärr tycker jag att de mörka molnen tornar upp sig och skuggorna växer i skymningen. Regeringens exekutiva makt, den parlamentariska representationen och myndighetsutövningen i svensk offentlighet har alla försvagats av den här s k affären.

Vem har gjort fel då? Ja, det är ju det som är frågan. Att den tidigare generaldirektören handlat fel tillsammans med sin styrelseordförande är klarlagt och de har också fått ta konsekvenserna av det. Att statsministern inte informerats i ett tidigare skede var fel, oavsett om någon gjort fel, men där har bara en av två ministrar fått ta konsekvenserna. Samtidigt har båda försökt åtgärda riskerna inom sina egna sektorer. Att Anna Johansson inget visste förrän i år var också fel, och hon har som chef ett ansvar för tillsyn (om än mer formellt än reellt) och rekrytering av personer i sin egen stab. Hon gjorde dock något genast hon fick information (avsatte GD) och den statssekreterare hon anser ej informerat henne är redan borta (och har inte hörts av vad jag vet…). Är den underlåtenhetssynden värre än en försvarsminister som inte informerar sin chef och landets statsminister om en uppenbar säkerhetsläcka i en av de centrala myndigheterna? Och är verkligen informationshanteringen inom regeringskansliet ett tillräckligt stort missgrepp för att det är rimligt med ett misstroendevotum? Borde i så fall inte ett sådant riktats mot statsministern med samma logik som det riktades mot Johansson?

Ja, frågorna hopar sig och jag känner mig ytterst ambivalent till den politiska hanteringen av det s k Transportgate. Jag anser att oppositionen borde låtit KU göra sin granskning, kanske borde KU tillsatt en särskild granskningskommission, så att alla turer blev utredda. Att dessa tre ministrar gjort sig skyldiga till så allvarliga synder att de inte längre anses lämpliga som ministrar, medan statsministern går fri, uppfattar jag som tveksamt givet den information jag har. Att hanterandet av information av stor betydelse för enskildas integritet och vårt lands säkerhet på och inom Transportstyrelsen har varit flagrant okunnigt och sladdrigt står klart. Är ansvaret verkligen uttömt där? Många menar att likadana missar finns på många ställen i statens verksamhet, det är verkligen oroande om det är sant. Vilka åtgärder krävs där och det skyndsamt?

Fortsättning följer. Själv tänker jag nog se Alain Resnais näst sista film, ”Vous n’avez encore rien vu” (Det här är bara början) som går på SvT ikväll. Och jag misstänker att den titeln passar lika bra på det politiska år som kommer efter de här två dagarnas turbulens.

Vi behöver ett starkare tjänstemannaethos!

Det behövs också en obligatorisk statstjänstemannautbildning så att alla som arbetar i staten kan få den kunskap de behöver om den gemensamma värdegrunden, det statliga uppdraget, offentlighets- och sekretesslagstiftningen med mera.

Ordföranden för Statstjänstemannaförbundet Britta Lejon skriver på Svenska Dagbladets debattsida och påpekar att statens verksamhet har andra förutsättningar än privat verksamhet avseende effektivisering och rationalisering. Jag tycker detta är en viktig fråga som länge legat i träda. När haveriet på Transportstyrelsen nu kommit upp till ytan är detta ett lämpligt tillfälle att ta tag i den.

Att vara offentlig tjänsteman är något fint, något dyrbart och att vara en av dem som upprätthåller demokratins grundläggande funktioner: rättsstat och opartiskhet. Det kräver ett särskilt ethos (karaktär eller dygd) att upprätthålla en sådan roll. Ändå rustas mycket få av de anställda i stat och kommun för en sådan roll.

Det som vår statsminister kallar förvaltningskultur borde kultiveras och ges större betydelse både vid rekrytering och i utbildning. Behovet av s k visselblåsare skulle minska om fler chefer i staten och kommunen vårdade sig om ett tjänstemannaethos som t ex innebär att frågan om att bryta mot gällande lagstiftning helt enkelt besvaras med ett nej. Nöd bryter alltid lag, men effektivisering eller behov av att dra ner på kostnaderna är inte nöd i den meningen.

En god vän till mig påpekade att i Storbritannien erbjuder de stora universiteten alla blivande ”public servants” (offentliga tjänstemän) en särskild ettårig yrkesförberedande utbildning var syfte är att lägga grunden för att utöva ett ämbetsmannaansvar. I den ingår filosofi, statsvetenskap, juridik m m med särskilt fokus på praktiska aspekter på vad som åligger en person som arbetar för det allmänna. Kursen läses alltså efter grundexamen och har en praktisk inriktning. Jag anser att vi i Sverige borde satsa på det, och på att låta offentliga verksamheter som ägnar sig åt myndighetsutövning finansieras och granskas just avseende på ett sådant ethos. Inte med ständiga krav på ytterligare effektiviseringar i enlighet med företagsekonomiska modeller.

Läs gärna Jan Olssons och Erik Hysings bok om tjänstemannaroller i en politiskt styrd verksamhet eller titta in på hemsidan för den ettåriga masterutbildning som ges på Oxford university.

En bref: Hur förändrade 1968 svenskt politiskt liv?

Trots att syftet med boken är att granska hur 1968-rörelsens idéer har rest framåt i tiden och in i myndigheter, medier och politik är författarna alltför fokuserade vid kritikerna av 1968 års idéer. Det är som om slagfältet fortfarande är detsamma som på 1970- och 1980-talet trots att den kanske mest spännande uppgiften vore att följa de strömningar som verkligen omvandlade det svenska samhället: kvinnorörelsen, miljörörelsen, auktoritetsnedrivningen och HBTQ-rörelsen. Enligt min uppfattning är dessa rörelser svaret på författarnas inledande fråga om ”hur” transformationen av 1968­rörelsens ideal har genomförts.

Idag recenserar jag Lennart Berntsons och Svante Nordins bok ”Efter revolutionen. Vänstern i svensk kulturdebatt efter 1968” (Natur & Kultur) Under Strecket i Svenska Dagbladet. Tyvärr slarvar författarna bort ett viktigt forskningsfält genom brist på transparens och internationell kontext.

Naturligtvis är radikaliseringens många ansikten och dess omvandlingar av svenskt samhälle svenskt politik verkligen en viktig forskningsuppgift. Men istället biter sig författarna fast dels vid 1970- och 1980-talets kritiker av 1968 (vilka blev allt mer marginaliserade medan 68-idéerna vann mark) och väljer (medvetet?) att inte följa de stora rörelserna – miljörörelsen och kvinnorörelsen t ex – som faktiskt var de som bar in 1968 års idéer i svensk politik. Rättighetstänkande och individualisering har sin grund i det uppror mot auktoriteter och kollektiv som 1968 i bred mening representerade, men av det ser vi få spår här. Tyvärr.