Kategori: svensk politik

Partiledarens viktigaste uppgift är att hålla ihop partiet

Partiledarrollen har varit i fokus under en tid genom debatten inom socialdemokratierna men i denna månad i nådens år 2012 är det två små partier vars ledarbyten står i fokus: Vänsterpartiet och Kristdemokraterna. I det medielandskap som vuxit fram det senaste decenniet har partiledarens betydelse för valresultat och image för partiet kommit att diskuteras alltmer. Det är kortare omloppstid på partiledare numera, i de flesta partier i alla fall. Och många är de f d partiledare som vittnat om en närmast omänsklig arbetsbörda som maler ned personen ifråga.

På Vänsterpartiets startbana i Trettonhelgen står tre kandidater: Jonas Sjöstedt, Ulla Andersson och Rossana Dinamarca. På Kristdemokraternas startbana står två kandidater: Göran Hägglund och Mats Odell. De två processerna skiljer sig åt då Odell är en verklig utmanare medan Ohly – visserligen under press – har sagt att han avgår och därmed lämnar plats för en partiledare. En funktion som dock underskattas i vår medialiserade tid är partieldares betydelse för att hålla samman partiet. Trots att partierna numera är mindre (färre medborgare blir partimedlemmar) än på 1970-talet är det politiska intresset lika stort, det tar sig bara andra uttryck. För ett parti som skall välja ny ledare kan man då endera hamna i problemet att de som är medlemmar fastnar i gamla strider, bekymrar sig mest om sina egna ambitioner och avhandlar interna gräl offentligt (läs Socialdemokraterna och Kristdemokraterna) eller att partiapparaten tappar markkontakten och förlorar förmågan att attrahera väljare och intresserade i ett konstruktivt engagemang för sin politik (läs Vänsterpartiet och Centerpartiet). Partiledarens roll kan bli fullständigt omöjlig genom att man både skall tillgodose de interna behoven av bekräftelse och karriär å ena sidan och opinionsstöd och engagemang från väljarna å den andra. Lägg därtill att partiledaren skall vinna voteringarna i Riksdagen också, särskilt tufft med det parlamentariska läge vi har idag.

Jag menar att partiledarens första och avgörande uppgift är att hålla samman partiet. Utan den förmågan kan vare sig väljare eller voteringar vinnas. Ett problem för Håkan Juholt är därför faktiskt att han står utanför många av de socialdemokratiska elit-kotterierna, därmed har han heller inte makt över dem. Hur mycket han än går hem hos väljarna som person så röstar man inte på Juholt, man röstar på partiet. Och kan inte Juholt hålla samman partiet så blir det ingen röst. Annie Lööf tycks hittills ha lyckats rida på vågen och kan vara tacksam att Maud Olofsson gjorde grovjobbet åt henne genom att kväsa motståndet och leda Centerpartiet in i ett lyckosamt allianssamarbete. Göran Hägglund har fått samma problem som Juholt, men har haft ett grepp om partiet, ett grepp som han nu har tappat. En ganska stor grupp aktiva inom Kristdemokraterna är inte nöjda vare sig med hur samarbetet i regeringen skett (vilket skiljer dem från Centerpartisterna) eller hur partiet har utvecklats. Jag tillhör därför dem som tror att det är mycket som står på spel för Kristdemokraterna vid det extra tinget den 28 januari.

Lars Ohly lyckades mycket bra med en sak i Vänsterpartiet, han enade och höll ihop ett parti som var på väg att spricka eller åtminstone brytas upp i fraktioner. Priset var högt, men den nye partiledare som mest troligt heter Jonas Sjöstedt har därmed en ganska bra startsträcka där han kan koncentrera sig på att formulera politiska förslag och värma upp lite inför oppositionen. Sjöstedt, liksom Andersson, ser idag ut att kunna hålla samman partiet, något som jag är mindre säker på avseende Rossana Dinamarca.

Om Hägglund vinner omröstningen och förblir KD-ledare har han det inte lika väl förspänt. Han har en mycket tuff uppförsbacke och att han på sikt skall klara att hålla ihop partiet ter sig för mig mycket osäkert, för att inte säga osannolikt. Kanske blir en seger på det extra tinget en Pyrrhus-seger. Om Odell, mot alla odds, skulle bli partiledare är situationen inte mycket bättre. Odell lär få en stor opposition emot sig men kan möjligen genom att bara vara utmanare ändå få litet plan mark att springa på innan uppförsbacken börjar. Han har dock inte mycket tid på sig.

Underskatta inte partiledarens avgörande roll för att hålla ihop partiet och överskatta inte partiledarens roll som ansikte utåt.

Fördjupa sig kan man genom t ex Patrik Öhbergs avhandling i statsvetenskap, Svend Dahls dito eller i Peter Esaiassons lic-avhandling ”Partiledarna inför väljarna” från 1985 (ej på nätet)

Göteborg – en stad för framtiden??

Julen har mediemässigt för min del kännetecknats av den granskning som P4 Radio Göteborg gjort av bolaget West Sweden men också tidigare av bolaget Lisebergs styrelse. I båda fallen har vidlyftig representation och därutöver fifflande med notor varit i centrum. Igår medverkade jag med en kommentar till hur sådana här ”skandaler” kan växa fram och möjliga medel för att komma tillrätta med dem.

Den s k Göteborgsandan skylls ofta för de missgrepp och felaktigheter som begåtts, men jag skulle säga att Göteborgsandan är lite av en myt.Göteborgsregionen har idag en miljon invånare och fler blir det, runt en femtedel är födda utomlands och nästan lika många har någon förälder som är född i ett annat land. Nya stadsdelar och nya arbetsplatser har kommit till i snabb takt. Det Göteborg jag kände från 1960-talet är sedan länge borta, då var Göteborg en stor småstad. Idag skulle jag vilja säga att småstadsstämpeln bara är nostalgi – och likaså Göteborgsandan. Däremot tror jag att ett långt maktinnehav, en stark maktbas inom industriarbetet och en manlig maktstruktur lagt grunden till många bekymmer idag. För idag är Göteborg en stad med ett universitet som mäter sig med de största i norra Europa, fyllt av studenter som tar del av det bredaste utbildningsspektrat i Sverige inom ett och samma universitet, plus Chalmers, och en stad som växer med nya stadsdelar för varje år. Göteborg är också en djupt segregerad stad – som de flesta europeiska storstäder – och en stad med en påtaglig mångfald.

På sikt kommer den typ av avarter som avslöjats inom Liseberg och West Sweden att försvinna, men nya kommer istället förstås. Därför tycker jag att vi skall lägga Göteborgsandan på nostalgihyllan och istället tänka till kring hur Göteborgs nya ansikte skall speglas i förvaltningstraditioner och -kultur. Det finns en del experiment och försök i andra städer som man kan inspireras av t ex har väl Göteborg lånat hyrcyklarna från Paris (?) där jag såg dem första gången för många år sedan, men Toronto och Portland är kanske också städer att lära av? Eller varför inte Stockholm?? Göteborg behöver tänka mycket mer kring staden som plats, som livsrum och offentlighet – inte bara på att bygga, bo och åka.

Med detta önskar jag både min kära hemstad Göteborg och alla andra städer ett riktigt gott nytt år 2012!

Om go’a gubbar i Göteborg

Tre go’a gubbar är i Båstad och går på Golfkrogen. De lutar sig antagligen tillbaka, ler och känner sig rätt nöjda med tillvaron. De dricker två öl var och Gammeldansk till, en klassisk kombi som motsvarar gamla tiders grosshandlargroggar. Antagligen har de rätt trevligt och tycker livet är gott. Inte mycket att säga om. Varför säger jag något om det då?

Jo, de tre sitter i det kommunala bolaget Nöjesparken Lisebergs ledning och den trevliga stunden bokfördes som ”förtäring” och betalades av det kommunala bolagets kassa. Det är nog ingen slump att hälften av kostnaden för de årliga julmiddagarna i Lisebergs styrelse under det senaste decenniet har varit alkohol. Den 7 december i år kostade, enligt GP, bara alkoholen 720 kr per person! Häromveckan fick vi veta att det kommunala ungdomsarbetslöshetsprojektet UPPs chef sett till att alkoholen skrevs upp som ”förtäring” för att slippa betala den privat.

Den manligt indränkta alkoholkultur som tydligen regerar inom flera sektorer av Göteborgs kommunala liv gör mig upprörd – som medborgare, som mamma och kvinna och som forskare. Jag vill som medborgare kunna vara stolt över dem som anförtrotts att förvalta vår gemensamma egendom, som mamma och kvinna vet och ser jag hur oerhört mycket skada alkohol gör i familjer och för enskilda människor och som samhällsvetare vet jag att manlig alkoholkultur är skyldig till större brottslighet än vad vi förstår. Faktum är att jag också helt enkelt skäms över de vuxna män (och kvinnor?) som beter sig så tarvligt.

På P4 Göteborgs sajt och i dagens prassel-GP kan du läsa mer (s 6).

Uppdatering: Nu på nätet – detta kallas med sitt rätta namn för frosseri. Vill ni go’a gubbar ägna er åt det, väl bekomme. Men gör det inte som förvaltare av det gemensamma.

Är Juholt en politiker som överskrider ramarna för det mediala samtalet?

Sällan har politikens krympande domäner illustrerats tydligare än av konsekvenserna när Håkan Juholt säger att han vill att alla medborgare skall kunna använda mobilnäten i sin permanenta bostad (för det är nog faktiskt så man bör tolka honom). Omedelbart meddelar Post- och Telestyrelsen (PTS) att det blir alldeles för dyrt. Och sedan hånas Juholt för att han är dum. Igen. Och anses i DN ”backa” från sitt förslag. Fast det gör han inte, han bara modifierar tolkningen lite grand.

I en helt annan del av Dagens Nyheter, och dessutom i en helt annan del av den intellektuella världen, diskuterar i partiledaren Håkan Juholt samhälle, politik och kultur med författaren Jerker Virdborg. På flera helsidor publiceras idag den tredje söndagen i advent en mejlväxling (fast det liknar mer en brevväxling) kring angelägna teman som litteraturens betydelse för den politiska debatten, partiernas förmåga (eller oförmåga) att gå förbi de mediala vinklarna och glädjen över de visioner som en gång vägledde politiken i vårt land. Juholt gläds över statyer, utsmyckningar, Elvis och T-banan. Virdborg pekar på litteraturens möjlighet att gestalta den verklighet politiken talar om. Juholt skriver att ingen frågar honom, som de frågade hans föregångare, varför han är demokratisk socialist. Ingen är intresserad av svaret. Virdborg påpekar att partierna borde kunna ta initiativ till en ideologisk debatt – utanför de mediala ramarna – hyra Hovet eller Globen eller så. Juholt säger att han tar den debatten med statsministern när och var som helst. Sådär går de på, det är högt i tak, precision i uttrycket och samtalet svänger mellan angelägna politiska sakfrågor och populärkulturens betydelse för utvecklandet av samhällets visioner.

Inget av detta finns ännu på nätet, men ser du söndagens DN-kultur någonstans på ett spårvagnssäte eller i en Pressbyrå så lägg beslag på ett ex. Läsningen är ett motgift mot den politiska nyhetsrapporteringens fördumning och framför allt pekar den på kvaliteter hos politiker som vi borde efterfråga. Håkan Juholt är kanske helt enkelt en politiker som överskrider det mediala samtalets gränser, men som ännu inte fått makten över dem såsom Gudrun Schyman till slut fick. Är det därför hans tankar och förslag hela tiden döms ut av snäv ekonomism, teknism eller ordmärkeri?

Jag vill läsa och höra fler sådana här samtal, och så vill jag vara med om de stora ideologiska debatterna i sporthallar och arenor över landet. Partierna bör notera att deras väljare finns utanför partistyrelser och programkommittéer, och det är dem – inte de valda partimotståndarna – som partierna skall vinna för politiken.

Läs också Ilse-Marie i samma ämne.

Här finns nu också mejlväxlingen på nätet.

Vi ville en gång faktiskt ha ”mindre offentlig sektor”!

Jag är dödstrött på skoldebatten. Ja, jag menar inte att den inte skall föras, men jag blir både ledsen och arg av att höra upprepningarna av hur vår svenska skola helt tycks ha degenererat under de senaste decennierna. Nu är jag ju inte dummare än att jag begriper att det finns många välfungerande skolor, men det räcker faktiskt med en liten droppe citronsaft för att smaksätta hela tillbringaren. Skoldebatten smakar beskt.

Tyvärr gäller detta också debatten om omsorg om våra äldre liksom en hel del andra avreglerade offentliga verksamheter (i Göteborg har tre vårdcentraler stängts efter misskötsel t ex).

Då är det tragiskt att höra oppositionspolitiker som vrider sig som en mask på kroken likt Mikael Damberg i kvällens Aktuellt (ej på nätet) och inte kan svara på frågan om riskkapital-bolag skall kunna köpa och sälja skolor även i framtiden. Det är lika illa att lyssna till en Stockholmspolitiker som Christopher Järkeborn som svänger likt en vindflöjel och nu vill stoppa utförsäljning av äldreboenden till Attendo Care efter att ha förespråkat den avreglering vars konsekvenser man nu inte vill ta.

Socialdemokratin fattade beslut om kommunaliseringen av skolan, den dåvarande borgerliga regeringen om friskolereformen, socialdemokratiska regeringar om avreglering av elmarknad, telefoni och infrastruktur, alliansregeringen om järnvägen o s v. Vore det inte klädsamt om fler politiker tog ansvar för dessa beslut? Är det ingen som minns debatten i slutet av 1980-talet när nästan hela svenska folket ville ha ”mindre offentlig sektor”? Det fanns ju ett skäl till att besluten kom!

Vi behöver en uppriktig och genomgripande politisk debatt kring varför avregleringen i vissa avseenden blev ett misslyckande, inte politiker som försöker springa ifrån sitt ansvar och istället rusar till andra änden av lokalen.

Bara slutförd skolgång kan avhjälpa ungdomsarbetslösheten

Idag kunde vi i GP ta del av rapportering kring ett kommunalt projekt för dryga 60 miljoner kronor som skulle ge arbetslösa ungdomar jobb, det s k UPP-projektet. GP:s granskning visar både att projektet som sådant varit misslyckat då färre än 200 ungdomar fått någon som helst hjälp av det, och att projektets ledare har ägnat sig åt bedrägeri genom att försöka få kommunen att betala för privat alkohol. (Man kan för övrigt fråga sig varför projekt för arbetslösa skall betala hotellvistelser, middagar och alkohol överhuvudtaget?)

Det finns idag alltför stor tilltro till projektformen och till specialinsatser för att vända en utveckling som betingas av strukturella förändringar. Tillfälliga s k projekt är ofta attraktiva för olika givare eftersom det egna bidraget då ”märks” i den allmänna strömmen av kommunala utgifter. Det är helt enkelt mer hippt att bidra till något innovativt projekt som någon glad entreprenör/konsult kommit och sålt in hos kommunen, än att satsa på ”tråkiga” vanliga, uthålliga och långsiktiga åtgärder. Denna sjuka kostar årligen kommuner och landsting många miljoner utan att några grundläggande förändringar sker. Efter projektet återgår allt till det gamla och snart är karusellen igång igen när en ny konsult dyker upp…

Ungdomsarbetslösheten drabbar i första hand dem som inte fullgjort sin skolutbildning, primärt på gymnasienivå, eller som av andra skäl har en ofullständig utbildningsbakgrund. I vårt samtida Sverige är det mer eller mindre omöjligt att få ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden om man inte har en fullgjort någon form av gymnasial utbildning. När jag gick ut den obligatoriska skolan efter nio år hade jag – i vad som då beskrevs som den svåraste arbetsmarknadssituationen på decennier – tre olika jobb att välja på efter bara ett par dagars ansträngning. Och det var inga som helst problem att få enklare, manuella arbeten med endast nio-årig grundskola. Idag är situationen en helt annan och det tjänar inget till att hoppas eller låtsas något annat. Därför finns det bara en lösning på ungdomsarbetslösheten och det är att satsa alla dryga 60 miljoner på att alla ungdomar går ut gymnasiet – låt det kosta vad det kostar, men det är en investering i framtiden som heter duga.

Och personer som kräver av en restaurang att de skall kalla privat alkoholförtäring för ”mat” som sedan betalas av kommunala medel borde helt enkelt få sparken från sin position.

Uppdatering: Idag den 7 december meddelas i GP att UPP-projektet läggs ned! Dessutom ryktas det enligt samma  tidning att Stadsdirektören, alltså förvaltningschefen, lämnar sin post.

Samtal om socialkonservatism och nationalism

Idag diskuterade jag socialkonservatism och nationalism i P4 Extra direktsändning med Sverigedemokraternas nyligen omvalde partiordförande Jimmie Åkesson. För min del framhöll jag att det nya programmet har mer av kulturkonservativa inslag om man ser till de förslag och de beskrivningar av samhället som förs fram. Jag menade också att det finns utrymme för ett socialkonservativt parti i Sverige, men att det är märkligt att SD är så ovilliga att acceptera att konservatismen står till höger på den klassiska – och i Sverige ännu dominerande – politiska skalan.

Den nationalism som SD förespråkar, och som är helt förenligt med en socialkonservativ hållning, är dock mer lik den klassiska tyska exkluderande, i kontrast till den klassiska franska inkluderande (liberal nationalism/civic nationalism). Argumentet för kategoriseringen är att den assimilation som krävs enligt SD:s partiprogram är så fullständig att den kräver att man helt lämnar sina rötter i ett annat hemland. Den franska medborgarskapsprincipen tillåter ett större mått av kulturell pluralism, förutsatt att medborgaren är lojal mot sitt nya hemland.

Sveriges medborgarskapsuppfattningar och den – ganska tunna – svenska nationalismen har legat närmare den tyska s k blodprincipen än den franska s k jordprincipen. Dock håller dessa grundprinciper på att lösas upp i ett allt mer globaliserat och migrerande samhälle, t o m Frankrike har under senare år modifierat sin lagstiftning. Och Sverige accepterar ju sedan flera år dubbla medborgarskap, något som är helt främmande för blod-principen.

Hela samtalet mellan mig och Jimmie Åkesson under ledning av superkompetente Erik Blix kan avlyssnas här.

Om socialkonservatism

Det fanns en tid när det fanns tre grundformer av europeiska politiska ideologier: konservatism, liberalism och socialism. Var och en av dessa kunde i sin tur visa upp schatteringar och nyanser där element blandades. Ibland växte dessa blandningar till starka egna ideologiska strömningar som t ex socialliberalism, gillesocialism eller – socialkonservatism. Dagens ideologiska karta tycks – åtminstone för yngre betraktare – te sig alltmer suddig.

Socialkonservatismen har kommit på tapeten i dessa dagar eftersom Sverigedemokraterna säger sig vilja bli ett socialkonservativt parti, något partiledaren talat om under en längre tid. Men i ett land som Sverige där det enda parti, vid sidan av Sverigedemokraterna, som inte villigt definierar sig som någonting som slutar med -liberal är kristdemokraterna tycks kunskapen om konservatismen helt försvunnit. Ibland jämställs socialkonservatism med socialdemokratins 60-tal eller med Per-Albins folkhemsideal. Detta mytiska folkhem som introducerades på 1930-talet i Sverige men som idag får beteckna allt från mellankrigstidens krisuppgörelser, 50-talets hemmafruar, 60-talets förorter och 70-talets ekonomiska demokrati.

Modern konservatism brukar anses börja med Edmund Burke, som i sin bok ”Reflections on the Revolution in France” (1791) uttryckte en samhällssyn som var reformistisk men där behovet av att reformera alltid sågs från perspektivet att  bevara. I denna mening har Burkes konservatism mycket att göra med den adelsideologi där samhället ses som en organism, en kropp, där var och en har sin plats och måste ha just den platsen för att hela kroppen skall ha hälsa och kraft. Peter Englund har skrivit en intressant avhandling om detta (för övrigt den enda bok av Englund jag läst).

Under 1800-talets industrialisering uppstod olika rörelser som alla försökte lindra arbetarklassens nöd, utveckla samhället i en mer human riktning och även investera i långsiktig infrastruktur som på sikt skulle utveckla nationen. I den katolska socialfilosofin, först uttryckt i påvens encyklika ”De Rerum Novarum” (Om den nya ordningen) lanserades 1891 en lösning som innebar en ståndpunkt mellan kapitalism och socialism. Grunden är de konservativa idéerna om balans och harmoni men till detta fogas element av närmast patriarkal natur som skulle tillförsäkra arbetarna en dräglig tillvaro. En faktor som påverkade den katolska kyrkan var att Otto von Bismarck i det nu enade Tyskland drivit fram ett visst mått av sociallagstiftning för arbetarna i de nya industrierna. Bismarcks syfte var dock inte arbetarnas väl per se utan att öka produktiviteten, stärka nationen och värva arbetarna för den egna politiken. Det sociala elementet var alltså stark kopplat till nationalismen.

Socialkonservatismen har vuxit fram som en europeisk ideologisk strömning som främst tagits tillvara av de kristdemokratiska partierna, men också av andra stora konservativa partier som det franska Gaullistpartiet. Socialkonservatismen vilar på de grundvalar som all konservatism vilar på: en från ovan given auktoritet om det moraliskt rätta och goda, en kollektivism där individen kommer till sin rätt först i en gemenskap, traditionalism i meningen värdet hos gångna generationers landvinningar och känsla för kommande generationers behov, en tro på nationen och staten som en organism under ständig utveckling och på naturliga hierarkier där var och bidrar med sin insats. En stark betoning av plikt, ansvar och flit är också centrala i konservativa ideologier. I den socialkonservativa schatteringen betonas statens roll som patriark och nödvändigheten av en stark och omfattande statsmakt som tillgodoser medborgarnas behov av skyddsnät vid sjukdom, ohälsa och arbetslöshet. Ett sådant skyddsnät finns inte som en rättighet för individen utan som en skyldighet för staten gentemot sina medborgare.

Det är förstås ingen slump att begreppet ”folkhem” lånades från tyska konservativa tänkare. Om det kan man läsa i Fredrika Lagergrens avhandling i statskunskap.

Socialkonservatism skall alltså inte förväxlas vare sig med socialdemokrati, värdekonservatism (ett begrepp jag anser vara överflödigt i europeisk kontext eftersom all konservatism är värdekonservativ) samt kulturkonservatism.

Huruvida Sverigedemokraterna verkligen är socialkonservativa får framtida analyser utvisa. Själv har jag alltid hävdat att det finns plats för ett socialkonservativt parti i Sverige, men förväntade mig att kristdemokraterna skulle fylla det tomrummet. Det partiet tycks dock fullt upptaget med helt andra saker än ideologiutveckling.

Naiv syn på marknaden leder till dålig vård och omsorg

Jesper Meijling, doktorand som forskar om marknaden som fenomen, skriver idag på DN Debatt om att kejsaren är naken. Han påpekar att svenska politiker haft en naiv och ideologiskt bestämd uppfattning om vad marknaden kan bidra med i den offentliga sektorn. Under senare tid har jag börjat tro att svenska politiker inte härdats i relation till marknader på ett sådant sätt att man fullt ut förstår hur de fungerar. Sverige har varit lite av en skyddad verkstad från marknadsstormarna därutanför. Sverige valde tidigt en annan väg, en väg där marknaden skulle styras, regleras och tuktas för att vara drivkraft i en utveckling som bestämdes på politisk-demokratisk väg. Den tiden är dock slut.

I Sverige har därmed kanske marknaden fått spela rollen av den frånvarande pappan, den som man ”vet” kan lösa alla vardagsproblem och som lever vidare i en mytisk föreställningsvärld. Att den naiva föreställningen varit särskilt stark hos borgerliga politiker är väl rimligt att tro, men naiviteten är på intet sätt begränsad efter partipolitiska hänsyn. Istället finns nog sambandet mellan ideologisk blindhet och naivitet.

Det borde inte vara så fruktansvärt svårt att inse hur vi i den skattefinansierade vårdapparaten befinner oss i en närmast motsatt situation: en avgränsad, budgetstyrd, tämligen färdigdefinierad verksamhet som auktioneras ut som den är. Därför kan inte vinsten skapas och ökas genom en expansion utåt – den möjligheten är stängd. Det ekonomiska expansionsutrymme som återstår för en vinstdrivande verksamhet är då bara att ”pressa inåt”, mot det som har någon form av rörlighet inuti verksamheten: kostnader, behov, trygghetsnivåer, hygiennivåer och så vidare.

Läs artikeln här.

Läs min tidigare post om hur marknadens incitament påverkar offentlig sektor.

Omvärdera statsmakten, en nyckel till nya politiska visioner

Många har sagt att den tid av finansiell kris i USA och Europa som vi nu upplever borde vara vänsterns skördetid, i meningen att det som sker är en av alla de kriser som vänstern menar att det kapitalistiska samhället bär inom sig. Nu, menar många, borde alternativet från vänster kunna formuleras tydligt och klart. Ändå, konstaterar de flesta, finns det inget sådant svar. Åtminstone inte ett svar som når ut till medborgarna.

Med globalisering och europeisering följer också att politiska debatter liknar varandra. I ett Frankrike där uppmarschen inför president- och parlamentsval kommande vår liknar den politiska debatt ganska mycket vår svenska debatt. President Sarkozys preisdentperiod har fram tills nu inte krönts av stora framgångar, dock har han framstått som en skicklig krishanterare i den värsta turbulensen kring Euron. Hans brist på politik och visioner har tidigare påtalats upprepade gånger.  Sarkozys opinionsstöd har ökat något i samband med krisen. Socialistpartiet har enats om en kandidat, Francois Hollande, som ifrågasätts av sina motståndare just på grunder som rör förmåga att hålla ekonomin i ordning och förvalta den statliga administrationen. De gröna för samtal med socialisterna och det borgerliga blocket varnar för att socialisterna därmed skall gå till val på att minska/lägga ned kärnkraften. Inom vänstern till vänster om PS har en ny enighet börja växa fram och man har skapat ett gemensamt program som i stora stycken påminner om Vänsterpartiets i Sverige. I mitten kämpar Francois Bayrou för att upprätthålla en politisk position mellan socialism och gaullism, och för att försöka utgöra ett nav för en tänkbar regeringssamverkan à la fjärde republiken.

Mitt i allt detta verkar mitten-vänster tankesmedjan ”La République des idées” med utgivning av böcker och anordnande av konferenser. En av de mest intressanta av dessa texter kom i september under namnet ”Repenser l’Ètat. Pour une social-démocratie de l’innovation” av Harvardekonomerna Philippe Aghion och Alexandra Roulet. Boken riktar sig rätt in i en fransk debatt och många jämförelser med Sverige, i syfte att visa på goda exempel, förekommer. Men vad som känns väldigt viktigt i boken, är det som titeln pekar på att ”omvärdera staten”.

Författarna vill lyfta fram staten som investerare, investerare i idéer, människor och utveckling, i motsats till staten som fördelare och tillhandahållare av service. De menar att staten kan agera så att globala problem ”domesticeras” och därmed blir drivkrafter för utveckling i det egna samhället. Miljö- och klimatproblem kan omvandlas till stöd för grön industriell innovation, skatter på utsläpp och hot om avgifter för de stater som fortsätter att förorena. Ingen kan säga annat än att det globala konkurrensen gett oss bättre varor och möjligheten att tillgodose behov på ett effektivt sätt. Men för att möta konkurrensen från länder som Kina måste det egna landet förbättra t ex sin utbildning och hälsovård för att kunna hålla en höja produktiviteten.

Mycket i texten riktar sig mot en fransk statssyn där hänsyn till hemmamarknader och subventioner för egen produktion längre varit en stomme i politiken. En sådan situation har vi inte haft i Sverige i modern tid. men vad som gäller ett ultramodernt land som Sverige är att ta den unika möjligheten som vi har att tänka om kring synen på staten. Staten, menar Aghion och Roulet, skall vara förste investerare i människors utveckling, i innovation och som ger generöst skydd för medborgare som förlorar sitt arbete så att mobiliteten på arbetsmarknaden upprätthålls (och ökar). Men också en stat som marknadsför den egna industrisektorn och den egna produktionen av varor på en global marknad där behoven finns, förbättrar arbetsrätt och arbetsmiljö så att många kan arbeta, utvecklar en progressiv beskattning som gynnar investeringar i innovationer samtidigt som ojämlikhet reduceras. Och slutligen en stat som utvecklar demokratin eftersom demokratin ger bästa möjligheter för kreativitet och förhindrar nepotism och klientilism.

Texten tar avstamp i en introduktion där författarna förklarar att vi är förbi Keynesianismen, förbi neoliberalismen och förbi Blairismen – istället måste statens roll uppvärderas och omvärderas för att våra samhällen skall utveckla sin fulla potential. Staten har i svensk samhällsvetenskap tappat i attraktionskraft, analyser inriktas på styrning, deltagande och avreglering. Men vad vi skall ha staten till, det tycks vi inte längre bry oss om. Det tycks som om såväl vänster som höger gjort sig av med en hållning till statsmakten, detta trots att den i just de kriser vi ser runt omkring oss visat sig vara både problemet och lösningen. Problemet när den behärskas av demokratiskt valda politiker och lösningen när den behärskas av experter.

Är det dags att återvända till de gamla grekerna? Låt oss börja en utveckling av de politiska visionerna genom att omvärdera staten och statens roll i vår samhällsutveckling.

Tidigare har jag skrivit om staten, t ex här och här.

Filosofen Cornelis Castoriadis hade intressanta saker att säga om staten, demokratin och radikaliteten.

Fördjupa sig kan man också i republikanismen, som har en genomtänkt syn på staten (om än mer filosofiskt).