Kategori: svensk politik

Lycka till, kungen!

Jag besökte idag kungliga slottet i Stockholm, dessutom råkade det vara konselj så det var litet uppståndelse på inre borggården. Det är omöjligt att inte fundera på kungens, monarkins och statsskickets roll när man besöker slottet under den turbulens som Hovet just nu är utsatt för. Idag var den enda incidenten att en av mina kolleger två gånger lyckades stanna bilen i valvet (vilket är strängt förbjudet) och fick vaktens ”aldrig mer” i öronen när han skyndsamt hoppade in i bilen och körde ut bland turisterna som tittade på Högvakten…

Kungen har så länge jag kan minnas omgivits av illasinnade rykten, ja, jag säger illasinnade för jag menar att det är så. De saker som sagts om honom har alltid haft som syfte att förminska honom, göra honom löjlig, banal, ytlig, okunnig och socialt kantig. Han har beskrivits som okunnig, under min barndom raljerades med hans ordblindhet (idag behandlas familjens dyslektiker med respekt) och hans oförmåga att uttala sig naturligt i offentliga situationer har ansetts vara komisk. Precis som Cecilia Åse pekat på har diskussionen om monarkin konstant förts i termer av den rådande monarkens person. På 1960-talet fick monarkin vara kvar för ”gamle kungen” var ju en sådan fin människa. Och nu, ja nu skall kungen avgå eftersom han är motsatsen till en fin människa. Monarkin som institution skall fördömas eftersom kungen som person är motsatsen till en fin människa. I alla fall är det rimligen syftet med alla de rykten, hörsägner och påståenden som florerat och just nu närmast nått stormstyrka.

Men då har ju debatten stannat precis där den var på 1960-talet, frågan om monarki är en fråga om de kungliga personernas individuella egenskaper och framträdanden.

Trovärdigheten hos de personer som påstår sig veta olika saker anser jag vara mycket låg, flera av dem är dömda kriminella, en del vill pressa pengar ur omgivningen och ytterligare andra tycks egentligen bara ha som syfte att ifrågasätta människors moraliska intuitioner. Vi skall helt plötsligt frukta/beundra/imponeras av s k gangsterkungar och vi skall utsättas för en oombedd och självrättfärdig moralisk utvärdering av kända personer och kungligheter.

Vad är det kungen har gjort sig ”skyldig” till? Personer vars meriter som forskare, författare, moraldomare eller journalister åtminstone för mig är dunkla anser sig kunna avge trovärdiga moraliska omdömen om andras besök på porrklubbar eller fester i skumma lokaler. Jag förbehåller mig rätten att göra mina egna moraliska bedömningar, och det på grunder som är gemensamma, genomskinliga och offentligt redovisade.

Den som tror att monarkin skakar för att personen som innehar ämbetet svärtas ned har inte riktigt förstått monarkins essens. Likaså är den som tror sig förespråka monarkin på grundval av personliga egenskaper hos innehavaren fel ute. Monarkin har den ovanliga – och otidsenliga – egenskapen att faktiskt vara alldeles onåbar för de mediernas och kulturens vargar som är vana att få jaga och nedlägga varje byte man utsett.

Så, jag säger bara till kungen som Birger Jarl sa till Ola Magnell när dennes alter ego mötte Birger Jarl på väg till Beckomberga – Lycka till!

Läs också mycket intressanta bloggposter i ämnet av Ulf Bjereld, Mårten Schultz samt Anne Ramberg.

Konsument, kund eller medborgare?

Individens relation till auktoritet är en avgörande fråga för statsmakten. Statens våldsmonopol är en symbol för den yttersta makten och innebär att individen någonstans vid vägens slut måste underordna sig en makt även mot sin egen vilja. Om vi än kan överklaga och få rättelse i efterhand (åtminstone i princip). I en demokrati är statsmakten utbytbar och relationen mellan stat och och individ skall förstås i termer av medborgarskap.

Medborgarskapet bör ses som en delaktighet i samhället, det hörs ju också i själva ordet med-borgarskap. Och termen borgarskap kommer ju från kontinentens benämning på medelklassen, särskilt den i städerna. Alltså den grupp i samhället som vare sig var bönder eller adel. Begreppet uppkom i europeisk politik i samband med 1700-talets liberala revolutioner vars syfte var att göra slut på enväldet och ge individerna större inflytande över samhällsutvecklingen. Medborgarskap är en frukt av ett demokratiskt tänkande, men innan demokratin stelnat i den form den har t ex i Sverige idag. Medborgarskapet är på sätt och vis demokratins grundidé, precis som på den atenska stadsstatens tid (men då var bara fria män medborgare).

I en mer eller mindre patriarkal ordning kan medborgarna ses som en grupp som skall få det bättre, som skall sörjas för och vars kollektiva nytta skall ökas. Så såg det länge ut i Sverige under efterkrigstiden, men i dagens individualiserade samhälle är den attityden inte längre möjlig. Istället har vi nu politiska ledare som ”lyssnar” på folket, som tittar på opinionsmätningar, som vill maximera friheten för individen och som i viss mån spelar ut olika typer av populistiska kort.

Termen ”kund” dyker numera upp allt oftare för att beskriva medborgarens relation till statsmakten. Det är följdriktigt eftersom stora delar av statens uppgifter numera utförs av olika typer av privata eller offentligägda ”bolag” eller företag. Och är man kund i en bilaffär eller en servicebutik så är man naturligtvis också kund i en vårdcentral eller skola när denna ägs av ett ”bolag” av något slag (oavsett att dessa s k bolag ofta är konstruktioner av offentliga aktörer). Marknadsmekanismerna anförtros privilegiet att förse oss med allmän service och rättigheter som tillerkänns oss som – just det, medborgare.

Men en kund har ju trots allt makt – kunden röstar inte i valurnan utan med fötterna. Om jag blir illa behandlad i en bilaffär eller om servicebutiken inte har det jag efterfrågar så går jag någon annanstans. Och jag är helt fri att förtala butiken så mycket jag vill i syfte att den skall gå i konkurs om jag tycker det är en dålig butik. Men om inte bussen håller måttet kan jag inte ta en annan. För jag har inte valt ”bolaget” utan den sträcka jag skall åka. Och när min läkare förlorar upphandlingen med landstinget så anvisas jag bara en annan, den som vann upphandlingen.* Marknadskrafterna verkar alltså på den aggregerade nivå, mellan landsting och vårdgivare/kollektivtrafik, men inte på den individuella nivån, mellan mig och vårdgivare/kollektivtrafik. Jag blir stående på hållplatsen och jag blir anvisad en ny läkare (visst kan jag välja, men inte den jag var nöjd med).

Medborgaren har därmed reducerats till konsument. Hon får hålla till godo med det som upphandlats av överheten. I skolorna i Halland får barnen äta kött från djur som levt under mycket sämre djurskyddsbestämmelser än i Sverige. Jag får hoppas att den nya doktorn är lika bra som den förra och jag får vänta tills bussen kommer. Och det är litet svårt att sätta upp ett eget elnät så att man kan byta elnätsdistributör.**

Jag är inte ens kund, jag har blivit en konsument som stillatigande får acceptera de val som någon annan gjort åt mig.

Medborgarskap är något vackert, medborgarskap är en relation till den makt som styr, en relation som innebär ömsesidiga förpliktelser. Jag vill vinna mitt medborgarskap åter!

*Man kan gå till läkare som inte ingår i sjukförsäkringssystemet, men det kostar skjortan. Och man kan inte dra av det på skatten, om man säger så…

** Flera av dessa exempel rör s k naturliga monopol och andra rör kollisioner mellan intressen, vilka i det nya konsument-samhället löses juridiskt och inte politiskt.

Arbetslinjen befrämjar vare sig hälsa eller välstånd

Arbete befordrar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd. Så stod det på en (ironisk) skylt som jag hade på min anslagstavla i tonåren. Det var på den tiden när man drev med starka plikt- och arbetsmoral som hade frodats i de auktoritetsstyrda samhället. Detta var också under den tid när arbetsgivarens rätt att fördela och styra arbetet enligt paragraf 32 stod i centrum för fackets engagemang. Då tog man strid, inte mot arbetet, men mot tanken att arbetet var ett tvång och en plikt. Och emot att arbetstagaren inte hade något som helst inflytande över arbetets organisering.

Så småningom fick arbetstagarna genom sina fackföreningar en hel del rättigheter och möjligheter till inflytande. och synen på arbetet förändrades. Arbetet skulle vara självförverkligande, det skulle ge plats för personligheter och det skulle vara kreativt. Arbeten som var monotona, saknade utveckling och innehöll moment där människan endast var styrd, inte styrde, tappade i attraktivitet.

Men nu tycks allt ha förändrats. Med Alliansregeringens nya s k arbetslinje har rätten till ett utvecklande, positivt och bejakande arbete istället återgått till en skyldighet att arbeta, oavsett med vad. Ett jobb är bättre än inget jobb alls, sa nyligen arbetsgivarorganisationen Almegas VD Jonas Milton. Och i vintras kritiserade Reinfeldt deltidsarbetande kvinnor för att de tror att man måste ”stå och slita och baka bullar” när de istället kan vara ute och jobba och få pensionsgrundande inkomster. Det där med bullarna då? Ja, de tjänsterna skall man köpa, enligt Reinfeldt.

När sentensen ”Arbete befordra hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd” spreds i Sverige på 1800-talet var det industrialismens, kyrkans och borgerskapets motto. När denna sentens revs ned i samband med auktoritetsnedrivningen på 1960-talet var det ungdomarnas, miljörörelsens, individens och kommunikationens motto. Arbetet kunde inte legitimeras genom hänvisnings till hälsa då bevisligen många arbeten lett till ohälsa, arbete kunde inte legitimeras av välstånd då välstånd inte enbart är en ekonomisk fråga – och det där med synden trodde man nog var på utdöende.

Idag ser vi en hyllning till arbetet för arbetets egen skull. Det är en märklig s k arbetslinje. Rätten till ett arbete torde vara grunden i alla arbetslinjer, men den rätten har degraderas till ”sysselsättning”. Och vilket arbete? Hur länge skall vi acceptera en arbetsmarknad som endast har plats för de mest högpresterade eller de som är beredda att jobba för de absolut lägsta lönerna – övriga garanteras ”sysselsättning”, ofta meningslös för den enskilde. Det arbetet befrämjar inte hälsa.

Arbete är något av det mest utvecklande och fantastiska en människa ägnar sig åt. Att lösa problem, att samverka med arbetskamrater, att bygga upp något som man gjort ”själv”, att planera, tänka och fundera kring framtida projekt och att få gå hem och känna att ”idag har jag gjort ett gott dagsverke” och få sova gott. Men är det vad som erbjuds inom ”arbetslinjen”? Nej, det liknar mer statarkvinnornas vita piska (mjölkningen).

Livet är väldigt mycket än lönearbete. Reinfeldts idé om att kvinnorna inte arbetar när de bakar bullar är befängd. Välstånd är så mycket mer än pengarna på lönekontot – visst är det ett bidrag till landets välstånd med trygga barn, glada föräldrar och vänskapsrelationer som fungerar. När jag bakar, planterar eller läser en bok arbetar jag. Jag får bara inte betalt för det. Vi borde slåss för alla människors rätt till goda lönearbeten och möjligheten att arbeta med det man vill på sin fritid. Det är min arbetslinje.

Klubbar skall inte betala polisbevakning

Utan att vara helt insatt i förhistorien reagerade jag mycket negativt på Rikspolisstyrelsens nya policy att idrottsklubbar som drivs i bolagsform skall betala poliskostnaderna för bevakning av sina matcher, alltså bevakningen på allmän plats. Frågan har debatterats tidigare vid ett flertal tillfällen och flera klubbar har nu sagt att de kommer att vägra betala.

Polismakten är ett uttryck för det statliga våldsmonopol som är statsmaktens unika egenskap jämfört med andra sammanslutningar. Polisen är auktoriserad av statsmakten, och därmed av folkmakten, att använda våld och tvång mot enskilda medborgare i syfte att säkerställa allmän ordning och/eller skydda landets säkerhet. Nationalstaterna förlorar alltmer av sin makt men då pga internationellt tryck, den inrikes våldsmakten är fortfarande intakt.

Polisen förklarade också i ett TV-inslag jag såg i början på veckan att det var de själva som bestämde omfattningen av bevakningen och insatsen, sedan fick klubben betala vad det kostade. Det låter som om begreppet ”oskäliga avtalsvillkor” skulle vara tillämpliga rakt av. Tänk er själva – vi rörmokare och asfaltläggare bestämmer vad som skall göras, sedan får du betala vad det kostade! Om polisen nu så gärna vill leka marknad med det yttersta maktmedel staten har till sitt förfogande så borde man väl göra det på riktigt då – polisen ger den bevakning klubben betalar för. AIK kanske väljer att använda sig av Black Army istället, det blir säkert billigare. Då, kära farbror polisen, talar vi marknadsekonomi.

Nej, denna tanke är felaktig från början till slut. Må så vara att många retar sig på fotbollsbråk och huliganer, men detta öppnar en port ut på ett sluttande plan som inte ens polisen själva verkar förstå. Nästa steg bör bli att den kvinna som inte vill gå genom Vasaparken på natten kan få eskort av en polis och sedan får hon betala vad det kostar.

Våldsmonopolet leker man inte med. Polisen agerar inte seriöst i detta fall. Polisens uppgift är att garantera medborgarnas säkerhet, att förebygga och beivra brott och att medverka i den process som leder fram till gripande och åtal. Där återstår mycket att önska från polisens sida. Se till att göra det på ett bättre sätt, även kring fotbollsmatcher, istället för leka marknad.

Politiska skiljelinjer viktiga också för attityd till flyktingar

Klassiska skiljelinjer som land/stad och arbete/kapital har betydelse för attityden till svensk flyktingpolitik. I min analys av svensk flyktingopinion i den kommande SOM-boken ”Lycksalighetens ö” (red. Holmberg, Weibull, Oscarsson) kommer jag att visa hur den subjektiva bedömningen av de klassiska politiska skiljelinjerna faktiskt har samband med viljan att begränsa antalet flyktingar. Som jag tidigare utlovat  återkommer jag här till analysarbetet.

I europeisk politik brukar man tala om fyra klassiska skiljelinjer som underbygger nationsbyggandet. De bägge samhällsvetarna Stein Rokkan och Seymour Martin Lipset lanserade på 1960-talet skiljelinjerna arbete-kapital, land-stad, centrum-periferi och kyrka-stat. De menade att lösningen och balansen kring dessa djupgående samhällskonflikter bestämde inriktningen på de europeiska politiska systemen under lång tid framåt. Skiljelinjerna skapades i sin tur genom de två stora omvälvande samhällsförändringar de kallade för den nationella revolutionen och den industriella revolutionen.

Den skiljelinje som mer eller mindre helt dominerat svensk politik är arbete-kapital, till vardags benämner vid den vänster-höger-dimensionen. Men vi vet att övriga skiljelinjer har betydelse också för svensk politik. För att man skall kunna tala om en skiljelinje bör den uppfylla tre kriterier: den skall ha en social bas, den skall uppvisa en värderingsskillnad och den skall vara mobiliserad.* Rent objektivt kan man fastställa en social bas – t ex arbetarklass och medelklass – och mobiliseringen ser vi i partisystemet, men även i andra organisationer bland medborgarna. Värderingsskillnaden är dock subjektiv och kräver en egen medvetenhet om konflikten.

Vi vet sedan tidigare att det rent objektivt finns skillnader i attityden till flyktingmottagning mellan land och stad liksom mellan arbetarklass och medelklass. Men finns det också en skillnad subjektivt? Är det alltså så att medborgare som menar att den ena eller andra skiljelinjen är viktig för dem i politiska frågor också skiljer sig åt i synen på flyktingpolitiken?

Svaret är ett något osäkert men ändå ja. Osäkerheten beror på svårigheterna att operationalisera skiljelinjerna på ett begripligt sätt, alltså att veta att man undersöker det man tänkt sig undersöka. Men givet att vi lyckats i detta uppsåt så kan vi konstatera att av dem som anser att vänster-höger-ideologi (arbete-kapital-skiljelinjen) är viktig för dem när de tar ställning i politiska frågor så anser 34 procent att det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar. För dem som anser att den lokala identiteten (centrum-periferi-skiljelinjen) är viktig för dem när de tar ställning i politiska frågor är det 55 procent som önskar ta emot färre flyktingar. Bland dem som tillmäter religion (kyrka-stat-konflikten) störst vikt var det 32 procent och bland dem som tillmätte tradition/livsstil där man bor (land-stad-konflikten) störst betydelse 54 procent som ville ta emot färre flyktingar. (I hela befolkningen ansåg 42 procent att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar.)

Den subjektiva bedömningen av vilka politiska konflikter som är de centrala påverkar således attityden till att ta emot flyktingar i Sverige. Vi kan konstatera att skillnaden i attityden till att ta emot flyktingar varierar beroende på objektiva sociala och ekonomiska skillnader i Sverige, men också att attityden hänger samman med den subjektiva bedömningen av samhällets grundläggande konflikter.

En möjlig förklaring till sambandet mellan flyktingattityd och egen bedömning av vilken konflikt som är av störst vikt för den egna politiska hållningen är att såväl religion som vänster/höger-ideologi är sammanhängande och principiella s k belief systems (mönster av övertygelser). Det är då lättare att foga in enskilda sakfrågor i en övergripande ideologisk struktur. I Sverige finns inte samma tydliga och logiska mönster rörande land/stad och centrum/periferi eftersom dessa konflikter inte varit organiserande och heller inte mobiliserats i samma utsträckning som de övriga två.

Analysarbetet fortsätter. 🙂

* Läs mer om skiljelinjer och debatten kring dem i Rune Stubagers uppsats.

Lämna de retoriska knepen på läktaren, Göran Hägglund!

Idag publiceras min och Ulf Bjerelds replik till Göran Hägglund i debatten som följde på vår artikel på DN Debatt den 10 april.

I repliken skriver vi bl a:

Vi bejakar individualiseringen av vårt samhälle. Vi tror att den frihet för enskilda människor som de senaste decennierna fört med sig är något gott i sig. Men vi ser en risk i att vi likt fisken tar vattnet vi simmar i – samhällsgemenskapen – för given. Vi tror inte att samhällsgemenskapens grundläggande enhet är familjen. Vi tror i stället att den enskilde medborgaren är varje gott samhälles grundsten. Att i dag göra familjen och köksbordet till samhällets centrum är att förflytta makten till en krets där individen alltid har en underordnad ställning – det är att politisera familjen.

(…)

Så, Göran Hägglund, lämna de fyndiga retoriska tricken om verklighetens folk, köksbord och politikens gränser på läktaren och kom med i matchen! Du är varmt välkommen till oss på planen.

Läs vidare på på DN.se

Läs Göran Hägglunds replik här.

Se också Ulf Bjerelds blogg.

Anders Borg och de bristande argumenten

”Sverige har varit ett land som haft väldigt höga skatter och det har medfört rätt stora skadeverkningar i termer av att vi förlorat mycket jobb och haft brister i vårt företagsklimat.”

Så försvarade Anders Borg skattesänkningarna på totalt 100 miljarder i Ekot (SR) på påskafton. Han behövde aldrig motivera på vilket sätt de tidigare skatterna lett till färre jobb eller sämre företagsklimat. Svenskt Näringsliv hävdar envetet att den enda radikala åtgärden för att förbättra företagsklimatet är att förändra arbetsmarknadslagstiftningen. Alltså göra det lättare att anställa, avskeda, ge de löner man önskar och sätta egna arbetsvillkor. Nästa recept som föreskrivs från Svenskt Näringsliv är att förbättra utbildningssystemet eftersom det trots åtta procents arbetslöshet är brist på arbetskraft. Om vi istället tittar på arbetslösheten så var 391 000 personer arbetslösa 1993 och så gott som exakt samma antal var arbetslösa i februari 2011. Sverige har idag nästan åtta procents arbetslöshet och det är ungefär samma andel som i juni 2005. Givet dessa uppgifter tycker jag att det är ett märkligt uttalande att hävda att skattesystemet gjort att vi förlorat jobb.

Och när saker ställs på sin spets får vi för övrigt alltid veta att det är finanskrisen 2008-2010 som orsakat arbetslösheten. Vilket ju verkar rimligt.  På samma sätt sa Göran Persson när han talade om den ekonomiska krisen på 1990-talet att starka finanser är nödvändiga för en bra välfärd, samtidigt som denna välfärd skars ned.

Precis som ekonomerna sa i ”Godmorgon, världen” igår så hände det något med ungdomsarbetslösheten i mitten av 1970-talet. Den stora strukturkrisen på 1970-talet var egentligen slutet på en fantastisk boom på arbetsmarknaden som varat ända sedan Europa återhämtade sig efter kriget. Sedan dess ökar framför allt ungdomsarbetslösheten för varje ny kris.

Att vilken bransch som helst som subventioneras växer begriper var och en. Att RUT- och ROT-avdrag, liksom den kommande lägre restaurangmomsen, kommer att stimulera till fler jobb är därför alldeles klart. Men är det just dessa sektorer som bör växa? Det är ett normativt/politiskt beslut. Vill vi att Sverige skall växa genom fler latte-barer, gourmet-krogar, städföretag och bostadsrätter/villor som renoverar? Är det framtiden?

Mycket tyder också på att inkomstskillnader mellan dem som arbetar och dem som inte gör det driver ned lägstalönerna, vilket ger möjlighet till jobb för dem med lägst kompetens. Däremot är det få som tror att upprepade sådana s k jobbskatteavdrag ger samma effekt. Tricket lyckas s a s inte varje gång. Men återigen, detta är ett normativt beslut. Vill vi att de som har dålig skolgång, dåliga svenskkunskaper eller handikapp av olika slag skall sälja sig för billigaste priset? Är det den väg ut ur arbetslösheten som Sverige vill anvisa?

Jag menar att det är märkligt att Anders Borg oftast oemotsagd får lov att hävda det samband som eventuellt finns mellan inkomstskatter och antalet jobb när det inte finns minsta tecken på lägre arbetslöshet idag än t ex under 1990-talet, eller innan den borgerliga regeringen tog över. Och att han så fort han får frågan använder finanskrisen som förklaring – som om den vore den enda krisen i Sveriges ekonomiska historia.

Varför inte klädsamt erkänna att Sverige är extremt beroende om händelser i omvärlden, såväl kriser som uppgångar? Därefter kan Borg säga att han anser, på ideologiska grunder, att skattesänkningar och avdrag för personalintensiva servicebranscher är det han vill satsa på. Jag antar att det betyder att han vill se Sverige som ett modernt latte-lapande urbant tjänstemannaparadis med hemservice och något som påminner om italienska familjemiddagar på kvarterskrogen. Fine för mig. Men säg då det! Göm dig inte allmänna teorier om skatter, jobb och löner när dessa inte kan understödjas med empiriska argument. Ekonomi är en normativ vetenskap i lika hög grad som all annan vetenskap. Politik är en normativ verksamhet, inte en teknisk.

Att sedan hela idén kring den s k arbetslinjen kan ifrågasättas återkommer jag till. Är det verkligen en bättre investering för framtiden att skicka en arbetslös 19-åring till ett callcenter med provisionsjobb än att se till att ungdomen får en gedigen yrkesutbildning alt. akademisk utbildning? Eller att en arbetslös person med många års utbildning till läkare eller ingenjör skall ta ett städjobb tio mil från hemorten hellre än att underhålla sin kompetens med en arbetslivskurs och satsa på ett jobb inom sin egen sfär? Som väl framgår så svarar jag nej på dessa frågor.

Zaremba och de andra

Jag imponerades av Zarembas artiklar om skolan. De fyra första vill säga. Den femte och sista artikeln var ett märkligt ode där högt och lågt, stort och smått och vetenskap och myt blandats samman. Zarembas avslutande ord var:

Sveriges kommuner och landsting bör hållas utanför debatter och utredningar om skolans framtid, ty i dessa sammanhang saknar SKL all legitimitet. Detta sällskap av kommunala chefer representerar inte väljarna, inte eleverna, inte lärarna, inte Sveriges nationella intressen.

Med tanke på att Zaremba tidigare i artikeln har svingat svärdet mot allt från den amerikanske pragmatisten John Dewey, steriliseringslagarna i Sverige och svenska pedagogikprofessorer verkar slutorden närmast lite futtiga, torftiga. Var det allt? Njae, inte riktigt, alla former av skolbyråkrati får sin släng av sleven, och ”högern” (Zarembas citationstecken) kunde inte slängt skolan till marknaden utan att ”vänstern” (Zarembas citationstecken) gjort läraryrket till ett ”knog som andra”.

Om man skall ta Zarembas kritik på vetenskapligt allvar så är den svenska skolans sjunkande kunskapsnivåer idag allas fel, i alla fall alla som varit inblandade i skolutveckling under de senaste 60 åren. Det är faktiskt inte trovärdigt.

Zaremba har ett svepande sätt att skriva som gör det svårt att sätta fingret på vad det är han egentligen säger. Skall man verkligen ta Zaremba på allvar att alla avhandlingar i pedagogik skall vara instruktioner i hur man undervisar alternativt utvärderingar av hur an undervisar? Som statsvetare eller ekonomer får vi följaktligen inte skriva något annat än sådant som är direkt tillämpbart på politikers beslutsfattande eller finansministerns budgetarbete. Det är en totalt verklighetsfrämmande akademisk värld.

Zaremba måste också medvetet missförstå de relativa betygen. Att enskilda lärare inte förstod, eller kanske medvetet felanvände teorin, genom att tro att varje klass skulle representera det nationella genomsnittet är trist, för att inte säga riktigt illa. Hela idén med de relativa betygen var att motverka betygsinflation genom att se på varje årskull i hela landet som en normalfördelningskurva. Det är väl illa nog kan man tycka idag, men att få det till att syftet var att varje skola/klass skulle utgöra hela normalfördelningskurvan är illa underbyggd journalistik.

Men, Maciej Zaremba gör ofta så – skriver goda reportage med nerv, känsla, närvaro, tryck och hetta, för att sedan falla ned i ett intellektuellt hål när han känner sig tvungen att dra slutsatser, ge förklaringar och tala om ”hur det är”. När jag recenserade hans bok ”De rena och de andra” i Svenska Dagbladet för många år sedan noterade jag hur han tycktes betrakta reportaget som en transportsträcka fram till domen.

Zaremba skriver bra, tankeväckande och politiskt relevanta reportage. För mig som anser att journalistik är en profession är det tillräckligt. Alldeles tillräckligt.  En god journalist skriver samhällsrelevanta texter och tvingar därmed makthavare och andra att relatera sig till den fråga som tas upp i texterna. I uppföljning och granskning får reportaget ett andra liv och påerkar opinionsbildning och samtal inom ett viktigt område, t ex skolan. Men Zaremba måste också avkunna domen. På det sättet sluter han sina reportage, gör dem till ointagliga fästningar. Och gör det lätt för dem som inte gillar hans texter att gömma sig bakom de taffliga slutsatserna och säga att ”Ja, Zaremba har ju en agenda, det är inte så intressant.” Och så förblir allt vid det gamla.

Synd på så rara ärter.

Många har skrivit om Zarembas artiklar. Läs mer här.

Vill dock rekommendera en post i ämnet på bloggen ”4F Forum för fria filosofer”.

Svensk opinion allt mindre negativ till flyktingar

Sedan snart 20 år blir svenskarna allt mindre negativa till att emot flyktingar i Sverige. Faktum är att år 2010 var svenskarna mindre negativa till ta emot flyktingar än man någonsin varit de senaste 20 åren. I 2010 års SOM-undersökning som presenterades idag vid Göteborgs universitet kunde jag visa att 42 procent av svenskarna under hösten 2010 ansåg att det var ett mycket eller ganska bra förslag att ta emot färre flyktingar i Sverige. Samtidigt ansåg 30 procent av svenskarna – på samma sätt fler än på 20 år – att samma förslag var mycket eller ganska dåligt.

Det innebär att sedan 2009 har den flyktingnegativa opinionen sjunkit med ytterligare fyra procentenheter medan den grupp som tycker att det är en dålig idé att ta emot färre flyktingar ökat med motsvarande fyra procentenheter. Gruppen som inte tar ställning till om försvaret är bra eller dåligt är oförändrad.

Det finns således ingen anledning att tro att främlingsfientligheten i Sverige ökat i opinionen trots att Sverige numera har ett parti i Riksdagen vars främsta fråga är att minska invandringen. Istället är förklaringen till Sverigedemokraternas framgångar att partiet lyckats mobilisera just de subgrupper för vilka frågan om invandring tillhör de absolut viktigaste politiska frågorna. En av förklaringarna till den mobiliseringen står att finna i ett parti som gjort sin hemläxa och insett att lokal förankring och en vältrimmad partiapparat är av central betydelse om man inte bara vill vinna utan också behålla sympatisörer, samt en medielogik som fokuserar det avvikande, aparta och uppseendeväckande.

Motståndet mot att ta emot flyktingar i Sverige har minskat i alla partiers sympatisörsgrupper. Dock finns samma åsiktsmönster som funnits i många år kvar: Moderata sympatisörer är mest negativa (48 procent), i ett mittenblock återfinns socialdemokratiska (41), centerpartistiska (40) och folkpartistiska (41) sympatisörer med kristdemokratiska sympatisörer i en egen liten grupp (34) och absolut minst negativa är Vänsterpartiets (24) och Miljöpartiets sympatisörer (19). Men, ett partis sympatisörer skiljer sig dramatiskt från alla övriga och det är Sverigedemokraternas sympatisörer där 93 procent anger att man vill minska flyktinginvandringen.

Jag kommer under några veckor framåt att arbeta med analyserna av SOM-undersökningen och då och då rapportera om mina framsteg med arbetet här på bloggen. 2011 års SOM-rapport ”Lycksalighetens ö” kommer att presenteras den 28 juni och då föreligger min analys som ett kapitel i boken. För att beställa boken kontaktar man SOM-institutet.

Den nödvändiga politiken

I dag skriver jag och Ulf Bjereld på DN Debatt, utifrån vår nya bok Den nödvändiga politiken (Hjalmarson & Högberg, 2011). Början på artikeln återfinns nedan, hela artikeln kan läsas här. Mer om boken kan du läsa här. Boken presenteras på ett seminarium på ABF i Stockholm torsdag den 14 april kl 18.00. Läs mer om seminariet här.

Under valrörelsen 2010 genomförde Kristdemokraternas partiordförande Göran Hägglund en så kallad köksbordsturné där han hälsade på hemma hos verklighetens folk runt om i landet. Göran Hägglund utnämnde sig själv till en politikens gränspolis och förespråkade ett systemskifte där makt skulle flyttas från politikernas sammanträdesbord till föräldrarnas köksbord, eftersom det var där som makten ”hörde hemma”.

Många andra politiker har också talat om vikten av att politiken begränsas eller velat prioritera den enskilde individens möjligheter att lägga sina ”livspussel”: butler i tunnelbanan, avdrag för datasupport och hundpassning och subventioner för att äta på restaurang. På DN Debatt (24/3) redovisade LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin en undersökning som påstods visa att LO:s medlemmar tappat tron på politikens möjligheter att påverka samhällsutvecklingen.

Men många har också kritiserat vad man uppfattat som en urvattning av politiken och det politiska. Tidigare i år initierade till exempel Svenska Dagbladets politiske chefredaktör P J Anders Linder en ambitiös artikelserie om borgerlig idépolitik. Artikelserien kan betraktas som en stilla protest mot en regeringspolitik där en aldrig sinande ström av nya jobbskatteavdrag framställdes som politikens yttersta mål, som historiens slut och det goda samhällets fullbordan. Från olika politiska håll hörs nu röster om att av­regleringen av järnvägstrafiken, elproduktionen och skolväsendet gått så långt att viktiga samhällsintressen sätts på spel.

Vi menar att politik är en livsnödvändighet för att hantera de motsättningar och skiljelinjer som präglar samhället. Dagens svenska samhälle är det kanske mest individualistiska samhälle som världen hittills har skådat. Problemet är inte för mycket politik utan i stället att individualiseringens negativa sidor riskerar att luckra upp det kitt som håller samman ett samhälle.

Politiken – i meningen dess institutioner som de politiska partierna och de valda församlingarna – har åtskilts från det politiska – i meningen medborgarnas aktiva samhällsengagemang – för att använda statsvetaren Chantal Mouffes termer. Medborgarna är minst lika politiskt intresserade och engagerade som tidigare. Men intresset och engagemanget tar sig andra vägar än genom de politiska partier som egentligen har till uppgift att artikulera och aggregera medborgarengagemanget till konkret politik. Men om inte de politiska partierna får eller förmår ta ansvar för helheten, vem skall då göra det?

(Samma text publicerad på Ulf Bjerelds blogg)