Kategori: svensk politik

Maud Olofsson har bränt sitt krut

”Hon  (Maud, min anm) har gjort ett starkt arbete men frågan är hur mycket krut hon har kvar.” Så får jag säga i dagens Metro angående kraven på Maud Olofsson avgång som partiledare för Centerpartiet.

Maud Olofsson har i en mening varit mycket framgångsrik som partiledare men hon har inte lyckats vinna val för sitt parti. Utan Maud Olofsson tror jag inte att Alliansen vare sig skapats eller fått den kraft och långsiktighet som regeringssamarbetet inneburit. Bakgrunden till det är att Olofsson starka behov av att leda Centern bort från möjligheten av koalitioner åt båda håll, till ett parti som är genuint förankrat i den borgerliga miljön. I det arbetet, men inte som en följd av det, har också Centerpartiets betoning av en sin liberala och företagsvänliga ideologi kommit att framhävas med Maud Olofsson. Även andra liberala frågor som avregleringar och skydd för personlig integritet har fått en starkare plattform inne i Centerpartiet.

I en mening skulle jag säga att med Maud Olofsson har Centerpartiets förvandling från ett intresseparti, folkrörelseuppbyggt, pragmatiskt och inriktat på primärnäringarnas behov till ett catch-all parti nischat mot företagande och näringsliv på mellannivå och med tydlig ideologisk prägel fullbordats. Arbetet kommer att beseglas vid Centerns partistämma 2012 med ett nytt partiprogram.

Centern är numera inte längre en tänkbar förhandlingspartner för t ex socialdemokraterna utan har bundit sig i en annan allians. På samma sätt band sig socialdemokraterna i en röd-grön allians och undandrog sig därmed alla förhandlingsmöjligheter i mitten. Mitten i svensk politik kan ur förhandlingssynpunkt beskrivas som ett svalg. Och det är inte Mona Sahlins utan Maud Olofssons förtjänst – Mona ville inte sin allians, Maud ville inget hellre än sin.

Frågan är om inte Maud Olofsson därmed borde slå sig till ro med att hon lyckats i sin föresats, i motsats till flera andra centerledare, och ta sin Mats ur skolan när partifolket fortfarande säger att de ”älskar Maud”. Att valresultaten inte kommit är prekärt för Olofsson. Men ur strategisk synpunkt är det närmast oförenligt att vara lojal allianspartner i en fyrpartikoalitionsregering och tro sig om att vinna horder av väljare. Här måste man välja mellan målen och Maud har uppenbart valt, även om hon i valrörelsen låtit som om hon inte insett konflikten.

Jag tror precis som Margit Silberstein att Maud Olofsson leder inte Centern i valet 2014. Frågan är bara när det är rätt läge att lämna. Tajming är allt i vårt mediesamhälle.

Håkan Juholt om social demokrati och statens roll

Med anledning av Håkan Juholts jungfrutal finner jag anledning att påminna om två tidigare poster på den här bloggen.

Begreppet ”social demokrati” har en akademisk resonansbotten framför allt i professor Sheri Bermans arbeten, verksam vid Columbia university i New York. Hon har ägnat mycket tid åt svensk och tysk socialdemokrati och jag har tidigare skrivit om begreppet ”social demokrati” för mer än tre år sedan. Läs här.

I ett stimulerande samtal efter Juholts tal kunde TV-tittarna följa Göran Greider och Peter Wolodarski när de analyserade Juholts tal. En punkt blev huruvida Juholt, Gredier eller Wolodarski var fast i ”80-talets debatt om stat och marknad”. Med anledning av detta finner jag anledning att påminna om en tidigare post på denna blogg som hävdade att vi nog hamnat i en situation där det var dags igen, på ett högre plan, att diskutera just statens roll i svårt samhälle – igen. Juholts tal där medborgarskap spelade en stor roll kanske är det första tecknet på att den debatten kommer. Läs här.

Uppdatering kl 20.30: Att döma av kvaliteten på de politiska kommentatorerna har Juholt satt myror i huvudet på landets journalistkår. En sak har dessa kommentatorer gemensamt – de är (nästan) alla upprörda över att Juholt inte pratar om skatter. Varför skulle Juholt prata skatter inför sina partivänner, tre år före nästa val och när alla insiktsfulla bedömare förväntar sig en ideologiskt riktning? Ibland får jag för mig att dagens politiska journalister står så långt från alla de sammanhang där politik utformas att de inte längre känner igen en politiker när de träffar på en. Eller att de står så långt från vanliga väljare att de förväxlar sina egna konkurrensbehov om den smartaste analysen med ett medborgarperspektiv.

Men myrorna som hamnat i huvudet på herrar och damer kommentatorer uttrycks genom att de s k analyserna slinker än hit och än dit. En anser att det saknas nyheter, en att det är för radikalt, en tredje att det saknas besked och en fjärde att det är för många besked. Tänker dessa kommentatorer ungefär såhär: ”Men jisses då, hur skall man hantera det här, det passar ju inte in i min låda med fack – är han vänster, höger, förnyare, traditionalist? Talar han till medelklass, lantisar eller pensionärer? Och det där med Elvis, det är väl ändå väldigt töntigt? Hjälp, jag måste säga något och det snabbt.”

Juholts tal idag var riktat inåt (vilket flera kommentatorer också påpekat men inte dragit slutsatsen av) och det är fullständigt naturligt givet omständigheterna. Partiaktivister är och har alltid varit mer radikala än väljarna och t o m radikalare än vanliga medlemmar. Detta gäller moderater, socialdemokrater, folkpartister och sverigedemokrater – det kallas May’s lag och är ett av få lagliknande samband inom samhällsvetenskapen.

Om inte aktivisterna var mer ideologiska och radikala än väljarna så skulle partiet inte orka kampanja, driva frågor eller föra opposition. Därav följer att Juholt inte levererar reformförslag och åtgärder i ett tal som syftar till att definiera den plattform från vilken han kommer att utarbeta just dessa förslag. Förslag som han måste få aktivisterna att brinna för och föra ut för att i sin tur vinna sympatisörer och väljare. En partiledares första och viktigaste uppdrag är att hålla ihop partiet och skapa tilltro. Det andra är att formulera och förmedla en politisk inriktning (vara den som pekar och driver, vilket inte innebär att man själv kommer på allt).

Journalister tenderar också att glömma att socialdemokraterna av hävd är ett parti av koalitioner. I andra länder är det vanligt att denna typ av partier har officiella ”factions” som har ett reglerat inflytande i t ex omröstningar. Så har man inte haft det i SAP, däremot finns ett antal sidoorganisationer som SSU, Kvinnoförbundet och Broderskap vars hela existensberättigande är att de organiserar medlemmar med någon gemensam egenskap (ålder, kön eller tro) i syfte att påverka partiets politik. Det är inget konstigt utan en del av organisationen. Därför kommer också socialdemokratiska partier att i sig själva rymma ett slags politisk universum, både i termer vänster-höger och t ex land-stad utan att detta på något sätt hotar partisammanhållningen.

Juholt: Att vara känd är inte tillräckligt

Den utkorade ledaren för socialdemokratin Håkan Juholt anses av journalister vara alldeles okänd. Beviset för det är att man säger det. Eller går ut på sta’n och frågar lite folk. Att flera stycken då känner igen honom som försvarspolitiker (!), en som vill bli socialdemokratisk partiledare eller riksdagsman/politiker låtsas journalisterna inte riktigt om. Istället tar man fasta på de uttalanden som säger att Juholt är ”helt okänd”.

Tre år före det val där den borgerliga alliansen övertog regeringsmakten (2006) ansåg en tredjedel av väljarkåren (33 procent) att Fredrik Reinfeldt var ”helt okänd” för dem. Detta var samma höst som Reinfeldt valdes till partiledare för Moderaterna. Tre år före Sverigedemokraternas inträde i Riksdagen (2010) svarade nästan hälften av väljarkåren (43 procent) att Jimmie Åkesson var ”helt okänd” för dem. Vid den tidpunkten satt Sverigedemokraterna redan i nästan hälften av landets kommunfullmäktigeförsamlingar och hade bevakats intensivt inför valet 2006.*

Allmänt sett har män bättre kunskap och kännedom om enskilda politiker än kvinnor (utom <30 år) och äldre bättre kunskap än yngre. De s k partiledareffekterna (ung. att vi röstar på ett parti för att vi gillar partiledaren) är i Sverige mycket små och borde rationellt sett vara underordnade för ett parti som står inför ett partiledarval.

Ibland tror jag att svenska journalister numera är så obekanta med folkrörelser, föreningsarbete och organisationer som inte är mediehus eller PR-byråer att man inte riktigt förstår vad en partiledare är bra för. Jag kommer aldrig att glömma den opponent som ställde en disputand den impertinenta frågan ”Har kandidaten någon gång varit medlem i ett politiskt parti?” och när svaret ”Nej” kom log opponenten sardoniskt och sa ”Jag förstår det”. Avhandlingen behandlade interna partipolitiska processer och det var således uppenbart att författaren sett allting utifrån och utan att fullt ut förstå innebörden i det han iakttagit.

En partiledare skall hålla ihop partiet, utgöra en inspiration för aktivisterna, peka ut en riktning för det politiska arbetet och kunna tala så att sympatisörer, medlemmar och väljare förstår. Det är de grundläggande kvaliteter som alla partier önskar av sina ledare. Legitimitet och förtroende inåt i organisationen är fortfarande centralt även om mediala egenskaper betyder allt mer. Att gå hem i TV är inte ett tillräckligt villkor för en bra partiledare, men att INTE gå hem i TV kan vara vad som fäller en ledare som inte upplevs förmå att uppfylla partiets politiska mål – som alltid är politiskt inflytande och ytterst regeringsmakt.

Jag vet inte om Håkan Juholt blir socialdemokraternas frälsare, men en sak vet jag, förklaringen till succé eller misslyckande ligger inte i huruvida folk på torgen idag känner igen hans bild och kan berätta vad han heter.

*Oscarsson, Henrik (2007) ”Partiledarkännedom” ur Holmberg, S och L Weibull (red) Skilda Världar, SOM-rapport 44, SOM-institutet, Göteborgs universitet.

Noterar att jag och kollegan Oscarsson ironiskt nog suttit och plitat på samma tema ikväll 🙂

Vad skall vi med staten till?

Har vi blivit mogna att på nytt och på allvar diskutera statens roll och den politiska synen på statsmakten? Ja, det var den fråga jag tog med mig från dagens seminarium ”Politik – mer än åtgärder” som hade förre skolministern Bengt Göransson och hans bok ”Tankar om politik” i centrum.  Det är alltid en fröjd att lyssna på Göranssons formuleringskonst och på hans klokskap. Han har en förmåga att tydliggöra abstrakta sammanhang på ett sätt som jag saknar hos dagens politiker.

I debatten framstod det dock alltmera som att vi alla var rörande överens om att det fanns stora problem med både kundperspektiv, skattebetalarperspektiv och köp-sälj-modeller liksom med att prioritera vad som i realiteten blir en valfrihet för några och ett tvång för andra. Att förändra systemen är dock lättare sagt än gjort, den inre logik och rationalitet som uppstår är inte lätt att rå på utan en statsmakt som har mer makt än de flesta av oss vill att den skall ha.

Och då uppkommer den intressanta frågan, vad skall vi med staten till? Göransson kallar sig folkrörelsesocialist och anti-etatist och i detta tror jag honom. Hans svar ligger därför i organisering av basen (alltså gräsrötterna) men i dagens individualiserade samhälle och virtuella medielandskap är det svårt att göra det utan att konceptet måste transformeras rejält. Som några av oss konstaterade redan före seminariet är möjligheten till s k parallella världar idag större än kanske någonsin tidigare.  Genom att använda sig av selektiva informationskanaler och ägna sig åt vad Manuel Castells kallar ”self mass-communication” kan vi undvika att konfronteras med uppfattningar och argument som ifrågasätter de egna föreställningarna på något grundläggande sätt.

När jag läste grundkurserna i statskunskap i mitten av 1980-talet var frågan om synen på staten mycket aktuell. Den liberala vågen i politiken hade förnyat frågorna om statsmakt, våldsmonopol, eliter och medborgarskap. Studiekamrater skrev uppsatser om olika partiers syn på staten, jämförde statsuppfattningar i europeiska länder och diskuterade t ex reklam i TV utifrån statsperspektivet. Och en av klassikerna inom mitt område, ”Bringing the state back in”, kom ut. Frågan är om pendeln är tillbaka och vi att vi återigen på allvar bör problematisera statens roll i politiken?

Frågor som internetövervakning, marknadsmekanismer, avreglering i offentlig sektor, europeisk integration och försvarets professionalisering är alla exempel på processer som rimligen borde påverka vår syn på staten och medborgarskapet.  Frågan kan tyckas enkel och besvarad för länge sedan. Men enkelheten bedrar. Sådana frågor måste alltid ställas eftersom kontexten varierar. Är det kanske dags att åtminstone vi statsvetare återigen tar tag i empiriska problematiseringar av vårt vanligaste forskningsobjekt – staten?

Dags för ”Bringing the state back in – återkomsten”.

Björklund pratar aldrig om forskarutbildning

En kollega påpekade häromveckan att han inte hört vår högskoleminister Jan Björklund nämna forskarutbildningen i ett enda tal han hållit sedan utnämningen. I förrgår nämndes ”forskarutbildning” i alla fall i ett pressmeddelande från Utbildningsdepartmentet, nämligen beskedet om att lärare skall få möjlighet att ta en licentiatexamen i sitt ämne eller i ämnesdidaktik (två-årig utbildning på forskarnivå) och sedan efter fyra års arbete kunna bli ”lektor”. Hela syftet är att ”höja kvaliteten” i svensk skola.

Det är symptomatiskt att när nu forskarutbildningen* kommer på tal från departementets sida så är det som ett instrument för att höja kvaliteten i svensk för-, grund- och gymnasieskola. Inte för att utveckla vetenskapen, nå forskningsfronten eller förbättra kompetens och kunskapsnivå i vårt land. Det privata näringslivet verkar inte värdesätta forskarutbildning, medan däremot offentlig sektor (likt skolan ovan) anser sig behöva denna den högsta av alla examina i sina led.

Antalet antagna doktorander sjunker reellt sedan tio år och antalet examina har nu också börjat minska. Genom införandet av Bolognasystemet skapades en längre väg till en doktorsexamen. I praktiken måste man nu ha en Masterexamen (fem år studier) för att kunna konkurrera om en doktorandplats, och för många är det t o m ytterligare arbete t ex som forskningsassistent där man skriver artiklar ihop med sin projektledare som krävs. Väl på forskarutbildningen är det inte tre år som gäller – som tänkt enligt Bologna – utan istället fyra år. Och nu har allt fler forskarutbildande institutioner börjat återskapa ett kurspaket avpassat för studier på forskarnivå trots att tanken med det extra masteråret var att ”flytta ned” forskarutbildningens kursnivå till masternivån.

Eftersom resurserna för utbildning på forskarnivå är små uppstår allt fler forskarskolor av multidisciplinärt snitt, ett system som är gynnsamt för inlärning men som rimligen kräver större resurser för att upprätthålla kvalitetsnivån i varje enskilt ämne än om ämnet driver en egen forskarutbildning. Resultatet blir en utslätning av spetskompetens. (Men då satsas en massa miljoner på män som har sina lagrar bakom sig, gör mer av samma sak och knappt kan göra av med pengarna istället.)

Med autonomireform och avskaffad reglering av kompetensnivåer vid landets högskolor och universitet lämnas forskarutbildningsämnena ut på en marknad där ”mina” doktorander skall konkurrera med ”dina” doktorander i samma ämne men på annan högskola/universitet istället för att poola resurser och samarbeta med sikte på högsta kvalitet inom ämnet. Utbildning på forskarnivå bedrivs för att utveckla och upprätthålla hög vetenskaplig kompetens på alla områden i samhället, för att stimulera till innovation och kreativitet och för att skapa upplysning och en bättre värld. Och för en genuin forskare/lärare vid universiteten är det sanningssökandet som står i fokus, inte att hamna högre i rankningen än systerinstitutionen, trots att incitamentsstrukturerna håller på att pervertera många bland oss.

Jag tror att kollegan har rätt. Jan Björklund har inte pratat om forskarutbildningen. Och jag tror det är symptomatiskt för det bristande intresse för politiken inom högre utbildning som regeringen visar. Allt skall lösa sig (där också) genom avreglering, outsourcing, autonomi, konkurrens och upphandling.

Det är så lätt att riva sönder ömtåligt balanserade system som byggts upp över decennier. Jag tror inte alls att Björklund förstår vad han medverkar till – men det kommer framtida generationer att bittert få erfara.

* Sedan Bolognasystemet infördes för fyra år sedan heter det egentligen ”utbildning på forskarnivå”.

Tågkaoset hotar framtida utveckling och tillväxt

– Ja, vi har ju en infrastrukturminister som undrar vad göteborgarna skall i Borås och göra och som tror att om tågen körs av Veolia istället för av SJ så kommer de i tid.

Så sa tågmästaren på mitt tåg häromdagen à propos problemen med infrastrukturen i Sverige. Han gjorde sig just klar inför ankomst till Göteborgs Central, själv 55 minuter sen med en hel vagn passagerare som bokats om och som därför var närmare tre timmar sena. Dessförinnan hade han fått dela ut Fanta och Cola samt smörgåsar eftersom ingen mat kommit med tåget till dem av oss som beställt det. Vagnen hade nämligen satts in på kort varsel då vår ursprungliga vagn tagit bort från ett annat – även det kraftigt försenat – tåg. Han pratade med oss och suckade lite uppgivet, vi log och försökte komma med uppiggande tillrop som ”sämst underhåll i Europa” och ”det är ju så kallt ute”. Jag såg att han tyckte situationen var påfrestande och tänkte att han var typen som tar påfrestningar med galghumor. Kanske var han göteborgare…

Men infrastrukturproblemen är värre än såhär. Vi som individer hittar oftast sätt att hantera återkommande hinder: vi kringgår dem och vi ändrar beteende. Frågan är bara vilka konsekvenser detta hanterande får för samhället i stort. Katrine Kielos skrev så klokt för en tid sedan att ”(M)änniskor som aldrig förr har haft så mycket pengar, sitter plötsligt på tåg som inte går.” Vad gör man då med sina pengar? Köper ny bil. Åker till Thailand. Går på restaurang. Renoverar köket. Alltså – konsumerar. Individuellt.

En väninna berättade om en person som försökt sälja sitt hus utanför Stockholm men får för lite för det (givet vad de gav) eftersom alltför få vill bo så att man är beroende av tågförbindelserna…  Kontentan blir att personen söker annat jobb, inte i Stockholm utan i mindre stad, bilpendling, lägre betalt och sämre framtidsmöjligheter, men allt annat är ohållbart.

Själv låter jag alltsomoftast bli att åta mig uppdrag i Stockholm, jag överväger allvarligt att avsluta ett av mina längre uppdrag där och jag är inte alls pigg på att resa till övriga landet för att medverka i olika arrangemang. Varför? Därför att den tid som i praktiken går åt ofta är dubbelt så lång som den tid jag avsatt. Därför att hemkomster 3-6 timmar efter utsatt tid, utan riktig mat eller värme, påverkar nästa arbetsdag på ett oacceptabelt sätt. Därför att den service med radio, mat och byten som skall fungera alltmera sällan gör det. Den s k tredje uppgiften för universitet och högskolor (att samverka med det omgivande samhället) blir därmed allt mer Göteborgscentrerad för mig.

För min individuella del är detta inget bekymmer. Jag blir mer närvarande för kolleger och studenter, jag hinner forska mer och jag hinner ägna min familj mer tid. Men jag är övertygad om att allt fler tänker som jag. Vi får negativa cirklar där människor med kvalificerade kompetenser av olika slag – de kan vara praktiska eller teoretiska – i allt mindre utsträckning är flexibla. Tillväxten påverkas, mångfalden minskar och kreativiteten sjunker. Människor vill röra sig (resandet går uppåt) och regeringens uppfattning är att man skall söka jobb många mil hemifrån. Priset får idnvidien betala. Inte alla har som jag ett alternativ. För andra är det stress-sjukdomar och lite tid med barn och familj som blir resultatet. Vi vet också att vår fysiska hälsa påverkas av stress.

Hur kan vi ha en regering som så hårdnackat vägrar inse att investeringar i infrastrukturen är en investering i framtiden? Hur kan vuxna och välutbildade människor inbilla sig att tågen kommer i tid bara det står något annat än SJ på vagnssidan? Hur kan moderna ministrar förlita sig på privat företagsamhet inom ett område där de allra flesta är överens om att det torde råda ett s k naturligt monopol?

Jag förstår inte att Alliansregeringen så konsekvent vänt moderna, tekniskt avancerade och framtidsorienterade infrastrukturlösningar som snabbtåg, utökat underhåll, sammanhållen trafikpolitik och fler spår ryggen. Infrastrukturen och särskilt järnvägen kräver en blocköverskridande långsiktig överenskommelse som sätter landets tillväxt, medborgarnas utveckling och samhällets rationalitet i första rummet. Bort med ideologiska låsningar där moderata ministrar verkar ha fått beröringsskräck med allt som heter kollektiv samordning.

Läs Enn Kokk om Posten och naturliga monopol m fl. Läs också min tidigare artikel om tåg och avreglering (SvD). Läs fler bloggar om tågkaos. En märklig kommentar kommer från KD-riksdagsledamoten Enochson. Hon anser att SJ:s styrelse skall bytas ut. Som att skjuta på pianisten när man inte gillar musiken.

En hel blogg om tågkaos, förseningar och pendling, Tågpendlaren.

Politiken växlar, klassröstningen består

Många är de som menat att klassröstningens minskande betydelse också innebär att partier och politiska aktörer skall sluta tänka i klasstermer. Ett amerikanskt inspirerat schema där 70 procent av befolkningen anses tillhöra en heterogen medelklass och 10 procent tillhör överklass och 20 procent underklass har vunnit insteg i den svenska debatten. Vad som emellertid sällan kommer upp till ytan i den diskussionen är att den minskande klassröstningen närmast uteslutande berör arbetarklass och röstning på vänsterpartier. Få skiljer också på klassröstning i traditionell mening där klass är en definierad befolkningsgrupp med en gemensam kollektiv identitet samt organisering och klassposition vilken helt enkelt hänför sig till individens position på arbetsmarknaden. En tydligare sådan skiljelinje hade gjort klassdebatten på ABF i Göteborg för en dryg vecka sedan klarare.

Om vi använder oss av begreppet klassposition som indikator på klassröstning finns det fortfarande ett mycket starkt samband mellan klass och vilka partier man röstar på. Statsvetaren Daniel Oesch* har i en jämförande studie av Storbritannien, Tyskland och Schweiz visat att den traditionella klassskiljelinjen består i Tyskland och Storbritannien, trots att de dåvarande socialdemokratiska regeringsledarna Blair och Schröder inte precis kan sägas ha stått till vänster i sina partier. Oesch visar också att utbildningsnivå – allt annat lika – ökar sannolikheten att stödja ett liberalt eller vänsteralternativ (där de gröna ingår) i alla länderna medan det inte alls påverkar sannolikheten att stödja de konservativa alternativen.

I såväl Storbritannien som Tyskland är det mer sannolikt arbetarklassen att stödjer den traditionella vänstern och minst sannolikt att man stödjer den nya, liberala vänstern, men också osannolikt att man röstar höger. På samma sätt är det traditionella borgerskapet och småföretagare de som har lägst sannolikhet att rösta vänster. I Schweiz däremot är den starkaste skiljelinjen mellan högutbildade grupper som arbetar i yrken med mellanmänskliga relationer och samhällsfrågor å ena sidan och arbetare i produktionen och småföretagare å den andra. Den förstnämnda gruppen röstar vänster och liberalt medan den senare gärna väljer det högerpopulistiska Schweiziska Folkpartiet (SVP).

Oesch poängterar att den så ofta diskuterade medelklassen (salaried middle class) inte alls är så homogen som debatten ger intryck av. Den del av medelklassen som arbetar med s k socio-kulturella yrken (hälsovård, utbildning, socialt arbete, media och konst) skiljer sig åt från den del som arbetar med tekniska och ekonomiska yrken. De sistnämnda är överrepresenterade bland konservativa/höger-väljare medan de förstnämnda är den grupp som har allra minst sannolikhet att rösta konservativt/höger. Detta mönster har påtalats under lång tid utan att egentligen få något genomslag i den politiska debatten, kanske för att den förbli gömd i undermåliga operationaliseringar av klass. Oesch slutsats är att så länge vi mäter klass genom position på arbetsmarknaden samt håller medelklassen isär i två delar på det sätt som ovan diskuterats så finns det ingen minskande klassröstning!

Alltså, skiljelinjen mellan arbetarklass och medelklass avseende röstande på vänster och högerpartier består (den traditionella) samtidigt som en ny skiljelinje som skär tvärs igenom medelklassen är på uppsegling. Att välbetalda och etablerade grupper röstar vänster har länge uppfattats som en signal om minskad klassröstning. Skall vi tro Oesch och andra så är det tvärtom ett uttryck för att klassposition fortfarande är avgörande för partival – medelklassen är inte en, den är två. Den ena delen röstar vänster/liberalt och den andra höger/konservativt. Klassröstning är så mycket mer än att arbetarklass röstar vänster – t ex att icke-yrkesutbildad arbetarklass röstar på högerpopulister och välutbildad medelklass i sociala yrken röstar vänsterliberalt.

Om svensk politik skall lära något av de analyser som sedan en tid diskuteras inom akademin så är det väl att socialdemokraterna borde sluta prata om att vinna medelklassen – utan ställa frågan vilken medelklass? Regeringsalliansens vinnande koncept har varit att förena grupperna till ”arbetare” i mer amerikansk anda, något som förstås underlättats av att ett traditionellt liberalt parti som folkpartiet tydligt valt högersidan.

*Oesch, Daniel  (2008) The changing shape of class voting. European Societies 10:3 s 329-255.

Inte så intressant vem som har myst mest med diktatorer

”Tuppfäktning i den utrikespolitiska debatten i Riksdagen idag” Ja, så påannonserade Lennart Persson i Aktuellt ikväll onsdag den årliga diskussionen av svensk utrikespolitik. Idag var dagen för regeringens utrikespolitiska deklaration och för oppositionens alla partier att redovisa och ifrågasätta den svenska utrikespolitiken. Ganska mycket handlade om relationen mellan EU:s hållning och den svenska utrikespolitiska rösten. Men mest medialt intresse tilldrog sig den s k tuppfäktningen mellan socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin och utrikesminister Carl Bildt om vem som myst mest med Mubarak (Egypten) och Ben Ali (Tunisien).

Enligt min uppfattning är det ointressant vem som myst mest med diktatorer, partiledare och auktoritära envåldshärskare, den typen av argument dyker alltid upp långt efteråt, när man har historiens facit. Under den tid som personen ifråga leder sitt land så får övriga stater och organisationer i huvudsak finna sig i att behandla dessa personer som representanter för sina länder och partier. Det har heller aldrig bevisats att isolering av enskilda ledare – såvida det inte sker globalt – har någon effekt på nedmonteringen av repressiva styren. Vad som kan ha betydelse är istället en öppenhjärtig dialog och framför allt stöd till den interna oppositionen i auktoritära regimer. Vilket inte betyder att allt umgänge är vare sig nödvändigt eller ursäktligt – men i realpolitisk anda får det avgöras från fall till fall. Det finns regimer vilka är omöjliga att nå med dialog och där den eventuella inhemska oppositionen är mer eller mindre obefintlig (Nordkorea) och i de fallen har den internationella diplomatin inte många verktyg att erbjuda.

Västvärlden som helhet har många ”mysstunder” med diktatorer på sitt samvete. Länder som Zimbabwe, Kongo/Zaire, Kambodja/Kampuchea, Vietnam, Kina och Saudiarabien är länder vars härskare nu och då har besökts och tagits emot i de flesta demokratiska länders finrum oavsett demokratisk legitimitet. Istället för att diskutera bojkotter och bestraffningar borde fler regeringar arbeta med förutsättningarna för förändring som t ex samarbete kring utbildning, kommunikation/medier eller kvinnors hälsa och utveckling på folklig nivå. Hans Lindes (V) anförande som helt handlade om kvinnors situation i världen var i sin enkelhet ett bevis på vad som händer när man vänder på kikaren.

EU missade också sitt tillfälle att  vara en del av förändringsprocessen i Nordafrika – och skynda på den! – när den s k Barcelonaprocessen helt sumpades. Barcelonadeklarationen antogs 1995 och hade stora ambitioner kring demokrati, utveckling och frihandel i regionen runt Medelhavet. En frihandelszon skulle t ex etableras före 2010. Men vissa länder var irriterade över att inte hela EU fanns med utan bara Medelhavsländerna. Därför bildades den sk Medelhavsunionen 2008. En union som hitills inte inneburit något framåtskridande, men som möjligen kan bli användbar nu när Tunisien och Egyptens folk själva kastat sina auktoritära regimer ur sadeln och behöver resurser och stöd för att bygga demokratiska institutioner.

Läs gärna Leif Pagrotskys debattartikel om Nordafrikas utveckling, i DN idag.

Klass – en fråga om makt och medvetande

Onsdagskvällen tillbringade jag på restaurang Trappan för att i ABF Göteborgs regi lyssna på Josefin Brink, Göran Greider, Ulrika Holgersson och Christer Wigerfelt som diskuterade klassbegreppet. Det blev en litet spretig diskussion där frågan om status, ekonomi eller genus var avgörande för klassbegreppet samt gestaltandet av klassmedvetande stod i centrum.

Göran Greider, chefred för Dalademokraten, författare och debattör, pekade ut det märkliga faktum att en amerikansk verklighetsbeskrivning där 70 procent av samhället anses bestå av medelklass, 20 procent av underklass och tio procent av överklass har accepterats av både höger och vänster. Konsekvensen blir att det som var det svenska välfärdssamhället och byggde på solidaritet på grundval av att vi alla behövde stöd ibland, istället blivit en fråga om att de som har det bra skall ”hjälpa” de som har det sämre. I realiteten har denna samhällsmodell sällan eller aldrig varit relevant i Nordeuropa eller i  Sverige där klassbegreppet istället strukturerat befolkningen efter produktions- och arbetsförhållanden, inte lön.

Personligen menar jag att socialdemokraterna har svalt denna verklighetsbeskrivning med hull och hår genom att oavbrutet påtala att ”bara 22 procent av de som jobbar” röstade på socialdemokraterna. Inte heller i den – mycket egendomliga – partiledardebatten för några dagar sedan gjorde socialdemokraterna minsta försök att bestrida regeringens beskrivning av ett Sverige där det finns de som jobbar och de som inte jobbar.

Josefin Brink, riksdagsledamot för V, talade om klassmedvetande. Hon illustrerade hur totalt klassmedvetandet vittrat bort när kvinnor som städar järnvägsvagnar på deltid för dålig lön anser att RUT-avdragen är en av de viktigaste frågorna för Vänsterpartiet att driva. Som Brink påpekade så skulle dessa kvinnor tjäna mycket mer på att de subventioner som riktas till redan välbeställda grupper i städerna istället lades på den gemensamma välfärden. Greider fyllde på med att vänstern under så lång tid talat om klassresor och utbildning till alla att klassiska arbetarmiljöer och arbetaryrken helt enkelt inte räknas längre.

Som min värderade kollega Maria Oskarson sa idag så är det inte klassmedvetande som skapar partier utan partier som skapar klassmedvetande.

Kan inte låta bli att också dra parallellen till Storstad som häromdagen påpekade att 1950 ansåg nästan hälften av befolkningen att de tillhörde en arbetarklass med makt! År 1988 ansåg istället mer än hälften att de tillhörde en medelklass utan makt. Klassmedvetandet har minskat och makten upplevs ha försvunnit någon annanstans…

Läs gärna ”En fråga om klass”,  en bok där bland annat Maria Oskarson problematiserar och undersöker klass, både teoretiskt och empiriskt.

Vilket parti tänker mobilisera väljarna i vargfrågan?

Tisdagen den 8 februari anordnas en särskild debatt i den svenska Riksdagen om licensjakt på varg. I det forskningsprojekt där jag medverkar (Ingen rädder för vargen här, finansierat av FORMAS) undersöker vi bl a attityder till vargen utifrån ett frågan om hur nygamla skiljelinjer aktualiseras i Sverige. I det här fallet rör det den gamla, länge närmast avsomnade, skiljelinjen mellan agrara och urbana produktionssätt, eller land och stad som man säger i vardagligt språkbruk. (Se också Henrik Oscarssons post om jaktvanor)

I den senaste nationella SOM-rapporten ”Nordiskt ljus” redovisade projektmedarbetarna Maria Solevid och Linda Berg resultaten av projektets undersökning 2009.* I undersökningen visar det sig att 37 procent av befolkningen i vårt land anser att vargstammen är för liten medan 32 procent anser den vara för stor. Detta kan jämföras med t ex vildsvin där 83 procent anser stammen vara för stor medan bara sex procent av befolkningen anser vildsvinsstammen vara för liten.

Synen på vargen har visst samband med partisympati – bland miljöpartiets och vänsterpartiets sympatisörer anser mer än hälften att vargstammen är för liten. Mest negativ till vargstammens storlek är kristdemokratiska sympatisörer där 47 procent anser stammen vara för stor. Och det är framför allt i jordbrukar- och företagarhem vargstammen anses vara för stor. Ålder liksom utbildning har starkt samband med attityden till varg, ju yngre desto fler anser att stammen är för liten och de med endast grundskola anser i högst utsträckning att stammen är för stor.

Att storstadsbor i högre utsträckning upplever vargstammen för liten än landsbygdsbor är kanske inte så oväntat. Men sambandet mellan var man vuxit upp och attityden till varg är mycket starkt – av dem som vuxit upp på landsbygden anser endast 16 procent att vargstammen är för liten mot 45 procent av dem som vuxit upp i en stad eller större tätort. Bland dem som vuxit upp på landet anser 64 procent att stammen är för stor medan endast 23 procent av de som vuxit upp i en stad eller tätort hade den uppfattningen. Det är således inte var man bor utan var man tillbringat sina barn- och ungdomsår, vår socialisering, som tycks påverka attityden till vargstammen.

Solevid och Berg konstaterar att mönstret från tidigare undersökningar – att graden av distans till vargen påverkar attityden – bekräftas. Men viktigare är kanske att de mycket stora skillnaderna i attityd till vargstammen nästan uteslutande kan hänföras till den sk land-stad-skiljelinjen. Därmed, skriver Solevid och Berg, kan vi konstatera att det finns en grogrund för politisk mobilisering i frågan. Men de påpekar att för att en sådan mobilsiering verkligen skall ta fart krävs att något parti politiserar landsbygdsfrågorna i allmänhet och vargfrågan i synenrhet, något som ännu inte fallet.

Debatten i Riksdagen i morgon kan vara början på en förändring i det avseendet.

* Solevid, Maria och Linda Berg (2010) ”Gärna varg men inte på min bakgård” i Holmberg, S och L Weibull (red) Nordiskt ljus, SOM-rapport nr 50, SOM-institutet, Göteborgs universitet, Göteborg.