Kategori: vetenskap

Små men rationella åtgärder kan åstadkomma en del för klimatet – om politiken vill

Klimatpolitiken. Få politikområden lyser så mycket i sin frånvaro som den i vår regering. Klimatpolitiska rådet har just presenterat sin rapport, en rapport som återigen visar att de politiska åtgärder som införts och som föreslås inte räcker till för att nå Sveriges klimatmål. Och andra rapporter visar att för första gången på många år ökar Sverige sedan ett tag sina utsläpp av växthusgaser. Och det mitt i ett läge där världen värms upp fortare och mer än någonsin. De höga matpriserna handlar till stor del om klimateffekter (men också kriget i Ukraina förstås). Och det kommer att bli mer av det.

Det här är ingen text som för femtioelfte gången skall argumentera för att världen upplever en klimatförändring som orsakats av människans påverkan. Inte heller skall det handla om att vissa partier i regeringsunderlaget förnekar denna kunskap om klimatförändringarna. Nej, det här handlar om några goda råd som bygger helt på den forskning om hur politiska reformer genomförs, hur man på ett ganska enkelt sätt kan skapa förändring oavsett vilka ideologiska (inom en demokratisk ram) principer man bekänner sig till.

  1. Regeringen vill höja ROT-avdraget till 50 procent av arbetskostnaden. OK, gör det men reservera det höjda avdraget för klimatpolitiska åtgärder som solceller, energieffektivisering och vidga RUT till att också omfatta plantering av träd och buskar i trädgårdar. Temperaturstegringen kommer inte att stoppas av det men uppmärksamheten på dessa frågor ökar och lite grand gör det.
  2. När åtgärder införs betänk rättvisefrågorna. Varför skall bilägare i storstäderna gynnas genom sänkta bensinpriser när det är på landsbygden med långa resor och ingen särskilt kontinuerligt kollektivtrafik som bränslekostnaden begränsar människors frihet? Inför reseavdrag som gynnar personer utanför storstadsområdena istället för att sänka bränslepriserna rät över. Det lättar lite på dryga kostnader för den som har ett antal mil till jobb eller service.
  3. Laddningsstationer måste finnas i hela landet. Om elbilarna skall bli fler behöver landsbygden tänkas in. Subventionera samfälligheter, byalag och hembygdsföreningar som vill bygga laddplatser. Och låt kanske tillgång till en laddstation vara ett kriterium för bygglov för stora affärscentrum utanför centralorter?
  4. Utveckla och öka den inhemska produktionen av fossilfria eller nästan fossilfria drivmedel till skogsmaskiner och lantbruk. Kommunala satsningar finns, vi behöver fler.
  5. Låt större städer som planterar (inhemska arter) träd i centrum för skugga och biologisk mångfald få det subventionerat av statliga medel, kanske hälften av kostnaden, under en tioårs-period.

Det finns något som heter nudging, priset i ekonomi till Nobels minne tilldelades för några år sedan ekonomiprofessor Richard Thaler för just den insikten. Det betyder att om vi skapar en känsla av att det är lättare att, allt annat lika, välja något som är positivt för klimatet kommer de flesta att göra det. Förbud är sällan en bra väg. Men incitament och normbildning har acceptans. Och leder nästan alltid till en snöbollseffekt, plötsligt blir det fler och fler små ting som går åt rätt håll. Om man är uthållig och orkar utöva ledarskap i frågan.

Bara några tips, regeringen!

Konsten att väcka förargelse

I sommarens soliga dagar, en av de få, fick jag tag på boken ”Konsten att väcka förargelse” på ett loppisbord på Hötorget. Det är en antologi från 1964 sammanställd av Ingemar Hedenius. Boken är alltså 60 år, men konsten (och lusten) att väcka förargelse har inte minskat. Två saker jag noterar direkt är dels hur otroligt vassa skribenter som presenteras här, inte minst Hedenius själv, och dels att så många ämnen och teman fortfarande diskuteras idag, och till och med i liknande fåror. Hedenius inleder med att det är konsten att väcka förargelse som står i centrum, att väcka förargelse är enkelt säger han, men konsten att göra det är något annat. Det senare är ”välunderrättat till sitt innehåll och lovvärt till sitt syfte”. Vem vågar stå upp för det idag?

Antologin innehåller mer än trettio texter publicerade från 1920-talet och fram till tidigt 1960-tal. Tematikerna har titlar som ”Religion”, ”Nazism” och ”Monarki”. Låt mig lyfta fram några iakttagelser.

Ingemar Hedenius skriver vassare än vasst om akademiska konflikter. När Hedenius beskriver kampen kring Ivar Segelbergs disputation och sedermera professorsblivande lyser det om texten som om det vore Wittgenstein och Popper men utan eldgaffel. Vetenskapsteoretiska principer artikuleras kristallklart och elakheterna är elegantare än en smokingmiddag. Oceanografen Petterssons agg till Segelberg leder honom inte bara till extra-opposition, skrivelser och debattartiklar i GHT utan även till försöken att istället för Segelberg få sin egen svärson (sic) anställd som professor i filosofi i Göteborg. Oceanografen anser att Segelbergs filosofi är underkänd eftersom den egentligen är naturvetenskap. Och som sådan usel. Svaren från filosofierna är att Pettersson inte vet vad filosofi är. Och själv är obildad. Och detta begav sig omkring år 1950. Nog känner man igen en del. Hedenius kritik av kotterier och revirförsvarande professorer är inte bara roande att läsa (jag skrattade flera gånger) utan har också en resonans till vår tid. Berättelsen om hur illa sociologin behandlades som vetenskap har tydliga paralleller till andra nya områden, som genusvetenskap.

På samma sätt är intervjun med Eva Åsbrink, den första kvinnan som disputerade i teologi, hisnande att läsa. Intervjun är gjord av Hans Hederberg, också en lysande stilist. I stort sett alla manliga professorer lade hela tiden hinder i vägen för hennes forskningsfråga som handlade om hur kyrkans syn på kvinnans ställning förblev statisk under hela 1800-talet trots att den politiska och samhälleliga utvecklingen var oerhört dynamisk under samma tid. En fråga som återkom var ”varför skall du bli doktor?” och Åsbrink undrade då om den frågan ställdes till manliga doktorander också. Tystnad. Andra synpunkter var att kyrkan skulle bli ledsen och sårad. Sedan när har den sortens argument bäring i något annat ämne, menar Åsbrink med rätta.

Kan inte heller låta bli att nämna Jakob Lindbergs text från 1961 om den ”hjärtlösa flyktingpolitiken”. Dessvärre har den starka paralleller till dagens situation. Lindberg inleder med en man från Spanien som inte får asyl (vid denna tid är Spanien en fascistisk diktatur under Franco) och han fortsätter med 30-talets stängda gränser för judar. Vid denna tid (1961) anges den svenska politiken under 30-talet varit ”humaniserad” och så ”generös som möjligt” gentemot t ex judar. Något som knappast kan sägas vara riktigt sant även om politiken förändrades i takt med att krigslyckan vände för Tyskland. Av en slump ser jag på nätet att denne Lindberg förutom sin insats som ämbetsman i staten också tillhörde de första som protesterade mot Frankrikes krig i Algeriet (1954-1962). Humanismen genomsyrar hans text.

Mycket annat kan lyftas fram, t ex att kritiken av monarkin känns väldigt nattstånden då det är en auktoritet som verkligen rivits ned men som fortsatt har betydelse i samhällslivet. Också kritiken av boendestandard, åldringsvård och behandlingen av funktionshindrade barn visar att vi har rört oss till det bättre. Idag är varmvatten, goda bostäder, hemtjänst och äldreboenden liksom erkännandet av funktionshindrades rättigheter som individer ändå den grund vi står på. Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd för det. Men jag tycker också att dessa delar visar hur viktig kritiken är – här kommer kritiken från intellektuella, journalister, akademiker och författare. Och den kritiken har alldeles klart också lett till förändring. Ett samhälle måste ha en gemensam offentlighet där intellektuell debatt och kritik är fri, obunden och ifrågasättande av makten, oavsett vilken den är.

Den här antologin samlar vad vi brukar tala om som liberaler, flera av skribenterna är organiserade politiskt, andra ligger tydligt i den kulturradikala fåran utan att ha någon politisk tillhörighet. Hur skulle en sådan antologi se ut idag – hur är det med konsten att väcka förargelse?

Den nödvändiga Almedalen

Alldeles för kort, alldeles för intensiv men en stark signal om det demokratiska samtalets starka ställning trots alla domedagsprofeter.

Almedalsveckan, eller Politikerveckan i Visby, går mot sitt obönhörliga slut. För min del har jag varit på ett par seminarier som satt avtryck i mig, jag har besökt mingel och sociala sammankomster där jag haft bra samtal med enskilda personer och jag har haft några tête-à-tête med personer jag inte träffat förut eller träffar sällan. Det är Almedalen för mig, denna brokiga blandning och öppna atmosfär. Att få möta den franske ambassadören för ett privat och informellt samtal om fransk och svensk politik, att få analysera sanningsbegreppets politiska betydelse tillsammans med Segerstedtinstitutets Christer Mattsson i en blommande trädgård och att varje dag kunna lyssna på landets centrala politiska ledarskap när de fritt får lägga ut texten från scenen – ja, ingen annanstans är detta möjligt säger jag.

Varje år anordnar också statsvetenskapliga förbundet en s k statsvetardag med politik-seminarier från morgon till kväll, avslutat med ett öppet mingel för alla intresserade. I år var det torsdagen och här fanns analyser av valet 2022, EU-valets konsekvenser, svensk utrikespolitiks förändring och frågan om tillitens utbredning i landet – för att nämna något. Tack vare det fina samarbetet mellan Timbro förlag och Arena Idé kan dagen ges ett varierat innehåll, bra moderatorer och föreläsare/panelister samt lite tilltugg till den alkoholfria cidern vid minglet. Ett bevis på hur olika läger kan samarbete respektfullt till glädje för analys, samtal och argumentation. Tänk om det fanns fler sådana initiativ. Hoppas innerligt att statsvetardagen skall leva vidare och i just denna form med stöd från två sidor i svensk politik.

Den nyligen skapade Tisdagsklubben är också ett sådant gränsöverskridande initiativ. Prenumerera gärna på nyhetsbrevet och gå med i nätverket. Just denna Tisdagsklubb anordnade ett speciellt seminarium kring det hat och de hot som förtroendevalda som arbetar med frågor som uppfattas kontroversiella råkar ut för. Daniel Helldèn (Mp) och Jan Jönsson (L) berättade om erfarenheterna av att t ex stötta idén om dragqueens som läser sagor eller att motarbeta bilismen i storstäderna. Hur anonyma och namngivna kritiker förstör både nattsömn och arbetsmiljö för många fritidspolitiker. Ett seminarium som berörde och samtidigt stärkte min vilja att inte vika undan.

En annan aktör som bidrar till att samtalen blir gränsöverskridande är kyrkorna i form av studieförbunden Bilda, Newman, Tidskriften Signum samt Svenska kyrkan, Equmeniakyrkan och (G) som i Gud som i vanlig ordning har både de vassaste och ”mångfaldigaste” seminarierna och mötesplatserna. Där samsas folk från olika ideologiska och värderingsmässiga läger i paneler och samtal; olika religioner javisst, men dit kommer också personer från olika partier och organisationer som kanske inte är helt kontanta med varandra i det officiella protokollet, men här kan individer mötas och samtala ansikte mot ansikte. Det gör mig så glad att se detta. Är kyrkan som arena en möjlighet att få släppa sina officiella roller, en plats där man likt i historien lämnar vapnen utanför och, i detta fallet, inte firar gudstjänst tillsammans men väl gemensamt kan hedra det demokratiska samtalet? Jag vill tro att det är det jag ser. Och i så fall, alla kyrkliga organisationer – fortsätt med det. Då är Almedalen ovärderlig inte bara för mig utan för hela den svenska demokratin.

Att inte kröka rygg för makten

I veckan har utbildningsminister Mats Persson ägnat sig åt att blåsa till strid mot den oberoende och fria akademin – universitet och högskolor – i vårt land. Han har synpunkter på kurser, att dessa skall bli färre (särskilt de ”fristående” och de på distans) och kallar dem för ”hobbykurser”. Under lång tid har universitet och högskolor fått veta att man måste ha beredskap för att ge medborgare chans till kompetensutveckling under ett långt yrkesliv, företrädesvis genom fristående kurs och ofta på distans. Och så tänker nog alla seriösa aktörer på svensk arbetsmarknad fortfarande, alla de som alltså vet vilka kraven är idag. Men inte utbildningsministern. Han vill att fler skall bli sjuksköterskor och ingenjörer och tror att det är bristen på platser som hämmar unga människor att söka. Vi som är verksamma inom sektorn vet att problemen är att statsmakten under en lång följd av år kastat platser över oss (t ex lärarutbildning) i tron att det skapar fler färdiga lärare/sjuksköterskor/ingenjörer. Istället står vi med tomma platser och får underskott, eller får ta in alla som söker vilket innebär en pedagogisk utmaning (minst sagt) som vi sedan får stå till svars för hos samma statsmakt. (Kostar för mycket…)

För min del tycker jag det är genant med en man som så tvärsäkert uttalar sig om saker som han uppenbarligen inte vet något om. Män som förklarar saker för mig-känslan. Det värsta är att alla de som inte är insatta i hur det verkligen fungerar tror att han är något på spåren med sin anekdotiska bevisföring. En av mina akademiska mentorer, sedan länge borta, lärde mig att vi inom akademin aldrig har något stöd att hämta hos opinionen. Vi kommer alltid att anses som privilegierade gnällmånsar vars enda syfte är att skydda våra egna privilegier. Som så ofta inser inte människor i stunden vad de förlorar förrän det är för sent. Alltså, vi som är verksamma inom akademin måste nu själva ta den här striden och inte vika ner oss en tum.

Tack och lov har många redan reagerat: Rektorerna i Lund och Uppsala, Ida Östenberg, Åsa Arping (båda Göteborg) och studentorganisationen.

Men, den här offensiven är ingen slump. Den är en del av det populistiska anti-demokratiska arbete som vår regering bedriver just nu. I stor utsträckning med ammunition från stödpartiet Sverigedemokraterna, kanske är det till och med deras strid som regeringen för. Att politiken skiftar mellan vänster och höger, mellan liberalism och konservatism det är helt normalt. Och det är inget jag någonsin skulle protestera emot oavsett att jag kan ha andra uppfattningar än de som torgförs. Men det här är inte en fråga om ideologi inom ramen för en representativ liberal demokrati – den här offensiven handlar om att riva ned demokratins grundläggande ordning.

Att svälta ut folkbildning och studieförbund, att klippa banden till civilsamhällets internationella arbete, att dra in medel från public service, att angripa akademins kursutbud, kräva inflytande över myndigheternas rekrytering av tjänstepersoner, göra om partiernas spelregler så att de missgynnar de politiska motståndarna, mobba, frysa ut och trakassera politiska motståndare offentligt och angripa religionsfriheten är ett systematiskt sätt att underminera demokratins grundläggande funktioner. En liberal demokrati skyddar minoriteter, mångfald, demokratiska institutioner, fri- och rättigheter, fri åsiktsbildning, oberoende kunskapssökande, vetenskap och demokratins spelregler. Fria val är långt ifrån tillräckligt för att kallas demokrati – se på Ungern, Turkiet och Ryssland. Och det har hänt förut att en kulturnation gått under med fruktansvärda konsekvenser för miljoner människor.

Vad vi ser hända i Sverige nu har stora likheter med det modus operandi som statsvetarna Levinsky och Ziblatt beskriver i ”How democracies die”. Och likaså den situation de beskriver i boken ”The tyranny of minority”.

Demokratins svaga punkt är hur den skall kunna skydda sig mot dem som i grund och botten är dess fiender och vill ersätta den med en auktoritär enfald. Min pappa gav mig den insikten redan när jag var mycket liten. Den frågan har levt i mitt medvetande sedan dess. Idag står vi mitt uppe i den frågan. Har vi något svar?

Statsvetenskapens normativa betydelse

Är det möjligt att testa modeller i statsvetenskap utan att vara normativ? Kan statsvetenskap jämföras med arkitektur? Sommartider är lästider. De senaste dagarna har jag haft glädjen att läsa en vetenskaplig artikel och en antologi inom det statsvetenskapliga fältet.* Som alltid leder läsning till reflektion.

I antologin ”Folkviljans förverkligare” (red. Öhberg, Oscarsson och Ahlbom, Göteborgs universitet 2022, kan laddas ned via länken ovan) finns en mängd guldkorn att ta fasta på, både i den politiska debatten och för fortsatt statsvetenskaplig analys. Manliga svenska väljare är de som gjort en högersväng i politiken sedan 1968, medan kvinnorna stannat kvar på sin position; sådant är ett exempel på vad som visar sig när någon ger sig i kast med empirin och inte bara ”känner” (kapitel tre). Vi batikhäxor (ett vanligt nedsättande epitet för akademiskt skolade kvinnor med åsikter) har således varit batikhäxor de senaste 50 åren medan grabbarna är de som gått till höger. Kan det månne vara missnöje med en samhällsförändring som givit kvinnor ett eget rum, en egen lön och en egen röst i avsevärt mycket större utsträckning än när jag gick i skolan?

Paradoxen att religion blir allt mer relevant i olika beslutsprocesser i riksdagen samtidigt som andelen regelbundna gudstjänstbesökare minskar bland ledamöterna får en belysning (kapitel fyra). Och det står alldeles klart att ledamöter till höger är avsevärt mer splittrande på den s k GAL-TAN skalan än ledamöter till vänster (kapitel nio). Något som kan få konsekvenser för förmågan att skapa stabila majoriteter och regeringsunderlag.

Men en fråga gnager i mig; hur kan graden av åsiktsöverensstämmelse mellan ledamöter och väljare vara en vägledande tes för så många statsvetare? Mot bakgrund av Lipset & Rokkans teorier (sociologen Ulf Himmelstrands fylliga review av deras ursprungliga arbete här) vet vi att det centrala för en stabil demokrati är att konfliktstrukturen i ett samhälle (cleavagemodellen) är speglad i de beslutande församlingarna. Ändå förs brister i åsiktsrepresentation fram i texten som något dåligt (disharmoni) för demokratin och överensstämmelse som något gott. Om en tredjedel av svenska folket hade öppet rasistiska uppfattningar så vore det alltså bättre för demokratin om en tredjedel av riksdagsledamöterna också gjorde det än om den uppfattningen inte var lika starkt representerad i riksdagen?

Medveten om att jag drar frågan till sin spets vet jag att det finns en mängd problematiseringar att göra; t ex om representativiteten har tidscykler, hur mobilisering sker (ovanifrån/nedifrån) och om hur anti-demokratiska uppfattningar kan förklaras. Men, som statsvetare (och ekonomer) ofta säger, vore demokratin ”allt annat lika” (ceteris paribus) ”bättre” (inte bara sambandet) med högre åsiktsrepresentativitet, oavsett vilka dessa åsikter är?

Min demokratisyn är att intresserepresentation är grundläggande, inte åsikter, och dessa intressen gestaltas genom de djupa konflikter som genomsyrar varje samhälle. Och den strukturen utmanas nu kraftigt av processer som globalisering, digitalisering och individualisering. Att åsiktsrepresentativitet är ett hjälpmedel, en indikator, för att förstå förändringar i demokratins förmåga att fånga upp dessa konflikter är rimligt. Men om vi inte själva ser hur de normativa inslagen i språkbruket (kartell, disharmoni, god, styrka, fungerar väl etc) underbygger en normativ föreställning och inte bara beskriver en indikator gör vi oss själva och medborgarna en otjänst.

I Johannes Lindvalls artikel ”Political science as architecture” (EPS online 14 juni 2022) jämförs statsvetenskapen med arkitekturen – han menar att båda har en normativ bas, en önskan att skapa en struktur som underlättar för människan att leva ett gott liv tillsammans. Städer och stadsplanering är en kombination av hantverk, konst och analys för att göra det möjligt att leva tillsammans. Inte att föreskriva hur andra skall leva utan göra det möjligt att leva tillsammans och ändå ge utrymmet för individens eget val. Statsvetenskap (eller ”politics”) är på samma sätt en kombination av konst (jfr uttrycket politik – det möjligas konst), hantverk och teori vars yttersta mål är att underlätta för människan att leva tillsammans. Jag skulle drista mig att tillägga, ”…så att våra individuella resurser kan frigöras och utvecklas till gagn för hela mänskligheten” men är medveten om att det steget också har relevanta invändningar.

Där åsiktsrepresentation är en förment neutral term som implicerar en norm och därmed sätter en på förhand given slutpunkt för samtalet, är jämförelsen med arkitekturen istället en tydligt normativ ståndpunkt som öppnar för ett samtal om statsvetenskapen i mänsklighetens tjänst. Jämförelsen med arkitektur är välfunnen, många internationellt kända statsvetare har talat i sådana termer kring konstitutioner, institutioner, reformer och strukturer, eftersom den sätter fokus på både hantverket och teorin. Ingendera står sig utan det andra.

Läs gärna båda dessa statsvetenskapliga arbeten, de fyller olika funktioner men de utgör också en intressant startpunkt för en större diskussion om statsvetenskapens roll och betydelse i vårt samhälle. En diskussion som är extra viktig när utbildningen i ämnet är så populär, växande och när medier och politisk debatt tenderar att centreras kring statsvetenskapliga begrepp (som kanske inte alltid fullt ut förstås).

*I stort sett alla författare är mina värderade kolleger vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

En bref: Spridning av svenskt tryck riskerar att upphöra

Pliktexemplar kan uppfattas som en detalj, en fråga för en liten krets närmast berörda, men det är tvärtom en principfråga som rör demokrati och tillgänglighet. Att förlora den självklara tillgången till det som trycks och sprids i vårt land och förlita sig på urval och bibliotekens prioriteringar avseende inköp är att undergräva demokratins principer om öppenhet, transparens och delaktighet.

Så skrev Morgan Palmqvist, överbibliotekarie vid Göteborgs universitetsbibliotek och jag i Dagens Nyheter, på sidan för kulturdebatt, igår den 18 juli 2022.

Utredningen som föreslog att pliktexemplaren – alltså att allt svenskt tryck skickas ut till sju bibliotek i landet – skulle tas bort kom redan 2021 men under våren 2022 har remissomgången genomförts. Många remissinstanser är kritiska till förändringen eftersom den innebär att tillgången på källmaterial för forskare, men också allmänt svenskt tryck för allmänheten, blir avsevärt mindre.

Men allt finns väl digitalt invänder vän av ordning? Njae, så enkelt är det inte. Den enda digitala tillgången till allt finns vid Kungliga Biblioteket, Stockholm. Och med utredningens förslag skulle den principen gälla forskare, men utan möjlighet att ladda ned eller spara material. Det krävs också, enligt utredningen, inloggning och registrering för att få tillgång. En ide som strider mot hela tanken på just fri tillgång till svenskt material.

Även om digitaliseringen går snabbt så för den också med sig kostnader. Utredningen föreslår att biblioteken skall använda sig av licenser som ger digital tillgång till tryckt material i en slags pdf-variant. Men de licenserna kommer att kosta pengar. Mycket pengar. Erfarenheten av förlagens förmåga att ta betalt för sina tjänster är tyvärr inte god – idag betalar forskaren (eller finansiären) för att få publicera och därefter får biblioteket betala för att göra texten tillgänglig för läsning. En gigantisk pengaförflyttning från skattebetalare till internationella (mest) och globaliserade förlag som i praktiken har monopol på vetenskaplig publicering.

Med det i bakhuvudet är inte idén att biblioteken skall ingå avtal med förlag för att få tillgång till svenskt tryck (digitalt) särskilt uppmuntrande. Kom också ihåg att om inköp av svenskt tryck blir en ekonomisk fråga så ställs den utgiften mot andra utgifter för biblioteket (och universiteten). Skall vi satsa på fler lösningar för studenter med funktionsnedsättningar, fler biblioteksfilialer, en ny bibliotekarie, en prenumeration på en vetenskaplig tidskrift – eller skall vi köpa in lite svenskt tryck bara för att? Jag tror alla inser att den breda tillgängligheten till det som trycks och ges ut i Sverige minskar med förslaget.

Att biblioteken inte behåller alla pliktexemplar är ju självklart, en reducering i Stockholmsområdet är kanske helt oproblematiskt då KB har det ansvar man har. Men i resten av landet? Umeå? Göteborg?

Nej, vi hoppas att regeringen justerar det här förslaget och fortsätter att ha fokus på att allt svenskt tryck skall ha möjligheten att nå hela landet och alla kategorier av läsare.

En bref: Postmodernism döljer mer än det förklarar

I en paneldiskussion inom ramen för den digitala bokmässan deltog jag förra helgen tillsammans med dessa båda samt dramatikern America Vera-Zavala i en debatt om den postmodernism som så många älskar att hata. Frapperade nog blev Greider och Lundberg oense så fort begreppet postmodernism dekonstruerades till den maktanalys det i praktiken är. Mer maktanalys, sa Greider. Alldeles för mycket fokus på makt, sa Lundberg. Motsättningen mellan dem visar att termen döljer mer än det belyser. Mindre fokus på postmodernism och mer på verklig samhällsanalys är mitt recept.

Så skrev jag i en söndagskrönika i Borås tidning den 4 oktober i år 2020. Min utgångspunkt var en paneldiskussion på den digitala bokmässan där begreppet postmodernism stod i centrum. Bakgrunden var en bok av litteraturdocenten Johan Lundberg där han anklagar de postmoderna idéerna för att ha förmörkat både kultur och politik i Sverige. Även Göran Greider har stött Lundbergs uppfattning.

I min värld är själva termen daterad och perspektivet att det är en humanistisk- samhällsvetenskaplig teoribildning som ligger bakom – mer eller mindre – allt negativt i samhällsdebatten är inte förenlig med vår kunskap om hur samhällsutveckling går till.

Jag hoppas att vi kan lämna diskussion om postmodernism bakom oss, den döljer mer än den förklarar och risken är att vi får en pseudodebatt. Medan ojämlikhet, utsatthet och segregering växer är det franska filosofer och Horace Engdahl som upptar den politiska debatten. Den enda som tjänar på det är populisten och missnöjespolitikern.

Men läs gärna Lundbergs bok, den beskriver en intressant fas i den svenska kulturdebatten.

Demokratin har aldrig varit ett självklart politiskt resultat

För några veckor sedan lånade jag Charles Tillys bok ”Contention and Democracy in Europe 1650-2000” på universitetsbiblioteket. Upprinnelsen var en glimt på twitter där – den nu från radio kände – docenten i ekonomisk historia Erik Bengtsson nämnde den. Tillys bok kom 2002 men egentligen är den en syntes av hans mångåriga verksamhet. Som doktorand läste jag hans ”Big structures, Large processes, Huge comparisons” (1984) med stigande häpnad, och lite lycksalighet. Det är inte fel att säga att den kom att påverka hela min uppfattning om vad det är att vara statsvetare. Därför blev jag också inspirerad att återuppta kontakten med Tilly.

Efter avslutad läsning kan jag konstatera att formatet inte gör Tilly rättvisa, det blir för kortfattat och ändå för mastigt. Men, när det är sagt, några viktiga poänger om hur demokrati utvecklas är väl värt att lyfta fram.

Utvecklingen mot demokrati har underlättats, men också hållits tillbaka, av folkliga uppror och sociala protester. Dock, något steg närmare demokrati har inte tagits utan sådant socialt tryck. Viktigt idag är att hålla i minnet att organisering i rörelser/associationer inte alls alltid lett till ökat folkligt inflytande. Tvärtom har en uppsjö av sådana grupper motarbetat alla steg emot vad vi menar med demokrati. I Frankrike ledde de starka patron-klient-relationerna inom och mellan de markägande klassen och kyrkans makthavare till en ovanlig klassallians mellan arbetare i städer och vanliga bönder. Likaså kom städernas medelklass, som också hölls utanför dessa nätverk, att kräva ökat inflytande i kraft av sitt kapital. I Storbritannien fanns det inte förutsättningar för en allians mellan bönder och arbetarklassen i städerna eftersom småbönder utmanövrerats från större delen av de brittiska öarna vid tiden för demokratins insteg. Därmed fick städernas arbetarklass en dominerande ställning i kampen för demokrati.

Tilly pekar också på hur de politiska identiteterna skiftade med utvecklingen mot demokrati. Istället för identifikation med sin socken, sin släkt eller sitt skrå blev identiteten knuten till organisationer, fackföreningar och partier. Vilket ledde till att 1800-talet kännetecknas av bredare och – som jag uppfattar Tilly – mer socialt genomgripande och produktiva konflikter än på 16- och 1700-talet.

Han noterar också att en självstyrande militär (nationell eller privat) alltid hämmar utvecklingen mot demokrati. Och att exkludering från medborgarskap av vissa befolkningsgrupper på grundval av religiös identitet har samma effekt.

Demokrati består inte, påpekar Tilly, av institutioner och fria val. Demokrati är de mekanismer som gör folkligt inflytande på landets styrelse möjliga. För Tilly är det balansen mellan regeringens förmåga till maktutövning och storleken på inflytande från medborgarna som bestämmer graden av demokrati. Och den balansen växlar över tid och mellan olika länder. Samtidigt finns det en otvetydig utveckling mot ökad demokrati i Europa, men den utvecklingen kommer inte av sig själv utan måste följa ur upprepade strider, tvister och konflikter mellan makthavare och undersåtar. Perspektivet bakåt ända till 1650 ger onekligen de senaste hundra åren en något mindre framskjuten plats än i de flesta berättelser om demokratins genombrott…

Värt att fundera på idag är kanske vilka politiska klassallianser som är möjliga i vårt politiska landskap och på vilket sätt (och vilken sorts) ägande och egendom fortfarande formar konflikter i moderna välfärdsstater som Sverige.

Om den svenska pandemistrategin och dess uttolkare

En dag i veckan som gick blev jag uppringd av en tysk journalist. Hon ville att jag skulle svara på frågor om regeringens strategier för att bekämpa coronapandemin. Hon talade svenska och jag svarade på svenska att det inte var ett område jag kunde ge några synpunkter på. Då övergick hon till engelska och började istället tala om Sverigedemokraterna (sic). Jag frågade då om det var de svenska partiernas agerande hon menade, hon svarade jakande. Jag sa ja till tala med henne.

Sedan följde en närmast farsartad intervju. Journalisten påstod saker om hur allt från Folkhälsomyndigheten till Sverigedemokraterna hade agerat under pandemin. Och i stort sett varje påstående var antingen falskt eller helt misstolkat. Jag fick försöka tillbakavisa påståenden som att regeringen inte fattat några beslut, att dödstalen i Sverige inte alls går ned utan är mycket högre än FHM redovisar eftersom så många inte registreras på äldreboenden och att den omfattande testningen som inletts nu beror på att Sverigedemokraterna krävt det. Hon hade inga som helst belägg annat än att ”she had been told”.

Hon framförde svepande och falska uppfattningar om statistik, regeringens agerande och utfallen av olika beslut.  Jag fick t ex förklara att svenska ministrar inte är de som styr myndigheterna, att landet har 21 regioner som har ansvar för sjukvården och att det genomförts partiledaröverläggningar varje vecka med regeringen och alla partiledare under hela perioden. Självklarheter om man är en seriös utländsk journalist och bevakar Sverige i denna pandemi.

Jag pustade ut efter samtalet och tänkte ”aldrig mer”.

Döm då om min förvåning när jag i fredagens DN Kultur läser ännu en person som med svepande och vaga formuleringar dömer ut vad han kallar pandemibekämpningsstrategin. I en artikel skriver en docent i kulturantropologi att

Och hur kommer det sig att man i Sverige, som enligt en ofta citerad kartläggning av World Values Survey är världens mest individualistiska land, utan märkbart motstånd lyckats sälja in ett begrepp som ”flockimmunitet” som en central del i en alltmer kontroversiell pandemibekämpningsstrategi?

Påståendet är så vagt formulerat att det lätt glider förbi. Men om vi stannar upp ett ögonblick: Vem är denne/-a ”man” som har ”sålt in” något och till vem? Och vad betyder att det inte finns ”märkbart motstånd” när han i samma mening beskriver strategin som ”alltmer kontroversiell”?

Och var finns argumenten för att begreppet (sic) flockimmunitet är en ”central” del av strategin att bekämpa pandemin? Men om så vore, nog är det väl helt logiskt att just en befolkningen som enligt WVS främst uttrycker tilltro till självförverkligande och ett rationellt-sekulärt tänkande skulle kunna omfatta en strategi vars syfte var flockimmunitet? En sådan strategi möjliggör individernas självförverkligande (inga förbud) och bygger på en matematisk (rationell) modell för hur virus sprider sig (medicinsk forskning).

Men nu är det ju inte så. Den svenska strategin har inte flockimmunitet som ”central del”. Flockimmunitet är ett sannolikt resultat av en långsam smittspridning men det är inte ens riktigt säkert att det blir så utan ett vaccin. På Folkhälsomyndighetens hemsida framgår att (D)en övergripande strategin för att bekämpa covid-19 i Sverige går ut på att minimera dödlighet och sjuklighet i hela befolkningen och att minimera övriga negativa konsekvenser för individen och samhället. Och i otaliga presskonferenser har representanter för FHM påpekat att hela syftet med arbetet är att ”platta ut kurvan” så att sjukvården klarar att ta hand om de sjuka.

Varför väljer då en docent i kulturantropologi och en tysk journalist att beskriva den svenska verkligheten på det här sättet? Något säkert svar har jag inte förstås, men jag tror att drivkraften är en frustration över att ”världens modernaste land” inte förmått att hindra smittan från att skörda så många dödsoffer som den gjort. I vårt land finns kanske hos många av dem som med högst röster krävt fler förbud eller fler tester en övertro på den egna förmågan att lösa problem och en motvilja mot att acceptera den obönhörlighet som nya globala pandemier representerar. Men det kan också vara ren okunnighet.

I vilket fall som helst tar den här typen av återkommande påståenden i media fokus från det centrala; att förhindra att smittspridningen tar fart och undvika nya utbrott nu när vi tycks vara i en s k senpandemisk fas.

Så, håll avstånd och tvätta händerna!

Förlöjligande av vetenskap på osakliga grunder

För jag vet inte för vilken gång i ordningen har humanistiska forskningsproblem och humanioras betydelse för samhällsutvecklingen förlöjligats. En medelålders krönikör gör sig lustig över beskrivningar av en seminarieserie, en artikel och en kandidatuppsats (här). Begreppen skrivs fram och de är meningen att man skall skratta åt begrepp och beskrivningar som handlar om studier av koloniala perspektiv, mansroller och funktionshinder. I texten sägs mer eller mindre rakt ut att det här är inte forskning till skillnad från cancerforskare och andra ”riktiga” forskare.

Om vi bortser från att det ena är en seminarieserie öppen för studenter och forskare, det andra är en artikel i en tidskrift för samhällsdebatt (alltså ingen peer review-tidskrift) och den tredje är en kandidatuppsats så kan man fråga sig vilka kriterier forskning skall bedömas med. Är titlar som ”Use of CAR-Transduced Natural Killer Cells in CD19-Positive Lymphoid Tumors” (New England Journal of Medicine) eller ”Atrial Fibrillation and Heart Failure With Preserved Ejection Fraction in Patients With Nonalcoholic Fatty Liver Disease” (American Journal of Medicine) lättare att se som vetenskapliga? Eller är det bara det att krönikören tycker det låter mer som vetenskap?

Jag undrar hur de grekiska filosofernas texter och bedömningar skulle ha beskrivits av en dåtida krönikör? Skulle ”Om själen” (Aristoteles) eller Anaximanders påstående att jorden var en fritt svävande kropp fallit honom på läppen?

Forskare och vetenskapare kan vara minst lika auktoritära som andra människor och teoretiska paradigm vara lika sektlika som de vi känner från samhället i allmänhet. Forskare och lärare inom universiteten är i många avseende som folk är mest – bara med specialkunskaper inom ett kunskapsfält, en långvarig träning i analys och argumentation och med en sällsynt god förmåga att utvinna ny kunskap ur vår omgivning med hjälp av ständigt föränderliga teorier. Vetenskaplig sanning är en sanning här och nu, det bästa vi kan komma upp med under de här förutsättningarna.

Att ställa vetenskap mot vetenskap visar bara att man inte förstått vare sig hur kunskap växer och formas eller hur den vetenskapliga världen bedömer och sållar agnar från vetet.

Den som är nyfiken är alltid välkommen att börja studera, ge sig in i seminariediskussionerna eller försöka skriva en doktorsavhandling. Kanske genusvetenskap?

Uppdatering 200211: Jag fick en möjlighet att utveckla min text avseende angreppen på humaniora på Göteborgs-Postens kultursida här.