En bref: Relativ utbildningsnivå sjunker i Sverige

Men medan många länder kontinuerligt har fortsatt satsa på sin högskola, har antalet högskoleutbildade i Sverige legat stilla sedan 2009. Våra nordiska grannar har samtliga passerat oss i antalet unga högskoleutbildade, med Norge i topp med 44 procent. Och på andra sidan Östersjön har Polen fördubblat andelen under tioårsperioden, till 41 procent.

Så skriver Maria Sundén Jelmini idag i Svenska Dagbladet. Den svenska högskolan har inte byggts ut alls sedan 2006, nya platser har egentligen bara kommit inom specifika områden och då med korttidsfinansiering, ibland också med krav på att lärosätet själv gör en omprioritering från t ex samhällsvetenskap och humaniora till vård och omsorg.

Sverige är ett litet land som lever högt på sin kreativitet, kompetens och kunskapsutveckling. Men det kräver också att unga människor snabbt slussas in i utbildning och utveckling på hög nivå. Under de senaste åren har satsningen på högskolan främst skett på forskningsområdet, inget fel i det, men även där oftast på öronmärkta områden eller genom ansökningsförfaranden som prioriterar ”more of the same”.

De stora universiteten har möjligheter att ge mer kvalificerade utbildningar till fler studenter, de mindre skulle kunna utveckla sina spetskompetenser, men det krävs fler platser från regeringen och det krävs att ökningen av forskningsmedel istället slussas till den fria forskningen (som fakultetsmedel) om vi skall understödja samhällsutvecklingen i kreativ och kompetent riktning. Våga släppa kontrollen, låt välutbildade och skickliga lärare/forskare få utveckla nygamla utbildningar och forskningsfält, ta risken att misslyckas – i annat fall stannar kunskapsutvecklingen av!

Hur skall det gå för Kristdemokraterna?

Kristdemokraterna är ett litet parti, men ett uthålligt dito. Partiet bildades redan 1964, men kom inte in i riksdagen förrän 1991.* Under 1960- och 1970-talen sågs partiet som en liten kämpande frikyrkosekt som inte ens samlade något större stöd i de egna kretsarna. Pingstvännerna var nog de mest entusiastiska då rörelsens ledare Lewi Pethrus var partiets egentliga skapare.

Men, idag är Kristdemokraterna ett parti som har suttit i två borgerliga regeringar, som genomfört ett flertal av sina politiska förslag (vårdnadsbidrag, gåvoavdrag, fastighetsavgift, apoteksmarknad m m) och vars ledare under den parlamentariska perioden varit väldigt populära, oftast mer än sitt parti. Det är inget dåligt resultat med tanke på att ett partis främsta mål inte är att samla maximalt med väljare utan att genomföra sitt program!

Vem skall nu synas i badbyxor i populärpressen eller ordvitsa sig igenom ett Almedalstal?

Partiet har vuxit ideologiskt (breddats) men den huvudsakliga inriktningen har också blivit mer pragmatisk än när partiet var ungt. Partiet förknippas fortfarande med moralfrågor som de lämnat bakom sig, något som delvis kan skyllas att en del av partiets företrädare har lite svårt att hantera partiets misslyckanden på dessa områden. Under en lång tid fyllde Kristdemokraterna ett socialkonservativt tomrum i den svenska partirymden, men åren i regeringsställning och förändringen av konkurrenssituationen (t ex SD och Ms förändring) har försatt partiet i ett svårt läge. Finns möjligheten för en anständig socialkonservatism kvar?

Platsen i riksdagen är idag beroende av att betydligt fler än kärnväljarna stoppar KD-valsedeln i kuvertet. Många väljare är också äldre kvinnor, men partiet har svårt att vinna väljare i de yngre åldersgrupperna.

Partiets framtid beror på vilken av de olika falangerna som får stöd i form av partiledare – den pragmatiska (trots allt konservativa) falangen har fört partiet till regeringsmakten (visserligen ihop med övriga borgerliga) och har störst chans. Partiet behöver också en ledare som bottnar i de socialkonservativa värdena, men som inte är uppfylld av moralfrågorna, om partiet vill överleva som parlamentarisk kraft. En ren gissning från min sida är att Acko Ankarberg har förutsättningarna för det. Ett extra plus för henne är att hennes arbete som partisekreterare kan ge skjuts åt partiledarens viktigaste uppgift – att hålla ihop partiet.

* Alf Svensson blev riksdagsman på ett centermandat 1985 genom teknisk valsamverkan.

Mer att läsa:

Demker, M ”Religion och Politik. Den europeiska kristdemokratins dilemma” (1998)

Hagevi, M ”Religion och politik” (2005)

 

Sluta tjafsa om betygen!

Betyg, betyg, betyg och åter betyg. Väldigt mycket av den allmänna diskussionen kring skolans kvalité har handlat om betyg. Skolverket har visat att det nya betygssystemet o det fria skolvalet med all sannolikt bidragit till betygsinflation samt till att minska jämlikheten i undervisning och kunskapsnivåer. Ändå är det sällan eller aldrig dessa ting som tilldrager sig skolpolitikens uppmärksamhet. Istället talas det om storlek på klasser (lämnar jag för nu) och om , just det, MER BETYG.

Tidigare har Kungliga Vetenskapsakademin påpekat att det inte är betyg i tidigare åldrar som är medlet för att öka kunskapsnivåer eller minska ojämlikheten i skolan. Istället är det lärare och undervisning som behöver förbättras och förstärkas. Ingenting i skolforskningen tyder på att tidiga betyg stärker undervisningen eller hjälper barn som har svårt i skolan. Idag presenterar Vetenskapsrådet en s k metastudie av forskning som rör skolans praktiska arbete och visar att inte heller här har tanken på fler och tidigare betyg något stöd, tvärtom riskerar tidiga betyg att stjälpa elever med svårigheter.

Ändå framhärdar idag de skolpolitiska talespersonerna för Folkpartiet och Moderaterna i att betyg i fyran är rätt väg. Argumenten är pinsamma: ”Det finns ingen forskning som säger exakt från vilken årskurs det är bra att införa betyg, i så måtto har de rätt.” och ”Betyg i årskurs fyra är inte en ny företeelse. Nästan alla OECD-länder sätter betyg tidigare än vad vi gör, varav många länder dessutom ligger högre i till exempel Pisa-mätningarna.” samt ”Men det finns beprövad erfarenhet från hela världen som tyder på att betyg tidigt är bra – om det möts med insatser för att hjälpa dem som halkar efter och om man har behöriga lärare.”

Nej, forskningsfrågor brukar inte ställas så att svaret blir vid vilken årskurs i svensk skola betyg bör införas. Men svaret på frågan om tidiga betyg i rapporterna är talande. Ja, visst finns det länder med högre nivå i PISA som har tidiga betyg. Men det finns sådana utan tidiga betyg också. Om ”beprövad erfarenhet” inte är liktydig med internationell skolforsknings resultat så är det knappast beprövad erfarenhet, då är det anekdotisk och icke-vetenskaplig kunskap. Bör sådan anekdotisk kunskap ligga till grund för politiska reformer? Nej.

Men på skolans område är var och en sin egen expert. Jag är ingen skolforskare men jag har gått igenom en högskolepedagogisk utbildning och jag har också drivit högskolepedagogisk utbildning inom högskoleområdet, vid sidan av 25 år som lärare på universitet och högskola. I min nuvarande position tar jag del av pedagogisk forskning kring högskolesektorn. Jag finner ingen som helst anledning att betvivla de resultat som KVA och VR presenterar. Och när de ifrågasätts så skall det göras utifrån en granskning av vad resultaten faktiskt säger – argument av ovanstående natur från Folkpartiets och Moderaternas talespersoner är ett ynkligt försvar för att kejsaren är naken.

Många människor tror att betyg är bra (instrumentellt). Många tror att långa straff är bra också (instrumentellt). Ingetdera är sant. Vill man ha betyg i skolan på det sätt som många aktörer velat de senaste åren så handlar det om moralism – typ ”det är minsann nyttigt att få betyg, det vet jag för jag fick minsann betyg!” eller om konventioner.

Enligt min uppfattning bör betyg inte ses som pedagogik (feedback är en helt annan sak) utan användas i det enda syfte jag kan se att de har – urvalsinstrument till fortsatta studier. Eleverna/studenterna är betjänta av en ordning som kvalificerar dem för vidare studier (som inte är en oändlig resurs) på ett juste sätt, och betyg har ett prognosvärde.  Prognosvärdet handlar inte om intelligens eller någon objektiv kompetens, de kategoriserar elever i enlighet med de krav som finns i det aktuella systemet/diskursen och ger därför en prognos om hur de sannolikt klarar sig vidare i studiesystemet.

Summa summarum, sluta bråka om betyg. Utvärdera den förändring som skett om några år. Koncentrera kraften på att öka likvärdigheten, att kompensera för sociala och ekonomiska faktorer och på att höja lärares kompetens och motivation i skolan. Alla barn och ungdomar måste ges möjlighet att utveckla sin potential, intellektuellt och praktiskt, om vi skall leva i ett gott samhälle.

”Bevara Sverige svenskt” Om en bok av David Baas

Har just avslutat läsningen av David Baas bok ”Bevara Sverige svenskt. Ett reportage om Sverigedemokraterna” (Bonniers 2014). Baas är journalist, arbetar på Expressen, och har gjort sig känd för tidningsläsarna med ett flertal avslöjande reportage om Sverigedemokraterna som partiorganisation. Boken liknar förstås i stora delar de reportage som förekommit i Expressen men till skillnad från flera andra ”bokreportage” jag läst är denna bok inte bara ett nytt uppkok på gamla nyheter. Istället får vi en fördjupning, en kontextualisering och analytisk breddning från det direkt nyhetsmässiga till det mer långsiktigt samhällsrelevanta. (Till råga på allt är boken välskriven och korrekturläst.)

Baas besvarar den journalistiska frågan ”Vem gör vad med vem; när, var och hur?” på ett synnerligen vederhäftigt sätt. Materialet är traditionellt: mejl, debattinlägg, artiklar, intervjuer och brev. Men genom ett analytiskt perspektiv blir boken inte bara det ”reportage” som utlovas på framsidan, utan leder också vidare till nya frågor och hypoteser. Baas perspektiv liknar samhällsvetarens, han vill förstå hur externt och internt i Sverigedemokraterna kan vara så motsägelsefullt. Han identifierar en gåta, och hans sätt att lösa den är att likt en jakthund följa upp i stort sett alla spår han får korn på. Ibland leder spåret ingenstans, eller i cirklar, men då och då lyckas Baas (för att fortsätta metaforen) ställa viltet och lämna fri väg för skott (från läsaren). Det är skönt med en författare som inte måste nedlägga bytet, släpa hem det och kasta det på golvet – istället litar Baas på sin läsare. Baas är hälsosamt ointresserad av att torgföra sina egna åsikter eller sin egen förträfflighet. Givet att vi delar Baas undran inför vad som försiggår innanför partiets väggar är det bara att följa med på turen.

David Baas bok tillför forskningen om främlingsfientliga partier, om det svenska partisystemet och om svensk demokrati viktiga insikter. Genom journalistikens arbetsmetoder, använda professionellt, lyckas han illustrera ett antal partiteoretiskt centrala fenomen som oligarkins järnlag, Mays lag och partiers olika arenor och samtidigt peka ut denna typ av partiers veka punkter som t ex vikten av partisammanhållning, ledarskap och radikalisering vs normalisering. Baas lyfter också fram en del, särskilt i det svenska sammanhanget, intressanta aspekter som kvinnounderskottet och relationen till vänster-höger-skalan.

Professionell journalistik är en oundgänglig i demokratisk samhällsutveckling. Boken kom strax före valet 2014 men den har inte förlorat ett dugg på att ligga på hyllan några månader. För den som läst boken framstår sannolikt höstens politiska turbulens som ganska väntad. Läs den du också.

 ***

Recensioner i Sydsvenskan, Aftonbladet och Dagens Nyheter.

9789100141042

Oförsvarligt med Sveriges (och andras) gullande med Saudiarabien

Det svenska militära samarbetsavtalet med Saudiarabien bör snarast sägas upp. Redan när avtalet tecknades 2005 var många kritiska över att Sverige gick med på en form av militär kunskapsöverföring och vapenexport till ett land som Saudiarabien. Saudiarabien kan inte sägas vara en demokrati – det är en auktoritär monarki vars lagstiftning och rättsliga institutioner inte uppfyller ens lågt ställda krav på mänskliga rättigheter. Saudiarabien är också med sin wahhabistiska religiösa tradition och sina stora oljeresurser (läs ekonomiska muskler) en avgörande kraft för att nära och inspirera de jihadistiska idéer som sprider våld, död och förödelse främst i Mellanöstern och Nordafrika men också i andra delar av världen. Trots detta har Saudiarabien setts som en västallierad och någon djupare analys av Saudiarabiens roll som broms för en demokratisk utveckling i Mellanöstern finns vare sig bland de europeiska eller amerikanska beslutsfattarna.

De senaste uttrycken för den chockerande brist på civilisation som de saudiska rättsinstanserna visat är spöstraffet, fängelsestraffet, reseförbudet och förbudet att använda sin yttrandefrihet som bloggaren Raif Badawi drabbats av samt den avskyvärda offentliga halshuggningen av en burmesisk kvinna som skall ha dömts för ”häxeri”. Till det kan läggas fängslandet av Palmepristagaren Walid abu al-Khair, förbudet för kvinnor att rösta eller delta i det offentliga livet samt Saudiarabiens intervention i Bahrain under de demokratiska försöken där. Därtill kan läggas de fruktansvärda villkor under vilka många gästarbetare i familjer (ssk kvinnor) lever under.

Den nuvarande kungen Abdullah är sjuk och hans ålder (90 år) tyder på att en generationsväxling torde vara förestående. Inget tyder på att en sådan innebär en förändrad policy i relation till mänskliga rättigheter eller grundläggande rättsstatliga principer.

Användandet av dödsstraffet är (förstås) helt oacceptabelt.

Jag är glad att den svenska regeringen kallat till sig Saudiarabiens chargé d’affaires för att framföra sina protester mot behandlingen av Raif Badawi – men nästa steg är att avsluta allt militär samarbete och istället inleda ett direkt bistånd och politiskt samarbete med de krafter i Saudiarabien som önskar se en fredlig omvälvning till demokrati och rättsstat.

CharlieHebdo: Sorg, sorg, sorg måste följas av fredliga motkrafter

Jag känner en stor sorg idag, något som jag förstås delar med miljoner andra människor. För mig som trägen Parisbesökare känns allting så nära och berör en historia och tankemönster jag känner väl. Upplösningen av dramat som började med attentatet mot satirtidskriften CharlieHebdo blev blodigt. Ännu vet vi inte säkert hur många som dött och skadats men såvitt jag förstår har tjugo människor dödats och mer än tio är svårt skadade, däribland flera poliser. Sorgligt nog får Frankrike inte möjlighet att läkas genom en juridisk process där de ansvariga ställs till svars, istället står vi alla med tre stumma män som tog möjligheten ifrån oss att förstå med sig i döden.

På flera sätt påminner händelseförloppet om den anti-semitiska attacken mot en skola och mot soldater i Toulouse för snart tre år sedan. Även då var förövaren en återvändare från jihadistisk krigföring, i hans fall i Afghanistan/Pakistan. Frankrike har sedan några år utsatts för ett flertal anti-semitiska attacker och det var ingen slump att den franska polisen idag valde att spärra av också de judiska kvarteren kring Rue de Rosiers i Paris. Ett område som på 1980-talet var platsen för flera blodiga uttalat anti-semitiska attentat.

Ett uttalande av en svensk kvinna i dagens radiosändningar fångade min uppmärksamhet idag. Hon talade om den judiska butik där en av gärningsmännen höll gisslan och sa att hon gick förbi den flera gånger i veckan. Därefter sa hon sådär en passant ungefär att ”det bor ju människor från många olika håll här och vi lever ju tillsammans, det är ju så här”. Ja, det är väl just denna fredliga samlevnad som är så extremt provocerande för individer som inget hellre vill än att skapa en blodig konflikt mellan människor av olika härkomst, religion och med olika traditioner.

Fanatiska unga män av den typ som begått dessa avskyvärda dåd i Frankrike står inte ut med fredlig samlevnad. De vill se den avgörande ideologiska konflikt de själva vigt sina liv åt också prägla de europeiska samhällena, bara så kan de egna föreställningarna legitimeras. Ju mer samförstånd och ju mer kulturell blandning samhället skapar desto mer hotfullt för denna typ av individer. På samma sätt som 70-talets terrorister trodde sig kunna provocera fram en folklig resning genom att visa på de demokratiska staternas inneboende repression så hoppas dessa unga män att trosfränderna skall ta till vapen och slutligen besegra den i deras ögon ovärdiga och ynkliga europeiska demokratin

Vi som inte tror på en värld som renas genom strid och död, vi som är övertygade vikten av demokratisk utveckling med skarpa ideologiska konflikter mellan politiska partier som kanaliseras via legitima institutioner måste orka stå fast vid de värderingar som gjort våra länder framgångsrika och attraktiva att leva i – frihet, jämlikhet, solidaritet.

I dessa dagar är vi alla Charlie. Faktiskt. Vi är alla utsatta för angrepp och det är bara tillsammans vi kan försvara vår frihet. Vårt enda svar måste vara mer frihet, mer jämlikhet, mer solidaritet.

***

Läs gärna vad jag skrev för ett år sedan i liknande ämne. Men också historieprofessorn Juan Cole som skriver om vad han uppfattar som en strategi bakom sådana terrordåd som vi sett dessa dagar.

Islamofobi är främlingsfientlighet

Under julhelgerna, för det flesta i vårt land kulturellt förknippade med Guds människoblivande oavsett hur högtiden firas, har åtminstone tre attacker mot moskéer och ytterligare ett attentat mot ett bönerum ägt rum. Ingen har skadats fysiskt men egendom har förstörts, människor fruktar både hatet och våldet och många individer känner stark oro för en ökad islamofobi. Religionsfrihet har stått på den politiska agendan, stöddemonstrationer hållits, ministrar har fördömt attackerna och utlovat starkare skydd från samhället sida.

Begreppet islamofobi står rent etymologiskt för en rädsla för islam, bildat på samma sätt som xenofobi eller agorafobi där suffixet -fobi betyder rädsla. Men, på svenska brukar vi tala om främlingsfientlighet (xenofobi) och torgskräck (agorafobi). Islamofobi bör rimligen benämnas islamfientlighet eller muslim-fientlighet, ungefär på samma sätt som anti-semitism innebär hat och fientlighet mot judar som grupp såväl som mot judisk kultur och religion. (Anti-islamism går inte på svenska då termen ”islamism” är upptagen och enbart betyder politisk islam med teokratiska ideal.) Islamfientlighet innefattar då, parallellt med begreppet anti-semitism, hat och fientlighet mot muslimer liksom mot islamsk kultur och religion.

Jag tror, likt docent Christer Hedin, islamolog och religionshistoriker vid Stockholms universitet, att attackerna mot moskéer och liknande lokaler, är uttryck för främlingsfientlighet snarare än islamofobi i dess mer precisa mening. Islam framstår idag som en exponent för det främmande i Sverige. Tidigare var det judar, jugoslaver, finnar eller turkar som – för personer som motsätter sig invandring – blev exponenter för främlingsfientlighet. Idag är det islam och muslimer som är en sådan exponent.

Men, synen på islam i Sverige har faktiskt inte blivit mer negativ över åren, om något så aningen mer positiv. Främlingsfientliga attityder har inte ökat, tvärtom så har de minskat. Och stödet för invandrares religionsfrihet har ökat de sista åren. Bör vi då tala om en ökad islamofobi/islamfientlighet?

Det är lätt att tro att stödet för invandrares religionsfrihet betingas av den egna religiösa uppfattningen. Så är det knappast, visserligen är trägna gudstjänstbesökare och bedjare mer positiva till andras religionsfrihet, skillnaden är kring tio procentenheter. Men den viktiga skiljelinjen är partipolitisk! Bland Sverigedemokraternas sympatisörer är stödet för invandrares religionsfrihet betydligt lägre än bland övriga partiers sympatisörer. Bland SD-sympatisörer ger 54 procent helt eller delvis stöd till invandrares religionsfrihet, bland övriga partisympatisörer ligger andelen en bit över 80 procent.

Partipolitiska preferenser tycks därmed vara en rimligare förklaring för att förstå islamfientligheten än en utvecklad och genomtänkt fientlighet mot just islam som religion. Ja, religionsfriheten är självklart hotad i samma ögonblick som människor attackeras under sin religionsutövning, men jag tror att vi gör en bättre analys av det som händer om vi ser dessa attacker som uttryck för en distinkt politiskt-ideologiskt driven främlingsfientlig grupp. Islam är en tacksam måltavla, det är en omstridd religion i vårt land, en religion som just nu är den minst omtyckta av de fem världsreligionerna och en religion vars ofta synliga tecken gör de troende till lätta måltavlor.

Till det bör kanske också fogas det faktum att skollov tenderar att bjuda på avsevärt fler attacker av denna typ – brända bilar, skolor och angrepp på polis, räddningstjänst m fl objekt som förknippas med samhället, det gemensamma, staten eller makten.

***

Mer att läsa finns i min bok ”Sverige åt svenskarna” (2014), mitt kapitel ”Aldrig bara personligt” i boken ”Tro – en politisk kraft” (2014) samt i Lennart Weibulls kapitel ”Världsreligioner i Sverige” i 2012 års SOM-bok ”I framtidens skugga”.

 

Demokrati är mer komplicerat än vad somliga tror…

En ung kvinna i ett radioprogram berättade idag för världen att hon tyckte partipolitik var urtråkigt och att den riktiga politiken utövades bland aktivister på gatan. Som statsvetare vill jag gråta när jag hör sådana uttalanden. Jag har tillsammans med Ulf Bjereld skrivit en trilogi (varav den sista delen är mest relevant här) om varför politik är en nödvändighet, om varför de politiska partierna är nödvändiga men måste förändras och om varför den gemensamma offentligheten är en nödvändighet.

Om någon tycker partipolitik är urtrist så är det förstås inget jag kan ändra på, men att ställa det i motsats till aktivism och grupper som ”kräver att bli lyssnade på” som det sades är att helt ge upp idén om demokratisk förändring. För den som försvär sig åt gatans parlament istället för det demokratiskt valda är kraften, handlingen, modet och striden vad som står i centrum. Demokrati är istället det tillstånd som inträder efter striden, demokratin är gemensamma överenskommelser om hur folkmakt skall transformeras till reform och beslut. Den som tycker partipolitik är urtrist kommer aldrig någonsin att vare sig förstå makten eller få inflytande över den. Om inte genom revolution då, en utväg som prövats här och där men som jag knappast skulle rekommendera.

Som vi skriver i boken ”Den nödvändiga politiken” (2011) så är fördelning av resurser i centrum av politik, och i den förhandling kring resursfördelningen som sker i en demokrati är de politiska partierna helt oundgängliga. Den svenska demokratin har parlamentarism (en regering måste ha stöd av partierna i parlamentet), flerpartisystem (många skiljelinjer representerade i motsats till tvåpartisystem), proportionella val på partilistor (i huvudsak). Styrelseskick är det centrala studieobjektet i ämnet statsvetenskap – ur det emanerade studierna av t ex partier, parlament, opinionsbildning och regeringsmakt.

Jag är häpen över den naivitet – såväl bland journalister som allmänhet – som höstens och vinterns politiska kris i Sverige avtäckt. Termen ”demokrati” används om allting som en person för tillfället tycker är legitimt och bra, alla partier i Riksdagen tillmäts en ”rätt” att få vara med och bestämma om politikens utformning och insikten om att det parlamentariska läget faktiskt är extremt låst tycks inte sjunka in.

Om det i ett parlament finns tre kraftfält (eller partikonstellationer) som står långt ifrån varandra – A, B och C – och ingen har absolut majoritet, så är rimligen en lösning som grundas på en idé om relativ majoritet att föredra framför en lösning som grundas på att ingen konstellation kan genomföra någon politik. Om t ex A och B måste regera ihop för att få absolut majoritet men tycker olika om det mesta så kommer både A:s och B:s väljare att bli djupt besvikna. Politiken som förs kommer inte att motsvara någon alls väljargrupps intressen. Bättre då att låta den som är relativt störst, t ex A, regera och sedan försöka få väljarna att avsätta A när det är val nästa gång för att själv kunna genomföra sin politik.

Tyvärr nyttjas inte den potential för regeringsbildning som ett flerpartisystem har i Sverige idag. Själva vitsen med ett sådant partisystem är just att kunna skapa olika former av majoriteter, antingen i sakfrågor eller i mer långsiktiga samarbeten under mandatperioden. För min del undrar jag om det faktiskt är rimligt med ett proportionellt valsystem i ett land där de seriösa partierna bestämt sig för att de egentligen tillhör två block?

Läs gärna Gunilla Grahn-Hinnfors text i dagens GP särskilt samtalet med Sverker Gustavsson. Samt också boken ”Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (2011).”

Och, alla läsare tillönskas ett riktigt gott nytt år (med eller utan extra val…)

 

 

Finns det plats för en anständig konservatism?

Konservatismens fader brukar anses heta Edmund Burke. I sin bok ”Reflektioner om franska revolutionen” drar han upp grunddragen i den konservativa politiska åskådningen. För en nybliven statsvetarstudent på 1980-talet ingick den självklart i första terminens pensum. Burke blev reaktionens apostel, den som försvarade många drag i det samhälle som den franska liberala revolutionen kom att välta över ända. Konservatismen har varit en helt avgörande åskådning i modern politisk europeisk historia, men den har också fått se påtagligt många av sina principer stryka på foten. Min framlidne handledare professor Bo Särlvik (1928-1998) brukade påtala att den europeiska välfärdsstaten drivits fram av socialdemokrater och liberaler, ”högern” som han sa hade fått ge upp större delen av sina hjärtefrågor. Han hade förstås rätt, den konservativa idétraditionen med sin förmåga till pragmatism anpassade sig till nya realiteter, men i praktiken fick de konservativa partierna ge med sig på de flesta punkter, särskilt efter andra världskriget. Vi bör ha med den bakgrunden när många idag beklagar framgångarna sedan 1980-talet för nya nationalkonservativa partier, partier som Sverigedemokraterna, Front National och Dansk Folkeparti. Men dessa partiers idéer, så nationalkonservativa de är, utgör ju snarast karikatyrer av verklig konservatism.

Karl Marx skriver i Louis Bonapartes adertonde Brumaire (1852) att historien visserligen upprepar sig, precis som Hegel sa, men första gången som tragedi och andra gången som fars. Konservatismens ödesdigra förening med nationalismen ledde till den tragedi som andra världskriget utgör, denna andra gången utgör de nationalkonservativa partierna dock snarare figurer i en fars. Deras i kostym uppklädda konservatism framkallar snarare ideologiskt löje än respekt. Därmed inte sagt att de inte på andra sätt kan injaga fruktan i motståndarna.

Men var är den anständiga konservatismen? I vår globaliserade värld där människors förändringsbenägenhet tycks vara detsamma som deras människovärde borde en klassisk konservatism, kanske med prefixet social-, vara av intresse. Konservatismen ser med ömhet och realism på människan och hennes ofullkomlighet, värnar hennes värdighet i alla situationer, konservatismen tilltror kollektivet en kunskap som ligger förborgad i tradition, institutioner, lag och samarbete, uppfattar hierarkier och naturliga gemenskaper som skydd för individen och förespråkar balanstänkande inom det utrikespolitiska fältet. Långsiktighet, långsamhet, lagens inneboende rättrådighet men också en samhällsutveckling som bygger inte på individens fria vilja utan på pragmatism, anpassning och balans mellan motkrafter är grundvärden i den konservativa idévärlden.

Konservatismen har kommit i vanrykte, tryckts tillbaka samtidigt som nya aspiranter, alltför korta i rocken, står redo att ta över den. Konservatismen kräver inte tro på en gudomlig ordning eller Tio Guds bud, men det underlättar att ha respekt för människans plats i ett större system och för insikterna som förmedlas i traditioner som t ex stentavlorna.

I Sverige har vi ett parti som skulle kunna vara ett (social-)konservativt parti (Kristdemokraterna) , ett som varit det men som nu springer så långt från konservatismen som väljarunderlaget räcker (Moderaterna) och ett parti som gör anspråk på en idétradition som de helt enkelt inte förmår axla eller förstå (Sverigedemokraterna).

Måste vi gå till Tyskland och Angela Merkels CDU för att hitta en anständig konservatism med självkänsla i Europa idag?

*

Jag har skrivit om konservatismen på bloggen tidigare, bl a här, här och här. Min avhandling om gaullismen i Frankrike (1993) handlar förstås i stor utsträckning om just konservativa idéer. Jag har också skrivit om europeisk kristdemokrati i boken ”Religion och politik” (1998).

En liten utläggning om fascism

Den första bok om fascism som jag läste var Zeev Sternhells bok ”Ni droite ni gauche. L’idéologie fasciste en France” som jag först lånade på Pierre Mendès France-universitetets bibliotek i Grenoble sommaren 1988. Vid mitt nästa besök i Frankrike 1989 köpte jag boken på universitetsbokhandeln, som då låg vid Place de la Sorbonne (är en klädbutik där idag om jag inte minns fel). Boken kom 1983 men i franska bokhandlar är det aldrig svårt att hitta äldre böcker. Det var det mest intressanta jag läst i ämnet men så småningom förstod jag att boken knappast alls lästs i brittiska, amerikanska eller skandinaviska akademiska kretsar. (Den översattes till engelska först en bra bit in på 1990-talet när intresset för fascismen blommade upp.)

Varför läste jag nu om detta obskyra ämne under det poppiga, färgglada, nyliberala och discofrälsta 1980-talet? Jag skrev avhandling om gaullismen, en rörelse som i Sverige när de Gaulle tillträdde 1958 av många ansågs vara en form av fascism. Även när jag arbetade med min avhandling fick jag ofta frågor om varför jag ville syssla med en sådan ”halv-fascist” som de Gaulle. I min avhandling (som kom 1993) visar jag att gaullismen var långtifrån någon fascism, men framförallt handlar den om partiideologier och deras förändring.

Men, detta sagt bara för att visa hur termer som ”fascism” blir mer beroende av samtiden än av en saklig analys. Fascism blir helt enkelt det skällsord många tar till när de vill benämna de värsta politiska idéerna. Enligt Sternhell är fascismen som ideologi i stor utsträckning en politisk riktning med franska rötter. Franska revolutionen är i ett avseende moder till de flesta ultranationalistiska/ultrakonservativa politiska riktningar i Västeuropa. Ur kontra-revolutionen (alltså de grupper som inte accepterade den franska revolutionen 1789) växte i Frankrike under 1800-talet en anti-parlamentarisk, anti-semitisk, auktoritär och nationalistisk rörelse fram som blev grunden för mellankrigstidens fascism. Kombinationen av anti-parlamentarism, nationalism, revolutionära och auktoritära idéer tillsammans med hyllandet av handlingen, modet, massan och hånet av och avståndstagandet till de intellektuella utgör fundamenten för mellankrigstidens organiserade fascism. Georges Sorels idéer om våldet och handlingen samt Charles Maurras idéer om den organiska och hierarkiska nationen bildar den ideologiska grunden för fascismen.

Politiska idéer färdas i tiden och i rummet, de blandas och förändras genom de sätt på vilka de används och uttrycks. Att etikettera och kategorisera samtida rörelser kräver analys, teoretiska utgångspunkter och ett stort antal metodologiska avvägningar kring t ex material. En kategorisering i sig själv har inget värde. Om en katt är svart så är den svart för att den färg den har är bestämd av oss till svart. Det är endast i relation till frågan som kategoriseringen blir intressant. Skiljer sig katten från andra katter? I så fall hur? Och med vilka konsekvenser? Vad betyder skillnaden?

Mellankrigstidens fascism var väl förankrad i den europeiska samtiden. Flera av fascismens ideologiska element återfinns hos de moderna national-konservativa partierna, t ex hos Sverigedemokraterna. Att därmed anse att 2010-talets partier är att jämställa med 1920-talets är dock en förenkling som riskerar att fördunkla snarare än upplysa.

Mer att läsa i detta ämnet finns i min avhandling ”I nationens intresse” (1993) samt i min lärobok om fransk politik ”Från Bastiljen till Maastricht” (1996). Om olika sorters nationalism har jag också skrivit lite grand i ”Colonial Power and National Identity” (2008).