Mysteriet med Front Nationals parlamentsmandat

Efter det franska parlamentsvalet 2012, som avslutades i söndags med en stor seger för Socialistpartiet, har också den franska Nationalförsamlingen för första gången två valda ledamöter från Front National, Marion le Pen som är systerdotter till Marine le Pen samt Gilbert Collard. Så står det överallt i svenska och internationella tidningar. Och min analys före valet var just detta, om Front National lyckades 2012 vore det första gången sedan åren 1986-1988, då det proportionella valsystemet togs bort i samband med valet 1988.

Men det är faktiskt en sanning med modifikation.

År 1988 valdes Yannick Piat in det franska Nationalförsamlingen för Front National. Hon omvaldes och klarade alltså övergången från proportionellt till majoritärt valsystem. Piat var guddotter till Jean-Marie le Pen, född i Saigon och med en mamma som tjänstgjorde i den franska armén. Men efter endast några månader i Nationalförsamlingen uteslöts Piat ur Front National efter att allt mer fjärmat sig från le Pen. Hon närmade sig istället det mer liberala borgerliga partiet UDF. Ett parti hon sedan också ställde upp i val för. Piat mördades 1994 i vad som bör betecknas som ett politiskt mord, anstiftat av en lokal restaurangägare. Front National fick således representation i Nationalförsamlingen 1988, men uteslöt själva ledamoten efter endast några månader.

År 1997 valdes så Jean-Marie le Chevallier in i Nationalförsamlingen för Front National. Hans mandat annullerades emellertid av Frankrikes Conseil d’Etat eftersom finansieringen av hans valkampanj bröt mot de regler som satts upp. Chevallier dömdes senare till fängelser för att ha använt allmänna medel felaktigt, han var borgmästare i Toulon vid tiden för valen till Nationalförsamlingen 1997. I ett fyllnadsval i maj 1998 – där hans hustru ställde upp istället för honom – förlorade dock Front National mandatet till en socialistkandidat.Chevallier själv lämnade Front National år 1999.

Faktum är att en av de s k invalda för Front National – Gilbert Collard – tidigare varit medlem av flera partier, däribland Socialistpartiet och ett mer radikalt vänsterparti samt några moderata högerpartier. Han valdes in på en egen partibeteckning ”Rassemblement Bleu Marine” som associeras till hans stöd för Marine le Pen i presidentvalet i år. I tisdags meddelade dock Marine le Pen att Collard var välkommen i partiet…

Således är det faktiskt inte första gången sedan 1988 som Front National får mandat i Nationalförsamlingen i samband med ett allmänt val, och vill man vara strikt så fick Front National bara ett (1) mandat i detta val men allt tyder på att det blir två. Det mesta tyder på att det kan bli första gången partiet får behålla åtminstone en av sina ledamöter…

Så var det lilla mysteriet löst.

Om journalistik: Att berätta är en sak – att belägga och undersöka en annan

Journalister vill gärna berätta. En viktig komponent i journalistiken är reportaget och gärna den enskildes berättelse. Sedan länge är det ett knep att vinkla på den enskilde för att göra en princip eller en händelse mer läsvänlig. Jag minns själv ett av de första jobb jag fick göra på GT – intervjua en kvinna som blivit påkörd av en spårvagn på Hisingen. Jag och fotografen tog ut henne till hållplatsen, och hon fick ingående berätta om hur hon kände det och hur hon fortfarande hade ont i sitt ben. Inte ett ord om spårvagnsförarens upplevelse, inte ett ord om chefers ansvar eller förklaringar till hur det kunde gå så illa. Jag hade inte gjort det jobbet på det sättet idag.

Men, den enskildes berättelse är en möjlighet till identifikation och förståelse. Berättandet, rätt genomfört, kan närmast liknas vid en konst, en genre som närmar journalistiken till litteraturen. Dessvärre har dock idén om berättelsen kommit att bli allt mer av ett fikonlöv bakom vilken man döljer dagens krav på snabbhet, ovilja att kolla källor eller oförmåga att sätta sig in eller förstå komplicerade samband eller komplexa processer.

Programmet ”Medierna” har flera gånger lyft fram hur journalister använder statistik eller undersökningar utan att förstå logiken bakom tolkningen eller har det kunnande som krävs för att kritiskt granska frågor och resultat.* I förra veckan dök ännu ett exempel upp. Nu gällde det vaccinet mot livmoderhalscancer.

Eftersom jag själv är mycket kritisk mot kampanjen (av helt andra skäl) borde jag blivit glad för stöd. Istället blev jag illa berörd.Programmet ”Medierna” granskar hur ett radioprogram i P3 vinklar rapporteringen om vaccineringen på svåra biverkningar. Vad P3-redaktionen dock inte kollat var att anmälda biverkningar och verifierade – eller sannolika – biverkningar är olika saker. Talet om de många och svåra biverkningarna hade således ingen grund. Som svar på kritiken mot att en ung flicka ändå fått berätta om sina biverkningar – och att dessa angavs vara del av ett mönster – anförde den ansvariga för programmet då att det var så intressant med flickans ”berättelse”.

Jag blir verkligen ledsen när något som har en plats i journalistiken, något som rätt använt är starkt och kraftfullt både som konstform och journalistiskt verktyg, används för att försvara att man inte kan läsa statistik eller förstår att tolka en undersökning. Om en berättelse skall vara intressant så är det antingen för att den är ett typexempel som ger djup åt ett mönster (vilket kräver att det finns resultat som håller för det) eller för att den är så unik, speciell eller udda att den är intressant av det skälet.

Att kalla en intervju med en person som får berätta om något som man inte vet vare sig om det är typiskt eller håller den nivå som krävs för att vara en unik erfarenhet är bara slappt. Tyvärr har jag hört det som försvar för en felaktig tolkning allt för många gånger, ”det är ju så intressant” och undersökningen blir en bekräftelse på något som journalisten tror sig veta. När undersökningen får kritik backar man och talar om att låta ”berättelsen” komma fram. Men om undersökningen inte stämmer så kvarstår frågan varför ”det är så intressant”? Sättet att argumentera drar berättandet i smutsen och det stärker människors misstänksamhet mot i medierna redovisade s k undersökningar.

* Det har angivits som argument för att skriva om en undersökning där kvinnor sa att de ville vara hemmafruar trots att undersökningen var undermålig, det angavs som argument för att berätta om att fler missbildade barn föddes efter nedfall av tungmetaller trots att tolkningen var orimlig och det anfördes som försvar för att berätta om sexuella trakasserier på teatern trots att undersökningen var undermålig. Finns säkert fler exempel.

Inför det franska parlamentsvalets första omgång 2012

Imorgon äger första omgången i det franska parlamentsvalet rum. I 577 valkretsar ställer 6603 kandidater – varav 40 procent är kvinnor – upp för att vinna en plats i den franska Nationalförsamlingen. För att ta sig till en plats redan imorgon måste de få mer än 50 procents stöd och för att gå vidare till nästa omgång minst 12,5 procent av de registrerade väljarnas stöd. Perioden mellan första och andra omgången kan ge upphov till stora förändringar, men en del valkretsar vinns förstås redan i första omgången. Hur stor andel är en grov uppskattning av opinionsläget i landet, ju fler desto klarare majoritet för det ena eller andra blocket.

De flesta opinionsundersökningar pekar på en majoritet, om än inte överväldigande, för vänsterblocket och därmed också trygg majoritet för president Hollande i parlamentet. Dock ser inte majoriteten alls ut att bli så stor som den högermajoritet president Sarkozy kunde luta sig emot. Det franska valsystemet ger – när båda omgångarna är genomförda – ett kraftigare utslag för den vinnande majoriteten än vad en rent proportionell representation skulle ge, men oftast ett mindre kraftigt utslag än majoritetsval i en omgång. I mellanperioden mellan valen har de många partierna möjlighet att omgruppera och sluta sig samman bakom en kandidat, vilket oftast leder till dueller i andra omgången. I den processen kan man se hur samsynen mellan t ex Front National och högerpartiet UMP fungerar, likaså mellan socialistpartiet, Front de Gauche och de gröna. Lyckas de ena sig lokalt om en kandidat? Front National spås kunna få max tre mandat, vilket skulle vara mer än man haft sedan det proportionella valsystemet avskaffades efter i 1988 års val. Runt 15 procent av väljarna anger att de tänker rösta på Front National medan andelen för vänster blocket ligger runt 40 procent (utom de gröna) och högerblocket (utom FN) runt 30 procent.

För president Hollande är valen till Nationalförsamlingen förstås avgörande, om han inte får majoritet blir styrandet av landet i enlighet med hans agenda riktigt krångligt.  Men samtidigt är det som uttryck för det franska politiska landskapet som valen är centrala för en politisk analytiker. Kan det i realiteten konstlade högerblocket fortsätta att hålla ihop? Utplånas ånyo ett försök till mittenpolitik i Frankrike (MoDem)?  Hur blir utvecklingen nu efter framgången i presidentvalet för Marine le Pen och Front National? Är Front de Gauche verkligen starten på en ny vänster och ett nytt samarbete med socialistpartiet?

Vi får se imorgon kväll.

Uppdatering 11/6:

Det blev en majoritet för den samlade vänstern, men om det också leder till en majoritet i Nationalförsamlingen (för PS ensamma eller med Front de Gauche) får vi se efter andra omgångens val nästa söndag. Front National gjorde ett sämre val procentmässigt än presidentvalet, men mycket bättre än katastrofvalet 2007. Såväl Marine le Pen som systerdottern Marion ligger bra till i sina valkretsar men det är sannolikt bara Marine le Pen som har en rimlig chans att komma in nästa söndag. Valdeltagandet osedvanligt lågt, under 60 procent, vilket sannolikt missgynnade Front National liksom övriga mindre partier. Fem av Hollandes ministrar valdes in redan i första omgången, övriga måste komma in nästa gång.

Kunskapssamhället – en illusion?

Idag hade jag förmånen att få hålla en plenarföreläsning vid Högskoleverkets och Göteborgs universitets gemensamma konferens ”Kunskapssamhället – en illusion?”. Jag efterträdde Jan Björklund i talarstolen och det kändes väldigt bra eftersom Björklund visade prov på självdistans, självreflektion och självprövning. Ungefär i linje med de akademiska dygder jag talade om. Björklund presenterade en syn på resurstilldelning som ligger i linje med vad jag och många andra önskat under en längre tid – betoning på basanslag som prövas genom peer review, inte citaträkning och inte ökad konkurrensutsättning av forskningsfinansiering. Björklund markerade sin önskan att öka anslagen till högre utbildning, men pekade också på att de demografiska förhållandena sätter särskilt högskolor med lägre söktryck under extrem press. Ökade anslag, menade Björklund, bör gå till ökad kvalitet per student, inte till fler studieplatser.

Inför sitt tal tittade Björklund på mina skrivna anteckningar under rubriken ”Kunskapssamhället” och sa ”Jag skulle gärna vilja ha en halvtimme och filosofera om det där, men alla frågar ju bara om anslagen hela tiden.” Det är inte alltid så kreativt att vara minister. Men jag tycker att Björklund, trots det, levererade flera positiva signaler framåt. Så fick han lite chokladpraliner, kaffe och te som tack också.

Här nedan publicerar jag det skriftliga underlaget för mitt anförande idag den 1 juni vid den av Högskoleverket och Göteborgs universitet gemensamt arrangerade konferensen ”Kunskapssamhället – en illusion?”

Kunskapssamhället, ja det är en term som dyker upp redan på 1970-talet och lanseras i motsättning – eller som parallell till – termer som industrisamhället och tjänstesamhälle. Miljoner människors arbete inom industri och sjöfart hade byggt upp den ekonomiska boomen i efterkrigssverige och tanken på att lämna det spåret för att istället utveckla en arbetsmarknad som byggde på service, sociala relationer, kommunikation och abstrakta resonemang var främmande. Just betoningen på information och kommunikation gjorde att andra termer blev informationssamhället, kommunikationssamhället eller det postindustriella alternativt postmateriella samhället.

Men det är under 1980-talets liberala genombrott i Sverige som termen blir riktigt populär. Den 26 maj 1988 talar centerriksdagsmannen Börje Hörnlund om regionalpolitik och det är första gången termen används i det elektroniskt tillgängliga Riksdagsprotokollet. Hörnlund betonar infrastrukturens roll för ett integrerat Sverige där landbygd och storstäder växer tillsammans och detta för han tillbaka på, som han säger att ”Utvecklingen har under senare år lyft fram kunskapssamhället”. Ingen höjer idag på ögonbrynen inför tanken på att Sverige behöver kunskap och innovation för att kunna bibehålla en god ekonomisk utveckling, men den politiska striden kring hur detta skall ske, vilka mål som skall främjas och huruvida det är tjänster eller industriproduktion som bygger landet är inte över.

Jag menar att oavsett vilken typ av produktion som kommer att utgöra grunden för vårt välstånd under de närmaste decennierna så har vad jag kallar den kommunikationella revolutionens genomslag givit individen allt större utrymme, makt och ansvar men därmed också förskjutit den politiska spelplanen mot vad jag kallar ”kampen om kunskapen”. Kunskapen som objekt för tolkning står allt oftare i centrum för politiken medan klassiska ekonomiska/materiella värdekonflikter, som de mellan arbete och kapital (ofta kallat vänster-höger-skiljelinjen), har fått ett mindre utrymme.

Som en följd av de förändrade villkoren i individualiserade samhället är det rimligt att tro att nya, politiskt relevanta, sociala skiljelinjer uppstår vid sidan av dem från demokratins genombrott. I äldre tiders klassamhälle var klassidentifikationen beroende i huvudsak av materiella omständigheter och individens plats i ett industrisamhälles hierarki. I dagens samhälle är individens klassidentifikation oftare knuten till utbildning, personlig kompetens, individuell förmåga, egen erfarenhet och karisma. Graden och typen av utbildning är fortfarande en av de starkaste faktorerna för att förklara individers politiska och samhälleliga uppfattningar. Men utbildning är idag mer jämnt fördelad än på tidigare och variationen i det som kallas högre utbildning större än förr. Nära hälften av en årskull får del av högre utbildning. Pressen på både utbildningens innehåll och form är stark från såväl mer individuellt orienterade studenter som från krävande arbetsgivare. Demokratin har idag mer krävande, kunniga, kompetenta och välutbildade medborgare än förr och med en annan kunskapssyn än tidigare generationer. De sociala grupperna och klasserna är kanske inte lika synliga, mätbara eller objektivt iakttagbara, och nya skiljelinjer tillkommer, men de finns där.

Kan akademisk utbildning bättre än idag möta nya behov? Hur påverkar nya skiljelinjer och ny syn på kunskap kraven på högre utbildning? Vilken betydelse har utbildning för att utveckla det demokratiska samhället både här hemma och i andra delar av världen?

Mitt resonemang och mina svar på dessa frågor tar sin utgångspunkt i samhällsvetarna Seymour Martin Lipset och Stein Rokkans tankegångar. Lipset och Rokkan menade att det sena 1900-talets politiskt relevanta skiljelinjer kommer ur den nationella och den industriella revolutionen. Den nationella revolutionen ägde rum i samband med feodalismens sönderfall och nationalstaternas bildande. Övergången från rivaliserande furstendömen och stadsstater till nationalstater innebar att konflikten mellan centralmakt och periferi samt mellan kyrka och statsmakt växte fram som dominerande skiljelinjer. Skiljelinjen centrum-periferi utvecklades mellan den dominerande kulturen, som utgjorde statens centrum, och områden i periferin med skiljaktig kultur eller språk. Skiljelinjen kyrka-stat utvecklades mellan den religiösa överheten och den sekulariserade staten. Dessa skiljelinjer mobiliserades politiskt, vilket i samband med demokratins genombrott tog sig uttryck i politiska partier eller andra politiska rörelser.

Den industriella revolutionen skapade ytterligare två skiljelinjer; konflikten mellan stad och landsbygd samt mellan arbete och kapital. Skiljelinjen stad-landsbygd utvecklades mellan å ena sidan den jordägande gruppen och vad vi brukar kalla primärnäring och å andra sidan industrietablissemanget och borgerskapet i städerna. Skiljelinjen arbete-kapital utvecklades mellan å ena sidan den arbetarklass som arbetade inom industrin och å andra sidan arbetsgivarna i form av den industri- och/eller kapitalägande klassen. Och den skiljelinjen brukar vi i dagligt tal kalla vänster-höger-skiljelinjen. Även dessa skiljelinjer blev grunde för politisk organisering i samband med demokratins genombrott.

Den nationella revolutionen handlade om makten över territoriet och sättet att organisera den politiska ordningen. Den industriella revolutionen handlade om makten över kapitalet och sättet att organisera den materiella produktionen. På ett motsvarande sätt kan den kommunikationella revolutionen sägas handla om makten över ordet samt sättet att organisera kunskapsproduktionen.

Den kommunikationella revolutionen har sin grund i 1900-talets språngartade utveckling i form av kommunikationer som transportmedel (järnväg, bil, flyg) och som informationsförmedling (både som kommunikationsmedel i form av t ex telefon, fax, e-post samt som informationstillgänglighet i form av t ex Internet). Framstegen inom kommunikationssektorn förändrade betydelsen av territoriet; det blev enklare att transportera såväl gods som människor, samtidigt som personlig närvaro på sammanträden, i TV-studios etc blev allt mindre nödvändig. Framstegen inom kommunikationssektorn förbättrade möjligheterna till nätverkssamarbete såväl inom som bortom nationsgränser, samt omvandlade produktionsförhållandena i såväl socialt som tekniskt avseende. Den internationella, globala ekonomin styrs nu av strävan efter ökad produktivitet samt starkare konkurrenskraft. Produktivitet uppstår i huvudsak genom innovation, konkurrenskraft uppstår i huvudsak genom flexibilitet.

Territoriets förändrade betydelse, de förbättrade möjligheterna till nätverkssamarbete samt omvandlingen av produktionsförhållandena så att innovation och flexibilitet blir allt viktigare för produktiviteten och konkurrenskraften bidrar i sin tur till den allt starkare individualisering och destabilisering som kännetecknar dagens samhälle. Möjligheterna att resa och att ta del av information lösgör individerna från de gamla kollektiven. Människors territoriella tillhörighet eller boplats påverkar individens liv i allt mindre utsträckning och blir därför också allt mindre relevant för individens identitetsuppfattning. ”Jag har inga rötter – jag har fötter” är ett uttryck som ibland används som beskrivning av just territoriets minskade betydelse för individers identitetsutveckling. De framväxande transnationella nätverken är oftast individbaserade, vilket ytterligare minskar känslan av grupptillhörighet. Platsen i nätverket påverkar individens liv i allt större utsträckning. Individens individuella egenskaper och kompetens (som kunskap och kreativitet) gör individen unik och svår att ersätta. Dessa individuella egenskaper och kompetenser påverkar individens liv i allt större utsträckning, vilket också minskar känslan av grupptillhörighet.

Två helt avgörande processer följer i den kommunikationella revolutionens spår, nämligen å ena sidan en individualisering och å den andra en destabilisering av kollektiva strukturer. I en individualiserad och destabiliserad värld har de kollektiva auktoriteterna rivits ned. Sociala normer har individualiserats, vilket innebär att de finns kvar men individens vilja och förmåga att då och då bryta mot dem har ökat. Normen, som per definition är kollektiv, har också påverkats av destabiliseringen så att tilltron till normen, till det absoluta och beständiga, har rivits ned till förmån för normen som relativ och flyktig, mer att likna vid ramvillkor eller normalförhållanden som man kan avvika ifrån av olika skäl.

Kunskap och kunskapsproduktion framstår istället som den nya tidens politiska objekt. Kampen om kunskapen tar sig uttryck i både en kamp om vilken kunskap som skall ligga till grund för politiska beslut och människors livsval och en kamp om tolkningen av den kunskap som torgförs överallt i det ultramoderna samhället. Kampen om kunskapen föder nya skiljelinjer i det demokratiska samhället, den mellan folkets massa utan tillgång till kunskapens källor och å andra sidan kunskapens präster och prästinnor. Kunskapen kan ligga till grund både för att förverkliga sig själv och sitt personliga livsprojekt och för att gemensamt förbättra världen och förändra de kollektiva normerna.

Den kommunikationella revolutionen påverkar föreställningar om – och produktion av – kunskap. Individualiseringen lösgör kunskapen från auktoriteterna.  Den kommunikationella revolutionen har övertrumfat territoriet och de materiella resurskonflikterna på ett sådant sätt att relevanta konflikter idag utspelar sig kring kunskapsproduktion, kunskapsförmedling och kunskapslegitimitet. Det innebär inte att konflikterna om de materiella resurserna spelat ut sin roll, men de utkämpas idag snarast inom ramen för kunskapens och ordets makt. När fördelningsfrågorna i Sverige diskuteras idag är det t ex vanligare att beslutsfattare och journalister slår varandra i huvudet med statistik från olika källor eller utredningar och forskning från olika institut än att man diskuterar vad som är ideologiskt rättfärdigt, rimligt eller konsekvent. Kampen om resurser utkämpas alltmera inom ramen för kunskapsproduktionen, snarare än inom ramen för politisk mobilisering, artikulering och opinionsbildning från intresseorganisationernas och partiernas sida. Uppkomsten av s k tankesmedjor är ett typiskt exempel på kunskapens nya ställning relativt intresseorganisationerna. Lipset och Rokkans skiljelinjer utgjorde grunden för de i västvärlden ännu rådande partisystemen, medan de nya skiljelinjerna bidrar till att lösa upp dessa partisystem. Individualiseringen låter sig inte kanaliseras genom kollektiva partiorganisationer och försvårar upprätthållande av kollektiva organisationsformer i tiden och rummet.

Jag menar att den kommunikationella revolutionen och förändringen i föreställningen om och produktionen av kunskap ger upphov till nya skiljelinjer. Dessa skiljelinjer mobiliserar aktörer kring kunskapens innehåll, kampen om rätten till kunskap samt kampen om kunskapens räckvidd. Kampen om kunskapens innehåll gäller vem som skall ha makten att forma kunskapens innehåll, att bestämma vad som är sant och osant. Kampen om rätten till kunskap vem som skall ha makten att tillgodogöra sig kunskapen. Kampen om kunskapens räckvidd gäller strävan att göra kunskapen till den ”enda” legitima källan till makt, att ge kunskapen en monopolställning som legitim auktoritet.

Utifrån ett perspektiv ingår kunskapen i en marknadslogik där utbud och efterfrågan bestämmer värdet. Mot detta står kunskap som en kollektiv process och gemensam resurs vilken har ett inneboende värde i sig själv. För marknadsaktörerna blir kunskapen och sanningen relativ, dess värde bestäms av i vilken utsträckning den bidrar till att skapa vinst. För kunskapsaktörerna är sanningen absolut och dess värde bestäms av förmågan att skapa meningsfulla tolkningar av världen.

I ett individualiserat samhälle där de flesta normativa auktoriteter som Gud, Partiet och Förnuftet rivits ned eller åtminstone allvarligt ifrågasatts riskerar kunskapens innehåll – här i betydelsen vad som är sant eller falskt – lätt att bli en fråga om tycke och smak. Om allting är relativt, om det inte finns några objektiva sanningar, så reduceras kunskapen till individens erfarenheter. Då finns inte heller någon legitimitet för kunskap som en auktoritet utanför det egna jaget.

Givet allt detta om vi då återvänder till våra inledande frågor: Hur påverkar nya skiljelinjer och ny syn på kunskap kraven på högre utbildning? Kan akademisk utbildning bättre än idag möta nya behov? Vilken betydelse har utbildning för att utveckla det demokratiska samhället både här hemma och i andra delar av världen?

På den första frågan är svaret att kunskap måste uppfattas som en annan typ av resurs idag än tidigare. Oavsett att man i tidigare generationer läst ”till något” som lärare, läkare eller präst så har det faktum att man besitter kunskap har alltid varit en statusmarkör, en maktresurs och givit möjlighet till personlig utveckling. Men i vårt individualiserade kommunikativa samhälle är kunskapen framför allt en grund för sociala relationer, för utbyte av information, identitetsskapande men också närmast ett krav för att hålla jämna steg i konkurrensen. När nästan halv årskull genomgår högskoleutbildning blir konkurrensnyttan för den enskilde inte lika stor som när bara en tiondel läste på högskola. Därmed blir utbildningarnas status, kunskapens innehåll, räckvidd och rätten att få del av den, en allt viktigare fråga för studenterna. En utveckling som tvingar högskolor, fakulteter och institutioner att lägga allt mer kraft, tid och pengar på utformning, marknadsföring och samverkan. Den grupp studenter vi möter idag bör i så fall vara mer krävande, men samtidigt mindre benägna att gå omvägar och egna vägar till målet. Studenterna torde vara mer inriktade på resultatet, vid utbildningens renommé och möjligheten att använda sin examen som en del i det sociala livet än för tidigare generationer. I en tid där kritiskt förhållningssätt, reflektion och vetenskapliggörande ersatt auktoritet, expertis och systematik som grund för kunskapsbildningen får vi samtidigt stora grupper studenter som kanske är mer resultatinriktade, statusmedvetna och mer av konsumenter än producenter av kunskap. En verklig paradox! Och något av en utmaning för akademisk utbildning.

Svaret på den andra frågan, huruvida den akademiska utbildningen bättre än idag kan möta dessa nya behov, blir ju förstås kluvet. Å ena sidan blir det reflexiva tänkesättet att tydligare även inom utbildningsområden som tidigare präglades av kunskapsöverföring, tradition och praxiskännedom, men å andra sidan blir utbildningsområden som härbärgerat just det kritiska och reflexiva mer yrkesorienterade och mer arbetslivsinriktade. Behoven skiftar alltså. Här tror jag att den akademiska utbildningen överlag, i allt från vårdutbildningar till teoretisk filosofi, borde ställa sig frågan på vilket sätt vi vill bidra till studenternas kunskapssyn och till samhällets behov av ett livslångt lärande. Jag tycker inte att akademins utveckling riktigt speglar de skiftande behoven, en långt driven likriktning inom utbildningarna gör det svårt eller nästan omöjligt att på de olika områdena möta behoven. I en traditionellt praxisnära utbildning bör kanske de abstrakta och kunskapskritiska frågorna lyftas fram, men hur skall det gå till om det sänker genomströmningen, sänker nivån på examensarbetena eller ställer krav på samarbete med andra fakulteter? I en traditionellt mer abstrakt filosofisk utbildning bör kanske de arbetslivsorienterade frågorna lyftas in, men hur skall det gå till om det skrämmer bort studenterna, krånglar till administrationens struktur eller gör det nödvändigt att använda dubbelt så många timmar?

Vår utbildningsminister har vid olika tillfällen talat om att alla unga människor inte kan eller vill ”bli akademiker”. Det är mycket möjligt. Men skall vårt samhälle kunna möta framtida krav på just innovation, flexibilitet, reflektion och vetenskapliggörande så måste alla unga människor rustas för en kunskapssyn och ett kunskapsproducerande som är modellerat just på de akademiska dygderna. Akademin står för något utöver kunskapsproduktion eller utbildning, akademin står för argumentation och samtal, för öppna värdekonflikter, ömsesidig respekt och vederhäftiga metoder, för ifrågasättande, kritik och kontextualisering och för tolerans, mångfald och ofullkomlighet. Utan de komponenterna kommer inte akademisk utbildning att bidra vare sig till studenternas personliga utveckling eller till samhällets utveckling, mot bakgrund av de förändringar som jag målat upp tidigare.

På vilket sätt bidrar då en sådan akademisk utbildning till demokratins utveckling, både här i Sverige och i andra delar av världen? De akademiska dygderna, till skillnad från utbildning, betonar osäkerheten, felbarheten, behovet av undersökning, analys och argument innan man intar en ståndpunkt men också självreflektion, självkritik och öppenhet för andra svar och lösningar än det egna. Man nog inte säga att dessa dygder ligger i tiden… Men, de är viktiga delar i ett demokratiskt samhälle. Den som tror att demokrati är majoritetens tyranni har fel, demokrati bygger på en ständigt pågående process av prövning, omprövning, argumentation, mobilisering och artikulering av olika lösningar på vad som upplevs vara problem. Inte heller problemen är givna utan själva problembeskrivningen i en demokrati är en del av den politiska processen. Med en kunskapssyn som bygger på rätt och fel, sant och falskt, svart och vitt, på auktoriteter och experter blir demokratin tvärtom till slut ett system som medborgarna inte blir delaktiga i.

De senaste två årens folkliga protester i diktaturer, skendemokratier och demokratier visar på ett mycket tydligt sätt hur den kommunikationella revolutionen förändrat villkoren för demokratin, både i Sverige och i andra länder. Utan ett utbildningssystem som bejakar individualisering, självreflektion, kritik och eget engagemang tappar samhället sin kreativa spets, sin förnyelseförmåga och sin självreflektion. En akademisk utbildning är en möjlighet för ett samhälle att upprätthålla och generera kunskap och erfarenhet mot vilken nya lösningar och problem kan prövas. Ett samhälle som prioriterar kunskapsdriven utveckling främjar möjligheterna att brygga över och lösa kriser och strukturomvandlingar i både ekonomi och politik, och akademin tillhandahåller en respektingivande fond av erfarenhet och kunnande kring både hur skattesystem bör byggas upp för att gynna vissa mål och hur man rimligen bör tolka de ekonomiska problem som dessa skattesystem skall råda bot på.

Utbildning är så mycket mer än att lära sig hur man gör, verkligt akademisk utbildning utvecklar alltid samhället i mer demokratisk riktning i så motto att öppenhet, ifrågasättande och tolerans är nödvändiga ingredienser i akademin. Det är därför av vikt att vi i det Sverige som är världens mest individualiserade land och där de nya skiljelinjerna syns tidigare än i andra länder också har ett utbildningssystem som står väl rustat i kunskapssamhället. Från min utsiktspunkt ser det dock inte riktigt ut som om en majoritet beslutsfattare och arbetsgivare fattat galoppen ännu, låt oss hoppas och tro att vi når en vändpunkt innan vändpunkten når oss.

 

Mer om de nya skiljelinjerna och individualiseringens konsekvenser kan man läsa i min och Ulf Bjerelds boktrilogi ”I vattumannens tid? En bok om 1968 års uppror och dess betydelse idag” (2005), ”Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” (2008) samt ”Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid” (2011). Alla på Hjalmarson & Högberg, Stockholm.

Skandinavisk högernationalism: Mer mångfald än homogenitet

För snart fyra år sedan sände jag in det första kapitelmanuskriptet med titeln ”Scandinavian right wing parties: diversity more than convergence”. Igår förmiddag anlände den färdiga boken: ”Mapping the extreme right in contemporary Europe. From local to transnational” under redaktörskap av Andreas Mammone, Emmanuel Godin och Brian Jenkins och utgiven på Routledge. Om vi bortser från att det tagit tid är jag mycket nöjd både med boken som helhet och min egen analys av likheter och skillnader mellan de skandinaviska ländernas mobiliseringsmönster avseende högernationalistiska rörelser. I internationell litteratur ses ofta Skandinavien som en region, och numera även Norden, medan jag försöker peka på de olikheter som trots allt varit avgörande i våra länder.

I mitt kapitel framhåller jag att Sverige fortfarande bara har en kort period med högernationalistiska eller populistiska partier i Riksdagen, medan Danmark och Norge har en längre sådan historia. Jag pekar också på att det danska och norska partiet har sina rötter i en liberalpopulistisk tradition, medan det svenska har sina rötter i en renodlat nationalistisk rörelse med starka främlingsfientliga och rasistiska inslag. En annan skillnad är att i Sverige har inte den främlingsfientliga retoriken eller anslaget använts av andra partier än just Ny Demokrati och Sverigedemokraterna medan i Danmark övriga partier har gått Dansk Folkeparti till mötes. Det är också tydligt att attityderna i Sverige är mindre nationalistiska och mindre negativa till invandring och invandrare än i Danmark, men även i Norge.

I min avslutande diskussion pekar jag på behovet av att titta på den möjlighetsstruktur som de främlingsfientliga och/eller högernationalistiska partierna erbjuds i olika länder. Sådana partier är inte ett enkelt resultat av rasistiska eller främlingsfientliga attityder och inte heller av en invandring som är si eller så stor. Istället är det de möjligheter till mobilisering som dessa partier erbjuds som borde vara i fokus. Varje partisystem, nationell historia och klassmönster griper in i samtidens frågor och politiska agenda. I Sverige är de främlingsfientliga/högernationalistiska tankegångarna isolerade till specifika grupper utan auktoritativ tillgång till den politiska agendan och här återfinns också sedan 1990-talet en motmobilisering mot främlingsfientlighet och rasism.* I dessa avseenden skiljer sig Sverige från Danmark men också från Norge.**

Två ting som jag menar är underutforskade är dels de högernationalistiska/populistiska partiernas faktiska politik och ideologi, dels de historiska förutsättningar för att mobilisera motstånd mot migration i olika länder/stater. Här hoppas jag kunna gå vidare mot nya forskningsfrågor.

 

* Detta är skrivet före valet 2010 då Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen.

** Detta är skrivet före Anders Behring Breiviks dåd i Norge den 22 juli 2011.

 

Framgång ger framgång för Sverigedemokraterna? Omvalet i Västra Götaland 2011

Idag presenterades boken ”Omstritt omval” (red. Berg, L. och H. Oscarsson, SOM-rapport 55) av SOM-institutet vid Göteborgs universitet. I boken analyseras det omval som ägde rum i Västra Götalandsregionen för idag exakt ett år sedan. Jag har tillsammans med kollegan Maria Oskarson bidragit med ett kapitel som undersöker hur Sverigedemokraternas nationella genombrott i riksdagsvalet 2010 påverkat väljarnas val i omvalet den 15 maj 2011.

Hela boken kan laddas ned här.

Övergripande resultat är att ganska litet förändrades i förhållande till det ordinarie valet. Men för Sverigedemokraternas del blev valet en framgång i så måtto att partiet ökade med 1,4 procentenheter i relation till det ordinarie valet 2010. I regionvalet 2010 fick SD 4.4 procent och i omvalet 2011 5.8 procent.

Vår generella slutsats är att det nationella genombrottet för Sverigedemokraterna innebar en lägre grad av demobilisering än för övriga partier. Valdeltagandet sjönk till hälften i omvalet, men bland Sverigedemokraternas sympatisörer och väljare gick man mer villigt till valurnorna än bland de övriga partiernas väljargrupper. Det nationella genombrottet översätts således i en framgång för Sverigedemokraterna i omvalet genom att mobiliseringsgraden hålls uppe i större utsträckning än för övriga partier.

Framgångarna sker dock inte jämnt över regionen. I vissa kommuner ökade Sverigedemokraterna lite mer än generellt i regionen, och i några t o m rejält mycket mer. Genom att jämföra de kommuner där Sverigedemokraterna haft särskilt stor framgång med övriga kommuner, både genom parvisa jämförelser och på aggregerad nivå, kan vi visa att det inte finns socio-ekonomiska förklaringar till att framgångarna är större i vissa kommuner. Nivån på arbetslöshet, utbildning, inkomst, utrikesfödda och asylmottagning samvarierar inte med framgångar för Sverigedemokraterna. Inte heller går det att finna samband med tidigare representation för Sverigedemokraterna. Huruvida partiet haft representanter eller inte, och huruvida de varit påtagligt aktiva eller ej, tycks inte vara någon förklaring till framgångarna i omvalet.

För att ytterligare fördjupa analysen och försöka förstå vilka lokala förutsättningar som kan påverka framgångarna för Sverigedemokraterna valde vi att specialstudera Munkedal. I Munkedal fördubblande Sverigedemokraterna sin andel av rösterna, och kommunen var Sverigedemokraternas starkaste kommun i omvalet 2011. Genom en historisk analys av kommunens olika valdistrikt, undersökning av valrörelsen och en studie av vilken politiska agenda som varit aktuell kan vi peka på tre förklaringar:

1. Munkedal skrev ett nytt kontrakt med Migrationsverket om fördubblad asylmottagning – på en redan regionalt hög nivå – under just de åtta månader som låg mellan valen. Kommunen hade också svårigheter att hitta en bra förläggning för de asylsökande. För en del väljare aktualiserade detta SD:s politik i en i övrigt lam valrörelse.

2. I en del av Munkedal har nedläggning av skola varit en het politisk fråga. Den politiska majoriteten vill lägga ned men har utmanats av bl a Sverigedemokraterna som kräver att skolan får vara kvar. För en del väljare visade detta på Sverigedemokraternas vilja att ta strid för den enskilde, mot etablissemanget.

3. I två valdistrikt i Munkedal finns ett historiskt arv från nationalkonservativa partier som haft mandat i fullmäktige under andra världskriget. Vi vet från europeisk forskning att nätverk och tradition kan övervintra i generationer på vissa geografiska platser, något som sänker tröskeln för att etablera nationalkonservativa partier.

Sammantaget alltså, det nationella genombrottet för Sverigedemokraterna skapade framgång i det påföljande omvalet 2011 genom lägre grad av demobilisering jämfört med andra partier. Men, troligen kan framgångarna också knytas till lokala frågor av kortsiktig natur inom ramen för SD:s agenda (asylmottagning, skolnedläggning) samt till lägre trösklar för mobilisering genom historiskt arv.

Hollandes utmaning är också en möjlighet för Europa

I skämtteckningar i fransk press visas just nu en Hollande upp som skall konfrontera Merkel, gå balansgång i Europa och som undrar hur lång hans nådatid är – och om den går att förlänga när den gått ut…

Alla vet att Frankrikes nye president står inför riktigt stora utmaningar, och att parlamentsvalen den 10 och 17 juni blir viktiga för att definiera hans mandat och hans handlingsmöjligheter. Regeringsbildningen blir central, och redan har Martine Aubry (PS) nämnts som önskad premiärminister. De Gröna kan tänka sig att ingå i en regering och det är det nog fler som kan, t ex Front de Gauche och Jean-Luc Mélenchon. Styrkeförhållandena efter parlamentsvalen är inte givna.

Francois Hollande fick en majoritet med sig bland arbetare och tjänstemän och Sarkozy bland dem över 65 år och bland pensionärer. Och Hollandes väljare tycks ha röstat mot den ekonomiska ojämlikheten och arbetslösheten medan Sarkozys väljare snarare bekymrat sig om statsskulden och den europeiska krisens lösning. Marine le Pens väljare var å sin sida i huvudsak intresserade av invandring och brottslighet. Vi ser därmed tydliga politiska agendor och att väljarna gett tyngd åt en agenda snarare än åt en annan. Det är alltså inte så att väljarna längtar efter ett annat ansikte eller en annan ledarstil (även om sådana saker kan irritera väljarna) utan istället ett val av politiskt projekt.

Jag tror att det europeiska ledarskapet med Angela Merkel (vars parti har förlorat fem delstatsval på raken) tänker fel om man tror att europeiska väljare bara skall fås att förstå vilken politisk väg som är den rätta. Många ekonomer är lika kritiska till de massiva åtstramningar som Europa ordinerats som väljarna är, och jag kan tro att en och annan av regeringsföreträdarna i EU-länderna i smyg bekänner sig till helt andra recept än Merkozys. Väljarna, ekonomerna och en del länders ledare vill ha en annan politik – och inte bara de som drabbas av åtstramningarna. Valet av Francois Hollande till president i Frankrike kan bli en biljett till ett annat tankesätt där tillväxt, offentlig konsumtion och investeringar i infrastruktur, forskning och utbildning ses som en bättre väg ur krisen än den stränga åtstramning som nu genomförs. Hollande kan bli ett svepskäl för att byta fot, en möjlighet att förändra betoningen, förebärande att man nu måste ta hänsyn till den näst största ekonomin i Europa. Om man vill rädda ansiktet på det sättet så är det OK för mig, det viktiga är att politiken får en annan inriktning än den som nu tycks leda ut i öknen.

För den europeiska demokratins skull, för trovärdigheten i folkviljans förverkligande och för bevarandet av sammanhållningen i de europeiska samhällena tror jag det vore bra om den pragmatiske Hollande fick sätta en ny ton i debatten – annars är risken att det blir helt andra partier som mobiliserar besvikna och vanmäktiga väljare.

Inför sista omgången av det franska presidentvalet

Ikväll meddelade mittenpolitikern Francois Bayrou att han personligen kommer att rösta på Francois Hollande i den avgörande omgången i franska presidentvalet på söndag. Tidigare har både Eva Joly och Jean-Luc Mélenchon direkt uppmanat till att stödja Hollande. Medan Marine le Pen sagt att hon röstar blankt. I TV-inslag har flera av FN:s aktiva sagt att de gör likadant, men några har också sagt sig rösta på Hollande, för att få en ”förändring”. Kort sagt, det ser illa ut för sittande presidenten Nicolas Sarkozy.

Sarkozys popularitetskurva har verkligen beskrivit ett av de djupaste fallen i fransk politisk historia, men han har inte bara fått politiskt kritik. Många har varit missnöjda med hans sätt att vara president, ibland har han kallats ”President Bling-bling” syftandes på Sarkozys förkärlek för glamour, lyx och kändisskap.  Francois Hollande har satt en ära i att framställa sig som den ”normala” presidenten, den som liknar Chirac, Pompidou eller för den delen Mitterrand. Å andra sidan kallades Francois Mitterrand för ”Sfinxen” av sin samtid och kritiserades för att han började bete sig som en kunglighet när han blev president. Även om folket upprörts lite grand av Sarkozys äktenskapliga affärer (han skilde sig, gifte om sig för tredje gången och blev pappa igen under presidentperioden) så kan man ju fundera på om Francois Mitterrands dubbla bokföring med en kvinna som i praktiken var en andra hustru, och gemensamt barn, var en mer rimlig lösning. Franska presidenter har en väldigt speciell roll och förväntningarna på deras upphöjdhet liknar snarast synen på ett kungahus.

I slutdebatten i går kväll var det en verklig slugger-Sarkozy som försvarade sitt ämbete och sin praktik med alla till buds stående medel. Han kallade Hollande lögnare, raljerade med hans bristande erfarenhet, såg till att få sista ordet och blev då och då extremt irriterad. Han bombarderade tittarna och Hollande med siffror kring budget, ekonomi och arbetsmarknad i syfte att via på sin egen  kunnighet och Hollandes bristande förmåga att ta ansvar för landet. Men Hollande svarade upp genom att återkomma till att det som skett de senaste tio åren faktiskt var Sarkozys ansvar, han hade ju faktiskt suttit i regering och varit president under den perioden. Hollande försökte kommunicera värderingar och principer medan Sarkozy försökte briljera med kunskaper, prognoser och statistik.

Den tre timmar långa debatten visade på två temperament, som avsett, men blottade också värderingsskillnader. Intressant från svensk utsiktspunkt är Hollandes betoning av tillväxt och att det är ett motiv för att vilja omförhandla den nya Europakten. Den anses betona åtstramning alltför mycket, och här har Hollande många ekonomer med sig. Sarkozy å sin sida lyfte fram de ekonomiska katastroferna i Grekland, Spanien och Portugal, en situation som är en konsekvens av socialistisk expansionspolitik menar han. När Hollande påpekar att Italien under Berlusconi knappast kan sägas vara en socialistisk experimentstat blev Sarkozy irriterad och påpekade att Berlusconi är Berlusconi…

Det mesta talar för en storseger för Francois Hollande på söndag. Men det är bara början. I juni kommer parlamentsvalen: Hur går det där för Marine le Pen, för första gången kanske Front National kommer in i Nationalförsamlingen av egen kraft i ett majoritetsvalsystem? Får Francois Hollande en massiv och sammanhållen majoritet som stöd för de förändringar han vill genomföra? Skall Front de Gauche göra ett större genombrott där och därmed tynga regeringspolitiken åt vänster? Och hur blir det med de gröna i parlamentsvalen? Många frågor återstår innan Francois Hollande (eventuellt) kan ta itu med sin ”förändring”.

Följ valkampanjen och resultaten via Le Monde, Libération och France2. Och läs gärna Lindbom på franska.

Alltför partilojala företrädare?

Är det farligt att vara alltför lojal med sitt parti? Ja, jag tror att i vår individualiserade tid med fokus på autenticitet och personlighet så är kärleken till partiet något som kräver allt större distans, särskilt för dem som är partiernas frontfigurer.

För några veckor sedan fick moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten lämna sin post. Cecilia Garme skrev klokt att Arkelsten var alltför lojal med sitt parti. Arkelsten ville visa hela världen att hennes parti hade stått för allt som var gott och bra i historien, inklusive den allmänna rösträtten och motståndet mot apartheid i Sydafrika. En del kan nog skyllas på dålig allmänbildning, men det mesta är nog ett uttryck för en lojalitet med partiet som kan jämföras med politrukens. Arkelsten hånades bl a genom twitter-hashtagen #stuffmoderaternadid där man föreslog att moderaterna var först på månen eller uppfann glödlampan. På samma sätt har vi nu sett socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin släpa sitt parti i smutsen för att inte förknippas med Sverigedemokraterna. Ahlins övertaktiska ambition ledde till spott och spe från både partivänner och kritiker. Annie Lööf är en annan person som lyckats trampa i klaveret genom sin önskan att vara lojal med sitt parti. Lööf förknippas allt oftare med ideologiska floskler. Även Lööf råkade ut för förlöjliganden när hon i lördagsintervjun inte tycktes känna till EU:s vapenembargo mot Kina och heller inte kunde klargöra att Kina är en diktatur, detta trots att hennes budskap har varit just tydlighet. En kommentar jag hörde (tyvärr glömt namnet) gick ut på att Lööf var så intresserad av att diskutera ideologi att hon glömmer bort att en regering regerar och verkställer politik. Lööf ville lyfta centerpartiet genom att vara tydlig och tala om frihet, förnyelse, modernitet och växande människor men vilka konkreta politiska förslag detta leder till är ganska osäkert.

Jag tror att både Arkelsten och Lööf är alldeles för upptagna av ideologi och alltför besjälade av sitt parti för att i längden verkligen utveckla sina partier. Ahlin å andra sidan är alldeles för taktisk och rättfärdigar sitt partis agerande i mer eller mindre varje avseende. Inte heller det tror jag utvecklar partiet.

I vår tid när medborgarna är alltmer självständiga i sina partival, begrundar och väljer och väljer om, är aktiva i olika frågor via nätet, föräldragrupper och tillfälliga aktioner så måste nog partiföreträdarna visa både mer personlighet och mer integritet än förr. Det räcker inte att vara representant för sitt parti. Det kritiska medvetande och problematiserande syn på sanning och verklighet som vi fostrats in i genom post-materialism, post-modernitet och post-sekularitet förväntar medborgarna återfinna också hos partierna.

Om partierna skall överleva som kanaler mellan medborgare och politikens institutioner måste de allt färre partipolitiska profilerna ha lite mer att komma med än tomma fraser, ideologiska principer och taktiska överväganden.

 

Vi är på väg mot nya demokratiideal

I Svenska Dagbladet idag kritiserar jag det traditionella sättet att tala om den medialiserade politiken. Min tes är att gränsen mellan medier och politik är så oklar att den är irrelevant för att utvärdera och förstå hur och vart vår demokrati är på väg. Vi står på tröskeln till en demokrati som ser helt annorlunda ut än den gjorde när rösträtten infördes. Men fortfarande tänker vi i termer av representation, deltagande och val på det traditionella sättet när vi talar om ”medialiserad politik”. Det synsättet hindrar oss från att utveckla och fördjupa demokratin för framtiden, menar jag.

Läs texten i Svenska Dagbladet här.

Uppdatering: Idag den 25 april även i papperstidningen.