Fortsatt låst läge – utbildningsministern tycks inte veta vad en universitetsstyrelse gör

I morse (16 maj) lyssnade jag till en intervju i P1 med utbildningsminister Mats Persson angående bråket mellan sektorn och regeringen angående tillsättande av styrelseledamöter i universitetens och högskolornas styrelser. Dessförinnan hade en styrelseordförande och en rektor intervjuats. Båda förklarade i milda ordalag att de inte förstod vad utbildningsministern ville med beslutet och att det var illa att leverera det fyra dagar innan styrelserna skulle tillträda.

Ministern har helt slagit dövörat till. Hans tal om god dialog klingar illa när man hör disharmonin i sektorn. Allt Persson säger om vikten av säkerhetspolitiska hänsynstagande i internationaliseringsfrågorna, om uppmärksamhet och vaksamhet på lärosätena med anledning av Rysslands krig, Kinas kamp om kunskapsförsteg och extrema gruppers hot och hat inom och utom akademin är korrekt.

Men, och det är ett helt avgörande men, han har inte på något vis förklarat varför dessa personer som föreslagits av obundna nomineringspersoner inte har kvalifikationer att hantera dessa frågor på det övergripande plan som en styrelse gör. De som tillsatts är erfarna och kunniga personer från olika sektorer i samhället. De har i allmänhet haft chefspositioner inom andra områden. De är kompetenta och kvalificerade. Styrelseuppdrag innebär ALLTID omvärldsbevakning och förmåga att läsa av risker och hot i omvärlden. Dessa personer har den förmågan som krävs. På vilket sätt saknar de kompetensen?

Och, det operativa arbete som Persson talar om bedrivs inte av styrelserna. Det bedrivs i linjen samt av lärare och forskare på det akademiska verkstadsgolvet. Där finns det redan en mycket hög beredskap och goda förberedelser gjorda sedan en längre tid för att hantera denna typ av risker som nämns ovan. Det är inte högskolans och universitetets styrelse som säkerhetsarbete och riskbedömningar sker (oavsett att styrelsen fattar ett slutligt beslut i olika formella frågor). Det är akademiska chefer, lärarlag och handläggare som arbetar med dessa frågor. Och gör det bra. Men allt kan bli bättre, men inget av detta blir bättre för att regeringen byter ut styrelseledamöter.

Så, jag kan inte se annat än att Persson vill byta ut ledamöterna för att de skall vara rektorernas överrockar, att de likt politiska kommissarier skall lägga sig i akademins dagliga verksamhet och styrning. Och det är ett allvarligt hot mot den akademiska frihet som funnits som ett slags understatement mellan akademin som förvaltningsmyndighet och regeringen som regering. Alltså ett slags balans, armlängds avstånd om man så vill, trots att universitet och högskolor formellt är underställda regeringen som myndigheter.

Alternativet är att Persson överhuvudtaget inte förstår hur ett universitet eller en högskola är organiserad. Men ändå gör anspråk på att gå in och detaljstyra. Jag vill inte gärna tro att det är så.

Häpnadsväckande beslut – och motiveringar – från regeringen om styrelseledamöter i lärosätenas styrelser

Regeringens beslut att förkorta de nya universitets- och högskolestyrelsernas mandat både avseende ledamöter och ordförande är verkligen häpnadsväckande. Inte nog med att beskedet kommer bara några dagar innan mandatet påbörjas, det är dessutom obegripligt motiverat.

Jag har skrivit en debattartikel i Göteborgs-Posten i ämnet, publicerad på Valborgsmässoafton den 30 april 2023. Går att läsa här.

Enligt utbildningsminister Mats Persson är det någon form av säkerhetsfrågor, eller säkerhetspolitiskt läge, som föranlett beslutet. Styrelseledamöterna som nu föreslagits (och utsetts) har inte den kompetens som regeringen menar krävs i det säkerhetspolitiska läget. Man tar sig för pannan. För det första är inte de operativa säkerhetsfrågorna något som ligger på styrelsens bord utan på rektors och ingår i myndighetsarbetetet. För det andra har ingenting i det säkerhetspolitiska läget (avseende Kina, Iran och Ukraina som Persson nämner) ändrats sedan januari (sic) när regeringen fick förslag på ledamöter. För det tredje kan inte utbildningsministern i något avseende precisera eller förklara vad det är för sorts ”kompetens” som skall avkrävas ledamöterna och som han vet att de inte besitter. Och för det fjärde, jag tror inte på motiveringen eftersom den helt enkelt inte är trovärdig. Så vag, okunnig och oprofessionell kan inte en utbildningsminister vara. Jag vägrar i alla fall tro det, tills motsatsen är bevisad.

Utseendet av ledamöter, de som är så kallade externa ledamöter, är noga reglerat. Två nomineringspersoner, den ena föreslagen av lärosätet, utses av regeringen att föreslå kandidater. Förslagen lämnas till regeringen som fattar beslut Externa ledamöter är i majoritet i styrelserna för lärosätena och har därmed stort inflytande över lärosätets ekonomi och styrning. Däremot utövar i styrelsen någon operativ ledning vare sig på gemensam nivå inom lärosätet eller inom delar av verksamheten. Lärosätena organiserar sin egen ledning och styrning av verksamheten och det operativa arbetet.

Nästan alla som utses är personer som har lång erfarenhet från offentliga myndigheter, näringsliv, förvaltning, akademi och/eller motsvarande poster i andra organ. Många är jurister, ekonomer eller tidigare chefer i statlig förvaltning. Den som föreslås som ordförande har i allmänhet tidigare erfarenhet från motsvarande poster i förvaltning, näringsliv eller från europeiska organisationer. I styrelserna återfinns ofta tidigare ministrar, chefstjänstemän och näringslivets direktörer men också personer från lokala sammanhang där högskolan eller universitetet är beläget.

Jag har själv suttit i tre olika högskole- och universitetsstyrelser. Några av dem jag samarbetat med är, bara ett axplock, en f d minister i alliansregeringen, en f d yrkesofficer på hög nivå i försvarsmakten, en generaldirektör för en stor svensk myndighet, en VD för ett stort verkstadsföretag i Västverige och en landshövding i Mellansverige. Bara för att ge en bild av vilken typ av erfarenheter som speglas i styrelserna.

Vetenskapsfestivalen: No Trespassing!

Onsdagen den 19 april höll jag en kort föreläsning vid Vetenskapsfestivalens arrangemang i Domkyrkan ”No Trespassing!” Det var ett samtal om vad människans territoriella gränsdragningar gör med såväl de som är innanför som utanför gränsen. Medverkade med var sin föreläsning gjorde också Ulf Bjereld och Michael Nausner. Nedan följer en förkortad textversion av min föreläsning från den 19 april 2023.

Vad ’vi’ tycker om ’dom’ och hur det påverkas av tidsanda och politiska beslut

Sociologen Georg Simmel har sagt att ”främlingen är inte vandraren, som kommer idag och går imorgon, utan den som kommer idag men stannar imorgon”. (Essän Främlingen 1908/Exkurs über den Fremden)

Simmel beskriver hur främlingen genom sitt utanförskap får en distans till den grupp i vilken hen ingår. Ett utanförskap som å ena sidan kan skapa möjligheter för gruppens medlemmar att anförtro sig åt främlingen men också å den andra kan ifrågasätta grunden för gemenskapen. Georg Simmel var en tysk sociolog av judisk börd, och han använder i sina texter då och då konkreta judiska erfarenheter i sina teoretiska arbeten om främlingskap. Han tar judarnas historiska roll som köpmän som exempel på hur de som ses som främlingar hänvisas till den ekonomiska sfär där det så att säga ”inte redan är fullt”. Handel och köpenskap, menar Simmel, kan absorbera många och är mer dynamiskt än till exempel jordägande och jordbruksproduktion. Om jag skulle dra en nutida parallell så är kanske gig-ekonomin, arbete i andra människors hem och techbranschen idag sådana områden. Alltså ekonomiska områden som kan absorbera många människor eftersom det inte finns en på förhand given mängd eller antal positioner.

Simmel pekar på en mörkare sida av främlingskapet. Han tar som exempel de antika grekernas relation till dem som grekerna kallade ”barbarer”. I det främlingskapet frånkänns främlingen alla de egenskaper som ”vi” menar är allmänmänskliga. De exkluderas ur den krets som ens potentiellt kan vara en del av gemenskapen. Och här lurar en särskild fara menar Simmel; nämligen den att själva främlingskapet inte ses som en individuell egenskap. Främlingskap delas av ”gruppen främlingar”. Och därmed ses också den enskilde ”främlingen” som en del av denna grupp. Vi och dom är inte bara en gräns mellan mig och dig, det är också en gräns mellan individualitet å ena sidan och kategoriska bedömningar utifrån gruppens egenskaper å den andra.

                                                             ***

Under de trettio år som jag som forskare vid Göteborgs universitet analyserat opinionen avseende invandring, migration och flyktingar har en av de genomgående tematikerna varit hur vi drar upp gränser mellan oss som människor. Min första uppsats i vad som skulle bli Göteborgs universitets SOM-instituts rapportserie hette till och med ”Vi och dom” och jag skrev med en kollega redan 1992.

Under början 1990-talet var invandringsfrågan en stor fråga, bland annat genom partiet Ny Demokrati men framför allt genom krigen på Balkan. Sverige tog emot omkring 130 000 asylsökande från Balkan. När alla ärenden hade handlagts mot slutet av 1990-talet hade ungefär 75 000 flyktingar fick uppehållstillstånd.

Partiet Ny Demokrati kom in i riksdagen 1991. Partiet hade främst mobiliserat på ekonomiskt missnöje men kom också att alltmera mobilisera motstånd mot framför allt islam och muslimer under sin aktiva period i riksdagen. När motståndet mot flyktingar var som starkast 1992 tyckte 65 procent eller två tredjedelar av svenskarna att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar. Därefter sjönk motståndet under hela 1990-talet.

Efter attentaten mot World Trade Center 2001 ökade åter motståndet något för att efter några år åter minska fram till sin absolut lägsta punkt, hösten 2015. År 2015 tyckte 40 procent av svenskarna att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen år 2010 med nästan sex procent och 20 mandat. Alliansregeringen tappade då sin majoritet och därmed möjligheten att på egen hand fatta beslut i t ex i flyktingpolitiken. Svaret från regeringen blev en överenskommelse med Miljöpartiet för att underlätta för t ex barn att få uppehållstillstånd, ge papperslösa rätt till sjukvård och skolgång samt särskilt  skydda arbetskraftsinvandringen.

Men 2014 förlorade Alliansregeringen valet och en ny socialdemokratisk koalitionsregering tillträdde med Stefan Löfven i spetsen. Tidig höst 2015, när flyktingströmmen från Syrien och andra delar av Mellanöstern fortfarande kom till Sverige bildades välkomstkommittéer som ”Refugees Welcome”. Frivilliga mötte upp på järnvägsstationer och hjälpte till med mat och logi. Och statsminister Löfven stod på Medborgarplatsen den 6 september 2015 under en demonstration och sa att ”mitt Europa bygger inga murar”. Opinionsvinden hade han i ryggen. Aldrig har en så liten andel svenskar motsatt sig flyktingmottagning som då.

Men på senhösten 2015, med stöd av den borgerliga oppositionen, förändrades flyktingpolitiken. Genom ID-kontroller vid gränsen, undantag från EU-regler, så begränsades möjligheter att söka asyl kraftigt, nu blev tillfälliga uppehållstillstånd som norm och ett försörjningskrav för att få anhöriga till Sverige tillkom. Sverige från den ena polen till den andra. Bakgrunden var att många kommunpolitiker sviktade under trycket av både det logistiska och ekonomiska ansvaret för flyktingarna som kom i stor mängd. Syftet var uttryckligen att göra Sverige mindre attraktivt som asylland. Sverige behövde, enligt regeringen, en andningspaus. Lagar i detta syfte beslutades under december 2015 och januari 2016. Lagar som skulle vara tillfälliga men som blivit permanenta, och som sedan ytterligare skärpts. Året därefter, år 2016, ökade motståndet i opinionen mot att ta emot flyktingar kraftigt, nästan 60 procent önskade då ta emot färre flyktingar, och motståndet har fortsatt att ligga högt över de nivåer som gällde fram till 2015.

***

Det finns många studier som visar att vår önskan att höra till, att vara en del av ett ”vi” är viktigt för oss både psykologiskt och fysiskt. Det är avgörande för vår överlevnad helt enkelt. Alla som flyttat nya in i en by på landet vet hur lång tid det tar att bli del av ”vi” och vilka skarpa villkor som är förknippat med det. Gränser dras synligt och osynligt mellan människor, gårdar och familjer.

Under en lång följd av år från 1970-talet och framåt blev både landsgränser och kulturella gränser allt mer upplösta och genomsläppliga. I Norden hade vi redan från 1954 en passunion, vi kunde resa mellan våra länder utan särskild identitetshandling. Vi talar också språk som är ganska lättförståeliga för de flesta av oss som har ett skandinaviskt språk som modersmål. Och med EU-medlemskapet på 1990-talet öppnades gränser mot resten av den europeiska kontinenten. Enandet av Tyskland och murens fall 1989 gjorde Europa till ett stort ”vi”. Jag minns fortfarande en resa i Tyskland 1986 och skyltarna utefter den tysk-tyska gränsen där det stod ”Där borta, där är också Tyskland”. Här var gränsen inte ett isärhållande utan tvärtom, något som förstärkte innehållet i ett viktigt ”vi”. Vi, det var Tyskland, oavsett att någon dragit en gräns rakt igenom den gemenskapen.

Men under senare år har gränserna upprättats och rests igen. Religion, hudfärg och språk har blivit gränser som begränsar möjligheter till arbete, fritid och familjeliv. Kön har blivit ett ”vi” som är villkorat. Gränsöverskridande könsidentiteter provocerar och leder ibland till exkludering. Ett allt större avstånd mellan den grupp i vårt land som har det ekonomiskt allra sämst och alla övriga skapar ett påtagligt utanförskap. Begreppet papperslösa är ett tydligt exempel på en gräns som inte är territoriell i sig självt, men där människan som är ”papperslös” förkroppsligar just sådana gränser. I den politiska diskussionen avgörs identifikationen med en grupp av andra och inte av din egen uppfattning. Det finns en godtycklighet i vem som är med och vem som är utanför – det skapar ängslighet. Och en upptagenhet av gränser mellan vi och dom.

Väldigt få gränser är ovillkorliga – medborgarskap kan vara dubbelt och ålder är en fråga om vad man orkar för att nämna två kategorier som ofta ses som givna. Gränser avgörs av politiska beslut, av de aktiviteter vi själva deltar i eller som vi driver. Offentlig retorik som betonar gränser uppmärksammar oss på vikten av att inkludera och exkludera. En retorik som fokuserade mer på det gemensamma skulle tona ned behovet av gränssättning. Och just för att demokratin räknar alla individer som lika mycket värda så måste vi ha en slags ”anständighetens åsiktskorridor” så att denna likvärdighet kan upprätthållas. När människor på godtyckliga grunder istället delas in i dem som är en del av oss och de som inte är det finns stor risk att också diskriminerande politiska beslut kommer att följa.

***

”Främlingen är den som kommer idag och stannar imorgon” skrev Simmel. Och det är så grupper och identiteter omförhandlas och förändras. Hemma i byn eller i bostadsområdet dämpas behovet av olikhet och uppdelning genom att vi alla ses i gemensam skola, i gudstjänst, på fotboll eller på älgjakt. Men när gränser auktoritativt påbjuds uppifrån och förenas med beslut som särskiljer, då blir särskiljandet också ett faktum i alla de sammanhang där vi möts. Då blir främlingen för alltid en främling. En bildlig gräns övergår till en fysisk gräns. Och kanske till en territoriell. Och då får dessa gränser en betydelse som på lång sikt innebär att demokratins grundvalar undermineras.

En bref: Vikten av demokrati även i frikyrkliga sammanhang

När jag år 2023 förstår att det finns församlingar som styrs utan församlingsdemokrati och där läsandet reducerats till texten på skärmen så blir jag orolig. Och lika orolig blir jag när jag tar del av diskussioner om huruvida alla medlemmar ska räknas när församlingens viktiga beslut fattas. Demokrati är inte bara majoritetsprincip, verkligen inte. Men demokrati kan heller inte fungera utan majoritetsstöd i avgörande frågor.

Så skrev jag i Tidningen Dagen den 14 april 2023 i en krönika på ledarsidan. Bakgrunden var både ett gammalt intresse för församlingsorganisation och styrning av kyrkliga organisationer och att jag uppmärksammat diskussioner inom frikyrkan där demokratiska principer ifrågasatts.

Det är vanligt att hävda att ”just nu” är vi i ett kristillstånd, särskilt läge eller ovanlig situation som kräver att man frångår normala principer för beslutsfattande om det tycks svårt att få igenom ett visst beslut. Klimatfrågan är väl ett typiskt exempel, om inte det är en kris som får oss att ifrågasätta demokratin så vore det väl konstigt? Men om vi tänker så då har vi inte ett styrelseskick som håller streck – en ordning måste hålla alla dagar, inte bara när solen skiner.

I kristen press har det de senaste månaderna rapporterats om församlingar som villkorar medlemmarnas röster med att de skall bidra ekonomiskt, vara i en viss ålder och/eller vara fysiskt närvarande i en viss omfattning. Det tänkesättet kommer alltid att missgynna minoriteter och grupper som inte ligger i mittfåran ifråga om livsstil och social position. Men det finns också församlingar (i de svenska samfunden) som centreras kring ledarskap på ett sätt som inte lämnar utrymme för demokratiska styrelseformer. Ett tydligt exempel är Hillsong Church, Sweden som saknar ”formellt medlemskap, och kyrkobesökarna kan varken rösta om styrelsens sammansättning eller om de ekonomiska besluten. I stället ligger all ekonomisk makt hos styrelsen, bestående av fyra svenskar och två personer från Hillsongs internationella gren.” (Dagen 8 aug 2022)

För dem som tycker att världen är hierarkisk till sin natur, att ordning och position är givna av en högre (eller inre) makt, så är demokratin en utmaning. Demokratins grundprincip säger ”en människa, en röst”. Den principen fanns på plats i frikyrkan i Sverige redan från början. Ja kvinnlig rösträtt finns till och med dokumenterad från kristna sammanhang i 1600-talets England. Och den idén bygger ytterst på tanken om varje människas ovillkorliga värde som individ; med handlingsfrihet, självbestämmande och värdighet. Om inte frikyrkan värnar det värdet i denna tid av populism och repression så vet jag inte vem som skall hålla stånd? Värna de demokratiska institutionerna, även i frikyrkosverige.

En bref: Idrottsbojkotter, ressentiment och pensionsreformer

Under den senaste veckan har den s k ketchupeffekten lett till att tre av mina texter publicerats tätt efter varandra.

I Tidningen Dagen tog jag upp frågan om idrottsbojkotter med tanke på att ryska idrottare kommer att tillåtas deltaga i OS framöver, men under neutral flagg. Jag frågar mig dock hur rimligt det är att utesluta enskilda idrottare från mästerskap när idrotten idag är individualiserad och kommersialiserad på ett nytt sätt. Hur mycket drabbar en bojkott en stat eller nation och hur mycket drabbar den enskilda idrottare – som kanske delar eller inte delar sin stats uppfattning eller stödjer eller inte stödjer ett agerande. Jag har ingen bestämd uppfattning, det är ett dilemma, men vi behöver problematisera frågan lite mer än vad som gjorts.

I Svenska Dagbladet skrev jag om det s k ressentimentet, ett ord på franska som ofta används för att beskriva hur bitterhet färgar politiken inom auktoritära och reaktionära rörelser. Jag har arbetat med texten under flera månader och läst Kierkegaards originaltexter (digitaliserade) från mitten av 1800-talet. Men också de filosofer som tagit hans tankar vidare och fört in begreppet ressentiment i den politiska vokabulären. Det är absolut inte så enkelt som det ibland framställs, att en grupp väljare blivit förgrämda och bara längtar tillbaka. Vad som händer i europeisk politik är snarare en form av nivellering samtidigt som framtidsutopierna dör. Och det är i det glappet som nya politiska rörelser kan växa fram, rörelser som ger meningsfulla berättelser med en ton av dåtid, nostalgi och framför allt trygghet.

Och slutligen, jag fick förmånen att skriva en s k tribune (argumenterande analys) i den franska tidningen Le Monde på temat fransk och svensk pensionsreform. Redaktören önskade ett djupare svar på frågan om varför välfärdsreformer vållade så stark oro och skapade brett motstånd i Frankrike medan andra länder genomfört reformer utan större problem. Jag valde att beskriva nya skiljelinjer och bristen på starka demokratiska men konservativa krafter som en viktig förklaring till dagens läge. Sverige skulle knappast kunna genomföra den pensionsreform som genomfördes på 90-talet idag menade jag. Tilliten mellan de stora demokratiska partierna – regering och opposition – sviktar. Och i Frankrike har det varit fallet under lång tid. I min text hänvisar jag till den mycket relevanta boken ”Conservative parties and the birth of democracy” (2017) av den amerikanske statsvetaren Daniel Ziblatt.

Franska socialistpartiet: Försvagat och med osäkra vägval

Det franska socialistpartiet har allvarliga problem – inte bara för att partiet är litet (knappt fyra procent i parlamentsvalets andra omgång 2022) utan för att detta parti är splittrat. Och någon riktig fred mellan de stridande är inte i sikte.

Parti Socialiste (PS) hade partikongress sista helgen i januari, i Marseille. På agendan stod framför allt relationen inom Nouvelle Union Populaire Écologique et Sociale (NUPES) som utgör den samlade vänsteroppositionen i den franska Nationalförsamlingen. NUPES leds av vänsterpolitikern Jean-Luc Mélenchon som ligger tydligt till vänster om den traditionella positionen för det franska socialistpartiet.

Inför kongressen fanns det stora motsättningar kring hur partiet skall förhålla sig till den enade vänstern NUPES. Sittande generalsekreterare (i praktiken partiets ledare) Oliver Faure önskar positionera PS inom det rödgröna spektrum som dominerar vänsterdebatten – socialt ansvar, ekologi, motstånd mot marknaden som universallösning och ifrågasättande av ständig tillväxt. Men Faures utmanare Nicolas Mayer-Rossignol vill istället säga nej till både socialliberalism och det han kallar ”socialpopulism”. Han vill ge PS en mer ledande roll inom vänstern och inte låta NUPES vara den samlade vänsterns ansikte utåt. Han har bland annat lyft den nu heta pensionsreformen i Frankrike som ett exempel på en fråga där PS kunde haft en starkare profil och mer konstruktiv opposition än som nu inom NUPES.

Mayer-Rossignol har också ifrågasatt om Faure omvaldes till generalsekreterare på ett korrekt sätt. Det skiljde bara ett par procent mellan dem på kongressen (som genomförde ett slags bekräftande val efter en medlemsomröstning). Men efter många timmars förhandlingar kom det ut ett kollektivt ledarskap, nu delat med en tredje person, Johanna Rolland, som politiskt står närmare Faure. Det är knappast fråga om någon samstämd trojka utan ledarskapet är mer ett symptom på partiets strategiska ideologiska problem, problem som gestaltas i termer av personkonflikter.

Med tanke på att en rapport från Fondation Jean Jaurés nyligen visade att 40 procent av PS sympatisörer inte anser att NUPES är regeringsdugliga och 51 procent till och med anser dem farliga för demokratin så lär PS inre konflikter inte ta slut med denna kongress.

Läs mer här och här. (Franska)

Byråkratisering och nya kontrollkrav – lärosätenas plåga

Det är de externa kraven (från departement, andra myndigheter, förordningar och lagstiftning) på lärosätena att lämna rapporter, genomföra upphandlingar för minsta lilla sak och utvärdera varenda detalj i verksamheten som skapar utrymme för en absurd byråkrati. I helgen skrev två förvaltningsforskare, Johan Alvehus och Gustaf Kastberg Weichselberger (den senare lärosäteskollega till mig), på DN debatt om just hur offentlig förvaltning byråkratiserats. Jag tog fasta på de delar som jag kände igen från mina egna ledningserfarenheter inom Göteborgs universitet och vill gärna understryka vikten av det problem artikeln tar upp – att ledning och styrning blir en egen profession som inte anses behöva ha förankring i den verksamhet som skall ledas.

Jag har haft ledningsuppdrag som dekan och prodekan vid mitt eget lärosäte i mer än ett decennium, och dessförinnan bland annat uppdrag inom HSFR/VR och i lärosätesstyrelser. Kollegialitet kan i bästa fall vara en kultur som ger plats för verksamhetsnära ledning och styrning. I sämsta fall är ett svepskäl för att inte ta svåra beslut. Att vara primus inter pares, alltså den främste bland jämlikar, är en god utgångspunkt för styrning åtminstone av akademisk och kunskapsimpregnerad verksamhet. Kollegial styrning är därför fortsatt en knäsatt princip för akademisk verksamhet. Märkligt nog gäller dock inte den principen för ordföranden i en lärosätesstyrelse, inte heller för att vara ledamot i en dito. Några akademiska krav på en ordförande i styrelsen för ett lärosäte finns inte – vilka signaler sänder det?

För att vara dekan krävs normalt att man är professor, liksom för att bli rektor. Alla professorer, inte ens om de tillhör de skickligaste, är vare sig lämpliga eller villiga att åta sig ledningsuppdrag. Man måste ha ett eget intresse för organisation, utveckling och kvalitet. Men när kombinationen av skicklighet inom sitt eget område och engagemang för styrningsfrågor finns, då kan det bli väldigt bra.

Styrningsproblemet för lärosätena är att i den moderna värld som är uppbyggd på upphandling, entreprenader, utvärdering och outsourcing så krävs också en hel del byråkrati av kontroll, pappersarbete, planer och strategier för att klara systemet. Som dekan såg jag hur det regnade in krav på rapporter, bedömningar och planer som skulle levereras, ytterst till departementet.

Jag minns när jag avkrävdes svar i en revision på hur vi fortsättningsvis skulle agera så att ingen student eller anställd lade en metallburk i fel återvinningsfack. Vi behövde en plan (eller en strategi kanske?) Vid ett annat tillfälle fick vi av miljöstrategen veta att en dokumentförstörare inte var kompatibel med miljöstrategin utan måste tas bort. (Nej, vi tog inte bort den). Eller skall jag kanske nämna hur lång tid det tog att upphandla handläggarstöd under ett par månader då vi fick en oväntad kombination av sjukdom och uppsägning? När vi ändå är igång kan jag inte låta bli att fundera på hur många timmar som lagts ned på att skriva självvärderingsrapporter av utbildningar som utvärderarna aldrig läser eftersom de istället ägnar mötena åt att ställa alla frågor vars svar finns i rapporterna. Jag slutar där.

Jag såg som min uppgift att hålla upp ett paraply så att inte hamnade för mycket av alla krav på prefekter och verksamhet. Antingen kunde vi hantera det på fakultetsnivå eller så kunde vi skapa enkla mallade lösningar. Så att vi kunde koncentrera oss på de viktiga frågorna för ledningen – som ekonomi, kvalitet och arbetsmiljö.

Men, så längre de externa kraven på kontroll och utvärdering av alla (ja, alla) aspekter av lärosätenas verksamhet fortsätter att öka så kommer behovet av administrativa resurser att öka. Jag ser tyvärr ingen som helst tendens till någon minskning, tvärtom. Så börja där och gör istället verklighet av det som kallats tillitsbaserad styrning. Där har utbildningsministern en uppgift som på riktigt skulle kunna bidra till akademisk frihet.

En bref: Privilegier förpliktigar – en elit som inte strävar efter det goda är inget att ha

Den tyske filosofen Max Scheler skrev år 1915 om begreppet ”ressentiment”, en mänsklig drivkraft som vägrar erkänna att det finns värden som är högre, noblare – eller heligare om man så vill – än dem som man själv står för. För den som är behärskad av ressentimentet görs de egna tillkortakommandena till norm. När räven säger att druvorna är sura är räven inte besviken utan tvärtom tillfreds med sin upptäckt. Kan han inte nå dem så är de inte värda att nå. Alla som påstår att druvorna ändå är söta, oavsett att räven inte förmådde hoppa högt nog för att nå dem, hånas som så kallade godhetsapostlar eller förrädare. De måste dras ned till hans egen nivå.

Så skrev jag i min krönika den 19 januari i Tidningen Dagen. Jag har under en längre tid noterat att våra representanter i olika församlingar som riksdag, fullmäktige eller för den delen regeringens företrädare och tjänstemän inte längre ser på sitt uppdrag som något uppfordrande. Till det kan läggas att även andra personer som har stort politiskt inflytande, t ex influerare och en del twittrare med partiidentitet, inte heller tycks ha något begrepp om det ansvar som följer av att inneha en position, ett ämbete eller vara någon som många ser upp till.

I demokratins utveckling har en strävan efter det goda, det sanna och det sköna varit en drivkraft. För att motverka kapitalismens kraft i att riva ned gemenskaper och traditioner skapade såväl kristdemokrater som socialdemokrater visioner om en gemensam välfärd och ett samhälle som gav plats till annat än pengar. Dessa 1900-talspolitiker förstod att människan inte lever ”av bröd allena” som det står i den gamla bibelöversättningen. Och gav det kropp i den politik de förde eller förespråkade. Liberaler och konservativa var inte sämre utan hyllade i sin politik människans behov av kultur och personlig förkovran, men kanske i en annan ram än kristdemokrater och socialdemokrater.

Men någonting har hänt – rörelser som likt räven förnekar förekomsten av en värdehierarki, eller kanske till och med menar att de lägsta av våra instinkter är de som skall styra samhället (egoism, självrättfärdighet och trångsynthet). Presidenter som Trump och Bolsonaro får sina anhängare att förnedra och skända demokratiska institutioner istället för att kräva att de lever upp till högt ställda krav på ansvarighet och rättsstatlighet. En influerare som Margaux Dietz hånar en berusad och skadad man utanför sitt port och gör detta hån viralt i en offentlig video. Justitieutskottets ordförande Richard Jomshof har synpunkter på avkunnade domar och har ingen som helst förståelse för det olämpliga att en man med hans position gör just det. Strax därefter fortsätter han istället sin ansvarslösa hållning genom att hävda att om folk blir upprörda över en bränd Koran så skall man bränna hundra till. En ordförande för riksdagens justitieutskott som uppmanar till bokbål på religiösa böcker! Häpnadsväckande.

Noblesse oblige, så sa den engelska överklassen med hjälp av det förnäma franska språket. Det betyder ungefär att privilegier förpliktigar. Det var före demokratins genombrott, när börd ensamt avgjorde samhällsställning och inflytande. Idag gäller det också alla som fått sina privilegier i demokratiska val.

Flaggviftande kan inte förbjudas i år, men vänta bara…

Socialdemokraterna i den förra regeringen brukade återkomma till och berömma sig av att ha skärpt straffen för minst sjuttio olika brott. Men en annan insats som nog gått lite under radarn är att både den förra regeringen och den nuvarande gemensamt har flyttat fram positionerna ifråga om inskränkningar i våra fri- och rättigheter.

Den förste juli 2022 började en helt ny terroristbrottslag att gälla (SFS 2022:666). Innehållet är egentligen inte nytt men nyheten är att samla lagstiftningen i en och samma lag. En svaghet i lagstiftningen är att begreppet terrorism eller terroristbrott aldrig definieras. Som i många andra fall blir det förstås den juridiska prövningen som kommer att sätta en praxis. Men i min värld är det otillfredsställande att det endast sägs att en terroristorganisation är ”en sammanslutning av personer som begår eller på annat sätt medverkar till terroristbrott eller gör sig skyldiga till försök, förberedelse eller stämpling till terroristbrott” (§ 3) eftersom det är att förutsätta det som skulle förklaras.

I lagens § 4 anges att terroristbrott är brott som syftar till att

allvarligt skadar ett land eller en mellanstatlig organisation, injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller en del av en befolkning, tvinga ett offentligt organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd, eller allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i ett land eller i en mellanstatlig organisation.

Låt oss säga att tolkningsutrymmet är ganska stort. Att en person som tidigare varit aktiv i Nordiska Motståndsrörelsen NMR i somras på öppen gata mördade en välkänd och profilerad offentlig tjänsteperson, tillika en medelålders kvinna, i centrum av Sveriges i särklass mest högprofilerade politiska evenemang under ett valår är inte att injaga fruktan i befolkningen, eller del av befolkningen.

Men utöver denna förändring har också en grundlagsförändring röstats igenom under 2022. En riksdagsomröstning genomfördes under våren 2022 och en, efter valet, under hösten 2022. Regeringsformens skydd för allas vår rätt att vara medlemmar och aktiva i en förening har därmed inskränkts genom att det nu är möjligt att vanlig lag begränsa föreningsfriheten med hänvisning till att de ”ägnar sig åt eller understödjer terrorism”. I Regeringsformen kap 2 § 24 anges sedan den förste januari 2023 att föreningsfriheten får inskränkas när det gäller sammanslutningar som ”ägnar sig åt eller understödjer terrorism”. Tidigare kunde föreningsfriheten inskränkas endast för organisationer av militär natur och/eller sådana som ägnade sig åt förföljelse av folkgrupp t ex grundat på hudfärg.

Och det är denna grundlagsändring som fått utrikesminister Tobias Billström att i Turkiet påstå att Sverige kan komma att förbjuda ”flaggviftande” genom en ny lag under år 2023. Regeringen har för avsikt att under våren presentera en ny lag som – baserat på grundlagsförändringen – avser att inskränka föreningsfriheten avseende ”terroristorganisationer”. Och det är nu det ovannämnda problemet med den vaga definitionen blir avgörande. För vad ÄR en terroristorganisation? Ja, enligt den nya lagstiftningen från juli 2022 är det en sammanslutning som begår eller förbereder terroristbrott. Och terroristbrott var – som vi såg ovan – sådant som skulle injaga fruktan i befolkningen eller allvarligt destabilisera t ex grundläggande ekonomiska strukturer.

Ett stort antal remissinstanser, bland dem så gott som alla de stora universitetens juridiska expertis, var mycket kritiska till grundlagsförändringen. Man menade att det inte fanns tillräckligt tydliga definitioner av terrorism och att regeringen inte hade kunnat visa på argument för att understödjande av terrorism och terrororganisationer inte redan var kriminaliserat i lagstiftningen. Möjligheten att förbjuda militärt organiserad verksamhet eller förföljelse av folkgrupper torde täcka behovet. Flera påpekade också att föreningsfriheten är en avgörande demokratisk rättighet och att inskränkningar av den måste motiveras och avvägas mot nackdelarna mycket tydligare än vad som var fallet här.

Men det hade den juridiska expertisen inget för, grundlagslagändringen har röstats igenom. Som en följd av det kan vi därför vänta en lag som på olika sätt avser att inskränka föreningsfriheten med hänvisning till kampen mot terrorism.

Att förbjuda ”flaggviftning” är dock omöjligt utan ytterligare en grundlagsändring. Att demonstrera eller hålla möten där man använder sig av fanor och flaggor är opinionsyttringar som skyddas av yttrandefriheten. Men vem vet, håll koll på förslag till nya grundlagsändringar under mandatperioden. Såväl denna grundlagsförändring som som lagen om utrikesspionage gick under de flestas radar.

Det är så vår frihet och våra rättigheter kringskärs, i små, små steg men alltid med en och samma riktning. Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser.

Läs remissyttranden här.

Nej, ”Respons” läggs inte ner för att lärosätena har för många kommunikatörer

Häromdagen skrev Expressens kulturchef Victor Malm om nedläggningen av tidskriften ”Respons”. Han tog nedläggningen till intäkt för att rikta en kraftig spark mot svenska lärosäten i allmänhet och universitetens kommunikatörer i synnerhet.

Han skriver att ”Nu kan man förstås tycka att Sveriges välfinansierade lärosäten – åtminstone i teorin – har ett intresse av att vidmakthålla ett offentligt samtal om kvalificerad kunskapsproduktion, och att de skulle kunna hosta upp lite tidskriftspengar, trots att forskarna själva hellre väljer en Netflix-prenumeration. Men icke. Man har valt en annan väg.”

Bara i detta stycke finns flera missförstånd. Universiteten är inte ”välfinansierade” när det gäller att använda pengar till den typ av lärosätesgemensamma aktiviteter som Malm hänvisar till. Jag kan se framför mig en liten armé av forskare och lärare som (med rätta) skulle protestera om de medel som tilldelas universiteten för forskning och utbildningen (basfinansiering och utbildningsuppdrag) istället gick till stöd till externa tidskrifter. Att universiteten inte ”vidmakthåller ett offentligt samtal om kvalificerad kunskapsproduktion” är också fel. Så gott som alla fakulteter och institutioner anordnar regelmässigt externa arrangemang för allmänheten och särskilda målgrupper med just det syftet. Men breda universitet behöver låta detta ske inom ramen för olika vetenskapliga områden och ämnen. Och till detta krävs kommunikatörer, som är en profession som andra . Finns förstås både stjärnor och mindre goda sådana liksom det finns redaktörer och lärare av olika kvalitet. Själv har jag mest sett stjärnorna bland kommunikatörerna, både i min roll som forskare och som tidigare dekan.

Därutöver skriver och talar en stor mängd forskare om sina egna områden i alla möjliga sammanhang – ofta på eget bevåg och ofta efter inbjudningar från intresserade organisationer och andra aktörer. Tilläggas kan att samverkan är en huvuduppgift för alla lärosäten och det upprätthålls ofta genom olika organ där universitetens representanter tillsammans med andra aktörer driver både forskning, utveckling och utbildning med direkt betydelse för företag, debatt och kultur. Ofta med hjälp av en eller flera kommunikatörer.

Att tidskriften ”Respons” läggs ned tror jag beror mindre på att universiteten anställer kommunikatörer för att underlätta och samordna kommunikation och samverkan och mer på att tidskriften inte fyller någon funktion i det akademiska landskapet. Om jag skulle, helt amatörmässigt, efterlysa någon publikation så är det inte en fortsättning på ”Respons” utan istället genuina akademiska publikationskanaler på svenska. Vi saknar i stort sett fortfarande meriterande kanaler med granskningsförfarande på svenska för all den relevanta forskning som bedrivs vid svenska lärosäten.

Vi har dock Kriterium som är ett sätt att ge ut böcker på svenska med granskningsförfarande och enstaka tidskrifter som t ex Statsvetenskaplig tidskrift och Filosofisk tidskrift. Men om vi inom lärarförslagsnämnder och motsvarande var lika noga med att kräva publikationer på svenska som vi är att (med rätta) kräva internationell publicering så tror jag det skulle betyda mycket mer för forskningens möjlighet att nå ut än om ”Respons” lever kvar.