En a-politisk regeringsdeklaration

Statsministerns regeringsdeklaration tog ett rejält avstamp i pluralism och individualism. Men också i idén att politik är att lösa problem.

Ingen skall ställas utanför och statsminister Reinfeldt tycks i år betona gemenskapen i större utsträckning är tidigare. Nu skall arbetslinjen och rätten att bli ”sedd” inte bara bidra till tillväxt och välfärd utan också vara ett verktyg för att få en identitet och en gemenskap. Regeringen tar tydligt åt sig äran för att fler nu är i arbete, trots att andra bedömare har menat att det snarare är konjunkturen som varit avgörande.

Återigen betonar statsministern vikten av stabila offentliga finanser, detta är också närmast att betrakta som ett mantra i den interna diskussionen i regeringen. Den s k konjunkturavmattning som nu råder skall mötas med stora överskott i statens ekonomi. Genom detta kan regeringen ytterligare sänka skatten för löntagarna, sänka arbetsgivaravgiften och bolagsskatten, bygga ut förskolan, införa lärlingsutbildning och mer yrkesutbildning, öka anslagen till forskning inom naturvetenskap och teknik, genomföra mer vägutbyggnad, sänka skatten för pensionärer, göra insatser för att premiera landsting som kapar vårdköer samt genomföra vissa satsningar på psykiatrin och ge mer pengar till domstolar och kriminalvård.

Statsministern är utrikespolitiskt mycket klar när han säger att ”Rysslands angrepp på Georgien” visar hur viktig folkrätten är. Trots att de flesta är överens om att det var tvärtom. Frågan om vem som angrep vem i kriget i Kaukasus är nu föremål för en utredning. Men Reinfeldt betonar att det är Ryssland som är hotet mot vårt närområde och att länderna i Norden förväntas komma varandra till undsättning om en kris eller katastrof inträffar.

Regeringsförklaringen är ett uttryck för en vision om politik som förvaltarskap – ingenstans antyds att det finns kamp, konflikt eller motsättningar kring de problem som människor står inför ”i vardagen”. Genomgående hos statsministern är ett synsätt som tycks utgå från att – trots pluralismen – vi alla värderar gott och ont på samma sätt och att ingen behöver lämna ifrån sig något för att någon annan skall få mer. Om jag t ex blir tryggare så betyder det för statsministern uppenbart inte att någon annan får avstå något. Vi kan alla ta varandra i hand och vandra in i det förlovade landet. Det finns mer av allting.

Begreppet ”makt” lyser med sin frånvaro i dagens regeringsdeklaration. Men det är kanske symptomatiskt i denna tid, när de politiska paroller som avslutar Reinfeldts regeringsförklaring är ”ett friare, tryggare och mänskligare Sverige”. Någon däremot?

En havererad trafikpolitik

Regeringens senaste läcka om budgeten innebar att man satsar runt 20-25 miljarder på nya vägar fram till 2015. Ja, du läste rätt – VÄGAR. Det finns satsningar på järnvägar också – lite extra pengar till underhåll och handikappanpassning av stationer och så fälls det träd så att de inte ramlar ner på spåret. Men var är den stora satsningen på svenskt järnvägsnät? Var är Götalandsbanan, Västlänken och utbyggnad av norrlandstrafiken?

Regeringens prat om klimat- och miljöpolitik är bara munväder – man kan ge pengar till plåster på skadade sjöar och skogar, och prata fint om minskade koldioxidutsläpp, men när det kommer till praktiken då finns ingen framförhållning och ingen idé om att lägga om inriktningen på trafikpolitiken under de kommande decennierna.

Precis som miljöpartiet påpekat är den nya satsningen helt felriktad. Proportionerna skulle varit omvända – visst behövs det vägunderhåll och en del trafiksäkerhetsåtgärder (även om den viktigaste vore att minska alkoholkonsumtionen…) men det är ju en satsning av Gripenstedtska dimensioner på järnvägen som behövs: Snabbtåg (alltså riktiga snabtåg) och nya sträckningar som avlastar de nuvarande stambanorna, koppling mellan regionala kommunikationer och nationella genom t ex Västlänken i Göteborg och en rejäl beskattning/begränsning av lastbilstransporterna så att godset via järnväg blir ännu mer attraktivt.

Bygger vi mer vägar så ökar trafiken – all erfarenhet visar det. Jag har aldrig hört talas om något land eller någon tid där nya motorvägar, fler förbifarter och nya biltunnlar har minskat biltrafiken. Har du?

Ett genusteoretiskt perspektiv på trafikpolitiken visar dessutom att regeringens trafikpolitik gynnar – män. Läs här.

(J A Gripenstedt var finansminister och den som på tio år 1856-1866 med upplånade pengar finansierade och initierade Sveriges nuvarande stambanenät. Det du, Anders Borg!)

Ny domprost i Göteborg

Jag deltog idag i mottagandet av den nya domprosten Karin Burstrand till Göteborgs Domkyrka och Göteborgs stift. Det var en högtidlig, om än informell, högmässa med liten eftersits. Jag kom att prata med en teologvän och min församlingsherde – som är pastor i St Jakobs metodistförsamling – om vilka församlingar det är som växer. En analys tycks visa att det är församlingar där medlemmarna bli ianspråkstagna, behövda och bekräftade som är de som växer. Församlingar som är beroende av sina medlemmar helt enkelt. Som metodist tillhör jag en världsvid kyrka vars ursprung var John Wesleys missnöje med den anglikanska kyrkans ”namnkristendom”. I min församling känner jag en stark samhörighet och en önskan om att just jag är med – jag känner mig ianspråkstagen. Jag lärde mig förresten häromdagen att engelska metodister på 1700-talet inte drack te – som en protest mot slaveriet. En tidig variant av Rättvisemärkt! Att göra något i sitt vardagsliv som inspirerats till i församlingen är också ett sätt att vara ianspråkstagen.

Jag skulle vilja säga att det är en utmaning att komma till Domkyrkoförsamlingen i Göteborg i Svenska Kyrkan och försöka tänka i termer av att ta församlingsmedlemmarna i anspråk.

Obduktionsbilder på nätet är inte det mest brännande

Det har varit en stormig debatt kring frigörandet av förundersökning, inkl obduktionsbilder, från det s k Arbogamålet på Pirate Bay. I Studio Ett debatterade häromdagen Thomas Hartmann (s) med Barbro Hedvall (DN) och i P1 Morgon Staffan Sonning (Ekot) med Peter Sunde (PB). Också i flera andra inslag har olika mediekunniga personer gett uttryck för sin upprördhet över att Pirate Bay ”publicerat” obduktionsbilder på mördade barn.

Jag anser inte att offentlighetsprincipens konsekvenser på nätet är någon nyhet att förfasa sig över. Jag har all respekt för de erfarna journalister – och framför allt de anhöriga – som upplever det kränkande att sådant som hänt kan hända. Men jag undrar ändå varför erfarna journalister som Staffan Sonning väljer att jämföra Peter Sunde med Röda Arméfraktionen och Baader-Meinhof-paret!

Jag har själv blivit kallad ”Baader-Meinhof” med referens till mitt dåvarande dubbelnamn och mitt äktenskap med en tyskättling. Beteckningen är – och är avsedd att vara – djupt kränkande. Anledningen var att jag organiserade en fackklubb på en arbetsplats som saknade sådan. Personen som genom att sätta upp skyltar på min dörr jämförde mig med Baader-Meinhof gjorde det i samband med att den tyska arbetsgivarföreningens ordförande Hanns-Martin Schleyer hittades död i bakluckan på en Audi 100. För min äldre arbetskamrat var sambandet mellan facklig organisering på en arbetsplats och terrormord en självklarhet.

Jag tycker att en Eko-chef som blundar för alla fruktansvärda saker som finns att tillgå på nätet och istället väljer att gå i taket för den utmaning mot gammelmedia som Pirate Bay utgör borde fundera lite på sin överblick över medielandskapet. Jag tycker inte alls att det är roligt att någon väljer att exploatera dessa mördade barn, men det är faktiskt (som Thomas Hartman också påpekat) åklagaren som valt att inte sekretessbelägga bilderna, något som man utan problem kunnat göra för att undvika orgier i döda kroppar.

Att offentlighetsprincipen göder företag som utan någon egen ansträngning säljer våra personuppgifter, bilder på våra hem eller våra skatte- och inkomstuppgifter bekymrar tyligen Eko-chefen mindre. Att nätet inntehåller allt otäckt som också finns i verkliga livet bekymrar honom tydligen inte heller. Att kvällstidningarna gottat sig bildigt och ordligt i alla delar av det s k Arbogamålet bekymrar honom inte heller. Och inte alls heller den exploatering av en död flicka som en TV-sänd begravning utgjort. Allt detta står ju gammelmedia för, det har Sonning och hans vänner kontroll över.

Jag tycker inte att det var klokt att släppa ut de här bilderna, jag tycker det var omdömeslöst. Men jag vet saker som är värre.

Och att en av Sveriges ledande mediechefer jämför Pirate Bays talesman med Baader-Meinhof visar att behovet av omdöme kan finnas lite varstans.

Bloggosfären, FRA och politiken

I en artikel på SvD kultur diskuterar jag idag FRA-lagens bredare implikationer för det politiska systemet i informationssamhället. Jag tar upp bloggosfärens betydelse för opinionsbildningen i FRA-frågan samt hur de politiska partierna kan/bör förhålla sig till de nya skiljelinjer som den nya tekniken och interaktiviteten skapar.  Läs vidare här.

Inget förtroende för polisen

Återigen tycks ett fall av misär och elände (Eksjö-paret) uppenbarat sig. Polisen hade nu, enligt medieuppgifter, efter nio månader kommit ”ned i högen” till ett anmält fall av kvinnomisshandel. Det hela utmynnade i upptäckten av en MS-sjuk kvinna i uselt skick och gripandet av en dödförklarad man vars hälsa inte heller tycks vara något att glädjas över.

Att ett fall av kvinnomisshandel får ligga i nio månader, att brott där det finns vittnen och t o m namngivna gärningsmän eller att polisen numera inte ens kommer till en lägenhet där det varit inbrott tyder på ett rättssamhälle som sviktar. Brottsligheten har inte ökat generellt sedan 1990 ungefär men polisens uppklarningsprocent har stadigt minskat sedan 1970-talet. Visst har anmälningarna ökat och allt fler fenomen förklaras vara kriminella samtidigt som polisen har förlorat administrativ personal (liksom all annan offentlig verksamhet) men det är väl ändå ett ekonomiskt problem av samma mått som den allmänt utskällda Försvarsmakten? Vart tar polisens pengar vägen? Det borde finnas en torped vars uppgift vore att ta reda på det, likt den forne statsvetaren Ulf Bengtsson som nu skickats till Försvarsmakten.

Allt fler har tappat tilltron till polisen – själv ringer jag inte polisen längre för att anmäla någonting om jag inte måste av försäkringsskäl. Sista gången jag ringde fick jag välja på sjuttiotolv alternativ av typen ”ha ett nytt pass” när jag skulle anmäla en pågående misshandel. Antingen löser jag det numera själv eller så får det vara. Svenskarnas förtroende för polisen har enligt SOM-institutet sjunkit sedan mitten av 1990-talet, även om det stigit från en bottennivå de två senaste åren.

Läs gärna Stefan Holgersson ”Yrke: Polis”, från 2005 som är en av få akademiska studier av/inom polisorganisationen. Man önskar att rikspolischefen läste den istället för ett antal management-böcker.

Allas våra minsta…

I kriminalpolitiken talas ofta numera om personligt ansvar, samtalen kring brott och straff koncentreras alltmer kring individen och individens egen vilja att begå brott eller inte begå brott. I en intressant ny studie av 32 länder har kriminologerna Cesar J Rebellon, Murray A Strauss och Rose Medeiros (EJC vol 5 no 3) undersökt sambanden mellan att begå brott å ena sidan och faktorer som föräldraengagemang, själv-kontroll och kriminellt umgänge. Deras bitvis förvånande resultat pekar på att våra kollektiva ansträngningar kunde hindra många från att begå brott.

Visserligen finns det ett tydligt samband mellan brist på självkontroll och kriminalitet men umgänget med kriminella är oavsett självkontroll en starkare förklaring till såväl våldsbrott som egendomsbrott. Och inte bara det, det visar sig att oavsett bristen på självkontroll så har ungdomar som växer upp i en miljö av starkt föräldraengagemang – även om deras egna föräldrar är oengagerade – lägre sannolikhet för att begå brott. Brist på självkontroll (alltså en individuell faktor) är en viktig förklaring till brott, men det är inte en tillräcklig faktor. Även barn och ungdomar med bristande självkontroll kan hindras från att begå brott genom att samhället skapar miljöer där de inte umgås med kriminella och genom att leva i ett samhälle där föräldraengagemang och föräldrakontroll är en normerande faktor på det kollektiva nivån.

Vi alla är således delaktiga i att skapa en miljö som gynnar eller förhindrar brott. Om du och jag bryr oss om våra barn, om vi inkluderar andras barn i den omsorgen och om vi förhindrar kriminella subgrupper så kan vi aktivt bidra till en lägre brottslighet och framför allt förhindra att enskilda människor faller ned i kriminalitetens träsk. Som kristen vill jag se starkare engagemang i dessa frågor från kyrkor och kristna samfund. Jag vill också påminna om vilken umgängesgrupp Jesus hade, inte var det den lyckade medelklassen som han sökte upp och dinerade med!

Och så vill jag slå ett slag för föräldrautbildning – i en tid när många unga föräldrar inte kan eller vill diskutera uppfostran och familjebildning med sina egna föräldrar skulle det behövas grupper där unga föräldrar kunde få hjälp att hitta en ”lagom” nivå för sitt föräldraengagemang och inte minst få råd och tips om hur man vårdar en kärleksrelation när man jobbar heltid och har småbarn.

Svenning i fällan

Blev lite besviken på Olle Svenning idag när han i sin ledare i Aftonbladet buntar ihop de främlingsfientliga strömningarna i Italien, Frankrike, Danmark och Norge med Billström et al. Tobias Billström, Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson skrev den 26 augusti på DN-debatt om nya förslag inom integrationspolitiken. Artikeln var innehålllös såtillvida att den inte innehöll några nya förslag utan bara skåpmat och löften om förslag – i november eller så. Men den var förstås en taktisk signal till de egna flyktingkritiska väljarna (moderata väljare är mest negativa till att ta emot flyktingar näst SD) om att moderaterna kommer med förslag på det här området.

Men Billström och co var noga med att markera sin internationalistiska hållning. Jag tror inte att Berlusconi, familjen le Pen, Pia Kjaersgaard eller Siv Jensen skulle skriva under på motsvarande teser som att det råder ”ett överdrivet krav på svenskhet i arbetslivet” eller arbetsplatser i Sverige lider av ”internationell syrebrist”. Inte heller tror jag att reguljär arbetskraftsinvandring är något som applåderas av de tidigare nämnda europeiska partiledarna. Nog är jag djupt kritisk mot artikeln i DN, men att inrangera den bland högerextremismens ideologiska texter ger istället de främlingsfientliga krafterna mer ved på brasan.

– Så är det, säger Jimmie Åkesson nu, man får inte prata om några problem med integrationen för då tycker de att man är främlingsfientlig.

– Just det, säger SD, det är vad vi alltid sagt. Problemen sopas under mattan.

Synd, Svenning, men du gick i fällan.

Forskning som nationalism

Satt på Ullevi i onsdags och såg lycklig det franska fotbollslandslaget slå de blågula med 3-2. Nationalism är riktigt härlig – när den är självvald. Jag är lika ledsen som de flesta andra över att Stefan Holm inte lyckades ta medalj i höjd i OS och omåttligt glad över att svenske Johan Wissman lyckades ta sig in i den olympiska finalen på 400 meter. Men, om det i sporten är en del av fundamentet att man tävlar som medborgare i en viss nation så bör det faktiskt inte alls vara grunden för ett lands forskningspolitik.

Vetenskap och forskning bör vara nationellt oberoende och samtidigt så kulturellt mångsidig att det egna kulturområdet djuplodas. I sin forskningspolitik vill regeringen istället använda forskning som ett slags nationellt intresse där just den svenska forskaren skall framhållas. I regeringens satsning skall forskning gynnas, men bara om den kan utgöra grund för ökad industriproduktion eller kan generera inkomster till nationen. Det talas i debatten till och med om svenska nobelpris som om det vore ett egenvärde för Sverige som nation. Idén om att forskning är ett slags konkurrensmedel har också spridit sig inom landet där ett enskilt universitet anses dåligt enbart med argumentet att det inte lyckas i konkurrensen om en viss typ av stora forskningsanslag. Istället borde vi kritisera en forskningspolitik som byggs upp på basen av erfarenheter enbart från en viss typ av forskning (naturvetenskap) och som gynnar kollektiv medelmåttighet på bekostnad av individuell excellens. Stöd istället de miljöer som kan identifieras som goda, det finns många möjligheter att identifiera sådana miljöer genom inventering.

Vetenskapen har inget fädernesland. Kunskapen känner inga nationsgränser. Även i Vetenskapsrådet som är en nationell forskningsmyndighet anses det prioriterat att just Sverige kan hävda sig i en europeisk konkurrens, inte att forskningen inom ett visst området går framåt eller att de bästa forskarna ges möjlighet att utvecklas. I internationaliseringsarbetet ansågs att det var ett centralt mål att just svenska forskare var representerade, inte att de bästa forskarna var med. Svensk forskning är viktig i den meningen att svenska forskare kan bidra med djupgående förståelse för den egna kulturkretsen – något som är avgörande både för generell kunskap och för förståelsen av samtiden.

Tyvärr har teknisk och naturvetenskaplig forskning alltid använts i det nationella intressets namn. Militärteknologi och exportindustri har prioriterats av forskningsfinansiärer och medverkat till stormaktsdrömmar och aggressiv expansionspolitik. Forsknings och vetenskap bör frikopplas från nationella ambitioner och istället knytas till kunskapens primat. Spelar det någon roll om Wittgenstein var österrikare, jude eller europé? Spelar det någon roll om Heidegger var tysk, nazist eller europé? Svaret är förstås nej. Deras vetenskapliga arv skall värderas per se. Verklig och sann vetenskap känner ingan nationsgränser. Och den verkliga vetenskapen är inte industriellt utvecklingsarbete. Stöd gärna läkemedelsindustrin men kalla det inte forskningspolitik.

Den enda forskningspolitik värd namnet är att låta forskare som prövats i alla tänkbara akademiska instanser få tid och pengar för att tänka fritt och utvecklas, enbart i konkurrens med sina peers (forskarkolleger) – oavsett nationalitet.

Att tänka rätt är stort – men tänka fritt är större. Så borde det hetat.

När blev svensk idrott en icke-nyhet?

Under OS 6/8-24/8 är inslag från tävlingarna bortklippta pga upphovsrättsliga skäl. Sändningarna publiceras därför senare än vanligt.

Så här står det när man vill se SvT Rapport på webben under OS-sändningarna. Sedan när blev svensk idrott – bekostad av skattepengar och upphöjd till nationell angelägenhen – undantagen från svensk nyhetsrapportering? Kan ni se följande budskap i framtiden: ”Under presidentvalet i USA är inslag från valkampanjen bortklippta pga upphovsrättliga skäl” eller varför inte ”Under den svenska valrörelsen 2010 är inslag från partiernas valmöten bortklippta av upphovsrättliga skäl”. Kanske det här blir bättre ”Under hela riksdagsåret är sändningar från riksdagens kammare bortklippta av upphovsrättliga skäl”?

Staten satsar åtminstone 1,8 miljarder på svensk idrott varav minst 40 miljoner går direkt till SOK. Om nationell idrott – landslag och individuella satsningar – skall sponsras av svenska skattepengar och svenska spelare så skall också resultaten av den sponsringen vara tillgängliga för alla via offentligt finansierad massmedia. I annat fall kan idrotten fortsättningsvis bli en del av underhållningsbranschen, betala för sig i en egen kanal, helt leva på privata sponsorpengar och framför allt sluta göra anspråk på nationell legitimitet och nationell status.

Så länge idrottsprestationer genomförs i svenska statens namn är de också nationella nyheter som fritt skall kunna raporteras i svensk offentligt finansierad television.

Basta!