VÄNSTRA STRANDEN

Forskningens profilområden – en skvader eller en dold agenda?

Magnoliorna har just börjat blomma, solen står högt, kvällar och mornar är ljusa, fåglarna kvittrar intensivt. Våren här här. Jag har förmånen av att kunna promenera igenom några parkområden på mornar och kvällar, är tacksam för det eftersom de soliga dagarna oftast tillbringas på kontoret. Men nu är det Valborg och Första maj – dock utan minsta extra-tid i kalendern – och självdeklarationens sista dag på måndag. Vilken helg! 🙂

Dagens ämne är dock inte våren utan den ständigt pågående huvudvärken kring regeringens satsning på s k profilområden.

I forskningspropositionen som kom 2020 aviserades ökade basanslag och dessa avser regeringen nu att fördela med hjälp av en ”kvalitetsbaserad resursfördelning” som vilar på grunden att varje lärosäte presenterar ett till fem profilområden vilka konkurrerar med varandra om de nya medel som (eventuellt) ställs till förfogande. Enligt regeringen skall den nya tilldelningen användas från 2024. I nuläget är det oklart hur stor del av forskningsmedlen som avses gå denna väg, det har talats om 500 miljoner kronor till 27 olika lärosäten, och likaså om denna tilldelning ersätter den s k snurra som används idag för upp till 20 procent av anslaget (och som baseras på nyckeltal som publikationer m m).

Arbetet med att ta fram profilområden har genomförts i forskningsnämnden men eftersom läget är så oklart från departementet och regeringen är arbetet inte i någon operativ fas ännu. Rektors bedömning är att vi som lärosäte skall ”gräva där vi står” och alltså framhålla de spetsområden vi har.

Men samtidigt skapar osäkerheten kring framtida tilldelningen basanslagen oklarhet kring begreppet ”profilområde” – om en ökad del av anslaget skall gå den vägen är det ju inte fråga om en profil utan om reguljär och grundläggande verksamhet? Hur skall ”normalforskning” finansieras om inte forskningsmedel tilldelas lärosätena i enlighet med de uppdrag de har? Externa medel kan inte vara vägen för all den ”normalforskning” som helt enkelt måste hållas igång och som en dag kanske leder till ett genombrott. Om basanslag inte längre är basanslag utan även de blir föremål för ansökningskonkurrens så utarmas lärosätenas möjlighet att bedriva kvalificerad utbildning på vetenskaplig grund. På längre sikt utarmas samhället på vetenskaplig kunskap och skapandet av ny kunskap och utvecklingen av kunskap styrs till ekonomiskt och statusmässiga lukrativa områden utan hänsyn till behoven i den demokratiska samhällsutvecklingen.

Många av oss som intresserar oss för sektorns inre arbete ser satsningen som ett sätt för regeringen att legitimera ökade forskningsmedel till de mindre lärosätena. Om det var tanken hade det varit enklare att inte gå omvägen över ansökningsförfarandet med allt vad det innebär av arbetstid och smärtsamma förenklingar. Jag tror att alla de stora lärosätena hade tyckt att det varit okej om regeringen beslutat sig för att fördela ett ökat basanslag till vissa mindre lärosäten (även om det inte varit vetenskapligt rationellt) och låtit det passera för vad det vore – en regional satsning.

***

Maj månad kantas av akademiska högtider: efter Valborgsfirande i Trädgårdsföreningen den 30 april följer doktorspromotion för 2020 den 6 maj, diplomeringsceremoni den 17 maj och professorsinstallation för 2019-2021 den 20 maj. Den 14 juni genomförs pensionärshögtiden. Kanske ses vi någonstans i minglet?

En bref: Ideologier och person avgörande i franskt val – och valdeltagandet

Macrons styrka har varit att förena de politiska krafterna mellan de polariserade lägren till vänster och till höger. Och då har ideologiska element som kan tyckas svåra att förena – som liberalism och kristdemokrati – fått samsas. Det fanns helt enkelt inget annat sätt att komma ur pingpongspelet mellan konservativ höger och socialism. Men priset Macron betalar är att flankerna i fransk politik växer sig starkare, främst genom sin förmåga att dominera agendan. Macron har helt enkelt många motståndare medan de alla bara har en, Macron.

Så skrev jag i en gästkrönika i tidningen Dagen den 5 april 2022. Det franska partisystemet liknar inte det svenska även om partierna kan tyckas ha liknande namn och ursprung. Den franska politiken präglas av starka och distinkta ideologiska strömningar som tar kropp i olika organisationer i olika tider. Partierna har en central roll för att skapa förutsättningar för demokratiska val, men de är sällan eller aldrig de politiska mobiliseringsagenter som vi är vana vid i Sverige.

I Frankrike är det snarare profilerade män och kvinnor (oftast män) som ställer sig i spetsen för en rörelse som ibland utgörs av ett enda parti men för det mesta skapas genom allianser mellan olika mindre och större partier. Det är framför allt femte republikens särmärke, och var egentligen det Charles de Gaulle eftersträvande med den konstitution han är upphovsman till. de Gaulle hade inte mycket till övers för partier utan ville istället skapa en presidentmakt som bars upp genom folklig mobilisering. Så länge det sjuåriga mandatet för presidenten var kvar uppstod också en slags sekventiell maktdelning mellan parlament (med femåriga mandatperioder) och president. Partierna kunde mobilisera med eller mot presidentmakten och även skapa sig ett handlingsutrymme via parlamentsmajoriteter och en stark premiärminister (som dock utses av presidenten). Men när såväl president som parlament väljs samma år och med samma femåriga mandat förstärks snarast presidentvalets överhöghet och partierna reduceras ytterligare till kampanjverktyg för presidentkandidaterna. Avgörande är att få väljarna att gå och rösta även om kandidaten inte är den man önskat.

Inför den andra valomgången står nu Marine le Pen (RN, f d Front National) mot Emmanuel Macron (LREM, sittande president) och därmed också liberalism mot nationalism. le Pen har blivit alltmer verserad i sin retorik och lyfter gärna fram kvinnors rättigheter i sina tal. Men som Le Monde har påpekat är hennes program och agerande inte riktigt lika bejakande av kvinnors rättigheter som retoriken. Macron har nu en diger uppgift att vinna över alla de väljare som funnits i den moderata högern och vänstern samt de gröna för att kunna vinna andra omgången. Och det är ett arbete han har påbörjat. Avgörande för Macron är att få de väljare som önskade en kandidat till vänster, eller i den moderata högern, att gå till valurnorna och lägga sin röst på honom istället.

På söndag den 24 april vet vi vem som styr Frankrike de kommande fem åren.

Akademin mitt i ett europeiskt krig

Att vi efter att ha genomlevt två år av kris och nedstängning på grund av covid-19 skulle drabbas av ett angreppskrig i vår närhet, och med de repressiva åtgärder som det innebär, var det flesta av oss inte beredda på. Där pandemin slog brett över hela lärosätet med kraftiga inskränkningar av möjligheterna att undervisa, resa, träffas och forska utgör kriget primärt ett hot mot hela den europeiska freden. Rysslands angrepp på Ukraina är ett flagrant brott mot folkrätten. Vad kan akademin göra mitt i ett europeiskt krig?

Göteborgs universitet och humanistiska fakulteten uttrycker sin solidaritet med Ukraina, både symboliskt och praktiskt. Uttalanden till stöd för Ukrainas rätt till självbestämmande över sin egen framtid och sitt eget territorium har publicerats av flera forskargrupper och centrumbildningar inom universitetet. Såväl Sveriges Universitets- och Högskoleförbund (SUHF) som de europeiska universitetens sammanslutning European University Association (EUA) uttrycker sitt stöd till Ukraina och söker olika vägar för att underlätta för lärosäten och kolleger som drabbas av kriget.

Vi på Göteborgs universitet förbereder nu oss för att via nätverket Scholars at Risk (SAR) skydda forskarkolleger som utsätts för krigshandlingar eller hot om sådana. Humanistiska fakulteten förbereder också extra utbildningsinsatser för att underlätta mottagandet av en stor mängd flyktingar från Ukraina. Göteborgs universitet utgör också en resurs för VG-regionens arbete med flyktingmottagning. Kungliga Vetenskapsakademin och svenska lärosäten erbjuder stipendier för ukrainska forskare som kan utföra sin forskning vid ett svenskt universitet. Många lärare och forskare inom universitetet arbetar också individuellt för att stödja och hjälpa kolleger som drabbats av kriget.

Som en följd av kriget sker mycket allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna också i Ryssland. Regimen i Moskva har under de senaste åren sökt sig allt längre bort från liberala och demokratiska ideal, in i en autokratisk modell vars ideologiska bas är en konservativ nationalism. Kritiken mot ”väst” har varit ymnig och gällt allt från kulturella yttringar som t ex Prideparader till säkerhetspolitik som t ex NATOs aktiviteter. Hetsen mot organisationer som är internationella eller som har stöd från civilsamhället utanför Ryssland har ökat, men har bedrivits i bortåt ett decennium i termer av lagen om ”utländska agenter” som drabbat internationella medier såväl som hjälporganisationer.

De ryska medborgarnas rättigheter inskränks nu ytterligare. Rätten att demonstrera, samlas till offentliga möten, yttra sig liksom mediernas och pressens frihet att publicera och kommunicera inskränks nästan helt och hållet. Kriget i Ukraina får inte ens benämnas som det krig det är. En situation som lett till att en del protester genomförs genom att människor håller upp plakat på vilka det står på ryska ”två ord” vilket i sammanhanget syftar på kriget i Ukraina. Trots repressionen fortsätter människor att protestera, men också att gripas.

Som akademi kan vi bidra till förståelse och förklaring av situationen genom analyser och kommentarer. Som lärosäte kan vi hjälpa och stötta våra ukrainska kolleger men också oppositionen i Ryssland. Som människor kan vi bidra ekonomiskt och hjälpa till praktiskt med t ex flyktingmottagande. Och vi kan fortsätta att höja vår röst på en mängd olika sätt för att protestera mot Rysslands folkrättsvidriga agerande i Ukraina och mot den politiska diktatur som nu är på väg att helt förlama det ryska samhället.

En bref: Svensk kristdemokrati har frikyrkliga rötter

För mig är det svårt att förstå att dagens kristdemokrater har så svårt att omfamna sin egen frikyrkliga och demokratiskt trovärdiga folkrörelsehistoria. Inte behöver partiledaren låna sina fjädrar av andra partier? Att vara ett parti som under många år tog strid för humanitet, människovärde och internationell solidaritet på grundval av en lokalt utvecklad pietistisk och reformert tradition, som ju också var en demokratisk föregångare i vårt land, är väl inget att skämmas för?

Så skrev jag i en krönika i tidningen Dagen den 23 februari 2022. Bakgrunden var en hastigt uppblossad debatt efter att KDs partiledare Ebba Busch hävdat att hennes parti grundats som en motrörelse till nazismen. Att kristdemokrati som ideologi och plattform, med sitt ursprung i påvens Leo XIII encyklika De Rerum Novarum (Om den nya ordningen) från 1891 var en inspiration för ett motstånd mot nazismen är förstås rimligt. Men med sitt uttalande förminskar Busch det arv som den nordiska kristdemokratin bär på – i Norge har Kristelig Folkparti samma typ av bakgrund som på den tiden svenska KDS.

Jag tycker det är en lite tråkig utveckling att KDs ledning är rädd för att förknippas med en frikyrka som är en del av det svenska folkrörelsearvet, som var tidiga i sin demokratiutveckling, som välkomnade kvinnor som ledare innan många andra delar av samhället gjorde det och som alltid engagerat sig för barn, utsatta, ensamma, fattiga och sjuka i ett humanitärt perspektiv. Det finns mycket bigotteri och moralism att anklaga frikyrkan för, med rätta, men den andra sidan har också alltid funnit där – och länge var den sidan en inspiration för det parti som bildades 1964 som en motrörelse inte mot nazismen utan mot avkristning, sekularisering och materialism. Kanske är det inte så längre.

Auktoritär familjesyn och omdömeslös publicering pusselbitar i kampanjen mot socialtjänsten

De senaste dagarna har svenska medier uppmärksammat en hatkampanj mot Sverige och särskilt mot svensk socialtjänst som påstås ”kidnappa” barn till föräldrar med utländsk bakgrund och särskilt i familjer med islamsk tradition. I dagens P1-morgon klargjordes (1,15 in i programmet) både från socialtjänstens och forskningens perspektiv hur och varför de här påståendena saknar grund.

Två saker är värda uppmärksamhet:

1. En av de personer som lagt ut ett filmklipp på internet/youtube som sedan blivit en viktig pusselbit i kampanjen säger sig inte behöva ta reda på bakgrunden till den händelse som han bidragit till att sprida. Just det filmklippet visar en pappa som saknar sina barn och gråter i förtvivlan. Men bakgrunden är att socialtjänsten omhändertagit barn i familjen eftersom det finns en dom som visar att det förekommer våld i familjen, alltså barnmisshandel. Men själv säger mannen som lagt ut filmen att han ”har gjort något som mina känslor sa till mig att göra. Jag har inte tid att läsa vad som händer”.

Känslor i stunden trumfar alltså kunskap om bakgrunden till vad som visas. Det finns inget annat än omdömeslöshet som kan förklara agerandet. För mig visar detta varför professionella medier har ett särskilt ansvar och också är de som medborgarna bör lita på – inte bara, men kanske särskilt, i dessa frågor.

Varför ett kritiskt förhållningssätt inte är detsamma som att kritisera medier eller allmänt omfattad kunskap reder för övrigt filosofiprofessor Åsa Wikforss ut på ett bra sätt här.

2. När jag lyssnar på aktivisten i P1-klippet ovan och läser medierapporteringen i frågan om familjernas missnöje med omhändertagande framträder tydligt krocken mellan ett auktoritärt tänkesätt kring familj och barnuppfostran och ett samhälle vars grund är individens frihet, okränkbarhet och autonomi – även för barn. Sverige är välkänt som kanske det mest individualistiska samhället i världen. Det är många svenskfödda, särskilt män i de äldre generationerna, som också tycker det är lite jobbigt.

Men grunden för vår lagstiftning, allt från förbudet mot barnaga till samtyckeslagstiftningen är just att garantera så långt möjligt att varje enskild person, varje individ, ges autonomi och möjlighet att utvecklas i enlighet med sin potential och förmåga.

Redan på 1970-talet var denna konflikt tydlig i en väldigt svensk kontext – konservativa familjetraditioner krockade med individens frigörelse. Jag har själv erfarenhet av tonåringar som fick hjälp av skolkurator för att hantera auktoritära föräldrar eller där socialtjänsten kunde gå in och ge stöd och anvisa ett boende för att ungdomen skulle kunna komma ifrån en starkt begränsande familj. Det är djupa värderingsmönster och traditioner som krockar. I de här aktuella fallen rör det familjer med utländsk bakgrund, men för några decennier sedan rörde det familjer med svensk bakgrund. Konflikten handlar inte om invandring eller islam, den handlar om människosyn och familjetraditioner.

Och därför måste den hanteras med varsamhet, från alla aktörer. Glad att höra att imamer uppmanas tag upp ämnet och ta avstånd från påståendena om ”kidnappning” av muslimska barn.

Samtal om livets slutskede kräver förståelse för olika synsätt

För några dagar sedan hörde jag en röst i radion som sa sig inte förstå, och med en betoning av ordet som uttryckte viss indignation, att Sverige inte hade en lag om dödshjälp. Inte heller kunde rösten förstå personer som hade någon annan uppfattning än den egna och förespråkade själv en – ganska vag – rätt att bestämma när man vill dö. Utgångspunkten var att det skulle vara tillåtet för läkare att sätta in medicinsk behandling vars enda syfte är att personen skall dö. En bit in samtalet framgick att hen varit aktiv i många år i föreningen ”Rätten till vår död”.

Möjligheten för svårt, döende, sjuka människor i vårt land att få lindring av såväl ångest som smärta, ja, att i praktiken sova in i döden, finns och används. Men ändå ansåg personen att lagstiftningen var för svag. Ställd inför kända problem som demenssjukdom, svåra funktionshinder, oro att ligga anhöriga till last eller att man kan ändra uppfattning efter det att svår sjukdom inträffat såg hen inga som helst invändningar. Istället framställdes ett liv utan full funktionalitet, mer eller mindre explicit, som mindre värt, och att detta också var mer eller mindre självklart.

Jag skall vara tydlig med min egen uppfattning, jag är helt emot att Sverige skulle tillåta s k aktiv dödshjälp. Men det var inte det som upprörde mig mest i argumentationen, istället var det två andra saker:

1. Att inte förstå dem som har en annan uppfattning underminerar den egna positionen. I en så allvarlig fråga som den om liv och död bör varje person som uttrycker en uppfattning ha tänkt igenom alla aspekter om uppfattningen skall vara värd att ta på allvar. För min egen del kan jag mycket väl förstå denna person som önskar att Sverige skall ha möjlighet för s k aktiv dödshjälp. I mitt liv har jag upprepat ställts inför situationer där dessa frågor ställts på sin spets och jag kan mycket väl förstå den som kommer fram till en annan uppfattning än jag själv. Men det hindrar inte att jag är emot den typ av lagstiftning som önskas, jag har reflekterat över frågorna och kommit fram till en uppfattning. Och just därför vill jag att min uppfattning blir respekterad. En person som gör det till ett signum att inte förstå eller vilja förstå en annan uppfattning blir däremot svår att ta på allvar.

2. Upprördheten var stor hos personen över att ”staten” bestämde när vi som människor får dö, men personen lade gärna hela den makten i händerna på läkare. Vid flera tillfällen påstod rösten i radion att ”staten” bestämmer om vår död. Men när intervjuaren frågade om personen inte var orolig för att dödshjälp skulle missbrukas (se ovan) svarade vederbörande troskyldigt att det var hen inte alls, för det skulle ju vara läkare som fattade beslut om dödshjälp! Personen bytte helt enkelt ut den ena auktoriteten mot den andra, ”staten” mot ”läkaren”. Att läkare har sin legitimation från ”staten”, att läkare tidigare i historien på samma sätt som andra grupper deltagit i grymma experiment, förtryck av minoriteter, medicinska ingrepp mot individernas vilja och medverkat till vanvård av personer med funktionshinder lände inte till någon eftertanke. Varför den ena auktoriteten (demokratisk lagstiftning) skulle vara värre än den andra (egen profession) framgick inte.

Att förstå den andre är grundläggande för att vinna respekt för sin egen uppfattning.

En bref: Turbulensen minskar väljarnas möjlighet att förstå avgörande frågor

I min första gästkrönika i tidningen Dagen den 13 januari 2022 valde jag att lyfta fram en viktig förutsättning inför valåret – väljarnas möjlighet att bedöma de politiska alternativen. Vi vet genom analyser och rapporter att välfärdssektorn står inför stora och svårlösta problem under det närmaste decenniet eftersom befolkningens behov och förväntningar ökar. Men när allt ljus hamnar på turerna i riksdagen, på partiledares instagramkonton eller på enskilda politikers personliga påhopp försvinner dessa avgörande frågor in i skuggorna.

Fler och fler kommuner klarar vare sig kostnaderna för skola eller äldreomsorg på det skatteunderlag man har, trots statsbidrag. Medborgarnas förväntningar är stora och växande; små skolor på landet ska få vara kvar samtidigt som rätten att välja en friskola försvaras och på det särskilda boendet är de äldre allt sjukare vilket kräver högre kompetens och mer personal. Hur går det ihop? Svaret är att det gör det inte.

Små skolor läggs ned, privata välfärdsaktörer prioriterar ekonomiskt gynnsamma sektorer, en tredjedel av de anställda i äldreomsorgen saknar i dag en relevant utbildning. Bristen på grundskollärare, yrkeslärare och förskollärare beräknas bestå, liksom bristen på specialistsjuksköterskor (särskilt distriktssköterskor) och annan specialiserad vårdpersonal.

Jag kommer att fortsätta att gästa tidningen Dagens sidor med krönikor under detta valår 2022. Och jag kommer att lägga ut länk och glimtar av dessa här.

Återhämtning, styrka och tillhörighet – franskt motto som kan vara vårt?

Frankrike har just tagit över ordförandeskapet i EU och har ett halvår på sig att driva lagstiftningen framåt och att skapa goda relationer mellan kommission, parlament och råd. Som motto för perioden (som innefattar president- och parlamentsval i Frankrike) har Frankrike valt återhämtning, styrka och tillhörighet. Inte bara för att jag betraktar mig som frankofil (men säkert delvis på grund av det) tyckte jag det var lämpliga ledord för det vårtermin som nu ligger framför oss på humanistiska fakulteten.

Återhämtning; ja, det är ett ord som gäller både individer och organisation. Nästan alla medarbetare på fakulteten – lärare, administratörer, lokalvårdare, tekniker, ekonomer, handläggare, forskare och säkert ett antal fler kategorier – har i snart två års tid fått lära sig att leva med korta planeringshorisonter, snabba omställningar, massor av extra-arbete, inställde/avställda/omställda möten och konferenser för att inte tala om bristen på externt orienterad verksamhet. Vi har inte kunnat bjuda in allmänhet och kolleger till arrangemang och besök i vårt nya hus (vi har ju f ö inte själva kunnat vara där så mycket heller) vilket förstås skapar frustration. Många av oss har varit sjuka i covid och många har förlorat någon anhörig i sjukdomen eller sett vänner och kolleger sörja. Vi behöver verkligen återhämtning på alla plan! När allt det här är över, ja när det verkligen är det, då skall vi också komma ihåg behovet av återhämtning och återtagande av förlorad mark.

Styrka; vi besitter en styrka i vår verksamhets höga kvalitet och den har varit vår väg till framgång under de här två åren. Vi har tagit oss tillbaka från en ekonomiskt extremt utsatt position till att idag vara på fast mark. Utbildningen under 2021 gick med plus, vi överproducerade litegrand men inte alltför mycket, och prestationsgraden på våra utbildningar har inte sjunkit, snarare tvärtom. Vår ekonomi är i betydligt bättre skick än för tre år sedan och vårt hus erbjuder fantastiska pedagogiska möjligheter, särskilt när nu digitaliseringen tar fart. Men viktigast, kvalitetsutvärderingarna av våra utbildningar på alla nivåer visar genomgående på goda resultat och genererar också bra idéer och utvecklingsförslag. Och studenterna kommer till oss, i högre grad än tidigare. Den styrkan skall vi ta vara på, inte ta för given, men ta vara på och vila i.

Tillhörighet; ja efter så många månader av hemmakontor, distansundervisning och zoom-konferenser tror jag att känslan av tillhörighet till ett akademiskt kollektiv hotats. Det är av största vikt att vi återtar den sociala gemenskapen på arbetsplatsen med de många, med dem som inte självklart ingår i det egna lärarlaget, forskningsgruppen eller projektarbetet. Tillhörigheten till vetenskapssamhället, till akademin, till universitetet, till fakulteten, till institutionen och till ämneskollegiet eller arbetslaget är av stor betydelse för arbetsmiljö och tillfredsställelse med arbetet. Pandemin har satt frågan om tillhörighet på sin spets och vi kommer sannolikt inte att gå tillbaka till arbetsmiljö som ser ut som den gjorde innan. Men, nota bene, tillhörighet är fortsatt en viktig faktor för både kvalitet i undervisning och forskning, och för den enskildes arbetsmiljö.

Så, för att använda ärans och hjältarnas språk, suivons la France. 🙂

Själv kommer jag med stort intresse att följa valkampanjen i Frankrike inför presidentvalet i april. Den officiella informationen finns här (på franska). Och för den som vill veta mer om det franska ordförandeskapet i EU så kan man läsa om det här (på svenska).

Franska nationalförsamlingen (parlamentet) i Paris.

En teaterchef checkar ut – med den äran

Helgerna gav mig tid att läsa klart Ronnie Hallgrens memoar ”Slutspel. En teaterchef checkar ut” som kom ut på Korpens förlag tidigare i höst. Det är två (eller tre) berättelser i en bok, och alla tre fördjupar min kunskap kring scenkonst, klassresor och kulturens villkor i vårt samhälle.

Hallgren skriver om sin bakgrund och uppväxt i arbetarklassen, med en mamma som blev spårvagnsförare, en pappa dold i skuggorna och en tidigt upptäckt talang för tiljan. Jag känner igen mycket trots att texterna kring barndomen är korta; särskilt mantrat att man inte skall yvas över sina framgångar. Trots åldersskillnaden mellan Ronnie Hallgren och mig själv tror jag klassmärket sitter inbränt på samma ställe.

I boken får vi följa Hallgrens egen utveckling och pragmatiska handlag i synen på hur scenkonst kan (eller bör) utvecklas, hur dans kan integreras i dramatik och vilken betydelse teater för barn och unga har (eller borde ha). Men han berättar också inkännande om mellanmänskliga konflikter, om hierarkier och status på den scen som blir hans. Uppenbart är han en person som skaffar sig både viktigt erfarenhet och god förmåga när det gäller att vara chef – det är inget han egentligen skriver om själv men hans berättelse är ett vittnesbörd om just det. Jag ler ibland när jag läser eftersom ledarskap inom teater och akademi tycks ha en del gemensamt, och ja, jag skulle nog säga att jag fick en del goda idéer.

De ekonomiska villkoren för scenkonsten är tuffa, men till skillnad mot mycket annat jag läst kring New Public Management är Hallgren förstående och konstruktiv i relation till de ramar han har att arbeta med. För min del uppskattar jag det, orealistiska ekonomiska förväntningar har störtat många idéer i gruset. Men han blir också självkritisk och undrar hur mycket man egentligen kan/skall internalisera de ekonomiska krav som ställs på kulturen? Jag känner samma sak i akademin – hur långt skall vi gå? Jag tror att så länge vi ställer den frågan, och gör det högljutt och frekvent, så är vi på fast mark. Och att vi heller aldrig upphör med att upplysa om konsekvenserna av minskade anslag och icke-genomförda utvecklingsprojekt. Om ledarskapet upphör att förhålla sig kritiskt både till de ramar som ges och till sin egen förmåga, då är det fara å färde.

Att se saker och ting både från ut- och insidan, att kunna skifta fokus, att kunna gå in och ut i egna och andras positioner – det är en av hemligheterna med bra ledarskap. Och att han har den förmågan gestaltar Ronnie Hallgren generöst i den här lilla avklarnade boken.

Vi fortsätter snart med god fart in i 2022 – önskar alla lugna och avkopplande helger innan dess!

De som känner mig vet att jag tycker att tiden är ett fascinerande fenomen. Tid är något som vi människor har skapat för att förstå tillvaron, något som ger perspektiv på årstidernas växling, livets ständiga pånyttfödelse och den egna vardagens betydelse. Jag upplever en tid och du upplever en annan, men vi måste alla förhålla oss till en normerande tid om vi t ex skall ta tåget en viss dag vid en viss tid till en viss plats.

Julen dyker upp mitt i det ständigt pågående flödet av dagar och veckor och skapar utrymme för tankehopp framåt och bakåt, neråt och uppåt i tiden. Jag är säker på att jag inte är ensam om att i mitt inre plötsligt befinna mig en juldag hos farmor och farfar i Borås för femtio år sedan; se den mönstrade ullmattan på vilken jag lagt ut julens nya Legobitar, höra klirret av glasskålens lock när jag tar ännu en hård syrlig karamell och känna doften av steken i farmors ugn. Julen är en högtid som spelar väldigt stor roll för de allra flesta i vårt land – på ett eller annat sätt. För mig är julen en viktig religiös högtid, liksom en familjehelg. Men oavsett hur vi firar så uppträder julen, vare sig vi vill eller ej, mitt i flödet av tid och avbryter vardagslunken.

I denna nutid, år 2021, firade jag (som vanligt numera) jul mer än en dag, på flera ställen och med olika delar av familjen. Men Lego låg det fortfarande i julklapparna och samma glasskål är fylld med samma typ av gammaldags karameller. Någon stek serverades dock inte på juldagen, istället doftade det långkål i mitt kök på julafton och hos min mamma fick jag god och uppskattad lutfisk på juldagen.

Jag hoppas att alla fakultetens medarbetare har haft och fortsatt får en fin jultid med mycket tid för återhämtning och även utrymme att göra det där som inte fått plats i vardagen. Det blev ännu ett svårt år med pandemi och restriktioner, med uppskjutna arrangemang och ändrade planer. Och tyvärr måste vi också inleda det nya året med fortsatta smittskyddsåtgärder, så vi kan inte slappna av som vi så väl hade behövt.

Tack till alla som gjort det möjligt att upprätthålla en verksamhet med god kvalitet och att hålla vårt hus öppet både bildligt och fysiskt under det här året. Vi har alla tillsammans skapat en tro på framtiden för Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet. Snart kör vi på igen, in i året 2022!

Önskar alla en God fortsättning, ett Gott nytt år och så ses vi igen i vardagen på andra sidan nyåret!