För mig är det svårt att förstå att dagens kristdemokrater har så svårt att omfamna sin egen frikyrkliga och demokratiskt trovärdiga folkrörelsehistoria. Inte behöver partiledaren låna sina fjädrar av andra partier? Att vara ett parti som under många år tog strid för humanitet, människovärde och internationell solidaritet på grundval av en lokalt utvecklad pietistisk och reformert tradition, som ju också var en demokratisk föregångare i vårt land, är väl inget att skämmas för?
Så skrev jag i en krönika i tidningen Dagen den 23 februari 2022. Bakgrunden var en hastigt uppblossad debatt efter att KDs partiledare Ebba Busch hävdat att hennes parti grundats som en motrörelse till nazismen. Att kristdemokrati som ideologi och plattform, med sitt ursprung i påvens Leo XIII encyklika De Rerum Novarum (Om den nya ordningen) från 1891 var en inspiration för ett motstånd mot nazismen är förstås rimligt. Men med sitt uttalande förminskar Busch det arv som den nordiska kristdemokratin bär på – i Norge har Kristelig Folkparti samma typ av bakgrund som på den tiden svenska KDS.
Jag tycker det är en lite tråkig utveckling att KDs ledning är rädd för att förknippas med en frikyrka som är en del av det svenska folkrörelsearvet, som var tidiga i sin demokratiutveckling, som välkomnade kvinnor som ledare innan många andra delar av samhället gjorde det och som alltid engagerat sig för barn, utsatta, ensamma, fattiga och sjuka i ett humanitärt perspektiv. Det finns mycket bigotteri och moralism att anklaga frikyrkan för, med rätta, men den andra sidan har också alltid funnit där – och länge var den sidan en inspiration för det parti som bildades 1964 som en motrörelse inte mot nazismen utan mot avkristning, sekularisering och materialism. Kanske är det inte så längre.
De senaste dagarna har svenska medier uppmärksammat en hatkampanj mot Sverige och särskilt mot svensk socialtjänst som påstås ”kidnappa” barn till föräldrar med utländsk bakgrund och särskilt i familjer med islamsk tradition. I dagens P1-morgon klargjordes (1,15 in i programmet) både från socialtjänstens och forskningens perspektiv hur och varför de här påståendena saknar grund.
Två saker är värda uppmärksamhet:
1. En av de personer som lagt ut ett filmklipp på internet/youtube som sedan blivit en viktig pusselbit i kampanjen säger sig inte behöva ta reda på bakgrunden till den händelse som han bidragit till att sprida. Just det filmklippet visar en pappa som saknar sina barn och gråter i förtvivlan. Men bakgrunden är att socialtjänsten omhändertagit barn i familjen eftersom det finns en dom som visar att det förekommer våld i familjen, alltså barnmisshandel. Men själv säger mannen som lagt ut filmen att han ”har gjort något som mina känslor sa till mig att göra. Jag har inte tid att läsa vad som händer”.
Känslor i stunden trumfar alltså kunskap om bakgrunden till vad som visas. Det finns inget annat än omdömeslöshet som kan förklara agerandet. För mig visar detta varför professionella medier har ett särskilt ansvar och också är de som medborgarna bör lita på – inte bara, men kanske särskilt, i dessa frågor.
Varför ett kritiskt förhållningssätt inte är detsamma som att kritisera medier eller allmänt omfattad kunskap reder för övrigt filosofiprofessor Åsa Wikforss ut på ett bra sätt här.
2. När jag lyssnar på aktivisten i P1-klippet ovan och läser medierapporteringen i frågan om familjernas missnöje med omhändertagande framträder tydligt krocken mellan ett auktoritärt tänkesätt kring familj och barnuppfostran och ett samhälle vars grund är individens frihet, okränkbarhet och autonomi – även för barn. Sverige är välkänt som kanske det mest individualistiska samhället i världen. Det är många svenskfödda, särskilt män i de äldre generationerna, som också tycker det är lite jobbigt.
Men grunden för vår lagstiftning, allt från förbudet mot barnaga till samtyckeslagstiftningen är just att garantera så långt möjligt att varje enskild person, varje individ, ges autonomi och möjlighet att utvecklas i enlighet med sin potential och förmåga.
Redan på 1970-talet var denna konflikt tydlig i en väldigt svensk kontext – konservativa familjetraditioner krockade med individens frigörelse. Jag har själv erfarenhet av tonåringar som fick hjälp av skolkurator för att hantera auktoritära föräldrar eller där socialtjänsten kunde gå in och ge stöd och anvisa ett boende för att ungdomen skulle kunna komma ifrån en starkt begränsande familj. Det är djupa värderingsmönster och traditioner som krockar. I de här aktuella fallen rör det familjer med utländsk bakgrund, men för några decennier sedan rörde det familjer med svensk bakgrund. Konflikten handlar inte om invandring eller islam, den handlar om människosyn och familjetraditioner.
Och därför måste den hanteras med varsamhet, från alla aktörer. Glad att höra att imamer uppmanas tag upp ämnet och ta avstånd från påståendena om ”kidnappning” av muslimska barn.
För några dagar sedan hörde jag en röst i radion som sa sig inte förstå, och med en betoning av ordet som uttryckte viss indignation, att Sverige inte hade en lag om dödshjälp. Inte heller kunde rösten förstå personer som hade någon annan uppfattning än den egna och förespråkade själv en – ganska vag – rätt att bestämma när man vill dö. Utgångspunkten var att det skulle vara tillåtet för läkare att sätta in medicinsk behandling vars enda syfte är att personen skall dö. En bit in samtalet framgick att hen varit aktiv i många år i föreningen ”Rätten till vår död”.
Möjligheten för svårt, döende, sjuka människor i vårt land att få lindring av såväl ångest som smärta, ja, att i praktiken sova in i döden, finns och används. Men ändå ansåg personen att lagstiftningen var för svag. Ställd inför kända problem som demenssjukdom, svåra funktionshinder, oro att ligga anhöriga till last eller att man kan ändra uppfattning efter det att svår sjukdom inträffat såg hen inga som helst invändningar. Istället framställdes ett liv utan full funktionalitet, mer eller mindre explicit, som mindre värt, och att detta också var mer eller mindre självklart.
Jag skall vara tydlig med min egen uppfattning, jag är helt emot att Sverige skulle tillåta s k aktiv dödshjälp. Men det var inte det som upprörde mig mest i argumentationen, istället var det två andra saker:
1. Att inte förstå dem som har en annan uppfattning underminerar den egna positionen. I en så allvarlig fråga som den om liv och död bör varje person som uttrycker en uppfattning ha tänkt igenom alla aspekter om uppfattningen skall vara värd att ta på allvar. För min egen del kan jag mycket väl förstå denna person som önskar att Sverige skall ha möjlighet för s k aktiv dödshjälp. I mitt liv har jag upprepat ställts inför situationer där dessa frågor ställts på sin spets och jag kan mycket väl förstå den som kommer fram till en annan uppfattning än jag själv. Men det hindrar inte att jag är emot den typ av lagstiftning som önskas, jag har reflekterat över frågorna och kommit fram till en uppfattning. Och just därför vill jag att min uppfattning blir respekterad. En person som gör det till ett signum att inte förstå eller vilja förstå en annan uppfattning blir däremot svår att ta på allvar.
2. Upprördheten var stor hos personen över att ”staten” bestämde när vi som människor får dö, men personen lade gärna hela den makten i händerna på läkare. Vid flera tillfällen påstod rösten i radion att ”staten” bestämmer om vår död. Men när intervjuaren frågade om personen inte var orolig för att dödshjälp skulle missbrukas (se ovan) svarade vederbörande troskyldigt att det var hen inte alls, för det skulle ju vara läkare som fattade beslut om dödshjälp! Personen bytte helt enkelt ut den ena auktoriteten mot den andra, ”staten” mot ”läkaren”. Att läkare har sin legitimation från ”staten”, att läkare tidigare i historien på samma sätt som andra grupper deltagit i grymma experiment, förtryck av minoriteter, medicinska ingrepp mot individernas vilja och medverkat till vanvård av personer med funktionshinder lände inte till någon eftertanke. Varför den ena auktoriteten (demokratisk lagstiftning) skulle vara värre än den andra (egen profession) framgick inte.
Att förstå den andre är grundläggande för att vinna respekt för sin egen uppfattning.
I min första gästkrönika i tidningen Dagen den 13 januari 2022 valde jag att lyfta fram en viktig förutsättning inför valåret – väljarnas möjlighet att bedöma de politiska alternativen. Vi vet genom analyser och rapporter att välfärdssektorn står inför stora och svårlösta problem under det närmaste decenniet eftersom befolkningens behov och förväntningar ökar. Men när allt ljus hamnar på turerna i riksdagen, på partiledares instagramkonton eller på enskilda politikers personliga påhopp försvinner dessa avgörande frågor in i skuggorna.
Fler och fler kommuner klarar vare sig kostnaderna för skola eller äldreomsorg på det skatteunderlag man har, trots statsbidrag. Medborgarnas förväntningar är stora och växande; små skolor på landet ska få vara kvar samtidigt som rätten att välja en friskola försvaras och på det särskilda boendet är de äldre allt sjukare vilket kräver högre kompetens och mer personal. Hur går det ihop? Svaret är att det gör det inte.
Små skolor läggs ned, privata välfärdsaktörer prioriterar ekonomiskt gynnsamma sektorer, en tredjedel av de anställda i äldreomsorgen saknar i dag en relevant utbildning. Bristen på grundskollärare, yrkeslärare och förskollärare beräknas bestå, liksom bristen på specialistsjuksköterskor (särskilt distriktssköterskor) och annan specialiserad vårdpersonal.
Jag kommer att fortsätta att gästa tidningen Dagens sidor med krönikor under detta valår 2022. Och jag kommer att lägga ut länk och glimtar av dessa här.
Frankrike har just tagit över ordförandeskapet i EU och har ett halvår på sig att driva lagstiftningen framåt och att skapa goda relationer mellan kommission, parlament och råd. Som motto för perioden (som innefattar president- och parlamentsval i Frankrike) har Frankrike valt återhämtning,styrka och tillhörighet. Inte bara för att jag betraktar mig som frankofil (men säkert delvis på grund av det) tyckte jag det var lämpliga ledord för det vårtermin som nu ligger framför oss på humanistiska fakulteten.
Återhämtning; ja, det är ett ord som gäller både individer och organisation. Nästan alla medarbetare på fakulteten – lärare, administratörer, lokalvårdare, tekniker, ekonomer, handläggare, forskare och säkert ett antal fler kategorier – har i snart två års tid fått lära sig att leva med korta planeringshorisonter, snabba omställningar, massor av extra-arbete, inställde/avställda/omställda möten och konferenser för att inte tala om bristen på externt orienterad verksamhet. Vi har inte kunnat bjuda in allmänhet och kolleger till arrangemang och besök i vårt nya hus (vi har ju f ö inte själva kunnat vara där så mycket heller) vilket förstås skapar frustration. Många av oss har varit sjuka i covid och många har förlorat någon anhörig i sjukdomen eller sett vänner och kolleger sörja. Vi behöver verkligen återhämtning på alla plan! När allt det här är över, ja när det verkligen är det, då skall vi också komma ihåg behovet av återhämtning och återtagande av förlorad mark.
Styrka; vi besitter en styrka i vår verksamhets höga kvalitet och den har varit vår väg till framgång under de här två åren. Vi har tagit oss tillbaka från en ekonomiskt extremt utsatt position till att idag vara på fast mark. Utbildningen under 2021 gick med plus, vi överproducerade litegrand men inte alltför mycket, och prestationsgraden på våra utbildningar har inte sjunkit, snarare tvärtom. Vår ekonomi är i betydligt bättre skick än för tre år sedan och vårt hus erbjuder fantastiska pedagogiska möjligheter, särskilt när nu digitaliseringen tar fart. Men viktigast, kvalitetsutvärderingarna av våra utbildningar på alla nivåer visar genomgående på goda resultat och genererar också bra idéer och utvecklingsförslag. Och studenterna kommer till oss, i högre grad än tidigare. Den styrkan skall vi ta vara på, inte ta för given, men ta vara på och vila i.
Tillhörighet; ja efter så många månader av hemmakontor, distansundervisning och zoom-konferenser tror jag att känslan av tillhörighet till ett akademiskt kollektiv hotats. Det är av största vikt att vi återtar den sociala gemenskapen på arbetsplatsen med de många, med dem som inte självklart ingår i det egna lärarlaget, forskningsgruppen eller projektarbetet. Tillhörigheten till vetenskapssamhället, till akademin, till universitetet, till fakulteten, till institutionen och till ämneskollegiet eller arbetslaget är av stor betydelse för arbetsmiljö och tillfredsställelse med arbetet. Pandemin har satt frågan om tillhörighet på sin spets och vi kommer sannolikt inte att gå tillbaka till arbetsmiljö som ser ut som den gjorde innan. Men, nota bene, tillhörighet är fortsatt en viktig faktor för både kvalitet i undervisning och forskning, och för den enskildes arbetsmiljö.
Så, för att använda ärans och hjältarnas språk, suivons la France. 🙂
Själv kommer jag med stort intresse att följa valkampanjen i Frankrike inför presidentvalet i april. Den officiella informationen finns här (på franska). Och för den som vill veta mer om det franska ordförandeskapet i EU så kan man läsa om det här (på svenska).
Franska nationalförsamlingen (parlamentet) i Paris.
Helgerna gav mig tid att läsa klart Ronnie Hallgrens memoar ”Slutspel. En teaterchef checkar ut” som kom ut på Korpens förlag tidigare i höst. Det är två (eller tre) berättelser i en bok, och alla tre fördjupar min kunskap kring scenkonst, klassresor och kulturens villkor i vårt samhälle.
Hallgren skriver om sin bakgrund och uppväxt i arbetarklassen, med en mamma som blev spårvagnsförare, en pappa dold i skuggorna och en tidigt upptäckt talang för tiljan. Jag känner igen mycket trots att texterna kring barndomen är korta; särskilt mantrat att man inte skall yvas över sina framgångar. Trots åldersskillnaden mellan Ronnie Hallgren och mig själv tror jag klassmärket sitter inbränt på samma ställe.
I boken får vi följa Hallgrens egen utveckling och pragmatiska handlag i synen på hur scenkonst kan (eller bör) utvecklas, hur dans kan integreras i dramatik och vilken betydelse teater för barn och unga har (eller borde ha). Men han berättar också inkännande om mellanmänskliga konflikter, om hierarkier och status på den scen som blir hans. Uppenbart är han en person som skaffar sig både viktigt erfarenhet och god förmåga när det gäller att vara chef – det är inget han egentligen skriver om själv men hans berättelse är ett vittnesbörd om just det. Jag ler ibland när jag läser eftersom ledarskap inom teater och akademi tycks ha en del gemensamt, och ja, jag skulle nog säga att jag fick en del goda idéer.
De ekonomiska villkoren för scenkonsten är tuffa, men till skillnad mot mycket annat jag läst kring New Public Management är Hallgren förstående och konstruktiv i relation till de ramar han har att arbeta med. För min del uppskattar jag det, orealistiska ekonomiska förväntningar har störtat många idéer i gruset. Men han blir också självkritisk och undrar hur mycket man egentligen kan/skall internalisera de ekonomiska krav som ställs på kulturen? Jag känner samma sak i akademin – hur långt skall vi gå? Jag tror att så länge vi ställer den frågan, och gör det högljutt och frekvent, så är vi på fast mark. Och att vi heller aldrig upphör med att upplysa om konsekvenserna av minskade anslag och icke-genomförda utvecklingsprojekt. Om ledarskapet upphör att förhålla sig kritiskt både till de ramar som ges och till sin egen förmåga, då är det fara å färde.
Att se saker och ting både från ut- och insidan, att kunna skifta fokus, att kunna gå in och ut i egna och andras positioner – det är en av hemligheterna med bra ledarskap. Och att han har den förmågan gestaltar Ronnie Hallgren generöst i den här lilla avklarnade boken.
De som känner mig vet att jag tycker att tiden är ett fascinerande fenomen. Tid är något som vi människor har skapat för att förstå tillvaron, något som ger perspektiv på årstidernas växling, livets ständiga pånyttfödelse och den egna vardagens betydelse. Jag upplever en tid och du upplever en annan, men vi måste alla förhålla oss till en normerande tid om vi t ex skall ta tåget en viss dag vid en viss tid till en viss plats.
Julen dyker upp mitt i det ständigt pågående flödet av dagar och veckor och skapar utrymme för tankehopp framåt och bakåt, neråt och uppåt i tiden. Jag är säker på att jag inte är ensam om att i mitt inre plötsligt befinna mig en juldag hos farmor och farfar i Borås för femtio år sedan; se den mönstrade ullmattan på vilken jag lagt ut julens nya Legobitar, höra klirret av glasskålens lock när jag tar ännu en hård syrlig karamell och känna doften av steken i farmors ugn. Julen är en högtid som spelar väldigt stor roll för de allra flesta i vårt land – på ett eller annat sätt. För mig är julen en viktig religiös högtid, liksom en familjehelg. Men oavsett hur vi firar så uppträder julen, vare sig vi vill eller ej, mitt i flödet av tid och avbryter vardagslunken.
I denna nutid, år 2021, firade jag (som vanligt numera) jul mer än en dag, på flera ställen och med olika delar av familjen. Men Lego låg det fortfarande i julklapparna och samma glasskål är fylld med samma typ av gammaldags karameller. Någon stek serverades dock inte på juldagen, istället doftade det långkål i mitt kök på julafton och hos min mamma fick jag god och uppskattad lutfisk på juldagen.
Jag hoppas att alla fakultetens medarbetare har haft och fortsatt får en fin jultid med mycket tid för återhämtning och även utrymme att göra det där som inte fått plats i vardagen. Det blev ännu ett svårt år med pandemi och restriktioner, med uppskjutna arrangemang och ändrade planer. Och tyvärr måste vi också inleda det nya året med fortsatta smittskyddsåtgärder, så vi kan inte slappna av som vi så väl hade behövt.
Tack till alla som gjort det möjligt att upprätthålla en verksamhet med god kvalitet och att hålla vårt hus öppet både bildligt och fysiskt under det här året. Vi har alla tillsammans skapat en tro på framtiden för Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet. Snart kör vi på igen, in i året 2022!
Önskar alla en God fortsättning, ett Gott nytt år och så ses vi igen i vardagen på andra sidan nyåret!
Göteborgs universitets huvudbyggnad i Vasaparken i vinterskrud.
Valérie Pécresse. Ett namn att lägga på minnet. Hon blev idag det franska högerpartiet Les Républicains presidentkandidat inför nästa års presidentval i Frankrike. Pécresse kommer från den moderna gaullistiska ådran i dagens sammanslagna högerparti.* Hon stödde Alain Juppé när han försökte bli partiets presidentkandidat 2017, men det blev istället Francois Fillon som ställdes mot Emanuel Macron. Pécresse har också varit rådgivare till den tidigare presidenten Jacques Chirac.
Pécresse kan beskrivas som en mittenprofil i ett splittrat högerparti. Hon har erfarenhet både som minister i tidigare regeringar och som ordförande för regionen Ile-de-France (regionen där Paris ligger). I regeringen ansvarade hon för utbildnings- och högskolefrågor och för ekonomi. I ekonomisk politik har hon agerat och uttalat sig för att minska statliga utgifter, sänka arbetslöshetsersättningar och höja pensionsåldern. Ifråga om migration vill hon införa tak för invandring och begränsa välfärden för dem som bott mindre än fem år i Frankrike. Hon beskriver sig som i första hand sekulär (laïque) men är uppfostrad i en katolsk familj och gick i katolsk skola.
Pécresse är såvitt jag vet den första kvinna som kandiderar till presidentposten för det parti, eller de partier, som utgör dagens högerparti. I presidentvalet blir hon en skarp utmanare av president Macron, vars liberala profil vetter något mer åt vänster än Pécresse, men också av Marine le Pen, vars nationalism dock vetter avsevärt mer högerut än Pécresses. Le Pen blir nu inte längre ensam kvinna att utmana Macron på allvar, inte heller ensam om att stå för konservativa värden. Macron och Pécresse värnar båda det europeiska samarbetet, något le Pen inte gör. Men le Pen och Pécresse delar en konservativ värdegrund, något Macron inte gör. I migrationsfrågor och kriminalpolitik intar Pécresse en position mellan Macron och le Pen.
Det blir intressant att följa hur `Pécresse profilerar sig, och i vad mån den moderna gaullismen har fått en ny inkarnation i Frankrike.
* Nicolas Sarkozy kom även han från gaullismen in i högerpartiet men det fick knappast något större genomslag i hans politik.
Vintern har kommit. Snö och kyla. Morgonens promenad var ljuvlig; sol, snö, knarr under skorna, lugn trafik och ljus, ljus, ljus.
Med vintern följer dock som alltid större smittspridning av olika slags virus, inklusive SARS-CoV-2 (covid). Tack vare vaccinationsgraden är dock antalet svårt sjuka fortsatt mycket lågt i relation till den ökade smittspridningen. Jag vill emellertid åter uppmana till vaccination för den som eventuellt ännu inte fått sina båda sprutor, och även uppmana till att ta den tredje spruta som nu erbjuds alla över 18 år. Vaccinationen är vårt absolut bästa och säkraste sätt att undvika svår sjukdom och död.
Göteborgs universitet kommer att upprepa besöken av vaccinbussar vid huvudbyggnaden, dock ännu inte klart med några tidpunkter. Men dessa tillfällen är främst avsedda för dem som av olika skäl har svårt att få tillgång till vaccintider. Vänd dig till din vårdcentral för att få information om lediga tider. Åtminstone jag passar på att vaccinera mig mot säsongsinfluensan samtidigt. Den riskerar enligt uppgift att bli lite svårare i år än förra året, och även den skördar liv, särskilt bland de allra äldsta.
På humanistiska fakulteten kommer vi under den närmaste tiden att på olika sätt se till att inte ha allmänna sammankomster med mer än 100 personer, i väntan på att rutiner för kontroll av vaccinbevis genomförs över hela lärosätet. Vi kommer också att göra vårt bästa för att i huset undvika trängsel och se till att handsprit och tvättmöjligheter är lätt tillgängliga. Jag uppmanar alla att ta eget ansvar för att minska smittspridningen, dels genom att stanna hemma vid sjukdomssymptom, dels genom att själv undvika trängsel och ha god handhygien.
Rektor är tydlig i sin uppmaning i senaste upplagan av sitt nyhetsbrev: ”Det är fortsatt så att vi som arbetsgivare uppmuntrar medarbetare och studenter att vaccinera sig, vi har ett ansvar att underlätta god handhygien och att kunna hålla avstånd när det är möjligt och rimligt. Var och en har fortsatt ansvar att motverka smittspridning, till exempel genom att stanna hemma vid sjukdom.”
Folkhälsomyndigheten och regeringen kommer med största sannolikhet att lansera nya restriktioner under nästa vecka. Se till att ladda ned ett vaccinbevis, det kommer att behövas i fler sammanhang än vad som är fallet just nu. Fakultetens samordningsgrupp för lokalanvändning under pandemin kommer också att finnas i beredskap med tanke på att rektors beslut om sådan samordning fortsatt gäller.
Det blir en jul i pandemins tecken, igen. Men, och det är otroligt viktigt att komma ihåg, denna jul har vi tillgång till vaccin och vaccinationstäckningen är hög. Smittspridningen kommer därför inte att få samma förödande effekter i form av allvarlig sjukdom och död som den hade under 2020. Tillförsikt är fortsatt ordet att ta fasta på. Det kommer en tid efter denna, och den är på sätt och vis redan här.
November. Ljuset blir alltmer sällsynt, men glädjen också desto större de dagar solen visar sig. Höstlov, allhelgonahelg och Gustav Adolfs-dagen är passerad. Klockan återställd till normaltid. Jag gladdes i veckan som gick åt att gå till jobbet i morgonens första ljusa timme. Men vi vet alla att mörkret rullar vidare in emot oss innan vi når vändpunkten strax före jul.
I den fas av post-pandemisk återgång till campus både för studenter och medarbetare där vi nu är uppstår många nya kontaktytor, mest till glädje men också en del friktion. Jag har sagt det förr men säger det igen, vi behöver alla vara uppmärksamma också på de negativa fenomen som kanske lite oväntat dyker upp i återgången. Plötsligt är det ljud, rörelse och krav på samordning eftersom man är på plats igen. Och mötena avhålls i ett rum där vi måste förhålla oss till varandra även i kaffepausen. För att inte tala om ängslan och oro som finns kvar – är alla vaccinerade, hen som hostade därborta och hur gör jag när plötsligt någon vill byta från fysiskt till digitalt möte? Vi är varandras arbetsmiljö, de här frågorna är inga som chefen, AMO , facket eller företagshälsan löser (även om dessa aktörer är goda resurser) utan en god arbetsmiljö i återgången är något som vi alla, och då menar jag alla, förväntas bidra till och stötta varandra i. Visa uppskattning, fråga hur det känns att komma tillbaka, låt inte vissa kolleger glida iväg när andra återkommer, gör saker tillsammans igen, ge tid för samtal och prata gemensamt om svårigheter och problem.
Universitetsbiblioteket har ånyo varit föremål för en extern utredning, Björn Brorström (tidigare rektor i Borås) har intervjuat och analyserat förutsättningarna för universitetsbibliotekets verksamhet. Några av de förslag han lägger fram är att bibliotekets budget skall äskas och förhandlas på samma sätt som för andra enheter istället för att vara fixerad vid en viss procentsats av universitetets tilldelning, att biblioteksnämnden skall få en starkare ställning bl a i budgetarbetet och att bibliotekets resurser i undervisningen skall vara en slags ”kollektiv nyttighet” på så sätt att kunskapen kommer alla till del utan köp/sälj-modell. Utredningen föreslår också att budgeten för inköp av medier särskiljs från driften i övrigt, och att dessa två hålls åtskilda. Utredningen har presenterats i ledningsrådet men det det är ännu oklart hur förslagen kommer att behandlas och beredas. Jag får säkert anledning att återkomma till det. Rapporten finns att läsa här.
Jag ser fram emot en vinter där vi återtar och upprättar vår närvaro i Humanisten på alla sätt. Många kurvor pekar nu åt rätt håll och jag märker en optimism i verksamheten på olika sätt; engagemang i utbildningsutveckling, anställning av doktorander och lektorer och allt fler externa arrangemang för att nämnda några. Studenterna finns hos oss igen i stora skaror (både våra egna och andra), ombyggnaden till studentbostäder i Språkskrapan är igång och söktrycket till de flesta av våra utbildningsområden är fortsatta mycket högre än det var före pandemin. Tillförsikt. Ordet för denna senhöst får bli tillförsikt.
Laddar in kommentarer …
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.