En bref: Om att vara modig i politiken

…att vara så modiga vi bara förmår. När en företrädare för delstaten Georgia stod emot påtryckningar för att “hitta” fler röster för Trump i rösträkningen 2020 gjorde han just det, var modig. Om ingen av oss står upp för friheten kommer vi alla att gå under i tyranniet. Vår integritet och vårt oberoende är det viktigaste politiska kapital vi har som individer.

Så skrev jag i en gästkrönika i tidningen Dagen strax efter midsommar 2022. Jag byggde mina resonemang på ett par böcker skrivna av amerikanska samhällsvetare och historiker som jag högaktar, dels boken ”How democracies die” av Steven Levitsky och Daniel Ziblatt, dels den lilla handboken (får man kanske säga) ”On tyranny. Twenty lessons from the twentieth century” av Timothy Snyder.

Vikten av att se lagens anda snarare än dess bokstav och behovet av en slags välvilja och respekt mellan politiska motståndare är avgörande för att demokratin skall överleva. Den brittiska samhällsvetaren Chantal Mouffe har också lyfta fram liknande tankar när hon pekar på att politiken kräver att vi ser varandra som motståndare, men inte som fiender. Logiken skall inte vara striden, kampen och kriget utan respekten för andra ståndpunkter och legitimiteten i en opposition.

Under senare tid har jag också funderat på hur stor betydelse föreställningen om att vi som människor svarar mot något större, något utanför oss själva, har för att vidmakthålla demokratin. Har politiken hamnat i en värld där bara här och nu, jag och du, vinster och förluster i tiden och rummet räknas? Demokratin är ett ideal, och kan den upprätthållas utan en tanke om att begrepp som sanning och moral har absoluta – men onåbara – positioner utanför vår egen vardag? Jag tror inte det. Och det skrämmer mig just nu inte bara i amerikansk utan också i svensk politik.

Översyn av resurser för olika utbildningsplatser vid universitetet är på väg

I Göteborgs universitets tertialrapport för perioden januari-april 2022 kan man roa sig med att räkna ut hur många kronor varje helårsstudieplats vid varje enskild fakultet får kosta i genomsnitt. En jämförelse ger vid handen att Humanistiska fakultetens platser har minst resurser att använda medan de fakulteter som representerar naturvetenskapliga eller medicinska vetenskaper har ungefär dubbelt så mycket per plats i genomsnitt att spendera. Där vår fakultet har drygt 50 000 kr att använda per plats har de fakulteter som har mest närmare 100 000 kr till sitt förfogande.

Nu är dessa summor genomsnittliga och gäller inte alla utbildningar och inte alla platser på de olika fakulteterna. Men de visar vilka olika världar vi lever i. Skillnader som en gång för länge sedan hade en materiell grund i meningen att vissa vetenskaper behövde apparater, djur, infrastruktur och laboratorier medan andra vetenskaper primärt sysselsatte sig med att läsa och skriva, kanske också räkna lite. Dock är ju dessa skillnader med digitaliseringen och den pedagogiska utvecklingen numera obsoleta, inte helt och hållet men till stor del. Humanistisk fakultet investerar i språklaboratorier, AI, digital infrastruktur och video medan medicin inte har samma behov av extra resurser utan t ex kan göra digitala obduktioner och analyser eller använda nationellt samordnad datorkraft för att genomföra undersökningar. Resursbehoven följer helt enkelt inte alls fakultetsgränserna. Och självklart har varje fakultet en blandning av s k prislappar, inte bara en sorts platser.

Vid Humanistisk fakultet genomförde vi en översyn över kurser och program för att hitta rätt mix av prislappar, dock under ett och samma takbelopp. Vi ansökte om och fick ett ändrat uppdrag som bättre speglade den mix av kurser vi faktiskt ger, men vi fick då också sänka det antal platser totalt som vi kunde ta på oss som uppdrag. De platser som fick mer fick helt enkelt hanteras genom att dra ned på antalet platser totalt. Eftersom detta arbete genomfördes inom varje institution uppkom inte någon konkurrenssituation mellan fakultetens institutioner. Men som fakultet behöver vi fylla på med antal platser, något som jag och vice-dekan för utbildning arbetar för i alla de forum där vi är aktiva inom universitetet.

I juni fattade fakultetsstyrelsen beslut om att från och med 2023 låta institutionerna omfördela platser inom sig när ledningen ser att vissa utbildningar sviktar och/eller andra ökar. Det ger varje institutionsledning större möjligheter och ökat ansvar för att balansera verksamheten och skapa längre planeringsperioder.

Men ännu viktigare framåt är att det arbete som vår fakultet gjort under 2019-2021 med att se över alla kurser och program med avsikt att ge dem ”rätt” prislapp nu också initierats över hela universitetet. Det innebär på längre sikt att resurser och förutsättningar för våra utbildningsplatser kan jämnas ut mellan fakulteterna och spegla innehållet i kurser och program i större utsträckning än idag. Jag tror att det kommer att betyda mycket för att vi skall kunna se gemensamma möjligheter och svårigheter vid hela universitetet, oavsett fakultetstillhörighet.

Med dessa hoppingivande rader önskar jag alla medarbetare vid fakulteten en riktig fin sommar, med mycket ledighet och vila. Så ses vi för nya tag i augusti!

Anti-semitism, fascism och Léon Blum – ett franskt 1900-tal

I dessa dagar är det mycket Frankrike: den 18 juni var det 82 år sedan Charles de Gaulle från London kallade till motstånd mot Nazi-Tysklands ockupation och Vichyregimen, den 19 juni hölls andra omgången i parlamentsvalen och president Macrons liberala mittenrörelse förlorade sin absoluta majoritet. Och jag har just läst ut Olle Svennings bok om Léon Blum; ”Älskar ni mig?”.

Boken är en slags odyssé genom den franska reformistiska vänsterns demokratiska historia, med siktet hela tiden inställt på Léon Blum. Blum var kulturkritikern, den litterärt bildade juristen som kom att stå i spetsen för det franska socialistpartier SFIO under en lång följd av år, i olika skepnader. Men han var också juden som erfor några av de mest avskyvärda konsekvenser av dåtidens anti-semitism. Och det från personer som på många sätt stod honom nära, inte bara av sina fiender.

Därmed är det inte heller någon slump att Blums politiska engagemang i någon mening måste sägas börja med just Dreyfusaffären. Kanske höjdpunkten, eller i vart fall den mest kända, av alla anti-semitiska hatbrott det franska staten lånade sig till. I Svennings bok blir det tydligt hur den franska staten länge lät militära och djupt konservativa krafter med anti-semitiska stråk sätta ramarna för den politik som gick att föra. Något som Blums nära medarbetare – också han jude – Pierre Mendès France skulle få känna av på 1950-talet när han försökte avsluta det kolonialkrig i Algeriet som fortfarande plågar Frankrike.

Svenning pekar också på att extrem-högern, fascismen, Bonapartismen eller radikalhögern (många namn) alltid sedan demokratins införande varit stark i fransk politik. Gaullismen höll den emellertid tillbaka under 1960-talet och sedan kom en stark liberal våg även i Frankrike under 1970- och 1980-talen. Men Marine le Pen för inte bara vidare sin fars rörelse (med rötter i 1950-talets poujadism) utan också ett arv från för-demokratisk tid.

Som en av mina kolleger uttrycker det – den enda period en statsvetare behöver studera är den franska tredje republiken (1870-1940); den har prov på allt.

Frankrike hade under 1930-talet oerhört starka och välfinansierade fascistiska ligor som inte bara opponerade sig mot demokratin utan också genomförde veritabla fysiska attacker på folkvalda och institutioner. Den 6 februari 1934 försökte man storma parlamentet (jfr 6 januari 2021 och Kapitolium) för att handgripligen kasta ut parlamentarikerna ur parlamentet.

Svennings berättelse från en annan tid understryker vikten av att värna de demokratiska institutionerna – värna dem mot partipolitisering, mot polarisering, mot lögner, konspirationer och mot populism. Bara då kan vi undvika att anti-demokrater kan använda statens verktyg för sin egen sak.

Lärosätena behöver ta ett eget större ansvar för samverkansuppgiften

Tisdag den 7 juni deltog jag i en konferens arrangerad av Centrum för samverkande visuell forskning, GPS400 vid Göteborgs universitet. Mitt deltagande rörde en paneldiskussion om samverkan mellan lärosäten och det omgivande samhället särskilt inom kulturarvsområdet. I panelen återfanns representanter för både lokala och nationella institutioner och aktörer som t ex Kungliga Biblioteket, Higab och Västra Götalands-regionen. Som så ofta var vi alla eniga om hur viktigt det är att förbättra vår förmåga till samverkan.

Mitt bidrag var dels att framhålla lärosätenas, och särskilt Göteborgs universitets, ansvar för att skapa kontaktytor, dels att lärosätena behöver bli bättre på att själva avsätta resurser för att göra det möjligt för forskare och lärare att genomföra samverkan. På fakultetsnivån är resurserna alldeles för knappa för att kunna genomföra den här typen av initiativ. De medel vi får fördelade från universitetsstyrelsen är avsedda för utbildning och forskning – externa medel kan alltid sökas men den akademiska marknaden gynnar inte alltid de områden som är starka hos just oss eller där de största behoven i samhället finns.

Jag tror att Göteborgs universitet skulle behöva skapa en samverkansplattform som var gemensam för hela lärosätet – och förenar alla de enskilda initiativ som just nu bildar en skog av ingångar med mer eller mindre precisa villkor. Inom ramen för en sådan plattform skall också finnas utrymme för en s k matchmaking mellan å ena sidan forskare, forskargrupper, lärarlag och utvecklingsprojekt inom universitetet och å den andra behov och önskemål om universitetets förmågor och resurser.

I dagsläget bygger samverkan alltför ofta på individuella kontakter och tillfälligheter (vilket dock kan bli väldigt bra) istället för på en strukturell ordning som ger möjligheter till långsiktiga relationer där behoven och resurserna kan ”matchas” för att komma hela samhället till nytta. Ibland är det också kommersiella intressen som styr, något som kan leda universitetets resurser bort från det gemensamma bästa, bort från demokratins behov och från civilsamhället.

Nyckelordet för samverkan tror jag är ömsesidighet. Det måste finnas ett behov och en längtan från båda parter, och en nytta för båda parter. Forskaren som får nya perspektiv likaväl som samhällsaktören som får utvecklingsbehov tillgodosedda. Ett första steg från lärosätena vore att satsa på anställningar i vars arbetsuppgifter samverkan är en central del, s k samverkanslektorat. Men också samverkansdoktorander och utlysningar av utbytesprojekt där samarbete är det centrala värdet vore utvecklande.

Goda exempel på plattformar med utrymme för samverkan finns på Oxfords universitet – TORCH – och på Cambridge universitet – CRASSH. Riksbankens jubileumsfond utlyser också bidrag för s k Flexitanställningar, något som nu permanentas, vilket är ett led i stärkandet av samverkan mellan lärosätena och det omgivande samhället.

Med detta sagt så sker utomordentligt många goda insatser inom ramen för samverkan alldeles oavsett de strukturella förutsättningarna. Men jag tror att vi med ganska enkla medel kunde komma mycket längre, både till glädje för universitetets lärare och forskare och det samhälle i vilket vi verkar.

Heja Sverige – men varför just den 6 juni?

Idag är det Sveriges nationaldag. Nationaldagen instiftades 1983 och den blev en allmän helgdag först 2005. Men den 6 juni hade redan en plats i nationalismens högtidsalmanacka eftersom dagen firats i olika bemärkelser till minnet av Gustav Vasas kröning den 6 juni 1523, den s k Gustafsdagen. Det var i början av 1900-talet som Svenska flaggans dag blev flaggdag och kom att firas som högtidsdag med festligheter och tal. Starten kan nog sägas ha skett den 6 juni 1916 men firandet tog sig allt mera institutionaliserade former under decennierna som kom.

För flera år sedan (2007) skrev jag i tidningen Dagen om nationaldagen och om varför jag inte tycker att den fyller någon funktion i det svenska samhällslivet. När annandag pingst som helgdag togs bort och ersattes av nationaldagen var jag djupt kritisk, och är fortfarande. En långhelg som har och har haft en stark plats i många svenskars liv genom familjehögtider (pingstbröllop, dop, förlovning m m) och en inledning på sommaren bryts isär och ersätts av en ensam röd dag som turnerar runt bland veckodagarna.

Men viktigast är att en nationaldag bör uttrycka en folklig och bred känsla för den egna historien, kulturen, fred och rätten till självbestämmande. I Norge och Finland är den närvaron stark, länder som har kämpat sig till sin frihet. I Frankrike är fortfarande störtandet av kungens envälde och en liberal revolution som blev början på en utveckling mot demokrati centralt för firandet den 14 juli. Den franska nationaldagen instiftades av Nationalförsamlingen 1880 för att den nya tredje republiken (som kom att vara ända fram till andra världskriget) önskade ett tillfälle att manifestera den nya tid som inträtt efter att kejsardömet under Napoleon III gått under i och med det fransk-tyska kriget. Nationaldagen manifesterar en återfödelse och – återigen – ett folkligt uppror mot överheten.

Den svenska nationaldagen däremot den firas till minne av tillträdet av den kungamakt som skulle bli absolut. Till skillnad från de flesta andra nationaldagar firas den till minne av en händelse långt före demokrati eller parlamentarism. Visserligen slog Gustav Vasa tillbaka danskarna och skapade förutsättningarna för ett självständigt Sverige men hans idé om staten var snarast godsägarens. Att Gustav Vasa var en skicklig maktpolitiker är otvetydigt men riktigt varför en vanlig svensk man eller kvinna idag skulle känna stolthet och värdegemenskap med en av renässanstidens framstående europeiska furstar vet jag inte.

En nationaldag till minne av demokratins införande, av allmän rösträtt, av enväldets nedrivande eller av tryckfrihetens instiftande – där är saker som vi gemensamt kanske skulle kunna fira och minnas med stolthet. En nationaldag måste ha ett uns av uppror och kamp i sig, en match mot något till synes oövervinneligt. Men i Sverige firar vi det kungliga enväldets införande.

När detta är sagt – Sverige är värt att fira alla dagar om året. Jag viftar gärna med min flagga nu och då, lyssnar på kungens tal och gläds åt svenska framgångar inom vetenskap, sport och kultur. Jag älskar att lära mer om svensk historia och jag njuter av att lära känna olika delar av vårt land. Vi har mycket att glädjas åt och mycket att dela med oss av. Heja Sverige!

En bref: Normföljande avgörande förklaring för svensk Nato-ansökan

Utrikespolitiskt beslutsfattande är til syvende og sidst något som sker i en osäker och kollektiv internationell ordning. En avgörande förklaring för utrikespolitisk förändring är därför att söka normer i omgivningen. Normer har sin grund i en föreställning om rätt beteende och om rätta värden, något som utgör en starkare drivkraft än till exempel ekonomiska intressen. En norm är ett kollektivs delade förväntningar om ett lämpligt beteende. Normer är sociala och kan därför systematiskt förklara en stats agerande utifrån andra staters agerande.

Så skrev jag i en essä Under Strecket i Svenska Dagbladet den 9 maj 2022. Det är nu snart en månad sedan och den svenska Nato-ansökan har stött på motstånd från turkiskt håll. I skrivande stund är den pågående processen osäker och sker under former som allmänheten har mycket liten insyn i. Eftergifter till Turkiet diskuteras men frågan är från vem och vilka, samtal lär pågå men nyttan är ännu oklar.

Men, för att återgå till den fråga jag ville besvara i min essä i Svenska Dagbladet, det finns flera konkurrerande teoretiska skolor för att förklara utrikespolitiskt beslutsfattande. Själv har jag i min forskning arbetat med flera av dem (t ex lärprocesser, kausala idéer, ideologiska principer, normer, diskurser) för att förklara svenska vägval ifråga om kriget i Algeriet, relationen till den grekiska diktaturen, striden om säkerhetspolitiken på 1980-talet och fransk avkolonisering för att nämna några. (För en översikt över dessa teoribildningar se kapitel fyra i läroboken ”Sverige i världen” red Brommesson-Ekengren som i sommar kommer i sin fjärde omarbetade upplaga.)

Många vill nu peka på Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari 2022 som den avgörande förklaringen till att Sverige (läs Socialdemokraterna) valt att lämna den traditionella alliansfrihet som präglat svensk utrikespolitik under modern tid. Men så fattas inte utrikespolitiska beslut – i så fall skulle den anarkiska världsordningen vara ett totalt kaos. Och det är den inte.

Självklart har det folkrättsvidriga angreppet på en grannstat en avgörande betydelse i den process som ledde fram till det svenska beslutet. Men viktigare är att Sverige (och Finland) sedan flera år har integrerats nära i en säkerhetspolitisk kontext vari agerandet mot Ryssland är en central del. Aggressionen från Ryssland tog gestalt 2014 med ockupationen av Krim och hävdandet av vissa ukrainska områden som ryska. Ett agerande som i enlighet med svensk (och europeisk) utrikespolitisk doktrin var totalt oacceptabelt. Därför var det också lätt att följa med och integreras i de processer som avsåg att på olika sätt isolera, exkludera och sanktionera Ryssland.

Den svenska neutralitetspolitiken har alltid vilat tungt på hänsynen till Finland. Att Finland skulle kunna välja något annat än alliansfrihet med Sovjetunionen som granne och med den s k VSB-pakten från 1948 var inte tänkbart. Viktigast av allt var att inte gå samma väg som Tjeckoslovakien. Kuppen i Prag 1948 skapade konvulsioner i många länder, också i Frankrike och Italien där kommunistpartierna efter andra världskriget hade stor uppslutning från väljarna. Att Finland lyckades värna sin självständighet och handlingsfrihet i så hög grad som man gjorde under kalla kriget har alltid imponerat på mig. Säkert har närheten till Finland i form av de barndomsvänner vars föräldrar invandrade under 1950- och 1960-talet samt kontakten med de s k finlandsbarn som blev kvar här efter kriget haft betydelse för mitt intresse.

Men just därför är också Finlands vägval så viktiga för Sverige. När Finland nu valt att lämna neutralitetspolitikens väg, en process som förstås pågått en tid, blir den svenska alliansfriheten en annan fråga. Gynnas Sveriges säkerhet mera eller mindre av att vara det enda land i Norden som inte är Nato-medlem? Vilka intressen i denna fråga har Nato (läs USA) för att kunna arbeta gemensamt kring Östersjön? Och när Nato efter kalla kriget spelar en mer värderingsdriven roll än tidigare (eller i alla fall vill göra det) så hamnar pressen tungt på den som håller emot.

Jag skulle hävda, utan att kunna genomföra någon analys av källor och underlag förstås, att det är normföljandet som är den avgörande förklaringen till Sveriges (läs Socialdemokraterna) beslut om Nato-medlemskap här och nu. Sverige är en del av en komplex europeisk säkerhetsgemenskap som sedan en lång tid skapat gemensamma normer kring det ryska agerandet. Efter angreppet på Ukraina blir upprätthållandet av den gemenskapen avsevärt svårare för den som står utanför Nato. Finland ser därför en möjlighet att byta säkerhetspolitiskt spår. Därmed ställs också Sveriges alliansfrihet i annat ljus – den blir ett avståndstagande från en europeisk norm, särskilt i relation till det ryska agerandet. Det är ett högt moraliskt pris att betala.

Till det kommer, precis som när Sverige som enda västland röstade ja till algerisk självständighet 1959, att ideologiska värden står på spel. Då var det betydelsen av mänskliga rättigheter och tredje världen ställning i skuggan av hotet från Sovjetunionen. Nu är det (sannolikt) värnande av folkrätten, demokrati och nationell suveränitet i Europa. Men det knappast dessa värden som avgör att beslutet kommer här och nu.

En bref: Jaktsäsong på konfessionella skolor?

När jag var åtta år frågade min fröken mig, inför mina kamrater, om man verkligen “fick dansa” efter det att en annan elev berättade att dans förekommit på gymnastiklektionen. Den typen av ifrågasättande upprepades under min låg- och mellanstadietid, från katedern, alltid riktat just till mig, känd som frikyrklig.

I en gästkrönika i tidningen Dagen den 18 maj tog jag upp regeringens lagrådsremiss om ett etableringsstopp för konfessionella skolor. Jag anförde dels ett antal argument som hänför sig till de bristande logiken i förslaget, den icke-belagda problembilden samt risken att religionsfriheten för barn, ungdomar och familjer blir villkorad.

Men jag valde också att mycket kort lyfta fram mina egna erfarenheter från den i högsta grad icke-konfessionella statliga grundskola om nio år som jag själv gick i. Här är platsen att något mer brodera ut den sidan av saken. Först och främst vill jag säga att min skolgång var bra, jag tyckte om att gå i skolan och någonstans i slutet av den obligatoriska skolgången lär jag ha sagt till mina föräldrar att jag ville gå i skolan ”hela livet”.

Min första lågstadielärare s a s såg mig och gav mig stimulerande extrauppgifter då jag redan behärskande läsandet och skrivandets konst. Lärarna på högstadiet och hela kunskapsmassan under den perioden var också stimulerande. Jag minns dem alla med stor värme.

När detta är sagt, skolan var också en börda. Låg- och mellanstadiet präglades av en brist på stimulans för min del och därutöver kom återkommande ifrågasättanden av min och min familjs kristna tro – och gliringar – om densamma från ett par lärare. Att en och annan av mina klasskamrater hängde på är inte konstigt alls, men det var faktiskt inte de fåtaliga tillfällena som gjorde mig ledsen. Men att lärare använde, den vid denna tidpunkt (övergången mellan 60- och 70-tal) självklara auktoriteten, för att peka ut min (och naturligtvis hela min familjs) frikyrkliga engagemang som något suspekt eller löjligt sårade mig tidigt. Dock gjorde det snarast min tillhörighet ännu starkare och skapade tyvärr också en känsla av att det inte fanns mycket stöd att hämta utanför familjen. Och den processen har också lärt mig en del om hur vi bör bemöta varandra när någons tro eller livsåskådning uppfattas som främmande eller destruktiv.

Jag ser att det finns problem i konfessionella skolor, men problem finns i alla skolor. Att just konfessionella skolors problem skulle vara mer negativa än andra skolors problem är inte trovärdigt. Istället kan konfessionella skolor vara platser där barn får respekt för sin och sin familjs livsåskådning och där man därför i trygghet kan pröva och undersöka sina livsval. Att religionsförtryck skulle vara begränsat till konfessionella skolor är bara nys, det förekommer överallt och skall motarbetas överallt.

Forskningens profilområden – en skvader eller en dold agenda?

Magnoliorna har just börjat blomma, solen står högt, kvällar och mornar är ljusa, fåglarna kvittrar intensivt. Våren här här. Jag har förmånen av att kunna promenera igenom några parkområden på mornar och kvällar, är tacksam för det eftersom de soliga dagarna oftast tillbringas på kontoret. Men nu är det Valborg och Första maj – dock utan minsta extra-tid i kalendern – och självdeklarationens sista dag på måndag. Vilken helg! 🙂

Dagens ämne är dock inte våren utan den ständigt pågående huvudvärken kring regeringens satsning på s k profilområden.

I forskningspropositionen som kom 2020 aviserades ökade basanslag och dessa avser regeringen nu att fördela med hjälp av en ”kvalitetsbaserad resursfördelning” som vilar på grunden att varje lärosäte presenterar ett till fem profilområden vilka konkurrerar med varandra om de nya medel som (eventuellt) ställs till förfogande. Enligt regeringen skall den nya tilldelningen användas från 2024. I nuläget är det oklart hur stor del av forskningsmedlen som avses gå denna väg, det har talats om 500 miljoner kronor till 27 olika lärosäten, och likaså om denna tilldelning ersätter den s k snurra som används idag för upp till 20 procent av anslaget (och som baseras på nyckeltal som publikationer m m).

Arbetet med att ta fram profilområden har genomförts i forskningsnämnden men eftersom läget är så oklart från departementet och regeringen är arbetet inte i någon operativ fas ännu. Rektors bedömning är att vi som lärosäte skall ”gräva där vi står” och alltså framhålla de spetsområden vi har.

Men samtidigt skapar osäkerheten kring framtida tilldelningen basanslagen oklarhet kring begreppet ”profilområde” – om en ökad del av anslaget skall gå den vägen är det ju inte fråga om en profil utan om reguljär och grundläggande verksamhet? Hur skall ”normalforskning” finansieras om inte forskningsmedel tilldelas lärosätena i enlighet med de uppdrag de har? Externa medel kan inte vara vägen för all den ”normalforskning” som helt enkelt måste hållas igång och som en dag kanske leder till ett genombrott. Om basanslag inte längre är basanslag utan även de blir föremål för ansökningskonkurrens så utarmas lärosätenas möjlighet att bedriva kvalificerad utbildning på vetenskaplig grund. På längre sikt utarmas samhället på vetenskaplig kunskap och skapandet av ny kunskap och utvecklingen av kunskap styrs till ekonomiskt och statusmässiga lukrativa områden utan hänsyn till behoven i den demokratiska samhällsutvecklingen.

Många av oss som intresserar oss för sektorns inre arbete ser satsningen som ett sätt för regeringen att legitimera ökade forskningsmedel till de mindre lärosätena. Om det var tanken hade det varit enklare att inte gå omvägen över ansökningsförfarandet med allt vad det innebär av arbetstid och smärtsamma förenklingar. Jag tror att alla de stora lärosätena hade tyckt att det varit okej om regeringen beslutat sig för att fördela ett ökat basanslag till vissa mindre lärosäten (även om det inte varit vetenskapligt rationellt) och låtit det passera för vad det vore – en regional satsning.

***

Maj månad kantas av akademiska högtider: efter Valborgsfirande i Trädgårdsföreningen den 30 april följer doktorspromotion för 2020 den 6 maj, diplomeringsceremoni den 17 maj och professorsinstallation för 2019-2021 den 20 maj. Den 14 juni genomförs pensionärshögtiden. Kanske ses vi någonstans i minglet?

En bref: Ideologier och person avgörande i franskt val – och valdeltagandet

Macrons styrka har varit att förena de politiska krafterna mellan de polariserade lägren till vänster och till höger. Och då har ideologiska element som kan tyckas svåra att förena – som liberalism och kristdemokrati – fått samsas. Det fanns helt enkelt inget annat sätt att komma ur pingpongspelet mellan konservativ höger och socialism. Men priset Macron betalar är att flankerna i fransk politik växer sig starkare, främst genom sin förmåga att dominera agendan. Macron har helt enkelt många motståndare medan de alla bara har en, Macron.

Så skrev jag i en gästkrönika i tidningen Dagen den 5 april 2022. Det franska partisystemet liknar inte det svenska även om partierna kan tyckas ha liknande namn och ursprung. Den franska politiken präglas av starka och distinkta ideologiska strömningar som tar kropp i olika organisationer i olika tider. Partierna har en central roll för att skapa förutsättningar för demokratiska val, men de är sällan eller aldrig de politiska mobiliseringsagenter som vi är vana vid i Sverige.

I Frankrike är det snarare profilerade män och kvinnor (oftast män) som ställer sig i spetsen för en rörelse som ibland utgörs av ett enda parti men för det mesta skapas genom allianser mellan olika mindre och större partier. Det är framför allt femte republikens särmärke, och var egentligen det Charles de Gaulle eftersträvande med den konstitution han är upphovsman till. de Gaulle hade inte mycket till övers för partier utan ville istället skapa en presidentmakt som bars upp genom folklig mobilisering. Så länge det sjuåriga mandatet för presidenten var kvar uppstod också en slags sekventiell maktdelning mellan parlament (med femåriga mandatperioder) och president. Partierna kunde mobilisera med eller mot presidentmakten och även skapa sig ett handlingsutrymme via parlamentsmajoriteter och en stark premiärminister (som dock utses av presidenten). Men när såväl president som parlament väljs samma år och med samma femåriga mandat förstärks snarast presidentvalets överhöghet och partierna reduceras ytterligare till kampanjverktyg för presidentkandidaterna. Avgörande är att få väljarna att gå och rösta även om kandidaten inte är den man önskat.

Inför den andra valomgången står nu Marine le Pen (RN, f d Front National) mot Emmanuel Macron (LREM, sittande president) och därmed också liberalism mot nationalism. le Pen har blivit alltmer verserad i sin retorik och lyfter gärna fram kvinnors rättigheter i sina tal. Men som Le Monde har påpekat är hennes program och agerande inte riktigt lika bejakande av kvinnors rättigheter som retoriken. Macron har nu en diger uppgift att vinna över alla de väljare som funnits i den moderata högern och vänstern samt de gröna för att kunna vinna andra omgången. Och det är ett arbete han har påbörjat. Avgörande för Macron är att få de väljare som önskade en kandidat till vänster, eller i den moderata högern, att gå till valurnorna och lägga sin röst på honom istället.

På söndag den 24 april vet vi vem som styr Frankrike de kommande fem åren.

Akademin mitt i ett europeiskt krig

Att vi efter att ha genomlevt två år av kris och nedstängning på grund av covid-19 skulle drabbas av ett angreppskrig i vår närhet, och med de repressiva åtgärder som det innebär, var det flesta av oss inte beredda på. Där pandemin slog brett över hela lärosätet med kraftiga inskränkningar av möjligheterna att undervisa, resa, träffas och forska utgör kriget primärt ett hot mot hela den europeiska freden. Rysslands angrepp på Ukraina är ett flagrant brott mot folkrätten. Vad kan akademin göra mitt i ett europeiskt krig?

Göteborgs universitet och humanistiska fakulteten uttrycker sin solidaritet med Ukraina, både symboliskt och praktiskt. Uttalanden till stöd för Ukrainas rätt till självbestämmande över sin egen framtid och sitt eget territorium har publicerats av flera forskargrupper och centrumbildningar inom universitetet. Såväl Sveriges Universitets- och Högskoleförbund (SUHF) som de europeiska universitetens sammanslutning European University Association (EUA) uttrycker sitt stöd till Ukraina och söker olika vägar för att underlätta för lärosäten och kolleger som drabbas av kriget.

Vi på Göteborgs universitet förbereder nu oss för att via nätverket Scholars at Risk (SAR) skydda forskarkolleger som utsätts för krigshandlingar eller hot om sådana. Humanistiska fakulteten förbereder också extra utbildningsinsatser för att underlätta mottagandet av en stor mängd flyktingar från Ukraina. Göteborgs universitet utgör också en resurs för VG-regionens arbete med flyktingmottagning. Kungliga Vetenskapsakademin och svenska lärosäten erbjuder stipendier för ukrainska forskare som kan utföra sin forskning vid ett svenskt universitet. Många lärare och forskare inom universitetet arbetar också individuellt för att stödja och hjälpa kolleger som drabbats av kriget.

Som en följd av kriget sker mycket allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna också i Ryssland. Regimen i Moskva har under de senaste åren sökt sig allt längre bort från liberala och demokratiska ideal, in i en autokratisk modell vars ideologiska bas är en konservativ nationalism. Kritiken mot ”väst” har varit ymnig och gällt allt från kulturella yttringar som t ex Prideparader till säkerhetspolitik som t ex NATOs aktiviteter. Hetsen mot organisationer som är internationella eller som har stöd från civilsamhället utanför Ryssland har ökat, men har bedrivits i bortåt ett decennium i termer av lagen om ”utländska agenter” som drabbat internationella medier såväl som hjälporganisationer.

De ryska medborgarnas rättigheter inskränks nu ytterligare. Rätten att demonstrera, samlas till offentliga möten, yttra sig liksom mediernas och pressens frihet att publicera och kommunicera inskränks nästan helt och hållet. Kriget i Ukraina får inte ens benämnas som det krig det är. En situation som lett till att en del protester genomförs genom att människor håller upp plakat på vilka det står på ryska ”två ord” vilket i sammanhanget syftar på kriget i Ukraina. Trots repressionen fortsätter människor att protestera, men också att gripas.

Som akademi kan vi bidra till förståelse och förklaring av situationen genom analyser och kommentarer. Som lärosäte kan vi hjälpa och stötta våra ukrainska kolleger men också oppositionen i Ryssland. Som människor kan vi bidra ekonomiskt och hjälpa till praktiskt med t ex flyktingmottagande. Och vi kan fortsätta att höja vår röst på en mängd olika sätt för att protestera mot Rysslands folkrättsvidriga agerande i Ukraina och mot den politiska diktatur som nu är på väg att helt förlama det ryska samhället.