Etikett: politik

Håkan Juholt landade i Almedalen – med höga ambitioner

En särskild landgång hade byggt ut för att ta emot Håkan Juholt till Almedalen ikväll. Röd såklart. Juholt höll det absolut längsta talet av alla partiledare hittills, ca 55 minuter. Han ville tala som en statsministerkandidat, inte klasskamp och inga lättköpta putslustigheter. Istället var talet fullt – för att inte säga överfullt av – åtgärder och reformer som skulle genomföras. De flesta dock fortfarande på planeringsstadiet. Undantagen var t ex sommarjobb till alla ungdomar, rätt till heltid och satsningen på medicinsk forskning.

Men talet var lite för långt, då och då trasslade Håkan Juholt in sig i ganska tekniska och lite oklara kopplingar mellan pengar som skall satsas och hur det skall skapa tillväxt. Påtagligt ofta återkom ”Sverige har högre ambitioner än så” i Juholts tal. Som den duktige talare han är lyckades han nästan varje gång sluta på en uppvind och inhösta en applåd. Den som lyssnat på många socialdemokratiska tal saknade dock den internationella dimensionen; inget om nedrustning, fredsarbete eller internationell konflikter t ex Mellanöstern. Jämställdhet och invandringspolitik lyste också med sin frånvaro. Å andra sidan förde Juholt diskussionen om arbetsmarknaden ett steg framåt genom att knyta samman det moderna arbetslivets hårda villkor – för såväl tjänstemän som ständigt skall vara tillgängliga som arbetare med tillfälliga anställningar – med satsning på forskning, arbetsmiljöinspektioner och efterlevandet av kollektivavtal. Här pekade Juholt på en fråga som jag tror kan vara central för socialdemokratin i nästa valrörelse om man vill överskrida gränserna mellan arbetarklass och medelklass.

Att frågan om regeringens femte jobbskatteavdrag kommer att leva länge än står klart efter Håkan Juholts tal. Juholt anklagar regeringen för att riskera Sveriges ekonomi mer genom att driva igenom individuella skattesänkningar när det är investeringar i bostäder, infrastruktur och utbildning som krävs. En strid om vem som är ”gamlast” pågår också. Fredrik Reinfeldt talar om socialdemokratin som vill tillbaka till tiden när TV:n var svartvit och 14 tum (vilket är komiskt för den första TV vi köpte hemma 1964 var 20 eller 22 tum, normalstandard på den tiden. På 70-talet kom däremot de små TV-apparaterna (12-14 tum) att ha i gillestugan eller husvagnen.). Håkan Juholt talar om moderaterna som just nu återskapar tiden före TV:n, det fattig-Sverige som försvann under efterkrigstiden. Den striden borgar för två moderna krafter i svensk politik.

Läs gärna dagens DN-debatt om behovet av långsiktig ekonomisk tillväxt.

Samt också min analys av SvT Debatts undersökning om Juholt som statsminister.

Hej då sa Maud Olofsson, med en tår i ögonvrån

Maud Olofsson sa hej då, både till Almedalen och i Almedalen. Och hon gjorde det med stark rörelse och passion. Talet var både personligt och ideologiskt, och publiken stöttade henne med många och långa applåder. Maud Olofsson höll också ett väl smitt tal där ämnena gled över i varandra på ett elegant sätt och där hon slutade där hon började. Trots att hon sa att det svåraste var att sluta, inte att börja.

Olofsson ägnade oväntat stort utrymme i sitt tal åt invandringsfrågorna. Hon talade uppenbart om en hjärtefråga och talade sig varm för all den kreativitet och styrka som finns hos den grupp människor som kommer till Sverige från andra länder. Misslyckandet i invandringspolitiken sa hon – fast hon menade säkert integrationspolitiken – borde vi erkänna. Men jag saknade insikt om att många människor som kommer till Sverige skadade och tilltufsade av livet, kanske utan skolutbildning, inte nödvändigtvis finner småföretagandet i det nya landet som det självklara valet. Eller hamnar i småföretagande eftersom ingen arbetsgivare vill anställa dem. Ingenstans i sin hyllning till entreprenörer och företagare nämnde hon det faktum att det finns en ovilja hos arbetsgivare att anställa människor med konstiga namn, konstiga språk och konstiga kläder. Det finns två sidor på alla mynt.

Maud Olofsson var en helt avgörande faktor för att Allians för Sverige skulle bildas och därmed också för ett maktskifte i Sverige som blev mer än ett tillfälligt och/eller turbulent avbrott i socialdemokratins regeringsinnehav. Och Maud är ingen blyg viol, hon vet sitt värde för alliansen och skyltar gärna med det. Hon gick igenom de framgångar Centern haft och hon lämnar över en stafettpinne med fokus på entreprenörskap, klimat och integration. Hennes väljare tycker kanske att hon varit för mycket av allianskramare och för lite centerkramare. Men bidraget till svensk historia kan ingen ta ifrån Maud Olofsson. Och det var nog inte bara Maud som fick en tår i ögonvrån när hon fick ta emot blommor och en fårskinnskudde från Gotland!

Björklund trycker på alla socialliberala knappar

Jan Björklund äntrade Almedalen iklädd mörk kostym i den kyliga kvällen. Han började sin vana trogen med behovet att frigörelse på internationell nivå, denna gång om Syrien. Det är alldeles uppenbart att folkpartiledaren har gjort det till en retorisk strategi att peka på behovet av liberalisering och individuell frigörelse i andra delar av värden. Därefter tryckte han tydligt på alla de socialliberala knapparna och publiken applåderade villigt.

När Jan Björklund pratar skolfrågor avbryter nästan publiken med sina applåder, det är uppenbart ett område där både Björklund själv känner stort engagemang och publiken är entusiastisk. Men, faktum är att det är när Björklund nämner humanistisk bildning och bildningsideal som den mest spontana applåden dyker upp. Synd bara att Björklund inte hade något konkret innehåll i frågan om bildningens ställning. Hans kommentar om att bildade människor bygger humanitära samhällen är ju tyvärr inte sann – vi har många exempel på bildade och välutbildade människor som åstadkommit historiska grymheter.  Det är i kombination med andra värderingar som bildning blir en civilisatorisk kraft.

I talets avslutning övergick Björklund till demagogi. Han betecknade den samlade oppositionen som den ”rödbruna” röran. Kanske handlade uttalandet mer om att fördela skuld för att SD får inflytande i en situation där Fredrik Reinfeldt regerar i minoritet. Och uttalandena om att 1900-talet var socialismens århundrade, vilket alltså var negativt, och 2000-talet skulle bli liberalismens kändes förhastade. 1900-talets kännetecknades i Europa av kampen mellan totalitära ideologier där nazism och fascism var drivande i det största kriget, på samma sätt som nationalism förödde Balkan under 1990-talet. Och att socialismen och liberalismen gemensam byggde demokrati och att socialdemokratin monterade upp välfärdsstaten är nog inte direkt omtvistat i historieundervisningen.

Att Folkpartiet Liberalerna för dagen tappat förledet och bara uppträdde under namnet Liberalerna vållade en del huvudbry bland åhörarna. Men kanske är det läge nu att ta striden med Centern om de liberala konceptet? Jan Björklund gjorde sitt bästa för att leva upp till en liberal utopi, med socialliberal bias och betoning på internationell öppenhet samt med kraftfullt motstånd mot alla former av kollektivism. Björklund kan sitta lugnt i båten, den liberala vinden räcker ett tag till för Folkpartiet.

Har solen gått ned för Lars Ohly?

Lars Ohly kom till Almedalen lite tilltufsad efter dagens diskussion om hans möjlige efterträdare Jonas Sjöstedt. Sjöstedt utfrågades på Säkerhetspolitiska torget före Ohlys tal och sa då att han ställer upp mot Ohly. Men om han bara nominerades av Vilhelmina så skulle han ta sin kandidatur till partiledare under betänkande. Det underförstådda budskapet är att så inte blir fallet. Sjöstedt håller en lågmäld och problematiserande ton i den vänliga utfrågningen som bl a rör svensk trupp i Afghanistan, vapenexport, NATO-medlemskap och svensk lagstiftning kring tortyr. Utfrågningen kommer i ett annat ljus när det visar sig att Ohly vid sidan av en kort sekvens om ”Ship to Gaza”  inte nämner de internationella rättvisefrågorna alls i sitt tal.

Lars Ohly levererar ett potpurri av vänsterpartiets politik där publiken knappt hinner känna igen melodin innan han övergått till något annat. På slutet blir talet närmast en katalogaria över alla politiska beslut och åtaganden som måste göras, men utan konkretion. Talet börjar dock med en defensiv inledning där insikten om att det inte går så bra för vänstern dominerar. Lars Ohly påpekar att utan vänsterpartiets kampanj mot vinster i välfärden hade folkpartiets Jan Björklund aldrig talat om att begränsa vinsterna i friskolor och inom privat organiserad vård. Och det är säkert rätt. Men varför kan inte vänsterpartiet casha in den frågan? Jo, menar Ohly för människor tror inte att V är ett ekonomiskt ansvarigt parti. Och vecklar sedan in sig i att det är partiet visst.

Lars Ohlys bästa retoriska poäng är när han menar att vänstern inte ökar trots ökade orättvisor eftersom regeringen fått oss alla att tro att vi skall kunna överklassliv med betald städhjälp i ägd bostad, med låga skatter, egen sjukförsäkring och låga räntor – bara vi inte tänker på de andra. En politisk vision som underminerar vänsterns möjligheter till kollektiv mobilisering.

Lars Ohly verkade lite trött ikväll i sitt tal. Applåderna satt inte riktigt där de skulle för han vågade inte riktigt vänta in dem. Vågar han ta en fight med Jonas Sjöstedt om partiledarskapet med risken att splittra partiet och förlora presumtiva sympatisörer? Eller kastar han in handduken redan i höst? Den som lever får se.

Läs också DN debatt idag om vikten av att hitta en rödgrön linje om jobbskattefrågan.

En statsman håller tal? Reinfeldt i Almedalen

Fredrik Reinfeldt imponerande nog inte på sina väljare i kvällens Almedalstal. En medelålders man med allianstycke – att döma av munderingen – väste irriterat efter talet till sitt kvinnliga sällskap ”så mycket tomt prat, så mycket ord om ingenting”. Men så var det nog inte meningen heller. Reinfeldt gör inte särskilt mycket för att bli omtyckt av alla, ändå har han lett Moderaterna till det att vara det ledande borgerliga partiet i Sverige, för att inte säga det ledande partiet i största allmänhet.

Fredrik Reinfeldt såg lycklig ut när han strax före talet tillsammans med Anders Borg hälsade på Jesse Jackson som är i Almedalen för att beskåda vad som kan beskrivas som en demokratifest. Reinfeldt såg avväpnande glad ut och Jesse Jackson klappade vänligt Anders Borg på skuldran. Men kanske såg man också skillnaden mellan dem. Där Jesse Jackson är en man som skapat historia (och jag många andra känner kraften strömma runt karl’n) där har Fredrik Reinfeldt en bra bit att gå – trots hans enorma betydelse för svensk borgerlighet.

Reinfeldt talade demografi, han talade global tillväxt och marknadsekonomi. Han hyllade såväl demokrati som kapitalism och hans tal kunde ha haft titeln ”Dy nya sköna värld”. Han ställde stora frågor om hur vi klarar välfärden i framtiden och hur resursfördelningen skall genomföras i en värld som växer inte bara i ekonomi utan också i antalet människor. Några svar hade han inte, men syftet var nog snarare att visa att regeringen visst inte bara tänker på jobbskatteavdrag och sjukförsäkring utan på de STORA frågorna. Men, som min författarvän påpekade, orden kultur, religion, andlighet, omsorg eller kärlek nämndes inte. Kanske är det så svenska medborgare vill ha sin statsminister?

Fredrik Reinfeldt jobbar hårt på att bli en statsman, en som likt de Gaulle svävar lite ovanför partipolitiken. Men de Gaulle hade lett det franska motståndsrörelsen genom ett krig. Och Jesse Jackson deltog i de första medborgarrättsmarscherna i Alabama på 1960-talet. Säga vad man vill om den svenska alliansregeringen men riktigt den nivån kan man inte säga att de ideologiska förändringarna av partierna, arbetslinjen eller jobbskatteavdragen har.

Men, en sak är klar, underskatta inte Reinfeldt. Han vet precis vad han gör, och han känner sina väljare. Huvuddelen av dem stod inte framför scenen i Almedalen ikväll.

Läs också regeringens initiativ på DN Debatt om en framtidsutredning.

Vill de politiska partierna bli relevanta igen för medborgarna?

Tre partier kämpar i motvind i opinionen. Tre partier som varit betydligt större i val än de blev förra året och tre partier som (självklart) anser sig ha något att tillföra svensk politik. I alla tre har partiledarbyte varit på tapeten, liksom en rad andra åtgärder.

Centerpartiet skall nu verkligen byta partiledare, något som verkligheten gjort klart långt innan det blev ett offentligt beslut från Maud Olofsson. I Vänsterpartiet har partiledarfrågan varit uppe men Lars Ohly anser sig inte förbrukad trots ett antal förlustval sedan han tillträdde 2004. Och hos Kristdemokraterna är Göran Hägglund ofta ifrågasatt men kritiken faller på en brist på trovärdiga utmanare.

Inom Vänsterpartiet finns en tilltro till den demokratiska centralismen, något som märks i en del försök att få partiet att växa genom bättre efterlevda kongressbeslut och ansande av den omfattande kongressagenda. Hos Centerpartiet tycks finnas en önskan att trots Maud Olofsson gedigna ideologiska kursändring åter ta upp ideologin till diskussion i syfte att återvända till något genuint centerpartistiskt. Och bland kristdemokraterna avkrävs partiledaren mer profil samtidigt som de gamla profilfrågorna skall tonas ned.

Jag tror att partierna, trots ytterst goda intentioner hos alla ovannämnda partiföreträdare, letar på fel ställe. Det går inte att undvika den gamla goda historien om mannen som letar i belysningen under gatlyktan och när han får frågan om han verkligen tappade sina nycklar just där svarar att ”nej, men det är ljusast här”.

Partierna har vuxit ihop med statsapparaten på ett sådant sätt att de för medborgarna håller på att bli mer av emblem än engagerande organisationer. Inget tyder på att vårt politiska intresse, engagemang eller kunskap har försämrats men samtidigt tappar partierna medlemmarna, dvs de gamla försvinner och få nya tillkommer. Då och då får något av partierna en tillströmning, nu Vänsterpartiet och tidigare t ex Kristdemokraterna, men trenden är tydligt nedåtgående.

År 2009 hade Vänsterpartiet 8700 medlemmar – år 1968 var det drygt 16000. Centerpartiet hade 2009 dryga 37000 medlemmar mot 178000 år 1968! Kristdemokraterna, som bildades så sent som 1968,  är de enda av ovannämnda som legat stabilt sedan 1975 med runt 22-24000 medlemmar. Också övriga partier tappar medlemmar.* Frågan är då om receptet för partierna att bli angelägna för medborgarna verkligen är att ytterligare stärka partikaderns makt över partiet, genom ökad centralisering, ökad ideologisk renlärighet och ökad ledarstyrning?

Jag tror ju förstås inte alls det, annars hade jag knappast skrivit den här posten. Jag tror att partierna måste söka nya och andra vägar att närma sig medborgarna om de vill växa, bli relevanta och fortsätta utgöra länken mellan medborgarna och de politiska besluten. Det finns också många goda initiativ, men från partiledningarnas håll satsas det hellre på image, retorik, information, strategikonsulter och PR. Jag tror att dagens kunniga och engagerade väljarkår är rätt trötta på partier som betraktar dem som idioter. Och jag tror att som partierna ropar får de svar – ju mer politik blir en fråga om mer i plånboken för att öka den personliga friheten desto mer kommer väljarna också att vända den organiserade politiken ryggen. Partierna tycks ju arbeta för att göra politiken onödig. Partierna göder en egoistisk populism. Låt ögonen vila ett ögonblick på Grekland av idag så ser vi vart det leder.

I min och Ulf Bjerelds bok ”Den nödvändiga politiken” för vi fram ett antal förslag för en förnyelse av partierna. Dessa är inte alls tillräckliga men det är ändå ett avstamp: ta bort partistödet eller förändra det och kräv offentlighet på alla privata bidrag, gör det lättare att bli medlem och lämna partiet, låt medlemmarna forma partiets policy där de själva verkar och skapa tajta band med organisationer i det civila samhället. Ytterligare förslag från min egen fatabur är att alla medborgare måste vara medlemmar i något parti, att alla medborgare någon gång måste ha ett offentligt uppdrag via ett parti, att likt Piratpartiet låta ett på förhand bestämt mindre antal medlemmar agera i partiets namn när de samlas, att utnyttja de sociala medierna till samtal och aktioner – inte till propaganda och pressmeddelanden och att skapa många fler sidoorganisationer som inte kräver medlemskap i moderpartiet. The sky is the limit. Kom gärna på fler! Partier är livsnödvändiga i en demokrati som vår.

Vilka samhälleliga organisationer växer idag: Piratpartiet har efter fem år lika många medlemmar som Centerpartiet har idag, de politiska ungdomsförbunden tycks ha en liten uppåtgående trend, SACO ökar (särskilt yrkesförbunden) och mitt intryck är (kom gärna med fakta) att föreningar som Djurens Rätt och Svenska Naturskyddsföreningen växer. Vad förenar dessa? Kanske en individualistisk syn på engagemang, ingen partipiska, en öppen och modern attityd till gräsrotsengagemang via sociala medier och tilltro till och blick för varje enskild person särskilda kompetens.

Det enda jag vet är att mer centralisering, med ideologiskt programarbete från partikadern och ökad fokus på partiledaren inte leder fram till vitala partier. Inte heller är geografisk fördelning av partistyrelseposter och avundsjuka på att någon som inte kaffekokat sig upp i organisationen får en framskjuten placering något bra recept.

 

*Nya medlemssiffror via SvT, gamla via min och Lars Svåsands antologi ”Partiernas århundrade. Fempartimodellens uppgång och fall i Norge och Sverige” om partiutveckling under 100 år i Norge och Sverige.

Debatt om religionens roll

Idag följer författaren, skribenten och läkaren Per Christian Jersild upp min essä om religionens roll i ett framtida globalt samhälle på DN Kultur. Han skriver bl a att

Demker skriver att det är formerna för samverkan mellan religion och politik som bör diskuteras – inte förekomsten av religionen i ett samhälle. Varför inte också det senare? Att det inte existerar något sekulärt samhälle kan hon ha rätt i – och därmed inget ”postsekulärt”. Men en sekulär stat är något helt annat än ett sekulärt samhälle och borde vara ett mål att sträva efter. Och varför får inte religionens kärna – tron – tas upp?

Mitt huvudsakliga svar går ut på att det isärhållande av religion och politik Jersild förespråkar i sig är både obsolet och får andra konsekvenser än de Jersild önskar:

Att religion och politik är omöjliga att skilja åt är inte detsamma som att all samverkan är god för en demokratisk utveckling. Tvärtom har till exempel Norris och Ingelhart i sin studie ”Sacred and secular” (2004) visat att det är en konservativ och fundamentalistisk variant av religion som ökar mest i världen. Men precis som Duffy Toft, Philpott och Shah visar i ”God’s century” (2011), så kan detta mycket väl ses som effekten av ett tillkortakommande hos den liberalism och kulturradikalism Jersild ihärdigt försvarat under många år.

Läs båda debattinläggen här.

Religionens spridning har gynnats av globaliseringen

Jag skriver idag i DN om den nya boken ”God’s century. Resurgent religion and global politics” Monica Duffy Toft, Daniel Philpott och Timothy Samuel Shah (W.W. Norton & ­Company) New York/London 2011. Jag skriver bl a att:

Religiösa aktörer – både individer och gemenskaper – har inte alls hindrats av moderniseringen och demokratiseringen i världen. Tvärt­ emot den så kallade sekulariseringstesens anhängare har religiösa aktörer och religiösa värdesystem tjänat på globalisering, demokratisering och modernisering av kommunikationsteknologin. Genom den kommunikationella revolutionen som tog sin början runt 1970 har kontakter och nätverk underlättats, budskap kan spridas på internet och samverkan mellan olika aktörer på olika platser har underlättats. Religiösa aktörer har genom att vinna ett ökat oberoende från staten kunnat befrias från dogmer, traditioner och hierarkier för att i stället utveckla nya – ofta individualistiska – identiteter.

Läs hela artikeln här.

Inte Koljonens fel att det finns RUT-avdrag

Johanna Koljonen har fått utstå spott och spe för sin kolumn i DN om städning. Åsa Linderborg skrev i Aftonbladet att ”(V)arje skattesubventionerad hjälp i det privata innebär minskade resurser till något gemensamt.” och menade då att Koljonens städerska finansierades med hjälp av RUT-avdrag. Diskussionen om Koljonen, RUT-avdrag och städning har löpt vidare.

Johanna Koljonen nämner ingenting om RUT-avdrag i sin kolumn. Varför Åsa Linderborg m fl ondgör sig över att Koljonens städerska tar resurser från det gemensamm begriper jag därför inte. Det är regeringen som skall stå till svars för att man lägger skattemedel på att subventionera Koljonens städerska. Det blir en väldigt moralistisk diskussion om vi avkräver varje individ ett val som innebär att exkludera sig från de principer som beslutats av en legitim Riksdag. Jag gillar inte heller RUT, jag tycker t o m att det är helt fel att subventionera en bransch som jag inte kan se är den som skall bidra till vårt samhälles utveckling, dynamik och förbättring. Jag tycker det är fel att subventionera restaurangnäringen också, inte heller den tror jag bidrar till något annat än känslan hos en storstadsmedelklass att befinna sig i en ”kontinental” miljö. Restauranger, städfirmor och hantverkare skall såklart berättigas på sina egna meriter, sin kompetens och på den efterfrågan på deras tjänster som finns. Det är mycket mer marknadsekonomiskt logiskt – och konsistent med borgerlig ideologi – att sänka skatten för alla om man vill gynna den enskildes möjlighet att efterfråga sådana tjänster, än att subventionera en bransch.Nu gör regeringen dessutom båda sakerna vilket leder närmast till en ”överhettning” och konstlad tillväxt i denna bransch.

Jag delar helt Linderborgs uppfattning att det är den gemensamma sektorn som behöver stärkas, ”branscher” som skola, vård och omsorg behöver vårt gemensamma stöd.

Men vad Koljonen talar om är en slags identitetsförändring, en förändring hon inte känner sig alldeles hemma i. Som klassresenär känner jag mycket väl igen detta. Det är en smärtsam insikt om samhällets skiktning, det vi vanligen kallar klass-samhälle.

Konsument, kund eller medborgare?

Individens relation till auktoritet är en avgörande fråga för statsmakten. Statens våldsmonopol är en symbol för den yttersta makten och innebär att individen någonstans vid vägens slut måste underordna sig en makt även mot sin egen vilja. Om vi än kan överklaga och få rättelse i efterhand (åtminstone i princip). I en demokrati är statsmakten utbytbar och relationen mellan stat och och individ skall förstås i termer av medborgarskap.

Medborgarskapet bör ses som en delaktighet i samhället, det hörs ju också i själva ordet med-borgarskap. Och termen borgarskap kommer ju från kontinentens benämning på medelklassen, särskilt den i städerna. Alltså den grupp i samhället som vare sig var bönder eller adel. Begreppet uppkom i europeisk politik i samband med 1700-talets liberala revolutioner vars syfte var att göra slut på enväldet och ge individerna större inflytande över samhällsutvecklingen. Medborgarskap är en frukt av ett demokratiskt tänkande, men innan demokratin stelnat i den form den har t ex i Sverige idag. Medborgarskapet är på sätt och vis demokratins grundidé, precis som på den atenska stadsstatens tid (men då var bara fria män medborgare).

I en mer eller mindre patriarkal ordning kan medborgarna ses som en grupp som skall få det bättre, som skall sörjas för och vars kollektiva nytta skall ökas. Så såg det länge ut i Sverige under efterkrigstiden, men i dagens individualiserade samhälle är den attityden inte längre möjlig. Istället har vi nu politiska ledare som ”lyssnar” på folket, som tittar på opinionsmätningar, som vill maximera friheten för individen och som i viss mån spelar ut olika typer av populistiska kort.

Termen ”kund” dyker numera upp allt oftare för att beskriva medborgarens relation till statsmakten. Det är följdriktigt eftersom stora delar av statens uppgifter numera utförs av olika typer av privata eller offentligägda ”bolag” eller företag. Och är man kund i en bilaffär eller en servicebutik så är man naturligtvis också kund i en vårdcentral eller skola när denna ägs av ett ”bolag” av något slag (oavsett att dessa s k bolag ofta är konstruktioner av offentliga aktörer). Marknadsmekanismerna anförtros privilegiet att förse oss med allmän service och rättigheter som tillerkänns oss som – just det, medborgare.

Men en kund har ju trots allt makt – kunden röstar inte i valurnan utan med fötterna. Om jag blir illa behandlad i en bilaffär eller om servicebutiken inte har det jag efterfrågar så går jag någon annanstans. Och jag är helt fri att förtala butiken så mycket jag vill i syfte att den skall gå i konkurs om jag tycker det är en dålig butik. Men om inte bussen håller måttet kan jag inte ta en annan. För jag har inte valt ”bolaget” utan den sträcka jag skall åka. Och när min läkare förlorar upphandlingen med landstinget så anvisas jag bara en annan, den som vann upphandlingen.* Marknadskrafterna verkar alltså på den aggregerade nivå, mellan landsting och vårdgivare/kollektivtrafik, men inte på den individuella nivån, mellan mig och vårdgivare/kollektivtrafik. Jag blir stående på hållplatsen och jag blir anvisad en ny läkare (visst kan jag välja, men inte den jag var nöjd med).

Medborgaren har därmed reducerats till konsument. Hon får hålla till godo med det som upphandlats av överheten. I skolorna i Halland får barnen äta kött från djur som levt under mycket sämre djurskyddsbestämmelser än i Sverige. Jag får hoppas att den nya doktorn är lika bra som den förra och jag får vänta tills bussen kommer. Och det är litet svårt att sätta upp ett eget elnät så att man kan byta elnätsdistributör.**

Jag är inte ens kund, jag har blivit en konsument som stillatigande får acceptera de val som någon annan gjort åt mig.

Medborgarskap är något vackert, medborgarskap är en relation till den makt som styr, en relation som innebär ömsesidiga förpliktelser. Jag vill vinna mitt medborgarskap åter!

*Man kan gå till läkare som inte ingår i sjukförsäkringssystemet, men det kostar skjortan. Och man kan inte dra av det på skatten, om man säger så…

** Flera av dessa exempel rör s k naturliga monopol och andra rör kollisioner mellan intressen, vilka i det nya konsument-samhället löses juridiskt och inte politiskt.