Etikett: politik

Politisk styrning och finanskris

Politisk styrning är ett brännbart ämnet. Arbetarrörelsens forskarnätverk anordnade idag tre seminarier på detta tema som behandlade styrning per se, finanskrisen samt klimatfrågan. Bland de medverkande politikerna – Morgan Johansson, Leif Pagrotsky och Anders Ygeman – skönjdes en trötthet på allt tal om politikens begränsningar. Morgan Johansson gjorde t o m om Internationalens ord till ”Upp till kamp emot den självpåtagna maktlösheten!”. Även hos Pagrotsky märktes en tilltro till politiken där marknaden reduceras till den viktiga plats den har, som ett medel. Någon ideologisk hållning till detta redskap ville inte Pagrotsky redovisa. Däremot uttryckte han förvåning över att ingen gruppering velat överta den internationella ledartröjan efter USA. Hans profetia var helt enkelt att USA kommer att ersätta USA som världsmakt. Men nu med Obama i spetsen.

Carl Tham, som deltog som moderator och inledare, påpekade också mot bakgrund av sin politiska erfarenhet att vi borde vara mera noga med att skilja på de politiska konsekvenser som globaliseringen drivit fram och de konsekvenser som den egna politiken drivit fram. Flera talare betonade att finanskrisen inte så mycket var en effekt av en global ekonomisk turbulens utan av olika nationella brister i nationell ekonomi. Visserligen har dessa bristers effekter blivit globala, men det är trots allt i nationellt politiskt och ideologiskt agerande som det hela har sin början.

En form av förklaring gavs av den ekonomiska panelen där det påpekades att aldrig har den finansiella sektorn haft så stor andel av den produktiva ekonomin som nu. Sedan 1929. På samma sätt hade aldrig Harvard Business School för något år sedan aldrig haft så många utexaminerade studenter som gick direkt till Wall street. Sedan 1929.

Och avslutningsvis konstaterade alla att vänsterns lösningar lyser med sin frånvaro.

Skam fungerar inte som politiskt verktyg

Ikväll deltog jag i en debatt i ABF-huset under rubriken ”Skuld och Ansvar i politiken” tillsammans med Sverker Gustavsson, Barbro Hedvall och Carl Tham. Fabian-salen var i stort sett fullsatt och för ovanlighetens skull var det en hygglig andel kvinnor där. Politikseminarierna på ABF-huset brukar alltid locka en oerhört manligt dominerad publik.

Jag pratade om att skam och skuld inte är samma sak. Skuld är individuell och hänger samman med ansvar – medan skam är kollektiv och hänger samman med status. Därmed är slutsatsen att skuld fungerar i politiken men knappast skam. Våra institutioner är uppbyggda kring ansvarsutkrävande inte kring frågan om ära, heder och skam.

Tillsammans med mina med-debattörer lyfte jag fram statens försvinnande som ett kraftfullt problem för ansvarsutkrävandet, och menade att både bonushysteri och skambeläggande i den offentliga sektorn kan kopplas till utförsäljningen av staten eller riket, ett ord som Carl Tham fann särskilt vackert. Med allt fler aktörer som underkastas avkastningskrav och begränsade uppgifter så ökar incitamenten att lägga på extra-löner och pensioner. Som Barbro Hedvall påpekade finns det ju inte längre någon ägare som kan sätta stopp. Ägandet är upplöst i fragment.

Carl Tham kryddade debatten med att diskutera hur företaget Samhall genom att åläggas avkastningskrav inte kan anställa dem för vilka det skapades. Och han berättade historien om en kvinna som blivit avstängd från A-kassan eftersom hon spelar fotboll på kvällarna….Hon stod då inte till arbetsmarknadens förfogande. Tham undrade lite stillsamt om man får gå på bio om man är arbetslös?

Intressant? Läs mer om politik och demokrati.

Littorin har inget att säga

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin intervjuades i går av Tomas Ramberg i Ekots Lördagsintervju . Littorin hade mycket svårt att förklara hur det kan vara regeringens förtjänst att 180 000 färre än i september 2006 fanns i ”utanförskap” under högkonjunktur medan det inte alls är regeringens ansvar när mer än 100 000 fler är i ”utanförskap” under lågkonjunktur.

Han kunde inte heller förklara logiken i det är så ”oerhört dyrt” att höja taket i A-kassan via skatten men inte alls var dyrt när varje löntagare tecknade en tilläggsförsäkring via facket. Förklaringen, som Littorin inte vill kännas vid, är att via skatten så gäller det alla, via tilläggsförsäkring gäller det dem som redan är socialt förankrade, har inkomst och fär försigkomna nog att tänka på en framtida arbetslöshet. Att det blir dyrt via skatten är alltså för att det gäller generellt. Så mycket för den generella välfärd som Littorin började med att förklara sig lojal till.

Hammarberg frågade hur regeringens uppfattning att Sverige är ovanligt väl rustat för att möta krisen kan vara förenligt med Littorins uttalande att svensk industri så exportberoende att vi är mer sårbara för krisen än något annat land.  Svaret är att ”vi har de resurser vi har” och att vi måste ha ”ordning och reda i Sveriges finanser”…

Den ”aktiva arbetsmarknadspolitiken” ges också en helt ny innebörd av arbetsmarkandsministern, ”aktiv” innebär att det är den arbetslöse som är aktiv! Att bara några få procent av de arbetslösa i ungdomsgarantin får utbildning trots att det kallas ”aktiv arbetsmarknadspolitik” är inget begreppsligt problem eftersom ”aktiv arbetsmarknadspolitik” innebär att det är den arbetssökande som skall vara aktiv och söka jobb. Hur ser då den icke-aktiva arbetsmarknadspolitiken ut?

När Littorin skulle förklara varför konsumtionen sjunker trots alla de skattesänkningar som inkomsttagarna fått säger han (två gånger för säkerhets skull) att det kan bero på att man väntar med att ”köpa en ny bil” eftersom det kanske blir ”billigare” sedan. Vilken värld lever Littorin i? För de som varslats eller redan fått lämna sin jobb blir det ingen ny bil vare sig nu eller sedan. De som kan kalkylera med sjunkande priser är knappast de som drabbas av krisen, men kanske just de som fått de största skattesänkningarna.

Littorin hade också svårt att helskinnad ta sig förbi floskler som ”långtidsparkering”, ”trolla med knäna”, ”generationsskifte” och ”track record”. Han hade inte heller någon vidare hand med fasta uttryck som ”att man biter sig i svansen” och ”tar skeden i vacker hand” (”det kommer att bita dem i svansen” och ”vi får ta sleven i vacker mun” i Sven Otto Littorins tappning.)

Sven Otto Littorin gjorde ett flertal inkonsistenta uttalanden i samma intervju, han svarade med ytliga floskler på seriösa frågor och han hade faktiskt inte ett enda politisk lösning att komma med – vid sidan av att varje individ skall teckna en tilläggsförsäkring för högre A-kassa och vara aktiv om man väl blir arbetslös. Littorin utvecklar ett eget nyspråk likt Storebrors i George Orwells ”1984”.

Regeringens arbetsmarknadspolitik är allt annat än aktiv och den är likaså allt annat än generell. En framsynt arbetsmarknadspolitik hade inte prioriterat sänkta arbetsgivaravgifter för McDonalds, städavdrag för övre medelklassen och försämrad vuxenutbildning. En framsynt arbetsmarknadspolitik hade nyttjat Sveriges stora försteg på nätet, skapat starka incitament för utveckling av alternativ energi och byggt ut möjligheterna till utbildning och kompetensutveckling för vuxna. Därutöver hade man haft en A-kassa som gett trygghet för vidareutveckling och en sjukförsäkring som inte slutade med en giljotin.

Intressant? Läs mera om Sven Otto Littorin, arbetsmarknadspolitik och regeringen.

Dagens skola är bra – men behöver individualiseras

I skolan finns det disciplinproblem säger skolminister Jan Björklund. Han fick lägga ut texten i P1 både i morse och på eftermiddagen och betonade då extrema händelser som t ex när Gustaf Adolfs-skolan i Malmö fick stängas för mer än två år sedan. Björklunds svar – oavsett fråga – har varit hårdare tag. Det senaste förslaget är att elever skall kunna stängas av från grundskolan i upp till två veckor på ett läsår. Lärarna måste få ”befogenheter” säger Björklund.

Modet med byxor som ramlar nedanför rumpan kommer från fångar på amerikanska fängelser som inte får ha livrem. Det som är riktigt coolt är det som är förbjudet. För killar på glid (som man sa förr) kommer det att bli supercoolt att bli avstängd från skolan.

I min högstadieskola Sörgårdsskolan i Mölndal (syns på bilden ovan) hade vi de problem som var vanliga på 1970-talet. Några av dem kan studeras genom att titta på TV-serien Lära för Livet. Det var skolk, det var uppror mot lärare, det var rökning och alkohol, det var hasch och det var slagsmål. Men inget av detta föranledde några drastiska åtgärder. Istället var det enskilda samtal, stödundervisning och ett visst överseende som var modellen. Plus en och annan riktigt bra och auktoritativ lärare som ingav förtroende och värme. Jag insisterar på att med kontroll för det samhälle vi levde i var problemen i skolan vare sig värre eller färre än idag.

Familjens tre barn har alla passerat genom skolan av modernare snitt – den siste lämnade gymnasiet 2006. De har alla gått i kommunala skolor. I inget fall har ”disciplinproblem” varit centrala. Vid ett par tillfällen ingrep skolan/lärare, i båda fallen på utmärkta sätt. Vid alla föräldrasamtal var kontakten god och bilden av prestationerna helt klar. Dagens skola är på det stora hela mycket bra!

Vad jag vill säga är diskussionen om skolan börjar i fel ända. I akademisk undervisning upplever många universitetslärare som jag att studenterna inte är tillräckligt vana att ta eget ansvar, att vårda sin talang, att fokusera på kunskapsbearbetning och att utveckla sin språkliga förmåga inom en akademisk ram. Jag tror det beror på att skolan inte hängt med i den snabba kunskaps- och begåvningsutveckling som ägt rum. Dagens 20-åringar är intelligentare, mer begåvade, mer talangfulla och mer emotionellt mogna än tidigare generationer (precis som de alltid är) men nyheten är att alla skall idag igenom tolv års enhetsskola.

I mitten av 1950-talet var ca 30 000 personer studerande vid universitet och högskolor. År 1947 tog mindre än fem procent av landets ungdomar studenten. Idag finns de nästan 400 000 studenter som läser på universitet och högskola och så gott som alla ungdomar ”tar studenten”. Naturligtvis är skolan inte alls densamma som förr.

Men skolpolitiken fokuserar bara på gamla medel som betyg, prov, disciplin och lärares befogenheter. De frågor vi borde ställa är vilken skolan funktion är och bör vara för en hel generation, om unga vuxnas utveckling, om kunskapssyn och social träning.

Jag tror att undervisningen bör individualiseras. Upplös klassundervisningen, arbeta med eleverna som om de hade de talanger och den begåvning de har, lär dem att tävla med sig själva och inte varandra, förlös deras kreativitet, skratta inte med i dumma skämt, visa att det är allvar som gäller, jobba med var och en som behöver det. Avskaffa läxor och betyg. Gör skoldagar till arbetsdagar med handledning och eget arbete. Satsa mest på de som behöver mest stöd – det kallas solidaritet och borde ersätta rättvisa som begrepp i skolan.  Använd helt enkelt en akademisk pedagogik – dagens ungdomar fixar det. Och dessutom förhindrar man brottskarriärer och stöttar unga som saknar vuxna förebilder.

Men det kräver pengar. Mycket pengar. Och det kommer inga kommuner att vilja ge i dessa tider.

Intressant? Läs mer om skolan, Jan Björklund, pedagogik.

På vilket sätt behöver vi Sverigedemokraterna?

Sverigedemokraternas ursprung i den rasistiska BevaraSverigeSvenskt-rörelsen (BSS) flyter nu åter upp genom P1-programmet Kalibers wallraffande granskning.

Jag tycker inte det är något oväntat som hörs på de inspelningar som förmedlas och inte heller är jag förvånad över SD:s problem med att få styr på en hel del av sina medlemmar och förtroendevalda. Ett partis födelsemärke tenderar att följa det. SD härstammar, till skillnad från högerpopulistiska partier som t ex Dansk Folkeparti och norska Fremskrittspartiet, från en svensk rasistisk rörelse. Möjligen har det faktum att Danmark och Norge var ockuperade av nazisterna haft en betydelse för hur deras missnöjespartier formerats.

Vad som skrämmer mig är dock när etablerade journalister påstår att Sverigedemokraterna pekar på viktiga problem med invandringen som t ex bostadssegregationen. Jag blev mycket förvånad över att i gårdagens Medierna höra journalisten Ulrika By på DN ge Sverigedemokrater, vilka uttrycker sig ”på gränsen till rasistiskt” som hon säger, beröm för att de påpekar att det  ”är ett problem att vi har hårt segregerade bostadsområden” där det ”utvecklas en utanförskapskultur” och att ”vissa kulturer har en annan syn på våld”.

För mig är det  ett mycket märkligt påstående, särskilt från en journalist. På vilket sätt behöver det svenska samhället Sverigedemokraterna för att veta att bostadssegrationen är ett problem? Alla svenska parlamentariska partier har för länge sedan insett att bostadssegregation och diskriminering är en viktig orsak till invandrade människors svårigheter att etablera sig i Sverige. Ingen behöver SD för att förstå det. Problemet är att implementera goda lösningar.

Det blir lite som att ge Kim Il Sung förtjänsten av att påpeka att USA:s kärnvapen är ett hot eller Sovjetunionen förtjänsten av att påpeka att kapitalismen har avsigsidor.

Intressant? Läs mer om Sverigedemokraterna

Moderaternas skicklighet vinner i längden

Moderaterna har nog just nu Sveriges politiskt skickligaste partiapparat.

All statlig makt centraliseras nu. Kulturutredningen vill t ex att en massa myndigheter skall gå upp i en enda. Djurskyddsmyndigheten lades ned och inordnades i Jordbruksverket och Integrationsverket försvann och vem som gör deras jobb kan man ju fundera på. Flera har vittnat om en myndighetsslakt där allt fler beslut skall fattas på en allt mer central nivå (vad tycker egentligen Kd om det, ingen subsidiaritetsprincip där inte).

Samtidigt sprids ansvaret för genomförande ut på en mängd privata och andra aktörer. Bilprovningen skall flyttas bort från staten och avregleras och järnvägen skall avregleras helt och hållet för att ta två aktuella exempel. Skolorna privatiseras och där är det bara folkpartiet som vill centralisera. Vården avregleras i enormt snabb takt, särskilt i Stockholm.

Modellen är klar – makten centraliseras och läggs under regeringens kontroll medan ansvaret fördelas ut på aktörer på lägre nivå vilka är utbytbara och lever på marknadens villkor.

Moderaterna är mycket skickliga i att få genom sin politik. Det beror på förmågan att vänta och förmågan att tänka strategiskt. Kanske är alliansregeringens mandatperiod första gången borgerliga partier verkligen sätter en politisk vision i verket, en vision som inte bara är en motbild till den socialdemokratiska staten.

I en studie som publicerars i sommar i International Review of Sociology – tillsammans med fil dr Göran Duus-Otterström – belägger vi att det är moderaternas kriminalpolitik som nu genomförs. De har slagits för den sedan 1969. Uthållighet är en dygd.  På samma sätt lyckades moderaterna genomföra sitt förslag att Sverige skulle bli EU-medlem, vilket egentligen var den enda utrikespolitiska fråga de var engagerade i under 1970- och 1980-talen. Om detta kan man läsa i min och Ulf Bjerelds bok ”Utrikespolitiken som slagfält” från 1995 (Nerenius & Santérus).

En vision, en förmåga att vänta och en organisation som gör det möjligt att hoppa genom möjligheternas fönster när det öppnas – det är nödvändiga villkor för ett parti som vill ha inflytande idag.

Intressant? Läs mer om Fredrik Reinfeldt och Anders Borg

PS. Dagens demoskopmätning (090404) stärker resonemanget ovan. DS

Öppet brev till Ulf Adelsohn

Hej Ulf!

Jag tror att du vet om att du är uppskattad bland många som kanske inte var riktigt lika glada i dig när du var partiledare för de gamla Moderaterna på 1980-talet. Men eftersom jag tycker att vi är dåliga på att berömma varandra och ge några uppskattande ord – som nästan alla människor faktiskt blir glada för – så tänkte jag att nu, nu när du faktiskt tagit en ideologisk strid i en fråga jag tycker att jag begriper något om, då skall jag skriva det här brevet till dig.

Du har som styrelseordförande i SJ inte bara sagt att du tycker att den snabba totala avregleringen av järnvägen i Sverige är förhastad, du har också sagt att ditt motstånd grundas på ideologiska skäl. Fascinerande med tanke på att centerpartisten Per Ankersjö skriver att de som vill ha kvar SJ:s monopol gör det just av ideologiska skäl eftersom

(m)an gillar monopol och statligt ägande helt enkelt. Man blundar för faktumet att SJ missar alla möjligheter att ta marknadsandelar från flyget i klimatracet och bara gör sina kunder förbannade.

Men du Ulf, du säger att du värnar SJ eftersom du tycker att staten skall stå för vissa grundläggande samhällsfunktioner som t ex polis, rättsväsende och infrastruktur. Precis den grunden hade de politiker som instiftade monopolet för att få slut på alla privatbanor med olika spårvidd och t o m olika tid (sic). Och såvitt jag vet var det just första kammaren som var drivande i den moderniseringsprocessen. (Om detta har docenten i historia Torbjörn Nilsson skrivit i sin bok ”Eliten svängrum” 1994). Dåtidens höger hade således en idé om att nationens välstånd ökade om man centraliserade infrastrukturen för gods- och persontrafiken.

Ankersjös, och många andras, kritik är absurd. Han skriver att det är så ”dyrt” att åka tåg och att det är ”200 kronor billigare” att flyga samtidigt som han anklagar SJ för att inte ta marknadsandelar ”i klimatracet”. Antagligen har han inte varit ute i god tid eftersom priset är mycket lägre om man köper tidigt. Det verkar helt enkelt som de marknadsanpassade priser som ni i SJ infört kanske inte passar Ankersjö och andra liberaler.Det är inte dyrt att åka tåg (snitt 600 t o r Stockholm-Gbg och ibland 100 kronor!), runt 90 procent av alla tåg kommer exakt i tid, de övriga kan var 5-10 minuter sena. Och synpunkten att det skulle vara oflexibelt är obegriplig (om han inte menar spåren!) med tanke på de byteskedjor med taxi m m som erbjuds. Jag har årskort och veckopendlar och har åkt mycket tåg i alla år. Jag känner inte alls igen de bilder av ditt moderna SJ som florerar bland debattörer. Jag tror faktiskt inte att de åker tåg själva.

Statligt ägande är också något som Ankersjö tycker illa om, men tydligen inte om det är andra stater som äger. Deutsche Bahn och Danska Statsbaner är varmt välkomna att konkurrera trots att de är statligt ägda. Om det är någon som är ideologisk driven så är det kommunikationsminister Åsa Torstensson samt Per Ankersjö – att SJ har bland de lägsta priserna i Europa och har ökat sitt kundunderlag dramatiskt under senare år räknas inte. Det som räknas är att SJ är statligt ägt.

Vad som behövs är fler spår så att alla de som vill kan åka och därmed får vi fler avgångar. Att avreglera utan att bygga ut nätet kommer ju bara att öka trycket på befintliga spår och dessutom Ulf, forskning visar att en dominant part har alla möjligheter att köra ut uppstickarna (Professorn i nationalekonomi Mats Bergman har skrivit om detta) om dessa inte är subventionerade. Men risken är ju att både tyska och danska statsjärnvägar är just subventionerade och därmed kan hålla ut mycket längre än SJ i en priskonkurrens, för att sedan höja priset när övriga är borta från marknaden. Det finns mycket forskning som pekar på att Sverige och järnvägen är olämpliga avregleringsobjekt – om man tänker på medborgarnas möjligheter att resa bekvämt till anständiga priser oavsett var man bor alltså. (Den numera pensionerade trafikforskaren  Bengt Holmgren har publicerat en del, dock ej på nätet.)

Jag upphör aldrig att förvånas över att liberalerna inte insett det som du och andra gammelmoderater förstått för länge sedan, att alla företag strävar efter monopol. Just därför måste staten reglera marknaden och ibland själv ha monopol för att försäkra medborgarna om service på de områden som man finner särskilt viktiga.

Jag tycker det är tråkigt att ni nu kommer att tvingas lägga ned en mängd små matarbanor som kunnat användas för att skjutsa in folk till de stora stambanorna. Istället kommer vi att få ett antal Kalle-Anka-företag av den typ som tidigare hade hand om Västkustbanan (det var cirkus det!) eller tunga europeiska statsunderstödda företag med syfte att lägga under sig de lönsamma banorna och därför lägger sig lågt i pris på de små banorna under lång tid.

Jag blir också så ledsen när jag ser människor – som i DN häromdagen – som tror att allt blir så bra med konkurrens: en dam trodde att nu skulle man slippa boka på internet för det var ju svårt, en ung flicka trodde att det skulle bli billigare OCH bättre standard (sic) och en man trodde att nu skulle SJ minsann tvingas se till att hålla tidtabellen. Ibland tror jag att den ”Mosa SJ-kampanj” som pågått i pressen under 2008 nu lett till att människor uppfattar avregleringen som ett slags straff mot ditt och mitt SJ. Som om man säger ”Haha, nu fick ni allt” utan en tanke på att det är vi som passagerare som får det sämre.

Med ökad konkurrens måste priserna ner, alltså sjunker inkomsterna och därmed blir det mindre pengar till biljettluckor och mera bokning på internet. Att något företag skulle kunna sänka priset och samtidigt höja standarden på servicen är så orealistiskt att det inte behöver kommenteras. Att det skulle vara lättare att hålla tiden om man får fler tåg på spåren är helt absurt med tanke på att nästan alla förseningar idag beror på trängsel på spåren.

Du är ju styrelseordförande – och gift med regeringen – och jag önskar verkligen att din ståndpunkt skulle vinna lite mer gehör. Du har under åren utvecklat en pragmatisk sida som jag uppskattar mycket, men tyvärr är det väl de blinda ideologerna på regeringskansliet som styr.

Läste i tidningen häromdagen att gamle SJ-GD:n Lars Peterson hade gått bort. Jag tyckte inte om när han lade ned alla olönsamma banor, men jag känner någonstans att de gamla rävarna som tänkte på kollektivet och allmänintresset i första hand, håller på att gå in i skuggorna. Med dem kunde man gå en holmgång och få tuffa argument tillbaka. Då fick man gå hem och läsa på och komma igen. Med dagens liberaler går det inte att diskutera, antingen får man bara ideologiska svar (om hur det måste vara) eller så blir det ad hominem-argument om att jag är si eller så.

Jag vill med detta brev understödja dina ståndpunkter, uppmuntra dig att stå på dig och kanske framför allt ge en hommage till en verklig pragmatiker som ser till helheten och till det allmänna bästa. Och tacka för alla underbara resor med SJ:  All trevlig personal (en tågvärd lyfte ned min tunga väska i fredags), alla goda mackor, alla lugna stunder på tåget och möjligheten att få lite tid för sig själv!

PS. Ulf är förresten ett fint namn, min man heter också så, synd att så få barn heter det numera. DS

Hälsar

Vänstra Stranden

Intressant? Mer om Statens Järnvägar.

Medborgarskapet bryts ner av målstyrningsmodeller

Jag hörde idag på radio att färdtjänsten i Västra Götaland-regionen nu lagt ut servicen på ett callcenter i Moldavien…och detta trots att andra landsting sagt upp sitt avtal med samma företag eftersom kvaliteten inte varit tillräckligt hög. Varför, kära regionpolitiker, varför??

På sätt och vis vet vi redan svaret. Av ekonomiska skäl. På samma sätt har stora delar av den offentliga servicen slagits sönder, medborgare blivit brukare (efter att ha varit vårdtagare) och närmast monopoliserande vård- och skolföretag har blivit näringslivets nya vinnare.

Det ”virus” som griper kring sig i offentlig sektor är målstyrning eller resultatstyrning. Det är endast om vi önskar maximera det ekonomiska utbytet, allt annat lika, och dessutom menar att de mål som offentlig service har är mätbara som en sådan modell fungerar. Och egentligen vet alla – i alla fall bland samhällsvetare – att grundantagandet är felaktigt. Som Joakim Molander skriver i sin understreckare i SvD häromdagen är det nog det som inte är mätbart som är det viktiga, medan det är det som är mätbart som vi använder som kriterier för kvalitet.

Inom universitetet talas om genomströmning av studenter. Anledningen är att det går att mäta om en student genomfört alla sina kurser med godkänt resultat. Att det skulle råda ett kausalt samband mellan att ha genomfört sina kurser och ha tillägnat sig kunskaper, mognad och bildning finns det ingen som kan bevisa.

Ibland leder målstyrningen till att de egentliga målen försvinner ur sikte – färdtjänstens mål att ge god service åt funktionshindrade, sjuka och gamla människor underordnas ett mätbart mål av andel samtal som får svar inom en viss tid, antal genomförda resor eller antal förflyttade personer. Ingen kan eller kommer att kunna belägga det kausala sambandet mellan hur snabbt svaret i Moldavien kommer och tryggheten i resan till sjukhuset för den senildementa kvinnan i Högsbo. 

Jag tycker det är djupt tragiskt att både den nuvarande regeringen och den f d regeringen har låtit resultatstyrning eller målstyrning genomsyra verksamheten MOT BÄTTRE VETANDE. Inom samhällsvetenskaperna har kritiken, forskningen och artiklarna funnits i minst 10 år! Ändå ser vi inte någon som helst hejd på det fortsatta användandet. Mest beklagligt är att hela vår bild och föreställning av vad det är att vara medborgare förvrids, förflackas och förstörs genom de idéer som resultatstyrningen ger företräde. Ge mig en regering som gör upp med denna förkättrade och förfelade managementideologi.

Läs gärna JoakimMolanders anmälan av förvaltningsforskaren Lena Lindgrens bok i detta ämne.

Läs gärna också min nästan sex år gamla artikel (SvD) i samma ämne, om än med lite annan vinkel.

Direktörer betyder litet eller inget för vinsten

Den senaste veckan har det i nästan alla medier förekommit företagsledare som bett om förlåt, om ursäkt och gjort pudlar. Vi är många i bloggosfären som skrivit om saken, och genomgående är det en (ganska självklar) kritik som förts fram. Och, det är ingen tvekan om det, den kritiken är viktig och korrekt.

Men, de sista dagarna (t ex SvT Debatt torsdag 090319) har kritiken övergått i beteende som förknippas med mobb, pöbel, lynchning och hämnden. En rimlig kritik, buren av medier av alla slag och reproducerad av pudel efter pudel, har övergått i en jakt på blod. När Janne Josefsson läser upp mejl som innehåller förslag till medeltida tortyrmetoder eller när enskilda i Ring P1 jagar upp sig genom att kasta sig från anklagelse till anklagelse mot allt och alla (och påstår att svenskt griskött egentligen är grisar som kokats till döds i Kina…) då får jag en fadd, brun smak i munnen och hör taktfasta steg på gatan. Låt oss därför alla besinna oss lite.

Lönesystem som baseras på tantiem, provision, ackord eller bonus har funnits åtminstone sedan industrisamhället bröt igenom. Själv fick jag en trettonde månadslön när jag arbetade på annonsbyrå på 1970-talet. Men man bör ställa sig frågan vilken som är den förväntade mekanismen mellan den egna prestationen och förtjänsten, det är den avgörande frågan.

När jag arbetade var det helt enkelt en fråga om en patriarkal ordning där den privata arbetsgivaren i sin godhet gav de anställda en del av den vinst som han själv tog del av. Som ett tack för gott arbete helt enkelt. För den som säljer dammsugare är det en tydlig koppling mellan antalet sålda apparater och förtjänsten. Grundtanken är att det är att resultatet är beroende av en förmåga att sälja som är avgörande. I många arbetaryrken har det varit ett sätt att få män (det är i allmänhet de som haft ackord) att arbeta lite hårdare, att utnyttja sina krafter lite extra, och koppla det till kollektivet. När laget kommer längre så blir lönen lite högre. Så skapas en utslagning av arbetskraft i arbetarklassen själv. Grundtanken är nog trots allt att arbetarna är ovilliga och inte tar i om de inte lönar sig. Ingen förväntar sig heller att arbetaren är lojal med sin arbetsgivaren. Tjänstemän hade ju månadslön.

Då återstår frågan, var är mekanismen där Annika Falkengrens prestation förväntas kopplas till SEB:s vinst? Jag menar att problemet med direktörsbonus att de a) tenderar att belöna högkonjunktur och bestraffa lågkonjunktur (som direktören inte råder över) samt b) beslutas av personer som inte själva står för kostnaden.

Om direktörer skall ha tantiem (ety incitamentsstrukturer är starka för alla människor) så skall den kopplas till mätbara och enkla mål som anses viktiga för företaget: egna framträdanden i medierna, trivsel bland personalen på direktionsvåningen, närvaro på kontoret, förmåga att svara på kundernas frågor eller antal arbetade timmar (och då menar jag verkligen arbetade timmar).

Bonussystemet grundar sig på en teori som går ut på att en enskild person har mycket större betydelse för framgång och motgång än vad som är realiteten. Partiledare har mycket liten del i valframgång och valmotgång och direktörer har i realiteten mycket liten del i vinst och förlust. Deras roll är att fatta kloka beslut, förvalta, repoducera, föra vidare och utveckla. Inte göra klipp.

Bonussystem borde vara förbjudet över en viss ledningsnivå i ett företag. Däremot skall de ha mycket bra betalt och inga fallskärmar. Och därmed förväntas vara tillgängliga mer eller mindre jämt.

Intressant? Läs mer om finanskris, bonusar.

Sverige genomgår ett systemskifte

Enligt min uppfattning är det avtal som Metall nu slutit med industrins arbetsgivare första steget på in på en arbetsmarknadspolitisk väg som jag tror leder bakåt. Jag har förståelse för den desperation som fackföreningarna känner inför en regering som står helt passiv inför den ekonomiska krisen. Ministrarna pratar och pratar och pratar, men de gör i det närmaste ingenting alls. I ett sådant chicken-race har nu Stefan Löfvens Metall vikit av, väl medveten om att inte heller de gamla supportrarna i socialdemokratin har lyckats komma med ett enda konstruktivt förslag.

Min uppfattning är att Löfven har fel när han säger att ingen nu yrkesverksam har sett något liknande. Vid oljekrisen 1973-1974 och varvens nedläggning såg vi en ekonomisk kris fullt i klass med den vi ser nu (åtminstone så långt jag begriper mig på den). Ekonomen Lennart Schön skriver i sin utomrdentligt värdefulla bok ”En modern svensk ekonomisk historia. Tillväxt och omvandling under två sekel” (SNS 2000) om 1970-tals krisen som den tredje industriella revolutionen. Schön beskriver hur de fortsatta satsningarna på tung industri i Sverige slog helt fel eftersom oljeprischocken ledde till en strukturkris. Därefter följde en global skuldkris, något somi sin tur ledde till att tyngdpunkten i ekonomin försköts från staten till marknaden (s 442) skriver Schön. Idag talas det om att marknaden har fått alltför stort utrymme, att det är marknadens fria kreditgivning (ssk i USA) som gett oss krisen. Jag uppmärksammade början på krisen i februari 2005 när jag på plats i Chicago följde den första oron för fastighetsbelåningen. Men återkommen till Sverige tittade folk konstigt på mig när jag sa att den amerikanska ekonomin var byggd på kvicksand.

I en strukturomvandling skall gamla produktionssystem slås ut, effektiviseras eller omvandlas. Det är endast på det sättet som landets konkurrenskraft kan upprätthållas internationellt. I en globaliserad värld är det än mer centralt att den processen stöds av statlig arbetsmarknads och utbildningspolitik. I Sverige idag har vi en regering som helt litar på marknadens parter i denna strukturomvandling. Och utbildningspolitiskt är strategin att minska viljan att studera. Som jag ser det innebär regeringens politik att de storskaliga och långsiktigt hållbara ekonomiska och politiska satsningarna uteblir. Landet förväntas blomstra genom fler latte-barer, fler pizzerior, hemstädföretag och ensamföretagare i byggbranschen. Så ser det i stor utsträckning ut i det moderna USA, ett land vars produktivitet, välfärd och effektivitet inte är särskilt eftersträvansvärd.

När inte staten tar sitt ansvar för att leda landet genom en strukturomvandling så får vi en mindre konkurrenskraftig, mindre kunskapsintensiv, mindre teknikutvecklande och mer individualistisk ekonomi. På sikt ger detta lägre skatteintäkter och därmed mindre välfärd. Det skapar större lönespridning, lägre utbildningspremie ochdärmed ökade klassklyftor.

Var det någon som sa att den borgerliga regeringen inte genomför ett systemskifte?