Etikett: politik

Moderaternas skicklighet vinner i längden

Moderaterna har nog just nu Sveriges politiskt skickligaste partiapparat.

All statlig makt centraliseras nu. Kulturutredningen vill t ex att en massa myndigheter skall gå upp i en enda. Djurskyddsmyndigheten lades ned och inordnades i Jordbruksverket och Integrationsverket försvann och vem som gör deras jobb kan man ju fundera på. Flera har vittnat om en myndighetsslakt där allt fler beslut skall fattas på en allt mer central nivå (vad tycker egentligen Kd om det, ingen subsidiaritetsprincip där inte).

Samtidigt sprids ansvaret för genomförande ut på en mängd privata och andra aktörer. Bilprovningen skall flyttas bort från staten och avregleras och järnvägen skall avregleras helt och hållet för att ta två aktuella exempel. Skolorna privatiseras och där är det bara folkpartiet som vill centralisera. Vården avregleras i enormt snabb takt, särskilt i Stockholm.

Modellen är klar – makten centraliseras och läggs under regeringens kontroll medan ansvaret fördelas ut på aktörer på lägre nivå vilka är utbytbara och lever på marknadens villkor.

Moderaterna är mycket skickliga i att få genom sin politik. Det beror på förmågan att vänta och förmågan att tänka strategiskt. Kanske är alliansregeringens mandatperiod första gången borgerliga partier verkligen sätter en politisk vision i verket, en vision som inte bara är en motbild till den socialdemokratiska staten.

I en studie som publicerars i sommar i International Review of Sociology – tillsammans med fil dr Göran Duus-Otterström – belägger vi att det är moderaternas kriminalpolitik som nu genomförs. De har slagits för den sedan 1969. Uthållighet är en dygd.  På samma sätt lyckades moderaterna genomföra sitt förslag att Sverige skulle bli EU-medlem, vilket egentligen var den enda utrikespolitiska fråga de var engagerade i under 1970- och 1980-talen. Om detta kan man läsa i min och Ulf Bjerelds bok ”Utrikespolitiken som slagfält” från 1995 (Nerenius & Santérus).

En vision, en förmåga att vänta och en organisation som gör det möjligt att hoppa genom möjligheternas fönster när det öppnas – det är nödvändiga villkor för ett parti som vill ha inflytande idag.

Intressant? Läs mer om Fredrik Reinfeldt och Anders Borg

PS. Dagens demoskopmätning (090404) stärker resonemanget ovan. DS

Öppet brev till Ulf Adelsohn

Hej Ulf!

Jag tror att du vet om att du är uppskattad bland många som kanske inte var riktigt lika glada i dig när du var partiledare för de gamla Moderaterna på 1980-talet. Men eftersom jag tycker att vi är dåliga på att berömma varandra och ge några uppskattande ord – som nästan alla människor faktiskt blir glada för – så tänkte jag att nu, nu när du faktiskt tagit en ideologisk strid i en fråga jag tycker att jag begriper något om, då skall jag skriva det här brevet till dig.

Du har som styrelseordförande i SJ inte bara sagt att du tycker att den snabba totala avregleringen av järnvägen i Sverige är förhastad, du har också sagt att ditt motstånd grundas på ideologiska skäl. Fascinerande med tanke på att centerpartisten Per Ankersjö skriver att de som vill ha kvar SJ:s monopol gör det just av ideologiska skäl eftersom

(m)an gillar monopol och statligt ägande helt enkelt. Man blundar för faktumet att SJ missar alla möjligheter att ta marknadsandelar från flyget i klimatracet och bara gör sina kunder förbannade.

Men du Ulf, du säger att du värnar SJ eftersom du tycker att staten skall stå för vissa grundläggande samhällsfunktioner som t ex polis, rättsväsende och infrastruktur. Precis den grunden hade de politiker som instiftade monopolet för att få slut på alla privatbanor med olika spårvidd och t o m olika tid (sic). Och såvitt jag vet var det just första kammaren som var drivande i den moderniseringsprocessen. (Om detta har docenten i historia Torbjörn Nilsson skrivit i sin bok ”Eliten svängrum” 1994). Dåtidens höger hade således en idé om att nationens välstånd ökade om man centraliserade infrastrukturen för gods- och persontrafiken.

Ankersjös, och många andras, kritik är absurd. Han skriver att det är så ”dyrt” att åka tåg och att det är ”200 kronor billigare” att flyga samtidigt som han anklagar SJ för att inte ta marknadsandelar ”i klimatracet”. Antagligen har han inte varit ute i god tid eftersom priset är mycket lägre om man köper tidigt. Det verkar helt enkelt som de marknadsanpassade priser som ni i SJ infört kanske inte passar Ankersjö och andra liberaler.Det är inte dyrt att åka tåg (snitt 600 t o r Stockholm-Gbg och ibland 100 kronor!), runt 90 procent av alla tåg kommer exakt i tid, de övriga kan var 5-10 minuter sena. Och synpunkten att det skulle vara oflexibelt är obegriplig (om han inte menar spåren!) med tanke på de byteskedjor med taxi m m som erbjuds. Jag har årskort och veckopendlar och har åkt mycket tåg i alla år. Jag känner inte alls igen de bilder av ditt moderna SJ som florerar bland debattörer. Jag tror faktiskt inte att de åker tåg själva.

Statligt ägande är också något som Ankersjö tycker illa om, men tydligen inte om det är andra stater som äger. Deutsche Bahn och Danska Statsbaner är varmt välkomna att konkurrera trots att de är statligt ägda. Om det är någon som är ideologisk driven så är det kommunikationsminister Åsa Torstensson samt Per Ankersjö – att SJ har bland de lägsta priserna i Europa och har ökat sitt kundunderlag dramatiskt under senare år räknas inte. Det som räknas är att SJ är statligt ägt.

Vad som behövs är fler spår så att alla de som vill kan åka och därmed får vi fler avgångar. Att avreglera utan att bygga ut nätet kommer ju bara att öka trycket på befintliga spår och dessutom Ulf, forskning visar att en dominant part har alla möjligheter att köra ut uppstickarna (Professorn i nationalekonomi Mats Bergman har skrivit om detta) om dessa inte är subventionerade. Men risken är ju att både tyska och danska statsjärnvägar är just subventionerade och därmed kan hålla ut mycket längre än SJ i en priskonkurrens, för att sedan höja priset när övriga är borta från marknaden. Det finns mycket forskning som pekar på att Sverige och järnvägen är olämpliga avregleringsobjekt – om man tänker på medborgarnas möjligheter att resa bekvämt till anständiga priser oavsett var man bor alltså. (Den numera pensionerade trafikforskaren  Bengt Holmgren har publicerat en del, dock ej på nätet.)

Jag upphör aldrig att förvånas över att liberalerna inte insett det som du och andra gammelmoderater förstått för länge sedan, att alla företag strävar efter monopol. Just därför måste staten reglera marknaden och ibland själv ha monopol för att försäkra medborgarna om service på de områden som man finner särskilt viktiga.

Jag tycker det är tråkigt att ni nu kommer att tvingas lägga ned en mängd små matarbanor som kunnat användas för att skjutsa in folk till de stora stambanorna. Istället kommer vi att få ett antal Kalle-Anka-företag av den typ som tidigare hade hand om Västkustbanan (det var cirkus det!) eller tunga europeiska statsunderstödda företag med syfte att lägga under sig de lönsamma banorna och därför lägger sig lågt i pris på de små banorna under lång tid.

Jag blir också så ledsen när jag ser människor – som i DN häromdagen – som tror att allt blir så bra med konkurrens: en dam trodde att nu skulle man slippa boka på internet för det var ju svårt, en ung flicka trodde att det skulle bli billigare OCH bättre standard (sic) och en man trodde att nu skulle SJ minsann tvingas se till att hålla tidtabellen. Ibland tror jag att den ”Mosa SJ-kampanj” som pågått i pressen under 2008 nu lett till att människor uppfattar avregleringen som ett slags straff mot ditt och mitt SJ. Som om man säger ”Haha, nu fick ni allt” utan en tanke på att det är vi som passagerare som får det sämre.

Med ökad konkurrens måste priserna ner, alltså sjunker inkomsterna och därmed blir det mindre pengar till biljettluckor och mera bokning på internet. Att något företag skulle kunna sänka priset och samtidigt höja standarden på servicen är så orealistiskt att det inte behöver kommenteras. Att det skulle vara lättare att hålla tiden om man får fler tåg på spåren är helt absurt med tanke på att nästan alla förseningar idag beror på trängsel på spåren.

Du är ju styrelseordförande – och gift med regeringen – och jag önskar verkligen att din ståndpunkt skulle vinna lite mer gehör. Du har under åren utvecklat en pragmatisk sida som jag uppskattar mycket, men tyvärr är det väl de blinda ideologerna på regeringskansliet som styr.

Läste i tidningen häromdagen att gamle SJ-GD:n Lars Peterson hade gått bort. Jag tyckte inte om när han lade ned alla olönsamma banor, men jag känner någonstans att de gamla rävarna som tänkte på kollektivet och allmänintresset i första hand, håller på att gå in i skuggorna. Med dem kunde man gå en holmgång och få tuffa argument tillbaka. Då fick man gå hem och läsa på och komma igen. Med dagens liberaler går det inte att diskutera, antingen får man bara ideologiska svar (om hur det måste vara) eller så blir det ad hominem-argument om att jag är si eller så.

Jag vill med detta brev understödja dina ståndpunkter, uppmuntra dig att stå på dig och kanske framför allt ge en hommage till en verklig pragmatiker som ser till helheten och till det allmänna bästa. Och tacka för alla underbara resor med SJ:  All trevlig personal (en tågvärd lyfte ned min tunga väska i fredags), alla goda mackor, alla lugna stunder på tåget och möjligheten att få lite tid för sig själv!

PS. Ulf är förresten ett fint namn, min man heter också så, synd att så få barn heter det numera. DS

Hälsar

Vänstra Stranden

Intressant? Mer om Statens Järnvägar.

Medborgarskapet bryts ner av målstyrningsmodeller

Jag hörde idag på radio att färdtjänsten i Västra Götaland-regionen nu lagt ut servicen på ett callcenter i Moldavien…och detta trots att andra landsting sagt upp sitt avtal med samma företag eftersom kvaliteten inte varit tillräckligt hög. Varför, kära regionpolitiker, varför??

På sätt och vis vet vi redan svaret. Av ekonomiska skäl. På samma sätt har stora delar av den offentliga servicen slagits sönder, medborgare blivit brukare (efter att ha varit vårdtagare) och närmast monopoliserande vård- och skolföretag har blivit näringslivets nya vinnare.

Det ”virus” som griper kring sig i offentlig sektor är målstyrning eller resultatstyrning. Det är endast om vi önskar maximera det ekonomiska utbytet, allt annat lika, och dessutom menar att de mål som offentlig service har är mätbara som en sådan modell fungerar. Och egentligen vet alla – i alla fall bland samhällsvetare – att grundantagandet är felaktigt. Som Joakim Molander skriver i sin understreckare i SvD häromdagen är det nog det som inte är mätbart som är det viktiga, medan det är det som är mätbart som vi använder som kriterier för kvalitet.

Inom universitetet talas om genomströmning av studenter. Anledningen är att det går att mäta om en student genomfört alla sina kurser med godkänt resultat. Att det skulle råda ett kausalt samband mellan att ha genomfört sina kurser och ha tillägnat sig kunskaper, mognad och bildning finns det ingen som kan bevisa.

Ibland leder målstyrningen till att de egentliga målen försvinner ur sikte – färdtjänstens mål att ge god service åt funktionshindrade, sjuka och gamla människor underordnas ett mätbart mål av andel samtal som får svar inom en viss tid, antal genomförda resor eller antal förflyttade personer. Ingen kan eller kommer att kunna belägga det kausala sambandet mellan hur snabbt svaret i Moldavien kommer och tryggheten i resan till sjukhuset för den senildementa kvinnan i Högsbo. 

Jag tycker det är djupt tragiskt att både den nuvarande regeringen och den f d regeringen har låtit resultatstyrning eller målstyrning genomsyra verksamheten MOT BÄTTRE VETANDE. Inom samhällsvetenskaperna har kritiken, forskningen och artiklarna funnits i minst 10 år! Ändå ser vi inte någon som helst hejd på det fortsatta användandet. Mest beklagligt är att hela vår bild och föreställning av vad det är att vara medborgare förvrids, förflackas och förstörs genom de idéer som resultatstyrningen ger företräde. Ge mig en regering som gör upp med denna förkättrade och förfelade managementideologi.

Läs gärna JoakimMolanders anmälan av förvaltningsforskaren Lena Lindgrens bok i detta ämne.

Läs gärna också min nästan sex år gamla artikel (SvD) i samma ämne, om än med lite annan vinkel.

Direktörer betyder litet eller inget för vinsten

Den senaste veckan har det i nästan alla medier förekommit företagsledare som bett om förlåt, om ursäkt och gjort pudlar. Vi är många i bloggosfären som skrivit om saken, och genomgående är det en (ganska självklar) kritik som förts fram. Och, det är ingen tvekan om det, den kritiken är viktig och korrekt.

Men, de sista dagarna (t ex SvT Debatt torsdag 090319) har kritiken övergått i beteende som förknippas med mobb, pöbel, lynchning och hämnden. En rimlig kritik, buren av medier av alla slag och reproducerad av pudel efter pudel, har övergått i en jakt på blod. När Janne Josefsson läser upp mejl som innehåller förslag till medeltida tortyrmetoder eller när enskilda i Ring P1 jagar upp sig genom att kasta sig från anklagelse till anklagelse mot allt och alla (och påstår att svenskt griskött egentligen är grisar som kokats till döds i Kina…) då får jag en fadd, brun smak i munnen och hör taktfasta steg på gatan. Låt oss därför alla besinna oss lite.

Lönesystem som baseras på tantiem, provision, ackord eller bonus har funnits åtminstone sedan industrisamhället bröt igenom. Själv fick jag en trettonde månadslön när jag arbetade på annonsbyrå på 1970-talet. Men man bör ställa sig frågan vilken som är den förväntade mekanismen mellan den egna prestationen och förtjänsten, det är den avgörande frågan.

När jag arbetade var det helt enkelt en fråga om en patriarkal ordning där den privata arbetsgivaren i sin godhet gav de anställda en del av den vinst som han själv tog del av. Som ett tack för gott arbete helt enkelt. För den som säljer dammsugare är det en tydlig koppling mellan antalet sålda apparater och förtjänsten. Grundtanken är att det är att resultatet är beroende av en förmåga att sälja som är avgörande. I många arbetaryrken har det varit ett sätt att få män (det är i allmänhet de som haft ackord) att arbeta lite hårdare, att utnyttja sina krafter lite extra, och koppla det till kollektivet. När laget kommer längre så blir lönen lite högre. Så skapas en utslagning av arbetskraft i arbetarklassen själv. Grundtanken är nog trots allt att arbetarna är ovilliga och inte tar i om de inte lönar sig. Ingen förväntar sig heller att arbetaren är lojal med sin arbetsgivaren. Tjänstemän hade ju månadslön.

Då återstår frågan, var är mekanismen där Annika Falkengrens prestation förväntas kopplas till SEB:s vinst? Jag menar att problemet med direktörsbonus att de a) tenderar att belöna högkonjunktur och bestraffa lågkonjunktur (som direktören inte råder över) samt b) beslutas av personer som inte själva står för kostnaden.

Om direktörer skall ha tantiem (ety incitamentsstrukturer är starka för alla människor) så skall den kopplas till mätbara och enkla mål som anses viktiga för företaget: egna framträdanden i medierna, trivsel bland personalen på direktionsvåningen, närvaro på kontoret, förmåga att svara på kundernas frågor eller antal arbetade timmar (och då menar jag verkligen arbetade timmar).

Bonussystemet grundar sig på en teori som går ut på att en enskild person har mycket större betydelse för framgång och motgång än vad som är realiteten. Partiledare har mycket liten del i valframgång och valmotgång och direktörer har i realiteten mycket liten del i vinst och förlust. Deras roll är att fatta kloka beslut, förvalta, repoducera, föra vidare och utveckla. Inte göra klipp.

Bonussystem borde vara förbjudet över en viss ledningsnivå i ett företag. Däremot skall de ha mycket bra betalt och inga fallskärmar. Och därmed förväntas vara tillgängliga mer eller mindre jämt.

Intressant? Läs mer om finanskris, bonusar.

Sverige genomgår ett systemskifte

Enligt min uppfattning är det avtal som Metall nu slutit med industrins arbetsgivare första steget på in på en arbetsmarknadspolitisk väg som jag tror leder bakåt. Jag har förståelse för den desperation som fackföreningarna känner inför en regering som står helt passiv inför den ekonomiska krisen. Ministrarna pratar och pratar och pratar, men de gör i det närmaste ingenting alls. I ett sådant chicken-race har nu Stefan Löfvens Metall vikit av, väl medveten om att inte heller de gamla supportrarna i socialdemokratin har lyckats komma med ett enda konstruktivt förslag.

Min uppfattning är att Löfven har fel när han säger att ingen nu yrkesverksam har sett något liknande. Vid oljekrisen 1973-1974 och varvens nedläggning såg vi en ekonomisk kris fullt i klass med den vi ser nu (åtminstone så långt jag begriper mig på den). Ekonomen Lennart Schön skriver i sin utomrdentligt värdefulla bok ”En modern svensk ekonomisk historia. Tillväxt och omvandling under två sekel” (SNS 2000) om 1970-tals krisen som den tredje industriella revolutionen. Schön beskriver hur de fortsatta satsningarna på tung industri i Sverige slog helt fel eftersom oljeprischocken ledde till en strukturkris. Därefter följde en global skuldkris, något somi sin tur ledde till att tyngdpunkten i ekonomin försköts från staten till marknaden (s 442) skriver Schön. Idag talas det om att marknaden har fått alltför stort utrymme, att det är marknadens fria kreditgivning (ssk i USA) som gett oss krisen. Jag uppmärksammade början på krisen i februari 2005 när jag på plats i Chicago följde den första oron för fastighetsbelåningen. Men återkommen till Sverige tittade folk konstigt på mig när jag sa att den amerikanska ekonomin var byggd på kvicksand.

I en strukturomvandling skall gamla produktionssystem slås ut, effektiviseras eller omvandlas. Det är endast på det sättet som landets konkurrenskraft kan upprätthållas internationellt. I en globaliserad värld är det än mer centralt att den processen stöds av statlig arbetsmarknads och utbildningspolitik. I Sverige idag har vi en regering som helt litar på marknadens parter i denna strukturomvandling. Och utbildningspolitiskt är strategin att minska viljan att studera. Som jag ser det innebär regeringens politik att de storskaliga och långsiktigt hållbara ekonomiska och politiska satsningarna uteblir. Landet förväntas blomstra genom fler latte-barer, fler pizzerior, hemstädföretag och ensamföretagare i byggbranschen. Så ser det i stor utsträckning ut i det moderna USA, ett land vars produktivitet, välfärd och effektivitet inte är särskilt eftersträvansvärd.

När inte staten tar sitt ansvar för att leda landet genom en strukturomvandling så får vi en mindre konkurrenskraftig, mindre kunskapsintensiv, mindre teknikutvecklande och mer individualistisk ekonomi. På sikt ger detta lägre skatteintäkter och därmed mindre välfärd. Det skapar större lönespridning, lägre utbildningspremie ochdärmed ökade klassklyftor.

Var det någon som sa att den borgerliga regeringen inte genomför ett systemskifte?

Amerikansk oansvarighet

Förutom att träffa släkten och uppleva atmosfären på den plats min svärfar föddes lärde jag mig åter en ny sak om USA den här gången. Betydelsen av ansvar.

Jag är en människa som anser att alla har och skall ta sitt individuella ansvar för sina egna liv och även för solidariteten med andra. Ansvar är ett positivt laddat ord för mig, och det skall gå hand i hand med makt. Har du inte makt över ditt liv kan du inte ta ansvar – tar du inte ansvar för ditt eget liv får du heller ingen makt över det. Och jag bejakar ett samhälle som gör det möjligt och rimligt att ta ansvar.

Men i det amerikanska kontexten är ansvar/oansvarighet något mer, ett djupt liggande mentalt mönster som uppfattas som indikation på individens moraliska halt. Och frågan om resurser att ta ansvar ställs aldrig, inte heller diskuteras vad ”ansvar” betyder i en annan kontext än den egna.

En ansvarig individ tar vara på möjligheterna som ges, får en bra inkomst, för att inte säga blir förmögen, och fortsätter sitt ansvarstagande med hjälp av pengarna. Mycket pengar och dyra vanor är därför ett tecken på en ansvarig individ och därmed också en god samhällsmedborgare. En oansvarig person missa möjligheterna, förmår inte skapa en plattform och sjunker djupare ned i misären. En fattig person är därför i allmänhet också en oansvarig person, och därmed inte en lika god samhällsmedborgare.

Dikotomin är djupt biblisk – dels har vi mannen som inte förvaltade sitt pund i Jesu liknelse i Lukas 19:20 dels har vi orden om att till den som har skall varda givet i Matteus 13:12. Men jag saknar barmhärtigheten och maktanalysen som finns i andra bibeltexter. Barmhärtigheten levs ut i många amerikanska kristna församlingar, men i samhället i stort är det svårt att se barmhärtigheten med de utsatta, de förnedrade och de som saknar personliga resurser att ta ansvar för sig själva. Och maktanalysen lyser med sin frånvaro – hur skall jag ta ansvar för mitt liv om någon annan har makten över det?

Någonstans genom den amerikanska historien* ekar Kains ord till Gud ”Skall jag taga vara på min broder?” (1 Mos 4:9) Svaret är inte helt entydigt i stjärnbanerets land.

* ”Öster om Eden” är en roman av John Steinbeck från 1952 (filmad med James Dean 1955) skapad under en period när amerikansk konst och litteratur sökte efter sitt eget uttryck, en amerikansk identitet. Boken utgör en amerikansk historia om två familjers inflätade släkthistoria där broder står mot broder, men där också både brutaliteten och välståndet i det amerikanska samhället ständigt konfronteras med varandra.  I bibeln har Kain av avundsjuka dödat sin broder Abel – bibelns generation nummer två – och Gud frågar Kain var Abel är och Kain svarar med frågan ”Skall jag ta hand om min bror?” Kain inser dock sin skuld och Gud sätter ett märke på honom, det s k Kainsmärket, som ger honom skydd mot hämnd men också markerar att han är en mördare. Kain reser bort och bosätter sig just öster om Edens lustgård.

Religioner och sekularismer i internationell politik

Som en av närmare 3000 deltagare i International Studies Associations årliga konferens – denna gång i New York – imponeras jag av bredden och djupet i forskningen kring internationella relationer. Ett av de teman som jag upplever har vuxit under åren är relationen mellan internationell politik och religion. Elisabeth Hurd menade att hela ämnet internationella relationer måste återskapas efter det att religion som föreställning har inkluderats. Eller som Peter Katzenstein tillade ”religion är väl knappast bara ännu en variabel” och tillade att det borde heta ”religions, not religion, and secularisms not secularism”. Hurd ville se sekularisering inte som någon automatisk moderniseringsprocess i alla samhällens utveckling utan istället en medveten, politisk strategi genomförd av samhälleliga aktörer i akt och mening att förändra maktförhållandena. Hon poängterade vikten av att begreppsliggöra sekularitet i samma andetag som religion. Skillnaden mellan den franska laïcité och den amerikanska uppfattningen om sekularitet är himmelsvid menade hon och exemplifierade med att i USA handlar det om att hålla isär religion och politik på alla arenor medan laïcité innebär att religion är och förblir en privatsak. Forskningen om internationella relationer behöver inkludera sekulariserings- och sakraliseringsprocesser och se dem som strategiska, politiska och meningsbärande för enskilda medborgare.  

I en annan panel betonade James Guth att det är inte tillhörigheten till en kyrka eller hur ofta du besöker den som avgör om religion påverkar dina attityder i utrikespolitiska frågor. Istället är det innehållet i din tro. Om du t ex har en eskatologiskt orienterad tro eller en tro som innebär socialt ansvarstagande och delaktighet här och nu är avgörande för din syn på interventioner, försvar och hot i omvärlden. För oss som sysslar med forskning om religion och politik är det lätt att sympatisera med Guths uppmaning att fler undersökningar av attityder och värderingar kring internationell politik borde innehålla utvecklade batterier av frågor kring religiositet och sekularismer.

Det enkla radarparet ”Religion och politik” borde nog utrangeras som begrepp. Förutsättningen, nämligen att sekularism är någon form av ursprungsposition och neutral utgångspunkt, existerar helt enkelt inte. Internationell politik lever alltid i interaktion med någon form av tradition, ritual och meningsskapande.

Kommersialismens skadliga effekter

Nu tävlar alla med varandra om att avskaffa 1974 års kulturpolitiska mål. En av de teser som utsatts för starkast kritik är rubrikens tes. Jag har idag hört flera borgerliga kulturpolitiker tala om kommersialismens goda sidor, och i senaste Fokus får kulturministern berätta att ordet ”kulturarbetare” tycker hon inte om. Anledningen: jo att det är en ”politisering från 70-talet, att kulturen skall vara i samhällets tjänst.”

Det är fascinerande att begåvade människor kan vara så ologiska. Kommersialismens skadliga effekter kvarstår väl oavsett om kommersialismen också har goda sidor? Skall vi således sluta motarbeta utseendefixering, sexism, utslätning, ojämlikhet m m bara för att kommersialisering också hjälper oss att bjuda in dyra dirigenter, ställa ut avantgarde-konst och ge stipendier till konstärer som inte faller allmänheten på läppen?

Och, på vilket sätt menar moderaterna att kulturen INTE skall stå i samhället tjänst. För moderaterna tycks själva begreppet samhälle har blivit ett politiskt slagord. Vad lever vi i om inte i ett samhälle – lilla villastaden? klanvälde? klientilism? feodalism?

Vi får väl se på torsdag när kulturutredningen slutligen kommer. Men jag håller hittills med dem som tycker att det varit för mycket fokus på myndighetsstrukturer och för lite på vad regeringen vill med kulturen. (Men det är kanske det, kulturen skall INTE stå i samhällets tjänst och därför skall staten inte ha någon kulturPOLITIK. Eller?)

Kristdemokraterna: konsten att lämna väljarna bakom sig… långt bakom sig

Ibland säger man att de politiska  partierna ”äger” olika frågor vilket betyder att de uppfattas som trovärdiga inom ett visst sakområde, men också att de brukar lansera egna förslag och idéer inom just dessa områden.

Kristdemokraterna har sedan sitt väljargenombrott 1991 förknippats med invandrings- och biståndpolitik, familjepolitik, vård och omsorg samt frågor som berör äldre i bred mening. Många väljare menar också att Kd är moralistiskt, men i partiets trägna riksdagsarbete har inte de personliga moralfrågorna dominerat partiet.

I valundersökningen 2006 visade sig Kd:s väljare vara de mest ideologiskt röstande av alla borgerliga väljare. Endast miljöpartister och vänsterpartister hade en större andel ideologiskt drivna väljare. I valkampanjen 2006 var också familjepolitik det område som partiet förknippades med, och för inget annat partis väljare var den frågan lika avgörande för partivalet som för Kd:s väljare. Kd:s väljare ansåg vidare att välfärds- och sjukvårdsfrågorna var de viktigaste frågorna för partivalet. Inga andra borgerliga väljare ansåg välfärdsfrågorna så viktiga för partivalet som Kd:s väljare, vilket också gäller frågorna om äldrevård. I båda de sistnämnda frågorna är Kd:s väljare mer överens med vänsterväljare än med sina borgerliga allianskamrater.

Vad gör då Kd av sin ställning som borgerlighetens välfärdskramare? Hur förvaltar man i regeringsställning – med ministerposter inom välfärdsområdet – rollen som socialkonservativ kraft med väljarnas tillit i frågor om omsorg, om allt från bebisar till senildementa?

Jo, partiet går till val på att sänka bensinskatten, förändra fastighetstaxeringen och bygga ut kärnkraften. Minister Mats Odell säljer ut statliga vin & sprit till Europas alkhoholjätte Richard, tar över finanskapitalbanken Carnegie när den visar sig genomrutten och säljer ut hyresrätterna i storstäderna.

Är det regeringsmakten och viljan att vara Reinfeldt, Olofsson och Björklund till lags som styrt in Kd på helt andra politikområden än de där partiet har sitt sakägarskap?

I vilket fall är det svårt att tänka sig ett annat parti som så totalt tappat kontakten med sina väljare och sympatisörer. En av de frågor där partiet gjorde motstånd mot sina regeringskolleger var just den mer eller mindre privatmoraliska frågan om homosexuellas möjlighet till äktenskap. På det sättet visade partiet med all önskvärd tydlighet att moralism-stämpeln inte gått ur. Då kan man porta Lennart Sacrédeus hur mycket man vill, skadan är redan skedd.

Kristdemokraterna hör knappast hemma i den allians där de satt sig. Frågan är om de med en fortsättning i tangentens riktning kommer att höra hemma ens i Riksdagen efter valet 2010.

Arbetets värde

Ibland kan det tyckas som om socialdemokraterna och moderaterna ligger sysselsättnings- och näringspolitiskt nära varandra eftersom båda betonar vikten av arbete, sysselsättning och jobb av alla slag. Men riktigt så är det inte.

Moderaterna har i och för sig under Reinfeldt sökt sig mot en välfärdsomfamnande liberalism som närmast konkurrerar med folkpartiets gamla stöttepelare socialliberalismen. Men den förflyttningen är endast halvhjärtad. Moderaterna förespråkar en ekonomisk politik där företag avkrävs ansvar, där individer förväntas försörja sig själva och där själva företagsamheten är samhällets motor. I grund och botten finns där ett avståndstagande från staten och statens möjligheter att gripa in i ekonomin. Och det är företagande och arbete som är de centrala drivkrafterna.

Som jag ser det står två ekonomiska modeller mot varandra, och att vissa begrepp eller medel är gemensamma innebär inte att de ideologiska rötterna är desamma. Den modell som moderaterna och regeringen i huvudsak förespråkar innebär en strikt arbetslinje. Vilket arbete som helst. Principen är att samhället är uppbyggt av individer vars enskilda insatser kan summeras till en helhet. Ekonomin växer organiskt underifrån. Tilltron till marknadens roll som fördelare av välfärd är odelad och statens roll är att ”titta till” mekaniken. Därmed är det inget konstigt alls att Reinfeldt säger att bilföretagen själva skall sörja för de varslades fortbildning, inte staten. Inte heller att Borg säger att medborgarna skall skälla på bankerna, för bankerna skall tjäna arbetet och företagsamheten, inte vara gynnade själva.

Men i den här modellen så är allt arbete lika bra, bara det är vitt. Arbete genererar skatter, arbete ger människor självkänsla, skapar en vilja att utvecklas, menar företrädarna. Problemet är att den här typen av ekonomi mycket väl kan gå i stå. Om det inte spelar någon roll om en människa dammsuger hemma hos någon annan eller producerar nya kunskaper hos studenter då finns hela tiden möjligheten att det förstnämnda äter upp det sistnämnda. Att utföra lågt betalda tjänster kräver sällan utbildning (läs statliga investeringar) vilket skapar ökad efterfrågan på lättillgänglig, lågutbildad och lågavlönad arbetskraft. En sådan efterfrågan sänker skatteintäkterna (om inte de som tjänar mycket tillåts tjäna kopiöst mycket mer än idag) och drar undan möjligheten att investera i t ex statlig utbildning. Om varje person som ö h t kan utföra något arbete också skall arbeta krävs en generös och växande arbetsmarknad på bredden med låga krav på produktivitet och med låga löner. I vissa fall kan det bli som i USA att var och en får ha två eller tre arbeten för att kuna försörja sig och sina barn.

Om staten istället styr in ekonomin mot sådant som kräver tröskelkostnader så finns möjligheten att ekonomin utvecklas och istället växer på djupet i termer av ökad differentiering och förfining. Att utveckla nya produkter för energisparande, att öka antalet forskarutbildade gymnasielärare eller att förfina tekniken för styrning och kontroll av logistiska transportsystem är saker som kräver såväl lång utbildning, höga initialkostnader och en viss morot i termer av möjliga marknader (läs statliga krav på sådana produkter). Visserligen kan det få till effekt att en del av arbetskraften periodvis finns i fortbildning eller att en del måste sysselsättas i olika samhällsfinansierade former, men på det sättet kan ändå den individuella nyttan av ett arbete tillgodoses utan att individen utsätts för ett ekonomiskt tvång. Förutsatt att övriga delar av ekonomin växer kommer skatteintäkterna att understödja möjligheterna att utveckla en alternativ arbetsmarknad inom den sociala ekonomin.

En på djupet växande ekonomi har betydligt större möjligheter att klara sig i den globala konkurrensen än en ekonomi som prioriterar individuell förmögenhetstillväxt och att var och en har ett arbete oavsett kvaliteten. Tyvärr verkar det inte som om dessa skillnader artikuleras i någon särskild utsträckning i den dagspolitiska debatten.  En ideologisk diskussion kräver lite mer än att konstatera att båda sidor prioriterar ”arbetet”.