Etikett: regeringen

En stilla seglats mot okänt mål eller stormig resa mot nya horisonter? En röd-grön-blå reflektion om Almedalsveckan

Blev Almedalen den lilla vindpust som åtminstone började skapa en röd-grön politisk medvind? Och blev veckan den borgerliga alliansregeringens första lilla stiltje på seglatsen sedan ett bra tag? Ja, politikens sommar-kollo är över, de flesta har åkt hem till sitt. För den övervägande majoriteten väntar några veckors – eller i alla fall dagars – semester innan den ”riktiga” valrörelsen tar vid.

Om man vill summera veckan för regeringen så är det enligt min mening (exklusive Littoringate) mest stiltje medan jag uppfattar att de rödgröna fått en liten, men ändå tydlig, medvindspuff. De borgerliga partiledarna hade svårt att lansera samma känsla av framtidsvision som under valrörelsen 2006 (alldeles naturligt med tanke på regeringsställningen). Men de kunde ha motiverat sin önskan om fyra nya år med större tankar om Sverige och framtiden. Visst har det funnits vallöften och idéer, men jag har saknat den visionära kraften i den egna borgerliga politiken. Moderaterna har under Fredrik Reinfeldts ledning genomfört en partiideologisk förändring som varit mycket lyckosam för partiet. Och med Anders Borg som närmast opolitisk chef för skattkistorna kan skepparen segla lugnt. Den borgerliga alliansregeringen har ett stort förtroende bland väljarna bl a för hanterandet av den ekonomiska krisen. Men vilken är egentligen den politiska kursen? Efter att ha lyssnat på talen – djupt ideologiska nästan alla – och tagit del av de förslag och idéer som de borgerliga presenterat upplever jag att de borgerliga är mer i färd med att se till att det är välstädat, ordning och reda samt flit på själva skeppet än med att ta ut kursen mot nya horisonter. Möjligen är det väldigt många väljare – eller i alla fall tillräckligt många – som känner sig nöjda med den stilla men trygga och säkra seglatsen mot okänt mål. Möjligen är det många väljare som upplever att den hitillsvarande seglatsen har varit så behagligt befriad från performanceartister, genuspedagoger och vänsterliberal kulturelit att man vill ge skepparen fortsatt förtroende.

Men jag anar en nyboren dynamik i den rödgröna trojkan. Efter att ha hört talen, även dessa djupt ideologiska, och besökt seminarier ser jag en gemensam berättelse ta form. De rödgröna är inga naturliga kamrater, de har av omständigheterna tvingats tillsammans. Men i de olikheterna anar jag en ny berättelse om Sverige. Här växer en historia om ett Sverige som är annorlunda fram, ett Sverige som skall fortsätta att vara annorlunda. Sverige skall vara störst, bäst och vackrast när det gäller miljö, jämställdhet och välfärd. När de borgerliga partiledarna pekar på att Sverige avviker på ett negativt sätt med monopol och regleringar vill de rödgröna vrida vapnet ur händerna och säga: – Ja, just det, för vi skall gå före. Det var symptomatiskt att Miljöpartiet valde slagordet ”Modernisera Sverige” i symboliskt olika språk- och designdräkter för sitt tal i Almedalen. Här finns en antydan om en berättelse som anknyter till den gamla berättelsen om Sverige som ”världens modernaste land” (à la Fredrik Lindström).

Kanske kommer skeppets matroser och befäl att uppskatta att resan får ett tydligt mål? Kanske finns det t o m en rörelse för myteri med tanke på vilka paradisöar som skymtar därframme? Frågan är om tillräckligt många kan känna sig inkluderade i den berättelsen och en kanske stormig resa mot ett nytt Sverige, eller om de flesta kommer att prioritera lugn och ro i en behaglig bris? Vid pass den 19 september är det omröstning på skutan (vilken innovation i sjömansskap!) och först därefter vet vi vilka hamnar som kommer att angöras.

Hur som helst var Almedalsveckan, som så ofta under valår, en politisk barometer att använda för en seriös bedömning.

Blockpolitik black om foten för de rödgröna

Blockpolitik är en styggelse för en representativ demokrati med proportionella partival – det är min uppfattning och den har jag tidigare framfört. Jag menar att partier som går fram var för sig och sedan förhandlar om regeringsmakten är ett bättre demokratiskt sätt att garantera att väljarnas preferenser tillgodoses samtidigt som man upprätthåller regeringsmaktens auktoritet. Men nu har landskapet förändrats och jag menar att detta är ännu ett av den borgerliga alliansens oerhört lyckade led i det svenska systemskiftet, möjligen var det dock inte helt förutsett. Ett borgerligt block var vad som behövdes – och har behövts sedan 1970-talet – för att tillförsäkra de borgerliga regeringsmakten under mer än någon enstaka mandatperiod. För det krävdes en förflyttning från moderaternas sida, en förflyttning som de inte mäktat med förrän inför valet 2006. Denna förflyttning var ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för en borgerlig allians som kunde överleva.

Men när den borgerliga alliansen cementerades framstod de rödgröna partierna som mer splittrade än vad de någonsin varit. Där stödpartierna under tre mandatperioder stöttat upp en enpartiregering med socialdemokraterna och därmed visat på mer enighet än de borgerliga, såg väljarna nu istället tre spretiga emblem och en alldeles ny partiledare. De tre rödgröna partiernas styrka har snarast varit att komplettera varann, inte vara i allians. Nu tvingades socialdemokraterna skapa ett block av tre partier vars gemensamma historia är äldre än vad den borgerliga alliansens är – men den berättelsen var plötsligt obsolet.

Att socialdemokraterna också har gått tillbaka i opinionsstöd, redan under Perssons tid, är också en omständighet som gör alliansen på den rödgröna sidan än mer nödvändig ur partistrategisk synpunkt. Men för de rödgröna var bildandet av en borgerlig allians ett tillräckligt villkor för att bildandet av ett oppositionsblock. Tyvärr för de rödgröna är dock blockpolitiken mycket mindre gynnsam för dessa partier än för de borgerliga.

I och med moderaternas förflyttning mot en mittenposition och centerns närmast desperata liberala krumsprång ligger de fyra borgerliga partierna ganska nära varandra på en vänster-höger-skala. Andra skiljelinjer skär igenom dem t ex kyrka-stat och land-stad men dessa har inte alls samma dignitet i svensk politik som vänster och höger. För de rödgröna är avstånden större på vänster-högerskalan och dessutom är de båda mindre partierna vana att vara ”intern opposition” alltså partier som fått den regeringsbärande socialdemokratin att avvika i grön eller röd riktning i olika frågor. De rödgröna hade troligen tjänat på att gå fram som olika partier då deras särart och profiler kunnat få mycket större genomslag. Partistrategiskt hade detta varit att föredra för alla partierna, även socialdemokraterna. En sådan situation hade också öppnat för okonventionella lösningar efter ett oklart val.

Men, de moderata partistrategerna är de som har övertaget just nu och den borgerliga alliansen förenar partier som har en gemensam kärna – om inte annat förenade i en ständig opposition till socialdemokratin. Men när den första mandatperiodens många aktiviteter riktade ideologiskt mot allt det som socialdemokratin stod för nu avverkats så återstår ändå frågan – vilket samhälle vill den borgerliga alliansen skapa och bygga? Avsaknaden av visioner och konstruktiva utopier är tydlig hos regeringspartierna som sällan kommer längre än till köksbordet. Här är en akilleshäl hos regeringsalliansen som säkert kan förklara varför de av väljarna uppfattas stå på de besuttnas sida och inte går hem hos unga och hos kvinnorna.

För den rödgröna är dock akilleshälen själva block-konstruktionen. Det är en kostym som skurits till och sytts upp till Fredrik, Maud, Jan och Göran. Den passar illa på Mona, Peter, Maria och Lars.

Det är moderaternas tid nu

Moderaterna har i Demoskops senaste mätning gått om socialdemokraterna som största parti, Det finns ingen anledning att överdriva betydelsen av en enstaka opinionsmätning. Men det går inte att bortse från att moderaterna har förändrat det svenska politiska landskapet på ett helt irreversibelt sätt, och detta alldeles oberoende av en enstaka Demoskopmätning.

Strategerna bakom moderaternas förändring har lyckats vrida den politiska diskursen till att återigen handla om regeringsduglighet, något som Alliansen visat sig vara bra på. Moderaterna har också genomfört en skattesänkning av proportioner som de flesta inte kunde drömma om, samtidigt som man bibehållit de institutionella spelregler för svensk arbetsmarknad som socialdemokraterna alltid uppfattats som garant för.  Att avgifter som a-kassa och försäkringssystem som sjukförsäkringar försämrats märks ännu inte lika tydligt som att skatten gått ned.

Moderaterna har också haft ”lydiga” småpartier som trots att de i flera fall har rakt motsatt åsikt mot moderaterna ändå tvingats underordna sig. När Fredrik Reinfeldt idag säger att han och de andra skall prata ihop sig om LAS läser alla mellan raderna att centern inte kommer att få en lillfinger i den frågan. Mona Sahlin har vare sig förmågan eller ambitionen att göra så med vänsterpartiet eller miljöpartiet. Det skulle också vara mycket riskabelt då socialdemokraterna snarast tappar eller stampar i opinionen medan moderaterna kan kräva rättning i leden utifrån ett ökande opinionsstöd.

På sikt kan moderaternas starka ställning i regeringsalliansen bli ett problem eftersom de mindre partierna bara blir mindre samtidigt som talet om allians klingar ihåligt. Väljarna ser bara moderaterna och atraktiviteten hos just en borgerlig allians kan minska. De små partierna kan också börja profilera sig med traditionellt borgerliga förslag av den typ som moderaterna gett på båten – bort med LAS t ex – och därmed förstöra moderaternas image av bibehållet system men förändrat innehåll.

Moderaterna har genomfört ett systemskifte i svensk politik, och i väldigt stor utsträckning också fått med sig medborgarna på förändringen. Ett systemskifte både i ekonomisk politik, synen på staten och troligen även modellerat om medborgarnas ideologiska karta. Team Reinfeldt, Borg, Schlingman m fl har gjort ett gott dagsverke. Både folkpartiet och centern har haft sina storhetstider som borgerliga ankare, mycket i kraft av sin mittenposition. Är det moderaternas tid nu? Mycket tyder på det.

Väljarna urskiljer tydliga alternativ

Väljarna har klart för sig vad blocken står för, de uppfattar dem som stående tydligt på var sin sida om mitten och regeringen uppfattas stå för ekonomisk ordning och handlingskraft medan de rödgröna står för trygghet, rättvisa och å de svagastes sida. Valet 2010 kan således bli ett verkligt ideologiskt val där två visioner om det goda samhället bryts mot varandra på ett kanske ovanligt tydligt sätt.

Ja, det är i alla fall en slutsats man kan dra av dagens Novus-seminarium som under rubriken ”Ett nytt politiskt landskap” presenterade en nyligen genomförd opinionsundersökning om väljarnas syn på just blocken och inte bara på partierna som ingår i blocken. Arne Modig och David Ahlin presenterade en bild som visar det nog rätt självklara mönstret att den rödgröna alliansen går hem hos kvinnor, lågutbildade och unga medan regeringsalliansen går hem hos de äldre, högutbildade och männen. Runt 70 procent av väljarna menar sig känna väl till de olika alternativen, vilket ligger i linje med tidigare forskning som visat att svenska väljare har god reda både på sig själva och partierna avseende politisk position.

Blocken uppfattas också ha tydliga skillnader, enligt Novus. Och moderaterna är det viktigaste partiet för regeringsalliansen medan socialdemokraterna är de som sätter tonen för den rödgörna alliansen. Avseende sysselsättningsfrågorna är bilden ganska lika i väljarnas ögon, men regeringsalliansen uppfattas stå för ett större nytänkande medan den rödgröna alliansen uppfattas tryggare. Det brukar ju inte vara så kul att förknippas med gamla lösningar menade Anders Pihlblad (moderator) och frågade Karin Pettersson (kommunikationsstrateg hos SAP) hur hon såg på det. ”Tja, är det säkert att det är nytänkande som väljarna vill ha i höst?” svarade hon med ett snett leende.

Viktigt tycker jag är att alternativen inte alla uppfattas stå i mitten eller vara lika, samt att väljarna uppfattar att de har samma position som ”sina” block. Det kan vara en kritik mot den skepticism mot blockpolitik som jag tidigare luftat på denna plats. Låt oss se tiden an – blir det teorierna eller empirin som vinner? 

Blockbytare från regeringsalliansen motiveras främst, menar Novus, av att det egna alternativet uppfattas stå för ökade klyftor. Även bland regeringsalliansens väljare uppfattas det egna alternativet stå just för större klassklyftor, för 2 av 10 är detta ett bekymmer och kan leda till blockbyte. Blockbytare från de rödgröna är oroliga för sammanhållningen i gruppen och om politiken verkligen hänger ihop.

Efteråt menade Karin Pettersson att den rödgröna alliansen är denna valrörelsens ”nyhet” och därför mer intressant än regeringsidan (som var 2006 års nyhet). Pettersson menade, liksom Modig, att en avgörande fråga är valrörelsens diskurs – alltså hur man pratar om vilka ämnen. De rödgröna vill ha diskussionen mot ökade klyftor och de ouppfyllda löftena om fler jobb medan regeringsalliansen vill prata ekonomi och regeringsduglighet.

Avslutningsvis kan man väl tillägga att vi också fick veta att Obamas valkampanj med hjälp av sociala medier är ”sååå 2008”. Jag tror att jag håller med!

Blockpolitiken segrar ihjäl politiken

Som väntat börjar det nu dra ihop sig på allvar inför den intensiva valrörelsen. Novus Opinions senaste opinionsmätning visar i praktiken dött lopp mellan blocken. Inom den borgerliga alliansen har det skett en väntad omfördelning mellan partierna, en process som pågått under lång tid. Det stora partiet (moderaterna) vinner och de små förlorar. Kd klarar i just denna mätning med nöd och näppe fyra-procent-spärren och centerpartiet har inte så mycket luft ner till ribban. Inom den röd-gröna alliansen lyckas inte socialdemokratin locka större stöd än vid valet 2006, medan Mp drar uppåt. Hela socialdemokratins övertag i opinionen från 2008 är utraderat.

När valet verkligen närmar sig blir det regeringsfrågan som blir den centrala. Så brukar det vara och så kommer det att bli även denna gång. Men med den nya blockpolitiken som alliansregeringen introducerade i svensk politik kommer fenomenet att accentueras kraftigt. Partier som förlorar på det är uppstickare och partier vars regeringsfähighet kan ifrågasättas. Minst förlorar partier som inte ens gör anspråk på regeringsmakten och vars väljare är ointresserade av politik.

Samtidigt som blockpolitiken ersätts av koalitionspolitik (och kanske t o m ett nytt valsystem) i Storbritannien ersätts traditionella förhandlingslösningar mellan självständiga partier i Sverige med blockpolitik. De som tjänar på blockpolitiken är de stora partierna – moderaterna och socialdemokraterna. Fortsätter blocktänkandet att dominera svensk politik kommer vi att få se två stora planeter som graviterar mot mitten, omgivna av små månar som cirklar på olika avstånd från jättarna. Skillnaderna mellan de två stora kommer att minska och väljarkonkurrensen handla mer om förmåga att förvalta än om visioner och långsiktighet.

Förloraren heter demokrati. Mycket tyder på att det relativt höga politiska intresset i Sverige hänger samman med livaktig politiska medier, folkrörelse- och föreningstraditioner, många partier och ett proportionellt valsystem med låg tröskel. Blockpolitiken riskerar att undergräva detta genom att göra endast två ståndpunkter relevanta och därmed undandra den politiska debatten sin nerv och sina nyanser.

Regeringen klarar inte att hålla ut i ekonomin

Jag förstår om landets närmare 1.8 miljoner ålderspensionärer är lyckliga över det faktum att de två politiska blocken nu tävlar om att sänka skatten för just pensionärer. En grupp där regeringen har starkare stöd än oppositionen. Med tanke på de skattesänkningar som förvärsarbetande fått kan det ju tyckas vara ”inte mer än rätt”. Men, jag är djupt besviken på regeringens hanterande av skattesystemet. Såvitt jag förstår är väl de enda som inte får skattesänkningar nu de som är sjuka, arbetslösa eller studerar. Jag tror att de flesta av oss anar oråd om framtiden för en ekonomi där alla utom de som inte är på arbetsmarknaden får skattesänkningar…

Regeringen valde att med Anders Borg i spetsen genomföra en djärv ekonomisk modell som bygger på ekonomisk forskning. Huvudpunkten i den är att skapa större efterfrågan på arbete från de presumtiva arbetstagarna, och att göra inkomsten mycket mer attraktiv än försäkringsersättningar. Jobbskatteavdraget är huvudmekanismen i denna modell. Alltså fyller skattesänkningarna en roll i en teori om hur arbetsmarknaden fungerar. Jobben är i centrum. Det pris man får betala är att under en tid lämna andra grupper bakom sig – de förvärvsarbetande skall vara lokomotivet som drar ekonomin med sig, vilket i förlängningen kommer att ge mer även åt pensionärer, sjuka och arbetslösa eftersom tempot och produktionen kommer att öka. Men modellen kräver politisk uthållighet. Och frågan är om den överhuvudtaget är genomförbar i en demokrati?

För, det som hänt nu är att inför valet har regeringen fått kalla fötter. Det som ofta händer just koalitionsregeringar har till sist också hunnit upp Alliansregeringen i sverige 2006-2010, nämligen att de offentliga utgifterna/kostnaderna stiger då alla parter vill ha sin bit av kakan. Nu är det i huvudsak KD som i sin kamp för att bli kvar i Riksdagen fått igenom sina krav på bättre villkor för pensionärerna. Och övriga partier vet att utan KD blir det svårt, för att inte säga omöjligt, att bibehålla regeringsmakten efter 2010.

Att regeringen också på det här sättet försöker dämpa effekterna av ett tidigare blocköverskridande pensionsbeslut är inte heller så hedrande. Det är regeringen själv som medvetet i ett speciellt syfte skapat de stora klyftorna mellan förvärvsarbetande och pensionärer. När sedan konsekvensen av ett helt annat överenskommelse slår till så klarar inte regeringen att stå fast.

När jag påpekade för Göran Hägglund på Twitter att det är ett mycket stort avsteg från regeringens grundprinciper att sänka skatten för pensionärer fick jag bara ett raljant svar om att jag inte skulle bli sur. Jag blev inte sur. Jag blev besviken.

PS. Det bör påpekas att Thomas Östros uttalande att ”satsa mer än regeringen” för pensionärerna inte heller bådar gott. För mig låter det bara som en tävling i att sänka skatter. Som politiker bör man ta konsekvenserna av den ekonomiska modell man valt, det gäller både regering och opposition. DS.

Krav på sänkt skatt utmanar regeringens grundmodell

Kristdemokraternas krav på att även pensionärerna nu måste få sänkta skatter är i grund och botten en slags misstroende mot den ideologisk/ekonomiska modell som den borgerliga regeringen gick, och går, till val på.

Den borgerliga allians som gick till val 2006 lyckades med något som de borgerliga partierna försökt men aldrig tidigare lyckats med – att skapa ett genomtänkt regeringsprogram där varje enskild fråga som skulle genomföras också fanns ”listad”. Självklart fanns det frågor som inte var med i listan, men skattepolitiken var inte en av dem.

I koalitionsregeringar brukar två problem uppstå: 1. de offentliga utgifterna ökar mer än i en en-parti-regering eftersom de ingående partierna vill tillfredställa ”sina” väljare samt 2. de små partierna blir mindre eftersom de ”äts upp” av de större. Den svenska regeringen 2006-2010 har inte ökat de offentliga utgifterna (såvitt jag kan bedöma) på det sätt som brukar ske i koalitionsregeringar. Förklaringen är dels den tighta överenskommelsen innan valet 2006 och dels en beundransvärd disciplin från partiledarna. (Kanske också en skicklig och populär finansminister i Anders Borg.) Däremot har de små partierna av allt att döma blivit mindre medan de större blivit större. I valet 2006 fick kristdemokraterna 6,6 procent. I opinionsmätningarna ligger nu runt 4 procent. Centern fick 7,9 procent i valet 2006 men ligger nu runt 5 procent i mätningarna. Moderaterna har inte tappat mer än några tiondelar (från 26.2 till 25.8 procent) och folkpartiet ligger också relativt still (från 7,5 till 6,7 procent). En brasklapp är på sin plats – att jämföra valresultat med opinionsmätningar är inte rättvisande. Domen kommer den 19 september. KD tycks dock – givet Biskop Brask – ligga i riskzonen för att förlora 40 procent av sina sympatisörer (C nästan lika mycket). Inte tu tal om att valrörelsen kommer att vara mobilsierande, men hur mobiliserar KD de egna sympatisörerna? Jo, man gör det ena försöket efter det andra att profilera sig, men inom ramarna för regeringens politik. Kursändringen med ”Verklighetens Folk” och idéerna om att ”Flit, Familj, Företagsamhet, Familj” skulle bli ledorden ryms båda inom regeringens ideologisk/ekonomiska modell.

Men det gör inte sänkta skatter till pensionärerna, i alla fall inte om det är mer än de kompensation för den ekonomiska krisens effekter via pensionssystemets s k broms. Inte alls. Kristdemokraterna och Göran Hägglund har klivit utanför den domän som Anders Borg och Fredrik Reinfeldt dragit upp, den som går ut på att drivkrafter till arbete är motivet för sänkta skatter. Moderaterna har alltid velat sänka skatterna, men aldrig tidigare har de lyckats lansera en teoretisk modell där dessa sänkta skatter också fyller en rationell funktion i ett välfärdssamhälle. Det Göran Hägglund nu gör är att han fronderar mot modellen, han säger att pensionärer skall ha sänkta skatter för att de skall ”känna att de räknas i samhället”. Borg och Reinfeldt ställer sig inte avvisande – offentligt. Dock försvarar de klyftan mellan pensionärer och löntagare vilket gör det svårt att se att Hägglunds argument om att ”räknas” har någon bäring. För Borg och Reinfeldt kan sänkt pensionärsskatt – vid sidan av en eftergift åt ett desperat kristdemokratiskt parti – aldrig bli annat än en liten gest av välvilja.

Kanske bör nämnas att kristdemokraterna 2006 hade den äldsta väljarkåren av alla partier.

Kampen har börjat. Men ikväll i SvT:s Agenda kl 20-22 får vi se kampen om regeringsmakten ta form, inte kampen inom regeringen.

SAAB hade inte en chans, nu krävs statliga pengar

Visst kom dagens besked från GM som en överraskning med tanke på tidpunkten, men knappast innehållet. När Maud Olofsson säger att beslutet är tråkigt och verkar uppriktigt förvånad så måste hon väl mörka att hon anat vart det skulle bära hän? Att de anställda på SAAB har förträngt sanningen kan jag förstå, men att regeringen verkligen trott att SAAB skulle kunna leva vidare inom ramen för den holländska sportbilstillverkaren Spyker vägrar jag tro.

Maud Olofsson sa i Aktuellt idag att även om SAAB läggs ned så finns kompetensen kvar i Trollhättan. Men det är väl en sanning med modifikation? Om regeringen inte går in och understödjer den kompetensen så kommer den dels att skingras, dels att föråldras mycket snabbt – och därmed bli obrukbar.

Utan att vara bilindustrikännare så tror jag att SAABS öde beseglades när GM tog över år 2000. För GM var SAAB aldrig något märke att satsa på, SAAB skulle istället hjälpa GM i USA. Tyvärr. För jag tror att SAAB kunde haft större innovationskraft och originalitet än vad Volvo har haft. Låt oss hoppas att regeringen nu tar vara på den innovationskraften genom ett utbildnings- och utvecklingspaket till Trollhättan, med Högskolan i centrum. Se på Norrköping  och ta efter.

Jag tror det när jag ser det.

Statsministern skall lyssna – igen

Minns ni Fredrik Reinfeldts kampanj tidigt under mandatperioden, när han skulle lyssna. Situationen blev komisk eftersom kampen om FRA-lagen utspelade sig ungefär samtidigt och det var inte riktigt den typ av avlyssning Reinfeldt syftade på. Det går lite knackigt i opinionen för Moderaterna just nu, och Reinfeldt svar (SvT Aktuellt 14/12)är att han skall ”lyssna” mer på människor som får problem när regeringen genomför ”tuffa” reformer. Jo, att tvinga ut alla sjukskrivna i arbetslöshet för att bli arbetssökande utan att få använda sin egen kompetens kan ju kallas ”tufft”. Tyvärr lär det nog inte hjälpa Reinfeldt om han lyssnar, problemet (eller hur man nu vill se det) är att den politik som regeringen vill genmföra har just de här konsekvenserna. Det betyder inte att Reinfeldt är en ond människa – alls icke. Men hans ideologiska grundhållning är att människor är utbytbara på arbetsmarknaden och om det inte finns efterfrågan på violinister med axelskador så får en medelålders musiker finna sig i att söka vilket jobb som helst. Poängen är att det är bättre för violonisten att jobba med vad som helst på heltid än att vara sjukskriven eller halvtidsarbetslös.

Men jag menar att detta är ett felaktigt tänkesätt om vi vill stimulera människor till arbete och utveckling. En musiker har fått en runt tio år lång universitetsutbildning (eller motsvarande) samt har i 50-års åldern tillgodogjort sig en enorm repertoirekännedom och utvecklat sin teknik. Violonisten är specialist, på att spela violin. Men naturligtvis kan hon/han också stå i affär, sortera papper eller köra taxi. Frågan är bara om det är samhällsekonomiskt klokt att hänvisa en sjuk violinist till en arbetsmarknad där man inte kan tillgodoräkna sig något av sin arbetslivserfarenhet utan skall konkurrera med andra specialister – sådana som stått i affär i 20 år, kört taxi eller har en kontorsutbildning? Systemet lär inte stimulera människor att sätta sig i skuld för långa utbildningar, staten får inte tillbaka de pengar och de resurser man satsat på personens utbildning och personen lär inte känna sig tillfreds, vilket kanske leder till arbetsrelaterade sjukdomar – igen.

Kort sagt, Fredrik Reinfeldt, det är nog inte lyssna du skall göra om du vill att fler människor skall gilla regeringens politik. Regeringen borde istället utveckla sin politik för att stimulera människor att behålla sina jobb, få rehabilitering som är kraftfull och inte drar ut på tiden som den gör nu och för att uppmuntra unga människor att genomföra avancerade utbildningar inom allt från kultur till nanoteknologi. Då kanske opinionssiffrorna också stiger. Du kan ju alltid pröva, Fredrik!

Läs också bra kommentar här.

Sluta moralisera om SD!

Moraliserandet över Jimmie Åkessons artikel och Sverigedemokraternas politiska uppfattningar är inte en ändamålsenlig väg för de politiska och samhälleliga aktörer som vill motverka Sverigedemokraternas inflytande. I debatten har partiledarna framträtt som moraliska domare. Även andra kommentarer har haft en moraliserande ton. Representanter för muslimska grupper försöker försvara sig mot anklagelserna, vilket är en omöjligt uppgift utan att komma på defensiven, och hamnar även de i moraliserande uttalanden.

Ju mer moraliserande samhällets elit och etablissemang är över Sverigedemokraterna desto mer trovärdiga blir partiet i sin strategi att visa att de är ett parti för de marginaliserade och överkörda vanliga människorna. Övriga aktörer visar med all önskvärd tydlighet att Sverigedemokraterna är ett parti som ställt sig utanför samhällets diskursiva konsensus, och därmed verifierar man också deras väljares känsla av hemlöshet. Kan ni tänka er Mona Sahlin debattera med Fredrik Reinfeldt och säga att en debattartikel han skrivit ”avslöjar partiets sanna själ”? Eller höra Maud Olofsson eller Göran Hägglund tala om socialdemokraterna som ”förfärliga”? Debatten mellan riksdagspartierna, och gentemot Piratpartiet och Feministiskt Initiativ, förs inte på det planet. Var är de politiska argumenten?

Om övriga partier vill motarbeta Sverigedemokraterna, kanske t o m mer än vad blocken vill motarbeta varandra (vilket de självklart vill) , så bör också partierna använda politisk kamp, politiska argument och politisk retorik. Moraliserande och förfasande är beteenden som syftar till att stärka inåt-känslan i gruppen och ställa ”dom” utanför. Det är ingen politiskt framkomlig väg.

Jimmie Åkesson använder i sin artikel ”muslimer” som ett slagträ mot det etablissemang (företrädesvis vänsterliberalt dito) som bejakat det mångkulturella samhället och som politiskt slagits för jämlikhet mellan alla människor och en generös politik mot invandrare och flyktingar. Det är inte ”muslimerna” han är ute efter, annat än som hotbild. När nu det politiska etablissemanget gemensamt moraliserar över Åkesson och hans kamrater och väljare stärks dessa i anden. Hatet mot ”muslimer” finns i de flesta europeiska länder och har mindre att göra med de reella problemen i de enskilda länderna än med enkelheten i att peka ut just den gruppen som annorlunda.

Även medierna har svikit sitt demokratiska ansvar genom att i stor utsträckning underlåta att granska SD:s politik: deras förslag, budget, konsistens och egna lösningar på de problem som de själva lyfter fram. Medierna har låtit SD peka ut sina problem, förfasa sig över dem – men aldrig frågat sig på allvar hur SD tänker lösa dem. Och hur ofta har vi sett någon ifrågasätta problembilden överhuvudtaget? Granskningarna som gjorts har istället handlat om enskilda ledamöters vandel eller närvaro i fullmäktige.

Skulle något annat så exponerat parti slippa undan tuff politisk debatt och mediegranskning av sin politik?

Läs gärna Sanna Raymans blogginlägg i frågan.

Jag har tidigare skrivit i denna fråga, t ex här.