Författare: Vänstra Stranden

En bref: Få röster till stöd för mångkultur och generöst mottagande av flyktingar

Yngre svenskar och de med en längre högskoleutbildning ger fortsatt ett jämförelsevis starkare stöd för ett mångkulturellt samhälle. Och skillnaderna i åsikt har ökat kraftigt de sista åren mellan generationer och mellan olika utbildningsnivåer.

Med början år 2016 har svenskarna generellt blivit avsevärt mer restriktivt inställda till att ta emot flyktingar, men också till visionen om ett mångkulturellt samhälle. Men det finns också stora grupper i det svenska samhället som påverkats mycket litet av den kraftiga opinionsförskjutningen. Jag skriver i en krönika i dagens Borås Tidning om den studie jag genomfört inom ramen för 2020 års SOM-undersökning. Hela rapporten ”Ingen anledning till oro (?)” publiceras den 23 juni i år.

De väljare som har ungefär samma inställning nu som för fem år sedan till att ta emot flyktingar och till ett mångkulturellt samhälle är i allmänhet yngre, under 50 år, och de har också för det mesta en längre högskole- eller universitetsutbildning. De som ändrat sig mest och blivit mer restriktiva är svenskar med kort utbildning. lite äldre och ofta över 65 år samt med sympatierna till höger. Men också personer med kortare utbildning, t ex enbart grundskola, med sympatier till vänster om mitten har ändrat uppfattning.

I studien visar jag att skillnaden mellan dem med kortare och längre utbildning har ökat dramatiskt under de senaste åren. Man kan förenklat säga att de med längre utbildningar i större utsträckning står kvar vid den ståndpunkt de hade 2015 medan de utan högskoleutbildning har ändrat sig mycket i restriktiv riktning. Om vi tittar på partisympati är det den grupp som sympatiserar med Kristdemokrater och Moderater som förändrats mest de sista fem åren. Men förändringen syns förstås bland alla partiers sympatisörer.

I frågor som rör migration tyder resultaten på att vi får en ökad splittring mellan äldre och yngre svenskar. På samma sätt tycks åsiktsskillnaden mellan personer med högskola i bagaget och de utan högskola öka i dessa frågor. Såväl politiker som medier har gett stort utrymme åt kritik mot svensk flykting- och migrationspolitik under senare år. De tre största partierna – S, M och SD – är alla påtagligt restriktiva i sin hållning till flyktingmottagning och visar stark skepsis mot ett mångkulturellt samhälle. Men ytterst få politiska och mediala röster artikulerar, samlar och kanaliserar de mindre restriktiva ståndpunkter som är representativa för en yngre och välutbildad generation. Oavsett vilken uppfattning man själv har i sakfrågan borde det förhållandet inge en viss oro för framtidens politiska utveckling.

Diktatorn i Minsk är den verklige terroristen

För ett par veckor sedan ägnade sig en stat i vår omedelbara närhet åt ett terrordåd. Ingen dödades och det blev inget rättsligt efterspel för gärningsmannen. Däremot för offret. Den 23 maj tog presidenten i Belarus, Alexander Lukasjenko, beslutet att med hjälp av det egna flygvapnet tvinga ner ett civilt flygplan på väg från ett EU-land (Grekland) till ett annat (Litauen) i Minsk. Allt i syfte att kunna arrestera regimkritikern Roman Protasevich och hans flickvän, som är rysk medborgare. Protasevich hade 2019 lämnat Belarus och var verksam i Polen där han tillsammans med en kollega ledde en regimkritisk nätkanal Nexta Telegram. Nexta Telegram var en avgörande informationskanal och samordnande struktur för de uppror som ägde rum i Belarus efter valet 2020. Ett val som diktatorn Alexander Lukasjenko påstod sig ha vunnit med sovjetiska siffror, ett både osannolikt och oacceptabelt resultat för den interna oppositionen. Liksom för de flesta demokratiskt sinnade övriga europeiska regimerna.

Sedan ett par veckor befinner sig Protasevich i fängelse och utsätts av allt att döma för tortyr och förnedring som leder till att han i nationell TV gör avbön och påstår sig vara terrorist. Hans mor – som också lämnat landet – vädjar om stöd för sin 26 år gamle son, och vilken mor skulle inte göra det?

I Sveriges radio berättade P1 idag om vilken tortyr och förnedring som tidigare idrottshjältar utsattes för efter att ha gripits för att ha deltagit i demonstrationer efter valet (i realiteten var personen på väg till ett matställe). I Godmorgon världen berättar Johanna Melen (Rysslandskorrespondens) om händelseförloppet just nu. Allt tyder på att Protasevich utsatts för olika former av tortyr, hot och förnedring och han kan nu användas för att släcka allt hopp hos den belarusiska motståndsrörelsen. Protasevich blir på detta sätt en oerhört dyrbar gåva för diktatorn i Minsk – genom att knäcka Protasevich och göra detta så publikt som möjligt kan han släcka allt hopp hos den organiserade motståndsrörelsen.

Sveriges utrikesminister Ann Linde har (förstås) krävt att Protasevich och hans flickvän skall släppas, EU har bannlyst luftrummet över Belarus och förbjudit det nationella flygbolaget att flyga över eller landa i EU. Ökade sanktioner har också riktats mot Lukasjenko. Det är bra. Men det räcker inte.

Alla svenska partiledare borde självklart gemensamt protestera mot den Belarusiska regimen och kräva att Protasevich och hans flickvän Sofia Sapega omedelbart släpps och kan lämna landet. Men, eftersom detta handlar om enskilda individers liv måste också andra vägar prövas just nu: finns kontakter med Ryssland som kan utnyttjas? finns diplomatiska kanaler som kan användas i tysthet? finns kulturella/sportsliga/ekonomiska nätverk som kan användas? Alla verktyg är idag nödvändiga att använda för att befria två unga människor från den belarusiska statens klor. Två unga människor vars enda brott var att de deltog i ett demokratiskt motstånd mot en diktator var regim är en kvarleva från den sovjetiska era vi borde lagt bakom oss för länge sedan. Därefter måste Sverige på olika sätt undersöka vad vi som land kan göra ytterligare för att stärka och stödja det organiserade motståndet mot den belarusiska regimen.

Befria Roman Protasevich och Sofia Sapega. Nu.

En bref: Om svenska barn i syriska läger, brottsoffer, politikens skådespel och GAL-TAN

En gång i månaden skriver jag en ledarkrönika i Borås tidning och jag brukar lägga ut dem med länk även här. Den här våren har varit arbetstyngd och tyvärr har jag därför inte riktigt hunnit med att ge den möjligheten. Idag väljer jag därför att lägga ut länkarna till mina fyra senaste ledarkrönikor i Borås tidning nedan, med en mycket kort introduktion till var och en.

I februari skrev jag om den skamliga politik som innebär att Sverige vägrar ta hem den svenska barn och mödrar som befinner sig i syriska fångläger efter IS-kalifatets fall. Men hyllar också Borås som valt att gå mot strömmen och göra det som all mänsklig anständighet bjuder – ta hem barnen och rannsaka mödrarna avseende brottsmisstankar. Kan läsas här.

I mars skrev jag om att politiken också innehåller centrala delar av iscensättning och skådespel. Att politiska signaler också sänds och uppfattas även om de inte avser konkreta förslag, synpunkter eller reformer. Förutsättningarna kan förändras genom att politiken förkroppsligas också i det vi gör, eller inte gör. Kan läsas här.

I april uppmärksammade jag ett kommande kapitel i årets SOM-bok, baserad på den årliga SOM-undersökningen från Göteborgs universitet, där jag och Caroline Mellgren undersöker svenskarnas syn på brottsoffer. Ett intressant resultat var att vi jämfört med för femton år sedan inte alls i samma utsträckning anser att offer för våldsbrott varit oförsiktiga och därför råkat illa ut. Kan läsas här.

Och i maj månad diskuterade jag användbarheten av den s k GAL-TAN-skalan för analys av samhällsförändringar. Den kulturellt impregnerade GAL-TAN kontrasteras ofta med den mer materiellt uppbyggda vänster-höger-skalan för att förstå opinionsbildning och partiståndpunkter. Men från en del håll kommer kritik om att GAL-TAN egentligen är en moraluppfattning. Så är de inte menar jag. Kan läsas här.

En bref: Twitters avstängning av Trump hotar inte demokratin

President Trump och liknande röster använder ju just dessa mediala kanaler för att undvika den traditionella journalistiken. Det är därför helt konsekvent att Trump oavlåtligen förtalat journalister och vägrat svara på deras frågor. Att då se avstängningen som ett hot mot demokratin faller på sin egen orimlighet.

Så skrev jag i Borås Tidning i en söndagskrönika den 24 januari 2021. Efter stormningen av Kapitolium i Washington den 6 januari blev dåvarande president Trumps uppvigling via sociala medier för mycket även för dessa kommersiella nätföretag. Och genast uppkom en diskussion om huruvida det faktum att flera sociala medier (Twitter, Youtube) stängt ned hans konton var ett hot mot demokratin.

Jag har med viss förvåning noterat att diskussionen om yttrandefrihet glidit ihop med frågan om friheten på internet. Men också att få aktörer inser vilken roll journalistiken fyller i en demokrati (och det är faktiskt inte primärt yttrandefriheten). Varje medborgare i en demokrati har ett skydd för sina åsikter och för sin rätt att uttrycka dem, stat och myndigheter får inte hindra oss att hysa eller framföra även upprörande uppfattningar (det finns gränser men de kan vi bortse från här). Men den rättigheten innebär inte att var och en har rätt att kräva plats på nätet (eller i radio, TV, digitala kanaler m m) för sina uppfattningar. Jag beklagar att internet i stor utsträckning blivit så monopoliserat att stora företag helt dominerar vår offentliga diskussion. Men just det är sällan i fokus för granskande journalistik.

Journalistik i meningen granskning och värdering av maktutövning och samhällsförändringar är oundgängligt i en demokrati, både för att medborgarna skall få en bred bas för sina politiska val och för att all maktutövning måste kontrolleras. Men det är inte det president Trump sysslat med på Twitter. Snarare tvärtom faktiskt.

En bref: Och efter pandemin…

Förhoppningsvis förstår vi nu hur många erfarenheter i livet som bygger på mänskliga möten och gemensamma mänskliga ansträngningar i tid och rum. Vi är många som saknar teater, konserter och opera liksom gudstjänster. Jag tror att vi kommer att värdera varandra på ett nytt sätt och värdera de yrken och insatser som kräver mänsklig närvaro på ett annat sätt.

Så skrev jag i går i söndagens ledarkrönika den 27 december 2020 i Borås Tidning i en text som försökte sig på att berätta något om den framtid som sannolikt möter oss på andra sidan vaccineringen.

Det är ett stort ljus i en lång mörk tunnel att vaccineringen av svenskarna nu har kommit igång. Men som jag argumenterar för så tror jag inte att tillvaron blir som den var bara för att restriktioner försvinner och sjukdomen covid-19 reduceras till ett bland många influensavirus. Nej, jag tror på allvar att arbetsliv och umgänge har förändrats på ett irreversibelt sätt. Och jag tror och hoppas att vår förmåga att uppskatta de mänskliga mötena har ökat – något som kanske ger oss anledning till större urskiljning när vi träffas. Vem och vad prioriteras för ett fysiskt möte och vilken fråga kan hanteras via videosamtal?

För att inte tala om alla dem som utför uppgifter som endast delvis eller inte alls kan utföras digitalt. Även om digitaliseringen kan vara goda verktyg (och är) i t ex många vårdyrken eller transportbranschen så krävs det en närvaro på platsen som mycket kontorsarbete inte kräver. Låt oss hoppas att den skillnaden inte leder till större ojämlikhet utan istället till att vi värderar den fysiska närvaron högre, som något exklusivt jämfört med alla (tyvärr ofta trista) digitala möten vi genomfört de senaste månaderna…

Ljuset är på väg tillbaka och med det kommer också vaccinet.

Hur skall vi förstå graden av förtroende för Folkhälsomyndigheten?

I min och Ulf Bjerelds SOM-rapport ”Individualism och nationalism i pandemins tid” visar vi att den s k GAL-TAN-dimensionen har större betydelse för att förstå förtroendet för Folkhälsomyndigheten än den mer klassiska vänster-höger-dimensionen i svensk politik. (SOM-institutets vid Göteborgs universitet särskilda Covid-studie)

GAL-TAN utgör det ideologiska spektrum som ryms mellan en pol kallad GAL som står för en position som är grön, alternativ och libertär samt en pol kallad TAN som står för tradition, auktoritet och nation. I vår rapport visar vi att det är större skillnader mellan olika individers förtroende för Folkhälsomyndigheten beroende på om man anser sig tillhöra GAL eller TAN-polen än det är mellan dem som betecknar sig som vänster eller höger.

Vi mäter GAL-TAN-dimensionen med en ny fråga i SOM-undersökningen där svarspersonen får frågan om hen anser att individens rättigheter eller nationella traditioner är viktigast i politiska frågor. Resultaten visar dels att vänster och höger inte är överlappande med GAL-TAN-dimensionen, men också att båda positionerna finns representerade bland alla partiers sympatisörer.

Vår undersökning visar att skillnadens i förtroende för Folkhälsomyndigheten är större mellan dem som befinner sig på den ena eller andra av polerna på GAL-TAN-skalan än mellan dem som befinner sig till vänster eller höger. Skillnaden mellan dem med högst och lägst förtroende för Folkhälsomyndigheten på GAL-TAN-skalan är 30 enheter medan den på vänster-högerskalan är 23 enheter.

Vi noterar också att det är i förtroendet för Folkhälsomyndigheten och för sociala medier som de största skillnaderna återfinns på GAL-TAN-skalan. De som befinner sig på GAL-polen har stort förtroende för Folkhälsomyndigheten och de som befinner sig på TAN-polen har stort förtroende för sociala medier. Förtroendeskillnader för politiker och journalister är större på vänster-höger-skalan än på GAL-TAN-skalan.

Sammantaget visar vi att den politiska dimension som kallats GAL-TAN ger ett ytterligare bidrag till förståelsen för förtroendet för den information om Covid-19 som kommer från Folkhälsomyndigheten. Vi har också visat att det idag är relevant att undersöka politiskt förtroende bortanför partisympati och den traditionella vänster-höger-dimensionen.

Läs hela rapporten här.

En bref: Sätter pandemin våra fri- och rättigheter på undantag?

Vad gör det med oss att vi accepterar ett regeringsbeslut som utan remissrundor eller riksdagsbehandling kan inskränka det demokratiska samhället grundläggande mekanismer, mötes- och demonstrationsfriheten, tills vidare? När alkoholservering förbjöds på restauranger var det många som blev upprörda, särskilt ägare till sådana etablissemang. Men hur många röster har hörts till stöd för rätten till politiska manifestationer och fri debatt?

Så skrev jag i en söndagskrönika i Borås tidning på första advent den 29 november i år. Min poäng var och är att regeringens beslut att använda ordningslagen och förordningar för att begränsa våra medborgerliga fri och rättigheter visserligen är begripliga men inte desto mindre problematiska.

Precis som Justitieombudsmannen påpekar i sitt remissvar inför de senast inskränkningen av mötesfriheten så är det märkligt att så stora begränsningar inte underställs remissinstanser, anses kunna gälla tills vidare och dessutom inte hanteras av våra folkvalda.

Faktum är att den inskränkning som genom beslutet från den 24 november nu säger att vi endast får vara åtta personer vid offentliga sammankomster inskränker religionsfriheten på ett sätt som jag inte tror är förenligt med regeringsformen. Religionsfriheten har en särskilt stark ställning och begränsningar i den får inte införas på samma grunder som övriga fri- och rättigheter. Saken har dock inte prövats i Sverige men liknande diskussioner förekommer i andra länder.

En bref: Allhelgonahelgen också för de levande

De sjuka bor i egen lägenhet, anses kunna göra egna övervägda val av omsorg och därför lista sig hos lämplig vårdcentral. Det är bara en lycklig slump om läkaren på vårdcentralen har geropsykiatrisk kompetens. Orsaken är tron att individuell valfrihet är en helt okomplicerad utgångspunkt i omsorgen trots att det handlar om personer med kognitiva sjukdomar.

Ljusen på kyrkogården brinner inte bara på dem som gått till en annan värld genom dödens port, utan också för dem som genom en demenssjukdom inte längre är riktigt på plats i tillvaron.

Så skrev jag i en söndagskrönika i Borås tidning den 1 november 2020. Allhelgonahelgens alla fladdrande ljus behöver också lysa upp den tillvaro många demenssjuka befinner sig i.

I dagarna har vi fått en rapport från Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO) som pekar på att just bristen på individuell läkarbedömning för de sköra, ofta demenssjuka, äldre människor som befunnit sig på äldreboenden (särskilda boenden) när de fick covid-19 är en mycket allvarlig brist. Oförmågan att se att de äldre med olika sjukdomar är i behov av en medicinsk – och individuellt anpassad – kompetens som inte kan ges med det system som kommunernas äldreomsorg organiseras efter idag är i sig själv en brist.

För mig personligen har inblicken i äldreomsorgen tydligt visat hur hängivna de som arbetar med de äldre är. Från undersköterskor i korridoren till enhetschefer och biståndshandläggare har jag mött förståelse och insikt i mina kontakter, med något enda undantag. men det är grundmodellen som är fel. Äldre personer är inte bara äldre, de är också sjuka i både somatiska och kognitiva sjukdomar. Och de tillstånden kräver specifik medicinsk kompetens. Kanske har de avskräckande erfarenheterna som IVO pekar på någon form av effekt på organiseringen av gamla människors boende när de själva inte kan eller orkar bo hemma? Men då krävs ett politiskt ansvar, kommuner och regioner måste avkrävas ansvar och kraven på en betydligt högre nivå på medicinsk kompetens bli politiska krav.

En bref: Postmodernism döljer mer än det förklarar

I en paneldiskussion inom ramen för den digitala bokmässan deltog jag förra helgen tillsammans med dessa båda samt dramatikern America Vera-Zavala i en debatt om den postmodernism som så många älskar att hata. Frapperade nog blev Greider och Lundberg oense så fort begreppet postmodernism dekonstruerades till den maktanalys det i praktiken är. Mer maktanalys, sa Greider. Alldeles för mycket fokus på makt, sa Lundberg. Motsättningen mellan dem visar att termen döljer mer än det belyser. Mindre fokus på postmodernism och mer på verklig samhällsanalys är mitt recept.

Så skrev jag i en söndagskrönika i Borås tidning den 4 oktober i år 2020. Min utgångspunkt var en paneldiskussion på den digitala bokmässan där begreppet postmodernism stod i centrum. Bakgrunden var en bok av litteraturdocenten Johan Lundberg där han anklagar de postmoderna idéerna för att ha förmörkat både kultur och politik i Sverige. Även Göran Greider har stött Lundbergs uppfattning.

I min värld är själva termen daterad och perspektivet att det är en humanistisk- samhällsvetenskaplig teoribildning som ligger bakom – mer eller mindre – allt negativt i samhällsdebatten är inte förenlig med vår kunskap om hur samhällsutveckling går till.

Jag hoppas att vi kan lämna diskussion om postmodernism bakom oss, den döljer mer än den förklarar och risken är att vi får en pseudodebatt. Medan ojämlikhet, utsatthet och segregering växer är det franska filosofer och Horace Engdahl som upptar den politiska debatten. Den enda som tjänar på det är populisten och missnöjespolitikern.

Men läs gärna Lundbergs bok, den beskriver en intressant fas i den svenska kulturdebatten.

Demokratin har aldrig varit ett självklart politiskt resultat

För några veckor sedan lånade jag Charles Tillys bok ”Contention and Democracy in Europe 1650-2000” på universitetsbiblioteket. Upprinnelsen var en glimt på twitter där – den nu från radio kände – docenten i ekonomisk historia Erik Bengtsson nämnde den. Tillys bok kom 2002 men egentligen är den en syntes av hans mångåriga verksamhet. Som doktorand läste jag hans ”Big structures, Large processes, Huge comparisons” (1984) med stigande häpnad, och lite lycksalighet. Det är inte fel att säga att den kom att påverka hela min uppfattning om vad det är att vara statsvetare. Därför blev jag också inspirerad att återuppta kontakten med Tilly.

Efter avslutad läsning kan jag konstatera att formatet inte gör Tilly rättvisa, det blir för kortfattat och ändå för mastigt. Men, när det är sagt, några viktiga poänger om hur demokrati utvecklas är väl värt att lyfta fram.

Utvecklingen mot demokrati har underlättats, men också hållits tillbaka, av folkliga uppror och sociala protester. Dock, något steg närmare demokrati har inte tagits utan sådant socialt tryck. Viktigt idag är att hålla i minnet att organisering i rörelser/associationer inte alls alltid lett till ökat folkligt inflytande. Tvärtom har en uppsjö av sådana grupper motarbetat alla steg emot vad vi menar med demokrati. I Frankrike ledde de starka patron-klient-relationerna inom och mellan de markägande klassen och kyrkans makthavare till en ovanlig klassallians mellan arbetare i städer och vanliga bönder. Likaså kom städernas medelklass, som också hölls utanför dessa nätverk, att kräva ökat inflytande i kraft av sitt kapital. I Storbritannien fanns det inte förutsättningar för en allians mellan bönder och arbetarklassen i städerna eftersom småbönder utmanövrerats från större delen av de brittiska öarna vid tiden för demokratins insteg. Därmed fick städernas arbetarklass en dominerande ställning i kampen för demokrati.

Tilly pekar också på hur de politiska identiteterna skiftade med utvecklingen mot demokrati. Istället för identifikation med sin socken, sin släkt eller sitt skrå blev identiteten knuten till organisationer, fackföreningar och partier. Vilket ledde till att 1800-talet kännetecknas av bredare och – som jag uppfattar Tilly – mer socialt genomgripande och produktiva konflikter än på 16- och 1700-talet.

Han noterar också att en självstyrande militär (nationell eller privat) alltid hämmar utvecklingen mot demokrati. Och att exkludering från medborgarskap av vissa befolkningsgrupper på grundval av religiös identitet har samma effekt.

Demokrati består inte, påpekar Tilly, av institutioner och fria val. Demokrati är de mekanismer som gör folkligt inflytande på landets styrelse möjliga. För Tilly är det balansen mellan regeringens förmåga till maktutövning och storleken på inflytande från medborgarna som bestämmer graden av demokrati. Och den balansen växlar över tid och mellan olika länder. Samtidigt finns det en otvetydig utveckling mot ökad demokrati i Europa, men den utvecklingen kommer inte av sig själv utan måste följa ur upprepade strider, tvister och konflikter mellan makthavare och undersåtar. Perspektivet bakåt ända till 1650 ger onekligen de senaste hundra åren en något mindre framskjuten plats än i de flesta berättelser om demokratins genombrott…

Värt att fundera på idag är kanske vilka politiska klassallianser som är möjliga i vårt politiska landskap och på vilket sätt (och vilken sorts) ägande och egendom fortfarande formar konflikter i moderna välfärdsstater som Sverige.