Vänstra Stranden

Nedmonteringen av en civilisatorisk infrastruktur

I panelen i dagens ”Godmorgon Världen” (SR P1) kallade Göran Greider skolan och vården för en ”civilisatorisk infrastruktur”. Jag tyckte uttrycket var så välfunnet att jag gärna vill sprida det.

Sverige har länge varit humlan som flyger, trots att förståsigpåarna säger att det inte går att ta ut så höga skatter, ha så lång semester, så liten lönespridning och så hög utbildningsnivå och ändå vara ett land på framkant ifråga om teknik, kommunikation och innovation. Men Sverige har varit just det. Enligt min uppfattning beror framgången på ett extremt och närmast unikt mod i att kombinera breda välfärdslösningar med stark individualism.

Istället för att koncentrera sig på de relativt sett få som missbrukar systemet har politiken inriktats på sociala försäkringar som omfattar alla, men på individuell grund. Istället för att söka upp de enskilda som behöver mest stöd har politiken inriktats på solidariska lösningar som ger alla medborgare en del tillbaka i form av barnomsorg, sjukvård, skola och äldrevård.

Det kan tyckas som om detta är sagt 100 gånger förr, men ibland undrar jag om det överhuvudtaget inte går igenom bruset – denna modell, detta sociala kontrakt, är på väg att brytas nu. Om vi skall bryta det så bör vi göra oss medvetna om att det är just det som händer, inte bara likt grodan i grytan som sakta värms upp invaggas i säkerhet tills det är för sent.

För oss som har arbete, och bra lön, har regeringens politik varit en lönsam affär. Och så lovade de också från början. Men, leder det också till att vi inte ser vad som händer på andra ställen i samhället? Svaret tycks vara ja. Jag möter dagligen människor som INTE känner av krisen, människor som vet att det är kris och därför sparar in lite här och där, men i realiteten drabbas de inte själva. Och inser därmed inte vad som händer. Kanske är detta den mest oroande utvecklingen av alla – när Sverige glider isär och medborgarskapet inte blir grunden för att ta del av den civilisatoriska infrastrukturen då börjar missnöje, främlingsförakt och apati att sprida sig. Bland dem som inget har.

I min värld bör en stark stat vara mer generös än nogräknad när det gäller välfärd. På sikt menar jag att det betalar sig, både mänskligt och ekonomiskt.

Att sätta en gräns för sjukförsäkringen pekar på att man inte tror på den som är sjuk. Att sänka A-kassan och höja premien för dem med högst arbetslöshet pekar mot ökad skuld på den enskilde för misslyckanden. Att sänka skatterna för dem som arbetar men inte för pensionärerna pekar mot en kultur där bara den starke och friske räknas. Och den s k kampen mot bonusarna handlar nog mera om att vinna poäng i opinionen än om ekonomiska realiteter.

Jag är övertygad om att tre miljarder till rena praktikjobb för arbetslösa ungdomar och 55+ hade gjort oändligt mer nytta än de patetiska s k jobbcoacherna som regeringen satsar på. Jag är lika övertygad om att om hälften av skattesänkningspengarna använts till att rehabilitera långtidssjuka kvinnor som slitit sönder sina kroppar i vården så skulle det istället generera mer skatteintäkter på sikt. Den andra hälften borde läggas på individuellt anpassad skolundervisning så att alla de ungdomar som inte har fullständiga betyg skulle få just det.

Ibland är det perspektivet som är avgörande, inte kronor och ören.

Läs mer i Fokus om ”de uträknade”, om Flyingemodellen för praktikjobb och i DN om oppositionens lösningar.

(För övrigt anser jag att Förbifart Stockholm bör förstöras.)

Afghanistan – Apocalypse now

Kriget i Afghanistan håller på att förloras av alla. Det var dömt att förloras redan från början i alla fall om man med ett vunnet krig menar en militär seger.

När Frankrike påbörjade sina försök att bibehålla Indokina, redan 1946, trodde man sig så småningom om att kunna skapa en lösning där kolonialmakt och koloni skulle kunna hitta en fredlig samexistens. Från och med det ögonblick när de amerikanska ”rådgivarna” kom in var den idén dömd att dö. När Frankrike 1954 lämnade vad som skulle bli Vietnam var delningen accepterad och en politiskt lösning uppnådd. Förhandlingspappren hann inte arkiveras innan striderna började igen, USA fann sig föranlett att hjälpa Sydvietnams armé mot motståndet (FNL) som var baserat i norr. Resten är historia.

Det som sker i Afghanistan är i mångt och mycket samma sak som det som hände i Vietnam. Året 1981 ockuperade Sovjetunionen Afghanistan, amerikanerna beväpnade då mujaheddin för att motstå kommunismen, Sovjetunionen föll och mujaheddin – nu omvandlade till talibaner – fick makten. De angrep då den hand som fött upp dem och USA försvarade sig, med bistånd från stora delar av västvärlden. Afghanistan utlovas nu demokrati, välstånd och lugn med hjälp av mlitära strategier, vilka skall skydda de civila insatser som alla vet är de enda som fungerar.

Historien upprepar sig, någon fars är det emellertid inte. Snarare Apocalypse now.

Att Sveriges försvarsmakt är delaktiga i den process som med största sannolikhet kommer att leda till djupare skyttegravar mellan Kiplings väst och öst och så småningom om något decennium till förhandlingar som innebär att västvärlden drar sig ur Afghanistan är verkligen sorgligt. Allt tal om FN-mandat är bedrägeri, vad som finns är en styrka (ISAF) som har ett säkerhetsrådsmandat att i syfte att utrota terrorismen i världen hjälpa den afghanska regeringen att klara säkerheten i Kabul (resolution 1386), något som nu utvidgas till i princip hela landet och till skydd av civila och uppbyggnad av säkerhetsinfrastruktur (resolution 1833). Någon FN-trupp i termer av fredsbevarande är det inte tal om. Därutöver är USA tillsammans med ett stort antal länder inbegripna i ”Operation Enduring Freedom” som är en styrka utan FN-mandat. Eftersom ISAF numera också leds av NATO är det hart när omöjigt att hålla isär dem.

Det finns hur många goda argument som helst för att stödja demokrati och fred i hela världen – försvarsministern brukar anföra alla på en gång – men varför är vi då i just Afghanistan? Varför sker inte en utökad satsning t ex i Kongo? Eller varför intervenerar inte världssamfundet genast i Somalia, Eritrea eller Västsahara? Svaret är förstås att trupperna är i Afghanistan därför att detta land ansågs vara hemvist för de grupper som angrep västvärlden, tydligast den 11 september 2001 vid angreppet mot New York och USA. I praktiken är det dock USA själva som beväpnat talibanerna (för att strida mot Sovjetunionen), Pakistan (USA:s gode vän) som genom sin bristande kontroll av det norra territoriet härbärgerat dem och Saudiarabien (USA:s gode vän) som närt dem ideologiskt.

Så länge svensk utrikespolitik inte kan finna något annat sätt att uttrycka sin närhet till USA än total underkastelse så kommer inte Afghanistan att få leva i fred. Den dag vi inser att det är från sina bästa vänner man skall få höra de beska budskapen kanske världen blir annorlunda. Med den nya Obama-regimen finns öppningar för diskussioner, ta dem!

Svensk TV underblåser en förlegad och pinsam Afrikabild

Jag vill bara understryka hur pervers den bild av den afrikanska kontinenten är som underbygger produktionen av programmet ”Den stora resan” om svenska familjers liv bland stamfolk i Namibia. I Expressen skriver idag Johannes Forssberg mycket bra om exotismen och den koloniala världsbild som SvT visar upp.

För den regelbundne läsaren av denna blogg är kritiken av den svenska Afrika-bilden ingen nyhet. Jag tycker det var rent ut sagt pinsamt att i Studio Ett idag höra SvT:s programschef Micael Lekberg låtsas inte förstå vad Wilo Abdulle, ordförande i afro-svenskarnas riksförbund, menade med sin kritik av programmet. När Lekberg patetiskt upprepade att han ville se ett ”möte” mellan människor med så olika livsstil så lät han som om den enda livsstil han känner till är den som utövas av svensk, vit, medelklass i innerstaden eller Bromma.

För den som läser Jeune Afrique eller ser i Le Monde om den nya fiberoptiska kabeln till Afrika, med första anhalt i Mombasa, och vet att en tredjedel av invånarna på den afrikanska kontintenten numera innehar en personlig mobiltelefon framstår Lekbergs Afrikasyn som hämtad ur 1910-talets skolböcker för småskolan.

Vad har ni tagit er till på SvT? Har ni alldeles tappat förståndet?

Bompeng, biltull, trängselavgift eller vägavgift? Fler bilar eller färre?

Göteborgsregionen, liksom andra storstadsregioner, är attraktiv och drar till sig människor och arbetstillfällen. Sedan länge har en infrastrukturlösning som håller för en expansion behövts sättas i verket. För min del har jag hört ordet ”Västlänken” om en ny tågtunnel som skulle bygga bort Centralstationen som säckstation under nästan hela mitt vuxna liv. Med en pendeltågsstation i Haga och möjlighet att åka från Kungälv till Kungsbacka utan byte skulle Göteborg kunna ta upp kampen med Stockholm i tillgänglighet. Genom kollektivtrafikplanen K2020 skall Göteborg få en bättre kollektivtrafik, men förutsättningen är att Västlänken byggs. Nu har kommunstyrelsen plötsligt forcerat fram ett paket med infrastruktur som även inbegriper den s k Marieholsmtunneln norr om Tingstadstunneln, allt för att kunna ansöka om statliga medel före första september.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill inte ha tunneln, men känner sig uppenbarligen tvungna att vara med på paketet för att inte splittra den göteborgska enigheten. Halva paketet skall betalas av Göteborgsregionen och halva av staten, 30 miljarder totalt. Och för den delen av paketet som skall betalas av Göteborgsregionen så föreslås ”trängselavgifter”.

Från att ha varit ett ekonomiskt styrmedel för att förändra trafikrytm och trafikmängd har begreppet trängselavgift omärkligt övergått till att bli en finansieringskälla för utbyggnad av just det vägnät som skulle begränsas genom minskad användning. Jag har tidigare påpekat att det socialdemokratiska kommunalrådet Anneli Hulthén inte förstår innebörden av olika former av trafikavgifter. Men nu verkar det som om hela det politiska etablissemanget tror att trängselavgifter är en väg att finansiera utbyggt vägnät och därmed ökad biltrafik. Att V och Mp tvingats med i denna soppa är tragiskt, eftersom deras motstånd mot Marieholmstunneln är ideologiskt och bygger på det faktum som trafikpolitikforskningen visat – större och fler vägar = större trafikmängd och mer bilism.

Trängselavgift är en straffavgift som man betalar för att man bidrar till trängseln i staden. Är en styrande avgift avsedd att påverka beteenden, ungefär som att när man betalar en räkning för sent. Bompeng (från norskan) eller vägavgift syftar till att finansiera utbyggnaden av vägnätet och är därmed en slags nyttjandeavgift som man betalar för att få lov att använda en nyttighet, ungefär som avgiften på en offentlig toalett. En sådan avgift har inte som syfte att förändra beteenden, bara att få finansiering för en tjänst. Biltull används inte så ofta längre men har normalt använts på samma sätt som trängselavgift.

Så länge miljökonsekvenserna av en utbyggnad av Göteborgs infratruktur inte är klarlagda så bör inget annat än kollektivtrafik och därmed jämställd trafik byggas ut. Och det skall ske med skattepengar. Trängselavgifter bör införas för biltrafiken i staden, och de avgifterna bör bekosta sjukvård och barnomsorg eftersom det är vad som blir effekterna av trängseln – alltså lung- och stressjukdomar samt ökat behov av barnomsorg.

Den eviga debatten om våldtäkt

Kammaråklagare Rolf Hillegren har löpt gatlopp genom mediedreven de senaste dygnen. Redan för nästan två år sedan skrev jag om Hillegrens arrogans i debatten kring våldtäkt. När jag läste Hillegrens uttalande i tidningen i början av veckan studsade jag, liksom många andra, och jag tänkte att detta ”kommer han inte undan med”. Och det gjorde han inte. Idag gör Hillegren mer eller mindre avbön i SvD och han fick förklara sig i P1 Morgon där stora delar av programtiden användes just för den här diskussionen. Men Hillegren kan inte ens i sin Brännpunkt-artikel avhålla sig från raljans utan kallar samtycke till samlag för en ”etikettsregel”. Jag vet inte varför Hillegren har problem med att uttrycka sig respektfullt och empatisk inom ett område som faktiskt tillhör de mest laddade i kriminalpolitiken. När jag hörde honom i radion i morse gav han, liksom tidigare, ett intryck av att inte förstå hur den som lyssnar faktiskt kan uppfatta det han säger. Särskilt inte om lyssnaren är en kvinna.

Hillegren förmår inte i sin diskussion tala om att vi i debatten bör skilja på vad som är moraliskt orättfärdigt och vad som är lagstiftarens syn på straffvärde. Jag är inte jurist, men jag har läst ett stort antal domar, och tror mig ha någon liten hum om skillnaden mellan juridiken och verkligheten. Om vi skall försöka förstå vad det är Hillegren säger så menar han att det är lagstiftarens mening att våldtäkt skall vara ett brott som kan bevisas med hjälp av mer än offrets berättelser (även om vi har fri bevisvärdering i Sverige). Han menar också att lagstiftarens anser att en våldtäkt med stort inslag av våld, hot eller fysiskt tvång skall bestraffas hårdare än en våldtäkt som begås genom psykisk övermakt eller dominans.

Problemet är att ”våldtäkt” och ”värre” båda betyder olika saker i denna debatt. För de flesta kvinnor är ett påtvingat samlag en våldtäkt, oavsett hur tvånget utövats. Men för lagstiftaren skall vissa kriterier uppfyllas för att tala om våldtäkt. För en kvinna kanske en våldtäkt inom en relation kan vara minst lika illa eller t o m värre än en överfallsvåldtäkt eftersom den förstnämnda utförs av en person hon är helt beroende av, älskar och har förtroende för. För henne kanske denna våldtäkt förstör hennes tillit till människor för hela livet. Särskilt om den av hennes omgivning inte anses vara en ”riktig” våldtäkt. Men i lagens mening är det värre med överfallsvåldtäkten då den i allmänhet har begåtts med öppet fysiskt tvång, ett tvång den hemmanvarande mannen inte behöver använda då kvinnan kanske redan ligger i deras gemensamma säng. För väldigt många kvinnor är det strategin att vara det passiva offret som fungerar vid en våldtäkt. Ligg eller stå still – reta honom inte – låtsas t o m att det inte är något problem – planera vad du gör sedan. Men det kanske krävs speciella erfarenheter för att förstå de här mekanismerna.

För att möta kvinnor som anmäler våldtäkt krävs ett stort mått av insikt, empati och visdom. För många kvinnor är våldtäkt det allra värsta brott näst döden. Inte för alla, men för många. En del kvinnor upplever våldtäkten som en skändning, kränkning eller skada som inte kan jämföras med fysisk smärta. Och då är det nästan aldrig graden av fysisk misshandel som är relevant för graden av kränkning. Det är istället känslan av inte ha blivit respekterad som en människa, en jämbördig människa med mannen. Att då uppleva denna skändning igen inom rättsväsendet gör förstås att man inte anmäler.

Jag tycker att Rolf Hillegren borde ha hand om andra ärenden än våldtäkt, inte för att jag tror att han kommer att missköta dem, men han verkar inte besitta den insikt och empati som krävs i sådana här mål. Om vi inte redan har det – jag är som sagt inte jurist – så borde vi kanske ha särskilda åklagarkammare för våldtäktsmål, med särskilda åklagare och utredare som bara arbetar med sexualbrott. (Berätta gärna om det redan finns!)

Nu har jag bara talat om våldtäkt av en man på en kvinna och det för att det är den enda jag tycker att jag har möjlighet att uttala mig om. Självklart finns det andra typer av våldtäkter som skall behandlas med samma insikter.

Ett stort antal andra bloggar har skrivit om saken, se t ex här.

Bojkottvapnet är uddlöst idag

EU:s ministerråd har beslutat om utökade sanktioner mot Burma i form av individuella sanktioner, t ex mot de domare som medverkade i rättegången mot Aung San Suu Kyi. I den internationella politiken har bojkotter och sanktioner varit förhållandevis vanliga, och sedan ett antal år när forskningen påvisat effekten av individuella sanktioner är det oftast dessa som använts. Ibland startar också folkliga bojkotter som t ex mot israelisk frukt från Västbanken eller genmodifiderad mat.

Under folkrättens heydays på 1950- och 1960-talen var nationalstatligt baserade aktioner mer effektiva än i vår transnationella värld. Efter den kommunikationella revolutionen har den nationalstatliga maktbasen urholkats, vilket påverkar både den som proklamerar sanktioner och den som är utsatt för dem. Vapnet är helt enkelt ganska uddlöst idag.

Ändå är det få bojkotter som kan anses ha varit verkligt effektiva, i alla fall inte när de utgjordes av statliga aktioner. Den svenska linjen mot Grekland omvärderades t ex och under senare år skulle Olof Palme använda den hemkallade ambassadören som exempel på hur man inte skulle hantera diktaturer. Inte heller föll Sovjetunionen genom bojkotter eller sanktioner utan istället via transnationella idéer som penetrerade järnridån så till den milda grad att den åtminstone delvis kom att monteras ned inifrån under Michail Gorbatjov.

När Obamaregimen nu inlett en ny strategi mot Burma, och faktiskt fått med sig en egen medborgare hem samt fått träffa den sedan många år frihetsberövade Aung San Suu Kyi, så visar det en mycket bättre väg för att riva diktaturer. Att Bushregimen trodde sig kunna införa demokrati genom våld var åtminstone delvis en logisk följd av tankarna om sanktioner och isolering. Möten och samtal hade också effekt i Nordkorea. Men, att pressa diktaturer genom samtal, dialog och möten är mycket mer krävande än att bojkotta. EU har valt bojkottvägen. Hur hade läget kunnat vara i Zimbabwe, Eritrea eller Kuba om stormakterna konsekvent istället valt dialogens väg? Att återkommande begära möten, träffar och förhandlingar skapar till slut personliga band, lojaliteter och förskjutningar i världsbilderna. Att stänga ut, isolera och vända ryggen åt förstärker diktaturens föreställning om sin förträfflighet och lämnar det lidande folket i sticket.

Om EU skall ha en utrikespolitik värd namnet så borde den kunna åstadkomma mer än sanktioner. Sanktioner som f ö antagligen inte rör de burmesiska domarna i ryggen.

En enkel analys av Piratpartiets och Feministiskt Initiativs ideologi

Jag har under en tid försökt övertyga omvärlden om att vi ser en ny ideologisk partifamilj växa fram, primärt i europeisk politik, s k virtue parties (s k medborgarrättspartier). Andra traditionella partifamiljer i europeisk politik är kristdemokratiska partier, gröna partier och konservativa partier för att ta några exempel. Under hösten kommer jag också att presentera en vidareutveckling av argumentationen genom en empirisk analys av två svenska partier som jag menar bör kvala in i gruppen virtue parties: Feministiskt Initiativ (FI) och Piratpartiet (PP).

Virtue parties mobiliserar sympatisörer med anti-etablissemangsretorik, men till skillnad från nationalistiska eller etniska partier så kräver de inte särrättigheter för vissa grupper utan går istället tillbaka på ett ursprungligt liberalt medborgarideal där staten anses behöva stå under stark kontroll av sina medborgare. Grundvärdena är liberala (vilka partier delar f ö inte det idag, se kapitel tre i Kampen om Kunskapen) med betoning på individualism, universalism och globalism/transnationalism. En representativ och liberal demokrati framstår som ett helt oundgängligt villkor för dessa partiers krav.

I min analys har jag gjort ett schema där partiets ideologiska budskap har passats in. Schemat är väl beprövat och ganska enkelt. Det består av nivåerna ”utgångsposition”, ”utopi/vision” samt ”medel/strategi” och domänerna – eller områdena – människa, samhälle/stat och omvärld. Partiets ideologiska utsagor jämförs med vad som borde vara positionen för ett virtue party i varje fält i schemat. I fälten återfinns ideologiska begrepp som individualism, jämlikhet och kosmopolitanism.

En tentativ analys av FI:s plattform respektive valmanifest inför riksdagsvalet 2006 samt PP:s principdeklaration 3.3 ger en del intressanta resultat. FI uppvisar överensstämmelse med min definition av virtue party på fem punkter av nio, samt en tveksam. PP:s överensstämmelse är högre och ligger på sex av nio plus tre osäkra.

FI:s ideologi är mindre individualistisk än PP:s och FI visar också större tilltro till statens möjligheter att reglera en medborgerlig ”positiv frihet” (för att använda Isaiah Berlins dikotomi). PP tror mera på marknadsregleringar som övervakas av staten och alltså snarast en medborgerlig ”negativ frihet”. Båda partierna när dock en stark misstänksamhet mot statlig tvångsmakt och ställer sig på medborgarens sida när intressekonflikter mellan stat och individ uppstår. PP:s ideologi har ett element av kritik både mot nationalstatens makt och transnationella företagskoncerner som uppfattas som förhindrande av människors uppfinningsrikedom och i förlängning också leder till fattigdom, sjukdom och förtryck för enskilda. FI inriktar sig på kritik av nationalstatens våldsmakt och ser patriarkala och militära maktstrukturer som ömsesidigt förstärkande, vilket i sin tur också ger upphov till förtryck och fattigdom.

FI är i något mindre grad än PP ett s k virtue party, men båda partierna bör – åtminstone försöksvis – kunna ses som politiska uttryck för en ny europeisk partifamilj som inte mobiliserar på grundval av intresse i termer av klass utan istället är politiska uttryck för den transnationella diskursen om mänskliga rättigheter.

Fortsättning följer. Detta är ett genuint work-in-progress.

Heder åt politiskt engagerade poliser

Under de senaste dagarna har frågan om huruvida en polis kan sitta i socialnämnden, en politisk förtroendepost, varit uppe till debatt. Bäst inslag hade SR i Studio Ett igår. Polischefen Krister Sandqvist hade en tolkning av lagstiftningen som fick polischeferna i den brittiska serie ”Kommissarie Morse” att verka vara små underverk av flexibilitet. Och det vill inte säga lite. Trots att polisen Kenneth Fahlesson suttit 17 år i socialnämnden i sin kommun har polismyndigheten först nu kommit på att detta är en bisyssla som skadar trovärdigheten hos poliskåren.

Jag kan inte annat än tycka att det är fullständigt normalt att anställda inom offentlig sektor har rätt att engagera sig partipolitiskt. Egentligen borde varje medborgare ha en skyldighet att ta på sig politiska förtroendeuppdrag i vår representativa demokrati. Politik är inget ”yrke” eller något för specialintresserade. Hela vårt politiska demokratiska system är uppbyggt på partipolitiskt engagemang. Det är bristen på sådant engagemang som borde bekymra våra rättsvårdande myndigheter istället. Politik är inget särintresse, vilket många faktiskt tycks tro. Politik är att bry sig om hur vårt samhälle organiseras, hur makt och resurser fördelas och hur människor får möjlighet att leva sina liv på ett fullödigt sätt.

Precis som Fahlesson säger så kan det inte vara ett särskilt problematiskt uppdrag i socialnämnden. I varje nämnd kan man få kännedom om kriminella handlingar. Miljöbrott, djurskyddsbrott, bedrägerier eller hälsovådliga arbetsförhållanden kan dyka upp var som helst.

Om vi inte stödjer människor som tar på sig partipolitiskt engagemang utan misstänkliggör dem så kan vi snart se oss i stjärnorna efter vår demokrati. Heder åt politiskt engagerade poliser.

Förföljelsen av kristna i Irak är kollektiv

För den som inte redan följt rapporteringen rekommenderar jag SR Ekots granskning av förföljelsen av de kristna i Irak samt debatten i Studio Ett idag mellan Kalle Larsson (V) och Tobias Billström (invandringsminister, M).

Billström hänvisar med en papegojas upprepningsförmåga att Sverige gör individuella prövningar av varje individs skyddsbehov. Visst. Men om det förekommer systematiska och kollektiva förföljelser av kristna i Irak så räcker det med att tillhöra detta kollektiv för att vara förföljd. Hot och våld är inte enskilda fenomen om de kan sättas in i den ramen. Billström vägrar svara på frågan om det förekommer systematiska förföljelser.

På samma sätt som judar var förföljda i Tredje riket i sin egenskap av att vara just det, judar, så är just nu uppenbarligen kristna förföljda i sin egenskap av kristna i Irak.

Att göra individuella prövningar är tänkt att vara en möjlighet för en enskild att få skydd av just individuella skäl, vilket knappast logiskt innebär att man skall underlåta att ge skydd åt någon som har den individuella egenskapen att tillhöra en förföljd grupp.

Tror Billström att den som ger sig på en kristen irakier först gör en personundersökning på denne för att ta reda på om offret är lämpligt? Sorry Billström, skippa idealismen och se verkligheten i ögonen. Ibland räcker det att ha en viss tillhörighet för att vara en måltavla.

Ekot här, Studio Ett här.

EU ser inte Afrikas möjligheter

I den alltid lika läsvärda tidskriften ”Jeune Afrique” refereras och kommenteras den amerikanske presidenten Barack Obamas resa till och tal i Ghana i juli i år. I sin ledare diskuterar Béchir Ben Yahmed relationen mellan Obamas budskap till Afrika-söder-om-Sahara och det budskap som Kina och Europa sänder.

BBY poängterar att Obama lägger både kraften för och bördan av förändring hos det afrikanska folket självt. Från Kina är budskapet istället att man vill exploatera vad som finns under jorden eftersom Kina har ”dollar och arbetskraft”. Europa meddelar allt oftare att man vill ”köpa de produkter som vi har behov av, till vårt pris och att få, alltid till vårt pris, få sälja våra produkter”. Från Kina alltså ett helt a-politiskt budskap som bara handlar om pengar och resurser, och från Europa ett helt a-politiskt budskap som bara handlar om pengar och resurser. Vad säger då Obama?

Obama riktar sig till Afrikas unga, talar om hopp och om en framtid som ligger i deras händer. Han talar om starka institutioner, inte starka män, och om en demokrati som presterar mer än ”några val då och då”. Han talar om folket och om att det är dags att lägga kolonialismen bakom sig. ”Afrikaner som kommer till USA lyckas väl, varför gör de inte det i Afrika?” Afrika är rikt på resurser, i alla avseenden, säger han. Vad som behövs i Afrika är stabila politiska institutioner, infrastruktur, utbildning och hälsovård – med det kan man förändra ett samhälle. Och, menar Obama, allt detta ligger i afrikanska händer.

Tänk om EU och Europa kunde intressera sig för Afrika på ett konstruktivt sätt. I Sverige och många andra europeiska länder är Afrika fortfarande en kontinent med svältande barn och människor utan egna förmågor. EU föredrar att förstärka gränspolisen Frontex framför att stödja t ex den politiska kampen i Västsahara eller oppositionen i Sydafrika.

Som på alla kontinenter finns självklart lidandet där – men Afrika är framförallt en kapabel, resursstark och livskraftig kontinent.