En bref: Det räcker med ”Så gör man inte”.

”Om Gordon Gekko-typerna var 1990-talets kungar på Wall Street är paragrafryttarna 2010-talets kejsare. Om du tillhör de som älskar att läsa högt ur reglerna i Monopol har du en lysande framtid. Lönerna för de som sysslar med regelefterlevnad har skenat och bankerna kan knappt fylla alla tomma stolar. I Europa väntas kostnaden för implementeringen av Basel III motsvara 70 000 heltidstjänster. Äntligen en framgång för EU:s jobbpolitik.”

Så skriver Svenska Dagbladets ekonomijournalist Andreas Cervenka i dagens tidning. Cervenka beskriver hur regelsystems tillväxt motarbetar en god moral inom finanssektorn. Ju fler regler desto fler kryphål – och svårare att göra rätt för den som har detta som enda önskan. Småsparare gör lättare fel än de som har penningstinna affärsjurister till sin hjälp. Cervenka menar att i grund och botten handlar alltsammans om de tolv bokstäverna i meningen ”Så gör man inte”. Finansbranschen skulle nog må väl av lite mer moralism och lite mindre tro på kontrollsystem och utökade regelverk.

I dagens Ekonomieko fördes i samma anda en av de vassaste politiska debatter jag hört på länge – mellan Svenska bankföreningens VD Thomas Östros och Svenska Dagbladets ekonomijournalist Joel Dahlberg. Med all respekt för Östros men den här matchen förlorade han inte på poäng, han blev knockad ett antal gånger. Dahlberg påpekade att s k indexfonder är det absolut bästa och billigaste för de flesta småsparare (vi tar t o m ekonomipristagarnas ord på det) men bankerna talar istället om aktiv förvaltning med fyra gånger så höga avgifter. Varför? För att de tjänar pengarna på detta förstås. Banker är  vinstmaximerande företag som vi i vårt ekonomiska system gjort oss helt beroende av – utan någon som helst begränsning – för att våra ekonomiska transaktioner skall fungera i ett modernt samhälle. Programmet kan avlyssnas här.

Inför ett intensivt politiskt år: Riksmötet öppnar med regeringsförklaring och budget

Kungen öppnade igår riksmötet genom att låta tidens pil fara fyrtio år bakåt och sedan lika långt framåt. ”kom ihåg, nästa gång ni möter en grupp småbarn i sina neongula västar” sa han lite skämtsamt, ”att det är bland dem som era efterträdare finns”. Jag tyckte mycket om just den där bilden av barnen från förskolan, på utflykt någonstans i landet, att där går landets framtida ledare och beslutsfattare. Vi vet ju alla att det är så, men hur ofta är det så vi tänker i vår politiska debatt? Handen på hjärtat.

Skallet mot kungen är numera normal mediediskurs. Jag instämmer inte i det. Vi har en kung som är statschef eftersom vårt land är en monarki. Personligen har jag inga problem alls med det. Själva vitsen med monarkin är just att det spelar mindre roll vilken person som har uppdraget, det är själva uppdraget som står i centrum. Det är otidsenligt genom att helt strunta i individen. I vår individualistiska tid tror jag att kungen är provocerande just därför att han inte agerar individualistisk utan bär sitt ämbete närmast som ett ok.

I statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring lyste inte direkt entusiasmen upp orden. Istället var det en uppräkning av vad som gjorts och skall göras och som faktiskt var ovanligt trist jämfört med hurdana regeringsförklaringar brukar vara. (Och jag har läst en hel del…) Men, en sak lyste fram. Reinfeldt var betonade tillit, förtroende och sammanhållning på ett ovanligt starkt sätt som för att understryka allvaret i den svenska politiken. Att den budget som presenterades idag inte riktigt följde upp den hotbilden kanske förvånar lite grand.

Utan att göra några anspråk på en analys av budgeten ter det sig från mitt håll som en passiv budget där kedjan från åtgärd till effekt bygger på teoretiska föreställningar och ibland ganska långsökta mekanismer. Vissa åtgärder skall också tjäna många syften, och det brukar inte vara något bra sätt att arbeta, vare sig vetenskapligt eller politiskt. Jobbskatteavdraget tänks t ex stimulera konsumtion, öka drivkraften till arbete och skapa lägre behov av transfereringar. Få ting i världen – utom salt och vatten – är så användbara.

Utifrån min horisont är inte den arbetslöshet, som är minst lika hög idag som 2006, vi har i Sverige nåbar för de ekonomiska incitament som Borg använder. Dessa incitament fungerar teoretiskt, men den svenska arbetslösheten idag är framförallt strukturell. Den svenska arbetsmarknaden regleras på annat sätt än i många anglosaxiska länder. Lönesänkningar, låglönesektorer och dubbelarbete är helt enkelt inte så lätt att åstadkomma i Sverige.

Samtidigt med avdraget lanseras satsningar på lärlings- och praktiksystem. I teorin tror jag på detta. Men svensk arbetsmarknad har förändrats till en projektmarknad och är idag extremt kvalificerad (även inom industrin). Industrijobb är inte så attraktivt idag men även den som är välutbildad har svårt att få fast jobb inom den sektorn. Själv känner jag till en rörläggare som bara får korta projektjobb i Sverige och istället får jobba i Norge. Han är ung, välutbildad, har yrkeserfarenhet och inga funktionshinder – men jobb får han inte. Hur skall då en person med svårigheter i skolan, utan yrkeserfarenhet och kanske dyslexi få jobb oavsett lärlingsplatser?

Ingenting diskuteras idag heller kring arbetsmarknadens extrema krav på individer. Effektivitetshöjningar i offentlig sektor förväntas varje år, något som är orimligt med tanke på att denna sektor sysslar med omsorg, utbildning och vård. Vi kan inte vårda cancerpatienter fortare, lära barnen läsa fortare eller duscha den gamla fortare hur länge som helst. Istället minskas antalet personer som arbetar inom denna sektor. Istället ersätts människor av teknik, system och överförande till självrapportering. Det går bitvis, men frågan är när vi når en smärtgräns eftersom behoven hela tiden växer. Människor som arbetar riskerar att själva gå sönder, kluvna mellan kraven på effektivitet och den egna bilden av ett gott omhändertagande. Att då som Reinfeldt tala om att jobba längre är lite okänsligt, särskilt när han som i regeringsförklaringen säger att man skall vara beredda att byta bana mitt i livet. Jag läser det som att han menar att vi skall kliva av i 50-årsåldern och ta mindre krävande jobb. Hur skulle det gå till? Vem vill anställa en 50-årig kvinnlig undersköterska som inte orkar jobba i vården? Är hon verkligen attraktiv på arbetsmarknaden?

Jag är inte ensam om att tycka att regeringens politik påminner om personen som hade endast en hammare i verktygslådan och därför använde den till allting. Hammare är ett bra verktyg, men till slut blir det litet enahanda att banka på allting.

Vi fick också en ny minister. Den bästa analysen hörde jag av Irene Wennemo i Studio Ett, hon menade att Anders Borgs skugga vilat så tungt över arbetsmarknadsdepartementet att Hillevi Engström i praktiken haft mycket litet manöverutrymme. Nu tillsatte statsministern en nationalekonom som arbetsmarknadsminister, tillika en med lic-examen i detta ämne som finansministern är så förtjust i men såvitt jag vet inte har någon examen alls i. Kanske blir det lite mer jämbördig diskussion mellan dessa.

 

En bref: Har vi en välfärd som gynnar marknad men inte medborgare?

Varför kan inte ens ett socialdemokratiskt parti i opposition föreslå att vinstdriften i välfärden regleras eller avskaffas? Ja, inte ens när ett sådant förslag i dag skulle ha en majoritet av väljarna bakom sig?

Jag tror att svaret är lika enkelt som oroväckande. Det är för stora pengar och för starka intressen som numera står på spel. Under de knappa tjugo år som gått sedan vinstintresset släpptes loss i den offentligfinansierade välfärden har i Sverige vuxit fram ett välfärdsindustriellt komplex som ingen längre verkar kunna rå på; en järntriangel av politiker, företag och intresseorganisationer, rustad med arméer av lobbyister och PR-konsulter, förstärkt av starka band till förvaltning och medier.

Så skriver Göran Rosenberg i dagens Expressen Kultur kring vinstintressets konsekvenser i den svenska välfärden. Artikeln är ytterst läsvärd just eftersom den går ett steg längre än vad många av oss redan tagit – vinstintressets och New Public Managements destruktiva kraft – och pekar på hur svårt det är att göra det gjorda ogjort. En mycket stor del av svensk välfärd bedrivs idag i en form som de flesta svenska är skeptiska emot. Ändå förmår inte mer än ett parti säga direkt nej till den driftsformen.

Som Rosenberg påpekar är konstaterandet att driftsform och kvalitet inte har samband inte relevant. Förklaringen är att vinstintressets form – marknaden – har påverkat alla driftsformer oavsett vem som faktiskt driver verksamheten. Och det är delvis en konsekvens av den vikt som politiken fäster vid det i och för sig positiva ordet ”valfrihet”.

Men ibland är det kanske bäst att riva av plåstret direkt. Trots den omedelbara smärtan läker såret bättre.

Läs också gärna Andreas Cervenka i SvD i dag, om den mytologiskt betydelsefulla marknaden…

En bref: Det svenska näringslivets märkliga twittertystnad

Varför finns inte näringslivet beslutsfattare på twitter? Och varför använder näringslivet och företagen överhuvudtaget sociala medier så lite och på ett så osofistikerat sätt? Idag förde sparekonomen Claes Hemberg och VD:n för Hexagon Ola Rollén ett samtal om just detta i Sveriges Radios Ekonomiekot Lördag. Är direktörerna ointresserade av samhället? Mm, kanske. Klarar man inte dialogen? Antagligen inte. På twitter kan man ju få mothugg, frågor, invändningar och i värsta fall hån. Sådant tycker nog inte svenska direktörer om menade de två – twittrande – herrarna.

Twitter är det absolut snabbaste nyhetsmediet menar Ola Rollén och exemplifierade med Bostonbombningarna. Jag skulle helst bara lägga ut meddelanden om företagets framgångar eller förändringar på twitter menade Claes Hemberg, men idag måste jag använda mig av traditionella pressmeddelanden. Dessa får sedan länkas upp via twitter. Meningslöst att gå via mellanhanden medieredaktion tyckte Hemberg, ”jag vill nå allmänheten direkt”. De saknade dock en genomtänkt strategi för s k börspåverkande meddelanden, sådant finns i USA och borde införas i Sverige.

De enades också om att vill man säga något mer komplicerat så går det ju utmärkt att länka upp längre dokument, samt om att valet som svenska direktörer gör – att skippa twitter – är ungefär som att låta bli att flyga eftersom det går så fint att köra bil…

Lyssna gärna här!

Återpublicering: Socialdemokratins framtidsuppdrag – formulera politik för jämlikhet

Jag väljer idag att med anledning av att Socialdemokraternas partikongress öppnas i Göteborg återpublicera en bloggpost från den 24 september 2011:

I budgettider brukar kvällstidningarnas löpsedlar fyllas av rubriker typ ”Så mycket tjänar/förlorar du på förslag X”. Marknadsmässigt är det antagligen en korrekt bedömning att lösnummerköpen ökar med sådana rubriker, men tvärtemot vad många tror så röstar vi inte alls efter den typen av budskap. Det som kallas ”economic voting” är en mycket begränsad företeelse och hur mycket jag tjänade eller förlorade på den senaste budgeten har mycket liten betydelse för mitt partival. I sin recension (Party Politics vol 17 no 4) av två nya böcker* kring detta tema skriver statsvetaren Thomas J. Scotto att den ekonomiska röstningen t o m blir lägre i länder där staten i syfte att motverka globaliseringens negativa effekter på arbetsmarknad och välfärd väljer att vara vara expansiv. Förklaringen är att medborgarna inser både att de ekonomiska effekterna inte är en följd av politikers direkta åtgärder och att globaliseringen inte är en process som enskilda partier kan göras ansvarig för.

Socialdemokratin i Europa var länge en politiskt kraft som just försökte motverka den internationella kapitalets effekter på det enskilda landets medborgare med hjälp av en expansiv välfärdspolitik. Men såväl globaliseringen som murens fall och den ekonomiska tillväxtperiodens slut i mitten av 1970-talet har berövat socialdemokratin dess kraft. Men socialdemokratin och vänster-mitten-politiken har inte dragit sitt sista andetag, menar de amerikanska akademikerna James Cronin, George Ross och James Shoch, (historiker, sociolog och statsvetare) i sin alldeles färska antologi What’s left of the left. Democrats and Social democrats in challenging times (Duke University Press, 2011).

Socialdemokratins sätt att hantera ekonomiska utmaningar var att genom regleringar tvinga arbetsgivarna till innovationer och utveckling, samtidigt som man genom incitament ledde arbetstagarna över till tillväxtbranscher. På det sättet fick man ut mesta möjliga av kapitalismen samtidigt som en omfattande välfärdsstat och omfördelningspolitik upprätthöll jämlikhet både ifråga om inkomster och välfärdstjänster. Författarna betonar att socialdemokratins kris inte är dess ideologiska innehålls utan istället bristen på reformambitioner, samhällsvisioner och politiska projekt. Det är tron på politikens möjligheter som undergrävts av den nyliberala hegemonin menar de.

Den europeiska unionen, som delvis är en skapelse av socialdemokratin, har tagit ifrån den europeiska socialdemokratin möjligheten att lansera stora och omvälvande reformagendor. I EU-maskineriet är den liberala och marknadsdrivna agendan en gång för alla satt och med sin lojalitet till det projektet är detta heller inte någon möjligt objekt för allvarlig kritik. Den kritiken fångas istället upp av radikala vänsterpartier och populistiska nationalister.

Författarna tillbakavisar de demografiska och sociologiska förklaringar som ofta anges till socialdemokratins tillbakagång. Socialdemokratin har under perioden sedan 1970 haft ett dilemma i att tillgodose både arbetarklass och medelklass men ändå lyckats vinna val med jämna mellanrum.

Nej, menar författarna, visserligen blir aldrig socialdemokratin någon hegemonisk kraft i de europeiska samhällena igen, men blir inget annat politiskt alternativ heller. Författarnas poäng är att det politiska landskapet idag är mer fragmenterat och polariserat, något som berör socialdemokratin mest, men som gäller även andra presumtiva statsbärande partier som t ex de tyska kristdemokraterna.

Framtiden för socialdemokratin, menar författarna, ligger att bejaka den betydelse rörelsen haft som konstruktör av välfärdsstaten – den institution som center-höger-partier nu har att agera inom – och återvända till det uppdrag som var socialdemokratins ursprungliga. Plånboksfrågor spelar idag liten roll för partival, som nämnts ovan, men slutsatsen av forskningen är också att ju mindre av buffert mot de internationella kalla vindarna som staten utgör, desto större vikt kan plånboken få.

Så, det avgörande framtidsuppdraget för socialdemokratin är att formulera en politik för jämlikhet, ökad utbildning, trygga anställningar, social integration och bekämpa ökande ekonomiska klyftor. För, som författarna skriver (s 357), vem i all sin da’r skulle annars kunna göra det?

*Recensionen behandlar böckerna Duch, R M och R T Stevenson The economic vote: How political and economic institutions condition election results (Cambridge University Press 2008) samt Van der Brug, C van der Eijk och M Franklin The economy and the vote: Economic Conditions and Elections in fifteen countries (Cambrdige University Press 2007)

En bref: Penningjaktens och inskränkthetens pris

Som SvD berättade igår har bussföretaget Arriva polisanmälts av två kommuner efter att ha satt i system att tomgångsköra bussarna i depåer för att värma upp dem. Tomgångskörningen pågår i flera garage och under flera timmar, enligt flera källor. En förklaring är bussförarnas snäva arbetsscheman, som inte tillåter att föraren själv startar bussen.

I dagens Svenska Dagbladet kan vi läsa om det pris som miljö, medborgare, anställda och samhälle får betala när kollektivtrafiken skall drivas till lägsta tänkbara kostnad. Det finns sedan länge stark kritik mot Arriva som anses lägga underbud i t ex Sverige för att få in en fot på marknaden, bud som finansieras via vinster i andra länder och från moderbolaget, Deutsche Bahn, helägt av tyska staten… Deutsche Bahn gjorde år 2011 en rekordvinst. Norrlandstrafikens kaos  i vinter var ännu ett exempel på hur det går när alla bara tittar på priset och inte på den större samhälleliga nyttan.

Så länge utbudet av kollektiva nyttigheter som t ex busslinjer, tåg och tunnelbana/spårväg styrs av beslut där den avgörande faktorn är vad entreprenören vill ha betalt för att göra jobbet så kommer alla andra värden – svåra att sätta ett pris på – att få stryka på foten. I detta fall handlar det om miljö, anställningsvillkor och stabilitet i trafiken. och lika länge kommer olika bolag att lägga så låga bud det är möjligt och försöka pressa effektiviteten ännu mer för att kunna skapa de vinster som krävs för att tillfredsställa en global marknad.

Att medborgare, anställda och vår natur inte låter sig tillfredsställas på detta sätt går inte att räkna hem i någon kalkyl. Alltså finns de inte.

Läs mer debatt om saken här (Spårvägssällskapet).

Vi lever i den ekonomiska ingenjörskonstens tid

Den härjande farsoten New Public Management (NPM) griper fortfarande omkring sig, trots en mängd resultat som visar att den sprider elände och död kring sig. Högskolesektorn, som siste man på tåget kanske, har släppt tron på kollegiets klokskap för att istället likt alla andra offentliga myndigheter ”räkna pinnar” och jobba med ”linjestyrning”. Ett snyggt sammandrag av kritiken mot NPM har mina kolleger Shirin Ahlbäck Öberg och Sten Widmalm formulerat i DN förra året.  Själv har jag vid flera tillfällen dels försökt visa att modern forskning motbevisar modellens effektvitet dels att den tar all makt från dem som den säger sig stötta, den enskilde medborgaren. Idag skriver Maciej Zaremba om hur sjukvårdens profession undermineras och hur möjligheten att få svar och ta ansvar helt har havererat tack vare att landstingen gått all in med New Public Management.

Vid sidan av kritiken mot modellen därför att den motverkar sitt syfte – alltså den bidrar inte till effektivitet och inte till bättre vård/skola/omsorg eller vad det nu är som är angeläget – bör vi särskilt lyfta fram den de-professionalisering som NPM skapar. Istället för en tilltro till läkares, lärares eller sjuksköterskors egen kunskap, erfarenhet och professionella praktik skall en allvetande och kontrollerande gudom tillfredsställas i form av ifyllda blanketter och redovisade åtgärder. Jag menar att det enorma genomslag NPM tycks ha fått i just Sverige dels hänger samman med den stora omsvängning som avregleringar och liberaliseringar innebar för en välfärdsstat som Sverige, men lika mycket med den nedrivna auktoritetstro som den kommunikationella revolutionen inneburit.

I en trilogi* har Ulf Bjereld och jag beskrivit och undersökt vilka konsekvenser den samhällsförändring fått som tog sin början kring 1970 och som innebar avterritorialisering, individualisering och destabilisering av samhället. I huvudsak har denna förändring varit på gott då den lett till ökat fokus på individens rättigheter och erkännande av heterogenitet i vårt samhälle. Nya politiska skiljelinjer öppnar sig och ger möjlighet till politisk representation av nya och relevanta samhällskonflikter. Men eftersom den hierarkiska ordningen och tilltron till auktoriteter åkte ut till förmån för ett fokus på subjektiva upplevelser, individuella behov och kunskapens roll så öppnades också vägen bort från professionens auktoritet.

Många är de läkare som beskriver hur patienter idag kommer med förslag på diagnoser som de googlat fram, eller notera hur kunskap i termer av skolutbildning är en vara på en marknad som säljs enligt principen om tillgång och efterfrågan, inte efter den gammaldags principen om mer eller mindre sant.

I Sverige levde vi en tid med den s k sociala ingenjörskonsten. Av någon anledning (som kan redas ut senare) var det svenska samhället mottagligt för sociala lösningar som hade ett teknokratiskt drag och som tillämpades generellt. Min uppfattning är att NPM-idéerna har gett ekonomismen, alltså de ekonomiska ingenjörerna, all makt i vårt samhälle. Och det utan att de på något trovärdigt sätt har kunnat visa att det de säger är sant, rimligt eller ens effektivt. Det är bara att titta på vad ekonomerna – inklusive vår finansminister som menar sig bygga på vetenskap – levererat hittills; modeller och åter modeller. Men inga resultat. Vi lever just nu i den ekonomiska ingenjörskonstens tid.

Alltså, kontroll, granskning och utvärdering enligt generella modeller. Men ingen professionell kunskap (praxis) om den verksamhet som kontrolleras, granskas och utvärderas. Den enda professionen som räknas är granskarens.

Hur länge till? Hur många fler finanskrascher och hur många fler offentliga system skall bryta ihop innan någon drar i bromsen?

Titta gärna på Lönesänkarna, SvT ”Dokument inifrån”.

*Trilogin finns utgiven på Hjalmarson & Högberg: I Vattumannens tid, Kampen om kunskapen samt Den nödvändiga politiken.