Kategori: europeisk politik

Ekonomisk kris är inte orsak till främlingsfientlighet

En förklaring som ofta framförs till en ökning av främlingsfientliga attityder är ekonomisk konkurrens, senast i SVT:s Rapports årskrönika 2012. Där påstås att högerpopulistiska partier med olika former av invandringsstopp på agendan breder ut sig i det krisande Europa.

Forskningen visar dock inte några som helst resultat som tyder på att sambandet mellan ekonomisk kris och ökat stöd till främlingsfientliga partier är något kausalt samband, alltså att ekonomisk kris orsakar ökad främlingsfientlighet. Förmågan hos befintliga partier med olika grader av invandringskritik på agendan att använda sig av den ekonomiska krisen för att föra ut sitt eget budskap är sannolikt istället den avgörande faktorn i de fall dessa partier ökar sitt stöd under en kris, som t ex under 2012 i Grekland.

Under perioden 2002/03 till 2006/07 minskade motståndet mot invandring i flera europeiska länder, särskilt i Sverige, Finland och Danmark. Samtidigt sker en ökning i vissa länder som t ex Ungern och Österrike. Det finns inga som helst tecken på konvergens mellan Europas stater avseende granden av främlingsfientlighet eller invandringsmotstånd. Tvärtom tycks länder med mer positiv hållning bli allt mer positiva medan länder med negativ hållning blir allt mer negativa. Vi ser snarast en polarisering under 00-talet. (Om detta kan man läsa mer här.)

Hypotesen att främlingsfientlighet är en effekt av rädsla för att fler invandrare utgör ekonomisk konkurrens i termer av arbetstagare och/eller ekonomisk belastning har inget stöd i modern forskning. Visserligen är de grupper som upplever invandring som ett hot lägre utbildade och mer utsatta på arbetsmarknaden, men ingenting tyder på att det finns någon realism i de farhågor som uttrycks. Istället förutsätter en del personer att invandring utgör ett hot mot den egna positionen utan att det på något sätt går att finna några belägg för att så är fallet. Förklaringen till detta förhållande är att hotet inte är ekonomiskt utan kulturellt, det är således rädsla eller oro inför det främmande i sig självt som kläs i generella ekonomiska termer. (Om detta kan man läsa mer här och här.)

Högernationalistiska partier i Europa med främlingsfientlighet på agendan och populism som strategi tenderar att vinna sympatier främst inom arbetarklassen. Men, det är politiska frågor som rör samhällsgemenskap och identitet som är avgörande för mobiliseringen, inte ekonomiska aspekter. En slags kulturell protektionism är en avgörande hållning för att attraheras av dessa partier, oftast tillsammans med missnöje med den egna demokratin. (Om detta kan man läsa mer här.)

Summa summarum, Europas länder divergerar snarare än konvergerar avseende grad av främlingsfientliga attityder och invandringsmotstånd och det är inte ekonomiska aspekter som är avgörande för graden av uppslutning kring partier med invandringsmotstånd på agendan. Påståenden som att ”eurokrisen är orsak till främlingsfientlighet” eller att ”lågkonjunktur är gynnsamt för partier med invandringsstopp på agendan” bör vi således förpassa till sophögen. Saker och ting är både enklare och svårare än så: 1 En viss mängd individer har en ideologisk hållning som är densamma som de partier som önskar sätta stopp för invandringen. 2. Ju mindre vi diskuterar identitetsfrågor, kultur och livsstilar (som t ex Tintin i Kongo, skolavslutningar i kyrkan och hen)  som om de utgjorde samhällets grundval och istället koncentrerar oss på fördelningspolitik (som skatter, välfärd och arbete), desto troligare att väljarna röstar i enlighet med sitt ekonomiska intresse och inte efter kulturella skiljelinjer.

Populismens mobiliseringsmekanismer: Fallet Geert Wilders

Genom en triangel av antagonism och lojalitet lyckas populistiska politiska minoritetsgrupper vrida egenskaper som normalt ses som svagheter till styrkor och hävstänger för en exkluderande politik. Det är kontentan av Ilse N Rooyackers och Maykel Verkuytens artikeln Mobilizing support for the extreme right: A discursive analysis of minority leadership som tidigare i år publicerades i British Journal of Social Psychology (vol 51, sid 130-148)

I en studie av Geert Wilders diskurs i det nederländska parlamentet visar författarna hur Wilders skapar fakta av av bedömningar, utnyttjar minoritetspositionen och använder psykologiska argument gentemot motståndaren. Wilders leder Frihetspartiet (VVP) i Nederländerna, ett parti som tillhör familjen nationalkonservativa men som har en särskilt skarp anti-muslimsk och anti-islamsk profil.

I den mobiliserande triangeln utgörs hörnen av 1. etablissemanget, 2. de högerradikala* samt 3. folket. Genom att i sitt ledarskap främja antagonism mellan etablissemang och folk och mellan de högerradikala och etablissemanget (som han själv tillhör) lyckas Wilders frammana bilden av sitt eget parti som folkets egentliga talesperson. Och kanske den ende som står upp mot etablissemanget.

För en politisk ledare är förmågan att mobilisera en gruppidentitet oundgänglig, Wilders frammanar därför bilden av sig själv som den som verkligen förkroppsligar vad folket, nationen och det historiska ”vi:et” står för. Genom sitt språkbruk lyfter Wilders fram sig själv som folkets företrädare, han talar som de gör och säger ”som det är”.  Han använder sig ofta av statistik och enkäter för att underbygga sin världsbild och frammana känslan av att han är en del av gruppen som utgörs av det nederländska ”folket”. Han definierar hela tiden den nederländska (eller holländska) identiteten i motsättning till islam. Fram träder bilden av en liten självutnämnd elit som lever högt på att styra och ställa med en folkmajoritet som är den som vet ”hur saker och ting egentligen är”. Wilders och hans parlamentsgrupp framställer sig också som självuppoffrande i detta arbete, Wilders ständiga polisbeskydd sedan åtta år bär syn för sägen om hans utsatta position. De politiker och andra krafter som verbalt angriper honom blir därför en del i bilden av den självuppoffrande holländske hjälten.

Normalt sett brukar en minoritetsposition i politiken vara ett problem. Men Wilders använder minoritetspositionen – via den mobiliserande triangeln – som en hävstång mot etablissemanget.

För det första: Genom att låta sina egna verklighetsbeskrivningar om t ex Islam stödjas av Koranen, namngivna personers egna erfarenheter eller hänvisningar till oomstridda auktoriteter framstår utsagorna som fakta. Och fakta är neutrala. Om ingen avslöjar den bristande evidensen i Wilders verklighetsbeskrivningar så sätter sig hans verklighetsuppfattning som den sanna.

För det andra: Genom att peka på konsensus i befolkningen använder Wilders sin position till isolera etablissemanget. I hänvisningar till folkmajoriteten, vad vanligt folk tycker och ser och beskyllningar om att hans motståndare är blinda för vad som händer kan han lyfta fram sin minoritetsposition som en fördel. På det sättet ursäktar han också vardagsrasism och negativa känslor mot invandrare, de är ju följden av att makthavarna utsatt folket för något de aldrig velat ha.

För det tredje: Minoritetspositioner kan ofta rationaliseras bort som uttryck för personliga känslor (läs: kvinnors erfarenhet av trakasserier eller afro-svenskarnas erfarenhet av diskriminering). För den som avviker är det lätt att hamna i situationen att man anses ”känslig” eller ”upprörd”. Men Wilders lyckas istället få de politiska motståndarna att bli de som är rädda, fega och tysta. Genom att framhålla att han är den modige, den som säger som det är, säger han också (även uttryckligen) att övriga politiken är feigsar och rädda för att stöta sig med t ex muslimerna. Alla tycker vi ju att mod är fin egenskap, så när Wilders lyckas inta positionen att det är han som är modig (genom att säga ”som det är”) framkallas också en viss beundran.

Mot bakgrund av omfattande forskning kring högerpopulistiska partier är det sannolikt att de allra flesta dito partier i Europa fungerar ungefär som Frihetspartiet och Geert Wilders i Nederländerna. Den politiska slutsatsen får var och en dra själv. Men en sak är klar, populistiska partier, liksom national-konservativa partier, gör inte anspråk på samma politiska universum som övriga partier. Därför är de heller inte sårbara för samma saker som andra partier. De lever istället högt på sin utanför-position.

* I artikeln används benämningarna ”Far-right” liksom ”Extreme right-wing”, jag har valt att översätta benämningarna med ”högerradikala” men i övrigt tala om populism då detta är vad som undersöks..

Jag har också tidigare skrivit på samma tema, men om ett annat parti, här.

Fel sorts konflikter i parlamentet ledde till Weimars fall

Konflikterna mellan partierna i Weimarrepublikens parlament var inte fruktbara för demokratins utveckling. Att Weimarrepubliken föll samman under trycket av ekonomiska kriser och politiska konflikter vet vi, men Martin Ejnar Hansen och Marc Debus visar i sin artikel ”The behaviour of political parties and MPs in the parliaments of the Weimar Republic” (Party Politics vol 18 no 5 sid 709-726) att vid sidan av den traditionella ekonomiska motsättningen mellan höger och vänster så var det partiernas konflikt över republikens vara eller inte vara som knäckte demokratin. Varför blev det så?

Hansen och Debus utgår från Lipset och Rokkans skiljelinjemodell och menar att de två grundläggande konflikterna i Tyskland borde varit arbete-kapital och kyrka-stat. Men istället blev konflikten kring demokratins fortbestånd avgörande, dels därför att partierna internt var splittrade kring denna fråga, dels därför att de partier som var mest emot demokratin också var de mest homogena och därmed växte till de största – på var sin sida av vänster-högerskalan.

Den växande nationalsocialismen åt i praktiken upp den nationalkonservativa agrara partiet som delvis valde att samarbeta med nationalsocialisterna. Den urbana liberalismen splittrades istället mellan den ekonomiska högern och vänstern liksom de katolska partierna. Under den sista mandatperioden (1930-32) visar Hansen och Debus att NSDAP (nationalsocialisterna) dels förflyttat sig från vänster till höger på den ekonomiska dimensionen sedan 1924, dels var det mest homogena partiet avseende röstningar i parlamentet. Både kommunistpartiet och nationalsocialisterna var anti-systempartier medan socialdemokrater, urban liberalism och de katolska partierna var alltför splittrade över de ekonomiska frågorna för att kunna bjuda de två homogena anti-systempartierna något reellt motstånd.

Hansen och Debus konstaterar att under Weimar-republiken saknas den demokratiskt grundläggande motsättningen mellan regering och opposition, istället är konflikten kring det demokratiska systemet den organiserande. De i det tyska samhället relevanta skiljelinjerna arbete-kapital respektive kyrka-stat hade en mycket tillbakaskjuten placering och artikulerades eller kanaliserades inte alls in i det politiska systemet. Allt medborgerligt missnöje kom istället att fångas upp av de två stora polära partierna, som båda var emot den demokratiska ordningen.

Av detta kan vi kanske lära att det är centralt att de i samhället stora och avgörande skiljelinjerna (de som alltså har en social bas, en kollektiv identitet och ett organisatoriskt uttryck) också är de som bör utgöra spelplanen för det parlamentariska arbetet, inte pseudo-konflikter eller åsiktsskillnader av temporär art. Vi kan också bli uppmärksamma på vikten av parti-intern stabilitet och förutsägbarhet, liksom på omöjligheten att samarbeta med aktörer som inte accepterar de grundläggande spelreglerna för demokratin.

 

Anti-semitism frodas i redan kriminella miljöer

Elva personer i ett s k islamistiskt nätverk greps i lördags i Cannes och runt Paris. En man dödades – med vapen i hand – av polisen när han skulle gripas i Strasbourg. Personer i gruppen var huvudmisstänkta för ett anti-semitiskt attentat i Sarcelles den 19 september. Vid gripandet hittade den franska polisen en lista på judiska platser vilka man möjligen hade för avsikt att attackera. Läs mer om detta t ex här (fr) eller här (eng).

Det är hart när omöjligt att uttala sig säkert i frågan huruvida antisemitiska brott ökat eller ej i Europa under det senaste decenniet. Både data och jämförelsepunkter är svajiga som European Union Agency for Fundamental Rights (FRA) visar. En större undersökning för att komma tillrätta med dessa problem är under arbete just nu. Problemet att bedöma hur skillnaden mellan anmälda brott och verkliga brott påverkar statistiken, samt lagstiftningens förändring gör alla bedömningar av brottsutveckling svår. Men, i de undersökningar som genomförs noteras att anti-semitiska brott påtagligt ofta ”triggas” av politiska händelser i Mellanöstern. Alltså händelser som rör staten Israel och dess agerande. Hatbrotten och attackerna riktar sig då emellertid inte i första hand mot staten Israel per se utan istället mot de judar som lever i andra länder i Europa. Därför slängdes en granat in i en kosher-affär i Sarcelles och därför blev tennismatchen 2009 mellan Israel och Sverige inledningen till fokus på antisemitiska angrepp i Malmö.

Att inte kunna skilja på individer som har en nationell och/eller religiös identitet som judar och vilken politik regeringen i staten Israel för är inte bara tecken på bristande begåvning utan underblåser också en livsfarlig etnisk idé som grund för politik. (Att alla former av våld när det gäller politisk mobilisering och protest är helt uteslutet tycker jag egentligen inte behöver sägas.) Jag som svensk skulle med denna logik göras ansvarig för den enligt mig helt felaktiga utvisningen av de två terrormisstänkta egyptierna år 2001 och som kristen skulle jag göras ansvarig för att en enligt mig heltokig pastor i Florida bränner Koranen.

Därutöver (vilket ännu återstår att utforska vidare om jag förstått rätt) visar det sig enligt fransk press att de grupper som utför anti-semitiska brott allt som oftast är småkriminella gäng. Det är i grupper av unga män som ägnar sig åt olika former av s k småbrottslighet som en radikalisering i form av religiösa föreställningar leder till anti-semitiska brott. Av de 200 personer som i Frankrike tillhör den grupp som i islams namn vill använda sig av våld mot samhället är hälften vad tidningen Libération kallar ”islamo-délinquants” (ung. islam-kriminella). Påtagligt ofta är de som grips och döms för dessa brott personer som omvänts till en våldsbenägen muslimsk tro i Europa, inte sällan med föräldrar som inte alls är religiösa eller t o m har en helt annan religion. De har oftast vuxit upp i eller kring någon av de stora städerna. Att begå våldsbrott i religionens namn blir ett sätt att legitimera den egna livsstilen med att vara en del av något större. Vi har alla ett behov av att tillhöra en grupp, bli sedda och bekräftade som de vi är.

Att motarbeta anti-semitismen i Europa bör således innebär både att envetet vidmakthålla boskillnaden mellan staten Israel och människor med judisk identitet och att på alla sätt komma tillrätta med den kriminella livsstilen bland unga män i urbana miljöer.

Mer om hatbrott kan du läsa här.

Ingen tjänar på brutna diplomatiska förbindelser med Vitryssland

Diplomatin är som allra viktigast när det krisar. Det är i kris och kyla som diplomaten – sändebudet – gör nytta som den kanske sista förbindelselänken mellan två stater eller regimer. En ambassad eller diplomatiska förbindelser är vare sig någon belöning för gott uppförande eller något som finns för de dagar när solen skiner. Diplomaten är den som för sitt lands talan och därför har hon eller han en slags neutral eller lite utanförstående position.

Att den vitryska regimen vare sig respekterar demokratins grundläggande element om fria val eller skydd för mänskliga fri- och rättigheter vet både vi och de flesta andra. När den enväldige presidenten Lukasjenko utvisar en misshaglig svensk diplomat är det därför knappast förvånande och inte heller ett tecken på att Sverige har gjort något fel. Sveriges markering att den nyutnämnde vitryska ambassadören inte var välkommen var helt rimlig. Men att trappa upp konflikten genom att också förklara ytterligare två vitryska diplomater persona non grata var inte välbetänkt. Lukasjenko såg en möjlighet att markera och den svenska ambassaden kommer nu att stängas och de diplomatiska förbindelserna är helt avklippta.

Med åren har jag kommit att tvivla allt mer på bojkotter, klippta förbindelser och stängda gränser som instrument för internationella relationer. I min studie av den svenska diplomatin i relation till den grekiska diktaturen 1967-1974 lyfte jag fram att den svenska regeringen kom att ångra att man kallade hem ambassadören ”för konsultationer” som det hette. Men det var en eftergift åt en stark opinion och även ett ideologiskt ställningstagande som dock kom att omvärderas. Kvar fanns en tjänsteman, så småningom uppgraderad till chargé d’affaires, som kom att betyda en hel del för att hålla Norden och Europa informerade om vad som hände i Grekland. Olof Palme lär enligt Ulf Adelsohns memoarer ha hänvisat till misstaget att kalla hem den svenske ambassadören efter den grekiska kuppen när han vill vara försiktig med reaktionerna under de misstänkta ubåtskränkningarna från Sovjet under 1980-talet.

De svenska diplomaterna från Syrien har inte kallats hem (vilket flera andra EU-länder gjort) med hänvisning till behovet av information och bevaka våldet. Det är väldigt svårt att förstå att samma sak inte borde gälla i Vitryssland. Diplomati är inga personliga vendettor mellan Carl Bildt och Aleksandr Lukasjenko, den finns till för att säkerställa att dialogen upprätthålls trots personliga motsättningar, nationella konflikter och totala värderingskollisioner. Risken är att Sverige nu både försatt sig själv och EU i ett svårt läge, diplomatin har sina spelregler och risken finns att stödet till oppositionen och närvaron i Vitryssland från demokratiernas sida blir vad som förloras.

Kultur skapas inte av entreprenörer

Läser i Aftonbladet härförleden vecka att kulturdepartmenten i Europa – och Sverige – får allt mindre pengar att röra sig med. Krisen leder till åtstramningar i kulturen och även kulturlandet Frankrike rustar för att strama åt sin kulturbudget. Samtidigt pågår arbetet med ”Creative Europe” inom EU-kommissionen. Det är bara det att detta ”kreativa Europa” endast har det instrumentella syftet att bidra till sysselsättning och ekonomisk tillväxt! Kultur i form av kostnadskrävande satsningar på nationella författare (t ex Strindberg…) eller vård av det egna kulturarvet (t ex Nordeuropas äldsta bevarade ringmur i Visby…) tillhör inte det som bidrar till att uppfylla EUs mål om tillväxt och sysselsättning, därmed tillhör det inte heller vad som kallas ”Creative Europe”. Språkbruket är istället helt och hållet det entreprenöriella – entreprenören är den nya hjälten i vår tid.

Hade Odyssén skrivits av dagens kulturpolitiker hade Odysseus förstås kämpat ned den enögda restaurangmomsen och seglat runt för att grunda en franchise-kedja i säkerhetslösningar.

Det tycks mig som om den 70-tals-rörelse som gick ut på att kulturen skulle vara tillgänglig för alla – Alla Kan – slagit över i uppfattningen att eftersom alla kan allting inom kulturen så är det bara att slå mynt av det man kan.

Entreprenören är i många avseende motsatsen till kulturmänniskan. Entreprenören är den person som inser hur man kan göra pengar på de idéer som andra kommer på. Entreprenörens kreativitet består inte att tänka de stora tankarna utan i att slå mynt av dem. Ett samhälle behöver entreprenörer – köpmän, handlare, säljare, företagare m fl – men framför allt behöver samhället de som kommer på de idéer vilka entreprenören slår mynt utav!

Och nu är det nu en gång så med mänskligheten att få saker är nya under solen, att vårda och utveckla vårt kulturarv är därför en oundgänglig del av vårt samhälle om där skall finnas något kvar annat än ytliga fenomen och livsstilar. Uppfinnare, författare, konstnärer, hantverkare, historiker, filosofer och designers, regissörer, dramatiker, skådespelare, musiker och teknikinnovatörer – de är inga entreprenörer. De är de som skapar råvaran. Och utan den råvaran kan entreprenörerna tvätta skjortor åt varandra. (Förstås med RUT-avdrag…)

Nej, begreppen kreativitet, entreprenörskap och innovation håller på att tränga undan det verkliga arbete som all kultur kräver. Lika mycket som det kräver ansträngning att läsa Homeros så krävs det ansträngning, lång träning, tid, erfarenhet och hårt arbete för att skapa och upprätthålla kultur.

Verklig kultur (s k populär- eller fin-) kräver långsiktiga satsningar från det allmännas sida, vilket inte utesluter att man bjuder in andra att delta i de delar som är lämpliga. Att framåt satsa på entreprenörer istället för kulturarbetare är ungefär lika dumt som att idag satsa på att sälja skrivmaskiner.

*

Läs gärna också Stockholms Universitets rektorer på DN Debatt om de de uteblivna satsningarna på humaniora och samhällsvetenskap.

Hollandes utmaning är också en möjlighet för Europa

I skämtteckningar i fransk press visas just nu en Hollande upp som skall konfrontera Merkel, gå balansgång i Europa och som undrar hur lång hans nådatid är – och om den går att förlänga när den gått ut…

Alla vet att Frankrikes nye president står inför riktigt stora utmaningar, och att parlamentsvalen den 10 och 17 juni blir viktiga för att definiera hans mandat och hans handlingsmöjligheter. Regeringsbildningen blir central, och redan har Martine Aubry (PS) nämnts som önskad premiärminister. De Gröna kan tänka sig att ingå i en regering och det är det nog fler som kan, t ex Front de Gauche och Jean-Luc Mélenchon. Styrkeförhållandena efter parlamentsvalen är inte givna.

Francois Hollande fick en majoritet med sig bland arbetare och tjänstemän och Sarkozy bland dem över 65 år och bland pensionärer. Och Hollandes väljare tycks ha röstat mot den ekonomiska ojämlikheten och arbetslösheten medan Sarkozys väljare snarare bekymrat sig om statsskulden och den europeiska krisens lösning. Marine le Pens väljare var å sin sida i huvudsak intresserade av invandring och brottslighet. Vi ser därmed tydliga politiska agendor och att väljarna gett tyngd åt en agenda snarare än åt en annan. Det är alltså inte så att väljarna längtar efter ett annat ansikte eller en annan ledarstil (även om sådana saker kan irritera väljarna) utan istället ett val av politiskt projekt.

Jag tror att det europeiska ledarskapet med Angela Merkel (vars parti har förlorat fem delstatsval på raken) tänker fel om man tror att europeiska väljare bara skall fås att förstå vilken politisk väg som är den rätta. Många ekonomer är lika kritiska till de massiva åtstramningar som Europa ordinerats som väljarna är, och jag kan tro att en och annan av regeringsföreträdarna i EU-länderna i smyg bekänner sig till helt andra recept än Merkozys. Väljarna, ekonomerna och en del länders ledare vill ha en annan politik – och inte bara de som drabbas av åtstramningarna. Valet av Francois Hollande till president i Frankrike kan bli en biljett till ett annat tankesätt där tillväxt, offentlig konsumtion och investeringar i infrastruktur, forskning och utbildning ses som en bättre väg ur krisen än den stränga åtstramning som nu genomförs. Hollande kan bli ett svepskäl för att byta fot, en möjlighet att förändra betoningen, förebärande att man nu måste ta hänsyn till den näst största ekonomin i Europa. Om man vill rädda ansiktet på det sättet så är det OK för mig, det viktiga är att politiken får en annan inriktning än den som nu tycks leda ut i öknen.

För den europeiska demokratins skull, för trovärdigheten i folkviljans förverkligande och för bevarandet av sammanhållningen i de europeiska samhällena tror jag det vore bra om den pragmatiske Hollande fick sätta en ny ton i debatten – annars är risken att det blir helt andra partier som mobiliserar besvikna och vanmäktiga väljare.

Inför sista omgången av det franska presidentvalet

Ikväll meddelade mittenpolitikern Francois Bayrou att han personligen kommer att rösta på Francois Hollande i den avgörande omgången i franska presidentvalet på söndag. Tidigare har både Eva Joly och Jean-Luc Mélenchon direkt uppmanat till att stödja Hollande. Medan Marine le Pen sagt att hon röstar blankt. I TV-inslag har flera av FN:s aktiva sagt att de gör likadant, men några har också sagt sig rösta på Hollande, för att få en ”förändring”. Kort sagt, det ser illa ut för sittande presidenten Nicolas Sarkozy.

Sarkozys popularitetskurva har verkligen beskrivit ett av de djupaste fallen i fransk politisk historia, men han har inte bara fått politiskt kritik. Många har varit missnöjda med hans sätt att vara president, ibland har han kallats ”President Bling-bling” syftandes på Sarkozys förkärlek för glamour, lyx och kändisskap.  Francois Hollande har satt en ära i att framställa sig som den ”normala” presidenten, den som liknar Chirac, Pompidou eller för den delen Mitterrand. Å andra sidan kallades Francois Mitterrand för ”Sfinxen” av sin samtid och kritiserades för att han började bete sig som en kunglighet när han blev president. Även om folket upprörts lite grand av Sarkozys äktenskapliga affärer (han skilde sig, gifte om sig för tredje gången och blev pappa igen under presidentperioden) så kan man ju fundera på om Francois Mitterrands dubbla bokföring med en kvinna som i praktiken var en andra hustru, och gemensamt barn, var en mer rimlig lösning. Franska presidenter har en väldigt speciell roll och förväntningarna på deras upphöjdhet liknar snarast synen på ett kungahus.

I slutdebatten i går kväll var det en verklig slugger-Sarkozy som försvarade sitt ämbete och sin praktik med alla till buds stående medel. Han kallade Hollande lögnare, raljerade med hans bristande erfarenhet, såg till att få sista ordet och blev då och då extremt irriterad. Han bombarderade tittarna och Hollande med siffror kring budget, ekonomi och arbetsmarknad i syfte att via på sin egen  kunnighet och Hollandes bristande förmåga att ta ansvar för landet. Men Hollande svarade upp genom att återkomma till att det som skett de senaste tio åren faktiskt var Sarkozys ansvar, han hade ju faktiskt suttit i regering och varit president under den perioden. Hollande försökte kommunicera värderingar och principer medan Sarkozy försökte briljera med kunskaper, prognoser och statistik.

Den tre timmar långa debatten visade på två temperament, som avsett, men blottade också värderingsskillnader. Intressant från svensk utsiktspunkt är Hollandes betoning av tillväxt och att det är ett motiv för att vilja omförhandla den nya Europakten. Den anses betona åtstramning alltför mycket, och här har Hollande många ekonomer med sig. Sarkozy å sin sida lyfte fram de ekonomiska katastroferna i Grekland, Spanien och Portugal, en situation som är en konsekvens av socialistisk expansionspolitik menar han. När Hollande påpekar att Italien under Berlusconi knappast kan sägas vara en socialistisk experimentstat blev Sarkozy irriterad och påpekade att Berlusconi är Berlusconi…

Det mesta talar för en storseger för Francois Hollande på söndag. Men det är bara början. I juni kommer parlamentsvalen: Hur går det där för Marine le Pen, för första gången kanske Front National kommer in i Nationalförsamlingen av egen kraft i ett majoritetsvalsystem? Får Francois Hollande en massiv och sammanhållen majoritet som stöd för de förändringar han vill genomföra? Skall Front de Gauche göra ett större genombrott där och därmed tynga regeringspolitiken åt vänster? Och hur blir det med de gröna i parlamentsvalen? Många frågor återstår innan Francois Hollande (eventuellt) kan ta itu med sin ”förändring”.

Följ valkampanjen och resultaten via Le Monde, Libération och France2. Och läs gärna Lindbom på franska.

Den avgörande politiska kampen inför franska valet sker till vänster

Idag skriver jag i Expressen och rekapitulerar läget i den franska valkampanjen inför presidentvalets första omgång den 22 april. Grundläggande för Sarkozyåren har varit en stark två-parti-modell (alltså inte en två-block-modell) men där den polariserade politiska situationen – och retoriken – nu gett vind i seglen åt den relativt nya vänsteralliansen Front de Gauche och dess kandidat Jean-Luc Mélenchon. Det är mellan honom och favoriten i valet, socialisternas Francois Hollande, som den politiska dynamiken är som störst, och därför är det också vänstern som har mobiliseringsvinster att hämta i kampanjen. Om vinden håller i.

Läs hela artikeln på Expressens debattsida.

Villkorslös humanitär hjälp i Syrien, sedan stöd åt oppositionens politiska visioner

Ingen kan väl förbli opåverkad av det våld som det syriska regimen utövar mot sin egen befolkning, framför allt i staden Homs men också i flera andra städer. Det internationella samfundet har på intet sätt lyckats ena sig, än mindre agera för att hjälpa de människor som dödas, såras och förföljs. De båda stormakterna Kina och Ryssland blockerar alla resolutioner från FN:s säkerhetsråd som skulle kunna ligga till grund för agerande. Detta trots att en FN-panel menar att det begås grova brott mot mänskligheten i Syrien.  I Rysslands fall anges som motiv att invasionen i Libyen blev mycket mer omfattande än vad de ryska ledarna tänkt sig när man gav med sig och gav carte blanche där. På måndag skall EU:s utrikesministrar diskutera Syrien och den svenska regeringens hållning är fortsatta och starkare EU-sanktioner samt att den syriske presidenten Assad måste avgå. I dagarna pågår intensivt arbete för att få till en humanitär hjälp till Syrien men det förbereds också ett ultimatum till den syriske presidenten.

Men även om det går att få fram humanitär hjälp, vilket enligt min uppfattning borde prioriteras framför att kräva Assads avgång, så återstår den stora frågan vilken politisk eller samhällelig framtidsvision den syriska oppositionen har. Det syriska Baath-partiet är det sista stora arab-nationalistiska parti vars existensberättigande var att utveckla de egna samhällena mot en modern ordning, med endast svagt inflytande för religion, etniska och kulturella minoriteter. Dessa partier var försök att ideologiskt skapa en nationell ram, men på pan-arabisk grund, för en samhällsutveckling som satte tillväxt, modernitet och utbildning i högsätet. Men partiernas ledare blev alltmer lika de envåldshärskare de hade ersatt och befolkningen kom i allt högre utsträckning att kräva erkännande för de multipla identiteter som rymdes inom staterna, som ofta skapats av kolonialmakter vid ritbordet. Och de enda alternativa maktcentrum som tilläts var moskéerna, självklart blev det därför runt de religiösa ledarna som oppositionen formades. Oppositionens gemensamma nämnare är främst olika former av politisk islam, men den kan utvecklas åt olika håll. Det finns ingen determinism i den iranska utvecklingen som lett till religiös diktatur, vi kan lika gärna se en turkisk utveckling mot ett demokratiskt religiöst parti som finner sin plats i partisystemet eller en marockansk där det religiöst förankrade kungadömet långsamt släpper den hårda regim som tidigare rått.

Men efter att ha avhjälpt den akuta humanitära situationen i Syrien, som bör ske mer eller mindre villkorslöst, så är den stora frågan vilket stöd den syriska oppositionen behöver för att utveckla demokratiskt hållbara idéer om ett framtida samhälle. Libyen vittnar om att det inte räcker med en idé om vad man vill ha bort.