Politik är känsla – inte teknik eller rationalitet

I sin bok ”Om det politiska” (On the political) talar samhällsteoretikern Chantal Mouffe mycket om behovet av ”passion” eller känsla i politiken. Jag tror att det är en avsevärt viktigare aspekt än vad vi i alla fall i Sverige inser. Om politik inte väcker människors känslor, menar hon, så kan den heller inte mobilisera och artikulera de krav som olika grupper ställer. Det är när känslan saknas som misstron ökar och ointresset tilltar. Mouffe menar att förnekelsen av känslan roll i politiken istället skuffar ut passionen i kanterna, till extremism, våld och huliganism. Politik är inte bara att vilja (och absolut inte att välja) utan att känna.

Chantal Mouffe ser uppsvinget för högerextremism och populism under de senaste 25 åren i Europa som åtminstone delvis ett svar just på bristen på passion i politiken. Tillhörighet, känsla och passion är ofta vad de här partierna erbjuder. De skapar en känsla av att ge sig hän, att tro på något eller tvärtom att avsky något. EU-integrationen är väl en av minst passionerade processer som tänkas kan åtminstone i Sverige och många andra västländer. När nationalistiska partier, visionära partier eller utopiska partier då växer fram kan det vara just ett svar just på den Bryssel-tristess och de räknenissar, skattetabeller och upphandlingsprocesser som just nu verkar vara politikens essens…

Inte konstigt då att en sång-och-dans-man som Carl Schlyter har framgångar i EU-valet!

I Pierre Mendès Frances politik fanns alltid passion. Kanske är det därför han fortfarande är den franska politiker som fortfarande väcker intresse, hopp och passion. Mendès France var premiärminister i mindre än ett år (1954-55) men hans politiska arv är fortfarande starkt i fransk politik.

I sina lördagstal till den franska befolkningen berättade Pierre Mendès France om de politiska frågor som just då präglade hans agenda. Han sökte stöd, inte som ett blött finger i luften utan genom sin egen övertygelse och passion, för de beslut han fattat och skapade förståelse för de svåra problem som låg framför. Långt innan de sociala medierna nyttjade Mendès France möjligheten att nå medborgarna direkt, och att döma av alla de brev han fick fanns det också en ömsesidighet i den kontakten. En viss passion med största sannolikhet.

I boken ”Dire la Vérité” utgivet på Texto med förord av Eric Roussel kan man ta del av alla Mendès Frances lördagstal.

Frédéric Mitterrands bekännelser

I Frankrike uppmärksammas nu kulturministern Frédéric Mitterrand (brorson till förre presidenten) för sitt försvar av Roman Polanski, som är på väg att utlämnas till USA för ett trettio år gammalt sexualbrott (våldtäkt mot minderårig). Anledningen är att Mitterrands försvar har återuppväckt intresset för hans år 2005 publicerade självbiografiska bok ”La mauvaise vie” (Det dåliga livet) där han berättar att han köpt sexuella tjänster av unga män i Thailand. Från både höger och vänster anklagas han nu för att försvara både sexturism och pedofili, samt anmodas avgå.

I dagens Libération diskuterar ledarskribenten Laurent Joffrin skillnaden mellan ”ursäkt” (apologie) och ”bekännelse” (confession). Mitterrand anses ”ursäkta” sexturism, från Front Nationals Marine le Pen och Parti Socialistes Benôit Hamon. Men, som Joffrin skriver, att bekänna något innebär naturligen att man uppfattar att det är en felaktighet. Och det är snarare en bekännelse Mitterrand avlägger i sin bok, påpekar Joffrin. Varje enskild politiker som granskas kommer att ha något att bekänna. Människan är, som redan André Malraux (författare och mångårig kulturminister under de Gaulle) en ”misérable petit tas de secrets”, alltså en ömklig liten hög av hemligheter. Vill vi verkligen ha ett allt igenom transparent samhälle? Det blir ett samhälle med en styrande inkvisition, skriver Joffrin.

Onekligen något att fundera på i den svenska debatten. Driver vi inte framför allt det moraliska renlevnadsivern alldeles för långt? Jag tror att vi får politiker som hela tiden försöker ursäkta sig, komma med bortförklaringar och skylla ifrån sig när vi driver den linjen. För mig, liksom för Joffrin, är det förmågan att inse vad man gjort och ta ansvar för det som är avgörande. Alla människor hamnar för eller senare i tragiska dilemman. De måste lösas och det finns aldrig något moraliskt korrekt sätt att göra det. Avgörande för en människas moraliska dygd är i stället förmågan att inse att den handling man använt för att ta sig ur dilemmat har förändrat ens liv.  Mitterrand har avlagt sin bekännelse. Det bör han hedras för.

Skolka mindre – tjäna mer!?

I ett försöksprojekt betalar tre franska gymnasier med stora skolkproblem ut upp till 10 000 euro till klassen om skolket, läxläsningen och skolresultaten förbättras. Dessa pengar skall användas till något kollektiv, skriver Libération, som t ex en skolresa eller inköp av särskild utrustning. I Storbritannien har motsvarande system använts en tid, men med den avgörande skillnaden att det då handlar om individuella pengar som eleven får.

Man kan ha olika åsikter om huruvida systemet gynnar eller inte gynnar elevernas inlärning. Resultaten från Storbritannien är oklara, det finns förbättringar men forskningen kan inte visa att de är att hänföra till de särskilda kontrakt som upprättats med de elever som får pengar om de sköter sig. Vad som är än mer intressant är dock de två avgörande argument mot det franska experimentet som Libération redovisar. Det första är att om skolan görs till en marknadsplats så motarbetar de den republikanska värdetraditionen i fransk politik. Det andra är att de ekonomiska incitamenten döljer det faktum att skolket egentligen beror på att eleverna inte kommer in på den utbildning de önskat.

Att göra skolan till en marknad, där pengar influerar relationen mellan lärare och elev och där kunskaper i praktiken blir mätbara i pengar, strider mot den franska republikens idéer om allas rätt till lika utbildning oavsett förutsättningar. Det strider också mot den syn på kunskap som det franska upplysningsarvet har impregnerat den franska skolan med, nämligen att kunskap är något individuellt välgörande och karaktärsdanande. Att dessa dygder i praktiken går att köpa för pengar gör stora delar av den republikanska vänstern och liberalerna upprörda över försöket med pengar till klasser som får bort skolk.

Att gymnasierna egentligen inte förmår bereda plats och utbildning t ex för de pojkar som vill utbilda sig till motoryrken leder till att de istället kommer in på tekniska utbildningar de är mindre motiverade för. Så mycket som en tredjedel av årskullen kom inte in på de program de önskade. Genom att peka ut skolket, och alltså individen, som problemet istället för de bristande resurserna till utbildningssektorn döljs de egentliga problemen. Istället för krav större resurser till gymnasiets yrkesprogram – som kostar mycket – så kan utbildningspolitiken fördela små potter (i statens budget) till de klasser där det är som värst och sedan peka på remarkabla förbättringar.

Jag måste tillstå att jag tycker att skoldebatten i Frankrike har lite mer stuns än i Sverige. Här har vi alla accepterat att skolan är en privat företagsamhet som vem som helst kan bli rik på, men där kommunen alltid skall ställa upp som en räddande ängel. Dock utan några skatteintäkter. Senaste bottennappet var när en friskola i en Smålandskommun ansåg att kommunen skulle stå för skolskjuts till deras skola – helt gratis! Kommunen erbjöd skola inklusive skjuts på en annan plats i kommunen.

Nej, jag säger som Paul Quinio, ledarskribent på Libération, ”Non, trois fois non, l’éducation n’est pas une marchandise.” (Nej, och tre gånger nej, utbildning är ingen handelsvara.)

Finns det någon lösning i Palestina?

Den militära konflikten mellan Israel och Hamas har följt mig varje dag, ja nästan timma för timma, under några dagar i Paris. De franska analyserna och den franska rapporteringen är faktiskt – tycker jag – bredare och mer analytiskt. Konflikten i Palestina behandlas djupt engagerat och seriöst, utan sidoblickar på fransk inrikespolitik, och med en hälsosam svalka i tonläget. I Sverige ställer journalisterna frågor av typen ”hur har människorna det i Gaza?” Är det någon tittare/läsare som inte redan vet svaret på den frågan?

Israels flygattacker, och ikväll även artillerield och eventuellt en påbörjad markinvasion, över Gazaremsan kan analyseras utifrån vilka konsekvenser de får för en framtida fred, vilka konsekvenser de får för den palestinska myndigheten, för Hamas och för Israel. Utöver det kan man försöka förklara varför attackerna sker nu, varför de sker överhuvudtaget och varför de palestinska parterna reagerar som de gör. Man kan också diskutera vad aktörer utanför området kan göra, på kort sikt och på lång sikt.

Att motståndet och demonstrationerna mot Israels militära våld är så starkt i många länder och leder till demonstrationer (bl a i Paris) beror i stor utsträckning på att dessa olika analytiska perspektiv flyter samman i ett luddigt men kraftfullt avståndstagande från statligt militärt våld (Israel) mot civila och från en amerikansk regim som under två veckor varit helt stum inför händelseutvecklingen i Gaza.

För mig framstår de historiska anspråken på området mellan Sinaihalvön i söder, de libanesiska bergen i norr och Jordanfloden i öster som helt ointressanta eftersom båda parter (Israel och Palestina) har hur många olika argument och belägg som helst för sin historia i området. Alltså bör varje fredlig lösning börja med situationen såsom den ser ut nu, de rättvisebegrepp och de folkrättsliga principer som vi är ense om via FN och den kunskap om demokrati och konflikthantering som är aktuell.

Attackerna på Hamas kan förstås utifrån en inrikespolitisk kontext där det kommande israeliska valet kan ha varit avgörande. Den nu sittande regeringen önskar inte att bädda för en Likud-seger i februari mot bakgrund av visad svaghet mot det bombardemang som delar av Israel utsätts för från Hamas. Som så ofta är det dock alltid lätt att hitta goda skäl att påbörja en attack (eller en bojkott eller annan sanktion) men alltid svårt att hitta en lämplig tidpunkt att dra sig ur. När har Israel ”vunnit”? Den israeliska regeringen riskerar att inte bli den vinnare som taktiken syftade till.

Som Le Monde skriver så försvagar den israeliska attacken fr a president Abbas. För regionen är konsekvenserna avseende Abbas väsentligare än tillfälliga dito avseende Hamas. En försvagad Abbas underminerar möjligheten för Israel att få en auktoritativ partner att diskutera vapenvila/fred med. Visserligen har Hamas jämställt Abbas med Israel i sin propaganda, men trots allt skulle Hamas beteende gentemot Israel kunna ses som ett försök att ”bomba sig in i” fredsförhandlingarna. Om Israel istället försökt underlätta för ett på sikt oundvikligt närmande mellan de palestinska parterna kunde samtal komma närmare.

Israel är ett av världen mest militariserade länder och dess medborgare kommer inte att känna sig lugnare oavsett hur offensiven mot Hamas slutar. Den israeliska underrättelsetjänsten och dess analyser tillhör de bästa i världen, om de inte t om är bäst, men på samma sätt som fransmännen fick bita i gräset i Algeriet och amerikanarna i Vietnam så är Israels militära kamp mot Hamas, och mot den pan-islamiska rörelse som Hamas är en del av, dömd att misslyckas.

Den palestinska nationalismen har en kort historia. Den mobiliserades av sionismen under 1920-talet men parallellt existerade också en motsatt ideologi, en pan-arabism, som på 1950-talet hade sitt centrum i Kairo. Sedan Junikriget 1967 har den palestinska nationalismen, och sympati med den, kommit att ersätta pan-arabismen. Vi ser därmed en pan-islamism som paradoxalt nog stödjer nationella anspråk. (I Algeriet fanns länge en skarp konflikt mellan pan-arabismen och den algeriska nationalismen per se då Algeriet var ett berberterritorium som invaderas av araber omkring 665 e kr)  Pan-islamismen har nästan helt marginaliserat den stora kristna palestinska minoriteten. På samma sätt som jag menar att den palestinska nationalismen inte bör utgöra grunden för en statsbildning så menar jag att inte heller en judisk eller hebreisk nationalism bör utgöra en sådan grund. Kampen mellan dessa nationalistiska ideologier polariserar och driver konflikten mot allt större oförsonlighet. Stater bör inte grundas på etniska, religiösa eller biologiska egenskaper hos medborgarna. Jag omfattar en republikansk syn på medborgarskapet där lojalitet mot staten återgäldas med jämlik behandling oavsett egenskaper.

Som jag ser det så bör staten Palestina – som inkluderar hela Israel och hela det palestinska territoriet – kunna rymma både sefarder, ortodoxa, amerikanska nyfrälsta, araber, libaneser, perser, kopter, egyptier och alla andra identitetsdrivna grupper vi kan komma på som redan finns i området. Religiösa, kulturella, språkliga och andra specifika rättigheter skall garanteras för olika grupper och en internationell övervakning av den nya statsbildningen bör instiftas under mycket lång tid. Med den goda infrastruktur och de utomordentliga landvinningar som den israeliska staten visade fram till dess att militären och försvaret av landet blev den överskuggande politiska uppgiften är jag övertygad om att ett judiskt-arabiskt Palestina skulle bli regionens mest attraktiva plats att leva och arbeta på. På det sättet undviker man också den tragedi som utspelar sig i Zimbabwe nu, där de tidigare förtrycktas ledare ägnat större delen av sin energi åt att hämnas gamla oförätter och därmed ruinerar det egna landet ch det egna folket.

Men självklart är detta en vision, och en vision som bara kan infrias på grundval av de israeliska medborgarna vilja å ena sidan och de palestinska medborgarnas å den andra. Jag skulle dock önska att målet för freden inte vore två antagonistiska stater bredvid varandra (den s k tvåstatslösningen) utan en stat på demokratiska grundvalar.

En eloge åt Nicolas Sarkozy som sedan nyårsdagen likt en Duracell-kanin träffar israeliska och libanesiska ledare och som redan på måndag gör en rundresa i regionen för undersöka möjligheterna att få en vapenvila till stånd. Den franske utrikesministern Bernard Kouchner var också den enda som försökte få fram ett kortare humanitär vapenstillestånd. Nu har också EU-trojkans utrikesministrar bestämt sig för att resa till regionen.  Hoppet får aldrig slockna.

I annat fall lär min farfar få rätt om Har-Magedon.

Jag vill veta mer om franska socialistpartiet!

I dagens DN skriver Ingrid Hedström en kolumn där hon berättar det franska socialistparties kongress i Reims och att partiet nu skall få en ny ledare. Ségolène Royal, som var partiets presidentkandidat 2007, var en som många trodde skulle vara lämplig. Men så enkel är inte logiken i fransk politik. Hurdan ser den då ut? Logiken alltså? Här lämnar oss Hedström i sticket.

Man får garanterat huvudvärk av att försöka hänga med i intrigerna, och jag ska inte plåga DN:s läsare med vilka som kuckelurar med vilka bland partiets olika fraktioner och deras ledare.

Jag blir uppriktigt ledsen och arg över att en kompetent journalist som Hedström skriver såhär. Är det inte just ”vilka som kuckelurar med vilka” som det är Hedströms jobb att berätta. Här kommer hon med en halvkväden visa, och ansluter sig dessutom till mytologin om att fransk politik är så allmänt obegriplig, känslomässig och irrationell. Vilket den inte är i någon annan mening än all annan politik. I verkligheten är kampen om makten i det franska socialistpartiet en fråga om djupa ideologiska motsättningar, avgörande för vänsterns framtid i Frankrike – åtminstone en mandatperiod framåt – och alls icke en fråga om någon slags dokusåpa, som Hedström tycks antyda. Om gammelmedia vill fortsätta att ha auktoritet i kraft av personer med särskild kompetens så förväntar jag mig att få veta Hedströms bedömning av vilka som är konfliktlinjerna samt vilka orsaker och vilka konsekvenser de olika alternativen har. Här finns också rika möjligheter att se den svenska socialdemokratins problem i ett jämförande europeiskt perspektiv. Nu har Hedström bara bidragit till politikermisstro och mystifiering.

Vill du läsa om socialistpartiets kamp om makten så läs mer i Liberation eller i Le Monde.

Stark offensiv – mot mittenträsket

Miljöpartiet och socialdemokraterna samarbetar allt oftare och allt tätare. Igår lanserades ett gemensamt budgetförslag om utbildningspolitiken, som förstås handlade om satsning på yrkesutbildningar. Förstås eftersom SAP och Mp försöker sig på den kära strategin ”triangulering”, alltså att ta motståndarens ståndpunkt men vrida den lite närmare den egna. I ett normalt höger-vänster-orienterat system som det svenska innebär triangulering alltmer av mittenorienterad politik.

Alliansen drev in moderaterna från högerflanken, och möjligen hänger Kd löst inför valet 2010 vilket ytterligare försvagar socialkonservatismen i alliansregeringen. Nu söker sig SAP in mot mitten, arm i arm med Mp. Miljöpartiet är det parti som kan ta steget över blockgränsen, där finns ingen lojalitet med vänsterblocket. Desto viktigare för SAP att binda in partiet i en framtida regeringskoalition. Men det framstår nog märkligt för många traditionella SAP-väljare att förknippas med sol, vind och vatten, med medborgarlön, friår, friskolor, privatisering och samba snarare än med klassanalyser, kärlek till offentlig sektor, höga skatter och folklig kultur.

Den närmast magnetiska kraft som mittenpositionen utövar på de svenska partierna just nu kan straffa sig inför valet. Vänsterblocket kan ge plats åt en populistisk vänsteropinion som i finanskrisens och lågkonjunkturens tid kräver utgiftsökningar inom välfärdsområdet som få socialdemokrater kommer att ha modet att säga nej till. Högerblocket kan förlora sin socialkonservativa komponent och istället på allvar släppa in främlingsfientliga och djupt kulturkonservativa krafter i debatten. 

Ponera ett scenario i Riksdagen efter 2010 där vi har varsin stark höger- och vänsterflygel samt två försvagade mittenblock på var sida gränsen. Och sedan säger Miljöpartiet tack och adjö till SAP och bildar mittenregering med två borgerliga partier och passivt stöd från Moderaterna…

I Frankrike kallas den politiska mitten för ”le Marais”. Det betyder träsket. Det var 1950-talets många mittenregeringar som skapade det uttrycket, bakgrunden var att ingen regering förmådde uträtta något eftersom det räckte med att en stark vänster eller höger inte ville vara med. Blivande presidenten Charles de Gaulle krävde därför en helt ny författning för att delta i politiken igen 1958, en författning som gav presidenten den största makten och som strukturerade parlamentet tydligt i två block. Inte vet jag, men ett franskt valsystem* i Sverige kanske skulle göra gott? (Vem vet, kanske republik också…)

* Det franska valsystemet är ett majoritetsval med enmansvalkretsar, i två omgångar. Nomineringar sker efter partilistor.

Vänstra stranden har sorg

I natt dog Yves Saint-Laurent. Han var den som skapade Rive Gauche, den person som gav kvinnan rätt till kläder som frigjorde henne – inte formade henne – och den som skänkte vardagskonfektionen ett stänk av haute couture. Svart var YSL:s färg och svart är Vänstra Strandens färg idag. Insvept i ett väldigt sorgflor av vita pärlor, svart siden och röda läppar. Och under det, svart polo och smala svarta långbyxor.

Hoppas änglarna får nya kläder också.

Franska samhällsvetare i debatten

Alltmera frustrerad och avundsjuk tillbringade jag idag nära två timmar på medievaruhuset FNAC (Rue de Rennes) botaniserandes bland samhällsvetenskaplig litteratur, jazzskivor och så kallad världsmusik. Mängden intressanta böcker skrivna av forskare inom statsvetenskap, sociologi och historia var överväldigande. I den franska samhällsdebatten återfinns en insikt om att samhällsvetenskapliga teorier faktiskt får samhälleliga effekter, för att citera en av författarna (Raymond Boudon). Den insikten leder franska samhällsvetare till engagemang och en argumentation i debatten på ett helt annat sätt än vad man finner hos de flesta svenska dito. Visst kan en del av bredden i debatten skyllas på att det franska språkområdet är så mycket större än det nordiska, men jag hävdar att alltför få svenska samhällsvetare är intresserade av att delta i en debatt om samhällsvetenskaplig forsknings politiska konsekvenser. Det är en brist. Både för samhället och för forskningen.

På skivavdelningen – som fortfarande är påfallande välsorterad – återfann jag skivor med västafrikansk jazz/världsmusik, kubansk indie samt, förstås, fin vintagejazz från 1954 (Bill Evans). Även detta saknas i Sverige. Kanske mer begripligt dock.

Sarkozy och strejkerna

Så var då Vänstra Stranden äntligen hemma igen. Och drog i ett enda djupt andetag in det mjuka ljuset, den milda vinden och …ljudet av Internationalen på Bd Edgar Quintet! Av en slump hamnade jag mitt i en av de riktigt stora demonstrationerna av strejkande statstjänstemän på deras speciella strejkdag igår. Polisbevakningen var enorm, i mitt blickfång fanns åtta piketer från den lokala polisen och sedan dök lika många mörka piketer från gendarmeriet upp. Men allt gick lugnt till.

 

De strejkande transportarbetarna (som strejkat i åtta dagar) har dock inte det franska folket med sig. Nästan 70 procent menar i olika opinionsundersökningar att strejken är ”injuste” och att Sarkozy skall stå på sig. Idag har förhandlingarna inletts och det mesta tyder på att kulmen i strejkerna är nådd. Inom den nationella järnvägen går man t ex tillbaka till arbetet nu.

 

De förmånliga pensionsvillkor som ligger i botten av strejken har gamla anor. I de flesta fransmäns ögon har de inte längre legitimitet. Problemet är dock att dessa villkor har utgjort förutsättningar för lönevillkor och anställningsförhållanden inom sektorn. Att riva upp pensionsbestämmelserna blir därför ett slags retroaktiv lagstiftning. Förhandlingsläget är besvärligt, men Sarkozy har ett folkligt mandat för sin linje. De strejkande har dock visat att de kräver respekt för ingångna avtal. Ni vidtar en lång serie diskussioner där avtalsvillkoren skall preciseras. Läs mer på www.lemonde.fr eller www.liberation.fr

 

Även om Sarkozy uppfattas vinna det här slaget kommer hans handlingsfrihet inför kommande förhandlingar att minska. Han har många konfrontationer med statsanställda framför sig och för hans del gäller det att hålla tempo. Något som han i och för sig inte haft några problem med hittills…

Liberalism och auktoritarianism till vänster

Jag – och flera andra – har då och då diskuterat vänsterliberalismen. Frågan är vad som skiljer en liberal vänster från den ”vanliga” vänstern. För mig relaterar vänsterliberalism till den ökande klyfta som växer fram på den europeiska kontinenten mellan ”liberal” och ”authoritarian” politik. Den sistnämnda representeras påtagligt ofta av främlingsfientliga partier. Att vara vänsterliberal innebär därmed att tro på jämlikhet och ett starkt kollektiv samtidigt som man bejakar den del av vänsterpolitiken som rör individens frigörelse, samhällelig tolerans och kulturell frihet. Ett avsevärt problem för en del europeiska vänsterpartier är att man istället hamnat i den auktoritära delen av det politiska spektrat. (PCF är dessvärre ett av dem.) 

I Frankrike har dimensionen liberal-auktoritär varit central i politiska analyser sedan 1980-talet. Graden av liberalism är ett grundläggande stråk i fransk politik, inget som ett särskilt parti kan göra anspråk på. Det är nog i vårt moderna samhälle ett klokare sätt att se på liberalismen än att utgå från att det är fråga om folkpartiet eller om Manchesterskolan.

Tillägg 28 oktober 2007: Igår hörde jag Lars Ohly tala om just dimensionen frihetlighet/auktoritär. Det gjorde mig glad att språkbruket fått insteg. Han betonade också utbildningspolitikens betydelse i skapandet av en ny vänster. Gjorde mig också glad./VS