Kategori: internationell politik

Argumenten för svensk vapenexport sviktar mer idag än förr

Vapenexport har varit en omtvistad och moraliskt laddad fråga länge i svensk politik. I samband med den s k Boforsaffären genomförde jag en undersökning av argument, perspektiv och teser kring vapenexporten som förekom på ledar-och debattsidor i några av Sveriges då ledande dagstidningar. I april 1989 skrev jag ett PM inom ramen för det forskningsprojekt där jag arbetade som assistent och jag roade mig med att igår ta fram och läsa igenom det.

Inte nog med att jag slås av likheterna i historien – hemlighållandet, speciallösningar och motsvarande länder – utan också av den moraliskt indignerade ton som alltid kännetecknar denna typ av diskussion. Då, för 25 år sedan, rörde det sig om Bofors smuggling av Robot 70 via ett tredje land (Singapore) till Dubai och Bahrein, krut till Iran och FFV som smugglat granatgevär till krigförande länder (bl a Thailand) och sedan också om mutor i Indien för att få ett kontrakt på luftvärnskanoner. Idag rör det sig om ett avtal om nära samarbete med Saudiarabien som utvecklats till en flora av vägar i syfte att bl a bistå saudierna i arbetet med att bygga upp egen vapentillverkning.

Den svenska opinionstrenden avseende vapenexport är idag entydigt negativ. År 2009 visade Ulf Bjereld att fler är för att införa ett totalförbud för vapenexport (37 procent) än de som är emot (32 procent). På tio år hade opinionen svängt. År 1999 stödde 33 procent ett totalförbud medan 41 procent ansåg att det var ett dåligt förslag. Och de remarkabla skillnaderna mellan män och kvinnor håller i sig – 24 procent av männen och 48 procent av kvinnorna vill ha förbud (Bjereld 2010:103). Vapenexporten är den fråga som uppvisat störst könsgap i de svenska opinionsundersökningarnas historia (Bjereld 1998:45). Stödet i opinionen för vapenexporten sviktar.

I mitt gamla PM gick jag igenom 187 ledar- och debattartiklar från Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Arbetet. Min övergripande slutsats var att det moraliska perspektivet var det helt dominerande och att indignationen var stor. Men de olika tidningarnas ledarsidor skiljde sig lite åt. Svenska Dagbladet ansåg vapenexporten oundgänglig i svensk försvarspolitik, något som komprometterades av den lumpna smugglingen, medan Aftonbladet betonade att svensk säkerhetspolitik borde skötas av staten och alltså borde Bofors förstatligas. Dagens Nyheter drev linjen att vapenexporten inte skulle ske till de regioner där det fanns risk för krig, en vapenexport till länder utan behov av att använda dem, om man vill vara lite elak. Arbetet drev starkt kraven på ”benhård” kontroll från regeringens sida så att Bofors inte fick hålla på och smussla medan Expressen just gav regeringen skulden för slapp tillämpning av lagen och tonade ner den moraliska aspekten. Jag väljer att citera ett stycke i den avslutande analysen eftersom den tycks ha viss efterklang i dag:

Många tidningar menar att just genom Bofors smuggling så sätts hela vapenexportens existens på spel vilket skadar den svenska säkerhetspolitik. Man anser därför dels att ett mål är att nå fram till klarhet i Boforsaffären (Dagens Nyheter, Expressen) genom utredningar och redogörelser, dels att ett mål är fortsatt trovärdig vapenexport genom ett slut på smugglingsaffärer via bättre kontroll och/eller omprövning av reglerna (Dagens Nyheter, Aftonbladet, Arbete och Expressen). Svenska Dagbladet anser vapenexport vara både mål och medel, genom att den understödjer svensk säkerhetspolitik och genom att den i största allmänhet anses vara oundviklig. Och en fortsatt vapenexport skall ske genom att sanningen om smugglingen hos Bofors kommer fram och att denna affär röjs bort och inte längre komprometterar svensk vapenexport.

De argument som nästan helt lyser med sin frånvaro för svensk vapenexport idag är just de säkerhetspolitiska argumenten, eller försvarspolitiska. Idag är det bara jobb som gäller. Och i något enstaka fall har t ex Sten Tolgfors försökt sig på ett argument som går ut på att man skall påverka mänskliga rättigheter i Saudiarabien på ett positivt sätt, men det kan väl rimligen ingen tro på. Om det vore målet bör det finnas utomordentligt mer effektiva sätt att påverka MR-situationen i Saudiarabien än att hjälpa dem att bygga vapenfabriker.

Jag tror att situationen i vilken debatten förs idag inte bara kännetecknas av att opinionen mot vapenexport har ökat utan hela grunden för den svenska vapenexporten sviktar idag. Frågan kommer också på bordet i samband med den nya stora satsningen på JAS Gripen. Eftersom vår alliansfrihet inte längre är ett signum för Sverige, eftersom den svenska försvarspolitiken inte längre bygger på nationellt folkförsvar och eftersom samverkan med NATO i praktiken sker på så många fronter (samt EU-samarbetet) blir det obegripligt varför just Sverige skall upprätthålla en vapenindustri. Det var oberoendet av andra för att kunna försvara oss själva som var det politiska argumentet – och kanske det enda moraliskt gångbara argumentet. Argumentationen för svensk vapenexport sviktar.

Nu finns bara ett enda argument kvar – att vi är duktiga på vapentillverkning. att våra vapen och vår teknologi håller verkligt hög kvalitet och att vår vapenindustri bidrar på ett tydligt sätt till arbete, välfärd och tillväxt i vårt eget land. Frågan är bara, räcker det argumentet? Fan tro’t säger jag.

Läs mer om vapenexportaffärerna på 80-talet i Henrik Westanders rapport Vapenexport- Svenskt stål biter från 1995.

Och glöm inte Ingvar Bratts insatser i Boforsaffären.

Ulf Bjereld Kön och politiskt våld. Attityder under svensk efterkrigstid Gidlunds, 1998

Ulf Bjereld ”Utrikespolitiken och den svenska valrörelsen” i Holmberg & Weibull (red) Nordiskt ljus, SOM-institutet 2010, Göteborgs Universitet.

Villkorslös humanitär hjälp i Syrien, sedan stöd åt oppositionens politiska visioner

Ingen kan väl förbli opåverkad av det våld som det syriska regimen utövar mot sin egen befolkning, framför allt i staden Homs men också i flera andra städer. Det internationella samfundet har på intet sätt lyckats ena sig, än mindre agera för att hjälpa de människor som dödas, såras och förföljs. De båda stormakterna Kina och Ryssland blockerar alla resolutioner från FN:s säkerhetsråd som skulle kunna ligga till grund för agerande. Detta trots att en FN-panel menar att det begås grova brott mot mänskligheten i Syrien.  I Rysslands fall anges som motiv att invasionen i Libyen blev mycket mer omfattande än vad de ryska ledarna tänkt sig när man gav med sig och gav carte blanche där. På måndag skall EU:s utrikesministrar diskutera Syrien och den svenska regeringens hållning är fortsatta och starkare EU-sanktioner samt att den syriske presidenten Assad måste avgå. I dagarna pågår intensivt arbete för att få till en humanitär hjälp till Syrien men det förbereds också ett ultimatum till den syriske presidenten.

Men även om det går att få fram humanitär hjälp, vilket enligt min uppfattning borde prioriteras framför att kräva Assads avgång, så återstår den stora frågan vilken politisk eller samhällelig framtidsvision den syriska oppositionen har. Det syriska Baath-partiet är det sista stora arab-nationalistiska parti vars existensberättigande var att utveckla de egna samhällena mot en modern ordning, med endast svagt inflytande för religion, etniska och kulturella minoriteter. Dessa partier var försök att ideologiskt skapa en nationell ram, men på pan-arabisk grund, för en samhällsutveckling som satte tillväxt, modernitet och utbildning i högsätet. Men partiernas ledare blev alltmer lika de envåldshärskare de hade ersatt och befolkningen kom i allt högre utsträckning att kräva erkännande för de multipla identiteter som rymdes inom staterna, som ofta skapats av kolonialmakter vid ritbordet. Och de enda alternativa maktcentrum som tilläts var moskéerna, självklart blev det därför runt de religiösa ledarna som oppositionen formades. Oppositionens gemensamma nämnare är främst olika former av politisk islam, men den kan utvecklas åt olika håll. Det finns ingen determinism i den iranska utvecklingen som lett till religiös diktatur, vi kan lika gärna se en turkisk utveckling mot ett demokratiskt religiöst parti som finner sin plats i partisystemet eller en marockansk där det religiöst förankrade kungadömet långsamt släpper den hårda regim som tidigare rått.

Men efter att ha avhjälpt den akuta humanitära situationen i Syrien, som bör ske mer eller mindre villkorslöst, så är den stora frågan vilket stöd den syriska oppositionen behöver för att utveckla demokratiskt hållbara idéer om ett framtida samhälle. Libyen vittnar om att det inte räcker med en idé om vad man vill ha bort.

Debatt om religionens roll

Idag följer författaren, skribenten och läkaren Per Christian Jersild upp min essä om religionens roll i ett framtida globalt samhälle på DN Kultur. Han skriver bl a att

Demker skriver att det är formerna för samverkan mellan religion och politik som bör diskuteras – inte förekomsten av religionen i ett samhälle. Varför inte också det senare? Att det inte existerar något sekulärt samhälle kan hon ha rätt i – och därmed inget ”postsekulärt”. Men en sekulär stat är något helt annat än ett sekulärt samhälle och borde vara ett mål att sträva efter. Och varför får inte religionens kärna – tron – tas upp?

Mitt huvudsakliga svar går ut på att det isärhållande av religion och politik Jersild förespråkar i sig är både obsolet och får andra konsekvenser än de Jersild önskar:

Att religion och politik är omöjliga att skilja åt är inte detsamma som att all samverkan är god för en demokratisk utveckling. Tvärtom har till exempel Norris och Ingelhart i sin studie ”Sacred and secular” (2004) visat att det är en konservativ och fundamentalistisk variant av religion som ökar mest i världen. Men precis som Duffy Toft, Philpott och Shah visar i ”God’s century” (2011), så kan detta mycket väl ses som effekten av ett tillkortakommande hos den liberalism och kulturradikalism Jersild ihärdigt försvarat under många år.

Läs båda debattinläggen här.

Religionens spridning har gynnats av globaliseringen

Jag skriver idag i DN om den nya boken ”God’s century. Resurgent religion and global politics” Monica Duffy Toft, Daniel Philpott och Timothy Samuel Shah (W.W. Norton & ­Company) New York/London 2011. Jag skriver bl a att:

Religiösa aktörer – både individer och gemenskaper – har inte alls hindrats av moderniseringen och demokratiseringen i världen. Tvärt­ emot den så kallade sekulariseringstesens anhängare har religiösa aktörer och religiösa värdesystem tjänat på globalisering, demokratisering och modernisering av kommunikationsteknologin. Genom den kommunikationella revolutionen som tog sin början runt 1970 har kontakter och nätverk underlättats, budskap kan spridas på internet och samverkan mellan olika aktörer på olika platser har underlättats. Religiösa aktörer har genom att vinna ett ökat oberoende från staten kunnat befrias från dogmer, traditioner och hierarkier för att i stället utveckla nya – ofta individualistiska – identiteter.

Läs hela artikeln här.

Nordafrikas sak är vår. Eller?

Situationen i Libyen håller på att utvecklas till just det som skulle undvikas – ett ojämnt inbördeskrig som i första hand slår mot civila. Jag vidhåller att det var bra att FN-mandatet kom till,  vad som saknas är ett s k politisk spår som följer det militära. Den här typen av inbördes motsättningar kan inte – har aldrig kunnat – lösas med militära medel. Möjligen skulle en militär övermakt på ena sidan kunna vinna över den andra militärt, men de politiska motsättningarna skulle finnas kvar.

Arabförbundet stödde resolutionen men har (såvitt mig bekant) sedan lämnat situationen åt sitt öde. Nu utlovar segervisst Gaddafis regim i Tripoli val inom sex månader, om bombningarna upphör. Samtidigt lovar den franske presidenten Sarkozy än mer intensiva bombningar. Det militära engagemanget måste menar jag ersättas successivt av en politisk process där vi inte bör ha någon prestige utan sikta på en långsiktig lösning som gynnar befolkningen i Libyen. Om någon vill ta emot och härbärgera Gaddafi så inte mig emot, men jag är inte säker på att det räcker. Den Europeiska Unionen har ett särskilt ansvar för den politiska processen. Som jag tidigare diskuterat så är sveket mot Nordafrika i och med den utblivna s k Barcelonaprocessen monumentalt. Jag är, som säkert en del läsare noterat, rätt mycket av realpolitiker och tycker att det gäller att hitta en lösning som säkrar en demokratisk utveckling på lång sikt i Nordafrika.

Frankrike har ett särskilt ansvar och tar gärna det i relation till Nordafrika. Men här borde EU som helhet inse att om inte annat så är det avgörande för utveckling och välstånd på båda sidor Medelhavet att få stabila demokratiska stater i Nordafrika. Samtidigt kommer Europas behov av arbetskraft att kunna hanteras på ett seriöst och människovärdigt sätt istället för dagens flyktingsituation.

Christian Catomeris reportage i Aktuellt idag 20 april var talande i sin enkelhet. (Ej på nätet) Tunisier på väg mot Paris från Italien. Fransk polis försöker avvisa dem. Samtidigt är den franske utrikesministern i Tunis.

Libyen: Vems ansvar är våldsmakten?

Händelserna i Libyen – men kanske framför allt det glädjande faktum att FN:s säkerhetsråd enats om ett starkt mandat – väcker frågor om våldsmonopolets roll i internationell politik. I den panel vid International Studies Associations konferens i Montréal där jag själv deltog presenterade Tim A Zagurskie en uppsats som skapade en intressant debatt om vad vi gör med våldsmonopolet i en post-nationell värld. När de regionala aktörerna, likt Arabförbundet eller Afrikanska Unionen, får allt större betydelse för de beslut som stater sedan fattar blir ansvar för militär våldsanvändning allt svårare att utkräva.

Zagurskie pekade på att senast vi hade så starka regionala organisationer som i praktiken hade inflytande över våld och militära operationer var under perioden mellan Napoleonkrigens slut och första världskrigets utbrott, den s k Concert of Europe. Regionala maktbalanser ingår i sin tur i en global balans som inte behöver så mycket för att komma i olag – vilket var det som ledde fram till första världskrigets utbrott 1914.

Vår tid är på intet sätt densamma men betydelsen av att Arabförbundet sa sig vara positivt till en flygförbudszon över Libyen (vilket medverkade till Säkerhetsrådets beslut) men sedan markerar missnöje med den militära operation som primärt företas av Frankrike, Storbritannien och USA pekar på oklarheten i vem som bär ansvar för det våld som utövas. Zagurskies tes var att världen går emot mer av regional organisering, inte bara politiskt och ekonomiskt utan också säkerhetspolitiskt. Men så länge det är stater som har monopol på våldsmakten är de regionala organisationernas roll oklar, för att inte säga skugglik.

Min uppfattning är att FN-mandatet är bra men att den militära interventionen i Libyen måste tydligare kombineras med en politisk förhandlingsprocess t ex med Arabförbundet och andra berörda organisationer. Annars är risken att gamla motsättningar mellan väst och de muslimska länderna fördjupas och att insatsen i Libyen övergår till en lågintensiv konflikt utan tydligt mål.

Läs gärna Peter Katzensteins  och Robert Keohanes (redaktörer) bok från 2007 Anti-amerikanisms in world politics. I en mening skulle jag vilja hävda att författarna förutsåg den demokratiseringsvåg som nu sveper över de nordafrikanska och arabiska regionerna då de med hjälp av massiv empiri visade att misstänksamheten mot amerikanska motiv för demokratisering inte var detsamma som misstänksamhet mot demokrati – tvärtom. Tillsammans med Ulf Bjereld recenserade jag den i DN för fyra år sedan (borttaget från DN) men något kan du läsa här.

Med en liten dos multikulturalism

Finns det någon annan väg för statlig integrationspolitik än multikulturalism eller krav på assimilering? Ja, den frågan hängde över panelen ”Race, racism and policy” vid International Studies Associations årliga konferens, denna gång i Montréal, Kanada. Panelens ordförande och discussant (ung. kommentator) Brett S Heindl valde att ställa den impertinenta frågan varför stater alls skall ha en integrationspolitik – ”Är integration överhuvudtaget statens ansvar?”

En av paneldeltagarna tog sin utgångspunkt i just Kanadas speciella modell för invandrarpolitik, den multikulturella modellen. I hennes arbete framstod den multikulturella modellen som delvis byggs på rastänkande – som skiljer sig från rasism genom att det inte ger sken av att ha en vetenskaplig grund. I en europeisk kontext skulle jag säga att rastänkande är detsamma som diskussionen om ”kultur”. Hon menade att rastänkandet kom fram genom en bristande logik i multikulturalismen eftersom skillnader upprätthålls – i namn av att man vill motverka homogenisering – vilket leder till att man måste acceptera många nationalismer på samma territorium.

En annan av paneldeltagarna föreslog att begreppet ”xeno-racism” borde användas för alla de former av politik som bygger på att utlänningar/främlingar (foreigners) betraktas som ett hot. Han hävdade att situationen efter 11 september 2001 kännetecknades av xeno-rasismen pånyttfött rastänkandet. Det finns inga belägg för att t ex muslimska grupper är mindre lojala till den stat där de är medborgare, menade han, och stödde sig på undersökningar från Kanadas SCB (Statistics Canada) som visar att kanadensiska muslimer är lika nöjda med sina liv som protestantiska, och att dessa båda grupper är de mest nöjda.

Enligt en av paneldeltagarna har invandrare från s k stateless states (områden som inte erkänns som stater) lättare att assimileras som medborgare i ett nytt land än invandrare från suveräna stater. Om detta är generellt gällande borde staters stöd till nyinvandrade differentieras på ett helt annat sätt än vad som är vanligt idag. Och frågan kan också ställas – vilket också gjordes – vem och vilka som skall stå för det stödet. Är det verkligen statens uppgift att ”integrera” nyanlända presumtiva medborgare? Och hur bör vi se på den offentliga policyn gentemot nyanlända givet att vissa är flyktingar som stater som ger skydd från förföljelse och andra är invandrare som söker ett nytt liv och en framtid?

I diskussionen framstod det mer och mer som om multikulturalismens roll har varit att agera motkraft mot den rasism och det rastänkande som hela västvärlden sedan 1945 distanserat sig ifrån. Frågan är om den motkraften har samma effekt idag som på 1970-talet? Och, bör stater överhuvudtaget ha en policy som berör hur medborgarna skall leva med varandra? Det tentativa svaret i panelen var att det var nog bättre med en dos multikulturalism än inget alls. Varför? Om staten skall ha ansvaret så finns det knappast någon annan väg att gå i ett liberalt och demokratiskt samhälle. Alla andra statliga alternativ blir auktoritära eller diskriminerande. Återstår i så fall den amerikanska modellen, att staten inte lägger sig i alls. Från Kanadas horisont tycktes det inte vara någon bra idé.

Inte så intressant vem som har myst mest med diktatorer

”Tuppfäktning i den utrikespolitiska debatten i Riksdagen idag” Ja, så påannonserade Lennart Persson i Aktuellt ikväll onsdag den årliga diskussionen av svensk utrikespolitik. Idag var dagen för regeringens utrikespolitiska deklaration och för oppositionens alla partier att redovisa och ifrågasätta den svenska utrikespolitiken. Ganska mycket handlade om relationen mellan EU:s hållning och den svenska utrikespolitiska rösten. Men mest medialt intresse tilldrog sig den s k tuppfäktningen mellan socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin och utrikesminister Carl Bildt om vem som myst mest med Mubarak (Egypten) och Ben Ali (Tunisien).

Enligt min uppfattning är det ointressant vem som myst mest med diktatorer, partiledare och auktoritära envåldshärskare, den typen av argument dyker alltid upp långt efteråt, när man har historiens facit. Under den tid som personen ifråga leder sitt land så får övriga stater och organisationer i huvudsak finna sig i att behandla dessa personer som representanter för sina länder och partier. Det har heller aldrig bevisats att isolering av enskilda ledare – såvida det inte sker globalt – har någon effekt på nedmonteringen av repressiva styren. Vad som kan ha betydelse är istället en öppenhjärtig dialog och framför allt stöd till den interna oppositionen i auktoritära regimer. Vilket inte betyder att allt umgänge är vare sig nödvändigt eller ursäktligt – men i realpolitisk anda får det avgöras från fall till fall. Det finns regimer vilka är omöjliga att nå med dialog och där den eventuella inhemska oppositionen är mer eller mindre obefintlig (Nordkorea) och i de fallen har den internationella diplomatin inte många verktyg att erbjuda.

Västvärlden som helhet har många ”mysstunder” med diktatorer på sitt samvete. Länder som Zimbabwe, Kongo/Zaire, Kambodja/Kampuchea, Vietnam, Kina och Saudiarabien är länder vars härskare nu och då har besökts och tagits emot i de flesta demokratiska länders finrum oavsett demokratisk legitimitet. Istället för att diskutera bojkotter och bestraffningar borde fler regeringar arbeta med förutsättningarna för förändring som t ex samarbete kring utbildning, kommunikation/medier eller kvinnors hälsa och utveckling på folklig nivå. Hans Lindes (V) anförande som helt handlade om kvinnors situation i världen var i sin enkelhet ett bevis på vad som händer när man vänder på kikaren.

EU missade också sitt tillfälle att  vara en del av förändringsprocessen i Nordafrika – och skynda på den! – när den s k Barcelonaprocessen helt sumpades. Barcelonadeklarationen antogs 1995 och hade stora ambitioner kring demokrati, utveckling och frihandel i regionen runt Medelhavet. En frihandelszon skulle t ex etableras före 2010. Men vissa länder var irriterade över att inte hela EU fanns med utan bara Medelhavsländerna. Därför bildades den sk Medelhavsunionen 2008. En union som hitills inte inneburit något framåtskridande, men som möjligen kan bli användbar nu när Tunisien och Egyptens folk själva kastat sina auktoritära regimer ur sadeln och behöver resurser och stöd för att bygga demokratiska institutioner.

Läs gärna Leif Pagrotskys debattartikel om Nordafrikas utveckling, i DN idag.

Idag 50 år sedan Patrice Lumumba mördades

Idag är det precis 50 år sedan Patrice Lumumba mördades. I det ögonblicket formades en utgångspunkt för Kongo som skulle bli ödesdiger. Jörn Svensson skrev en intressant text om relationen Kongo-Hammarskjöld-Lumumba i Aftonbladet igår.

Hur många av oss pratar om situationen i Kongo idag? Vilket stöd ger vi FN:s aktion i Kongo? Hur många har klart för sig vilken roll den koloniala historien har spelat? Kongo lämnar mig aldrig någon ro.

En initierad men tio år gammal text om Lumumba finns hos BBC.

Själv ägnar jag en respektfull stund åt minnet av en afrikansk ledare som aldrig fick visa vad han kunnat bidra med.

Terrorism tillhör Europas historia

Ibland är det nyttigt att bli äldre. I alla fall om man kan försöka använda sin erfarenhet. Explosionerna i Stockholm igår, och för den delen det hittills innehållslösa hotet om bomber i Göteborgs köpcentrum Nordsta’n för ett par veckor sedan, är inte på något sätt det första ”terroristdådet” i Sverige. Och framför allt drabbades Europa under 1970-talet av en mängd politiska terrordåd, och därefter i Frankrike på 1990-talet. Nu gäller det att hålla huvudet lite kallt och inte fara iväg i tolkningar som i de flesta fall bygger på abstrakta hotbilder och utgår från att alla terrordåds moder skedde i New York den 11 september 2001.

I Sverige sköts regerande statsminister ned på öppen gata för 24 år sedan och en populär utrikesminister knivmördades mitt i Stockholm City för sju år sedan. Och 1975 sprängde tyska politiskt motiverade terrorister den Västtyska ambassaden i luften efter att ha mördat två personer på ambassaden.

Själv minns jag mycket väl såväl mordet på den västtyske arbetsgivarchefen Hans-Martin Schleyer, som morden på bankchefen Ponto och på riksåklagare Buback, allt 1977. Bakom låg den västtyska organisationen Rote Armee Fraktion (RAF). I Italien sprängdes en bomb på järnvägsstationen i Bologna 1980 och nästan 100 människor dog. Under 1990-talet blev Paris utsatt för hot från nordafrikanska grupper och i mitten av 1990-talet genomfördes flera sprängattentat. En ständig påminnelse om hotet var alla de igen-pluggade papperskrogarna utefter gator och i metron. Attentaten i Spanien och Storbritannien inte att förglömma även om de i huvudsak var konsekvensen av interna nationella/regionala konflikter. Men dessa erfareheter är vad jag har med mig i bagaget när jag betänker vad som hände i Stockholm igår.

Med detta vill jag inte säga att man skall rycka på axlarna åt vad som hänt i Stockholm, men jag skulle vilja uppmana till lite tålamod och hålla hjärnan kall genom lite is i magen. Visst har världen förändrats efter attentatet mot USA och New York 2001 men terrorism i meningen ideologiskt motiverad våldsaktivitet riktad mot allmänheten i syfte att tvinga fram politisk förändring är verkligen inget nytt i Europa.

Allt tyder på att Olof Palme mördades av en ensam förvirrad/sjuk/hatisk människa på samma sätt som Anna Lindh. I Malmö sitter en ensam man häktad för vad som kan kallas hat-skjutningar och i fängelse sedan många år sitter John Ausonius (lasermannen) för att ha dödat och skadat människor enbart för att de såg utländska ut. Jag skulle inte dra några långtgående slutsatser om terrorismen i och terrorhotet mot Sverige på grundval av dessa enskilda mäns aktioner. Och jag skulle inte dra några sådana på grundval av vad vi vet om Stockholmshändelserna heller.

Läs gärna kollegan Jan Oskar Engenes bok ”Terrorism in Western Europe. Explaining the trends since 1950.”