Kategori: internationell politik

Finns det någon lösning i Palestina?

Den militära konflikten mellan Israel och Hamas har följt mig varje dag, ja nästan timma för timma, under några dagar i Paris. De franska analyserna och den franska rapporteringen är faktiskt – tycker jag – bredare och mer analytiskt. Konflikten i Palestina behandlas djupt engagerat och seriöst, utan sidoblickar på fransk inrikespolitik, och med en hälsosam svalka i tonläget. I Sverige ställer journalisterna frågor av typen ”hur har människorna det i Gaza?” Är det någon tittare/läsare som inte redan vet svaret på den frågan?

Israels flygattacker, och ikväll även artillerield och eventuellt en påbörjad markinvasion, över Gazaremsan kan analyseras utifrån vilka konsekvenser de får för en framtida fred, vilka konsekvenser de får för den palestinska myndigheten, för Hamas och för Israel. Utöver det kan man försöka förklara varför attackerna sker nu, varför de sker överhuvudtaget och varför de palestinska parterna reagerar som de gör. Man kan också diskutera vad aktörer utanför området kan göra, på kort sikt och på lång sikt.

Att motståndet och demonstrationerna mot Israels militära våld är så starkt i många länder och leder till demonstrationer (bl a i Paris) beror i stor utsträckning på att dessa olika analytiska perspektiv flyter samman i ett luddigt men kraftfullt avståndstagande från statligt militärt våld (Israel) mot civila och från en amerikansk regim som under två veckor varit helt stum inför händelseutvecklingen i Gaza.

För mig framstår de historiska anspråken på området mellan Sinaihalvön i söder, de libanesiska bergen i norr och Jordanfloden i öster som helt ointressanta eftersom båda parter (Israel och Palestina) har hur många olika argument och belägg som helst för sin historia i området. Alltså bör varje fredlig lösning börja med situationen såsom den ser ut nu, de rättvisebegrepp och de folkrättsliga principer som vi är ense om via FN och den kunskap om demokrati och konflikthantering som är aktuell.

Attackerna på Hamas kan förstås utifrån en inrikespolitisk kontext där det kommande israeliska valet kan ha varit avgörande. Den nu sittande regeringen önskar inte att bädda för en Likud-seger i februari mot bakgrund av visad svaghet mot det bombardemang som delar av Israel utsätts för från Hamas. Som så ofta är det dock alltid lätt att hitta goda skäl att påbörja en attack (eller en bojkott eller annan sanktion) men alltid svårt att hitta en lämplig tidpunkt att dra sig ur. När har Israel ”vunnit”? Den israeliska regeringen riskerar att inte bli den vinnare som taktiken syftade till.

Som Le Monde skriver så försvagar den israeliska attacken fr a president Abbas. För regionen är konsekvenserna avseende Abbas väsentligare än tillfälliga dito avseende Hamas. En försvagad Abbas underminerar möjligheten för Israel att få en auktoritativ partner att diskutera vapenvila/fred med. Visserligen har Hamas jämställt Abbas med Israel i sin propaganda, men trots allt skulle Hamas beteende gentemot Israel kunna ses som ett försök att ”bomba sig in i” fredsförhandlingarna. Om Israel istället försökt underlätta för ett på sikt oundvikligt närmande mellan de palestinska parterna kunde samtal komma närmare.

Israel är ett av världen mest militariserade länder och dess medborgare kommer inte att känna sig lugnare oavsett hur offensiven mot Hamas slutar. Den israeliska underrättelsetjänsten och dess analyser tillhör de bästa i världen, om de inte t om är bäst, men på samma sätt som fransmännen fick bita i gräset i Algeriet och amerikanarna i Vietnam så är Israels militära kamp mot Hamas, och mot den pan-islamiska rörelse som Hamas är en del av, dömd att misslyckas.

Den palestinska nationalismen har en kort historia. Den mobiliserades av sionismen under 1920-talet men parallellt existerade också en motsatt ideologi, en pan-arabism, som på 1950-talet hade sitt centrum i Kairo. Sedan Junikriget 1967 har den palestinska nationalismen, och sympati med den, kommit att ersätta pan-arabismen. Vi ser därmed en pan-islamism som paradoxalt nog stödjer nationella anspråk. (I Algeriet fanns länge en skarp konflikt mellan pan-arabismen och den algeriska nationalismen per se då Algeriet var ett berberterritorium som invaderas av araber omkring 665 e kr)  Pan-islamismen har nästan helt marginaliserat den stora kristna palestinska minoriteten. På samma sätt som jag menar att den palestinska nationalismen inte bör utgöra grunden för en statsbildning så menar jag att inte heller en judisk eller hebreisk nationalism bör utgöra en sådan grund. Kampen mellan dessa nationalistiska ideologier polariserar och driver konflikten mot allt större oförsonlighet. Stater bör inte grundas på etniska, religiösa eller biologiska egenskaper hos medborgarna. Jag omfattar en republikansk syn på medborgarskapet där lojalitet mot staten återgäldas med jämlik behandling oavsett egenskaper.

Som jag ser det så bör staten Palestina – som inkluderar hela Israel och hela det palestinska territoriet – kunna rymma både sefarder, ortodoxa, amerikanska nyfrälsta, araber, libaneser, perser, kopter, egyptier och alla andra identitetsdrivna grupper vi kan komma på som redan finns i området. Religiösa, kulturella, språkliga och andra specifika rättigheter skall garanteras för olika grupper och en internationell övervakning av den nya statsbildningen bör instiftas under mycket lång tid. Med den goda infrastruktur och de utomordentliga landvinningar som den israeliska staten visade fram till dess att militären och försvaret av landet blev den överskuggande politiska uppgiften är jag övertygad om att ett judiskt-arabiskt Palestina skulle bli regionens mest attraktiva plats att leva och arbeta på. På det sättet undviker man också den tragedi som utspelar sig i Zimbabwe nu, där de tidigare förtrycktas ledare ägnat större delen av sin energi åt att hämnas gamla oförätter och därmed ruinerar det egna landet ch det egna folket.

Men självklart är detta en vision, och en vision som bara kan infrias på grundval av de israeliska medborgarna vilja å ena sidan och de palestinska medborgarnas å den andra. Jag skulle dock önska att målet för freden inte vore två antagonistiska stater bredvid varandra (den s k tvåstatslösningen) utan en stat på demokratiska grundvalar.

En eloge åt Nicolas Sarkozy som sedan nyårsdagen likt en Duracell-kanin träffar israeliska och libanesiska ledare och som redan på måndag gör en rundresa i regionen för undersöka möjligheterna att få en vapenvila till stånd. Den franske utrikesministern Bernard Kouchner var också den enda som försökte få fram ett kortare humanitär vapenstillestånd. Nu har också EU-trojkans utrikesministrar bestämt sig för att resa till regionen.  Hoppet får aldrig slockna.

I annat fall lär min farfar få rätt om Har-Magedon.

Socialdemokraterna skapar internationell osäkerhet

Nästa år är det EU-val och frågan om EU:s militarisering blir säkert en av valkampanjens huvudfrågor, inte. Nej, jag tror tyvärr inte att de för internationell säkerhet så avgörande frågorna om vem som har legitimitet att besluta om intrång i staters suveränitet kommer att vara särskilt högt på agendan. I takt med att antalet stater med suveränitet vuxit tycks behoven av att intervernera i denna suveränitet växa. Under senare år har allt fler krav ställts på att FN:s säkerhetsråd inte skall ha möjlighet att sätta sig emot fredsframtvingande (alltså suveränitetskränkande) militära åtgärder från det internationella samfundet.

Socialdemokraterna har i sitt rådslagsmaterial implicerat att FN inte behövs som stöd vid en insats som grundar sig FN-stadgans kapitel VII, alltså är militärt och s k fredsframtvingande. I rådslagsmaterialet om ”Världen” anges att ett mandat för ”fredsbevarande” aktioner alltid skall eftersträvas men att detta inte alltid är möjligt att få. Såvitt jag förstår är en fredsbevarande operation en operation där ett nödvändigt villkor är ett samtycke av parterna, och som därefter samordnas från säkerhetsrådet. När inte samtycke finns från parterna blir det per definition inte en fredsbevarande insats. Jag misstänker att ordvalet endast är en lapsus av skribenten och att det alltså är ”fredsframtvingande” operationer som åsyftas. Än mer övertygad blir jag när det senare talas om internationell fred och säkerhet, kodord för kapitel VII i FN-stadgan. Socialdemokraterna tycks här mena att FN-mandat inte skall krävas för fredsframtvingande åtgärder, alltså åtgärder där en grupp länder intervenerar i ett annat land utan att detta land godtager det. Jag tar gärna emot ett meddelande om att jag har fel.

Anna Lind påpekade som utrikesminister vid upprepade tillfällen att Sveriges dåvarande hållning var att det krävdes FN-mandat för fredsframtvingande åtgärder.

I EU-valet går också socialdemokraterna fram med ett gemensamt valmanifest i Europa som andas ökad militarisering och överstatlighet på området säkerhetspolitik. Däremot talar det europeiska manifestet enbart om vad jag tolkar som fredsbevarande (peace-keeping) insatser när man önskar mer aktivitet från EU, inom FN-stadgans ramar, som det heter. Alltså inte om fredsframtvingande åtgärder.

Varför de svenska socialdemokraterna nu lämnar sin tidigare linje och t o m verkar vilja driva EU:s roll i säkerhetspolitiken ännu längre än övriga socialdemokrater i Europa är för mig fullständigt obergripligt. Irakkriget genomfördes utan FN-mandat, är det den typen av aktioner som de svenska socialdemokraterna vill se EU genomföra i fortsättningen? En intervention i Vitryssland – Europas sista diktatur – står i så fall kanske högt upp på listan.

Att legitimera i förväg att en regional över-statlig makt som EU skall få kränka suveräniteten hos enskilda stater anser jag är att skapa större internationell osäkerhet och bidra till instabilitet i det internationella samfundet. Varför de svenska socialdemokraterna vill bidra till en sådan utveckling är för mig obegripligt.

Konkurrens klart överskattat

Föreställningen om marknadens allmakt är tokig. Idéen att marknaden alltid har rätt är tokig. Om man vill rekonstruera ett vitalt finanssystem är en moralisk uppryckning av den finansiella kapitalismen prioritet ett.

Vem har sagt det här? Jo, EU:s nuvarande ordförande, den franske presidenten Nicholas Sarkozy i ett tal i Toulon den 25 september.

Vilka ledande politiker har under de senaste 20 åren vågat ifrågasätta den heliga maximen att marknaderna styr sig bäst själva och att kapitalet alltid söker sig till sin bästa och mest produktiva användning? Vilka politiker har på allvar ifrågasatt den kapitalistiska kultur som genom enormt risktagande kan ge några jättevinster men där förlusterna får bäras av alla?  

Vem har sagt det? Jo, förre ambassadören i Tyskland och utbildningsministern Carl Tham i DN den 3 oktober.

Det behövs mer reglering av den finansiella sektorn. Att formulera hur den finansiella infrastrukturen rent konkret ska se ut är i dag den centrala politiska uppgiften för politiker, folkrörelser, fackföreningar och radikala ekonomer.

Så skriver Håkan A Bengtsson i Dagens Arena den 2 oktober angående ett seminarium kring finanskrisen som anordnades av Tankesmedjan Agora och ABF i Stockholm.

Tydligen behövdes det en börskrasch för att ifrågasättandet av konkurrensens och marknadens välsignelser skulle få plats i den centrala politiska debatten. Idag har många glömt att det var på 1980-talet som idéen om marknadens överhöghet över politiken lanserades brett i Europa. Dessförinnan var föreställningen att politiken borde – och kunde – sätta upp spelreglerna för marknaden. Den fanatiska tilltron till konkurrensen borde få sig en knäck när det visar sig att alla företag önskar skapa monopol på sin egen marknad.  

Det finns inte någon väg tillbaka. Men vi borde gemensamt kunna montera den närmast religiösa föreställningsvärld som kallas kapitalism. Att marknadskrafterna kan användas för att uppnå politiska syften är oproblematiskt och en sanning som inte logiskt leder fram till dagens finanskapitalism. Att vilja motverka kapitalismen är inte alls samma sak som att säga nej till marknadens roll som fördelare av välfärd och varor. Frågan är vem som reglerar, i vilka syften och vilka domäner som passar för marknadslösningar.

Credo om motståndet mot kapitalismen

Den globala rättviserörelsen, just den ja, brukar beskrivas som en del i det stora motståndet mot den globaliserade kapitalismen. Samhällsfilosoferna Hardt och Negri talar om ”mängden” som ett uttryck för det samlade motstånd mot den numera helt integrerade och utsideslösa kapitalismen. Märkligt nog exemplifieras motståndet alltid med det som för de flesta människor tolkas som ett vänstermotstånd: t ex  demonstrationerna i Seattle 1999, Reclaim the Streets, Chiapas och de palestinska intifadorna.

I en värld där kapitalismen behärskar allt som vi rör vid, likt hos fabeln om kung Midas blir allt vi människor rör vid genast en del av kapitalismen, så finns förstås motståndet på många platser. Den globala kapitalismen är en del av oss själva, den inkarneras i alla de val vi tvingas göra mellan pensionsfonder och skomärken. Ingen undgår kapitalismen, för att travestera de kanadensiska systrarna McGarrigle. Fördelen är att den kan bekämpas överallt!.När du vägrar köpa Coca-cola, deltar i ett upprop på nätet mot FRA-lagen eller nekar telefonförsäljarna tillträde till ditt hem kan du vara en del av motståndet. En viktig del av kampen mot den globala kapitalismen är försvaret för den personliga integriteten, försvaret för en individuell sfär som inte kontrolleras av Storebror och Kapitalet i skön förening. Hardt och Negri vill länka allt detta motstånd samman i en nätverksstruktur, flytande och flexibelt. Men vad Hardt och Negri aldrig tycks göra är att ta tolkningen av motståndet till den politiska nivån.

Sverigedemokraterna är i Sverige en del av motståndet mot den globala kapitalismen. Just det, du läste rätt. SD är en del i den ”mängd” som Hardt och Negri talar om. De motsätter sig en värld där kapitalets globala cirkulation bestämmer villkoren för varje politisk handling på den lokala nivån. Om din soptunna i Tranemo skall tömmas nu eller sedan, och av vem, ja det hänger helt och hållet samman med det globala finanskapitalets avkastningsintressen. Och det tycker inte SD om. SD:s komparativa fördel är att högern inte är förknippad med den socialdemokratiska välfärdsstat som många medborgare ser som upphovet till dagens a-politiserade politik. Det är nu inte så, det är kapitalismen som gjort politiken till post-politik. Vänstern har varit lika paralyserad av kapitalismen som de flesta andra, men för SD:s sympatisörer representerar SD något som faktiskt ingen annan står för. En ren motståndsrörelse mot den globala kapitalismen.

Varför har då inte vänstern kunnat mobilisera detta motstånd? Vänstern har varit förknippad med den välfärdsstat som representerade historiens slut 1989, med kommunismen i Sovjetunionen eller åsiktsförtrycket på Kuba. I sin iver att kasta av sig detta ok rusade vänstern in mot mitten, förnekade vänster-högerskalan och sa sig stå för en medelväg. Så gick det som gick under 1990-talet. Vänsterns stora utmaning nu är att skapa en vision för framtiden och skapa ett hopp om en värld där kapitalismen inte sätter upp spelreglerna. Och den utmaningen måste ske genom organisering. Jag är kritisk till Hardt och Negris ovilja att ta motståndet från individen till organiseringen. SD har organiserat en del av motståndet.

Om min analys är korrekt och SD är en del av motståndet mot det globala kapitalet då är vägen att bekämpa dem tyvärr inte naiva förhoppningar om att ”ta debatten” eller om att ”bemöta deras argument”. Om det är bekämpa Sverigedemokraterna vi vill så måste vi bekämpa det globala kapitalet och dess förmåga att profanera allt heligt och förflyktiga allt beständigt.

Läs gärna vidare i Hardt och Negri, Deleuze och Gramsci.

OS i Kina – igen

Ingen svensk idrottare får ge uttryck för kritik mot den kinesiska regimen under spelen. Det är den svenska olympiska kommitténs hållning inför Sveriges deltagande i Kina-OS. Själva har SOK inte heller visat något intresse för frågan, t ex har man vägrat samarbeta med Amnesty.

Madeleine Sjöstedt (fp) har dock skrivit en suverän kort replik på de ”argument” som Lindberg et al presterade på SvD Brännpunkt i måndags.

IOK-ledmöternas inlägg går i stort sett ut på att idrott och politik inte hör ihop. Men det är IOK själva som har blandat ihop idrott och politik genom att lägga OS i Kina – t o m med det uttryckliga målet att MR-situationen skall förbättras! Oavsett vad SOK vill och önskar så använder Kina OS-glansen i politiska syften. Märkligt då att alla politiska utspel utom diktaturens egna är förbjudna.

Så här sa Lindberg själv i Svensk Idrott: Det budskap jag har förmedlat när jag blivit tillfrågad, är att jag tror att genom OS och den uppmärksamhet som riktas mot Kina finns det nu en möjlighet att förbättra förhållandena både socialt och ekonomiskt.

Är inte detta ett bevis för att idrott och politik hör ihop även för IOK? Men för Lindberg kanske sociala och ekonomiska förhållandena inte ingår i begreppet politik.

Det är bortom min fattningsförmåga hur en människa kan vara så totalt okänslig, oemottaglig och ointresserad av en logisk argumentation som Gunilla Lindberg är och har varit i denna fråga. 

Vad skall vi göra, kamrater? Hur organiserar vi oss?

Internationellt försvar ingen spargris

Den svenska insatsen i Tchad kommer att bli kort. Pengarna är slut, säger försvarsminister Tolgfors. Diskussionen kring Sveriges insats i den internationella styrkan i Tchad, vars syfte  är att skydda flyktingar i Darfur, illustrerar det dilemma som det svenska försvaret befinner sig i. En gång hade Sverige ett av världens starkaste försvar, vårt flygvapen var kanske till och med allra starkast. Men det var under kalla kriget och Sveriges neutralitetspolitik krävde att makt kunde sättas bakom orden.

Vårt nya försvar har inte alls samma funktion, och det har varit väldigt svårt för både försvaret och politikerna att acceptera de nya rollerna. Problemet är att försvarets inriktning på internationella kriser sker samtidigt som debatten kräver en allmän bantning av försvaret. Tyvärr inbillar sig en del debattörer att sparkrav och omställning till internationella insatser är samma sak. Men så är det inte. Internationella insatser kräver andra resurser, men stora resurser.

Risken är att försvaret nu hamnat vid vägs ände – stora resurser är bundna i fasta värden samtidigt som kraven på omstrukturering kräver just dessa resurser. Politiken tycks ha övergett försvaret. Ingen kan bibehålla materiel och infrastruktur samtidigt som man utbildar svenska ungdomar till fullfjädrade internationella soldater, skeppa materiel, samträna med andra länders officerare, analysera konflikter och ha snabbinsatskapacitet för allt mindre pengar. Vill vi ha ett internationellt försvar så kostar det. Internationalisering är ingen spargris. 

Utrikespolitikens tre praktiker

Dagens utrikespolitiska debatt visade med tydlighet att det finns tre tänkbara utrikespolitiska praktiker för Sverige:

1. Carl Bildts partikularistiska och reaktiva praktik (liknar hans blogg),

2. Urban Ahlins och SAP:s praktik där partietiketten är central och agendan innehåller en fråga i taget samt

3. V och Mp:s position där Sverige får vara en röst för de universella mänskliga rättigheter som utvecklats inom folkrätten.

Utvecklingen är intressant men beror tyvärr framför allt på att socialdemokratin lämnat sina rötter i folkrätt, upplysningsidéer och internationell solidaritet och självmant avvikit mot mitten även i dessa frågor.

Jag noterade särskilt att Bildt inte tydligt kritiserade dödsstraffets användande, USA:s politik i Mellanöstern eller brotten mot de mänskliga rättigheterna i Kina, OS-året 2008 till trots. Borgerlig utrikespolitik är en förlängning av de marknadsekonomiska principer som utvecklats i ett modernt europeiska individualistiskt samhälle och utan alla försök att förstå hur komplex och hybridiserad den internationella politiken numera är. Och hos såväl regering som socialdemokrati böjs ryggarna inför marknadsliberalismens evangelium såsom det uttolkas i den nya Vatikanstaten (läs: Bryssel).

Låt oss hoppas att en annan värld ändå är möjlig. Den kan börja med en annan utrikespolitik.

Diktaturen förtjänar fördjupat studium

Den statsvetenskapliga forskningen har länge varit maniskt upptagen med demokrati, demokratisering och demokratiforskning. Därigenom har man helt och hållet kommit att missförstå och bortse ifrån det som är statsvetenskapens ursrpungliga kärna, nämligen frågan om avvägningen mellan makt och rätt. Alla former för institutionalisering av denna avvägning borde vara det primära studieobjektet inom statsvetenskapen, på alla nivåer, i alla tider, på alla platser och i alla stadier.

Professorn i statsvetenskap vid Åbo Akademi Lauri Karvonen har tidigare försett oss med en mängd utmärkta böcker kring centrala begrepp inom statsvetenskapen och nu har han lyckliggjort oss ännu en gång. Med sin bok ”Diktatur. Om ofrihetens politiska system” visar han att ett perspektivbyte skapar förutsättningar för nya förklaringsansatser, forskningsproblem och förståelser. Karvonen gör en teoretisk genomgång av diktaturbegreppet, en empirisk kategorisering på makronivå och därefter nedslag i några enskilda fall. Att han åter-introducerar numera bortglömda – men analytiskt sylvassa – klassiker som Lipset, Rokkan, Moore och Sartori gör boken än mer intressant.

À propos boken så kan jag inte låta bli att fundera på vilka mekanismer som skapar det goda livet för världens människor. Är t ex det faktum att Tchad anges vara världens mest korrumperade land verkligen nyckeln till lösningen på den långvariga krisen där? Enligt Karvonens analys är korruptionen endast ett av många symptom på den ineffektivitet som kännetecknar olika varianter av diktatur som styrelseskick.  

Försvarsberedningen öppnar tydligt för NATO

Försvarsberedningen lämnade igår sin bedömning av hotbilderna mot Sverige till försvarsministern. Jag har inte haft möjlighet att läsa hela utredningen men ett par saker i sammanfattningen får mig verkligen att höja på ögonbrynen.

I sammanfattningen anges att Sverige ”inte skall vara passivt” om ett annat EU-land angrips, liksom om ett annat nordiskt land angrips. Och att Sverige ”förväntar sig” att dessa länder agerar likadant. Är det NATO:s ömsesidiga säkerhetsgarantier som nu skrivs in i svensk politik? Vill vi bli undsatta av ett land vars medlemskap i en militärallians innebär att vi tas in under ett kärnvapenparaply?

Samma resonemang försökte statsminister Carl Bildt föra i början av 1990-talet när han talade om att vi inte kunde ”stå likgiltiga” för ett angrepp på de baltiska staterna. Och samma fråga som ställdes då kan ställas nu: Vad betyder detta i operativa termer?

När beredningen tonar ned de militära hoten från Ryssland menar jag att beredningen resonerar ologiskt. Om man förväntar sig stöd till Sverige – eller svenskt stöd – i ett skarpt läge så kommer rimligen den ryska misstänksamheten stiga till oanade höjder. Putins ovilja att tillåta baser för amerikanskt missilförsvar i östra Europa är bara en försmak.

Jag tycker också att det är patetiskt att säga att det värsta hotet mot Sverige är klimathotet. Vad har försvaret med det att göra? Taktiken är en maktstrategi, precis som att alltid svara ”Jesus” på varje teologisk fråga. Det är alltid rätt, men avleder uppmärksamheten från som frågeställaren vill veta samtidigt som det är omöjligt att säga emot.

Fotboll – det ultimata hotet mot nationen?

Fotboll är ofta en anledning till nationell yra. Nationalsång, nationella fanor och färger är kutym på landskamper. SvT:s Sportnytt ikväll tog upp en pågående diskussion kring kvaliteten hos fotbollslandslagen. Bakgrunden var EM-lottningen – där Sverige väl hamnade sisådär – och att England hamnat utanför EM i juni 2008.

Europeiska klubblag, som är affärsföretag, köper in alltfler utländska färdigskolade spelare. I länder som England och Sverige kan det bli svårare att hitta vassa spelare för landslagsspel. Kvaliteten på landslagen sjunker medan klubblagen, och därmed ligan, kan hålla sig på topp.

Denna utveckling visar på den inkonsekvens som blir följden av att hålla fast vid landslag, nationsturneringar och medborgarskap samtidigt som vi i konkurrens vill utse de bästa lagen. Principen om landslag och principen om konkurrens går helt enkelt inte ihop på lagsportens område. En betoning av det nationella måste leda till satsning på seriös fotbollsutbildning och ungdomssatsningar i varje land, en betoning på konkurrens måste istället leda till ren elitsatsning utan blick på medborgarskap – och på sikt verkliga övernationella ligor bara för klubblag utan nationella seedningsregler.

Är fotbollens affärsdrivande verksamhet det ultimata hotet mot nationalismen?

För övrigt borde ni lyssna på Raul Paz!