Individualismen gör allt större avtryck även bland USA:s kristna. Fler och fler snickrar sin egen teologi, snarare än accepterar sin kyrkas.
Så skriver Dagen om en undersökning av amerikanska kristnas syn på sig själva och andra. Intressant läsning om religion och teologi i stark förändring i USA. Läs mer här.
Just nu sitter jag och försöker förbereda en predikan, min första någonsin, samtidigt som jag från TV:n hör Al Jazeeras skarpa rapportering (just nu: presskonferens med Tzipi Livni) från kriget i Gaza. Det är inte helt enkelt att få ihop texten från Lukas 2:22-40 som handlar om hur Jesus som liten bärs fram i templet i Jerusalem med de avskyvärda bilder som återkommer med kuslig upprepning inifrån Gaza. Kanske är det orden om att det skall gå ett svärd också genom Marias hjärta som man kan se som en gemensam nämnare. Hur många svärd har inte stuckits genom mödrars hjärtan i Gaza de senaste dagarna? Själv såg jag igår (på Al Jazeera) en ung mor med sina tre barn, alla döda, liggande på golvet i ett sjukhus i Gaza city.
Rapporteringen i franska medier och via Al Jazeera är engagerad, rak och seriös och hela tiden levereras exakta analyser och trovärdiga bedömingar från såväl pålästa journalister (Ayman Mohyeldin är lysande) som från parterna själva. (Rapporteringen inifrån Gaza går att följa via Twitter.) För den som vill bilda sig en egen uppfattning om händelseförloppet är dessa kanaler att rekommendera istället för svensk TV som lyckas lägga mest sändningstid på rapporter från Sderot samtidigt som nu 530 människor dött i Gaza. SvT och svensk press är också upptaget med moraliserande deskriptioner av elände, s k human touch, men utan att dessa berättelser får ett sammanhang. Jag tror att den typen av rapportering skapar vanmakt och förtvivlan, men ingen klarhet eller förståelse för vad som händer. Bitte Hammargren och Carl Bildt är de enda svenska analytiker, som jag tagit del av, som förmår både beskriva och inta en egen position i relation till konflikten och därför också kan ge analyser som är såväl operativa som klargörande. (Sveriges Radio är f ö bättre än SvT).
I några av kommentarerna på föregående post har framförts att en enstats-lösning är utopisk och/eller att Israel är ett särfall och bör behandlas som sådant. Jag har respekt för båda synpunkterna. Men, jag tänker såhär: Tvåstatslösningen tycks mer avlägsen än någonsin, och är det rimligt att tro att antagonismen mellan folken skulle minska bara för att man upprättar en palestinsk stat (i mer formell mening)? Nej, tror jag. Antagonismen är problemet, inte avsaknaden av en verklig och separat palestinsk stat. Om fredmålet är en tvåstatslösning så kommer inte förhandlingarna att inriktas på viljan och förmågan att leva tillsammans, utan på att leva separat. Och eftersom tvåstats-lösningen idag är lika mycket en utopi som enstatslösningen så menar jag att den sistnämnda är att föredra som mål. Den överenstämmer nämligen med ett modernt statsbegrepp, som jag redogjorde för i föregående post.
Israel är mångt och mycket ett särfall. Visst är det så. Men om jag inte ansett just det så hade jag inte heller ansett att Israels borde existera på den plats där det ligger just nu. Det är enbart i egenskapen särfall som det är rimligt att tänka sig att hela det internationella samfundet ställer upp på att ett specifikt folk (biologiskt/religiöst definierat) har rätt att återupprätta ett rike som varit utraderat från den platsen sedan 2000 år. Jag anser att det är rätt, jag menar att Israel har all rätt att existera som stat, just där det ligger och med säkra och erkända gränser. Men, jag menar att detta särfallstänkande inte implicerar att alla andra existerande folkgrupper i regionen skall hållas utanför Israel. Jag vill se ett mångkulturellt Israel, och det behöver inte alls bli muslimskt (eller religiöst organiserat ö h t) eftersom det finns många goda exempel på t ex federativa lösningar. Självklart måste denna lösning implementeras med folkligt stöd och med internationell övervakning.
Just nu tycks Israel, som är militariserat till en grad som jag inte tror att vi kan föreställas oss, ha låst sig i en politisk position som innebär att den krigföring man just nu utövar ses som en del i ett självförsvar mot alla former av terror i regionen. Utrikesminister Livni menar att kriget i Gaza är en del av legitimt självförsvar mot Hamas i Gaza såväl som i Damaskus samt mot Hizbollah i Libanon. Om man definierar självförsvar på det sättet, och om rättet att avgöra vad som är legitimt alltid tillkommer den angripne, så övergår snabbt självförsvar istället i angrepp. När allt kommer till kritan är ju Israel hotat från alla håll, och har så varit sedan 1948. Allt våld mot grannarna från den israeliska sidan kan därför anses vara självförsvar.
Enligt min uppfattning agerar Israel nu i en kontext av desperation. Landet har stöd av den egna befolkningen men i övrigt endast av USA (som det alltid har) och en upptrappning av våldet riskerar därför ingenting för Israels position inför kommande förhandlingar. Istället kan situationen definieras som så att Israel vet att landet förr eller senare kommer att få diplomatiska krav (om inte annat efter det att USA till slut harklar sig, vilket sker ”later then sooner”) på ett eld upphör. Därför är det lika gott att gå så långt som möjligt i destruktionen av Hamas infrastruktur, liksom att skrämma Hizbollah med kraften i våldet. Kan Israel flytta fram positionerna tillräckligt långt innan en förhandling påbörjas så har man stora möjligheter att kompromissa utan att ens komma i närheten av sina mest oeftergivliga krav. Med sådana eftergifter kan Israel återvinna delar av omvärldens förtroende, och landets nuvarande regering kan framstå som försvarare av säkerheten. Och bli återvalda.
I bibeln framgår det att Goliat var filistée, ett folk som bodde i Gaza. Frågan är dock om rollerna är desamma i vår tid. För mig är det dags att försöka återgå till min predikan.
När tidskriften Fokus år 2007 sammanställde en lista över Sveriges mäktigaste sa jag att jag saknade ärkebiskopen på den listan. Journalisten tyckte det var en märklig person att sakna. Och även kolleger menade att kyrkan spelat ut sin roll. Då kan det ju vara lite gott för självkänslan att konstatera att i år har den tågälskande ärkebiskop Anders Wejryd välförtjänt intagit plats nummer 62 på 2008 års lista över Sveriges mäktiga.
Läs gärna artikeln i senaste numret av Fokus, där Svenska Kyrkans nya politiska profil tecknas, och Teologiskt Forum i Göteborg får vara med på ett litet hörn i form av domkyrkoteologen Jonas Eek!
Idag är det Domsöndagen. Det är kyrkoårets sista söndag. I och med första advent inträder ett nytt kyrkoår som börjar med väntan på Kristi födelse och därefter fortsätter med berättelserna om hans liv fram till påskens död på korset och uppståndelse. Och så sommarens trefaldighetstid, för att återkomma till Domsöndagen.
Texterna en domsöndag handlar om Kristi återkomst och i en av texterna (från Matteus evangelium 25:e kapitlet) säger Jesus de välkända orden: ”Vad ni har gjort för någon av dessa mina minsta som är mina bröder det har ni gjort mot mig”. Men, han säger också motsatsen, nämligen att ”Vad ni inte gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig”.
Igår skulle en sudanesisk man avvisas från Landvetters flygplats. Han tillhörde den grupp som hungerstrejkat å Gustav Adolfs Torg i Göteborg, och där de flesta fått uppehållstillstånd. Han har varit i Sverige i åtta år och imorgon faller hans ärende för preskriptionen. Polismyndighet och immigrationsmyndighet såg till att backa upp ordentligt denna tidiga lördagsmorgon, 48 timmar innan tiden gick ut. Men mannen tänkte inte låta sig ledas till flygplanet, han slet sig loss och sprang. Då valde polisen/vakterna (olika bud) att köra på honom för att få honom att stanna. I skadat tillstånd baxades han in i bilen för att återbördas till flygplanet. Men piloten vägrade ta ombord mannen, en flygning med en person i det skicket var en säkerhetsrisk. Kanske fanns det ett gnutta civilkurage i det beslutet från piloten, jag vet inte, men kanske var han en av de människor som i ett litet, men avgörande och modigt, ögonblick påverkar en människas fortsatta livsbana i positiv riktning. Jag har mött några sådana, för få tyvärr, men ändå. Nu befinner sig mannen åter i Göteborg och någon ny utvisning lär det inte bli utan ärendet kommer att starta om på måndag, kanske.
Hur kan det komma sig att när svenska myndigheter under åtta år inte fått ändan ur vagnen så skall priset betalas av en flykting från ett land i krig som sökt skydd i vårt land?
Jag är glad att en annan av Domsöndagens texter (2:a Petrusbrevet 3 kapitlet) påtalar att Kristus dröjer med att komma tillbaka till den här världen för att ”han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig”. Vi behöver det, tid att tänka efter hur vi behandlar dessa minsta. Det gäller förstås offentliga tjänstemän också…
I den svenska riksdagen har det nu uppstått en märklig situation. Såväl regering som opposition avser att rösta igenom en lag som skapar en könsneutral äktenskapslagstiftning samtidigt som ett parti – som inte vill ha homoäktenskap – kommit upp med det smartaste förslaget. Som ingen vill ta i med tång.
Jag har i många år tyckt att den franska lösningen på ett bra sätt tillgodoser religionsfrihet och jämlikhet mellan alla medborgare. För sexton månader sedan skrev jag om saken på en annan blogg och jag har bara blivit mer övertygad om den franska lösningens styrka. I Frankrike sker alla registreringar av äktenskap hos borgmästaren och därefter vidtar de religiösa högtiderna t ex i en kyrka.
Personligen bejakar jag med kraft de homosexuella par som vill ingå äktenskap, och som kristen önskar jag dessutom att de homosexuella par som vill ha Gud med på den äktenskapliga resan skall få denna välsignelse i precis samma utsträckning som heterosexuella par. Men, jag är mycket liberal när det gäller tro, ideologi, politik, livsstilar och övertygelser och tror att ett gott samhälle bör ha vida ramar i dessa avseenden. Det är mig därför främmande att genom statliga påbud tvinga troende människor som inte kan – och inte vill – att ändå acceptera homosexuella äktenskap. Religionen är en central del av en religiös människas livsstil och meningsskapande, och bör därför visas stor respekt i ett demokratiskt samhället. För den som inte har någon religös övertygelse torde Guds välsignelse över en juridisk förening mellan två människor sakna all mening och några relevanta synpunkter på hur denna ritual genomförs kan knappast komma därifrån. Därför tycker jag att alla äktenskap skall ingås hos kommunala eller statliga myndigheter och därefter vidtar den religiösa ritualen, i enlighet med parternas egen önskan.
Såvitt jag förstår (med reservation för att jag missförstått något) är det just den ovan beskrivna lösningen som KD nu förespråkar. Den är både könsneutral och värnar religionsfrihet och åsiktsfrihet. Dessutom praktiseras den i många moderna samhällen redan. Några personer jag talat med, som befinner sig från yttersta vänstern till kraftigt mörkblå höger, delar min uppfattning. Varför vill inte Riksdagen också acceptera en sådan lösning?
TILLÄGG 081120: Idag skriver biskopen i Göteborgs stift Carl-Axel Aurelius, domprosten i samma stift Karin Burstrand samt professorn i tros- och livsåskåningsvetenskap Ola Sigurdson i Kyrkans tidning och föreslår just det som denna post föreslår. Och nu är det alltså företrädare för Svenska Kyrkan som säger det, varför ett av argumenten faller (det att kyrkan inte vill).
Igår förmiddag satt jag i källarvåningen på St Jakobs kyrka och förde ett informellt samtal med några representanter för Metodistkyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionsförbundet inför den upplösning av samfundsgränserna som vi ser framför oss. Samtalet utgick från en kortare föreläsning som jag hade genomfört på det s k Göteborgsmötet i juni i år. Temat var ”Den kristna församlingen i en indivualistisk framtid”.
Många kristna i Sverige räds individualismen, men skrapar man på ytan så är det egoismen de flesta fruktar. Egoismen bryter sönder gemenskaper, sätter människor mot varandra och lever i den gammaldags föreställningen att livet är ett nollsummespel. Nätgenerationen behöver inte bli egoistisk, den lever snarare i en post-individualistisk framtid. För en ny generation är samarbete, nätverk, gemenskaper och massans intelligens utgångspunkter i det egna livet. Värderingar, kunskaper och erfarenheter uppvärderas eftersom de är individuella, de absoluta och generella (gamla) sanningarna är slut.
Kristendomen bejakar individualismen, men inte egoismen. En kristen tro har svar på många av de frågor som vår tid ställer, eftersom kristen tro bejakar individen fullt ut. När Jesus möter en kvinna vid brunnen i Sykar (Joh 4) talar han med henne, bejakar henne genom att be henne om en tjänst. Han ser inte hennes tillhörighet till vare sig ett kön eller ett folk som han som judisk man inte bör tala med. Han ser henne som individ. När Jesus uppväckte Lasaros som legat död i fyra dagar lät han sig bevekas av Marta och Marias förtvivlan över att ha förlorat sin bror (Joh 11:17-44). Han såg deras sorg och bejakade den. När Jesus uppstått kan Tomas inte tro på det, men Jesus låter honom känna på sin kropp för att Tomas skall tro (Joh 20:24-29). Jesus hänvisar inte Tomas till profetiorna, till Toran eller till de skriftlärde. Inte heller till sitt eget vittnesmål före korsfästelsen. Nej, han bejakar Tomas tvivel och låter honom själv förvissa sig om att Jesus verkligen har återuppstått från det döda.
En del människor säger att vi inte skall strida för enskilda öden och enskilda ärenden, att den egna erfarenheten är underordnad principer och lagar och att det enda verkligt intressanta är majoritetens vilja. Så tycker inte jag, och där känner jag stöd i en radikal kristendom. En kristen tro som bejakar människan, individen och subjektet. En kristen tro som ser att världen består av enskildheter, individer och subjektiva erfarenheter.
Det är utifrån en sådan tolkning jag tror att den kristna församlingen kan och bör möta framtiden. Kanske med de fyra nyckelord jag föreslog på Göteborgsmötet: Lyssna (på individen), Teologi (förmedla kunskap), Värdebas (prioritera värderingar), Rörlighet (antecipera och tänk strategiskt).
Under konferensen om sekularism och sekularisering (se nedan) diskuterades svensk forskning kring religion, sekularisering och samhällsförändring. Religionssociologen Anders Bäckström presenterade det forskningsprogram för vilket Centrum för religion och samhället vid Uppsala universitet fått ett Linnéstöd om 50 miljoner kronor av Vetenskapsrådet. Bäckström poängterade att religionen som förklaringsfaktor ifråga om välfärdssystem, ohälsa och familjelagstiftning länge negligerats. Han påpekade att detta inte innebär att ”religion” är en monolitisk förklaring utan det intressanta är snarare att låta teologiska perspektiv möta samhällsvetenskapliga – frågan kan t ex vara på vilket sätt Luthers tvåregementslära påverkat uppbyggnaden av välfärdsstaterna i Skandinavien.
Statsvetaren Magnus Hagevi diskuterade om religionens ökade synlighet i samhället kan förklaras utifrån tanken att vi genom sekularisering fått en avreglerad religiös marknad, där olika religiösa uttryck helt enkelt blivit mer intressanta eftersom det råder brist på dem. I sin forskning betonar Hagevi att religion och religiositet kan analyseras utifrån tanken på efterfrågan och tillgång. Hagevis föreläsning gav bl a upphov till en intressant debatt om vad begreppet ”frälsning” egentligen betyder i en post-sekulär tid. Man kan ju förstås ställa frågan om ett sådant begrepp någonsin har haft en enhetlig definition. Har sekulariseringsprocessen ö h t påverkat graden av heterogenitet i begreppet?
Nog framstår sekularisering efter denna konferens som något helt annat (och spännande) än den ”avkristning” som fortfarande ibland förs fram som en seriös tes. Och visst visar konferensen att det finns mer djupsinniga saker att säga om relationen mellan religion och politik än att de skall hållas isär. Hur nu en sådan isärhållning skulle gå till för övrigt.
Så var konferensen ”Secularization and Secularism” genomförd – till åtminstone min fulla belåtenhet.
Torgny Segerstedt-professor Brian Palmer påpekade att svenskarnas bild av sin egen andlighet inte direkt motsvarar de etablerade kyrkornas erbjudande om kollektiva formella gudstjänster. Istället tycks svensken se på andlighet som något vilket utövas i ensamhet, gärna i naturen, och när man är befriad från omgivningens förväntningar!
Professor Linda Woodhead poängterade att i det post-sekulära samhället tycks politiker betrakta religion som något snällt, oförargligt och individuellt. I Storbritannien har premiärministern inrättat ett ”Faith and Social Cohesion-department” vilket visar hur den brittiska politiska eliten uppfattar religion. Ingen makt, ingen konflikt och fr a ingen politik!
Professor Abdullahi An-Naim påpekade att för honom som troende muslim var en neutral stat en nödvändighet för hans möjlighet att utöva sin religion. Han betonade att det som vi kallar ”islamiska stater” är en europeisk statsmakt som bemäktigats av vissa mäktiga islamska inriktningar och dessa använder staten för att undantränga andra religiösa inriktningar.
Professor Kent Greenawalt påpekade att staten alltid reflekterar den dominerande religionen, det är oundvikligt menade han. Angående religionens relation till staten betonade Greenawalt att t ex kreationismen inte har några vetenskapliga belägg att komma med och därför inte skall återfinnas inom ramen för vetenskapliga ämnen. Inom religionsundervisningen är kreationismen däremot välkommen. Han menade att kreationismen själv uppfattar sig som en lära som fyller i vissa luckor, vilket implicerar att vetenskapen rimligen kommer att fylla i dessa luckor med tiden. En slags logisk inkonsistens i kreationismen alltså.
Greenawalt passade också på att notera att ett religiöst argument kan bevisas vara ”vidskepelse” endast och enbart genom andra argument. Om större delen av befolkningen omfattar religionen ifråga är det därför en omöjlighet att på rationella och demokratiska grunder förvisa de religiösa argumenten från offentligheten. Återigen en logisk inkonsistens, men nu hos dem som vill ha bort religionen från offentligheten.
Fortsättning följer.
Kan bara tipsa läsarna om att ta en titt på Ola Larsmos inlägg i DN idag avseende huruvida Lunds universitet kan ha en rektor som är baptist, något som ifrågasatts på ett sätt som gränsar till religionsförföljelse.
Se även Gärningsmannen.
Som den regelbundne läsaren av Vandrarens inlägg vet så är Metodistkyrkan i Sverige, Svenska Baptistsamfundet och Missionskyrkan på väg att prata sig samman inför framtiden. Många förutser en möjlig kyrkogemenskap, även om det fortfarande finns en del problem att lösa. Dopfrågor, kyrkosyn, internationellt samarbete och Svenska Kyrkans roll tillhör de kniviga sakerna. Men ibland är verkligheten formbar, och språket formar defitinivt verkligheten. Vid ett möte med mina metodistiska vänner framfördes att namnet Kyrkounionen kanske skulle fungera som namn och ledstjärna för hur samarbetet skall utvecklas.
Några övriga samfund gick för en del år sedan samman i den s k Evangeliska Frikyrkan. Vän av ordning undrar förstås vad just EFK är fria från… Såvitt jag vet finns det i Sverige bara ”fria” kyrkor och samfund (de ”kyrkor” som består av fria församlingar föredrar detta samlingsnamn). Eftersom den kristna kyrkan är en, och strävar efter enhet, så tycker jag spontant att namnet Svenska Kyrkounionen faktiskt vore en bra benämning.
Namnet Svenska kyrkounionen pekar framåt mot många samarbeten, på olika nivåer, betonar rollen av kyrka (inte samfund) och pekar på att vi är en svensk organsisatorisk del av något globalt. Namn är verkligen mycket mer än bara en etikett, benämningar är makt och styr vårt beteende.
Så, Svenska Kyrkounionen, det blir väl bra?
VÄNSTRA STRANDEN 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.