Kategori: statsvetenskap

En partiledares viktigaste uppgift är att hålla ihop sitt parti, eller?

Det stormar i svensk politik och kanske är det inte en storm i ett vattenglas utan ett betydligt mer oroande oväder. Liberalernas partiledare har i motsättning till tidigare fattade beslut bestämt att partiet inför valet skall gå fram som ett parti som är berett att sitta tillsammans med Sverigedemokraterna i regering. Grunden är ett avtal som i vaga ordalag beskriver de båda partiernas gemensamma ingångsvärden i en kommande regeringsförhandling. Beslutet har redan splittrat partiet och en avgörande omröstning om partiledarens förtroende kommer att genomföras i ett snabbinkallat landsmöte på söndag.

En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman partiet. Den uppgiften har Mohamsson hittills inte klarat. Det är strömhopp av lokala företrädare från partiet och vare sig ungdomsförbund, studentförbund eller kvinnoförbund står bakom partiledaren. Jag kan inte minnas någon liknande turbulens i ett riksdagsparti med undantag för Ny Demokrati.

Inom statsvetenskapen hävdar vi att ett parti verkar på tre arenor – väljararenan, den interna arenan och den parlamentariska arenan. Och partier kan ha olika motiv för sitt agerande på var och en av dem. I det här fallet har motiven för att maximera sitt inflytande på den parlamentariska arenan prioriterats. Tanken är att säkra ett inflytande i en kommande regering. Den tidigare strategin för att göra just detta (hålla fast vid Tidö-samarbetet) har övergivits, dock oklart varför eftersom inga argument har framförts.

Agerandet på väljararenan är ännu oklart eftersom många av partiets aktiva säger sig inte vilja mobilisera för partiet i valkampanjen. Tanken var nog att maximera stödet på väljararenan. Men det beror just på medlemmarnas vilja att kampanja. Agerandet på den interna arenan måste nog, utan att överdriva, sägas vara katastrofalt. Men det ligger i tangentens riktning i vår tid att den interna arenan nedprioriteras eftersom partier blir mer och mer av politiska lag som skaffar sig fans, supportrar och hejaklacksledare snarare än medlemmar.

Men i statsvetenskapen talar vi också om May’s lag. En modell av ett parti som hävdar att toppen (ledarskapet) och botten (väljarna) i ett parti alltid är mer ideologiskt pragmatiska än mellanskiktet; medlemmar, vilka idag närmast är att jämställa med den aktiva partikadern. Jag menar att Liberalernas agerande kan illustrera den modellen rätt väl, det är ledningen som i jakt på väljare (nya och gamla) är beredda att kompromissa bort det ideologiska bagaget till förmån för makt och inflytande i en tänkt regering. Men kommer väljarna att ha samma pragmatiska inställning? Och i så fall vilka väljare?

Personligen lutar jag mig tungt mot den modell för parlamentarism som den franske politikern Pierre Mendès France förespråkade – överenskommelser mellan partier fattas i riksdagen, under mandatperioden och inte inför val. Några skriftliga kontrakt eller ”färdigkompromissade” allianser skall inte finnas inför valet. Han ansåg att parlamentet var all politiks ursprung. Mendès France menade att det var först när folket sagt sitt som partierna hade mandat att förhandla med varandra om kompromisser och lösningar. Han skulle roterat i sin grav, om han hade haft någon,* över den svenska kontraktsparlamentarismen.

*Askan efter honom är spridd på familjens mark i Louviers, Normandie, den plats där han var borgmästare i nära 25 år.

Simona Mohamsson

Den ”misslyckade integrationen” är en myt

För nu mer än 25 år sedan publicerade jag och min dåvarande kollega Cecilia Malmström boken ”Ingenmansland? Svensk immigrationspolitik i utrikespolitisk belysning” (Studentlitteratur). I den konstaterade vi att den s k integration av de invandrare som kommit till Sverige från mitten av 1960-talet och fram till mitten av 1990-talet kanske inte blivit helt som det var tänkt. Fyra kategorier brukar ses som centrala – social, ekonomisk, kulturell och politisk integration.

Vi menade att det fanns tecken på en ökande marginalisering, vilket delvis berodde på att det politiska Sveriges uppfattning om integration före 1980 i princip var assimilering. Några särskilda åtgärder för dem fanns inte. Genom de invandringspolitiska målen från 1975 hade särartsprincipen gällt för dem som kom under 1980-talets flyktinginvandring, bland annat stora grupper som flydde från kriget Iran-Irak. Visserligen var jämlikheten överordnad men framför allt tryckte den nya politiken på bevarandet av kulturell särart och minoritetstänkande. Den politiska integrationen via svenskt medborgarskap och därav följande plikter och rättigheter var den som lyckats bäst noterade vi. Och genomgående konstaterade vi att det var kvinnorna som hade det svårast att bli delaktiga av det svenska samhället.

För alltså mer än 25 år sedan visste vi det fanns problem med bostadssegregering, låg utbildningsnivå och kvinnors utanförskap. Gjordes då ingenting? Jodå, i slutet av 1990-talet kom den dåvarande socialdemokratiska regeringen stora proposition ”Sverige, framtiden och mångfalden” framtagen av dåvarande biträdande inrikesministern Leif ”Blomman” Blomberg (det fanns en sådan då). I den skissades på en helt ny väg – en integrationspolitik. Det är ett steg bort från de tidigare idéerna om statligt stöd för särart och siktar mer mot egenförsörjning och det vi idag kallar integration. Alltså inte en politik som handlar om invandringen till landet, om asylrätten eller utlänningslagen, inte heller om vilka mål om jämlikhet eller kulturell särart som invandrarna skulle uppnå i Sverige. Nej, det är nu vi på allvar får en statligt organiserad integrationspolitik. Jag skulle säga att ingen efterkommande proposition i ämnet har varit lika genomarbetad och lika ambitiös. Nu skulle staten ta ansvar för både anti-diskrimineringsarbete och ekonomiska förutsättningar att få arbete och utbildning. Bevarandet av de egna kulturella sederna låg på invandrarna själva. Modersmålsundervisningen har dock hela tiden setts som en avgörande fråga för barn till utlandsfödda föräldrar – språkkunskaperna ger kontakt över generationsgränserna och tillgång till den egna familjebakgrunden. Den åtgärden kan därför inte ses som en särartsfråga utan tvärtom som en möjlighet till förankring i Sverige.

Beslutet i riksdagen blev i enlighet med utskottets önskan, nämligen följande:

Riksdagen godkände regeringens förslag till mål och inriktning för den framtida integrationspolitiken. Säråtgärder som riktar sig till invandrare som grupp ska begränsas till insatser och åtgärder som kan behövas under den första tiden i Sverige. En nyhet var därvid att kommunerna fick möjlighet bevilja introduktionsersättning till andra invandrare än skyddsbehövande och deras anhöriga om de deltar i ett introduktionsprogram. Det integrationspolitiska arbetet ska inriktas bl.a. på att ge stöd till individers egen försörjning och delaktighet i samhället. En ny myndighet ska inrättas med ansvar för att integrationspolitiska mål och synsätt får genomslag på olika samhällsområden samt för att aktivt stimulera integrationsprocesserna i samhället.

Den nya myndigheten? Integrationsverket. Jaha, men vad hände med det? Jo det lade Centerpartiet ned när regeringen Reinfeldt tillträdde 2006. Från att ha stött inrättandet tillsammans med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet bytte partiet fot efter regeringsinträdet.

Personligen tror jag att nedläggningsbeslutet var ett dåligt beslut avseende integration av invandrare i vårt land. Kunskapsläget försämrades och idag har vi en dålig bas för att dra slutsatser om politiska åtgärder som fungerar. Regeringen Reinfeldt öppnade för en ökad arbetskraftsinvandring och några år senare lades arbetsförmedlingen ut i privat regi. Detta trots att vi vet att nyligen invandrade med flyktingbakgrund har det svårt med kontakter med det svenska samhället och därmed svårt att hitta vägar in i jobb. De privata utförarna klarade inte detta, och inte så mycket annat heller visade det sig.

Nu pratar alla om misslyckad integration. Men faktum är att vi vet väldigt lite om det, någon myndighet som har koll finns inte längre och invandringen är allt mer mångfacetterad. Mycket tyder emellertid på att den ekonomiska integrationen (sysselsättning) är avsevärt bättre än för 25 år sedan, att kvinnornas situation uppmärksammas mer idag, att barnen till de som invandrat i många delar har högre utbildning än sina svenskfödda generationskamrater, att det politiska engagemanget har inte minskat även om det är lägre än hos svenskfödda, att önskan att bli medborgare är lika stark men Migrationsverket missköter hanteringen och att sysselsättningsnivån för utlandsfödda är högre i Sverige och tiden till första jobbet kortare än i andra europeiska länder. Mångfalden är redan på plats i samhället – med mer än 20 procent utlandsfödda blir snart befolkningen en mix av kulturella vanor. Om vi räknar in alla barn och barnbarn till utlandsfödda som kommit hit sedan 1960-talet i gruppen med rötter utomlands närmar sig andelen nog 40 procent av befolkningen.

Diskriminering, segregation, språksvårigheter, främlingsfientlighet och kort utbildning är fortsatta hot mot integrationen. Kanske är det där politiska åtgärder behövs? Som Per Strömblad visade för 20 år sedan, eller Maria Tyrberg lyfte fram för några år sedan i sina avhandlingar. Just nu går den politiska utvecklingen åt andra hållet – ökad exkludering, ökad betoning på olikhet och högre krav för att etablera sig långsiktigt i vårt land.

Men om vi tittar på den generation som är född i Sverige av utlandsfödda föräldrar (eller har far- och morföräldrar med utländsk bakgrund) så är vare sig utbildning eller språk längre några barriärer. Så, visst finns det häckar att hoppa över fortfarande, men jag skulle vilja påstå att de är färre och lägre idag än de var på 1990-talet. Kanske kan vi kasta myten om den misslyckade integrationen på sophögen.

Ett fönster mot en ljus framtid? (Bild från Paris, Seinen)

Idéer om nationen: Var Algeriet Frankrike eller något annat än Frankrike?

När Frankrike 1954 förlorade överhögheten över Indokina (nuvarande Vietnam, Laos och Kambodja) var det en militär förlust. I juni 1954 valdes en ny premiärminister, Pierre Mendès France, som tog på sig uppgiften att på en månad hitta en lösning som gjorde det möjligt för Frankrike att lämna Indokina. Och så blev det, den 20 juli kom de s k Genèveavtalen till stånd, med stöd av stormakterna men utan deras explicita underskrifter.

För Frankrike var förlusten av Indokina inte så mycket en kris för nationen som för militären. Indokina hade ändå varit en del av det franska imperiet som inte var avgörande för bilden av Frankrike som nation. För alla bofasta med franska rötter som befann sig i Indokina var det naturligtvis en svår tid. Om att leva som fransk familj i Indokina har Marguerite Duras skrivit, bland annat i den fina ”En fördämning mot Stilla Havet”. Men när kriget i Algeriet började i november 1954 var hotet mot den egna nationella självbilden mycket starkare än vad kriget i Indokina någonsin varit. Algeriet var ju en del av Frankrike. Eller hur var det med den saken? Om detta har jag skrivit i den vetenskapliga artikeln ”France and Algeria: ideas of the nation in the French political elite discourse 1954–1956” nyligen publicerad i tidskriften Journal of Political Ideologies.

Juridiskt var Algeriet uppdelade i departement som var inordnade i Frankrike på samma sätt som departmenten på den europeiska sidan. Sedan tidigt 1800-tal hade fransmän från Europa flyttat till Algeriet för att odla vin, grönsaker, starta företag eller arbeta inom olika industri- och handelssektorer som växte fram under 1900-talets början. Algeriet var på en och samma gång en del av Frankrike och en del av det franska koloniala imperiet. Inom den post-koloniala forskningen ses den nationella självbilden vara präglad av en kolonial struktur, en hegemoni, så att eventuella motsättningar eller alternativ försvinner. Ett sådant exempel är Robert Gildea som menar att kolonialismen är den konstituerande strukturen i den franska nationella självbilden. Ett krig som det i Algeriet – och för den delen i Indokina – utlöser därför en identitetskris. För andra, som historikern Todd Shepard, är det snarare den franska förmågan att omformulera den nationella identiteten efter att ha förlorat Algeriet som står i fokus. En omformulering som han då menar sker med hjälp av idén om republiken och som därför utgår från att bevara en icke-kolonial identitet. Alltså ungefär så här: ”När Algeriet var en del av Frankrike så var det Frankrike men nu när vi förlorat det så vet vi ju att det egentligen inte alls var en del av republiken Frankrike eftersom republikens värden inte hade impregnerat Algeriet.”

Mina studier av Pierre Mendès France tid vid makten, under Algerietkrigets inledande år, 1954-1956, visar att det fanns flera olika tolkningar av nationell identitet i den politiska eliten. Det var inte så att den koloiniala hegemonin omfattade elitens tänkande helt och hållet, och det var inte så att den nationella identiteten kunde omformuleras just då. Istället fanns det en kamp mellan olika idéer om nationen, både juridiska och kulturella, inom den lilla grupp franska politiker som hade att fatta beslut om såväl sociala reformer som militära förstärkningar till Algeriet.

Jag har gått igenom privata och officiella samtida dokument och analyserat de motstridiga uppfattningarna som kom till uttryck i interna överläggningar och korrespondenser. Även om premiärminister Mendès France i krigets efterdyningar framhöll att Algeriet varit en del av Frankrike, innebar detta inte att han förespråkat en kolonial överhöghet från Paris över Algeriet. Att skilja på juridisk, territoriell och kulturell identitet var främmande. På samma sätt hade man i diskussionen svårt att förhålla sig till grupper som talade franska och var muslimer, eller inte var muslimer men inte franskättade, eller de algeriska judarna – för att nämna några komplexa identiteter. Dessa ideologiska skillnader var av avgörande betydelse för krigets fortsättning. Såväl inom regeringskabinett som utanför dem fördes diskursiva strider om vilka som skulle inkluderas i en fransk respektive algerisk nation, i medborgarskapet och i den politiska gemenskapen.

Efter 1957 var i praktiken saken avgord, kriget hade eskalerat och idén om att Algeriet var en del av Frankrike på jämlika villkor hade försvunnit. Istället var det koloniala logiken som vann, genom de maktresurser som militär och ekonomiska intressen gjorde bruk av. Men det hade inte behövt bli så. Att Charles de Gaulle (av alla) sedan blev den som lyckade frigöra Frankrike från detta förödande krig och omformulera den franska nationen är en annan (men likväl intressant) historia.

Frågan om vem och vilka som hör till en nation har inte upphört att vara viktig. I den svenska politiska debatten är frågan oupphörligt återkommande. Skall vi följa idealen från Mendès France så är den nationella identiteten knuten till politiska institutioner och medborgarskap, inte till territoriella eller etniska gränser, inte heller till historiska band. Nationens förmåga till sociala reformer och ekonomisk tillväxt menade han var mer avgörande för den nationella identiteten än gemensam historia eller kontroll av ett visst territorium. Kanske något att begrunda för den svenska politiska eliten av idag.

Det är partierna som sviker, inte väljarna

Nej klassidentiteten har inte försvagats, men relationen mellan klassidentitet och åsikter i sakfrågor samt partival har försvagats. Som läsare av den här bloggen noterat skriver jag gärna om politiska skiljelinjer, mobilisering och politisk opinionsbildning. Och de ämnena fortsätter att dra till sig statsvetenskapligt intresse trots att gamla sanningar om klassröstning, partiidentifikation och grupplojalitet sedan länge har ersatts av andra teoretiska perspektiv. Individualisering, globalisering, digitalisering tillsammans med de politiska partiernas omvandling till PR-firmor och arbetsförmedling för politiskt överintresserade. Naturligtvis gäller det inte alla partier, inte alla politiker och inte alla medborgare.

Den senaste studien jag tagit del av har genomförts av Rune Stubager, Peter Egge Langsaether och Stine Hesstvedt, en trio från Danmark och Norge, och visar att det inte är den subjektiva klassidentiteten som försvagats utan dess förmåga att förutsäga vilka åsikter personer har i sakfrågor och vilka partier man röstar på. Grunden till detta är att partisystemen i Europa har förändrats från en vänster-höger-skala till att också inrymma partier som konkurrerar med varandra kring den s k GAL-TAN-skalan. Den rymmer alltså frågor som rör migration, religion, klimat, kultur och språk och har drivit fram ett helt nytt politiskt landskap. Och det är upp till partierna att möta väljarna i relation till klassperspektivet, det är det som förändrats. Allt färre medborgare är medlemmar i ett parti, istället blir partierna alltmer av slutna sällskap som konkurrerar med varandra om publikens applåder. Samtidigt har ett allt mer fragmentiserat partisystem också skapat större behov av parlamentariska överenskommelser och kompromisser, mer politiskt fokus på det som ibland kallas ”det politiska spelet” alltså.

För min egen del har jag tillsammans med min dåvarande kollega Maria Oskarson skrivit om just hur arbetarklassens väljare har mobiliserats i enlighet med andra skiljelinjer än ekonomisk vänster och höger (också refererad i ovannämnd artikel). I en monografi under ledning av kollegan Magnus Hagevi visade vår forskargrupp hur globaliseringen har begränsat partiernas handlingsutrymme, men också att polariseringen ökat enbart avseende de kulturella frågorna, inte ekonomisk vänster och höger. Båda studierna ger stöd till den tes som ibland går under namnet ”re-alignment”, alltså att väljarna relation till partierna genomgår en transformation. Partier skapar band till nya grupper av väljare och grupper av väljare flyttar sina lojaliteter till nya partier. Framförallt är det gröna partiers och nationalkonservativa/högerpopulistiska partiers inträde i partisystemen som har skapat om landskapet.

Jag kan inte heller låta bli att nämna min gamle handledare Bo Särlviks fina bok, skriven tillsammans med hans brittiske kollega Ivor Crewe, om det konservativa partiets valseger i det brittiska valet 1979. Boken kom att få titeln ”Decade of dealignment” och de båda identifierade första steget i vad som skulle bli också ”the decade of realignment” som vi sett efter millennieskiftet. Arbetarklassen började släppa sina lojaliteter med socialdemokratiska partier, utvecklingen tog längre tid i Skandinavien. Det brittiska 70-talet var en första indikation.

Men, som studien av Stubager et al visar, realignment betyder inte att klassidentiteten suddas ut. Den har bara inte samma betydelse som förr. Och jag skulle vilja säga att den förändringen beror på partierna mer än på väljarna. Och ytterst på globala förändringar som ett enskilt land har extremt svårt att värja sig emot. Partierna har inte på något sätt levt upp till det ansvar de har för att i denna förändring fortsätta att vara intresserepresentanter, istället väljer de att abdikera från sitt demokratiska ansvar och sätter fokus på agendasättande och sakfrågeperspektiv. Det tycker jag är ett allvarligt problem, partierna är den enda demokratiska länken mellan medborgare och regeringsmakt. Partierna har viktigare uppgifter i demokratin än att leverera kärnfulla budskap i sociala medier.

Hotet från populismen? Att tämja eller främja den.

Populismens impregnerar de västeuropeiska partisystemen och förändrar dem från grunden. I en ny översiktsartikel diskuterar statsvetaren Hans-Peter Kriesi relationen mellan begreppet populism och grundläggande strukturella förändringar i de (väst-)europeiska partisystemen. I all korthet är hans budskap att vi har att göra med en ny politisk skiljelinje, i ordets teoretiskt fulla Lipset-Rokkanska mening, och att populismen blott är en tillfällig förpackning för vad som är ett strukturellt skifte.

Hans framtidsspaning faller isär i två scenarion: Det första är optimistisk och innebär att populistpartierna kommer att integreras i partisystemen och överger populismen. Partikonkurrens framåt sker då triangulärt mellan en vänsterpol och två högerpoler. Vänsterpolen organiserar den nya medelklassen och den progressiva arbetarklassen, den ena högerpolen organiserar den liberala, med tekniskt-administrativa yrken, gruppen inom nya medelklassen och den andra högerpolen försvarar den gamla medelklassen och den konservativa arbetarklassen. Det andra scenariot är pessimistiskt och innebär tvärtom att populistpartierna inte alls överger populismen. Istället ser de sina segrar som oåterkalleliga, när de väl kommit till makten blir innehavet makt i sig själv en seger för folket över fienden. De börjar därför genast försöka att påverka framtida val genom lagstiftning och manipulationer för att säkra denna folkliga seger för evigt.

Kriesi påpekar att olika politiska system har olika förutsättningar att hantera populism, och kanske är båda framtidsscenariona sanna men i olika system. Det pessimistiska är mer sannolikt i länder med majoritetsvalsystem, tvåpartisystem och presidentmakt (USA) medan det första är mer sannolikt i parlamentariska flerpartisystem med proportionella val (Sverige). Ambitionen är densamma, men den kan inte fullföljas på samma sätt i alla politiska system.

I sin översikt, som tillhör de mer läsvärda statsvetenskapliga texterna på senare år, argumenterar Kriesi för att populism inte är en egentlig politisk ideologi. Frågan har delat statsvetare under många år och personligen har jag alltid varit överens med Kriesi i denna fråga. Han och jag var opponenter på en statsvetenskaplig avhandling i Norge för många år sedan och det var väldigt roligt att utan att ha stämt av kom vi att komplettera varandra perfekt i just denna fråga. (I Norge har man två opponenter som oberoende av varandra dissekerar olika delar av avhandlingen.)

Populismen är en förpackning, eller en tunn ideologi för att tala med Mudde och Kaltwasser, som förpackar djupare ideologiska föreställningar. Populismen kan finnas såväl till vänster som till höger, men under senare år är det primärt högerpopulismen vi vant oss vid. Dess retorik är enkel – det goda folket mot de korrupta eliterna – och politiskt slagkraftig. Och den har en förmåga att skapa en berättelse som förbinder t ex delar av arbetarklassens känsla av förlust av status och värde med en politik byggd på tydliga fiendebilder och enkla lösningar. Under retoriken ligger den egentliga ideologin, vanligen nationalism/nativism/nationalkonservatism parat med värdekonservatism.

Kriesi problematiserar och diskuterar förutsättningarna för det strukturella skifte vi är inne i, jag kan inte göra texten rättvisa här. Men det jag tar med mig är resonemangen om hur globaliseringen och kunskapsekonomin empiriskt har omintetgjort innehållet i den gamla skiljelinjen mellan vänster och höger. Vi ser en kulturell skiljelinje och en tripolär konkurrens i partisystemen.

Jag har arbetat med och skrivit om de här frågorna i olika sammanhang i mer än tjugo år. Tillsammans med Ulf Bjereld har jag skrivit tre böcker på svenska: I vattumannens tid (2005), Kampen om kunskapen (2008) samt Den nödvändiga politiken (2011). På engelska finns t ex en artikel om den nya medelklassen (de fria logotyperna) från 2006 samt en övergripande artikel av Ulf Bjereld, Ann-Marie Ekengren och Isabell Schierenbeck från 2009. Nämnas kan också min artikel tillsammans med Maria Oskarson om hur socialdemokratin tappade arbetarklassen.

För övrigt kan noteras att det idag är den 30 januari. Det är den dag 1933 då Adolf Hitler utnämndes till rikskansler i Tyskland. Vilken väg demokratin gick där vet vi alla.

”Vad hände med arbetarklassen?” Några ord om en bok

Vad hände med marxismen? Efter att ha läst Johan Alfonssons bok om arbetarklassen känner jag mig lite uppmuntrad. Inte för att han förklarar vad som hände med den samhällsvetenskapliga teorin som marxismen utvecklade, utan för att han tillämpar huvuddelen av dess tankegods rakt av på vår tid. För första gången p¨å länge läser jag en politisk text som använder sig av ett etablerat teoretiskt tankegods och drar slutsatser om vår tid som inte bygger på svepande påståenden om kunskapssamhället, nya mansroller eller ”woke-rörelser”. I boken ”Vad hände med arbetarklassen? Om svek, makt och ojämlikhet i Sverige” står vi med två rejäla skor med ståltåhätta i den marxistiska myllan på arbetsplatser och skolgårdar. Tack för det. Den så kallade ”TAN-vänstern” skulle kunna ha fått någon att hålla handen.

Men, jag håller inte med om särskilt mycket i Alfonssons bok även om jag välkomnar den. Vi behöver precis de här teoretiskt underbyggda diskussionerna om samhällsutvecklingen och det är bara i kampen mellan perspektivet som argumenten vässas. Alfonssons tes (jag gör honom säkert inte rättvisa) är att arbetsklassens politiska och fackliga företrädare har svikit dem till förmån för en medelklass som han menar har påståtts tagit de tuffaste ekonomiska smällarna. Och att kampen om medelklassens röster har lett fram till att arbetsklassen istället börjat rösta på Sverigedemokraterna, vilket alltså gör högerdominansen i politiken manifest. Alfonssons ärende med boken är att uppmärksamma den här utvecklingen och ge arbetarklassen och dess företrädare kraft och tillit i att återvinna den kollektiva kraft som finns i den faktiska arbetarklassen. Och han gör det med empiri och argument. Han påpekar att det politiska arbetet bör handla om att ge arbetarklassen strukturell makt, inte makt över sig själva som individer. Kampen för kortare arbetstid (i ljuset av teknikutvecklingen) kan vara en väg till sådana inbrytningar men att det bara är ett första steg.

Alfonsson resonerar om olika sätt att begreppsliggöra klass och landar – som många av oss – i att det är svårt men att man rimligen måste hålla sig till någon form av marxistisk princip. Han skriver att den del av löntagarna vars arbete har ett högt värde på arbetsmarknaden (lång utbildning, efterfrågade, specialkompetens) tillhör medelklassen medan de vars arbetskraft är lågt värderad tillhör arbetarklassen. Och arbetarklassen består av både kvalificerade och okvalificerade arbetare. (s 40-42) Han menar också att den grupp löntagare som utgör arbetarklassen i dagens samhällsutveckling är mer osynliggjord än tidigare, att de nästan raderats ut från politikens karta, trots att de utgör ryggraden i så många branscher.

Men, Alfonsson skriver en hel bok om det post-industriella samhällets utveckling utan att, såvitt jag kan se, nämna ordet globalisering. Marx skulle knappast ha bortsett från att arbetarklassens exponering mot en global arbetsmarknad har dragit undan benen för väldigt många av de nationella kanalerna till ökad kollektiv makt. Alfonsson pratar inte heller om huruvida han menar klassen för sig eller klassen i sig – alltså behovet av en klassidentitet (som urholkats). Jag saknar också en diskussion om den kommunikationsteknologiska utvecklingens effekter i termer av förändrade förutsättningar för mobilisering. Inte heller diskuteras frågan om rättigheter, både som människa och medborgare, vilka konsekvent har underminerats för den grupp som inte ens kvalificerar sig (marxistiskt) för att ingå i arbetarklassen. Det kollektiva aktörskap Alfonsson efterfrågar kräver både klassmedvetande och en nationell begränsning av konkurrensen på arbetsmarknaden. Inga av dessa villkor är uppfyllda idag. Avsaknaden av dessa perspektiv gör boken mindre relevant, både politiskt och teoretiskt. Oaktat detta tycker jag att Alfonsson skrivit en både intressant och viktig bok.

Alfonsson använder sin morfar som ett exempel på den traditionella arbetarklassen. Morfadern var typograf, en uppburen position i arbetarklassen och samtidigt ett bra exempel på vad som händer när produktivkrafterna förändras (digitaliseringen). Alfonssons morfar och min pappa tillhör samma generation. Min pappa började som motorelev till sjöss och sedan filare på varven i Göteborg. Han slutade sin bana som gruppchef på en marinmekanisk verkstad. Precis som Alfonssons morfar gjorde han en sagolik klassresa ekonomiskt, men han blev aldrig medelklass. Frågan är om vår tid alls ger möjlighet för en arbetarklass (eller ett rent proletariat) som kan göra den resan – inte en klassresa utan en ekonomisk och social resa från armod till välfärd? Den viktiga frågan hänger för mig kvar i rummet efter läsningen av Alfonssons bok.

Rädslan för brott ökar när politiker kräver hårdare tag

I figuren ovan redovisas den svenska brottsstatistiken* för de senaste tio åren, antalet anmälda brott formar en i det närmaste rak linje. Varje år anmäls omkring 1,5 miljoner brott. Ändå är det lag och ordning som hållit ställningarna som en av de absolut viktigaste frågorna i varje val sedan 2014. I valet 2006 var lag och ordning försumbart när väljarna angav motiv för partival. SD-väljarna betonade området mest, nio (9) procent nämnde det som en viktig fråga för sitt partival. Det kan jämföras med att 38 procent av moderata väljare nämnde sysselsättning som en fråga som var viktig för partivalet (s 56 i länken ovan). Men, enligt Dagens Nyheter, vände allt 2017: då eskalerade gängvåldet och skjutningarna och frågan om lag och ordning blev mycket viktigare för väljarna.

Som vi såg ovan syns ingen våldsam ökning av antalet anmälda brott just 2017. Men om vi tittar på det dödliga våldet då?

Nej någon särskild ökning 2017 går inte att se. Mellan 2012 och 2015 sker en ökning, efter en kraftig nedgång dessförinnan. Åren efter 2017 rör det sig lite upp och ned men utan någon begriplig anledning till att lag och ordning skulle vara en viktigare fråga än tidigare. Är det skjutvapenvåldet som eskalerade just 2017?

Nej, så verkar inte vara fallet heller. Skjutvapenvåldet skördar flest liv år 2022, valåret, för att sedan sjunka något. Och samtidigt minskar knivdödandet. sammantaget visar statistiken från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) således inte på någon förändring i den verkliga världen som förklarar varför lag och ordning blivit väljarnas viktigaste fråga 2017 (enligt DN) och sedan legat på tre-i-topp sedan dess.

Jag tänker inte göra någon medieinnehållsanalys men min hypotes är att den mediala rapporteringen kring de s k gängtopparna, skjutningarna och gängkriminaliteten exploderat de senaste åren. (Kanske har någon redan gjort en sådan analys?)

En sannolik förklaring till väljarnas upptagenhet med frågan är snarare partiernas opinionsbildande roll. I en nyligen publicerad studie av 14 europeiska länder och med en särskild djupstudie av Tyskland bekräftar samhällsvetarna Georg Wenzelburger och Martin Schröder tidigare forskning om att väljarna följer partierna snarare än tvärtom. Författarna visar att när lag-och-ordningfrågorna, kriminalpolitiken och brottsbekämpningen politiseras av partierna inför val så ökar också väljarnas oro för kriminaliteten. (I den ordningen.) Och med denna oro som legitimitet driver partierna sedan krav på hårdare straff och mer resurser till brottsbekämpning. Vilket i sin tur bekräftar väljarnas oro för brottslighetens utbredning. Författarna talat om en ”vicious circle” där hårdare kriminalpolitik ökar rädslan för brott, vilket i sin tur leder till ännu hårdare politik och ökad politisering av brottsligheten, en ”policy bubble” som de kallar det.

Men de kvalificerar också resultatet – som teoretiskt inte är någon överraskning – med att de som påverkas allra mest av politiseringen av brottsligheten är samhällets mest sårbara, de med skörast ekonomi och svagast anknytning till arbetsmarknaden. Det är i dessa grupper oron ökar mest och de tycks lyssna mest av politikens krav på hårdare tag och varningar för brottsligheten.

Därmed, menar författarna, kan man fundera på om de tidigare resultat som visat att generösa välfärdsstater (som de nordiska) brukar vara mindre ”punitive” än de liberala välfärdssystemen (ofta de anglosaxiska) möjligen inte ligger på det strukturella planet utan på det individuella: Är det så att i en välfärdsstat med starka skyddsnät och små ekonomiska skillnader har den mest utsatta gruppen ändå känt sig tryggare än i en välfärdsstat med mindre av generell trygghet? Och därmed är man inte heller lika lyhörd för budskap om hårdare straff och mer resurser till polisen. Ligger alltså förklaringen till skillnaden mellan t ex Sverige och Storbritannien inte i vare sig kultur, historia eller politik utan i samhällets förmåga att skapa ekonomisk inkludering och jämlik fördelning av resurser?

Så, inför valrörelsen, vilka frågor är det vi väljare skall sätta upp på agendan? Och vilka partibudskap skall vi filtrera bort?

*All statistik i posten kommer från Brottsförebyggande rådet BRÅ

En bref: Populister skall inte styra utrikespolitiken

Det finns många exempel på hur populister och högerradikala rörelser sätter sig över eller motarbetar den internationella rättsordningen. Och det är skälet till att populistiska och högerradikala rörelser inte bör ha inflytande över internationell politik: De godtar inte den grundläggande principen om behovet av en normativ och regelbaserad ordning i internationell politik utan agerar kortsiktigt och ofta impulsstyrt. Populismen tenderar att personalisera och politiskt polarisera utrikespolitiken till priset av nedgradering av diplomati, nationell säkerhet och långsiktiga regelbaserade ordningar.

Så skrev jag på Dagens nyheters debattsida den 11 november 2025. Bakgrunden är att jag noterat hur de populistiska rörelserna världen över har en gemensam egenskap; de är inte intresserade av den internationella rättsordningen eller av de globala normer som utvecklats efter andra världskriget.

I vissa lägen handlar det om regelrätta brott mot den konventioner och normsystem som man lovat att upprätthålla, i andra bara om att man ställer sig utanför alla diskussioner som syftar till att skapa eller utveckla folkrättsliga regleringar kring migration, territoriella anspråk eller mänskliga rättigheter.

Under lång tid var det diktaturerna som var de mest flagranta bovarna när det gällde brott mot internationella regleringar. Och ja, Ryssland, Kina, Iran och Saudiarabien tillhör fortsatt skurkarna. Men det som tillkommit är att i många demokratiska stater, den grupp som trots allt försökt upprätthålla rättsordningen, skiftar nu makten till populister som – under demokratins täckmantel – underlåter att genomföra eller kontrollera att den internationella rättsordningen upprätthålls.

Det internationella samhället är anarkiskt och därför krävs ömsesidiga förbindelser och överenskommelser för att upprätthålla fred och frihet. Konflikter löses då med hjälp av medling och hänvisning till rättsregler. Det finns, trots allt, därmed det som är mer rätt och det som är mer fel. Det är inte bara den starkares rätt som gäller.

Små stater som Sverige tillhör dem som kommer att förlora mest på att den internationella rättsordningen monteras ned. Säkerhet, fred och öppenhet är i stöpsleven för dessa stater. Så är det också för Nederländerna, Ungern och Storbritannien (för att nämna några europeiska länder) men de populistiska krafterna ser inte de långsiktiga effekterna utan är förblindade av revanschism och en form av rättshaverism.

Populismen finns både här och där i partipolitiken men för första gången efter andra världskriget har USA – som länge var pådrivare – fått en ledare som fullständigt struntar i både rättsordning och internationell solidaritet. Och för första gången efter 1945 kontrolleras regeringsmakten i flera västeuropeiska länder av populismens idéer.

Ge inte makten över utrikespolitiken till populister.

(Detta skriver jag den 20 novermber, 80 år efter inledningen av Nürnbergrättegångarna. Ett förfarande som fått bli en förebild för hur krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord hanteras – just det, inom ramen för en internationell rättsordning.)

Nyårstankar om den korporativa demokratin

Donald Trump kommer snart att installeras som president i USA, igen. Ingen kan tvivla på att hans idéer har sina rötter i revanschism, ressentiment och olika sorters hämndbegär. Han utnämningar till olika poster visar att han använder dessa poster som belöningar till sina personliga vänner och rådgivare. Kompetens för uppdragen är underordnat liksom erfarenhet. Vilket ju också stämmer bra på honom själv och hans parhäst Elon Musk. Det enda de har att skryta med är sina egon, sina pengar och sina medieplattformar. Trump är i gott sällskap med Brasiliens förre president Bolsonaro, men också Argentinas Milei, Kina Xi Jingping och förstås Vladimir Putin. De utövar politisk makt inte på ideologisk eller demokratisk grund utan med egenintresset i första rummet. De vill berika sig, de vill bibehålla sitt inflytande i samhällena de styr (och globalt) och gynna sina egna. I detta liknar de 1500-talets kungar och furstar. Alltså långt före demokratin. Trump som vår tids Henrik VIII eller varför inte Kristian Tyrann?

Björn Wiman skriver bra idag i DN om hur språket perverteras av denna sorts politiker. Man kanske inte ens skall kalla dem politiker. Politik är att styra och leda för det gemensamma bästa, om det är något som dessa herrar inte gör så är det detta. Wiman skriver

I en essä i tidskriften The New Yorker från i höstas skildrade skribenten Joshua Rothman hur det offentliga språket i USA lyder under dessa nya lagar. Man säger saker utan spärrar, ju mer gränslöst och osammanhängande desto bättre. Förankringar till verkligheten eller verifierbar kunskap behövs inte – det är snarare en fördel om de uteblir, eftersom det tillåter den talande att fritt elaborera sina fantasier. Donald Trumps tal är typiska men inte unika exempel på hur halsbrytande associationer, grova påhopp och hopfantiserade lögner skapar ett förvridet mardrömslandskap, som vulgariserar världen och trivialiserar det meningsfulla. Det förflutna får inga konsekvenser och framtiden förlorar sin betydelse, eftersom allt uppgår i ett enda svindlande, svamlande nu.

Kommer också att tänka på Sven Lidman, författare och fritänkare inom pingströrelsen, som i sin kritik av Lewi Pethrus talade om ”svinintresset” när pingströrelsen började starta tidningar och radiostationer. I grund och botten handlade det om en kritik mot Pethrus önskan att göra pingströrelsen till en plattform för ekonomiskt och politiskt inflytande. Pethrus själv blev dock inte rik på kuppen, det handlade för honom inte om personlig vinning. Lidman dog innan Pethrus startade KDS men jag kan tänka mig att Lidman i detta projekt hade sett just ”svinintresset” bli politiskt.

För 25 år sedan satt jag och maken på kafé Grottan i Göteborg och diskuterade utvecklingen efter demokratin. Vi såg båda tecken på utmattning i de demokratiska staternas självförsvar mot auktoritära ledare, ekonomiska påtryckningar och bildandet av en slags politisk klass. Mycket har sagts om den korporativa staten, men vi pratade om den korporativa demokratin. Vi spekulerade i hur framtidens parlament skulle vara sammansatta när de politiska partierna gått i graven, folkrörelserna upphört och marknaden erövrat våra själar med hull och hår. Kanske, tänkte vi, är det företagen som sitter där, och de anställda i olika företag. Affärs- och egenintresset omskapat till demokratiska ordningar. Fackliga sammanslutningar för olika områden slåss med tech-företagens organisationer, de som inte har anställning eller jobbar har inga företrädare. Kanske har andra organiserade intressen också mandat. Men allt handlar om att ekonomiskt och materiellt gynna den egna gruppen så mycket som möjligt och därmed dra till sig så många anhängare som möjligt. Kanske avskaffas valen helt och hållet och ersätts av en återkommande förnyelse av parlamentet grundat på näringslivsstrukturen i samhället. Statliga funktioner reduceras till skatteuppbörd, försvar och våldsmonopol.

Dystopi? Mm, kanske det. Men öppna då ögonen och se vad som händer i världen. Är demokratin inte värd att slåss för?

Donald Trump igen…

Det amerikanska valet är över. Donald Trump håller på att välja ut sina medarbetare och många namn väcker förvåning, och även förskräckelse. Det är nog känslor jag delar med de flesta som har ett professionellt öga på politik, demokrati och samhällsutveckling. Samtidigt får vi vänta och se, installationen av en ny president blir inte förrän den 20 januari 2025. Hur hamnade vi här? Igen?

Jag hade möjligheten att följa de sista dagarnas kampanj och själva valet på plats i USA. Med en lätt distanserad utsiktspunkt från Manhattan följde jag och maken utvecklingen både på gatorna och i medierna. Någon särskilt hög valtemperatur var det inte i New York, däremot alldeles för varmt för årstiden om dagarna. Torkan i Central Park var påtaglig, det hade inte regnat på många veckor och träd och buskar var snarare uttorkade än i höstvila. Klimatförändringarna gör sig synliga på många sätt och på många platser. Men klimatet hade ingen framträdande plats i den amerikanska valkampanjen. Trump är ointresserad av problematiken och Harris vågade inte säga mycket av rädsla för att uppröra de fracking-positiva Pennsylvaniaväljarna.

Kriget i Gaza trängde sig dock fram, både i form av demonstrationer på gatan och väljarflykt från Harris. Många av aktivisterna förordade en röst på Jill Stein, en grön kandidat med en betydligt mer kritisk hållning till Israel än de båda dominerande kandidaterna. Stein har ställs upp i presidentvalen i USA 2012, 2016 och nu 2024. Hon är läkare, uppvuxen i Chicago och tillhörde tidigare det Demokratiska partiet. I valet 2024 fick hon 730 000 röster vilket är en halv procent av väljarna. I debatten i USA var det primärt hennes hållning i Israel-Palestina-frågan som stod i fokus. övriga ståndpunkter i hennes program syntes sällan. Men frågan är hur mycket hon vann bland Israel-kritiska demokratiska väljare? I Minnesota verkar det snarare som om Trump vann över muslimska väljare med en kritisk hållning till Israel. På samma sätt förlorade Harris sannolikt många väljare i en av landets största grupper av väljare med rötter i Mellanöstern, i South Paterson i New Jersey, på sin ovilja att kritisera Israel. Oklart dock om de gick till Stein.

Generellt sätt vann Donald Trump något i de allra flesta grupper av väljare. Men det tycks preliminärt som om väljare i större städer och med högre utbildning inte röstat Trump i större utsträckning i år än 2020. Harris drog istället något ifrån bland väljare med högre utbildning (> college degree) och bland urbana väljare

När Trump installerades förra gången, den 20 januari 2017, stod jag i tvättstugan och lyssnade samtidigt på hans installationstal. Jag var trots allt förvånad över den så explicita nationalistiska och chauvinistiska retoriken. Min tanke gick genast till Charles Lindbergs politiska verksamhet från 1939 och framåt i America First-kommitten. Han som beundrade Hitler, ville skydda den vita rasen mot utländsk invasion och pekade ut britter och judar (vid sidan av president Roosevelt) som de vilka ville dra in USA i kriget. Trump lär inte ha dämpat sina ambitioner denna gång.

Mycket återstår att undersöka, analysera och reflektera över. Inte en faktor, inte en förklaring, finns att dra upp ur trollkarlshatten. En sak att ta med sig är dock att utbildning, kön och urbanitet tycks samverka i en ny kombination, inte bara i USA, som avgörande faktorer för väljarnas val.