Diktatorn i Minsk är den verklige terroristen

För ett par veckor sedan ägnade sig en stat i vår omedelbara närhet åt ett terrordåd. Ingen dödades och det blev inget rättsligt efterspel för gärningsmannen. Däremot för offret. Den 23 maj tog presidenten i Belarus, Alexander Lukasjenko, beslutet att med hjälp av det egna flygvapnet tvinga ner ett civilt flygplan på väg från ett EU-land (Grekland) till ett annat (Litauen) i Minsk. Allt i syfte att kunna arrestera regimkritikern Roman Protasevich och hans flickvän, som är rysk medborgare. Protasevich hade 2019 lämnat Belarus och var verksam i Polen där han tillsammans med en kollega ledde en regimkritisk nätkanal Nexta Telegram. Nexta Telegram var en avgörande informationskanal och samordnande struktur för de uppror som ägde rum i Belarus efter valet 2020. Ett val som diktatorn Alexander Lukasjenko påstod sig ha vunnit med sovjetiska siffror, ett både osannolikt och oacceptabelt resultat för den interna oppositionen. Liksom för de flesta demokratiskt sinnade övriga europeiska regimerna.

Sedan ett par veckor befinner sig Protasevich i fängelse och utsätts av allt att döma för tortyr och förnedring som leder till att han i nationell TV gör avbön och påstår sig vara terrorist. Hans mor – som också lämnat landet – vädjar om stöd för sin 26 år gamle son, och vilken mor skulle inte göra det?

I Sveriges radio berättade P1 idag om vilken tortyr och förnedring som tidigare idrottshjältar utsattes för efter att ha gripits för att ha deltagit i demonstrationer efter valet (i realiteten var personen på väg till ett matställe). I Godmorgon världen berättar Johanna Melen (Rysslandskorrespondens) om händelseförloppet just nu. Allt tyder på att Protasevich utsatts för olika former av tortyr, hot och förnedring och han kan nu användas för att släcka allt hopp hos den belarusiska motståndsrörelsen. Protasevich blir på detta sätt en oerhört dyrbar gåva för diktatorn i Minsk – genom att knäcka Protasevich och göra detta så publikt som möjligt kan han släcka allt hopp hos den organiserade motståndsrörelsen.

Sveriges utrikesminister Ann Linde har (förstås) krävt att Protasevich och hans flickvän skall släppas, EU har bannlyst luftrummet över Belarus och förbjudit det nationella flygbolaget att flyga över eller landa i EU. Ökade sanktioner har också riktats mot Lukasjenko. Det är bra. Men det räcker inte.

Alla svenska partiledare borde självklart gemensamt protestera mot den Belarusiska regimen och kräva att Protasevich och hans flickvän Sofia Sapega omedelbart släpps och kan lämna landet. Men, eftersom detta handlar om enskilda individers liv måste också andra vägar prövas just nu: finns kontakter med Ryssland som kan utnyttjas? finns diplomatiska kanaler som kan användas i tysthet? finns kulturella/sportsliga/ekonomiska nätverk som kan användas? Alla verktyg är idag nödvändiga att använda för att befria två unga människor från den belarusiska statens klor. Två unga människor vars enda brott var att de deltog i ett demokratiskt motstånd mot en diktator var regim är en kvarleva från den sovjetiska era vi borde lagt bakom oss för länge sedan. Därefter måste Sverige på olika sätt undersöka vad vi som land kan göra ytterligare för att stärka och stödja det organiserade motståndet mot den belarusiska regimen.

Befria Roman Protasevich och Sofia Sapega. Nu.

En bref: Om svenska barn i syriska läger, brottsoffer, politikens skådespel och GAL-TAN

En gång i månaden skriver jag en ledarkrönika i Borås tidning och jag brukar lägga ut dem med länk även här. Den här våren har varit arbetstyngd och tyvärr har jag därför inte riktigt hunnit med att ge den möjligheten. Idag väljer jag därför att lägga ut länkarna till mina fyra senaste ledarkrönikor i Borås tidning nedan, med en mycket kort introduktion till var och en.

I februari skrev jag om den skamliga politik som innebär att Sverige vägrar ta hem den svenska barn och mödrar som befinner sig i syriska fångläger efter IS-kalifatets fall. Men hyllar också Borås som valt att gå mot strömmen och göra det som all mänsklig anständighet bjuder – ta hem barnen och rannsaka mödrarna avseende brottsmisstankar. Kan läsas här.

I mars skrev jag om att politiken också innehåller centrala delar av iscensättning och skådespel. Att politiska signaler också sänds och uppfattas även om de inte avser konkreta förslag, synpunkter eller reformer. Förutsättningarna kan förändras genom att politiken förkroppsligas också i det vi gör, eller inte gör. Kan läsas här.

I april uppmärksammade jag ett kommande kapitel i årets SOM-bok, baserad på den årliga SOM-undersökningen från Göteborgs universitet, där jag och Caroline Mellgren undersöker svenskarnas syn på brottsoffer. Ett intressant resultat var att vi jämfört med för femton år sedan inte alls i samma utsträckning anser att offer för våldsbrott varit oförsiktiga och därför råkat illa ut. Kan läsas här.

Och i maj månad diskuterade jag användbarheten av den s k GAL-TAN-skalan för analys av samhällsförändringar. Den kulturellt impregnerade GAL-TAN kontrasteras ofta med den mer materiellt uppbyggda vänster-höger-skalan för att förstå opinionsbildning och partiståndpunkter. Men från en del håll kommer kritik om att GAL-TAN egentligen är en moraluppfattning. Så är de inte menar jag. Kan läsas här.

En bref: Twitters avstängning av Trump hotar inte demokratin

President Trump och liknande röster använder ju just dessa mediala kanaler för att undvika den traditionella journalistiken. Det är därför helt konsekvent att Trump oavlåtligen förtalat journalister och vägrat svara på deras frågor. Att då se avstängningen som ett hot mot demokratin faller på sin egen orimlighet.

Så skrev jag i Borås Tidning i en söndagskrönika den 24 januari 2021. Efter stormningen av Kapitolium i Washington den 6 januari blev dåvarande president Trumps uppvigling via sociala medier för mycket även för dessa kommersiella nätföretag. Och genast uppkom en diskussion om huruvida det faktum att flera sociala medier (Twitter, Youtube) stängt ned hans konton var ett hot mot demokratin.

Jag har med viss förvåning noterat att diskussionen om yttrandefrihet glidit ihop med frågan om friheten på internet. Men också att få aktörer inser vilken roll journalistiken fyller i en demokrati (och det är faktiskt inte primärt yttrandefriheten). Varje medborgare i en demokrati har ett skydd för sina åsikter och för sin rätt att uttrycka dem, stat och myndigheter får inte hindra oss att hysa eller framföra även upprörande uppfattningar (det finns gränser men de kan vi bortse från här). Men den rättigheten innebär inte att var och en har rätt att kräva plats på nätet (eller i radio, TV, digitala kanaler m m) för sina uppfattningar. Jag beklagar att internet i stor utsträckning blivit så monopoliserat att stora företag helt dominerar vår offentliga diskussion. Men just det är sällan i fokus för granskande journalistik.

Journalistik i meningen granskning och värdering av maktutövning och samhällsförändringar är oundgängligt i en demokrati, både för att medborgarna skall få en bred bas för sina politiska val och för att all maktutövning måste kontrolleras. Men det är inte det president Trump sysslat med på Twitter. Snarare tvärtom faktiskt.

En bref: Och efter pandemin…

Förhoppningsvis förstår vi nu hur många erfarenheter i livet som bygger på mänskliga möten och gemensamma mänskliga ansträngningar i tid och rum. Vi är många som saknar teater, konserter och opera liksom gudstjänster. Jag tror att vi kommer att värdera varandra på ett nytt sätt och värdera de yrken och insatser som kräver mänsklig närvaro på ett annat sätt.

Så skrev jag i går i söndagens ledarkrönika den 27 december 2020 i Borås Tidning i en text som försökte sig på att berätta något om den framtid som sannolikt möter oss på andra sidan vaccineringen.

Det är ett stort ljus i en lång mörk tunnel att vaccineringen av svenskarna nu har kommit igång. Men som jag argumenterar för så tror jag inte att tillvaron blir som den var bara för att restriktioner försvinner och sjukdomen covid-19 reduceras till ett bland många influensavirus. Nej, jag tror på allvar att arbetsliv och umgänge har förändrats på ett irreversibelt sätt. Och jag tror och hoppas att vår förmåga att uppskatta de mänskliga mötena har ökat – något som kanske ger oss anledning till större urskiljning när vi träffas. Vem och vad prioriteras för ett fysiskt möte och vilken fråga kan hanteras via videosamtal?

För att inte tala om alla dem som utför uppgifter som endast delvis eller inte alls kan utföras digitalt. Även om digitaliseringen kan vara goda verktyg (och är) i t ex många vårdyrken eller transportbranschen så krävs det en närvaro på platsen som mycket kontorsarbete inte kräver. Låt oss hoppas att den skillnaden inte leder till större ojämlikhet utan istället till att vi värderar den fysiska närvaron högre, som något exklusivt jämfört med alla (tyvärr ofta trista) digitala möten vi genomfört de senaste månaderna…

Ljuset är på väg tillbaka och med det kommer också vaccinet.

Hur skall vi förstå graden av förtroende för Folkhälsomyndigheten?

I min och Ulf Bjerelds SOM-rapport ”Individualism och nationalism i pandemins tid” visar vi att den s k GAL-TAN-dimensionen har större betydelse för att förstå förtroendet för Folkhälsomyndigheten än den mer klassiska vänster-höger-dimensionen i svensk politik. (SOM-institutets vid Göteborgs universitet särskilda Covid-studie)

GAL-TAN utgör det ideologiska spektrum som ryms mellan en pol kallad GAL som står för en position som är grön, alternativ och libertär samt en pol kallad TAN som står för tradition, auktoritet och nation. I vår rapport visar vi att det är större skillnader mellan olika individers förtroende för Folkhälsomyndigheten beroende på om man anser sig tillhöra GAL eller TAN-polen än det är mellan dem som betecknar sig som vänster eller höger.

Vi mäter GAL-TAN-dimensionen med en ny fråga i SOM-undersökningen där svarspersonen får frågan om hen anser att individens rättigheter eller nationella traditioner är viktigast i politiska frågor. Resultaten visar dels att vänster och höger inte är överlappande med GAL-TAN-dimensionen, men också att båda positionerna finns representerade bland alla partiers sympatisörer.

Vår undersökning visar att skillnadens i förtroende för Folkhälsomyndigheten är större mellan dem som befinner sig på den ena eller andra av polerna på GAL-TAN-skalan än mellan dem som befinner sig till vänster eller höger. Skillnaden mellan dem med högst och lägst förtroende för Folkhälsomyndigheten på GAL-TAN-skalan är 30 enheter medan den på vänster-högerskalan är 23 enheter.

Vi noterar också att det är i förtroendet för Folkhälsomyndigheten och för sociala medier som de största skillnaderna återfinns på GAL-TAN-skalan. De som befinner sig på GAL-polen har stort förtroende för Folkhälsomyndigheten och de som befinner sig på TAN-polen har stort förtroende för sociala medier. Förtroendeskillnader för politiker och journalister är större på vänster-höger-skalan än på GAL-TAN-skalan.

Sammantaget visar vi att den politiska dimension som kallats GAL-TAN ger ett ytterligare bidrag till förståelsen för förtroendet för den information om Covid-19 som kommer från Folkhälsomyndigheten. Vi har också visat att det idag är relevant att undersöka politiskt förtroende bortanför partisympati och den traditionella vänster-höger-dimensionen.

Läs hela rapporten här.

En bref: Sätter pandemin våra fri- och rättigheter på undantag?

Vad gör det med oss att vi accepterar ett regeringsbeslut som utan remissrundor eller riksdagsbehandling kan inskränka det demokratiska samhället grundläggande mekanismer, mötes- och demonstrationsfriheten, tills vidare? När alkoholservering förbjöds på restauranger var det många som blev upprörda, särskilt ägare till sådana etablissemang. Men hur många röster har hörts till stöd för rätten till politiska manifestationer och fri debatt?

Så skrev jag i en söndagskrönika i Borås tidning på första advent den 29 november i år. Min poäng var och är att regeringens beslut att använda ordningslagen och förordningar för att begränsa våra medborgerliga fri och rättigheter visserligen är begripliga men inte desto mindre problematiska.

Precis som Justitieombudsmannen påpekar i sitt remissvar inför de senast inskränkningen av mötesfriheten så är det märkligt att så stora begränsningar inte underställs remissinstanser, anses kunna gälla tills vidare och dessutom inte hanteras av våra folkvalda.

Faktum är att den inskränkning som genom beslutet från den 24 november nu säger att vi endast får vara åtta personer vid offentliga sammankomster inskränker religionsfriheten på ett sätt som jag inte tror är förenligt med regeringsformen. Religionsfriheten har en särskilt stark ställning och begränsningar i den får inte införas på samma grunder som övriga fri- och rättigheter. Saken har dock inte prövats i Sverige men liknande diskussioner förekommer i andra länder.

En bref: Allhelgonahelgen också för de levande

De sjuka bor i egen lägenhet, anses kunna göra egna övervägda val av omsorg och därför lista sig hos lämplig vårdcentral. Det är bara en lycklig slump om läkaren på vårdcentralen har geropsykiatrisk kompetens. Orsaken är tron att individuell valfrihet är en helt okomplicerad utgångspunkt i omsorgen trots att det handlar om personer med kognitiva sjukdomar.

Ljusen på kyrkogården brinner inte bara på dem som gått till en annan värld genom dödens port, utan också för dem som genom en demenssjukdom inte längre är riktigt på plats i tillvaron.

Så skrev jag i en söndagskrönika i Borås tidning den 1 november 2020. Allhelgonahelgens alla fladdrande ljus behöver också lysa upp den tillvaro många demenssjuka befinner sig i.

I dagarna har vi fått en rapport från Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO) som pekar på att just bristen på individuell läkarbedömning för de sköra, ofta demenssjuka, äldre människor som befunnit sig på äldreboenden (särskilda boenden) när de fick covid-19 är en mycket allvarlig brist. Oförmågan att se att de äldre med olika sjukdomar är i behov av en medicinsk – och individuellt anpassad – kompetens som inte kan ges med det system som kommunernas äldreomsorg organiseras efter idag är i sig själv en brist.

För mig personligen har inblicken i äldreomsorgen tydligt visat hur hängivna de som arbetar med de äldre är. Från undersköterskor i korridoren till enhetschefer och biståndshandläggare har jag mött förståelse och insikt i mina kontakter, med något enda undantag. men det är grundmodellen som är fel. Äldre personer är inte bara äldre, de är också sjuka i både somatiska och kognitiva sjukdomar. Och de tillstånden kräver specifik medicinsk kompetens. Kanske har de avskräckande erfarenheterna som IVO pekar på någon form av effekt på organiseringen av gamla människors boende när de själva inte kan eller orkar bo hemma? Men då krävs ett politiskt ansvar, kommuner och regioner måste avkrävas ansvar och kraven på en betydligt högre nivå på medicinsk kompetens bli politiska krav.

Om liv och litteratur: Katarina Frostenssons ”K”

Först en journalistisk väl sammanhållen berättelse om hur en uppburen man utnyttjat sin position för att ofreda och våldföra sig på unga kvinnor, i skuggan av Sveriges nog mest auktoritative kulturella institution; Svenska Akademien. Sedan en närmast fragmentarisk dagbok/sjukjournal av denne mans hustru vars plats i Svenska Akademien var hela förutsättningen för både händelseförlopp och övergrepp.

Först läste jag ”Klubben” av Matilda Voss Gustavsson och sedan ”K” av Katarina Frostensson. Bådas utgångspunkt är Jean-Claude Arnault, Svenska Akademien och Kulturscenen Forum. Det finns ingen anledning att här rekapitulera det händelseförlopp som började med 18 kvinnors vittnesbörd i Dagens Nyheter och slutade med att såväl Katarina Frostensson som andra lämnade Svenska Akademien och med en fällande dom för våldtäkt mot Jean-Claude Arnault. För den som vill läsa mer finns en kort sammanställning här.

Båda böckerna förtjänar en plats i bokhyllan. Gustavssons är med rätta hyllad; återhållen, pregnant och hon följer obönhörligt upp varje påstående och varje fall som diskuterats. Hon skapar en ram inom vilken händelseförloppet blir begripligt och skringrar det dis som skymmer kulturella kotterier och orättfärdig elitism. Sidorna har en svag doft från instängda salar där århundrandenas damm har fått legitimera självutnämnda domare i snille och smak. En alldeles oundgänglig bok för alla med minsta intresse för svenskt kulturliv och svensk litteratur.

Frostenssons stridsskrift har ett helt annat syfte och är en utmanande och tålamodsprövande bok att läsa. Vi har att göra med en lysande författare, en människa med ett språk så gnistrande att hennes inval i Svenska Akademien ter sig alldeles självklart, och med en djup bildning och stark associativ förmåga. Texten är bitvis hypnotiserande och spränger sina egna gränser. Den vacklar likt sin författare mellan pekoral och mästarprov. Formen är dagbokens eller sjukjournalens och jag skulle inte kalla den en försvarsskrift eller ett försvarstal. Tvärtom är boken skriven från en upphöjdhet som vittnar om att det som hänt Frostensson på något sätt ändå inte riktigt angår henne.

Hon försvarar visserligen sin make, och vid något tillfälle hävdar hon att han inte begått de skändliga övergrepp han anklagats för. Men, maken är märkligt frånvarande i texten. Han är som en fetisch, ett objekt att vörda och därmed också skydda från harm och hot. Det är istället sin egen persona hon skriver fram, det är den som kränkts och sårats. Vreden riktas mot olika ledamöter av Akademien och särskilt mot den dåvarande ständiga sekreteraren Sara Danius.

Frostensson tycks leva i en annan värld än vi andra, en värld där döda poeter och antika fabler är mer verkliga än rättegångar och bokföring. Hennes självklara umgänge i boken med svenska, franska och antika författare och dramatiker lyfter hennes skrift till en litterär nivå få svenska författare når. Men den visar också en bild av Frostensson som inte själv varandes riktigt närvarande i ett avgörande händelseförlopp i sitt eget liv. ”K” är litteratur i ordets djupaste mening.

Om den svenska pandemistrategin och dess uttolkare

En dag i veckan som gick blev jag uppringd av en tysk journalist. Hon ville att jag skulle svara på frågor om regeringens strategier för att bekämpa coronapandemin. Hon talade svenska och jag svarade på svenska att det inte var ett område jag kunde ge några synpunkter på. Då övergick hon till engelska och började istället tala om Sverigedemokraterna (sic). Jag frågade då om det var de svenska partiernas agerande hon menade, hon svarade jakande. Jag sa ja till tala med henne.

Sedan följde en närmast farsartad intervju. Journalisten påstod saker om hur allt från Folkhälsomyndigheten till Sverigedemokraterna hade agerat under pandemin. Och i stort sett varje påstående var antingen falskt eller helt misstolkat. Jag fick försöka tillbakavisa påståenden som att regeringen inte fattat några beslut, att dödstalen i Sverige inte alls går ned utan är mycket högre än FHM redovisar eftersom så många inte registreras på äldreboenden och att den omfattande testningen som inletts nu beror på att Sverigedemokraterna krävt det. Hon hade inga som helst belägg annat än att ”she had been told”.

Hon framförde svepande och falska uppfattningar om statistik, regeringens agerande och utfallen av olika beslut.  Jag fick t ex förklara att svenska ministrar inte är de som styr myndigheterna, att landet har 21 regioner som har ansvar för sjukvården och att det genomförts partiledaröverläggningar varje vecka med regeringen och alla partiledare under hela perioden. Självklarheter om man är en seriös utländsk journalist och bevakar Sverige i denna pandemi.

Jag pustade ut efter samtalet och tänkte ”aldrig mer”.

Döm då om min förvåning när jag i fredagens DN Kultur läser ännu en person som med svepande och vaga formuleringar dömer ut vad han kallar pandemibekämpningsstrategin. I en artikel skriver en docent i kulturantropologi att

Och hur kommer det sig att man i Sverige, som enligt en ofta citerad kartläggning av World Values Survey är världens mest individualistiska land, utan märkbart motstånd lyckats sälja in ett begrepp som ”flockimmunitet” som en central del i en alltmer kontroversiell pandemibekämpningsstrategi?

Påståendet är så vagt formulerat att det lätt glider förbi. Men om vi stannar upp ett ögonblick: Vem är denne/-a ”man” som har ”sålt in” något och till vem? Och vad betyder att det inte finns ”märkbart motstånd” när han i samma mening beskriver strategin som ”alltmer kontroversiell”?

Och var finns argumenten för att begreppet (sic) flockimmunitet är en ”central” del av strategin att bekämpa pandemin? Men om så vore, nog är det väl helt logiskt att just en befolkningen som enligt WVS främst uttrycker tilltro till självförverkligande och ett rationellt-sekulärt tänkande skulle kunna omfatta en strategi vars syfte var flockimmunitet? En sådan strategi möjliggör individernas självförverkligande (inga förbud) och bygger på en matematisk (rationell) modell för hur virus sprider sig (medicinsk forskning).

Men nu är det ju inte så. Den svenska strategin har inte flockimmunitet som ”central del”. Flockimmunitet är ett sannolikt resultat av en långsam smittspridning men det är inte ens riktigt säkert att det blir så utan ett vaccin. På Folkhälsomyndighetens hemsida framgår att (D)en övergripande strategin för att bekämpa covid-19 i Sverige går ut på att minimera dödlighet och sjuklighet i hela befolkningen och att minimera övriga negativa konsekvenser för individen och samhället. Och i otaliga presskonferenser har representanter för FHM påpekat att hela syftet med arbetet är att ”platta ut kurvan” så att sjukvården klarar att ta hand om de sjuka.

Varför väljer då en docent i kulturantropologi och en tysk journalist att beskriva den svenska verkligheten på det här sättet? Något säkert svar har jag inte förstås, men jag tror att drivkraften är en frustration över att ”världens modernaste land” inte förmått att hindra smittan från att skörda så många dödsoffer som den gjort. I vårt land finns kanske hos många av dem som med högst röster krävt fler förbud eller fler tester en övertro på den egna förmågan att lösa problem och en motvilja mot att acceptera den obönhörlighet som nya globala pandemier representerar. Men det kan också vara ren okunnighet.

I vilket fall som helst tar den här typen av återkommande påståenden i media fokus från det centrala; att förhindra att smittspridningen tar fart och undvika nya utbrott nu när vi tycks vara i en s k senpandemisk fas.

Så, håll avstånd och tvätta händerna!

En bref x 4: Om statyer, Covid-19, pandemibekämpning och 1990-talets Hem-PC-reform

Denna vår har inte varit lik någon annan i min livstid. En  pandemi har härjat världen och i vårt land har människor och arbetsliv hamnat på sparlåga coh sorgen har hemsökt många av oss. Samtidigt som arbetsbördan varit extrem för att få all logistik kring distansundervisning och verksamhet som måste ställas om på några dagar. Konferenser har ställts in liksom planerad utåtriktad verksamhet. Under våren har jag dock fortsatt att skriva mina krönikor i Borås tidning, den senaste i söndags den 14 juni.

Jag väljer därför att presentera vårens fyra senaste krönikor i en enda post, det är alltså krönikor från och med mars och till och med juni 2020.

 

Politiska olikheter också när smitta bekämpas.

Den 22 mars skrev jag om hur de politiska förutsättningarna är avgörande för vilka verktyg en regering har till sitt förfogande för att bekämpa pandemin. I Sverige är myndigheterna oberoende och inte styrda av ministrarnas önskemål, i andra länder är myndigheter en del av själva departementet och helt underställd ansvarig minister. Som kan ställas till svars för enskilda händelser t ex i sjukvården. Sverige har en tradition av utredningar och kommitter men är också individualiserat, digitaliserat och globaliserat  högre utsträckning än många andra länder.

Allt har sin tid

Den 18 april låg sorgen tung över landet, jag och många andra hade drabbats av en personlig sorg. I min text tog jag fasta på det ömsesidiga i stödet människor emellan i den svåra tiden. Hur hänsyn och hjälpsamhet skulle ta oss igenom och sätta sin framtid på det som kommer efter. Allt har sin tid.

Vilka framsynta beslut fattas idag för en framtid vi inte känner?

På Norges nationaldag den 17 maj skrev jag om hur framsynta beslut som fattas inför en osäker framtid kan vara avgörande för utvecklingen. Jag tog upp hur den svenska s k Hem-PC-reformen innebar att digitaliseringen fick en jämlik, och jämställd, prägel. Hur möjligheten att på ett ekonomiskt fördelaktigt sätt köpa dator gynnade dem som idag tillhör en äldre generation som inte fick datorkunskapen på jobb eller i skola. Nu har Sverige en mycket hög digitaliseringskompetens också högt upp i åldrarna. Vi måste fortsätta ta sådana genomtänkta beslut som inte är omedelbart utvärderingsbara. Beslut som leder i en önskad rikting för samhällsutvecklingen.

Om att riva ned statyer och auktoriteter

Och slutligen, den 14 juni skrev jag om hur rivningens av statyer kan vara ett tecken på hur materiella resursfrågor kommit att sammansmälta med frågor om värden och rättigheter på ett nytt sätt. Jag luftade min oro för att oförståendets polarisering skall leda oss in i ofruktbara kamper, på gatan eller i spalterna, och manade till en ökad vilja att förstå sin politiska motståndare.