Den (tillbaka?)trängda demokratin

…politiker idag sitter fast i målstyrningar, skolpengar, beställar/utförarsystem och upphandlingar. Utrymmet för det politiska i termer av resursfördelning och ansvar blir allt mindre samtidigt som det politiska talet är ungefär detsamma. Vallöften om kortade vårdköer, höjda betyg, bättre barnomsorg men allt färre verktyg att genomföra dem med.

”Trängd Demokrati, s 95

I citatet ovan, ur en liten bok med titeln ”Trängd demokrati. Om politikens vardag och om att vara människa” (Gidlunds 2022), redogör genusvetaren och den f d politikern Kerstin Alnebratt för sin personliga upplevelse av att leva med New Public Management. Boken är skriven av henne och av statsvetarna Malin Rönnblom, Maud Eduards, Jörgen Johansson och Andreas Öjehag-Pettersson tillsammans. De behandlar politikområden som kulturpolitik, jämställdhet, mäns våld mot kvinnor och upphandlingar och gestaltar hur fokus i dagens politiska arbete ligger på hur snarare än på vad.

Fokus ligger på hur jämställdhetsplaner är utformade, hur upphandlingskriterier ställs upp och vilken säkerhet företag erbjuder kvinnor som flyr från våld. Det är inte uppnådda resultat eller de långsiktiga politiska konsekvenserna som står i fokus utan processen och handläggningen. Självklart är dessa ting väsentliga – transparens och likabehandling är avgörande värden i en demokrati. Men de är inte att jämställa med resultat och uppnådda mål.

När skyddade boenden för kvinnor som utsätts för våld och kontroll blir en upphandlingsfråga upphör den maktordning som möjliggör mäns övermakt att vara relevant. Frågorna som ställs blir istället operativa kring lås, säkerhet och kontroll tillsammans med kostnadseffektivitet – helheten går förlorad. På samma sätt blir jämställdhet inte en fråga om kvinnors och mäns representation eller lika löner utan istället hur en jämställdhetsplan utformas och följs upp.

Författarna refererar också till den skillnad mellan politikens ”motståndare” och politikens ”fiender” som statsvetaren Chantal Mouffe lyfts fram. När vi börjar se på dem som tänker annorlunda inte som legitima motståndare utan som fiender som skall tillintetgöras då har vi redan tappat demokratin. De politiska krafter som ser på politik som ett krig, de är i grund och botten demokratins dödgrävare.

Man behöver inte hålla med om alla slutsatser avseende varje område men pläderingen för att demokrati är en livsform och inte bara en beslutsmodell är viktig. Den ligger i linje med argumentationen i den spridda och mycket diskuterade amerikanska boken ”How democracies die” (Levitsky och Ziblatt) som poängterar att demokrati är så mycket mer än författningens bokstav. Demokratin kräver välvilja och goda föresatser för att överleva, och det krävs av alla medborgare men alldeles särskilt av våra politiska ledare.

En bref: Om att vara modig i politiken

…att vara så modiga vi bara förmår. När en företrädare för delstaten Georgia stod emot påtryckningar för att “hitta” fler röster för Trump i rösträkningen 2020 gjorde han just det, var modig. Om ingen av oss står upp för friheten kommer vi alla att gå under i tyranniet. Vår integritet och vårt oberoende är det viktigaste politiska kapital vi har som individer.

Så skrev jag i en gästkrönika i tidningen Dagen strax efter midsommar 2022. Jag byggde mina resonemang på ett par böcker skrivna av amerikanska samhällsvetare och historiker som jag högaktar, dels boken ”How democracies die” av Steven Levitsky och Daniel Ziblatt, dels den lilla handboken (får man kanske säga) ”On tyranny. Twenty lessons from the twentieth century” av Timothy Snyder.

Vikten av att se lagens anda snarare än dess bokstav och behovet av en slags välvilja och respekt mellan politiska motståndare är avgörande för att demokratin skall överleva. Den brittiska samhällsvetaren Chantal Mouffe har också lyfta fram liknande tankar när hon pekar på att politiken kräver att vi ser varandra som motståndare, men inte som fiender. Logiken skall inte vara striden, kampen och kriget utan respekten för andra ståndpunkter och legitimiteten i en opposition.

Under senare tid har jag också funderat på hur stor betydelse föreställningen om att vi som människor svarar mot något större, något utanför oss själva, har för att vidmakthålla demokratin. Har politiken hamnat i en värld där bara här och nu, jag och du, vinster och förluster i tiden och rummet räknas? Demokratin är ett ideal, och kan den upprätthållas utan en tanke om att begrepp som sanning och moral har absoluta – men onåbara – positioner utanför vår egen vardag? Jag tror inte det. Och det skrämmer mig just nu inte bara i amerikansk utan också i svensk politik.

Heja Sverige – men varför just den 6 juni?

Idag är det Sveriges nationaldag. Nationaldagen instiftades 1983 och den blev en allmän helgdag först 2005. Men den 6 juni hade redan en plats i nationalismens högtidsalmanacka eftersom dagen firats i olika bemärkelser till minnet av Gustav Vasas kröning den 6 juni 1523, den s k Gustafsdagen. Det var i början av 1900-talet som Svenska flaggans dag blev flaggdag och kom att firas som högtidsdag med festligheter och tal. Starten kan nog sägas ha skett den 6 juni 1916 men firandet tog sig allt mera institutionaliserade former under decennierna som kom.

För flera år sedan (2007) skrev jag i tidningen Dagen om nationaldagen och om varför jag inte tycker att den fyller någon funktion i det svenska samhällslivet. När annandag pingst som helgdag togs bort och ersattes av nationaldagen var jag djupt kritisk, och är fortfarande. En långhelg som har och har haft en stark plats i många svenskars liv genom familjehögtider (pingstbröllop, dop, förlovning m m) och en inledning på sommaren bryts isär och ersätts av en ensam röd dag som turnerar runt bland veckodagarna.

Men viktigast är att en nationaldag bör uttrycka en folklig och bred känsla för den egna historien, kulturen, fred och rätten till självbestämmande. I Norge och Finland är den närvaron stark, länder som har kämpat sig till sin frihet. I Frankrike är fortfarande störtandet av kungens envälde och en liberal revolution som blev början på en utveckling mot demokrati centralt för firandet den 14 juli. Den franska nationaldagen instiftades av Nationalförsamlingen 1880 för att den nya tredje republiken (som kom att vara ända fram till andra världskriget) önskade ett tillfälle att manifestera den nya tid som inträtt efter att kejsardömet under Napoleon III gått under i och med det fransk-tyska kriget. Nationaldagen manifesterar en återfödelse och – återigen – ett folkligt uppror mot överheten.

Den svenska nationaldagen däremot den firas till minne av tillträdet av den kungamakt som skulle bli absolut. Till skillnad från de flesta andra nationaldagar firas den till minne av en händelse långt före demokrati eller parlamentarism. Visserligen slog Gustav Vasa tillbaka danskarna och skapade förutsättningarna för ett självständigt Sverige men hans idé om staten var snarast godsägarens. Att Gustav Vasa var en skicklig maktpolitiker är otvetydigt men riktigt varför en vanlig svensk man eller kvinna idag skulle känna stolthet och värdegemenskap med en av renässanstidens framstående europeiska furstar vet jag inte.

En nationaldag till minne av demokratins införande, av allmän rösträtt, av enväldets nedrivande eller av tryckfrihetens instiftande – där är saker som vi gemensamt kanske skulle kunna fira och minnas med stolthet. En nationaldag måste ha ett uns av uppror och kamp i sig, en match mot något till synes oövervinneligt. Men i Sverige firar vi det kungliga enväldets införande.

När detta är sagt – Sverige är värt att fira alla dagar om året. Jag viftar gärna med min flagga nu och då, lyssnar på kungens tal och gläds åt svenska framgångar inom vetenskap, sport och kultur. Jag älskar att lära mer om svensk historia och jag njuter av att lära känna olika delar av vårt land. Vi har mycket att glädjas åt och mycket att dela med oss av. Heja Sverige!

En bref: Normföljande avgörande förklaring för svensk Nato-ansökan

Utrikespolitiskt beslutsfattande är til syvende og sidst något som sker i en osäker och kollektiv internationell ordning. En avgörande förklaring för utrikespolitisk förändring är därför att söka normer i omgivningen. Normer har sin grund i en föreställning om rätt beteende och om rätta värden, något som utgör en starkare drivkraft än till exempel ekonomiska intressen. En norm är ett kollektivs delade förväntningar om ett lämpligt beteende. Normer är sociala och kan därför systematiskt förklara en stats agerande utifrån andra staters agerande.

Så skrev jag i en essä Under Strecket i Svenska Dagbladet den 9 maj 2022. Det är nu snart en månad sedan och den svenska Nato-ansökan har stött på motstånd från turkiskt håll. I skrivande stund är den pågående processen osäker och sker under former som allmänheten har mycket liten insyn i. Eftergifter till Turkiet diskuteras men frågan är från vem och vilka, samtal lär pågå men nyttan är ännu oklar.

Men, för att återgå till den fråga jag ville besvara i min essä i Svenska Dagbladet, det finns flera konkurrerande teoretiska skolor för att förklara utrikespolitiskt beslutsfattande. Själv har jag i min forskning arbetat med flera av dem (t ex lärprocesser, kausala idéer, ideologiska principer, normer, diskurser) för att förklara svenska vägval ifråga om kriget i Algeriet, relationen till den grekiska diktaturen, striden om säkerhetspolitiken på 1980-talet och fransk avkolonisering för att nämna några. (För en översikt över dessa teoribildningar se kapitel fyra i läroboken ”Sverige i världen” red Brommesson-Ekengren som i sommar kommer i sin fjärde omarbetade upplaga.)

Många vill nu peka på Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari 2022 som den avgörande förklaringen till att Sverige (läs Socialdemokraterna) valt att lämna den traditionella alliansfrihet som präglat svensk utrikespolitik under modern tid. Men så fattas inte utrikespolitiska beslut – i så fall skulle den anarkiska världsordningen vara ett totalt kaos. Och det är den inte.

Självklart har det folkrättsvidriga angreppet på en grannstat en avgörande betydelse i den process som ledde fram till det svenska beslutet. Men viktigare är att Sverige (och Finland) sedan flera år har integrerats nära i en säkerhetspolitisk kontext vari agerandet mot Ryssland är en central del. Aggressionen från Ryssland tog gestalt 2014 med ockupationen av Krim och hävdandet av vissa ukrainska områden som ryska. Ett agerande som i enlighet med svensk (och europeisk) utrikespolitisk doktrin var totalt oacceptabelt. Därför var det också lätt att följa med och integreras i de processer som avsåg att på olika sätt isolera, exkludera och sanktionera Ryssland.

Den svenska neutralitetspolitiken har alltid vilat tungt på hänsynen till Finland. Att Finland skulle kunna välja något annat än alliansfrihet med Sovjetunionen som granne och med den s k VSB-pakten från 1948 var inte tänkbart. Viktigast av allt var att inte gå samma väg som Tjeckoslovakien. Kuppen i Prag 1948 skapade konvulsioner i många länder, också i Frankrike och Italien där kommunistpartierna efter andra världskriget hade stor uppslutning från väljarna. Att Finland lyckades värna sin självständighet och handlingsfrihet i så hög grad som man gjorde under kalla kriget har alltid imponerat på mig. Säkert har närheten till Finland i form av de barndomsvänner vars föräldrar invandrade under 1950- och 1960-talet samt kontakten med de s k finlandsbarn som blev kvar här efter kriget haft betydelse för mitt intresse.

Men just därför är också Finlands vägval så viktiga för Sverige. När Finland nu valt att lämna neutralitetspolitikens väg, en process som förstås pågått en tid, blir den svenska alliansfriheten en annan fråga. Gynnas Sveriges säkerhet mera eller mindre av att vara det enda land i Norden som inte är Nato-medlem? Vilka intressen i denna fråga har Nato (läs USA) för att kunna arbeta gemensamt kring Östersjön? Och när Nato efter kalla kriget spelar en mer värderingsdriven roll än tidigare (eller i alla fall vill göra det) så hamnar pressen tungt på den som håller emot.

Jag skulle hävda, utan att kunna genomföra någon analys av källor och underlag förstås, att det är normföljandet som är den avgörande förklaringen till Sveriges (läs Socialdemokraterna) beslut om Nato-medlemskap här och nu. Sverige är en del av en komplex europeisk säkerhetsgemenskap som sedan en lång tid skapat gemensamma normer kring det ryska agerandet. Efter angreppet på Ukraina blir upprätthållandet av den gemenskapen avsevärt svårare för den som står utanför Nato. Finland ser därför en möjlighet att byta säkerhetspolitiskt spår. Därmed ställs också Sveriges alliansfrihet i annat ljus – den blir ett avståndstagande från en europeisk norm, särskilt i relation till det ryska agerandet. Det är ett högt moraliskt pris att betala.

Till det kommer, precis som när Sverige som enda västland röstade ja till algerisk självständighet 1959, att ideologiska värden står på spel. Då var det betydelsen av mänskliga rättigheter och tredje världen ställning i skuggan av hotet från Sovjetunionen. Nu är det (sannolikt) värnande av folkrätten, demokrati och nationell suveränitet i Europa. Men det knappast dessa värden som avgör att beslutet kommer här och nu.

En bref: Svensk kristdemokrati har frikyrkliga rötter

För mig är det svårt att förstå att dagens kristdemokrater har så svårt att omfamna sin egen frikyrkliga och demokratiskt trovärdiga folkrörelsehistoria. Inte behöver partiledaren låna sina fjädrar av andra partier? Att vara ett parti som under många år tog strid för humanitet, människovärde och internationell solidaritet på grundval av en lokalt utvecklad pietistisk och reformert tradition, som ju också var en demokratisk föregångare i vårt land, är väl inget att skämmas för?

Så skrev jag i en krönika i tidningen Dagen den 23 februari 2022. Bakgrunden var en hastigt uppblossad debatt efter att KDs partiledare Ebba Busch hävdat att hennes parti grundats som en motrörelse till nazismen. Att kristdemokrati som ideologi och plattform, med sitt ursprung i påvens Leo XIII encyklika De Rerum Novarum (Om den nya ordningen) från 1891 var en inspiration för ett motstånd mot nazismen är förstås rimligt. Men med sitt uttalande förminskar Busch det arv som den nordiska kristdemokratin bär på – i Norge har Kristelig Folkparti samma typ av bakgrund som på den tiden svenska KDS.

Jag tycker det är en lite tråkig utveckling att KDs ledning är rädd för att förknippas med en frikyrka som är en del av det svenska folkrörelsearvet, som var tidiga i sin demokratiutveckling, som välkomnade kvinnor som ledare innan många andra delar av samhället gjorde det och som alltid engagerat sig för barn, utsatta, ensamma, fattiga och sjuka i ett humanitärt perspektiv. Det finns mycket bigotteri och moralism att anklaga frikyrkan för, med rätta, men den andra sidan har också alltid funnit där – och länge var den sidan en inspiration för det parti som bildades 1964 som en motrörelse inte mot nazismen utan mot avkristning, sekularisering och materialism. Kanske är det inte så längre.

Auktoritär familjesyn och omdömeslös publicering pusselbitar i kampanjen mot socialtjänsten

De senaste dagarna har svenska medier uppmärksammat en hatkampanj mot Sverige och särskilt mot svensk socialtjänst som påstås ”kidnappa” barn till föräldrar med utländsk bakgrund och särskilt i familjer med islamsk tradition. I dagens P1-morgon klargjordes (1,15 in i programmet) både från socialtjänstens och forskningens perspektiv hur och varför de här påståendena saknar grund.

Två saker är värda uppmärksamhet:

1. En av de personer som lagt ut ett filmklipp på internet/youtube som sedan blivit en viktig pusselbit i kampanjen säger sig inte behöva ta reda på bakgrunden till den händelse som han bidragit till att sprida. Just det filmklippet visar en pappa som saknar sina barn och gråter i förtvivlan. Men bakgrunden är att socialtjänsten omhändertagit barn i familjen eftersom det finns en dom som visar att det förekommer våld i familjen, alltså barnmisshandel. Men själv säger mannen som lagt ut filmen att han ”har gjort något som mina känslor sa till mig att göra. Jag har inte tid att läsa vad som händer”.

Känslor i stunden trumfar alltså kunskap om bakgrunden till vad som visas. Det finns inget annat än omdömeslöshet som kan förklara agerandet. För mig visar detta varför professionella medier har ett särskilt ansvar och också är de som medborgarna bör lita på – inte bara, men kanske särskilt, i dessa frågor.

Varför ett kritiskt förhållningssätt inte är detsamma som att kritisera medier eller allmänt omfattad kunskap reder för övrigt filosofiprofessor Åsa Wikforss ut på ett bra sätt här.

2. När jag lyssnar på aktivisten i P1-klippet ovan och läser medierapporteringen i frågan om familjernas missnöje med omhändertagande framträder tydligt krocken mellan ett auktoritärt tänkesätt kring familj och barnuppfostran och ett samhälle vars grund är individens frihet, okränkbarhet och autonomi – även för barn. Sverige är välkänt som kanske det mest individualistiska samhället i världen. Det är många svenskfödda, särskilt män i de äldre generationerna, som också tycker det är lite jobbigt.

Men grunden för vår lagstiftning, allt från förbudet mot barnaga till samtyckeslagstiftningen är just att garantera så långt möjligt att varje enskild person, varje individ, ges autonomi och möjlighet att utvecklas i enlighet med sin potential och förmåga.

Redan på 1970-talet var denna konflikt tydlig i en väldigt svensk kontext – konservativa familjetraditioner krockade med individens frigörelse. Jag har själv erfarenhet av tonåringar som fick hjälp av skolkurator för att hantera auktoritära föräldrar eller där socialtjänsten kunde gå in och ge stöd och anvisa ett boende för att ungdomen skulle kunna komma ifrån en starkt begränsande familj. Det är djupa värderingsmönster och traditioner som krockar. I de här aktuella fallen rör det familjer med utländsk bakgrund, men för några decennier sedan rörde det familjer med svensk bakgrund. Konflikten handlar inte om invandring eller islam, den handlar om människosyn och familjetraditioner.

Och därför måste den hanteras med varsamhet, från alla aktörer. Glad att höra att imamer uppmanas tag upp ämnet och ta avstånd från påståendena om ”kidnappning” av muslimska barn.

Samtal om livets slutskede kräver förståelse för olika synsätt

För några dagar sedan hörde jag en röst i radion som sa sig inte förstå, och med en betoning av ordet som uttryckte viss indignation, att Sverige inte hade en lag om dödshjälp. Inte heller kunde rösten förstå personer som hade någon annan uppfattning än den egna och förespråkade själv en – ganska vag – rätt att bestämma när man vill dö. Utgångspunkten var att det skulle vara tillåtet för läkare att sätta in medicinsk behandling vars enda syfte är att personen skall dö. En bit in samtalet framgick att hen varit aktiv i många år i föreningen ”Rätten till vår död”.

Möjligheten för svårt, döende, sjuka människor i vårt land att få lindring av såväl ångest som smärta, ja, att i praktiken sova in i döden, finns och används. Men ändå ansåg personen att lagstiftningen var för svag. Ställd inför kända problem som demenssjukdom, svåra funktionshinder, oro att ligga anhöriga till last eller att man kan ändra uppfattning efter det att svår sjukdom inträffat såg hen inga som helst invändningar. Istället framställdes ett liv utan full funktionalitet, mer eller mindre explicit, som mindre värt, och att detta också var mer eller mindre självklart.

Jag skall vara tydlig med min egen uppfattning, jag är helt emot att Sverige skulle tillåta s k aktiv dödshjälp. Men det var inte det som upprörde mig mest i argumentationen, istället var det två andra saker:

1. Att inte förstå dem som har en annan uppfattning underminerar den egna positionen. I en så allvarlig fråga som den om liv och död bör varje person som uttrycker en uppfattning ha tänkt igenom alla aspekter om uppfattningen skall vara värd att ta på allvar. För min egen del kan jag mycket väl förstå denna person som önskar att Sverige skall ha möjlighet för s k aktiv dödshjälp. I mitt liv har jag upprepat ställts inför situationer där dessa frågor ställts på sin spets och jag kan mycket väl förstå den som kommer fram till en annan uppfattning än jag själv. Men det hindrar inte att jag är emot den typ av lagstiftning som önskas, jag har reflekterat över frågorna och kommit fram till en uppfattning. Och just därför vill jag att min uppfattning blir respekterad. En person som gör det till ett signum att inte förstå eller vilja förstå en annan uppfattning blir däremot svår att ta på allvar.

2. Upprördheten var stor hos personen över att ”staten” bestämde när vi som människor får dö, men personen lade gärna hela den makten i händerna på läkare. Vid flera tillfällen påstod rösten i radion att ”staten” bestämmer om vår död. Men när intervjuaren frågade om personen inte var orolig för att dödshjälp skulle missbrukas (se ovan) svarade vederbörande troskyldigt att det var hen inte alls, för det skulle ju vara läkare som fattade beslut om dödshjälp! Personen bytte helt enkelt ut den ena auktoriteten mot den andra, ”staten” mot ”läkaren”. Att läkare har sin legitimation från ”staten”, att läkare tidigare i historien på samma sätt som andra grupper deltagit i grymma experiment, förtryck av minoriteter, medicinska ingrepp mot individernas vilja och medverkat till vanvård av personer med funktionshinder lände inte till någon eftertanke. Varför den ena auktoriteten (demokratisk lagstiftning) skulle vara värre än den andra (egen profession) framgick inte.

Att förstå den andre är grundläggande för att vinna respekt för sin egen uppfattning.

En bref: Turbulensen minskar väljarnas möjlighet att förstå avgörande frågor

I min första gästkrönika i tidningen Dagen den 13 januari 2022 valde jag att lyfta fram en viktig förutsättning inför valåret – väljarnas möjlighet att bedöma de politiska alternativen. Vi vet genom analyser och rapporter att välfärdssektorn står inför stora och svårlösta problem under det närmaste decenniet eftersom befolkningens behov och förväntningar ökar. Men när allt ljus hamnar på turerna i riksdagen, på partiledares instagramkonton eller på enskilda politikers personliga påhopp försvinner dessa avgörande frågor in i skuggorna.

Fler och fler kommuner klarar vare sig kostnaderna för skola eller äldreomsorg på det skatteunderlag man har, trots statsbidrag. Medborgarnas förväntningar är stora och växande; små skolor på landet ska få vara kvar samtidigt som rätten att välja en friskola försvaras och på det särskilda boendet är de äldre allt sjukare vilket kräver högre kompetens och mer personal. Hur går det ihop? Svaret är att det gör det inte.

Små skolor läggs ned, privata välfärdsaktörer prioriterar ekonomiskt gynnsamma sektorer, en tredjedel av de anställda i äldreomsorgen saknar i dag en relevant utbildning. Bristen på grundskollärare, yrkeslärare och förskollärare beräknas bestå, liksom bristen på specialistsjuksköterskor (särskilt distriktssköterskor) och annan specialiserad vårdpersonal.

Jag kommer att fortsätta att gästa tidningen Dagens sidor med krönikor under detta valår 2022. Och jag kommer att lägga ut länk och glimtar av dessa här.

Den politiska generationen

Jag känner igen en dogmatiker på lukten på hundra meters håll (…) (M)ycket av min självkänsla har jag byggt upp genom politiskt arbete, genom skrivande och muntliga framträdanden och genom att tampas med myndigheter och auktoriteter.” (s 257)

I sin bok ”Den politiska generationen. Kontinuitet och förändring 1968-2018” nyanserar de numera pensionerade professorerna och samhällsvetarna Sven-Axel Månsson och Svante Lundberg i ett forskningsprojekt som kom att sträcka sig över ett halvt sekel – en slags panelstudie med tre nedslag – bilden av 1968 i Sverige. Den radikala omvälvningen var vare sig en revolution eller ett misslyckande. Istället kom upplevelserna från den ”röda” studenttiden att prägla deltagarna för livet – genom ökad tilltro till den egna förmågan, genom framväxten av liberala och toleranta värderingar och genom kunskap och insikter om hur politiskt arbete bedrivs för att ge någon effekt.

Bokens ursprungliga urval av radikala unga människor kommer ur en demonstration i Lund som riktade sig mot byggandet av Cabora Bassa-damen i Moçambique och särskilt mot det svenska deltagandet (ASEA) i detsamma. Denna lilla grupp har med åren minskat ytterligare men ett trettiotal personer har intervjuats vid tre tillfällen med frågor om sin motivation, sin upplevelse av radikalt politiskt engagemang och hur detta engagemang tagit sig uttryck under livets gång. Boken är en fascinerande och varm skildring av individernas självreflektion och deras egen syn på samhällets förändring. Texten lyfter försiktigt på förlåten i fråga efter fråga, dömer inte men värderar och reflekterar.

Frapperande är att nästan alla lämnat partipolitiken, att nästan alla betonar hur viktiga åren kring 1968 och åren vid universitetet var och att de flesta levt ut sina värderingar och sina lärdomar från 1968 i sina yrken och karriärer fram till pensionen. Många ser åren runt 1968 som en slags förälskelse och personligt uppvaknande. En del är kvar till vänster, en del har blivit mer borgerliga i sin politiska utblick, men många betonar att de väljer att leva ut sina värderingar snarare än att låta partietiketten bestämma.

Flera av de intervjuade har valt livsstilar som impregnerats av de radikala åren i Lund; självhushåll, feminism, omsorgsarbete och undervisningsyrken för att inte tala om grannskapsengagemang och lokalt politiskt arbete. Några har medvetet hållit sig borta från en s k karriär och valt att fortsätta att arbeta på ”golvet” trots examina, andra jobbade på ”golvet” men kunde inte dölja sin utbildningsbakgrund och kom att få allt mer ansvarstyngda positioner. Ingen anger att de engagerade åren vid universitetet i det långa loppet varit något negativt eller något de vänt ryggen.

De som kom från arbetarhem skrattade åt den tillgjorda proletariseringen hos dem som kom från överklasshem, men hade också förståelse för motiven bakom agerandet. Ungdomar från akademikerhem insåg vad de hade med sig och som inte kunde göras ogjort. Och många i hela gruppen kom tillbaka till sig själva med en annan klassidentitet än de hade som studenter – och är nöjda med det.

En fråga som författarna tar upp är hur patriarkatet som förtryckarmekanism var osynligt kring 1968, men hur kvinnorörelsen under 1970-talet utvecklades till en egen radikal mobilisering. Ett par kvinnor bland de intervjuade frågar sig idag (2018) vad män egentligen har för roll i samhällsutvecklingen, de är besvikna på hur de stolta idealen smulats sönder i separationer och frånvarande fäder. Men – flera uttrycker också glädje över hur mycket som faktiskt har förändrats på jämställdhetsområdet; papparollen, barnomsorg och kvinnors reproduktiva rättigheter, kvinnors självklara plats i politiken och de s k kvinnofrågornas behandling.

Till syvend og sidst, de intervjuades liv förändrades av 1968 och genom deras liv fick också 1968 ett bestående avtryck på den svenska samhällsutvecklingen. Och det var liberala, humanistiska och i vid mening gröna värden som blev arvet från 1968.

Varför lyfter det inte för Miljöpartiet?

Klimatkris, gröna politiska framgångar i Tyskland och Norge, ett danskt val härförleden som betecknas som ett klimatval och en allt snabbare omställning i vårt eget land till laddbara bilar och maskiner. För att inte tala om den exploderande digitaliseringen de sista åren, påskyndad av covid-pandemin. Men för det parti i svensk politik som gjort grön omställning och klimatpolitik till sina går det väldigt trögt.

I den mätningarnas mätning som genomförs av det svenska valforskningsprogrammet vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet låg Miljöpartiet (8/10) under spärren till riksdagen, och opinionsutvecklingen har inte varit lysande sedan valet 2014. Min kollega Henrik Ekengren Oscarsson (@henrikoscarsson) visar på twitter att opinionsläget inte visar några tecken på att förbättras:

Partiet tenderar att lyfta vid valen (i likhet med ett annat ofta uträknat parti, Kristdemokraterna) då är man duktig på att mobilisera väljare, däribland många s k stödröstande väljare. (Vad nu en stöd- eller taktikröstare egentligen är…)

För det första har partiet svårt att frigöra sig från regerandets pris. Det är en generell sanning att regeringspartier alltid tappar i opinionen (naturligtvis finns det undantag). Det är en lika generell sanning att det alltid är det minsta partiet i en koalition som tar mest stryk i opinionen. Förklaringarna är att regeringens åtgärder alltid är i blickfånget och förväntningarna som finns på dem som inte behöver realisera sin politik (oppositionen) alltid kan jämföras med vad som kommer ut från den tunga process som regerandet är. Och då vinner förväntningarna och förhoppningarna. Att ett litet parti tyngs mer i en koalition beror t ex på att det ofta har en mer nischad väljarkår än det större, att det oftast i förhandlingarna måste kompromissa mer på grund av sitt mindre inflytande och på att partiets resurser blir mer ansträngda eftersom det avkrävs nästan samma kraft som det större partiet.

Men när klimatfrågorna är på allas läppar borde väl ett parti med den frågan högst upp på agendan få vind i seglen? Det beror på hur de andra partierna agerar – klimatfrågorna är breda och kan ägas av många partier. Partiernas roll är inte heller att vara forskare eller opinionsbildare utan att genomföra politik. Och politiken får konsekvenser i termer av t ex resursfördelning. Och då börjar plötsligt ideologiska frågor som jämlikhet, stad och land eller individuell frihet att poppa upp i diskussionen. Det ger övriga partier en möjlighet att profilera sig på en politik som visserligen räddar klimatet men som gör det på ett moderat/socialdemokratiskt/centeristiskt (välj vad som önskas) sätt. Vilket ger Miljöpartiet en mängd politiska motståndare – inte bara en – i sin ambition att gå fram med en långtgående politik för att rädda klimatet.

Vad har då de gröna gjort i andra länder när det gått bra? Delvis har framgången att göra med missnöje med andra partier (Tyskland) men också med att vara ett nytt parti (Norge). Vi ser också att valsystem och partisystemets storlek påverkar möjligheten att få framgång för gröna partier. I Frankrike har t ex de gröna frågorna en starkare ställning än vad som syns i valresultaten eftersom valsystemet gynnar de stora partierna. Att president Macron nu går fram med ett förbud för flygresor inrikes där det finns tåg under 2,5 timmar timmar är ett exempel på ett sätt att mobilisera de gröna krafterna bakom sitt eget parti.

Miljöpartiet riskerar att – som tidigare under 1900-talet de stora liberala partierna – segra ihjäl sig. Innebörden är att de frågor på vilka man mobiliserat blir integrerade i partisystemet och får olika facetter beroende på vilka partier som driver dem.

Miljöpartiets möjlighet är nog att profilera sig ännu hårdare även ifråga om konsekvenserna av de åtgärder som man menar krävs (vilket inte går i koalition med socialdemokraterna) och att samtidigt sträva efter att utgöra en strategisk allianspartner i flera olika konstellationer i den svenska riksdagen. Miljöpartiet tvingades (precis som kristdemokrater och sverigedemokrater) att välja sida i en svensk politik som länge strukturerades enbart i vänster-höger-termer. Den tiden är förbi, med nu åtta partier och minst två tydliga politiska dimensioner i partisystemet är förutsättningarna andra än för några decennier sedan.