Förbud för könsuppdelade klasser – ett väldigt dåligt förslag

Att Gustav Fridolin idag i Sveriges Radio Ekot meddelar att ett ”förbud” för könsuppdelade klasser skall utredas gör mig beklämd.

När jag gick i skolan (ja det var väldigt länge sedan) var delar av gymnastiklektionerna uppdelade mellan pojkar och flickor. Jag spelade t ex handboll med bara flickor medan pojkarna ägnade sig åt någon annan bollsport. Vi hade förmånen av att ha två idrottslärare som då och då hanterade grupperna tillsammans. Med tanke på mina synfel var handboll sannerligen inte någon sport jag kunde göra mig gällande i. Särskilt inte som en handfull av mina klasskamrater (flickor) spelade handboll på serienivå. På samma sätt hade vi en hel del grupparbeten i barnkunskapen uppdelade mellan flickor och pojkar. Och om jag inte minns fel var det också fallet på en del mattelektioner. Det hände ibland och hade alltid en pedagogisk funktion – ibland beroende på ämnet och ibland beroende på dynamiken i gruppen.

Så länge män och kvinnor inte är jämställda i våra samhällen kommer alla försök att behandla alla lika resultera i att maktstrukturerna upprätthålls. Jag menar att det är barnsligt att låtsas att inte gruppen män maktmässigt är överordnad gruppen kvinnor – vilket inte betyder att det finns individer i båda grupperna som har en annan position. Det är också närmast provicerande att en person som talar om sin lärarerfarenhet från skolan inte låtsas om att det är i ungdomsåren som spänningarna mellan könen väldigt lätt förstärker och cementerar en över- och underordning som består i vuxen ålder.

Naturligtvis skall män och kvinnor liksom flickor och pojkar visa varandra ömsesidig respekt och hänsyn i alla sammanhang. Frågan här är ju hur vi åstadkommer det – Fridolin blandar ihop medel och mål.

Vi kan och bör lämna dessa frågor lämnas till den professionella pedagogens omdöme och fortsätta föra en uppfriskande debatt kring frågan. Och det är i det sammanhanget naivt att tro att strikt likabehandling av alla individer är detsamma som att bemöta individer med lika omsorg och respekt.

***

För övrigt diskuterades igår på facebook om filosofin blivit mindre samhällsrelevant idag än för 25 år sedan. På frågan har jag inget exakt svar, men de märkliga politiska förslag som dyker upp i komplexa normativa frågor kanske talar för tesen. Ett litet bokförslag för Fridolin vore en introduktion i ämnet, t ex ”Tretton texter i politisk filosofi” eller varför inte en fin samling texter av framlidne rättsfilosofen Ronald Dworkin.

Språket är mer än bara ord – hoten mot vår frihet ligger i öppen dag

För en person som likt mig själv använt språket som sitt redskap för att utforska världen sedan hon var liten framstår de senaste veckorna som upp-och-nedvända världen. USA:s president diskuterar om det regnade eller ej på hans installation (det gjorde det) och anser att det vore bra att kunna använda ”tortyr” som förhörsmetod. Ord betyder något – med ord skapar vi verklighet. När Ungern, Turkiet och Polen begränsar mediernas frihet begränsas också människors verklighet.

När politiska aktörer i vårt land talar om medial ”mörkning” och hyllar ”alternativa medier” är det språket som står i centrum. En spade är inte längre en spade – den kan vara både en grep och en hund. Inte konstigt att George Orwells klassiker ”1984″ säljs som aldrig förr, en bok som lanserade ”Newspeak” ett språk där krig var fred och som genom en ny grammatik reducerar språkets komplexitet och intentionsdjup.

Vi står inför något mycket allvarligt, ett verkligt hot mot liberala värden i vår värld som frihet, jämlikhet och solidaritet, ett hot som blir synligt i språket. Anna-Lena Laurén skriver i dagens DN om hur självklara – ja just det självklara – fakta nu skall ”beläggas” och hur hennes professionalitet som journalist ifrågasätts. Och om hur mycket tid det tar när varje sak ifrågasätts istället för att sätta fokus på slutsatser och konsekvenser.

För nu 15 år sedan var vi några kolleger som i kamp mot vad vi då uppfattade som en olycklig glidning i samhällsdebatten – bort från argument och saklighet och över till tendentiösa och ideologiserade påståenden – startade en seminarieserie gemensamt på Samhällsvetenskapliga fakulteten och Handelshögskolans fakultet vid Göteborgs universitet: Forum 1789.* Tanken var att hålla fanan högt för möjligheten till en gemensam förståelse av verklighetens ramar, rationella argument, rimliga slutsatser och toleranta samtal. Vi höll på i tre år och nådde många, men allt har sin tid och vi fann för gott att avsluta 2006.

Kanske är det dags att ta upp fanan igen och bildligt storma Bastiljen för att kunna återvända till en värld där skyddet för de mänskliga rättigheterna, respekten för språkets värde och för begrepp som sanning, logik och rationalitet är självklarheter?

 

* Seminarieserien stöddes av de bägge fakulteterna och drevs av undertecknad tillsammans med Hans Andersson, Ulf Bjereld, Per Cramér och Per Månsson. Bland de inbjudna märktes t ex Agneta Stark, Mats Svegfors och Carl-Axel Aurelius.

Om ”Kvinnorna på Fröken Frimans tid”: Bristande insikter i vetenskapligt arbete

Efter programmet ”Kvinnorna på Fröken Frimans tid” som visades i Sveriges Television under jul- och nyårshelgerna uppstod en livlig debatt om relationen mellan journalistik och vetenskap. Jag såg båda programmen och reagerade mest på att de var lite, hur skall jag säga, tunna. De var uppbyggda mer som underhållningsprogram än som vetenskapsjournalistik. Men i och med att debatten drog igång fick jag anledning att fundera lite vidare.

Jag har ofta kontakt med journalister, vanligen vill de prata om något statsvetenskapligt relevant eller ha med en i någon sändning någonstans, men ibland vill de också ha tips på andra personer att tala med eller kolla upp fakta i vissa frågor. Många gånger är det också s k bakgrundssamtal inför något jobb de skall göra. Jag är i princip alltid nöjd med mina journalistkontakter, där finns ömsesidig respekt och förståelse för den andres arbetssituation. Om jag förklarat något som sedan återfinns i en text eller prata utan att mitt namn nämns är jag glad att ha kunnat förmedla förståelse och sammanhang – sådant är aldrig menat att ”ta äran åt sig” utan resultatet av en normal redaktionell och journalistisk praktik.

Men, när detta är sagt, svaren i debatten från produktionsbolaget och Sveriges Television tyder på en väldigt naiv syn på humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. Flera gånger har påståenden om att journalister minsann själva varit i arkiven eller själva beställs fram filmer som ingen annan haft framme utgjort argument för att journalisterna gjort sin ”research”. Men för mig är poängen i kritiken inte att journalisterna skulle ha varit lata och inte gjort sitt jobb – istället handlar kritiken om att dessa journalister inte verkar förstå att forskning och vetenskap är något annat än att ”plocka fram” saker ur ett arkiv eller läsa en avhandling. Vetenskapens huvudsakliga uppgift är att lära oss att ställa rätt frågor – programmets frågor har formulerats i en kontext av kvinnohistorisk forskning som är både bred och omfattande. Något som programledaren låtsas helt okunnig om. Men hela programmets utgångspunkt är istället att dessa kvinnor varit ”bortglömda” och att de nu tagits fram i ljuset av programledaren. Så är det helt enkelt inte alls.

En tidslinje eller en historieskrivning är inte något som ”finns”, den skapas av forskare som ställer rätt frågor till sitt material. För att kunna göra just det krävs vetenskaplig kompetens och erfarenhet – det är därför vi låter unga människor ägna fyra år en utbildning till forskare.

Den här debatten handlar inte om ”credd” till olika forskare, den handlar om synen på forskning och vetenskap inom human- och samhällsvetenskaperna.

Jag delar därför i mångt och mycket Ida Östenbergs uppfattning, som hon framförde i SvD den 16 januari i år.

Och när det gäller påståendet att man inte ”kan redovisa alla källor” som forskare gör så håller jag helt med Jack Werner, krönikör i programmet ”Medierna” som menade att i en digital tid är det påståendet bara dumheter. Programmet skulle bli mycket bättre genom en fördjupande sida för vidareläsning, kanske kunde man där chatta med forskare och se fler filmer och dokument själv.

Titta också gärna in på projektet om en digital kvinnobiografisk databas på Göteborgs universitet!

Frankrike: Med Emmanuel Macron blåser en ny politisk vind i presidentvalskampanjen

Inför det franska presidentvalet i april-maj 2017 finns en kandidat för den samlade moderata högern, Francois Fillon, samt en kandidat för den extrema högern, Marine le Pen. Just nu pågår debatterna inför det primärval inom den franska vänstern+gröna som skall leda fram till en enda kandidat för detta block. Men utanför dessa grupperingar rusar just nu Emmanuel Macron fram som en alltmer populär presidentkandidat! Macron var industri/näringslivsminister i president Hollandes regering under två år men avgick i augusti 2016 för att koncentrera sig på en presidentkampanj. Han har varit medlem i socialistpartiet och får väl i någon mening ses mer som vänster än höger, men hör trots allt mest hemma i en socialliberal mittfåra.

Hans rörelse ”En Marche!” är uppbyggd kring honom själv, han sticker inte under stol med att han tillhör den franska elit som brukar styra Frankrike (medelklassbakgrund, filosofistudier, Science Po och l’ENA) men när det är sagt bygger han upp en politisk vision kring sig själv – värdet av arbete, individuell frihet, lojalitet och öppenhet. En berättelse som sätter individen i centrum och politiken som individens frigörare. I traditionella termer förenar han en mycket företagarvänlig och arbetslinjeorienterad grundidé med behovet av medborgerligt engagemang. Det är inte fel att säga att han kampanjer för en viss politisk form snarare än ett exakt innehåll – och i det liknar han många av de nya rörelser i mitten och till vänster som vi sett i Europa under senare år. De tycks vara svar på den höger/auktoritära/nationalistiska diskurs som mobiliserat starkt under 90-talet och 00-talet, i Frankrike men också i många andra länder.

Med tanke på det franska presidentvalssystemet är det en nackdel för vänsterblocket att splittras mellan en primärvalskandidat (alltså den som vinner det valet) och Emmanuel Macron. Å andra sidan uppger nästan lika många bland Republikanerna (Fillons parti) som bland socialisterna att de vill se Macron ha en viktig post i fransk politik (46 procent mot 50 procent Källa: Le Figaro magazine). Och trots att vi nog var många som trodde att Manuel Valls (Hollandes tidigare premiärminister) skulle bli en given kandidat för vänstern är det inte längre lika säkert. Flera av de andra kandidaterna gjorde mycket bra ifrån sig i den första debatten och agendan har delvis vridits ur Valls händer.

Efter en första omgång tror många att de blir Fillon och le Pen som går vidare till nästa, men osvuret är bäst. En svag kandidat på vänstersidan (likt 2002 då Lionel Jospin förlorade i första omgången) kan bädda för helt nya valmöjligheter. Macron mot Fillon? Svårförutsägbart. Macron mot le Pen? Macron vinner stort.

*

Här kan lyssna på IngMarie Froman som pedagogiskt diskuterar primärvalsdebatterna i P1-morgon.

Populismen: om varför den hotar demokratin

Jag har tillbringat lite tid i helgerna med att läsa Jan-Werner Müllers bok ”Vad är populism?” som kom i svensk översättning från tyskan* förra året. (Tack vare den omistliga bokhandeln Aniara på Linnégatan i Göteborg kan man fortfarande leta intressanta fackböcker genom att hålla i dem, bläddra i dem och känna på dem.) Müller är en tysk-amerikansk statsvetare vars bakgrund är den politiska filosofin och inte – som oftast när det gäller dessa ämnen – politiskt beteende eller väljarforskning. Därför är hans bok också både mer intressant och lite mer provocerande än övrigt i ämnet som jag läst det senaste året.

Müller utgår från ett demokratiteoretiskt perspektiv och lyfter specifikt fram populismens anti-pluralism som dess avgörande hot mot den europeiska demokrati vi känner idag. Han är också tydlig med att det inte finns plats för någon ”god populism” vilket gör åtminstone mig glad. Avgörande, menar han, är att skilja människors rimliga missnöje (som är av demokratiskt godo) och den populistiska mobilisering som detta missnöje idag används till (som är av demokratiskt ondo). Müller tillbakavisar tanken på att populism är en politisk ideologi eller bärs fram av en enhetlig grupp väljare. Tvärtom är populismens grundprincip en anti-pluralism och det är därmed inte demokratin som idé de utmanar utan tanken på representation. Populismen anser den egna rörelsen vara den exklusiva representationen av ”folket” och accepterar inte vad demokratin ser som en legitim opposition. Därmed avskyr populismen också medier, medier representerar mångfald, opposition och kritisk granskning av samhällets institutioner. Müller pekar här på att populismen när den får makt omedelbart försöker tysta all opposition.

Populismen när föreställningen att folket skall ta ”sin stat” i besittning, och att ”folkets vilja” har en moralisk överhöghet över alla andra värden. Striden mellan populister och rörelser inom demokratin som istället bejakar tanken på representation av minoriteter, mångfald och opposition är således en moralisk strid, om vi skall tro Müller.

Müller påpekar att det alltid är tillfälligheter som avgör vem som tillhör folket och inte, en fråga som är central för demokratins utveckling. Alla vet att det är en frukt av tillfälligheter vem som hamnat på vilken sida nationsgränsen både i Norden och Europa som helhet. Demokratisk inkludering kan inte avgöras med demokratiska verktyg – inkludering är en fortgående process. Men då gäller det att de demokratiska liberala krafterna argumenterar för inkludering utifrån moraliska principer som rättvisa och anständighet, inte pass, språk eller hudfärg. Folket i den representativa demokratin skapas helt enkelt i en konstruktiv process. För populisten är detta ett otänkbart förhållningssätt. Och det är där, menar Müller, som den avgörande skillnaden i demokratiuppfattning syns mellan populisten och icke-populisten: Ett polyfont folk kan representeras i sin mångfald och kan leva med olika uppfattningar även om centrala livsvillkor – för populisten är ”vi:et” monolitiskt, moraliskt oantastligt och har en legitim rätt till makt.

Müller har skrivit en essä som behandlar populism utifrån ett europeiskt idéhistoriskt och filosofiskt perspektiv, ett perspektiv som jag tycker lyst med sin frånvaro i den svenska debatten. Jag håller inte med om logiken i alla Müllers slutsatser, en del antaganden finner jag förhastade och stoffet är inte nytt men syntesen och diskussionen var, efter en viss första skepsis, uppfriskande läsning.

*Jag läser inte själv tyska men jag tror att för den statsvetenskapligt orienterade person som gör det är boken mer lättillgänglig på originalspråket än i översättning.

Gott Nytt År 2017 – och en spaning tio år framåt

Nyår är för mig en lite vemodig och kontemplativ helg. Årets slut ger anledning att samla sina tankar inför framtiden, och att reflektera över inte bara året utan livet såsom det förflutit hittills. Att göra bokslut är inte enkelt, men på den stora scenen har kriget i Syrien, valet i USA, folkomröstningen om Storbritanniens utträde ur EU samt den alltmer auktoritära utvecklingen i Turkiet, Polen och Ungern präglat året. Inga glada nyheter i något av fallen. Vi har också förlorat såväl Leonard Cohen som David Bowie detta år – en liten tröst är att deras musikaliska och poetiska arv lever kvar.

Inför 2017 hoppas jag framför allt att kriget i Syrien skall få ett slut, att dödandet skall upphöra och någon form av förhandlingar om framtiden kunna påbörjas. Kanske är det min mest intensiva förhoppning inför det kommande året – så mycket annat i världen är beroende av utvecklingen i Syrien.

Idag publicerar Göteborgs-Posten en artikel där jag tittar framåt – och bakåt – ett decennium. Förra gången jag skrev (2006) hävdade jag att individualismen skulle ta många steg framåt men samtidigt också fragmentisera delar av offentligheten. När jag tittar tillbaka var det oväntat många ting som stämde rätt bra, kanske därför att framtidsspaningar alltid innehåller ett visst mått av samtidsanalys. Vi tar trender vi ser och drar ut konsekvenserna av dem.

I dagens artikel pekar jag på fortsättningen – den politiska makten om tio år är mindre viktig än idag för hur vi lever våra liv, pluralismen inom kultur och traditioner blir en självklarhet, nya partier bildas och familjens roll blir allt mer central som samhällsaktör. Arbetsmarknaden förändras kraftigt och betalt och obetalt arbete glider samman. Och kommunikationsteknologin blir så självklar att vi inte ens talar om den längre.

Artikeln kan du läsa här.

Vi kan nog behöva en och annan livboj i mörkret inför nästa år – alla läsare önskas härmed ett verkligt Gott Nytt År 2017!

img_0268(Bild från Malens strand nyårsaftonen 2016)

En bref: Trafikpolitik och jämställdhet är en vinnande kombination

Bilen ger frihet, särskilt för den som bor på landsbygden, men i dag tror jag att trafikpolitiken mer och mer håller på att få en jämställd prägel – något som inte uppskattas av alla. Hånet mot den s k feministiska snöröjningen var ganska omfattande, trots att principen egentligen bara är enkel logik: röj först för fotgängare, barnvagnar och cyklister så att de inte behöver gå i gatan och riskera livet.

Så skrev jag söndagen den 11 december i Borås Tidning i min krönika på ledarsidan. Trafikpolitik är ett brett fält som ofta uppfattas i ett perspektiv av tekniskt eller ekonomiskt värde. Trafikpolitik idag är istället ett politikområde som berör nästan alla medborgare – infrastruktur och resande är helt centralt i ett modernt samhälle. I städerna talar vi om trängsel och kollektivtrafik, på landsbygden om avstånd och kvalitet på vägnätet. Men ändå är det litet svårt att skapa verklig politisk dynamik kring detta avgörande område.

Är det på väg att förändras? Får vi en mer jämställd och brett förankrad trafikpolitisk diskussion under de kommande åren? Jag hoppas det – det vore en hjälp också för andra politikområden som klimat, byggande, familj och kultur.

En bref: Vad betyder det att lyssna på människors oro?

Att många väljare upplever arbetslöshet eller rationalisering och teknisk utveckling som ett hot innebär inte att påståendena om dem är sanna. Men just så dras slutsatserna allt oftare i politiska debatter. Mantrat ”att ta människors oro på allvar” betyder då antingen ingenting alls eller uttrycker en välvillig von-oben-attityd från någon moraliskt upphöjd piedestal. En annan möjlighet är att den som säger så döljer sin egen politiska position bakom andra människors oro – den förmenta omsorgen om andra är egentligen bara ett argument för en annan politik än den som nu förs.

Så skrev jag i en krönika i söndagens Borås Tidning under rubriken ”Överallt tycks begreppet ‘sanning’ vara ifrågasatt”. Alltför ofta slirar olika aktörer i debatten på sanningen, antingen för att det passar deras intressen eller för att de inte tycker att sanning är särskilt viktigt. Men när vi tar ställning till politiska förslag är det värdekonflikterna som borde stå i centrum, inte sanningsbegreppet. Vi kan aldrig dra politiska slutsatser av en empirisk verklighet – om våldet mot kvinnor minskar så är det inget argument vare sig för eller emot resurser mot våld mot kvinnor. Däremot är det helt oundgängligt att veta om våldet minskar eller ökar för att kunna använda resurserna rätt – men det är en annan sak. Politiska värdekonflikter är normala i en demokrati, det är de som är demokratins själva kärna. Oro är ingen grund för att fatta politiska beslut, det är däremot en prövning av de politiska förslag som finns tillgängliga för att möta den oron.

När vi gör våra politiska val på grundval av framförda falska budskap och myter som vi visserligen själva omhuldar men som inte står sig vid en närmare granskning utsätter vi oss själva för en maktutövning vars politiska värden vi aldrig prövat eller ser konsekvensen av.

En bref: Religionens plats i samhället är kontroversiell, inte individens val

Striden om religionsfriheten står inte kring individens val; den svenska individualistiska traditionen är här bestämmande. Nej, den centrala konflikten i svensk debatt om religionsfrihet rör religionens plats i samhällslivet som helhet. Och de återkommande påståendena om att vi lever i ett så kallat sekulärt samhälle är ett uttryck för just denna konflikt, oavsett att detta påstående är falskt.

Så skriver jag i en debattartikel i tidningen Dagen fredagen den 4 november 2016. Min poäng i den här artikeln är att i diskussioner kring religionsfriheten framförs påtagligt ofta argument och ståndpunkter som implicit bygger på att det är individens rättighet att ”välja” religion som måste försvaras. Mina resultat i den delstudie jag gjort (som redovisats i Nordic Journal of Religion and Society) visar istället att stödet för den enskildes rättigheter härvidlag är kompakt. Däremot är oenigheten stor kring hur religion skall/får/kan/bör ta sig uttryck i vår gemensamma offentlighet. Och jag menar att det är kring den frågan vi borde föra sakliga och djupare diskussioner medan vi kan lämna frågan om individens rätt – inte för att den är mindre viktig utan för att kring den är vi eniga, troende och icke-troende och alla däremellan.

Nu kan ju någon invända att debatter inte är till för att lösa samhälleliga konflikter utan för att mejsla ut positioner i relation till andra aktörer, eller att min idé om upplysta samtal är världsfrånvänd. Må så vara. Min uppfattning är att en demokrati mår bar av debatt, konflikt och diskussion där aktörerna visar varandra respekt som motståndare men inte blir fiender. På samma sätt tror jag att debatter som bara bidrar till att stärka den egna självkänslan och befästa den egna positioner som moraliskt högstående är demokratiskt meningslösa. Därför tycker jag att vi istället skall diskutera gränsdragningar och tolerans kring religionens samhälleliga uttryck – där råder nämligen oenighet och därmed finns potential för utveckling.

Här kan du ladda ned den vetenskapliga artikeln i NJRS: Religious liberty in Democracy. (Fritt inom universitetsbiblioteken)

Artikeln använder sig av resultat från ett forskningsprogram – Religion, kultur och hälsa – som jag lett tillsammans med två kolleger (Ola Sigurdon, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap och Yvonne Leffler, professor i litteraturvetenskap) med stöd från Stena-stiftelsen och Göteborg universitet.

Lite mer om GAL-TAN: När det individuella valet blir politik trängs fördelningsfrågorna bort

Plötsligt talas det i den allmänna debatten om statsvetenskapens verktyg och begrepp, en mängd ledarskribenter, debattörer och politiska journalister talar nu om ”den nya GAL-TAN-skalan”. (Grön, alternativ, libertär GAL vs Tradition, auktoritär, nation TAN).

Det kan vara på sin plats med några kommentarer kring denna hajp.

För det första GAL-TAN-skalan är inget nytt påfund, den fick sitt genombrott runt millennieskiftet när diskussionen kring attityder till europeisk integration skulle förklaras. Vanligast är att hänvisa till den vetenskapliga artikeln ”Does left/right structure party positions on european integration” av Lisbet Hooghe, Gary Marks och Carole Wilson vilken publicerades 2002. Dessutom bör man tillägga att utmanare till vänster-högerskalan har varit utmejslade och diskuterade sedan 1970-talet, för det är då som nya frågor och vad som då kallades ”new politics” verkligen bryter fram. Här blev boken ”Germany transformed” av Kendall Baker, Russel Dalton och Kai Hildebrand från 1981 att bli banbrytande. Ett namn som ofta nämns är Ronald Inglehart som 1971 i ”The silent revolution” skrev om hur medborgarnas uppfattningar förändrats till att vara mer post-materiella, alltså rörde t ex miljö, ekologi och livsstil.

För det andra är GAL-TAN skalan inget verktyg för att ”mäta” medborgarnas uppfattningar, det är ett instrument för att förklara och förstå partiers agerande i partisystemet. Det är alltså partiernas positioner i förhållande till varandra som är det relevanta i den ursprungliga skalan, och syftet var att komplettera den traditionella vänster-höger-skalan som tänktes strukturera nationell politik med ett verktyg för att bättre förstå hur partier förhåller sig till den europeiska integrationen. Med hjälp av båda dessa skalor framträder ett mer intrikat mönster på den europeiska nivån och det blir blir möjligt att jämföra, förklara och kanske också förutse hur partierna på den europeiska nivån (Europaparlamentet men också i frågor om europeisk integration) agerar.

För det tredje måste en statsvetare här vara lite nördig och kräva insikt i att kunna skilja en politisk skiljelinje från en politisk dimension. GAL-TAN-skalan, och ”New politics” och post-materialism, har länge funnits som en politisk dimension bland medborgarna. Men för en statsvetare inträder den intressanta fasen i det ögonblick en dimension övergår i en skiljelinje – för då börjar partierna att förhålla sig till den både i sin politik och i själva partisystemet. En skiljelinje kräver mer än en åsiktsdimension, för att vi skall kunna tala om en skiljelinje krävs att det finns en tydlig konflikt kring resurser, att grupper identifierar sig med båda sidor i denna konflikt samt att det finns mobilisering/organisationer (partier) som driver denna konflikt gentemot det demokratiska systemet. Och så är det i Sverige idag.

För det fjärde, och avgörande för politiken, är att den s k GAL-TAN-skiljelinjen politiserar värderingar och val som görs av individen på ett nytt sätt. Politiken har alltid påverkar våra liv, och de val vi gjort har också varit politiska. Politik är något vi har kring oss hela tiden. Men med GAL-TAN-skalan blir individens val av livsstil partipolitik i högre grad än tidigare – vem vi lever med, vad vi äter, hur vi reser och var vi arbetar blir föremål för partipolitiska förslag och diskussioner i avsevärt större utsträckning än tidigare. Och detta fokus på individen tränger bort, eller fördunklar, fördelningsfrågor på kollektiv grund – ojämlikhet, ekonomi, bostad och arbetsmarknad blir en fråga om individens val och förutsättningar. Ett demokratiskt problem med det är att de flesta av våra demokratiska institutioner och myndigheter är uppbyggda för att lösa kollektiva (generella) problem. Den nya politiska kartan matchar inte riktigt de institutioner vi byggt upp för att lösa samhällsproblemen.

Om det sistnämnda pratade jag med tidningen ETC, kan läsas här.