Publiceringsfrågan: Medierna borde snarare var mer återhållsamma

Det pågår återigen en metadebatt i mediesverige – denna gång om huruvida dagstidningar och public service i sin rapportering om brott skall ange de misstänkta eller åtalade gärningspersoners s k etnicitet.

Om vi för ett ögonblick bortser från de pressetiska reglerna, som är glasklara i sitt fokus på relevans och sanning, så menar jag att en förändrad policy avseende publicering vore helt felaktigt.

För det första är begreppet etnicitet i sig ett problem, och för det andra är den logik som implicit finns i kraven på ökad publicering i grund och botten en rasistisk logik.

Begreppet etnicitet har jag fört en fruktlös kamp mot i ett par decennier. Senast har jag i min bok ”Sverige åt svenskarna” (2014) utvecklat varför jag menar att ett så luddigt begrepp borde utrangeras åtminstone ur vetenskaplig vokabulär. Kort uttryckt är det i allmänhet den som inte är som ”vi” som har en etnicitet (särskiljandet mellan vi och dom är själva syftet) och denna etnicitet kan fogas samman lite som man vill av födelseland, hudfärg, religion och/eller språk. Begreppet fördunklar istället för upplyser, det gör beskrivningar mindre exakta och det är alltför subjektivt för att fylla någon förklarande roll.

I de debatter kring publiceringsfrågan som jag följt har jag bl a hört sägas att det kan vara av vikt att veta om en flicka som ramlat från en balkong är ”kurd” eller ”svensk” (och här handlar det alltså också om olyckor!) samt om det är en ”rumän” eller en ”svensk” som knivhugger en tiggare. Först och främst är det väldigt oklart på vilket vis man inte kan vara kurd och svensk, rumän och svensk, precis som man kan vara jude och svensk, muslim och svensk eller grek och svensk. Om vi talar om medborgarskap så är det sällan alldeles klart vid tidpunkten för de första publiceringarna, och talar vi om födelseland är det samma sak. Vem är svensk – om vi inte helt enkelt tänker medborgarskap? Men det är inte alls det som de publiceringshungriga menar.

Tanken med att medierna – godtyckligt måste det bli – bör använda beteckningar som kurd eller rumän om misstänkta gärningsmän är att dessa beteckningar säger någon viktigt om det brott som ännu inte är utrett. Om en kurd eller en rumän har begått ett visst brott så innebär det, enligt dessa debattörer, med till visshet gränsande sannolikhet, att brottet också kan förklaras med de egenskaper som hen anses ha som tillhörig till ett visst kollektiv. Om någon som är ”svensk” begår ett brott tycks det dock bero på individen medan om en ”kurd” eller ”rumän” begår brott så beror det på tillhörigheten till ett kollektiv med vissa egenskaper. Dessa egenskaper räcker för att förklara den individuella handlingen. En kurdisk flicka som faller från en balkong är således alltid ett s k hedersmord och en rumän som knivhugger en tiggare är detsamma som ett internt bråk mellan fattiga. (Och lägg märke till att vi här i allmänhet talar om misstänkta personer, dessa skall i vårt land alltid betraktas som oskyldiga tills de är dömda.) Tanken att t ex den ”kurdiska” flickan är född och uppvuxen i Sverige och blir mördad av en fästman av svartsjuka eller t ex att ”rumänen” som knivhugger en uteliggare är en rumänsk diplomat som fått ett spel efter en fest är tydligen omöjlig.

Det finns ett begrepp för den logik som ligger bakom de publiceringshungrigas argument, det begreppet är rasism.

Rasism är en föreställning vars grundidé är att ta fasta på mer eller mindre synliga egenskaper som kan tillskrivas en grupp (s k ras), överföra dem på en individ som tillhör gruppen och enbart på denna grund behandla denna individ som underställd (eller överordnad) en själv. I det här fallet använder sig de publiceringshungriga också av den s k attributionsteorin – när någon som inte är ”vi” gör något dumt kan det förklaras av en kollektiv egenskap (hen är muslim), när någon som är ”vi” gör samma sak är förklaringen individuell (hen var full).

Låt oss hålla oss till de pressetiska reglerna men snarare försöka skydda både gärningspersoners och offers personliga integritet i än högre utsträckning än nu.

Varför så farligt med särlösningar?

Under 1970-talets kvinnorörelse, som faktiskt kom igång först mot slutet av decenniet och mötte hårt motstånd, diskuterades ofta frågan om kvinnors särart i relation till behovet av generella lösningar som skulle gynna kvinnor. Då rörde det sig ofta om huruvida hänsynstagande till kvinnors särskilda behov var progressivt eller ej. Var det något värt med allt kvinnoarbete genom seklen eller borde virkade grytlappar och buljongben förvisas till historiens skräpkammare? På den tiden var också unisexmode vanligt förekommande och långt in på 80-talet var skillnaden mellan barnkläder avsedda för flickor respektive pojkar mycket små, eller obefintliga. Själv bar jag förstås snickarbyxor, träskor, (kunde haft murarskjorta) och snusnäsduk (blå) och mina, manliga vänner hade gärna långt lockigt hår och liknande klädsel. För mig framstod då tankarna på ”särlösningar” för kvinnor som märkliga. Samtidigt fanns de där som orubbliga institutioner utan att jag märkte dem. Idag tycks dock alla särlösningar provocerande.

När jag var med min moster på Valhalla badade vi självklart bastu med bara kvinnor, min mormors syjunta bestod förstås bara av kvinnor och blotta tanken på att karlarna skulle utfodra hönorna var skrattretande. Att politiska partier hade kvinnoförbund med egna möten, att frikyrkoförsamlingens äldste bestod av bara män eller att min mosters alla vänner på sjuksköterskehemmet var kvinnor var självklart. Såhär är det inte längre. Ganska många av särlösningarna har skrotats och ersatts med lösningar baserade på individuella preferenser och/eller andra egenskaper.

Samtidigt tror jag att vårt samhälle fortfarande behöver särlösningar, inte bara avseende kön utan också ibland kanske ålder, sexualitet eller fysisk förmåga. Vi uppnår inte jämlikhet genom att behandla alla lika utan genom att bemöta alla på samma inkluderande sätt. Själv tränar jag på ett gym som har en avdelning för kvinnor, jag skulle aldrig börjat utan den möjligheten. Visst kan man säga att då kunde jag väl låta bli – absolut, det finns andra lösningar. Men för mig personligen blir det en möjlighet till inkludering i en gemenskap som jag annars stått utanför, en gemenskap som innefattar både män och kvinnor. Nu kan jag diskutera styrketräning med alla som sysslar med det själva.

Flickor och pojkar utvecklas i lite olika takt, det finns tillfällen när det skulle vara bra att dela på dem i skola och fritidsverksamhet. Män och kvinnor har till viss del olika erfarenheter just på grund av sin könsidentitet, ibland kan det vara skönt att dryfta det man har gemensamt och slippa förklara allting för den som inte vet. För den äldre kvinnan kan det vara skönt att få lära sig hantera datorn med andra äldre damer som har liknande referensramar. Ibland. I det gamla samhället fanns de här särlösningarna ändå, alldeles för många, men idag har vi nästan helt utplånat dem. Det kanske gick lite för långt för att jämställdheten skulle tjäna på det?

Att vi har idrottslag för kvinnor och män, att män och kvinnor tävlar för sig i friidrott eller att det finns olika platser att lyfta vikter på för män och kvinnor är bra. Det viktiga är att värdera dem lika. På samma sätt tycker jag att några egna badtider för kvinnor är bra. Vi kan inte låtsas att hela världen är jämställd när den inte är det – könsmaktsordningen finns där och den värderar kvinnligt och manligt olika, och den skapar kvinnors underordning i vissa situationer. Så länge det är på det sättet så förbehåller jag mig rätten att basta med bara kvinnor, träna med bara kvinnor, ibland få diskutera litteratur med bara kvinnor och kanske också få simma med bara kvinnor.

Jag har väldigt svårt att förstå varför behovet av tillfälliga särlösningar förnekas.

Gör kollektivtrafiken reklamfri

Sverigedemokraternas politiska reklam i Stockholms tunnelbana har blivit en riksangelägenhet. Jag har länge tyckte att kollektivtrafiken är en märklig annonsplats. Att bussar, spårvagnar, tunnelbanetåg, pendeltåg och färdtjänst som är gemensamt finansierade och drivna skall vara en tummelplats för reklam för underkläder, resor eller politiska partier har alltid tyckts mig vara en paradox. Jag tror inte att någon tycker att skolor, vårdinrättningar, försäkringskassa eller militära förläggningar är lämpliga platser för annonser för allt från kläder till bilar, eller för den delen politiska budskap. Jag har inget principiellt emot reklam, den är oundgänglig i en marknadsekonomi, men ingen skada är skedd om den inte finns precis överallt. Varför skall då kollektivtrafiken ställa upp som annonspelare? Bör inte den gemensamma infrastruktur som kollektivtrafiken är, helt enkelt vara fridlyst från den reklam som genomsyrar hela vår tillvaro i övrigt?

Enkelt uttryckt, tillåt samhällsinformation från arbetsförmedling eller försäkringskassa i kollektiva transportmedel men inte reklam för konsumtion eller politiska åsikter. För den som t ex behöver resa fram och tillbaka till jobbet, förskolan eller gamla föräldrar är kollektivtrafiken en gemensam nyttighet som borde befrias från en konsumtionsmoral som impregnerar det offentliga rummet i övrigt.

Idealism, moralism och högstämda ideal – hur användbara är de i politiken?

Kommer framtiden att teckna bilden av ett 2010-tal fyllt av verklighetsfrämmande idealism? En tid präglad av moralism och högstämda ideal, en epok som liknar den som inträffade för hundra år sedan? Eller är jag och många andra ute och cyklar i vår verklighetsbild? Svaret på frågan är viktigt, om jag har rätt riskerar den materiella verkligheten att kullkasta och massakrera de värden vi verkligen gemensamt värnar.

Låt mig ge några exempel så får läsaren döma själv. Frågor som rör valfrihet är inte nya i den svenska politiken, valfrihet som politiskt slagord har präglat politiken i vårt land åtminstone sedan slutet på1980-talet. Men då handlade det mestades om bättre resurser, mer vård för pengarna, bättre fördelning och liknande kvalitetshöjande perspektiv. Men i debatten under senare år har valfrihet blivit ett begrepp med idealistisk inramning – alla måste få välja eftersom det är så människan blir till. Existentialismens credo om valets nödvändighet (men där är det ett öde, ett tvång) omgjort till glad-politik.

Det fria skolvalet har ett värde i sig, enligt många debattörer. Det spelar ingen roll om olika rapporter kan visa att detta skolval är en del av problemet med svensk skola eftersom den pedagogiska infrastrukturen kring skolan, segregation och socioekonomiska klyftor i vårt land samverkar negativt med det fria skolvalet. Sverige är ju unikt i avseende skolvalet så det är väl inget konstigt om vi också ser andra avarter än andra länder. Jag drar inte slutsatsen att det fria skolvalet skall bort, men tabuföreställningen kring ett politiskt verktyg är hämmande för diskussionen. Om nu det fria skolvalet är ett problem så låt oss diskutera det utan affekt, finns det kanske sätt att bibehålla det som är bra samtidigt som vi minimerar de negativa effekterna.

Samma sak gäller valet av vårdgivare inom såväl primärvård som äldrevård. Själva tanken på att de äldre skall välja vilket företag (eller kommunen) som skall hjälpa dem, eller att jag kan byta vårdcentral om jag inte gillar doktorn, blir så stark att frågan om lika villkor för alla inom vården blir sekundär. Min erfarenhet (anekdotiskt) är att människor vill välja vad som skall göras hemma, inte vilket företags logga som står på tröjan, och på samma sätt vill man kunna möta en och samma trevliga doktor gång efter gång. Om det är landstinget/kommunen eller något privat företag struntar de jag pratat med i. Jag drar inte slutsatsen att det fria vårdvalet skall bort, men jag tycker vi borde kunna prata om vad det är medborgarna egentligen värdesätter, och försöka möta de behoven snarare än att binda sig vid vissa medel.

Frågan om jämställdhet mellan män och kvinnor har omvandlats till en idealistisk diskussion om minoriteters rättigheter och om likabehandling. Att kvotera kvinnor till bolagsstyrelser eller män till utbildningar med extrem mansdominans ifrågasätts eftersom den s k meritokratin anses åsidosättas. Men det faktum att flickor och kvinnor får sämre träningstider, lägre ersättningar, sämre förutsättningar utan någon som helst annan förklaring än att de fötts som kvinnor försvinner bort i debatten. Är det helt OK med en marknadsekonomi som styrs av manliga bolagstyrelser när hela marknaden består av både män och kvinnor? Är det helt OK att alla veterinärer är kvinnor och dataspelssutvecklare som är män? Jag drar inte slutsatsen att kvotering är rätt väg, men återigen, det tycks vara tabu att diskutera ett problem om man inte samtidigt löser upp alla samhälleliga maktordningar på en gång.

På område efter område är det ett slags idealism som genomsyrar debatten. Jag upplever att problemet beskrivs från ”fel håll”, istället för att börja i verkligheten är det principer och ideal som slåss. Och som läsaren förstår så efterfrågar jag pragmatism och en vilja att lösa problem, inte mer moralism och idealism i diskussionen. Självklart är frågan om vad som är ett problem en ideologisk fråga, vi talar ibland om ”problemformuleringsprivilegiet”, och där tycker jag att såväl partier som marknadsaktörer har tagit sig det privilegiet på just ideologiska och moralistiska grunder.

Där jag befinner mig just nu är frågan om att få behålla en skola överhuvudtaget, att ha tillgång till ambulans, räddningstjänst och läkemedel och att skapa förutsättningar för utbildade kvinnor att försörja sig politiskt avgörande. Framlidne statsvetarprofessorn Jörgen Westerståhl lär ha sagt att man alltid skall lösa de små (i meningen praktiska) problemen först. Det var en klok strategi.

En bref: Demokrati kan inte skapa likhet

Demokrati är inte att jag får som jag vill. Inte heller är demokratin till för att just jag skall må bra och få leva ostörd. Representativ demokrati är i stället bra på kollektiva fördelningsfrågor. Konflikter inom det socioekonomiska området kan lösas genom kompromisser eller kohandel. En skatt kan höjas eller sänkas, bostäder kan hyras eller ägas och arbetslösheten kan mötas med yrkesutbildning eller sänkt arbetsgivaravgift. Men ursprung, religion eller kön är inget vi kan kompromissa om. Samhällsvetenskapen har länge vetat att hanteringen av värdekonflikter kring tradition och kultur tillhör demokratins tillkortakommanden. Ändå ser vi i dag allt större förväntningar på att demokratiska mekanismer skall lösa problem inom dessa sfärer. Många kräver av demokratin något den inte kan ge: homogenitet.

Idag skriver jag en krönika på GPs ledarsida där jag pekar på demokratins tillkortakommanden avseende icke-förhandlingsbara värden. trots att denna veka punkt hos det styrelseskick som vi i vårt land valt och försvarar är välkänd ökar ändå förväntningarna på att demokratin skall kunna lösa värdekonflikter kring tradition och kultur. Jag vill mana till eftertanke och kreativitet i förmågan att försvara demokratin mot dess fiender, fiender som finns även i alltför högt ställda förväntningar. Partier och rörelser mobiliserar idag i Europa kring nation, kultur och tradition på ett sätt som urholkar demokratins handlingsförmåga och därmed på sikt förtroendet för styrelseskicket.

Lästips kan vara Karl Popper ”Det öppna samhället och dess fiender” som är under nyutgivning.

Det är inte Grekland som har problem utan Europa

Grekland. Kanske den största av alla de europeiska kriser vi haft sedan utvidgningen av EU. Ändå tycker, jag som inte är ekonom, att svenska medier varit väldigt svaga i analyser av det som händer i Europa just nu. I min värld håller den gemensamma valutan på att haverera, och det politiska projekt som EMU alltid varit kommer upp till ytan Nationalismen visar sig (igen) vara en politisk kraft att räkna med. Men det mesta jag läst handlar om ”hårda” eller ”ännu hårdare” villkor för Grekland eller ytliga analyser av den grekiska statsapparaten. Den enda text jag läst som verkligen fördjupat förståelsen för händelseutvecklingen var Jonas Vlachos text i DN för några dagar sedan. Rekommenderas.

Vad som kommer bort i diskussionen om Grekland är det som Per Wirtén idag tar upp i sin artikel i Aftonbladet och som legat och skavt hos mig länge nu – nämligen att Grekland inte är det stora förloraren utan det europeiska projektet. För mig, som tror på Europa som gemenskap, är enskilda länders agerande under Greklandskrisen djupt oroande. Tysklands agerande, med förslag om tillfällig uteslutning av Grekland, riskerar hela den europeiska integrationen genom att antyda att medlemskapet inte är absolut för alla. Finlands agerande, med krav på hårdare åtstramningspolitik andas översitteri och försvårar konstruktiva lösningar. I en intervju talar den f d grekiske finansministern om enskilda individers ovilja och menar att förhandlingarna bara var ett spel för gallerierna. Antingen är det en dålig intervju eller så är finansministern en dålig strateg ty maktanalysen är helt bortblåst. Han borde förstått att manöverutrymmet för Grekland var närmast noll eftersom hela gemenskapen stod på spel.

Grekland skulle kunna vara ett lackmustest på den solidaritet som den europeiska gemenskapen var tänkt att utveckla. Tyvärr visar sig denna solidaritet endast existera fläckvis, Frankrike har t ex lagt ned stor möda på att hålla Grekland kvar i euron. Istället har nationalismen flödat – grekerna har beskrivits som ett folk av lata och korrupta medborgare som vill leva gott på andras bekostnad, andra länder (inklusive Sverige) har slagit sig på bröstet och talat om de egna ekonomiska problemen. Vid ett flertal tillfällen har sagts att vissa länder vill inte betala för andras problem. Ja, det var fel att ta in Grekland i EMU under de premisser som rådde. Men, jo, vi får stå för konsekvenserna av det beslut som fattats.

Vad vi ser just nu är att den typ av storm som den europeiska gemenskapen – och särskilt euron – skulle hålla stånd mot håller på att riva ned både tak och väggar i det europeiska huset. Nationalismen fick snabbt åter fäste när gemenskapen skulle sättas på prov. Samma sak händer när den gemensamma flyktingpolitiken skall genomföras. Eller då effekterna av den fria rörligheten för människor visar sig. Det är inte Grekland som har de verkliga problemen, det är Europa.

Vad som gått förlorat de senaste åren är framstegstron i det europeiska samarbetet, om vi inte tror att vi klarar motgångar bättre tillsammans då är vi inte heller beredda att tänja på våra egna preferenser för andras skull. Europa är på väg att vagga in sig själv i en falsk självtillräcklighet, lika falsk som den var 1914 eller 1933. ”Peace in our time” som Chamberlain sa 1938 – nej, den freden kan aldrig säkras utan måste vinnas varje dag. Och insatsen heter solidaritet.

Almedalen: några reflektioner

Almedalen är het, 26 grader i skuggan, sannolikt betydligt mer på de kullerstensgator som leder upp och ned från själva parken. Heta är också frågor om kulturarv, rasism, religion och nationalism.Än är veckan inte slut men några reflektioner har jag gjort under de dagar som gått.

1. Idag bevittnade jag själv hur en frågeställare handgripligen försökte tillskansa sig mikrofonen under en frågestund för att i eget majestät kunna hålla en länge utläggning kring hot och terror. Självklart hade personen ingen fråga utan tog bara tillfället i akt att få säga sitt hjärtas mening.

2. Igår var jag på ett seminarium där alla utom en i panelen mer eller mindre unisont dömde ut det arbete de själva stod för inom kulturområdet. Istället skulle ordningar rivas och institutioner upplösas. Jag blir alltid orolig när en elit med en förment välmenande och upplyst ideologi vill stå för revolutionen. Något säger mig att revolter uppifrån sannolikt får dåliga konsekvenser för dem som står längre ned i statushierarkin medan de med socialt och kulturellt kapital lär klara sig bättre i en anarki.(All forskning jag känner till pekar istället på att opartiska institutionella lösningar gynnar framväxten av ett gott samhälle.)

Vi vanliga kulturintresserade fick istället veta vi inte förstår att kulturarvet är ”ett urval” som någon gjort. Som om inte hela politiska mobiliseringen för rösträtt, demokrati, politiskt deltagande och medborgeliga rättigheter handlade om just det – kravet att få vara med och göra det urvalet på alla nivåer.

3. Jag noterade också att inför Sverigedemokraternas tal den 1 juli berättade inledaren (missade tyvärr namnet) att politiken finns för att ”vi skall må bra”. Den meningen har inte lämnat mig någon ro. Politiken som en snuttefilt, en egocentrisk bubbla, ett recept på lugn och ro? En så ytlig och populistisk idé om politiken (som alltså betyder ungefär ”statskonst”) har jag inte hört artikulerad i offentligheten tidigare. Med en sådan syn på politik blir det mesta som inte angår mig helt enkelt onödigt, och allt som stör just mig rakt av fel och orättfärdigt.

***

Debatten lär gå vidare, men efter Almedalen inträder vanligtvis några veckors politisk stiltje. Själv använder jag dessa veckor till att läsa klart Stefan Zweigs ”Världen av igår” (ja, jag vet att Jan Björklund också läser den…) samt fortsätter med Roy Jacobsen ”De osynliga”. Litteratur ger perspektiv. Nya perspektiv.

 

 

 

Stabilitet i flyktingopinionen men rörligt partipolitiskt landskap

I 2014 års SOM-undersökning syns inga som helst tecken på ökat motstånd mot flyktingmottagning i Sverige, trots att världen idag upplever en flyktingsituation som inte haft sitt motstycke sedan andra världskriget har svenskarnas attityder inte hårdnat.

I årets upplaga av SOM-rapporten, Fragment (red: Bergström, Johansson, Oscarsson och Oskarson) från SOM-institutet, Göteborgs universitet skriver jag återigen en kortare text om opinionsbildning och mobilisering avseende migrationspolitiska frågor. (Jag tror det är mitt 23:e SOM-rapportbidrag på detta tema…)

Vad som ofta glöms bort i den polariserade debatten om migrationspolitik är att fortfarande är partisympatisörernas åsikter i dessa frågor åtskilda, det är inte Sverigedemokraternas sympatisörer mot alla övriga. Fortfarande är Miljöpartiets sympatisörer de minst kritiska mot flyktingmottagning (20 procent) och Moderaternas de mest kritiska (50 procent), bortsett från Sverigdemokraternas sympatisörer som är massivt negativa (90 procent). Skillnaderna mellan partisympatisörer är alltså stor även mellan de partier som satt i riksdagen före 2010.

Attityden till flyktingmottagning har också under åren blivit alltmer partipolariserad och är idag lika tydligt knuten till partisympati som traditionella vänster-höger-frågor. Partisympatisörerna har inkluderat migrationspolitiska uppfattningar i sina partipolitiska preferenser, migrationsfrågorna har alltså blivit vad jag i andra sammanhnag kallat en ny politisk dimension.

Denna gång har jag också valt att titta på de politiska skillnader som finns mellan de grupper som är absolut mest kritiska till flyktingmottagning och övriga medborgare. Av de data som jag analyserat framgår tydligt att de allra mest kritiska, liksom Sverigedemokraternas sympatisörer, har en avsevärt mer negativ attityd till invandring och dess konsekvenser i allmänhet. Men de allra mest kritiska har också en mer negativ attityd till andra offentliga åtaganden, t ex är den allra mest kritiska gruppen mer benägen att sänka skatter, minska den offentliga sektorn, lämna EU och har lägre förtroende för politiker än övriga medborgrare. Som jag också visat i tidigare SOM-texter är således motståndet mot flyktingmottagning en pusselbit i en större politisk föreställning, en föreställning som inbegriper både lägre politiskt förtroende och mer misstro mot offentliga institutioner. (En fördjupning kring politiska konsekvenser av skillnader i förtroende finns också i Sören Holmbergs och Bo Rothsteins kapitel i samma bok.)

Sammantaget menar jag att den migrationspolitiska dimensionen är på väg att omskapa det svenska partisystemet som traditionellt sett utgjort en skala mellan en vänster- och en högerpol. Vi har idag ett partisystem där en tredje pol gör sig påtagligt påmind och kanske är vi också på väg att få en skala av partier som grupperar sig mellan auktoritära/traditionella värden å ena sidan och alternativa/liberala värden å den andra. Vårt flerpartisystem är väl rustat för en sådan partikonkurrens, däremot ser jag stora problem med den blockpolitik som under Alliansregeringen förstärkts. Risken är att två krympande block blir allt mindre representativa för den politiska rymd som återfinns i det faktiska partisystemet. Men utvecklingen är ännu i sin linda.

***

Fler analyser finns i originaltexten som du lätt läser (och laddar ner) här.

För den som vill ha fördjupade analyser och teoretiska diskussioner samt en samlad studie över lång tid rekommenderar jag min bok ”Sverige åt svenskarna. Motstånd och mobilisering mot invandrare och invandring i Sverige” (Atlas Akademi) som kom förra året.

För nedladdning finns också alla mina SOM-texter fram t o m 2013 samlade i rapporten ”Svensk migrationspolitisk opinion 1991-2012” på SOM-institutets hemsida. (Sänd ett mejl om rapporten önskas i pappersform, kan dock dröja pga sommartider.)

Förvirring i kritiken mot nationellt kunskapscentrum mot rasism

Uppdraget utgår i stället från behovet av att förvalta och utveckla praktiska erfarenheter från pedagogiskt och socialt arbete i bemötande av rasism och våldsbejakande extremism i samhället, främst i skola och ungdomsmiljöer. Därtill ska vi utveckla utbildningar för personal som har att hantera dessa utmaningar i sin vardag och stötta kommuner, myndigheter och ideella organisationer med sådan kompetens. En omfattande verksamhet av detta slag pågår redan. Universitetet har goda möjligheter att bidra med forskningsgrundad kunskap inom ramen för sådana samarbeten.

Så svarade den arbetsgrupp inom Göteborgs universitet – i vilken jag deltar – med anledning av den debatt om ”rasismforskning” som brutit ut framförallt i Göteborgs-Posten. Kritiken tycks dock bygga en räcka missuppfattningar.

För en månad sedan utsåg rektor Pam Fredman en arbetsgrupp med representanter för fyra olika fakulteter inom Göteborgs universitet med uppdraget att dra upp huvudlinjerna för arbetsformer och organisation för ett ”Nationellt kunskaps- och resurscentrum mot rasism”. Uppdraget, som ännu inte ens definierats i sina detaljer från regeringen, bygger på tanken att det arbete som sedan många år bedrivs i Kungälv (”Toleransprojektet”) samt resurser från Expo skall skapa grund för samverkan också med universitetet kring bemötande av olika former av extremism och radikalisering bland unga.

Såvitt jag vet såddes fröet till uppdraget i den utredning som Bengt Westerberg genomförde 2011-2012 och redovisade i SOU 2012:74 Främlingsfienden inom oss där han särskilt noterade att arbetet i skolor och bland unga mot olika former av extremism och våldsideologier inte tas tillvara och systematiskt utvärderas och överförs mellan aktörer. Uppdraget för arbetsgruppen inskränker sig till att under sensommaren och hösten (när regleringsbrevet kommit) definiera och avgränsa den verksamhet som skall bedrivas som ett samverkansinstitut, klargöra formerna för  goda samverkansformer, inventera aktiviteter inom Göteborgs universitet och nationellt/internationellt av relevans för institutet samt skapa intresse för arbetet genom att anordna seminarier. Arbetsgruppens uppdrag är alltså i första hand organisatoriskt och innehållet utgår från en redan befintlig verksamhet. Således är det kompetens att hantera ett sådant uppdrag som varit central när gruppen utsetts av rektor.

Kritik mot regeringens uppdrag kan naturligtvis formuleras, men i det här fallet har förarbetet faktiskt bedrivits som en kunskapsinventering i bred form genom statens offentliga utredningar, tillsatt av den borgerliga regeringen och genomförd av en f d minister i en borgerlig regering och uppdraget slutförs nu av en ny regering bestående av socialdemokraterna och miljöpartiet. Kritiken bör kanske också invänta det preciserade uppdrag som ännu inte formulerats.

Möjligen blandar debattörerna ihop uppdraget till Göteborgs universitet med det forskningsprogram om rasism som enligt uppgift kommer att utlysas och som skall förvaltas av Vetenskapsrådet.

Här är kritikernas ursprungliga text samt slutreplik.

Andra som skrivit är Alice Teodoresco (ledarsida) och Bo Rothstein (debatt).

Biskopsgården en spegel av Göteborg

Så det är mycket av det som händer i Biskopsgården som egentligen börjar någon annanstans än i Biskopsgården. I stället handlar det om ekonomiska förutsättningar som varit sämre i vissa delar av staden under lång tid, däribland Biskopsgården, en högre grad av ohälsa och bristande förutsättningar för framgång på arbetsmarknaden. Förklaringar finns också i relationer och behov som har sina rötter i helt andra delar av staden, i den del av staden som dansar och ler.

Så skriver jag i dagens krönika på Göteborgs-postens ledarsida. Det är min andra krönika och jag väljer här att försöka vända på de etablerade perspektiven ifråga om Biskopsgården (och för den delen kunde det gälla Bergsjön eller Tynnered). Göteborg är en stad, Biskopsgården är en stadsdel i den staden. Människor som bor där eller arbetar där har relationer och kontakter i många andra delar av staden. Och problem i andra delar av staden speglas i Biskopsgården. Det avgörande bekymret med Biskopsgården (och en del andra stadsdelar) är att resurserna för att utjämna sociala och ekonomiska villkor inte ges. Lika lite som det är offrets fel att det blir utsatt för våld eller förtryck lika lite är det Biskopsgårdens fel att uppväxtvillkor och hälsa är sämre där än i Långedrag.

Den omfattande rapport som Göteborgs stad färdigställde förra året ”Skillnader i livsvillkor och hälsa i Göteborg” levererar en oerhört stor mängd fakta kring villkor i olika delar av staden och är ett första steg mot att utjämna villkoren. Stadsdelsnämnder är det knappast – jag anser att de borde avskaffas omedelbums eftersom de bidrar till att skapa områden som är ”sig selv nok” enkelt uttryckt. Rapporten från Göteborg har inspirerat sjukvårdsministern till en utredning om jämlik hälsa i landet. Bra.