Politik som skådespel undergräver demokratin

Filmen har hur många bottnar som helst för en statsvetare, men jag vill stanna vid ett par ting som Capra får fram. Filmen lyfter fram att politik handlar om makt. I nutida politiska filmer utspelar sig maktkamper oftast mellan likvärdiga aktörer som på samma arena försöker övervinna motståndaren i ett tjuv-och-rackarspel. I Mr Smith i Washington är maktkampen vertikal, och står mellan makt som verktyg för egen vinning och makt som verktyg för det gemensamma bästa.

Så skrev jag på Filminstitutets nätprojekt ”Augmented Society” om filmen ”Mr Smith i Washington” från 1939, en film som alltså kom samma år som Tyskland under Adolf Hitler marscherade in i Polen och inledde en era av repression, folkmord och politisk masspsykos. Politik som vi känner den i dess liberala demokratiska former har inte längre anor än ett sekel. Visserligen hade vi olika former av mer eller mindre demokratiska regimer sedan den franska och amerikanska revolutionen (1789 och 1776) men det är först efter det första världskriget som demokratin i sin verkligt folkliga och individuella form blivit verklighet.

Demokratin har visat sig vara slitstark – anpassning och förändring har varit systemets livsluft. Även idag uppvisar demokratin en mängd variationer och det ligger en fara i att låsa sig fast vid vissa modeller. Det är knappast valsystemet eller utformningen av vissa institutioner som är avgörande utan, menar jag, själva idén om folkviljans förverkligande. Och det är just där filmen Mr Smith i Washington har sin kärna.

I James Stewarts till synes naiva gestalt tar demokratin form som allt från den amerikanska konstitutionen till kärlekens lov i Korintierbrevet. Han tror verkligen på sitt uppdrag och genom det får han också ett moraliskt övertag över sina korrumperande kolleger. Självklart beskriver filmen en saga, men som alla sagor har den en sensmoral som är universell: Demokratin har inget annat skydd än människors tilltro till dess kraft. I den tilltron kommer vi som medborgare att handla och därmed reproducera demokratin dag för dag, i generation efter generation. Det finns inget annat sätt.

Jag ser två hot mot den demokratiska reproduktionen idag – dels de politiska partiernas bristande förankring i de sociala skiljelinjer som växer fram i vårt samhälle, dels synen på politik som ett spel eller en teater.

De politiska partiernas oförmåga att lägga örat till marken (och med det menar jag sannerligen inte opinionsföljande) har jag tillsammans med Ulf Bjereld diskuterat utförligt i vår boktrilogi om den kommunikationella revolutionen, senast tog vi upp saken på DN-debatt den 30 november 2013. Jag skall därför inte orda mer om den saken här.

Politiken som ett skådespel vilket vi kommenterar från en publikposition har varit en återkommande figur i statsvetenskaplig litteratur sedan några år. Ibland talas det om ”publikdemokrati” men också jämförelserna med Tredje Riket har då och då lett fram till kritiska betraktelser kring vårt behov av politiskt skådespel. Jag är väl medveten om att medielandskapet idag i mångt och mycket är den scen på vilken politiken spelar ut sina pjäser. Till viss del är detta oundvikligt – och även något gott – men när själva utförandet av rollen kommer mer i centrum än vilken roll det handlar om hamnar vi alldeles fel.

Partiledare som Alf Svensson, Gudrun Schyman, Ingvar Carlsson eller Gösta Bohman vägrade i stor utsträckning att ta regi av den ansiktslösa publik- och medie-scenen. Den politiska diskurs på elitnivå som växer fram under 10-talet upplever jag som extremt snäv, som politisk teater liknar det snarast marionettdockor på scen. Risken är överhängande att Jefferson Smith med sitt demokratiska patos skulle känna sig lika obekväm i vårt parlament idag som han gjorde i den amerikanska senaten.

Är Quebec Solidaire ett s k dygdeparti? Om en ny partifamilj på en ny kontinent

Begreppet ”virtue parties” eller dygdepartier har jag använt i olika sammanhang under de senaste åren i syfte att peka på en utveckling av nya partier i Europa som inte stämmer in vare sig på vänster-högerskalan eller andra vedertagna dimensioner. Naturligtvis driver dessa partier frågor som återfinns på andra politiska dimensioner, annars skulle de inte röna någon uppmärksamhet. Men kombinationen de för fram tycks mig ny och unik. Dessa partier är liberala i sin grundhållning men starkt upptagna med individuella rättigheter och transnationella frågor. Påtagligt ofta driver de frågor som rör personlig integritet och autonomi, men också frågor som rör kvinnors, minoriteters och migranters rättigheter.

Dygdepartier har också så gott som alltid på sitt program att motarbeta korruption och maktmissbruk, men använder sällan den populistiska anti-elit-retoriken. Två partier i Sverige som ligger nära idealet, det ena mer än det andra är Feministiskt Initiativ och Piratpartiet. Jag har också brukat nämna det franska MoDem som ännu ett exempel (partiet har gått kräftgång i samband med den implosion som franskt partiväsen varit med om efter Hollandes tillträde som president). Även det numera försvunna Ny Alliance i Danmark såg ut att vara början till ett sådant parti.

I samband med valkampanjen inför valet i Quebec den 7 april har jag noterat ännu en kandidat – på den nordamerikanska kontinenten – för att möjligen kvala in i gruppen dygdepartier. Eftersom jag inte haft någon möjlighet att bekanta mig med partiet annat än ganska ytligt via media och partiets egen hemsida vill jag inte vara för säker, men i flera avseenden tycks Quebec Solidaire likna ett s k virtue party.

Partiet driver minoritetsrättigheter, miljöfrågor och frågor som rör mänskliga rättigheter och sociala rättvisefrågor. I den kanadensiska kontexten ses det som ett vänsterparti, men jämfört med den europeiska kontexten tycks Quebec Solidaire snarare likna de gröna partier som numera är en naturlig del av europeisk politik. Men det är inte miljö- eller energifrågor, inte heller klimatfrågan, som är drivande för Quebec Solidaire utan snarare rättighetsaspekterna. Tilltalet är också påtagligt kunskapsorienterat i motsats till intressebaserat. Det slagord som anges på partiets egen sida är ”jag röstar med huvudet” och därmed ett implicit avståndstagande från övriga partiers känslomässiga och/eller intressebaserade utgångspunkter. Och visserligen vill Quebec Solidaire på sikt se en ökad suveränitet för Quebec, men denna skall snarare ses som ett frigörande från själv suveränitetsidéen, alltså en närmast ”transnationell suveränitet.”

Hur det går i valet i Quebec är bäst osagt, men tydligt är att Quebec Solidaire just nu gör en bra valkampanj. Huruvida det också är ett parti som kan betraktas som ett s k dygdeparti får kommande analyser utvisa.

*

Läs gärna också ”Sailing along new cleavages” om det svenska Piratpartiet och förra EU-valet.

Ny vallag i Kanada underminerar demokratin?

I Kanada har premiärminister Stephen Harper lanserat en reform av vallagen, den s k Fair elections act, vilket väckt oerhört starkt motstånd. I ett öppet brev har 160 universitetslärare/forskare (mest statsvetare) protesterat mot lagförslaget som de anser underminerar den kanadensiska demokratin.

Valdeltagandet i Kanada har framförallt sedan 1980-talet sjunkit rejält, i senaste valet var andelen röstande 61 procent och det var det tredje lägsta någonsin i Kanada. Förändringarna i vallagarna syftar till att förbättra demokratin och motverka olika former av valfusk. Såväl de stora tidningarna The Globe and the Mail samt Toronto Star har på ledarplats kraftigt motsatt sig reformerna och menar att dessa enbart handlar om att det konservativa partiet ligger i fejd med Kanadas valmyndighet, Elections Canada.

Lagförslaget innehåller en del förslag som måste anses märkliga även för den som inte är insatt i kanadensisk inrikespolitik: t ex skall alla valfunktionärer utses av det i tidigare val segrande partiet och inte av den federala valmyndigheten. Inte heller kommer de identitetshandlingar som tidigare gällt som bevis på att en medborgare har rösträtt längre att gälla om man inte har ett giltigt ID-kort (något som kritikerna menar exkluderar marginaliserade grupper från sin medborgerliga rätt). Valresultat skall kunna kommuniceras innan vallokalerna stänger i andra delar av landet, hänvisande till yttrandefrihetsprinciper. Rätten att undersöka och fälla till ansvar för brott mot vallagarna tas bort från valmyndigheten och läggs istället på åklagarmyndigheterna i delstaterna. Och dessutom får valmyndigheten inte propagera för att medborgarna skall gå och rösta!

Utan att känna bakgrunden helt och hållet är det svårt att värdera förslaget, men utifrån grundläggande demokratiska principer tycks mig den kanadensiska regeringens förslag leda till en försämrad vakthållning för demokratiska och medborgerliga rättigheter, men också öppna för en partipolitiserad valprocess som inte varit för handen i Kanada tidigare. Kritiker menar att problemet egentligen är lokala myndigheters dåliga register och oförmåga att sköta valadministrationen – där borde Harper satt in åtgärder menar de.

Inte tycks det rimligt att tro att dessa lagar skulle öka valdeltagandet eller förbättra tilltron till de demokratiska institutionerna bland dem som inte röstar av just det skälet.

Här kan man läsa mer.

En bref: Sverige åt svenskarna

När sambandet mellan social klass och partival försvagas blir det också möjligt att mobilisera väljare på andra grunder, till exempel med hjälp av ett motstånd mot just de liberala och toleranta värderingar som numera är dominerande. Grupper av medborgare som inte känner sig hemma vare sig i dessa värden eller i det etablerade partisystemet blir en möjlig bas för nya partier, partier som därmed kanaliserar och samlar uppfattningar som tidigare befunnit sig i den ideologiska marginalen.

Jag skriver idag i Dagens Arena några korta rader kring ett av de övergripande teoretiska perspektiven i min nyutkomna bok ”Sverige åt svenskarna. Motstånd och mobilisering mot invandring och invandrare i Sverige” (Atlas Akademi). Äntligen har jag samlat mig till en genomarbetad och resonerande sammanhängande text kring det forskningsområde som i två decennier följt mig likt en väldresserad hund. Syftet med boken är att beskriva, förklara och förstå hur främlingsfientlighet mobiliseras och mobiliserar liksom de möjliga konsekvenserna av en sådan mobilisering. Argumentationen bygger på en teoretisk demokratimodell som betonar politiska partier, gemensam offentlighet och nationsbyggandets grundläggande skiljelinjer.

För den som vill ha fler ”siffror” går det bra att ta del av mina samlade artiklar kring migrationspolitisk opinion inom ramen för mitt samarbete med SOM-institutet; Svensk migrationspolitisk opinion 1991-2012, Tema-rapport 2013:2.

Duell Löfven-Reinfeldt: En ganska trist match, och dessutom irrelevant.

Två ledare för de två största partierna möts i en studio för att debattera sin politik, syftet är att väljarna skall få klarhet och upplysning om vilka alternativen är inför valen. Men hur givande är dessa tillställningar egentligen?

Dagens match – ja, sportmetaforerna brukar vara legio i dessa sammanhang – karaktäriserades av en part som önskade få konflikt och jabbade så gott han kunde. En annan som kvickt vek undan genom skickligt följsamma manövrar. Väljarna får se en statsminister som inte önskar att det skall synas att det är någon skillnad mellan honom själv och alternativet. Så länge det talas sakfrågor som skola och sysselsättning. Löfven å sin sida vill inget hellre än påvisa konflikten. Men inte för mycket, bara.

Men sedan, då börjar herrarna slåss – om budgetsiffror! Framförallt om socialdemokraternas dito. Och till slut måste domaren (Mats Knutson), trots avsaknad av fluga, döma av just den fasen av matchen. Inte blev väljarna särskilt mycket klokare.

Efter ett mycket kort slut, där båda är eniga om att Ryssland överträder internationell rätt på Krim, tar diskussionen slut.

Den här typen av personfixerade dueller ger väljarna ett dåligt underlag för att bedöma och värdera alternativen i svensk politik. Vad som visas upp är  bara två ledare, två män i medelåldern, som vill leda landet. Och endast de verkligt trogna sympatisörerna kan tycka att någon av de båda gjorde en bra match.

Om man vill värdera alternativen inför valdagen bör man istället a) bedöma vad som hänt under mandatperioden: är man nöjd, har det gått åt rätt håll, har regeringen kommit med reformer som ligger i den egna ideologiska inriktningen? samt b) läsa valmanifesten och bedöma hur partiets sannolika storlek och position efter valet kommer att påverka möjligheten att genomföra förslagen.

Partier håller sina vallöften. Och regeringar skall utvärderas efter sin förmåga att fördela resurser till de områden som man sagt sig vilja prioritera.

Se vidare Elin Naurin om partiernas löfteshållande och Warwick om t ex relationen mellan spenderade resurser och väljarnas önskemål.

Om hur diskursens ordning skapar åsiktskorridorer

Begrepp som ”PK-Sverige” eller ”åsiktskorridor” (sannolikt myntat av min värderade kollega Henrik Oscarsson) har varit ett tema för diskussioner i medie- och forskarsfären de senaste veckorna. Kontentan är snarast frågan om man får säga vad man tycker i det här landet, för att använda ett uttryck som ofta återkommer i de kretsar som inte tycker att man får just det. Ibland varieras uttalandena så att det hela handlar om huruvida man får säga hur det egentligen är.

Vi vet alla att man principiellt får säga vad man tycker, det är inte det frågan handlar om. Istället skulle man bryta ned diskussionen i fyra frågor:

1. Är att bli motsagd detsamma som förbud? 2. Är exkludering ur traditionell media detsamma som exkludering ur debatten? 3. Är det odemokratiskt om någon inte får gehör för sin egen uppfattning? 4. Är det bra för ett demokratiskt samhälle om ”alla” röster hörs i debatten?

För mig framstår ibland debatten som märkligt teorilös och historielös. Den diskursens ordning som Michel Foucault skrev om för snart ett halvt sekel sedan ligger till grund för tusentals studier av maktfördelning och maktutövning. Foucault argumenterade i principiella termer kring hur en diskurs stänger ute och släpper in, hur sanning och lögn bestäms av diskursen och hur denna tar sig materiella uttryck i form av status, resurser och positioner.

Vi har därmed ett utmärkt redskap för maktanalys att använda för att förstå debatten. Jag skulle säga att den diskursiva makten sedan något decennium utmanas på ett nytt sätt genom digitaliseringen och därmed också av att nya grupperingar av medborgare som just kan göra ”sin röst hörd”. En del av dem som nu hörs inser inte att de faktiskt gör det, och en del av dem som hör nya röster inser inte att dessa röster alltid funnits där men varit ohörda.

Men ett offentligt samtal blir inte ett gott samtal bara för att många hörs. Särskilt bland journalister verkar det finnas en övertro på det faktum att ”alla” skall höras – själva poängen med det offentliga samtalet är ju istället att argument (inte åsikter) och uppfattningar (inte tyckanden) skall brytas mot varandra på ett sådant sätt att distinkta alternativ blir synliga och att argumentationens övertygande effekt blottläggs. Även om många hörs i diskussioner numera så är det långtifrån ”alla”. Fortfarande är många röster tysta och andra röster transformeras upp enormt genom sociala mediers och digitaliseringens ekokammare.

Så till frågorna: 1. Nej, det är ingen rättighet att få stå oemotsagd. Hur ofta hör jag inte som svar när någon sagt emot: ”jag får väl tycka vad jag vill”. Visst får du det, men ingen kan hindras från att säga emot. Att inte kunna prestera något intellektuellt hållbart argument för sin ståndpunkt underminerar onekligen ståndpunkten. 2. Nej, traditionell media är bara en väg in i debatten. Medier följer en logik, fattar publicistiska beslut och tar kommersiella hänsyn. Vi bör vara rädda om journalistikens integritet. Den är hotad från värre håll än kommentarsfälten. 3. Nej, demokrati innebär folkstyre, inte allas rätt att bestämma. Som individer måste vi söka stöd och organisera oss för att få gehör. I många fall tar det åratal för att förändra en opinion, i andra fall finns det inga förutsättningar att få gehör för en ny ståndpunkt. Att vara ensam om sin uppfattning är förstås frustrerande, men inte något demokratiskt problem. 4. Ett samhälle där det offentliga samtalet inte förmår att kvalificera, sortera och mejsla ut de relevanta alternativen i debatten är dåligt. Att ”alla” hörs är inte något gott i sig, däremot är det något gott för ett samhälle att centrala konflikter i ett samhälle representeras i de politiska institutionerna.

Maktanalys, maktkritik och identifiering av diskursens ordning är och bör vara en central uppgift för samhällets intellektuella.

*

Mer om det offentliga samtalet har jag skrivit tillsammans med Ulf Bjereld i boken ”Den nödvändiga politiken” (Hjalmarson & Högberg 2011).

Läs också Michel Foucault ”Diskursens ordning” i översättning av Mats Rosengren från 1993.

En bref: Vilka muslimer syns i medierna?

Det bör ligga i den granskande samhällsjournalistikens uppdrag och intresse att på ett nyanserat sätt spegla de stora skillnader som de facto finns mellan olika muslimska individer och grupper i landet. Detta är inte minst viktigt då internationella konflikter, som exempelvis skiljelinjer mellan sunni- och shia-muslimer i Syrien och Irak, även påverkar individer och samfund i Sverige. I stället för en förenklad och stereotyp framställning skulle därigenom olikheter och variationer kunna framträda.

Så skriver idag professorn i religionsvetenskap i Göteborg Göran Larsson på SvD Brännpunkt om en skev mediebild av islam och muslimer i svenskt samhälle. Han påpekar att vissa grupperingar får oförtjänt stort utrymme, att väldigt många som av samhället benämns muslimer inte är religionsutövare alls och att de muslimska organisationerna inte kan liknas vid t ex Svenska Kyrkans organisering eller folkrörelser. De nyanser och konflikter som återfinns inom den muslimska gruppen i befolkningen blir aldrig synliga och förståelsen för hur internationellt och nationellt hänger ihop minskar.

Programmet Medierna i P1 behandlar idag samma problematik.

Följ också Religionsvetenskapliga Kommentarer, en blogg av religionsvetare vid Göteborgs universitet.

Hur helt vanliga människor blir massmördare

Jag blir nog aldrig riktigt densamma efter att ha läst ut ”Gärningsmän. Hur helt vanliga människor blir massmördare” (2007) av professorn i socialpsykologi Harald Welzer. Vissa texter, filmer och pjäser påverkar en människa på ett genomgripande och oåterkalleligt sätt. Den här boken tillhör den gruppen.

Welzer använder sig i huvudsak av rättegångsmaterial avseende polisbataljon 45 som under naziregimen utförde förintelsepolitiken i nuvarande Ukraina. Han beskriver också andra folkmord eller folkmordsliknande händelser: Son My/My Lai, Rwanda och Srbrenica. Texten är så starkt berörande eftersom Welzer torrt och sakligt berättar, analyserar och drar slutsatser och på det sättet både effektivt gestaltar det fruktansvärda och pekar på förklaringar. Han använder även Stanley Milgrams resultat, men på ett sätt som ger Milgrams studier ett annat djup och komplexitet än vad jag tidigare sett.

Welzers grundläggande tes är att när en åtskillnad mellan ”vi” och ”dom” genomförs, mot bakgrund av ett kriterium som skapar tillhörighet för den ena och främlingskap för den andra – så har första steget mot förintelsen tagits. När den subtila normförskjutningen sker kanske vi knappt märker det, vi noterar en ny lag eller förordning, vi ser en praktisk ordning där några behandlas si och andra så. Kanske tillhör det t o m den effektiva statsförvaltningens signum att denna nya verklighet etableras effektivt och smidigt. Welzer skriver att judarnas öde beseglades därmed redan när en tysk förordning år 1933 bestämde vilka kriterier som gällde för en ”arier” och för en ”jude”. (s 229)

När väl denna ordning är införd, accepterad och normen därmed förskjuten blir stegen mot utfrysning och förvisning allt lättare. Ett nödvändigt kriterium för att få vanliga människor, som Welzer uttrycker det, att begå massmord är att dessa mord utförs på en grupp som utdefinierats ur ”vi:et” och för att lösa ett problem som ryms inom normen. Det börjar med att en tysk byter trottoar för att slippa möta en jude och slutar i en förintelseoperation i Babi Jar.

Welzer pekar på hur Milgrams experiment inte bara visat att vem som helst kan fås att ge andra människor dödliga strömstötar genom lydnad, utan också att det behövs ganska lite för att få människor att vägra göra just detta.  ”Lydig är inte någon man är, skriver Welzer, utan något man bestämmer sig för att vara.” (s 106)

När bestämmer sig då en människa för att lyda order och förinta sina medmänniskor? När medmänniskan inte längre är en medmänniska utan istället har flyttats ut ur denna gemenskap, när man delar de överordnades referensramar och uppfattning om ”problemet” som skall lösas, när man är orolig för att lämpa över en svår uppgift på sina kamrater och när man vill ”hjälpa till” så att uppgiften blir så tekniskt och praktiskt genomförbar som möjligt.

Welzer betonar att det inte finns någon given eller naturlig gräns för vad människor kan ta sig till. Vår tillvaro är social, när någon liten koordinat i detta sociala universum förskjuts kan också verkligheten förändras på ett sådant sätt att saker och ting som tedde sig overkliga helt plötsligt är verkliga. Vad kan vi då lära och hur skall vi försöka förhindra framtida folkmord och förintelseprojekt? Autonomi. Människor som är autonoma och alltså förmår att själva värdera och fatta egna beslut är mindre benägna att följa med strömmen i den normförskjutning som alltid föregår ett folkmord. Men autonomi är ingen tankeprocess, betonar Welzer, autonomi kräver att människor får uppleva kärlek, lycka och närhet.  Tyvärr, skriver han, har vi ännu inte hittat en samhällsmodell som fullt ut ger möjlighet att motarbeta individers oreflekterade vilja att inordna sig i grupper för att slippa ifrån individuellt ansvar.

Welzers bok är bitvis ohyggligt plågsam läsning, men helt utan sensationsmakeri eller moraliserande floskler.  Sebastian Haffners bok ”En tysk mans historia” är en samtida skildring inifrån det Tredje Rike som Welzer skildrar s a s i efterhand. Båda böckerna är ytterst aktuella i vår tid.

Barbro Eberans recension i SvD av det tyska originalet (2006).

En partisk betraktelse om opartiskhet

När jag hörde Cilla Benkö i SvT Debatt i torsdags vägra svara på frågan om en medarbetare vid Sveriges Radio aktivt kunde ta avstånd från ett demokratiskt inröstat nazistiskt parti i en svensk parlamentarisk församling trodde jag inte mina öron. Jag frågade en närstående om jag hade hört det jag trodde jag hört. Jo, jag hade hört rätt. Benkö måste ha ansett det vara en så trivial fråga att hon inte ansåg sig behöva ge ett klart svar och istället svarade hon precis motsatsen till vad hon i efterhand säger sig ha menat. Hon har också försvarat sig med att hon blivit avbruten.

Alltihop började med att Soran Ismail stängdes av från Morgonpasset i P3 där han varit s k sidekick (alltså en person som småpratar med programledaren och vars roll är att sticka ut lite grand, retas lite om man så vill.) Anledningen sägs vara att Ismail ”vill vara aktiv valrörelsen”. Varför denna fråga alls kom på bordet känner jag inte till, men någon måste rimligen ha ställt Ismail frågan om han ville vara med i radio eller vara aktiv valrörelsen. Ställs denna fråga till alla programledare och fasta medarbetare? Har någon frågat Tomas Ramberg eller Olle Hägg samma sak? Jag vet inte. Kanske.

I Studio Ett (från 17 minuter in) i fredags använde Benkö samma härskarteknik som i SvT Debatt men nu mot forskaren Lena Berggren då denna inte fick tala till punkt (21.40 in) och därför tappade momentum. Benkö avbröt också programledaren (vars chef hon är) genom att då hon fick en fråga efter 30 sekunders eget talande säga ”om jag får prata till punkt nu” (17.26 in). Benkö får därefter prata oavbruten i ytterligare en minut och tio sekunder. Totalt en och fyrtio. Vilket är länge i detta sammanhang. Benkö avbryter senare återigen programledaren (19.38 in) med ett ”vänta nu”. Benkö svarar inte heller på frågan från programledaren om vilken etikett ”vi” sätter på SD när Benkö själv skiljt ut Svenskarnas Parti från Sverigedemokraterna. Hon fortsätter istället prata om det hon själv vill prata om. Först efter programledarens hänvisning till granskningsnämnden säger Benkö att SD är ”ett främlingsfientligt parti” men tillägger samtidigt att Jimmie Åkesson skall höras i partiledarutfrågningarna (vad det har med saken att göra?) Om nu Benkö anser att det självklart att SD är ett främlingsfientligt parti framstår det väldigt underligt att Sveriges Radios programledare inte skall ta ställning mot det partiet (vilket jag tycker vore fel att göra) just med hänvisning till de riktlinjer om demokrati som Benkö just hänvisat till. Benkö tycks inte kunna skilja mellan å ena sidan att det är OK att en programledare uttalar sig om SD som ett främlingsfientligt parti och å andra sidan hur SD skall bemötas som kampanjande parti i valrörelsen.

Benkö tycks ha problem med medieträningen; om det är något vi som ofta medverkar i Sveriges radio vet så är det att vi så gott som aldrig ”får tala till punkt”. Och det är inget konstigt med det. Särskilt inte när man inte håller sig till saken. Det konstiga är att radions högste chef inte förstår det. Eller tycker hon möjligen att just hon skall få göra det ingen annan får? Att hon auktoritärt avbryter sina egna medarbetare ger ett litet märkligt intryck av ledarskapet.

I flera av sina uttalanden har Benkö uttalat sig förvirrande kring rasism, Sverigedemokraterna och demokrati. Hon blandar det faktum att ett parti ställer upp i val med partiets ideologi, hon blandar en analytisk etikett på ett parti (nazism) med partiets egen uppfattning och hon blandar samman programledare/sidekickar som är aktivistiska anti-rasister och som är partipolitiskt aktiva (för/emot).

Soran Ismail blev inte som en del tycks tro avstängd för att han ville kampanja för/mot ett visst parti utan för att han var en anti-rasistisk aktivist. Jag kan ibland undra om han blev avstängd för att han råkade befinna sig på Kungsgatan när några sedermera Sverigedemokratiska riksdagsledamöter bråkade med honom.

***

Jag ser en livsfarlig utveckling personifieras i Benkös och andras agerande. Vi vet genom historien att det är när normerna om vem som är vi och vem som är dom börjar förskjutas som det första steget mot apartheid/utrotning/förintelse tas. Det finns ingen anledning att bli alarmist men det skrämmer mig fruktansvärt att frågor om mänskliga rättigheter, om allas lika värde, om humanism och medmänsklighet blir en fråga för Sveriges Radios opartiskhets-begrepp! Opartisk kan man vara i relation till parter, t ex i valtider i relation till politiska partier. Om dessa valts in eller inte i någon parlamentarisk församling har inte med opartiskhet att göra. Huruvida partiet är invalt eller ej är en fråga om möjligheten till ansvarsutkrävande – och därmed också för mediernas granskande roll, en av de viktigaste i en demokrati.

Opartiskhet får aldrig innebära att inte ta ställning i frågor som rör mänskliga rättigheter, alla människors lika värde och medmänsklighet. Journalistikens centrala roll i demokratin är att hjälpa medborgarna att utkräva politiskt ansvar genom att granska makten och genom att ifrågasätta maktutövningen. Spjärn i detta arbete tar journalistiken i historien och i de mänskliga rättigheter som miljoner människor politiskt kämpat sig till – och fortfarande kämpar för. Om journalistiken i sin ängslighet tappar denna roll står sig medborgaren slätt på en såväl kommersiell som politisk åsiktsmarknad.

Läs gärna idag Ola Larsmos långa text om Bollhusmötet i Uppsala, för imorgon 75 år sedan. Läs och begrunda. Och fundera sedan på begreppet ”opartiskhet”. Minervas uggla flyger i skymningen.

Tiden är politisk

Ur Utopia av Wislawa Szymborska

Barn av vår tid

Vi är barn av vår tid,
tiden är politisk.

Alla dina, våra, era
dagliga frågor, nattliga frågor,
är politiska frågor.

Vare sig du vill det eller inte
har dina gener ett politiskt förflutet,
din hy en politisk nyans,
dina ögon en politisk aspekt.
…

Opolitiska dikter är också politiska,
och däruppe lyser månen,
ett inte längre månlikt objekt.
Att vara eller inte vara, det är frågan.
Vad då för en fråga, svara kära du.
En politisk fråga.

Hämtat från Bodil Malmstens blogg ”Finistère”, 20 mars 2007.