Rå sanning eller censur – om naiva journalister (och en liten nakenchock)

I dagens Medierna i SR/P1 debatterades det faktum att frilansjournalisten Marie-Louise Samuelsson kritiserat medieuppbåde på Haiti eftersom alla journalister använder samma retorik. Valen av bilder diskuterades också, skall man via ruskiga bilder eller bör man hålla på traditionell etik? I SvD:s Martin Jönssons mun blev problemet en fråga om att visa ”den råa sannngen” eller ägna sig åt ”censur”. Jönsson är naiv, lika naiv som många andra journalister, som tror att det finns en ”sanning” eller alldeles särskilt en ”rå sanning” därute som man skall hämta hem och visa upp. Verkligheten är så komplex att den sanning som Jönsson vill visa överhuvudtaget inte existerar. Och det är därför yrket journalist är något mer än att kunna skriva, ta bilder eller berätta vad man ser.

En journalist skapar en story kring det som han eller hon vill förmedla. En journalist som arbetar med samhällsfrågor i en demokrati bör ha som ledstjärna att vara en del av denna demokrati. I det syftet behöver man ibland vinkla, hårddra eller förenkla. Verkligheten, som Jönsson pratar om, är vad vi alla lever mitt i, inte något som kan paketeras och sändas hem från Haiti.

Den journalist som i Dagens Eko (SR) intervjuade Johan von Schreeb – Läkare utan Gränser – och fick honom att tala om ”krigskirurgi” och om att man måste låta bukskadade dö eftersom inga post-operativa resurser fanns – den journalisten lyckades genom skarpa detaljer skapa en story med närvaro och känsla för vad som händer på Haiti. I alla fall för mig. För andra är det andra historier som fungerar. Därför behövs många historier, inte samma historia från många journalister.

Den enda ”råa sanning” som finns är den som filosofen Elisabeth Anscombe kallat ”brute facts” vilket sedan John Searle använde i sin konstruktivistiska teori om tal och sanning. Kyla, värme och sår som blöder – det är brute facts. Allt annat är tolkning. Så fort en journalist öppnar munnen för att berätta om dessa fakta så påbörjas tolkningen. Den journalist som inte förstår det har en del att lära om sin yrkesroll.

I Björn Öijers klassiska bok ”Så snickrar du en tidningsartikel” (1981) som ingick i min kappsäck från JHG skriver han att som journalist kommer man sällan närmare sanningen än sannolikt. Han talar om saklighet, opartiskhet och engagemang, om relevanta fakta och om urvalet av fakta. Detta är ju självklarheter för varje yrkesutbildad journalist, men i den upphetsade stämningen verkar en lite påminnelse vara på sin plats.  (Objektivitet, skriver Öijer f ö, tror bara fåkunniga människor är journalistikens uppgift.)

En annan gammal bekant är Bengt Nerman som i sin bok ”Massmedieretorik” (1973, 1981) diskuterar den dramatisering av verkligheten som journalistik utgör. Idag talar vi om ”medielogik”. Vi vet alla att ämnen som katastrofer, rasism, våld och krig är heta medieämnen.  Att blunda för det är löjeväckande.

Medielogiken slår till för medierna oavsett om rapporteringen handlar om Sverigedemokraterna eller om jordbävningen på Haiti. En viss typ av bilder och texter ”säljer” (inte bara i ekonomisk mening). Att i det sammanhanget kalla problematisering av rapporteringen för ”censur” (som Martin Jönsson) eller ”tiga ihjäl” (som i dagens Publicerat) är väl ändå lite Prinsessan på Ärten.

Dokumentären i SR/P1 idag handlade om raggare. På bilden som introducerar reportaget på SR:s hemsida (här) återfinns en bild som skall illustrera raggares midsommarfirande 1964. Men verkligheten var inte tillräckligt sann. Så därför ser vi inte en naken raggare med en julgran på ett biltak utan en naken Arne Lemberg (journalist) plåtad av Jan Stibe i skogen vid sidan av campinglägret. Hur var det nu – ”rå sanning”?

Sverigedemokraternas dynamiska feed-back?

Aktuell forskning talar för att anti-invandringspartier utan tidigare representation i parlamentet gynnas opinionsmässigt av ymnig medieexponering och att sådana partier kliver över en ”tröskel” där exponering av den egna politiken, ökat opinionsstöd och ökad mediebevakning skapar en slags positiv uppvind för partiet.

Pim Fortuyns framgångar i den nederländska politiken 2002 har analyserats av statsvetarna Ruud Koopmans och Jasper Muis, publicerad i European Journal of Political Research, vol 48, augusti 2009, sidorna 642-664. Läs gärna också statsvetarna Anders Hellströms och Tom Nilssons studie av SD som presenterades vid European Consortium of Political Research årliga konferens 2008. (PDF här)

 Trots att anti-invandrings-partier inte hade haft någon som helst framgång i Nederländerna tidigare fick Pim Fortuyn List 26 mandat, 17 procent av rösterna, i valet i maj 2002. En framgång som var den största något nytt parti någonsin haft i Nederländerna. Väljarrörligheten var också den högsta dittills (över 30 procent) och den näst högsta av alla nationella val i Västeuropa mellan 1950 och 2006. Syftat med studien är att förklara en sådan exceptionell förändring i ett politiskt system. Koopmans och Muis vänder sig mot tidigare förklaringar, särskilt den som lyfter fram ledarkarisma. Istället undersöker de framgångarna i opinionsundersökningar  och den mediebevakning som Fortuyns parti fick.

Resultatet är att mediauppmärksamhet för Pim Fortuyn och de offentliga reaktionerna gentemot hans parti var den avgörande förklaringen till att han lyckades mobilisera ett så anmärkningsvärt starkt stöd och få så stort utrymme för sin politik.

Koopmans och Muis visar att mediesynlighet och instämmanden i debatten var positivt för opinionsstödet för Fortuyn. Stöd från andra politiska aktörer var också bra, medan kritik inte påverkade negativt. Tvärtom var kritik en strategi som slog tillbaka. Fortuyn fick då en möjlighet både att synas ännu mera och de som stödde honom blev också tydligare då de slog tillbaka mot kritikerna.

Fortuyns möjlighet att få en offentlig plattform för sina krav  påverkades positivt av opinionsstödet – ju högre stöd desto mer medieexponering – men också av andras kritik av den invandringspolitik som Fortuyn stod för. En sådan kritik gav Fortuyn en möjlighet att bemöta den, och gav därmed möjlighet för Fortuyn att ytterligare föra fram sitt program.

Koopmans och Muis identifiera en slags ”dynamisk feed-back” där mediebevakningen och instämmande reaktioner från andra politiska aktörer ökade Pim Fortuyns popularitet bland allmänheten. Populariteten gav honom en ännu större medieplattform. Och när andra politiker försökte att minska hans plattform genom kritik så presenterade medierna hans program ännu tydligare och han fick möjlighet att ytterligare spä på synligheten i medierna. Den goda spiralen satte fart uppåt.

Pim Fortuyn har ibland ansetts ha varit en slags karismatisk politiker, vilket skulle förklara hans snabba och effektiva genomslag i nederländsk politik. Men Koopmans och Muis menar att detta är fel perspektiv. Karisma, skriver de, kan förklaras bättre av mediala och politiska aktörers agerande och reaktioner gentemot Fortuyn än av några medfödda egenskaper eller särskild skicklighet hos honom själv.

Möjligen är nu Sverigedemokraterna inne i den här goda spiralen. En situation som en oavbrutet kacklande partikader och journalistkår har skapat alldeles själva. (Därmed inte sagt att alla bidragit.) Vad som är rationellt för den ena tidningen eller det ena partiet blir i detta läge oåterkalleligt icke-rationellt för kollektivet. Under förutsättning förstås att alla de som säger att de vill motverka SD också har det som sin viktigaste preferens. För det är ju faktiskt en politisk och ideologisk fråga.

Svensk TV underblåser en förlegad och pinsam Afrikabild

Jag vill bara understryka hur pervers den bild av den afrikanska kontinenten är som underbygger produktionen av programmet ”Den stora resan” om svenska familjers liv bland stamfolk i Namibia. I Expressen skriver idag Johannes Forssberg mycket bra om exotismen och den koloniala världsbild som SvT visar upp.

För den regelbundne läsaren av denna blogg är kritiken av den svenska Afrika-bilden ingen nyhet. Jag tycker det var rent ut sagt pinsamt att i Studio Ett idag höra SvT:s programschef Micael Lekberg låtsas inte förstå vad Wilo Abdulle, ordförande i afro-svenskarnas riksförbund, menade med sin kritik av programmet. När Lekberg patetiskt upprepade att han ville se ett ”möte” mellan människor med så olika livsstil så lät han som om den enda livsstil han känner till är den som utövas av svensk, vit, medelklass i innerstaden eller Bromma.

För den som läser Jeune Afrique eller ser i Le Monde om den nya fiberoptiska kabeln till Afrika, med första anhalt  i Mombasa, och vet att en tredjedel av invånarna på den afrikanska kontintenten numera innehar en personlig mobiltelefon framstår Lekbergs Afrikasyn som hämtad ur 1910-talets skolböcker för småskolan.

Vad har ni tagit er till på SvT? Har ni alldeles tappat förståndet?

På vilket sätt behöver vi Sverigedemokraterna?

Sverigedemokraternas ursprung i den rasistiska BevaraSverigeSvenskt-rörelsen (BSS) flyter nu åter upp genom P1-programmet Kalibers wallraffande granskning.

Jag tycker inte det är något oväntat som hörs på de inspelningar som förmedlas och inte heller är jag förvånad över SD:s problem med att få styr på en hel del av sina medlemmar och förtroendevalda. Ett partis födelsemärke tenderar att följa det. SD härstammar, till skillnad från högerpopulistiska partier som t ex Dansk Folkeparti och norska Fremskrittspartiet, från en svensk rasistisk rörelse. Möjligen har det faktum att Danmark och Norge var ockuperade av nazisterna haft en betydelse för hur deras missnöjespartier formerats.

Vad som skrämmer mig är dock när etablerade journalister påstår att Sverigedemokraterna pekar på viktiga problem med invandringen som t ex bostadssegregationen. Jag blev mycket förvånad över att i gårdagens Medierna höra journalisten Ulrika By på DN ge Sverigedemokrater, vilka uttrycker sig ”på gränsen till rasistiskt” som hon säger, beröm för att de påpekar att det  ”är ett problem att vi har hårt segregerade bostadsområden” där det ”utvecklas en utanförskapskultur” och att ”vissa kulturer har en annan syn på våld”.

För mig är det  ett mycket märkligt påstående, särskilt från en journalist. På vilket sätt behöver det svenska samhället Sverigedemokraterna för att veta att bostadssegrationen är ett problem? Alla svenska parlamentariska partier har för länge sedan insett att bostadssegregation och diskriminering är en viktig orsak till invandrade människors svårigheter att etablera sig i Sverige. Ingen behöver SD för att förstå det. Problemet är att implementera goda lösningar.

Det blir lite som att ge Kim Il Sung förtjänsten av att påpeka att USA:s kärnvapen är ett hot eller Sovjetunionen förtjänsten av att påpeka att kapitalismen har avsigsidor.

Intressant? Läs mer om Sverigedemokraterna

De sociala mediernas bidrag

Jag har i en tidigare post utförligt redogjort för en kritisk syn på s k sociala medier utifrån ett kvalitetsperspektiv. I det inlägget var jag framför allt kritisk till tanken på att s k sociala medier kan ersätta andra medier eller är ”bättre” än s k gammelmedia. I flera intressanta inlägg har t ex Ola Larsmo och programmen Medierna och Publicerat pekat på att de etablerade medierna inte har tagit utmaningen från nätet på ett sådant sätt att den egna produkten kunnat hålla högre kvalitet, istället har den ekonomiska aspekten och den ödesbundna idén att papperstidningarna kommer att dö dominerat diskursen. 

Sociala medier bygger på idén att vanliga medborgare rapporterar och analyserar sin egen verklighet. På 1970-talet introducerades inom journalistiken konceptet att ”gräva där du står” och uppfattningen då var att den utbildade journalisten skulle ge röst åt dem som ingen hade. Idag har alla som vill en röst (nåja) genom bloggverktyg, facebook och t ex twitter. I det pågående kriget i Gaza har jag själv stor hjälp av att följa rapporteringen på http://twitter.com/ajgaza liksom av att följa bloggare både inne i Gaza och i regionen. Däremot anser jag inte att bloggarna i allmänhet förmår att tillföra mig en analys av läget som jag inte får via Le Monde, Guardian eller Al Jazeeras professionella korrespondenter och analytiker.

De s k sociala medierna är en enorm tillgång, dels ger de möjligheter för människor att rakt upp och ned rapportera om vad som händer på platser där andra inte finns, dels ger de röst åt opinioner och åsikter som inte får utrymme i kommersiella eller politiskt bundna medier. Däremot är det mycket ovanligt att bloggarna – och detta gäller också de bloggar som drivs av papperstidningar och etablerade medier – bidrar med analyser som håller högre kvalitet än vi får av verkligt professionella journalister.  (Och nu talar jag om det politiska bloggfältet.)

Jag har av många anledningar rört mig på bloggar vars huvudsakliga uppgift är att beskriva bloggägarens eskapader på krogen; få uttrycka sig fullständigt odisciplinerat om andra människor, lägga ut bilder på unga, välsminkade kvinnor som med händerna om unga vältränade män lyser som lampor och skriker in i kameran samt beskriva sina intimare erfarenheter av såväl sanitära lokaler som privata sovrum. Jag kan inte på något sätt se att dessa är en del av de sociala medier som sägs förnya medielandskapet. Istället reproducerar dessa bloggar (liksom s k modebloggar) enbart det material som med framgång säljs i kvällstidningar och veckotidningar. Här får ”vanliga” människor också ståta på bild och beskriva sina kärleksrelationer eller berätta om sina nya skor eller sitt nya jobb. Precis som Idol-X eller Let’s Dance-Y får göra ”galapetter-tidningarna”.

Två saker – att ge röst åt unika erfarenheter och åt marginaliserade och opassande åsikter – står således kvar som de sociala mediernas bidrag hittills i detta resonemang. Men sedan 1970-talets journalistutbildning, där just ”gräv där du står” liksom ”human touch” stod i centrum, har dessa perspektiv varit allenarådande i den professionella kåren (nåja). Konsekvensen har blivit att journalisten närmat sig vardagen. Jag minns ett jobb jag gjorde på GT kring en kvinna som blivit påkörd av en spårvagn. Fotografen kunde sina saker och krävde dels att få fotografera såret på benet, samt att få göra det vid den hållplats där det hänt. Och en spårvagn skulle förstås synas i bakgrunden. Alla mina frågor som hur det gått till föll på hälleberget och istället vinklades artikeln stenhårt¨på det ohyggliga lidandet hos damen ifråga. Någon diskussion om skuld, orsak, konsekvenser eller generalitet fanns det inte plats för. – Du måste ju ha lite ”human touch” sa Zäta och log sitt vargleende. Artikeln blev förstås mycket upmärksammad och läst av hela bekantskapskretsen.

Idag hade kvinnan kunnat skriva om alltihopa på sin blogg.

Detta förhållande ställer s k gammelmedia inför en stor utmaning. Nämligen att ta tillbaka professionaliteten. Mitt eget bloggande är ett försök att ge röst åt analyser och problematiseringar som inte får plats i etablerade medier. Ett tredje bidrag för de sociala medierna är således att sätta press på etablerade medier att höja kvaliteten på sin egen rapportering och sina egna analyser. Det sker knappast genom att knyta till sig bloggare eller göra sina egna reportrar till bloggare.

En kvalitetshöjning av svensk media kräver dels en vilja från medierna att släppa annonsörernas perspektiv, att förstå att dagens medborgare inte skiljer på medier beroende på teknik och att våga och vilja betala sina journalister för att göra analyser och reportage som bara ett proffs med gott om tid kan åstadkomma. Jag tror också att det behövs en diskurs som ställer mycket högre krav på allmänjournalisters och politiska journalisters kompetensnivå. Annars lär journalistyrket få finna sig i att av-professionaliseras och den journalistiska analysen att degraderas till en partsinlaga och inte värderas utifrån styrkan i argumentationen.

Tre bidrag från sociala medier alltså: ge röst åt unika erfarenheter, ge plats åt opinioner och åsikter som hålls utanför diskursen och sätta press uppåt på etablerade medier. För att uppfylla dessa bidrag krävs självdisciplin och journalistiskt allvar från enskilda bloggare – och en genomtänkt idé med själva bloggandet.

A-sociala medier?

Bloggosfären karaktäriseras ibland som den främsta arenan för s k sociala medier. Begreppet är en direköversättning från engelska (social media) och begreppet ”social” syftar inte alls bara på det snävare svenska begreppet ”social” som vi använder t ex i uttryck som ”hon är väldigt social” eller ”det är socialt accepterat att…”. Social i sociala medier – om jag fattat rätt – syftar primärt på användargenererad eller konsumentgenererad publicistik.  Poängen är att sociala medier till skillnad mot ”gammelmedia”  kan innehas och brukas av vem som helst, användas enkelt av en lekman och att tiden mellan publicering och publik är kortare. Bloggen är därmed i likhet med t ex Facebook ett närmast idealtypsikt socialt medium.  

Karaktäriseringen handlar därmed dock främst om tekniken och användningen, inte om innehållet. Jag menar att skillnaden mellan s k sociala medier och ”gammelmedier” är på väg att upphävas, särskilt i Sverige som jag ser det.

Bakgrunden är att Sverige haft fria medier (icke-statligt kontrollerade) som nått en exceptionellt stor del av befolkningen under längre tid än andra länder (kan ha missat något land). Tidningsläsningen är extremt hög i Sverige, och tidningsläsning är tidningsläsning oavsett om den sker på nätet eller på papper. Aftonbladet kan rimligen inte bli ett socialt medium bara för att vi läser på en skärm. Men, allt eftersom ”gammelmedia” skapa interaktion mellan publik/läsare och redaktion samt själva skapar bloggar och motsvarande verktyg  så menar jag att skillnaden (som ju baserades på tekniken) mellan sociala medier och ”gammelmedier” blir allt mindre.

Den kvarvarande skillnaden är egentligen bara att ”vem som helst” kan sätta igång en blogg eller starta en Facebook-kyrka eller -kampanj. Och då börjar vi istället närma oss frågan om innehållet.

Innehållet i sociala medier kontrolleras inte av någon överordnad auktoritet, man ”publicerar” inte bara en text på en blogg utan ”lägger ut” länkar, bilder och kontakter liksom på många andra sajter. Skillnaden mellan t ex bloggar och redaktionellt material i SvD är därför att jag (bloggägaren) själv bestämmer vad det får/kan/skall stå där och vilka länkar och sajter jag vill relatera mig till. I den meningen är bloggosfären fri.  

En sajt som Newsmill försöker utgöra en plattform mellan sociala medier och gammelmedier. Jag skulle t o m vilja säga att det är ett till socialt medium förklätt gammelmedium. För Newsmill ägs av motsvarande företag som äger ”gammelmedier” nämligen Bonniers AB, investmentbolaget Proventus som investerar i bl a Brio AB liksom kulturprojekt och så av de två manliga redaktörerna i redaktörstrion. I min värld visar detta att Newsmill inte är ett dugg mer ”socialt” som medium än vad Aftonbladet är.

På Newsmill får vem som helst skriva, säger man. Säkert sant, men någon annan bestämmer om vad, sätter rubrik och avgör också vem och vilka som länkas. Newsmill är, precis som Dan Josefsson skrev för en tid sedan, ett försök att tygla bloggosfären och att dra nytta av den fihet som ger stora möjligheter att öka underhållningsvärdet i och kommersialiseringen av medievärlden.

Expressen och Aftonbladet har debattsidor där vem som helst (nåja) kan skriva om vad som helst (nåja) och i Ring P1 kan vem som helst ringa in och säga vad som helst (nåja). Varför Newsmill skulle representera sociala medier och inte dessa två kan åtminstone inte jag förstå.

Kanske är det istället något annat som föresvävar anhängarna av s k sociala medier? På Newsmill kan man läsa att en ”välgrundad subjektivitet” är bättre än ”objektivitet” samt att en ”åsikt som har autencitet” (sic!) är ”en bättre nyhet än nyheten själv”. Jag har också hört P M Nilsson lägga ut texten om värdet av de många människornas rapportering och att denna kan slå en erfaren utrikeskorrespondent rapportering. Och det är väl här pudelns kärna ligger. Vad är kvalitet? Om autenticitet (ja, det är så det stavas) är viktigare än själva händelsen så är det faktiskt högre kvalitet att höra en man som förlorat sitt barn berätta om terrordåd i Sri Lanka än att få lyssna till en driven och skicklig analytiker som kan berätta vad som hänt, varför det hänt och vilka konsekvenser det får.

Men jag håller helt enkelt inte med. För mig är kvaliteten kopplad till människovärde, mänsklig värdighet och bättra livschanser för alla. Jag anser inte att en fragmentiserad, individualiserad och partikulär medierapportering om vår värld bidrar till att vår värld blir bättre. Jag är övertygad om att endast kunskap och förståelse för hur det ligger till t ex på Sri Lanka kan utgöra grunden för en vilja till förändring. Och kunskap är inte monolitisk utan formas i kamp, undersökning och diskussion mellan individer som försökt sätta sig in konflikten.  

När jag uttalar mig om politiska partiers ideologiförändringar gör jag det mot bakgrund av elva års studier och sexton års forskning i just detta ämne. Jag förväntar mig inte att därmed förbli oemotsagd, men jag förväntar mig att motargumenten inte är baserade på subjektiva och autentiska upplevelser av ”att jag var med i ett parti en gång”. Endast i kravet på att vässa argumenten och gå i polemik kan kunskapen förbättras och fördjupas.

Kunskap och sanning är emellertid inga enkla begrepp, vilket jag och Ulf Bjereld diskuterar i första kapitlet i vår bok ”Kampen om kunskapen”. Men det hindrar inte att det finns kunskap som är mer värd än annan kunskap eftersom den faktiskt är sannare. I sann pragmatisk anda menar jag att vi som människor hela tiden strävar mot sanningen och kommer lite närmare för varje generation. Men om personer som PM Nilsson på Newsmill får råda så är vi på väg nedåt istället. Strävan mot en sanning och kunskap om ett fenomen blir helt plötsligt ointressant. Om autenticitet är viktigare än själva händelsen så finns det heller ingen anledning att ge sig in i vare sig värderingar, bedömningar eller analyser av den. Och om inga analyser är relevanta så blir samtalet mellan människor också meningslöst, det blir bara rabblande av egna erfarenheter och autentiska upplevelser.

Jag återkommer till min egen position i frågan om sociala medier.

Sverigedemokraternas opinionsutveckling och mediernas intresse

Sverigedemokraternas ställning i svensk opinion har stärkts under hösten 2008. Fortfarande är det dock mycket oklart om denna ökning av opinionsstöd innebär en etablering på högre nivå än tidigare. En jämförelse av tre svenska opinionsinstituts mätningar sedan oktober 2006 fram till november/december 2008 visar att det är under hösten 2008 som alla tre instituten uppmäter någon påtaglig ökning. Fortfarande ligger dock trendlinjen under fyra procent även hos SIFO. SIFO nämner till skillnad från de två övriga Sverigedemokraterna som ett alternativ och har så gjort under hela mätperioden. opinionsmatningar-sd8

En undersökning av medietäckningen av Sverigedemokraterna visar att medieintresset var som allra störst direkt efter valet 2006 (september 2006 1165 träffar, ej med i diagrammet) för att sjunka, men öka igen under hösten 2008, samma period som också partiets sympatier har ökat.

 mediearkivet-sd3

Om man skall dra några slutsatser av dessa undersökningar så är det att enskilda opinionsmätningar skall betraktas med stark skepsis. Intresset hos den seriösa bedömaren skall riktas mot trender och samband. Likaså kan vi dra slutsatsen att medieintresse och ökade opinionssiffror går hand i hand för Sd. Vilken den kausala ordningen är, eller om det är fråga om spuriösa samband, återstår att fundera på.

Kampen om Kunskapen

Nu har äntligen min och Ulf Bjerelds bok ”Kampen om Kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” kommit från trycket. Sällan har jag kännt en sådan frustration i väntan på en bok som denna gång – sedan manuset lämnades på försommaren har frågorna kring nya nätarenor, nya konflikter och nya kanaler för mobilisering varit hetare än de någonsin var under arbetet med boken. FRA-frågan är ett exempel men också den nu pågående diskussionen om vad som är hemligt eller ej från socialdemokratiska partistyrelsen.

I vår bok försöker vi anlägga ett analytiskt perspektiv på en samhällsförändring som utgör en del av den stora globaliseringsprocessen. Vi försöker med de verktyg vi har tillgång till peka ut de områden där vi tror att man skall hålla utkik efter det nya. Vi undersöker de s k fria logotyperna som utgör en möjlig ny samhällsgrupp som kan mobilisera och vi tittar på nya skiljelinjer mellan kunskap och marknad respektive mellan transnationella nätverk och nationalstat. Och några av de konkreta exemplen rör Google och censuren i Kina, Piratpartiet, Valjakten och Internationella Brottmålsdomstolen.

Därmed inte sagt att allt det gamla försvinner, inte alls. Svensk politik kommer att struktureras efter de gamla skiljelinjerna under lång tid framöver, men istället för att bara se samhällsförändringen som en upplösning av det gamla, och koncentrera sig på rörligheten, vill vi försöka säga något om de nya konstellationer, skiljelinjer, ramar och krafter som anas vid horisonten. För precis som energi är oförstörbar och bara dyker upp i nya former så kommer politiken alltid tillbaka. Alltid. Bara i nya former.

En presentation av boken, med Anders Björnsson som moderator, äger rum på Gustav Adolfs-dagen den 6 november, i ABF-huset, i Stockholm (kl 18). Alla välkomna!

Offren, gärningsmännen och kriminaljournalistiken

Plötsligt har det blivit hett att diskutera önskvärdheten av namn och bild på brottslingar i medierna. Såväl Studio ett i P1 som Debatt i Svt hade detta ämne som tema idag. Det är lätt att glömma att före 1960-talet var det vanligt att publicera mycket mer frikostigt än idag, problemet nu är att konsekvenserna av en publicering är så mycket större, och faktiskt oöverblickbara, genom nätet.

För den dömde blir bild och namn för evigt fastnaglade, för offret blir brottet något som definierar honom/henne under lång tid, kanske hela livet och för de anhöriga bli traumat djupare.

Det skrämmer mig att höra alla människor som anser att gärningsmän skall hängas ut för att de skall straffas, det är ett ociviliserat sätt att hantera normöverträdelser. Det skrämmer mig också att allt fler yrken kräver intyg från polisen att du inte är dömd för brott t ex mot barn, så beter sig ett samhälle som gjort oförsonligheten till sitt signum. Vi borde fundera på bjälken i vårt eget öga först, oavsett trävirket i de andras…

De allra flesta sexualbrott begås av personer som inte kommer att begå dessa brott igen. Den som utsatts för ett sexualbrott – vilket är en vid kategori brott i vårt samhälle – lär inte ha lättare att läka såren för att gärningsmannen ostraciseras på livstid.

I kriminaljournalistiken spelas dramatiken upp, uppammas sympatierna och känslorna och sedan kommer lösningarna, t ex naming and shaming-kampanjer. Niklas Långström sa det i Svt Debatt: det finns inget stöd för att denna typ av agerande förhindrar nya sexbrott. Ester Pollack sa det i Studio Ett: medierna ägnar sig åt känslor men någon analys finns där inte.

Det är dåligt, men kommersiellt förstås lyckat. De som förlorar är offren och gärningsmännen.

Sveriges radios märkliga prioriteringar

Resterna av det gamla ”Vår grundade mening” dvs programmet ”Publicerat” har nu endast en sändningstid, kl 12.00 på söndagar. Orsaken är att SR fått för sig att sända ett s k fördjupande ekonomimagasin på samma tid som Publicerat tidigare sändes. Om jag inte minns fel fanns det ett utmärkt ekonomiprogram som hade fyllt sin funktion i dagens finanskris; Ekonomiska Klubben. Men det lades ned eftersom det ansågs alltför akademiskt och svårtillgängligt. Istället fick vi ”Plånboken” som försöker vara både konsumenttillvänt och ekonomiteoretiskt på en gång, utan att lyckas. Har någon berättat för SR att ekonomiska teorier ÄR komplicerade?