Vänstra Stranden

Landet utan väg

Landet utan väg

För den som lägger örat emot rälsen
Hörs bruset av de stora vattnen
Och skälvningar ger svar åt oron
När skogens sus blir till en eldstorm

I ljuset från en spegelbild av månen
Fördunklas ögats öppna andning
Mitt för vår blick har ändå blottlagts
En jordmån som vi aldrig skulle odla

Du skriker och din längtan blöder
Min starka hand ger lindring för en stund
Du lämnas kvar i nattens trygga famn

I gryningen så hör jag ropen
En stövel trampar sönder näten
De som gav örnen bärkraft upp mot solen

Vox populi eller demokratins undergång

Nor should we listen to those who say, ‘The voice of the people is the voice of God,’ for the turbulence of the mob is always close to insanity.

Enligt den litterära historien skall Alcuin, en engelsk kyrkoman och lärd som bland annat var rådgivare åt Karl den Store, ha skrivit så i ett av sina brev till sin adept. Begreppet ”Vox Populi” (Folkets röst) har använts om många företeelser, från att legitimera revolutioner till att beteckna journalistikens frekventa intervjuer med ”mannen-på-gatan”. Under den Karolinska renässansen var frågan om balansen mellan folklig vilja och gudomlig dito ständigt återkommande i politik och filosofi. Demokratin i sin moderna form var inte påtänkt ännu men det betyder inte att frågan var irrelevant. Grekernas och romarnas styrelseskick hade tydliga inslag som vi från dagens utsiktspunkt kan kalla demokratiska. Och tankegångarna kring de republikanska idealen (en icke-monarki) från den tiden har varit en stark inspirationskälla till dagens politiska filosofi republikanismen (som jag f ö tycker är skamligt underskattad och frånvarande i den svenska debatten). Karl Palmås skriver dock bra om den i ett av de få svenska debattinläggen (två år sedan).

Den underström som tycks vara den mest förhärskande i den svenska – och även i många andra europeiska länder – debatten är dock populismen. Och företrädarna gör sig gärna till tolk för det uttryck som Alcuin tillbakavisade ovan, för ett drygt millennium sedan, nämligen att folkets röst är detsamma som Guds röst – och i kontexten betyder det att folkets röst är lika legitim som den auktoritet som hämtar sin kraft från Gud. På sätt och vis representerar förstås de demokratiska idealen just en sådan tanke. Men idag används Vox Populi för att kritisera demokratin inifrån – demokratin är inte tillräcklig demokratisk om inte ”folket” får som det vill. Problemet med den hållningen är bara att demokratin som vi känner den är just ett utvecklat system av mekanismer för att överföra folkviljan till maktutövning. Kritiken riktar sig alltsomoftast mot dessa mekanismer (val, representation, partier, parlamentarism m m) men utan att förhålla sig till det faktum att dessa mekanismer utvecklats under lång tid just för att säkerställa folkviljans förverkligande.

Påtagligt ofta går kritiken ut på att enskilda grupper inte får som de vill när de valda fattat beslut. Men demokrati som argument är kraftfullt – vi har ju en gång för alla godtagit demokratin som legitim, alltså är argument som kritiserar demokratin med demokratiska argument också legitima och måste bemötas.

Populism har alltid existerat i demokratin och all politisk debatt kännetecknas i varierande grad av en viss populism, det ligger i sakens natur. Dock är populismen granne med den starkares rätt. I en alltmer utvecklad civilisation med fokus på individer och mångfald blir populismen snarast detsamma som de dominerande normernas makt. Det är genom att ta spjärn mot status quo (det är så dåligt nuförtiden), genom att blicka mot en förlorade värld (guldålderstänkande) och genom att förespråka en traditionell ordning (den som fanns när man själv växte upp) som populismen vinner styrka. Populismen är således all förändrings fiende.

Men jag tror att med allt färre tydligt artikulerade ekonomiska intressemotsättningar i debatten och allt fler diskursiva konflikter kring begrepp, identiteter och rättigheter så öppnas porten allt vidare för populismen. Populismen är bara ett symptom, problemet är bristen på artikulerade och i handling omsatta ideologiska motsättningar kring det gemensamma bästa. Att kunna förena å ena sidan fria, starka, tänkande individer med å andra sidan kollektiv organisering och tydliga intressemotsättningar är en utmaning som heter duga. Men lyckas vi inte med det så är vi populismens fångar.

Läs mer i boken ”Den nödvändiga politiken”. Boken kan fortfarande beställas av undertecknad då den är slutsåld på förlaget.

NATO eller ej – mer försvar behövs

Den svenska säkerhetspolitiken är ånyo föremål för debatt. Sedan försvaret deklarerades vara ett särintresse och resurserna krymptes samtidigt som organisationen gjordes om är den militära alliansfriheten förstås undergrävd. Den nu påbörjade nordiska militärövningen Arctic Challenge har satt relationen till NATO på agendan. En av de minst rörliga opinionerna i Sverige – synen på svenskt NATO-medlemskap – har faktiskt börjat röra sig, det är helt enkelt lite fler numera som vill gå med i NATO än förr.

Men som så ofta är det inga nya argument och inga nya ståndpunkter som torgförs. Redan den 17 november 1993 meddelade dåvarande statsministern Carl Bildt att Sverige inte längre skulle vara folkrättsligt neutralt i händelse av krig i närområdet. Han anförde den folkliga solidariteten med Baltikum och med den demokratiska utvecklingen där. Något opinionsmässigt stöd för detta hade han dock inte, tvärtom var svenska folket vid den tidpunkten ganska ointresserade av utvecklingen i Baltikum relativt andra områden och maktsfärer.

Ryssland var vid denna tidpunkt en stormakt i militärt förfall och utgjorde inte något hot mot Sverige. Men argumenten som Bildt anförde för att neutralitetspolitiken skulle överges var den folkliga viljan att ge stöd till de nyblivna baltiska staterna.

Idag är Ryssland långt ifrån någon stormakt i militärt förfall och försöker på olika sätt visa upp sina ambitioner i form av kränkningar av luftrum och sannolikt också vatten. Och nu är därför argumenten för ett NATO-medlemskap just detta hot från Ryssland.

Som jag skrev redan 1993 (rubriken är grotesk) är det relationen till Ryssland (Sovjet) och till USA som varit avgörande för de svenska säkerhetspolitiska valen under hela efterkrigstiden. Det var fallet 1993 och det är fallet idag.

Argumenten för eller emot svenskt NATO-medlemskap handlar därför om vilka hotbilder vi ser och vilken försvarsförmåga vårt land har. Hotbilderna har i allt väsentligt varit desamma, men nedmonteringen av det svenska försvaret har förändrat tilltron till försvarsförmågan. Om något tror att ett NATO-medlemskap skulle kunna kompensera för dålig försvarsförmåga så är det missförstånd, NATO är en mellanstatlig organisation som bygger på samverkan mellan ländernas egen försvarsförmåga. Ett NATO-medlemskap kräver därför ökade resurser liksom en trovärdig alliansfrihet gör. Det finns ingen väg udenom, som Ibsen säger.

Ulla Gudmundsson skriver utomordentligt om Sverige och NATO i dagens Svenska Dagbladet.

En bref: Göteborgs identitet – mera sjöfart och industri än arenor och nöjen

Göteborg förknippas oftast med ting som goa’ gubbar, trängselskattedebatt, mutor, humor, evenemang och Liseberg. För mig är det svårt att se hur den blandningen utgör en spjutspets mot framtiden i en mångkulturell och allt mer heterogen stad. En stad behöver tillgång till sitt förflutna för att kunna sträcka sig mot framtiden. Jag saknar politiker som lyfter blicken från nöjen och evenemang för att istället förankra staden i sin ekonomiska och sociala historia.

För en vecka sedan debuterade jag som krönikör på Göteborgs-Postens ledarsida. Min första text handlade om Göteborg och stadens identitet.

Jag saknar verkligen en genomtänkt uppfattning om hur staden framtid skall knytas samman med dess dåtid. I åratal har det talats om ett varvsmuseum på Norra Älvstranden, och nu finns det långt framskridna planer på ett varvs- och industricentrum där det tidigare industrimuseets material tillsammans med en nysatsning skulle kunna ta form i gamla frihamnen. Men det saknas resurser! För mig är det självklart att ett sådant centrum inte bara kan ha en museal eller utställningsorienterad verksamhet. Jag vill se utbildningar knytas till den platsen (Lindholmens tekniska gymnasium har sjöfartsutbildningar och industritekniska utbildningar, Polhemsgymnasiet har stadsbyggnadsinriktad utbildning m fl) och jag vill också se både Chalmers och Göteborgs universitet knytas till ett sådant centrum. Här kan finnas resurser för t ex ekonomihistorisk, sociologisk, stadsbyggnads- och kulturarvsinriktad forskning och utbildning på högskolenivå. Ett centrum där medborgarna kunde få skapa sina berättelser om sin stad, där delaktighet genom både traditionella studiecirklar, teaterprojekt och digitala projekt som att skapa egna spel utifrån Göteborgs utveckling pekar framåt.

Genom att samla lokal kunskap om Göteborgs som stad finns bättre möjligheter att motverka segregation, ojämlikhet, ohälsa och vantrivsel eftersom politiskt beslutade projekt har en bättre resonansbotten. Genom att förflytta stadens tyngdpunkt från det s k evenemangsstråket och Avenyn till Älvstranden, varvsområdena och Hisingen förändras relationen mellan centrum och periferi. Stadsdelarna på Hisingen eller i nordost (ibland kallade förorter) blir en gravitationspunkt och Liseberg, Korsvägen och Gårda får en distans till stadens sociala och ekonomiska centralpunkter.

Och nu verkar det dessutom som om kranarna blir kvar… 🙂

Partiledaren – om ideologi (men mest om politikens medel)

Idag är det första maj. Politikens stora helg får man nog säga även om det mest är den röd-grön-rosa sidan som manifesterar sig. Sålunda en lämplig dag att diskutera ideologi i bredare bemärkelse.

När partiledarna får i uppgift att prata ideologi blir det litet si och så med innehållet. Slutsatsen drar jag efter att ha sett – mer eller mindre helt – sju av åtta avsnitt av Sveriges televisions satsning ”Partiledaren” under ett par veckor. Den första intervjun med Åsa Romson var den sämsta, Romson fick frågor kring dagsaktuella frågor i syfte att komma in på ideologiska dilemman. Men dynamiken fungerade inte, och intervjuaren agerade också mer som en klassisk politisk journalist än som en ideologiskt nyfiken programledare. Bäst fungerade programmen med Ebba Busch Thor och Annie Lööf, men även intervjuerna med Jonas Sjöstedt och Jan Björklund fungerade hyggligt. Däremot var programmen med Anna Kinberg Batra och Stefan Löfven närmast katastrofala ur ett ideologiperspektiv. Båda var snåla med sig själva, knäppte ihop, var ängsliga, ville inte tappa kontrollen och inte släppa talepunkterna.

Under seriens gång tyckte jag dock att intervjuerna blev bättre då programledaren lät partiledaren tala allt friare, använde inte nyhetsjournalistikens mer granskande och pressande teknik och frågade nyfiket, vädjande och undrande istället för antagonistiskt. Men, det krävs också att partiledaren själv bjuder till. Det gjorde såväl Annie Lööf som Ebba Busch Thor, men också Jonas Sjöstedt och Jan Björklund. (Åsa Romson försökte nog men det fungerade helt enkelt inte.)

Annie Lööf visade sig vara positiv till statliga ingripanden för att jämna ut och stötta landsbygden där marknaden går bet, Ebba Busch Thor hade en välartikulerad uppfattning om jämställdhet och familj till stöd för sin syn på föräldraledighet och Jonas Sjöstedt talade varmt om ett samhälle där ägandet är gemensamt och jämlikheten i inflytande genomförd men tillstod att det inte går att veta riktigt hur det skall gå till. Jan Björklund landade till slut i att föräldrars valfrihet för skolval är viktigare än att alla barn får en jämlik skolgång, även om han inte ville tillstå det själv.

Stefan Löfven däremot var ängslig och ville under inga som helst omständigheter tala fördelningspolitik. Tanken på att avskaffa ränteavdragen verkade vara livsfarlig att närma sig, trots att vi vet att det vore ett skarpt fördelningspolitisk medel till förmån för arbetarklassen och de icke-bostadsägande. Inte heller några andra aspekter av skattesystemet ville han diskutera, men talade jobbpolitik som om han inte förstod att offentliga investeringar krävs för att få fram jobb, både i offentlig och privat sektor. Anna Kinberg Batra verkade inte vilja ta i sin företrädare med tång och lyckades med konststycket att inte nämna hans namn trots att halva programmet cirklade kring Fredrik Reinfeldts sommartal om ”öppna hjärtan”. Själv talade hon om ansvar, ungefär som Stefan Löfven talade om jobb, alltså utan konkretion och patos. Talepunkter, dessa politikens dödgrävare, talepunkter.

Men, programmen handlade för mycket om politikens medel (vilket kanske inte är så märkligt med tanke på kravet på konkretion) och för litet om de utopier och framtida samhällen som partiledaren såg som sin politiska drivkraft. Ja, de partiledare som har sådana vill säga. Vi tycks ha en politik i Sverige idag som anförs av två partiledare som gjort ängsligheten till sin fana och tävlar om vem som kan smeka flest väljare medhårs (vilket resulterar i en gäspning).

För mig blev programserien en bekräftelse på att politikens mitt tömts på ideologiskt innehåll och mobiliserande berättelser – på flankerna verkar dock drömmarna om ett annat samhälle hållas vid liv.

En bref: Vaccindebatt som havererade

För några dagar sedan sände det mediegranskande programmet Medierna ett inslag med anledning av den vaccindebatt som genomfördes i Sveriges Televisions program Debatt den 9 april i år.

Det finns all anledning att lyssna på inslaget i Medierna (länkat ovan) eftersom kritiken berör en central principfråga i det allmänna samtalet. Programmet Debatt jämställde dem som menade att vaccin mot mässling skyddade befolkningen mot en mycket farlig sjukdom med dem som hävdade att vaccinet var farligt för barn och t o m hade dödat barn.

Vetenskap är på intet sätt någon absolut sanning, tvärtom vet vi som sysslar med forskning i olika former att de resultat vi visar alltid är öppna för kritik och ifrågasättanden, att den sanning som vi tror på är just en sanning just nu. Men kritik och ifrågasättanden måste ske på vissa grunder för att vara relevant.

En forskare är i allmänhet ödmjuk i relation till sina resultat och säger ofta ”sannolikt” eller ”såvitt vi vet nu” – vilket kan få journalister och allmänhet att tro att dessa termer signalerar mycket större osäkerhet än de gör. Forskningsresultat måste s a s ligga till sig, när de utstått kritik och prövning under lång tid då tar vi dem till oss och anser dem för sanna. Men det betyder inte att de är mindre sanna under tiden den processen pågår – och inte att de är absolut sanna när vi granskat dem. Och framför allt är den processen av prövning inte en fråga om tyckande eller allmänna uppfattningar. Istället är det argument, belägg, undersökningar m m genomförda enligt vetenskapligt accepterad metod som skall vara grunden för ifrågasättanden. Det är bara så kunskapen kan utvecklas.

I programmet Debatt, och i många andra program av samma typ, byggs en motsättning upp mellan en vetenskaplig sanning (bräcklig) och föreställningar som ligger helt utanför vetenskapens sfär (delad av övertygad anhängare). I Programmet Medierna svarar programledaren för Debatt att man inte kan vikta sidorna eftersom man inte ger ett litet parti färre debattörer än ett stort parti i en politisk debatt. Hon uttrycker därmed exakt det felaktiga perspektiv som medielogiken skapar – att det är förekomsten av åsikter/sanningar/uppfattningar som är relevanta, inte vilken grund de står på. Journalisterna missar i de fallen att en vetenskaplig sanning inte är en opinionsyttring, kritiken mot vetenskapen måste komma inifrån vetenskapen själv (alltså med hjälp av de processerna inte från de personerna).

Visst finns det viktiga frågor att diskutera inom vaccinationsfältet – vår renlighet tenderar att skapa sjukdom, läkemedelsföretag med ekonomiska intressen trycker på för att allt fler skall vaccineras mot allt mer, vaccineringar saknas i fattigare delar av världen medan välmående befolkningar skyddas mot även mycket små risker. Detta är några exempel på värdekonflikter och dilemman inom vaccinationsfältet, men dem debatterar vi inte. För svårt? Komplext? Okunnighet? Jag vet inte svaret, men det är synd.

***

Läs mer om vetenskapliga processer och relationen till den allmänna debatten i boken ”Varför vetenskap?” (särskilt kapitel sex) författad av mig själv tillsammans med kollegerna Ulf Bjereld och Jonas Hinnfors.

Om politikens uppenbara brist på politik…

Jag lyssnade idag på riksdagens debatt om vårpropositionen, en ändringsbudget och en ekonomisk proposition diskuterades. Regeringen lägger fram den första budget som blir deras egen. Oppositionen är inte glad och kritiserar det mesta och Sverigedemokraterna passar på att återigen försöka få gehör för sina inviter till både de borgerliga och regeringen. Sådana är debatterna och sådant är det politiska livet, det larmar och gör sig till, som Shakespeare skrev i Macbeth.

För någon vecka sedan skrev två av mina bekanta i sociala medier, oberoende av varandra, att de var trötta på politik. Eftersom båda är politiskt engagerade och båda är samhällsvetare var det ett litet oväntat uttalande. Men på sätt och vis är det talande. Inte bara den mediala rapporteringen om politik utan också politiken själv har blivit närmast fixerad vid talepunkter, strategier och felfinneri. (Ja, jag vet att många statsvetare medverkat i de återkommande analyserna av detta spel.) Medborgare är medvetna om att politik innehåller ett visst mått av taktiska avvägningar och ett visst mått av tillrättaläggande av verkligheten så att den passar den egna ståndpunkten. Jag tror inte att så många har ont av det.

Men när de stora frågorna hela tiden försvinner, när ideologi, utopier och reformtänkande försvinner till förmån för teknikaliteter, förvaltning och ängslighet – då blir politik inte angeläget för andra än de som ägnar sig åt den. Och risken är stor att politik blir en arenasport. Vi tittar på när de andra slåss om bollen, som häromdagen i en meningslös debatt i SvT Aktuellt: Landsbygdsministern Sven-Erik Bucht och Centerledaren Annie Lööf turades om att skylla på varann för att bredbandsutbyggnaden på landsbygden går långsamt. Båda var förlorare och ingen intresserad människa fick ut något politiskt relevant ur den diskussionen.

Jag ser en avsevärd risk att politik – en angelägenhet för alla medborgare i alla faser av våra liv – reduceras till ett spel om att vinna enstaka strider, ibland också personrelaterade dito. I så fall blir inte politiken bara ointressant för medborgarna utan tappar också sin förändrande kraft. Medborgarna fortsätter att engagera sig och intressera sig för samhälle och samhällsförändring – men partier och politiker förpassas till en egen sandlåda.

Politik, som är ett ord lånat från grekiskan, betyder i sig själv ungefär statskonst. Politik som statsvetenskapligt begrepp brukar förklaras, med en av samhällsvetenskapens mest inflytelserika tänkare David Easton, som den auktoritativa fördelningen av värden i ett samhälle. Denna värdefördelning är på intet sätt bara av intresse för politiska broilers, policyprofessionella, riksdagsledamöter eller politiska journalister. Politik är en nödvändighet för oss alla.

Debatten idag kunde kanske inte blivit annorlunda än den blev. Väldigt många ord, en del hårda, blev sagda om de ganska små förändringar som regeringen nu gör för att kunna driva sin egen politik. Från båda håll tillmäts dessa förändringar lite väl stor betydelse. Men för den som lyssnar uppmärksamt så finns de ideologiska skillnaderna där – en del debattörer är kloka och bejakar dem (t ex Ulf Kristersson) medan andra låtsas som om allt står och faller med antingen traineejobb för arbetslösa eller generella subventioner till servicebranschen (ingen nämnd och ingen glömd).

***

Sveriges Television startar på måndag en ny serie partiledarutfrågningar (”inte nu igen” säger mina bekanta…) som har möjlighet att bli intressanta – jag tänker se dem. Kanske får vi en annan debatt om samhället efter det politiska spelets totala seger under 2014? Den som lever får se.

SD och SDU: Strid om ideologi eller makt?

Det pågår en strid mellan ett riksdagsparti och dess ungdomsförbund. Sådana strider är inte särskilt ovanliga, snarare är det normalt att ett ungdomsförbund är mer radikalt, frispråkigt och pådrivande i enskilda frågor (ofta relaterade till gruppen unga) än vad moderpartiet är. Vad som är ovanligt i det här fallet är istället att moderpartiet uppfattar ungdomsförbundet som ett hot i så stor utsträckning att partistyrelsen diskuterar uteslutningar ur partiet. (I det här fallet är ledaren och andra medlemmar även i moderpartiet.)

Jag talar förstås om Sverigedemokraternas (SD) bråk med Sverigedemokratisk ungdom (SDU) inför öppen ridå i alla medier som finns. Partistrider inträffar med jämna mellanrum, jämför med SSU-striderna, ett flertal under tidigare decennier eller med APKs utbrytning ur Vänsterpartiet 1977. Men sällan så öppet och medialt som denna – båda parter tror sig sannolikt tjäna på att föra fram sina argument inför väljare och sympatisörer.

Är striden mellan SD och SDU en fråga om ideologi eller en s k maktkamp? Min uppfattning är att det är en ideologisk konflikt (som inte är ny) men som mer handlar om grad och om profilering i termer av pragmatism/populism än om direkt olika ideologier. Men striden handlar också om principerna för hur partiet skall styras.* SD-ledningen har ett starkt grepp om organisationen, partiet är en post-modern variant av kaderparti där partieliten har starkt grepp om partiet men ändå är beroende av medlemsorganisationen (delvis pga konstruktionen med partistöd i Sverige). Förklaringen till centralismen är att partiet måste värna om den demokratiska trovärdigheten avsevärt mer än t ex Centerpartiet, därför måste kontrollen och granskningen av medlemmarnas agerande vara hårdare. I stort sett alla liknande partier i Europa agerar likadant.

Jag roade mig på lördagskvällen med att gå igenom hur SD respektive SDU presenterar sig på sina hemsidor, och valde då att titta på fliken ”Vår politik A-Ö” och ”A-Ö” som de heter hos de bägge. En sådan uppräkning ger partiet/förbundet möjlighet att helt självständigt lyfta fram de frågor och begrepp som partiet/förbundet vill förmedla som viktiga till presumtiva sympatisörer men också till konkurrenterna. Begrepp och ord som väljs är en del av kommunikationen, politik är lika mycket ett begreppsliggörande av verkligheten som en förändring av verkligheten.

SDU har betydligt fler ämnen/frågor, 64 stycken, än SD som har 40. Av dessa totalt 104 möjliga ämnen är 15 gemensamma. SD har således 25 ämnen som partiet formulerat på annat sätt än SDU och SDU har 49 som man formulerat annorlunda än SD.

Av de gemensamma är några visserligen olika formulerade, men jag har valt att tolka dem som motsvarande ändå, t ex modersmål respektive svenska språket, efter att ha tittat vad som åsyftas. Gemensamma ämnen är t ex Arbetsmarknad, A-kassa, Djurskydd, EMU/Euro, Jämställdhet, Friskolor och Brottslighet.

Hos SD förekommer ett antal frågor som partiet som riksdagsparti kommit i beröring med, t ex vårdnadsbidrag, IPRED, FAS3 och Yrkeshögskolor vilka alla har varit föremål för riksdagsbehandlingar. Av mer egna ideologiska frågor väljer SD att lyfta fram Abort, Anhöriginvandring, Demokrati, EU, Frihandel, Mångkultur, Bistånd, Dödsstraff, HBT och Skatter. Inga av dessa återfinns hos SDU.

SDU väljer istället frågor som Arbetskraftsinvandring, Äktenskap, Familj, Europa, Nationalism, Monarki, Kultur, Islam, Assimilation, Integration, Graviditet och barnafödande. Inga av dessa återfinns hos SD.

SD väljer att lyfta fram vad man tycker genom att referera till frågor som i de flesta fall redan står högt på den svenska politiska agendan (frihandel, demokrati, EU och bistånd) och söker därmed en inkluderande och pragmatisk profil. SDU väljer å sin sida att istället profilera sig ideologiskt genom att lyfta fram frågor som är specifika för en mer ideologisk nationalism, som t ex monarki, kultur, islam, assimilation, Europa.

Låt oss då titta närmare på vad de båda säger om begreppet nationalism, en ideologisk hållning som ibland anges som bakgrund för konflikten.

SDU skriver om den nationalistiska principen att denna:

innebär kortfattat en stat – en nation. Det är en idé om att nationalstaten är den optimala statsbildningen och att världen i teorin borde bestå av nationalstater. Då skulle många konflikter undvikas. Detta är SDU:s viktigaste ställningstagande och vår utgångspunkt i utrikespolitiken.

SD talar istället om nationell identitet, men under rubriken ”Demokrati” och väljer formuleringen:

Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk. Vi ser således förekomsten av en gemensam nationell och kulturell identitet bland befolkningen i staten som en av de mest grundläggande hörnstenarna i en stark och väl fungerande demokrati.

Formuleringarna ligger onekligen ganska nära varandra, även om SDU väljer att tala om ”nation” och SD om ”nationell identitet”. En sådan identitet bör ju vara homogen för att vara just ”nationell”.

SD blandar i citatet samman begreppet ”folk” i termen folkstyre som syftar på folket i meningen medborgare (i början av citatet) och ”folk” i meningen flera folk, där ”folk” syftar på kulturella entiteter som t ex en ”nation” eller ”ethnos” (längre fram i citatet). Folkstyrelse är överföringen av termen ”demokrati” där termen ”demos” visserligen betyder folk på svenska, men i meningen ”medborgare”. Det kan således inte bo ”flera folk” i en stat eftersom det inte finns flera ”demos”, dock kan det finnas flera ”ethnos” (eller nationer) i en och samma stat.* I praktiken tycks därför SD i denna presentation vara lika nationalistiskt som SDU även om partiet väljer andra termer.

Det är rimligt att SD väljer att skriva om sin nationalistiska princip under termen ”demokrati” och SDU väljer att använda termen ”nationalism” (och en hel del andra liknande markörer). SD vill lyfta fram en mer pragmatisk profil och trycka på sin demokratiska legitimitet. Att ett ungdomsförbund är mer ideologiskt radikalt är naturligt, men det är mera oväntat att denna radikalitet inte uppfattas som en tillgång för moderpartiet. Normalt brukar rekrytering och mobilisering av nya partiaktiva ske via ungdomsförbunden (bl a tack vare en mer radikal hållning) och det är genom arbetet där som medlemmar skolas in i partiarbetet i moderpartiet.

Konflikten mellan SDU-ledningen och SD-ledningen är mer än en maktkamp, det är en fråga om partiets legitimitet. Till skillnad från övriga partier i riksdagen tycker sig SD inte behöva en fristående mobiliserande ungdomsrörelse. Bilden av SD som ett ”mittenparti”, som partisekreteraren uttryckte det i SvT Aktuellt torsdagen den 8 april, är svår att upprätthålla och reproducera med nära band till ett ungdomsförbund som är alltför ideologiskt radikalt.

***

Först i slutet av denna månad (april) vet vi om uteslutningen ur SD av SDUs ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne blir verklighet och vilka motiv som i så fall anges. Oavsett vilka så kommer sannolikt allt material från partistyrelsen på ett eller annat sätt att komma till mediernas kännedom. Fördelen är att vi alla kan bilda oss en egen uppfattning om händelsernas logik.

* SDs starke man i Bjuv, Allan Jönsson, lämnande förra året partiet och bildade eget, som han själv anförde, i protest mot SDs ideologiska enkelspårighet och centralstyrning. Jönsson var länge en stark intern kritiker i SD. Bjuv var SDs starkaste fäste i landet i valet 2010, men vad som sällan sägs är att Allan Jönsson redan hade en politisk plattform i Bjuv och Skåne. SD behövde på sätt och vis den lokalpolitiskt starke Jönsson mer än vad Jönsson behövde SD. Läs mer här och här.

Departementsvalen i Frankrike: Nytt valsätt och nya valkretsar

Högerblocket gjorde ett mycket bra resultat i de franska valen till departementsfullmäktige. Inte någon gång tidigare har så många departement svängt över, och i det här fallet då till högern. Också flera historiskt ”röda” departement har blivit högerstyrda medan endast ett gått från höger- till vänsterstyre.

Front National fick också framgångar i meningen att partiet nu är representerat i fler departement. Men Front National fick till slut 62 ledamöter valda, högerblocket fick 2418 och vänsterblocket 1592. FN styr inte något departement men hade en majoritet av de röstande bakom sig i ett femtiotal kantoner, en missräkning för partiet då Frankrike har drygt 2000 kantoner (efter omgörningen). Valets stora segerherre hette Nicholas Sarkozy som, i någon mån uträknad, kom tillbaka som högerblockets ledare i höstas och ledde sin partiallians till storseger. Efter gårdagens val styr högern 67 departement och vänstern 28.

Men, vad som sällan sägs i i diskussionen om det franska departementsvalen 2015 är att det är första gången som en ny ordning för valen används. Denna gång skulle alla ledamöter väljas, inte bara hälften som förr, och på en gång. Tidigare förnyades hälften av departementens ledamöter vart tredje år, mandatperioden var (och är) sex år. Valen var s k kantonalval och genomfördes efter ett rullande schema. Att då nästan trettio departement svängde över är mer begripligt om man betänker att både 1982 och 1998 svängde närmare femton, alltså hälften så många när hälften så många platser stod på spel.

Att valsättet förändrats och kantonerna halverats ändrar inte på det faktum att Frankrike befinner sig i en turbulent politisk situation med en regering och president vars ideologiska inriktning tappat i förtroende, och att den franska höger som länge ägnade sig åt fraktions- och personstrider lyckades samla ihop sig nog mycket för att avgå med en klar seger i valen. Men det ger perspektiv och förklarar varför en ”högervåg” just detta år 2015 fick en avsevärt större effekt än den hade fått under det gamla systemets tid. Förändringen förklarar också Front Nationals starka intresse och stora förhoppningar inför valet, men väljarstödet var i procent räknat ungefär detsamma som i valet till EU-parlamentet för nio månader sedan.

Läs mer här och här. (franska)

En bref: Ledarsidan som varumärke

Ledarskribenterna kan fortfarande vara de som artikulerar sentiment och åsiktsdimensioner bland medborgarna, som uttrycker och argumenterar för ståndpunkter på ett sådant sätt att de är möjliga att omsätta i politisk handling. Men ledarskribenter kan med samma demokratiska legitimitet skapa ett samtal mellan provokatörer och högljudda kritiker, eller använda plattformen för att göra politiken mindre ideologisk och mer till en personfråga. Avgörande för demokratins vitalitet är vem som artikulerar de nya argumenten, vem som finslipar de framväxande resonemangen inom de rörelser som partierna inte fångar upp. Vem som tar sig an de anständiga röster som inte får plats i det offentliga samtalet.

Igår torsdag publicerade Göteborgs-Posten min kulturartikel kring ledarsidor i ett nytt politiskt och medialt landskap. Ledarskribenterna har på intet sätt blivit betydelselösa, men när partierna inte behöver någon partipress och medierna blir alltmer styrda som kommersiella företag – hur skall ledarsidorna vara demokratiskt relevanta? Jag menar att ledarskribenter och ledarsidor har en kanske ännu viktigare uppgift idag eftersom partiernas band med medborgarna sviktar i avgörande avseenden. Men då krävs att de aktiva skribenterna tar denna demokratiska uppgifts nya former på allvar och att tidningsföretagen blir varse till publicistiska ansvar. Eller som Stig Hadenius uttryckte det 2001, genom att visa ”förmåga till analyser som ger bidrag till den allmänna samhällsdebatten”.