Vänstra Stranden

Ängsliga och icke-riskbenägna arbetsgivare en orsak till långtidsarbetslöshet

Bortval av allt som avviker är en viktig förklaring till att personer som hamnat utanför arbetsmarknaden också förblir där. Det påverkar den svenska tillväxten, utvecklingen och dynamiken på ett utomordentligt negativt sätt. Dessutom är det en skam mot alla dem som förtvivlat försöker få ett arbete och alltid får höra att problemet är att de inte ”matchar” alternativt att det inte finns tillräckligt många jobb för just dem.

I Ekot idag lyfts en rapport från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) som kom i somras fram igen. Den visar i en experimentell studie att personer som avviker från en slags normalbild av en arbetssökande har utomordentligt svårt att bli den som blir utvald för att få jobbet. Är du överviktig, har många barn, varit mycket sjuk, har en annan religion eller är äldre än 55 år – ja, sorry men då kommer du att väljas bort av väldigt många arbetsgivare, särskilt de mindre. Oavsett din kompetens. Jag har länge anat att det finns ett systematiskt bortval till förmån för människor som är anpassningsbara, ”normala” och ser ut som arbetsgivarens/chefens egna barn eller familj. Vad man då gör är väljer att bortse från den faktiska kompetensen och istället betona social anpassning. Resultatet blir lätt en homogen och sluten arbetsplats där det är svårt att sticka ut. Om det är något som är farligt för kreativiteten och dynamiken i vårt samhälle så är det sådana slutna grupper.

Det är därför jag hör att en agronom från Somalia kör taxi eller en bioanalytiker från ett land i Mellanöstern inte får arbete på tio år trots att hon sökt frenetiskt. Det är därför en civilingenjör i Bergsjön tror att hennes föräldraledighet är inledningen till ett liv i arbetslöshet.

Jag blir förtvivlad och undrar varför vi inte pratar om arbetsgivarnas bortval istället för att prata om de arbetslösas förmåga att söka jobb, prata om att skapa nya jobb (som de inte heller får) eller om att uppfinna system som skall göra det otrevligt att vara arbetslös? Det finns bevisligen arbetsgivare som anställer folk från hela världen och med olika funktionsnedsättningar, hylla dem! Det är oroande att arbetsgivare tydligen inte vill ta några risker alls medan den som söker arbete förutsätts chansa genom att söka allt som rör sig.

Och se till att rekryteringsprocesser sker öppet, systematiskt och med fokus på kompetens och motivation, inte på förmåga att smälta in på den aktuella arbetsplatsen.

Fallet Ojnareskogen: Kooperativt ägande befrämjar god resursanvändning

Avverkningen i Ojnareskogen på norra Gotland har tillfälligt avbrutits. Dels har skogsägarföreningen Mellanskog avbrutit på eget bevåg och därefter har också Länsstyrelsen på Gotland stoppat avverkning i väntan på förtydliganden om hur mycket skog som egentligen skall avverkas. Högsta Domstolen väntas fatta beslut om huruvida den skall ta upp frågan om villkoren för att bryta kalk i området.

Min personliga uppfattning är att kalkbrottet bör stoppas i väntan på en mer djupgående utredning. Det tycks mig som en märklig samhällsekonomisk kalkyl att skövla ytterligare ett område i omgivningen och därmed också både hota vattentillgången samt utrota arter och naturtyper som inte går att få tillbaka för den – trots allt – lilla vinsten för vårt gemensamma.

Men, här tänkte jag ta upp den lilla tanken som rann upp i mitt huvud när jag insåg att Mellanskog på eget bevåg stoppat avverkningarna, bland annat därför att deras egna medlemmar på norra Gotland protesterat och för att en ekonomisk förening som Mellanskog inte ville förknippas med tvång, brutalitet och delta i verksamhet som upplevdes tvivelaktig. Nordkalk däremot är ett företag som i sin tur ägs av den finländska familjekoncernen Rettig Group. Företaget framhärdar i att fortsätta sin verksamhet på Gotland oavsett protesterna, eftersom man inte vill ha något produktionsstopp när den andra kalktäkten man exploaterat tar slut om ett drygt år… Nordkalk är för övrigt också företaget som tänker riva den unika s k Kalklinbanan i Sörmland-Västmanland trots att denna är vår enda kvarvarande motsvarande bana och som sådan ett industriellt kulturarv som är världsunikt! Men Nordkalk har inget intresse av att bevara svenska industriella kulturarv. Nordkalk kan kontrasteras med det medlemsägda Mellanskog som genom lokal förankring och genom att vara beroende av enskilda skogsägare blir så mycket mer känsliga för de konsekvenser en verksamhet har på lång sikt.

I den ena fallet har vi ett utlandsägt företag vars produktion på Gotland inte kommer Gotland till del på annat sätt än genom ett antal arbeten under en tidsbegränsad period, här bedrivs inget utvecklingsarbete och ingen förädling. I det andra fallet har vi ett medlemsägt kooperativ där personer med gemensamma ekonomiska intressen gått samman för att bli starkare i förhandlingar och kunna utnyttja en del stordriftsfördelar. Men dessa ägare är beroende av att skogen s a s finns kvar, alltså att resursen som de använder finns kvar och utvecklas. Det är inte alls märkligt att det är just ett sådant ”företag” som till slut tar intryck av t ex Naturvårdsverkets argumentation och den lokala opinionen. Därmed inte sagt att lokala intressen alltid skall styra samhällsekonomin.

Min poäng är att resursutnyttjande sker bäst när de människor som är beroende av en gemensam resurs och ges möjlighet att gemensamt bruka och utveckla resursen. På samma sätt som ett bibliotek på ett universitet är något som alla har glädje av fungerar och därför bidrar alla efter förmåga till (alltså inte stjäl böcker utan istället föreslår goda inköp) så kan också de som vet att deras vatten, deras skog och deras naturvärden är stommen för en gemensamma framtid bättre väga in de långsiktiga konsekvenserna av en exploatering bättre än ett företag vars enda intresse är råvarutillgångar.

Det finns något mellan ”jag äger” och ”dom äger”. Det finns ett ”vi äger” och därmed äger vi något som vi brukar med omsorg. Det kooperativa ägandet borde stå högt i kurs i Sverige med alla sina bostadsrättsföreningar, men de flesta som bor så tycks tro att de ”äger” sin egen lägenhet istället för att man gemensamt äger ett hus. På något märkligt sätt har olika varianter av kooperationer, icke-vinstdrivande företag, ekonomiska föreningar och företag ägda av de anställda försvunnit ut ur den svenska näringslivets diskurs trots att allt fler kooperativ startas inom t ex välfärdssektorn. Men det finns plats för sådant ägande i alla delar av samhällsekonomin.

Fängelset som inte behövdes – en lektion i politikens marknadsekonomi

Säkerhetsfängelser står tomma, rapporterar idag P1-programmet ”Kaliber”. För mig framstår beslutet att bygga de särskilda säkerhetsavdelningarna som ett beslut grundat inte på kunskap och långsiktighet utan istället på ett politiskt tänkande som liknar marknadens funktion av tillgång och efterfrågan. Rädslan för ökad grov brottslighet och tron att allt fler fångar rymmer har ingen grund i långsiktiga analyser. Men alltfler företag lever på vår rädsla, säkerhet är en växande företagsbransch. Medierna har ökade inslag av s k blåljusjournalistik och nätet är en ständig källa till bakgrundsinformation om både påstådda och faktiska brott. Medier och opinion utgör en symbios som när varandra och politiken dras in i ett spel av antipatier, sympatier och krav på enkla lösningar. Av en del kallat mediepopulism. En av informationssamhällets nya framväxande skiljelinjer är frågan om politiska beslut skall grundas på expertkunskap, långsiktiga analyser och genomtänkta värderingar eller på en generell efterfrågan på trygghet, säkerhet och övervakning, skiljelinjen mellan kunskap och marknad.

Natten mellan den 27 och 28 juli 2004 rymde den dömde polismördaren Tony Olsson från sitt livstidsstraff på Hallfängelset. (…) Tony Olssons rymning var en av fyra spektakulära rymningar från hårt bevakade fängelser samma år. Under hösten 2004 följde en mycket animerad diskussion i medier och bland politiker om behovet av strängare bevakning. Den s k Rymningsutredningen tillsattes och förre rikspolischefen Björn Eriksson fick där i uppgift att redovisa en analys av rymningar och ange förslag till åtgärder för att förbättra säkerheten. Dåvarande justitieminister Thomas Bodström utsattes för en störtskur av av kritik och lovade i medierna att ett ‘säkerhetsfängelse’ skulle byggas. (…) Under våren 2007 beslutade Kriminalvårdsstyrelsen att inrätta en särskild mindre säkerhetsavdelning i Härnösand samt att bygga om de gamla psykiatriska klinikerna i Sala (Salberga) till landets största fängelse med plats för nästan 350 intagna. (…) Björn Eriksson talade i sin utredning om en ‘ny’ typ av brottslighet och om ‘högriskfångar’ som kräver andra typer av kriminalvård än vad som hittills prioriterats i Sverige.

Ovanstående är citerat från sidorna 117-118 i min och Ulf Bjerelds bok ”Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” (Hjalmarson & Högberg, 2008)

I det aktuella kapitlet redogör vi för hur det politiska beslutet om de s k säkerhetsfängelserna byggde, inte på kunskap och kriminalpolitiska värderingar utan på opinionstryck och rädsla. Det dödliga våldet hade inte ökat sedan 1990, någon trend av fler rymningar fanns inte, bilstölderna började bli ett minne blott, inte heller våld och brott relaterade till psykisk sjukdom hade ökat även om allt fler av dem som döms får psykiska diagnoser. Kriminologin ger därutöver inget stöd för att fängelsestraffet skulle minska återfallen i brottslighet, snarare tvärtom.

Beslutet om att bygga ett säkerhetsfängelse som inte behövdes är en bra illustration av den nya skiljelinje som går mellan å ena sidan kunskapsbaserade beslut och å den andra marknadsorienterade beslut. Trycket från opinion, medier och säkerhetsindustri var för stort, något måste göras. Svaret blev: säkerhetsfängelse.

Fler av mina analyser av svensk kriminalpolitik kan du läsa här och här (s 3-24).

Överskattad umgängeskultur och för stor tro på omorganisering

Under de senaste dagarna har mycket fokus hamnat på festligheter. Det är personaldagar, julfester och små trivselvickningar och det är lysande fester i Blå Hallen. Alltihop betalt av allmänna medel i någon form. Jag är en vän av sparsamhet, särskilt med allmänna medel och har inget annat att invända mot granskningen än att den ständigt upprepas och jag skulle önska mer av granskning när det gäller de faktiska uppdrag som myndigheter och allmänna stiftelser har.

För den som önskar går det fint att läsa Tillväxtverkets regleringsbrev här. Å ena sidan tycks det vara rätt enkelt att ta med sig listan och kolla om saker och ting blivit utfört, å den andra sidan tycks det mesta handla om att ”arbeta med” eller ”rapportera om” olika saker. Det är även för mig lite svårt att riktigt få grepp om vad som är t ex Tillväxtmyndighetens egentliga uppgift här i världen.

Mitt i den upphetsade debatten om vem som betalar vems middagar med vin vill jag tillföra två saker:

1. Den nuvarande regeringen har lagt ned och slagit samman många myndigheter och fler kan det bli. Tillväxtverket är en sammanslagning av flera äldre myndigheter, även de i några fall ganska nya dito. Vad som lätt glöms bort är att de specifika myndigheter som vuxit fram som svar på ett särskilt behov också därmed har väl definierade arbetsuppgifter. När myndigheter slås ihop ges fritt spelrum för ”ledarskap” och ”team-building”, för att inte tala om alla ”projekt” som måste genomföras både av interna skäl (jobba samman gamla strukturer) och för att kunna hyra in de konsulter som ändå gör jobbet. Omorganiseringar är i många avseenden precis vad som behövs för att ge fritt utrymme åt sådant som egentligen inte alls hör till uppdraget men som ligger ”i tiden”. Det är ett gyllene tillfälle för glada entreprnörer att sälja in sina idéer om hur personalen skall må bra och prestera bättre – och den ledare som inte vill ”släppa till” när nu myndigheten gått igenom en så stor och svår process betraktas som hierarkisk, byråkratisk eller bara okänslig. Ergo, gamla strukturer må vara lite tröga men de är ofta lika bra eller bättre på att genomföra sina uppdrag än vad som blir fallet efter en omorganisation.

2. Kulturen att allt välmående börjar med att vi alla äter s k gourmetmat och dricker vin blir en viktig bricka när personalen skall fås på gott humör. Av någon anledning blir alla mycket gladare om man får äta en oxfilé som kostar 350 kronor kuvertet och serveras tillsammans med något chilenskt rödvin som ”skall vara bra” än om man inmundigar en portion hemgjorda köttbullar med rårörda lingon och en flaska lättöl. Personligen tillhör jag dem som tycker att middagsumgänge är överskattat som vägen till god stämning på arbetsplatsen. De dagliga kaffepauserna betyder nog mer för den kamratliga tonen än middagar där konversationen sällan blir annat än konventionell. Middagstillställningar av denna typ inbjuder knappast till djupsinniga samtal eller intellektuellt tankeutbyte – som väl rimligen är det som utvecklar personalen? Varför inte bjuda personalen på lite ny spännande teater istället, köp en bra bok till var och en eller föreslå en stadsrundtur. Sådana saker ger något att prata om, skapar nya samtalsämnen och intellektuell stimulans (vilket man absolut inte kan säga om köttmiddagar med rödvin). Vill jag eller någon annan äta den där toppenfina middagen – som jag inte alls underskattar – så vill jag göra det med mina egna nära vänner. Och betala själv.

Sådär ja. Ett litet inspel från sidan.

Ingen tjänar på brutna diplomatiska förbindelser med Vitryssland

Diplomatin är som allra viktigast när det krisar. Det är i kris och kyla som diplomaten – sändebudet – gör nytta som den kanske sista förbindelselänken mellan två stater eller regimer. En ambassad eller diplomatiska förbindelser är vare sig någon belöning för gott uppförande eller något som finns för de dagar när solen skiner. Diplomaten är den som för sitt lands talan och därför har hon eller han en slags neutral eller lite utanförstående position.

Att den vitryska regimen vare sig respekterar demokratins grundläggande element om fria val eller skydd för mänskliga fri- och rättigheter vet både vi och de flesta andra. När den enväldige presidenten Lukasjenko utvisar en misshaglig svensk diplomat är det därför knappast förvånande och inte heller ett tecken på att Sverige har gjort något fel. Sveriges markering att den nyutnämnde vitryska ambassadören inte var välkommen var helt rimlig. Men att trappa upp konflikten genom att också förklara ytterligare två vitryska diplomater persona non grata var inte välbetänkt. Lukasjenko såg en möjlighet att markera och den svenska ambassaden kommer nu att stängas och de diplomatiska förbindelserna är helt avklippta.

Med åren har jag kommit att tvivla allt mer på bojkotter, klippta förbindelser och stängda gränser som instrument för internationella relationer. I min studie av den svenska diplomatin i relation till den grekiska diktaturen 1967-1974 lyfte jag fram att den svenska regeringen kom att ångra att man kallade hem ambassadören ”för konsultationer” som det hette. Men det var en eftergift åt en stark opinion och även ett ideologiskt ställningstagande som dock kom att omvärderas. Kvar fanns en tjänsteman, så småningom uppgraderad till chargé d’affaires, som kom att betyda en hel del för att hålla Norden och Europa informerade om vad som hände i Grekland. Olof Palme lär enligt Ulf Adelsohns memoarer ha hänvisat till misstaget att kalla hem den svenske ambassadören efter den grekiska kuppen när han vill vara försiktig med reaktionerna under de misstänkta ubåtskränkningarna från Sovjet under 1980-talet.

De svenska diplomaterna från Syrien har inte kallats hem (vilket flera andra EU-länder gjort) med hänvisning till behovet av information och bevaka våldet. Det är väldigt svårt att förstå att samma sak inte borde gälla i Vitryssland. Diplomati är inga personliga vendettor mellan Carl Bildt och Aleksandr Lukasjenko, den finns till för att säkerställa att dialogen upprätthålls trots personliga motsättningar, nationella konflikter och totala värderingskollisioner. Risken är att Sverige nu både försatt sig själv och EU i ett svårt läge, diplomatin har sina spelregler och risken finns att stödet till oppositionen och närvaron i Vitryssland från demokratiernas sida blir vad som förloras.

Hiroshimadagen den 6 augusti 2012

Idag på minnesdagen av atombomben över Hiroshima hade jag förmånen att få hålla ett fredstal vid minnesceremonin i Göteborg, Vasakyrkans församlingshem. Nedan följer talet i sin helhet (lätt språkligt redigerat).

Knappt femton år efter bombningarna av Hiroshima och Nagasaki kom Margurite Duras och Alain Resnais film ”Hiroshima min älskade”. Filmen handlar sin enklaste form om en kort kärlekshistoria mellan en fransk skådespelerska och en japansk arkitekt. I historien vävs hennes minnen av krigets katastrofer i Frankrike samman med hans minnen av Hiroshima. Det gripande i filmen är att de sår som kriget gett dessa båda människor gör dem öppna för varandra men likväl också skiljer dem från varandra.

Krigets erfarenheter föröder människor och fräter sönder hoppet för framtiden. För soldater blir ibland erfarenheterna från ett krig något att som dikterar resten av livet. I år är det 50 år sedan Algeriet blev en självständig stat efter ett sju år långt befrielsekrig från Frankrike. De franska värnpliktiga soldaterna efter kriget i Algeriet fick bära skulden i andras ögon för att Algeriet inte förblev franskt, och de bar i sina egna ögon skulden för att krigets grymheter tilläts fortsätta långt efter det att kampen egentligen var avgjord. Det ofta bortglömda algeriska kriget är fortfarande ett djupt sår i den franska och algeriska historien och hos många enskilda på bägge sidor om Medelhavet.

Under senare decennier har världen förskonats från de stora krigen, de krig som beskrevs som världskrig, som drog in nästan alla stater i allianser och skuggade de kvarvarande. Men världen har istället sett allt fler demokratier, allt fler människor som får och kan organisera sig politiskt och ha ett ord med i laget när deras länder skall styras. Det finns en sanning som säger att demokratier inte börjar krig med varandra, och det innebär att ju fler demokratier desto färre krig blir det. Men det innebär inte konflikterna upphör. Särskilt i den fas av ett lands utveckling som innebär just demokratisering finns stora risker för konflikter. Grupper som haft makt förlorar den och grupper som varit förtryckta får makt. I dessa känsliga lägen är risken för övervåld och maktmissbruk överhängande. Sällan har dessa stater hunnit få en legitim och trovärdig rättsstat på plats och processen mot en stabil demokrati är hotad från många håll.

Fred är inte bara fred mellan folken, fred är också fred inom folkgrupper. Våld som konfliktlösning måste bli en än mindre relevant väg än vad vi sett hittills. Även störtande av diktaturer kan och skall ske med fredliga lösningar för ögonen. Att konflikter uppstår både inom grupper och mellan grupper av människor är inget att förvånas över, tvärtom är oftast intressekonflikter viktiga motorer i en utveckling mot ökad jämlikhet och välfärd. Men att dessa konflikter kan lösas på fredlig väg är nödvändigt. Att genom en aktiv bistånds- och utrikespolitik mycket mer än idag uppmuntra till att politiska konflikter kanaliseras genom ett politiskt system med partier, organisationer och förhandlingar är därför en oundgänglig del av fredsarbetet.

Vi vet att tillgången till vapen är en viktig förklaring till förekomsten av dödligt våld. Det kan gälla situationer som den i Colorado, USA, där en uppenbarligen sjuk man nyligen skjutit ihjäl tolv människor på en biograf och skadat ett femtiotal. Men det kan lika gärna handla om tillgången på stridsvagnar och stridshelikoptrar i det syriska inbördeskriget. Vi kan aldrig komma runt det faktum att själva vapnen i sig själva är ett nödvändigt villkor för de flesta typer av dödligt våld och inbördeskonflikter.

Att medverka till att tillgången på vapen ökar i världen kan därför inte rättfärdigas. En demokrati, som alltså tillhör den grupp av stater som per definition tillhör den fredliga delen, bör därför vara ytterst varsam med hanteringen av sina egna vapen för export. Att som i Sveriges fall övergå från att tillverka vapen för att säkra det egna försvarets oberoende till att låta vapenexporten vara en del av svensk know-how och ingenjörskonst som skall säljas på en kommersiell, men korrumperad, marknad kan därför inte vara politiskt rättfärdigt. Den moraliska plikten för demokratier att motverka att konflikter löses med våld måste få gå före en nationell önskan om att öka på bruttonationalprodukten genom ökad försäljning av svenska vapen.

För många människor i min generation var det kalla kriget en helt överskuggande del av vår politiska uppfostran. Berlinmuren var en närvarande och skrämmande symbol för förtryck och ett slags internaliserat krigstillstånd. Jag glömmer aldrig när muren föll den 9 november 1989, själv var jag i Paris och det kändes liksom lite närmare Berlin än om jag varit i Göteborg. Jag minns också fredsdemonstrationen för 30 år sedan, 1982 då ett hundra tusen människor tågade genom Göteborg för att protestera mot kapprustningen. Där fanns en frustration och en uppdämd ilska mot de ideologiska skuggor mot vilka väst och öst byggde in sig en dödsdans – som vi då trodde – utan slut.

Sedan protesterna mot USA:s egenmäktiga intervention i Irak 2003 har vi sett mycket litet av globala antikrigsdemonstrationer. Jag ser idag mycket litet av kollektiva manifestationer mot våldet som konfliktlösning, mot export av dödliga vapen och mot militärt engagemang i andra länder. I stället har vi fått en värld där militära interventioner önskas och välkomnas. En situation som måste ses som ett tecken på den uppgivenhet många känner inför förtrycket och våldet.

I Afghanistan kommer nu USA och andra länder att snart lämna efter sig ett land som är än mer politiskt förött än det var efter Sovjetunionens intåg och ockupation under 1980-talet. Militära medel är aldrig någon lösning på politiska konflikter. Den svenska hållningen i dessa frågor debatteras sällan eller aldrig, den svenska utrikespolitiken förs någon annanstans än i de politiska salongerna och bland medborgarna i allmänhet har s k problem med migration och flyktingar blivit viktigare än varför människor flyr från våld och krig.

Sveriges ansvar för att främja fredliga lösningar på interna och mellanstatliga konflikter kan inte döljas bakom dimridåer om Europeiska Unionen eller om kalla krigets slut. Den svenska rösten måste åter bli distinkt i regioner som t ex Kongo, Sudan, Mali, Västsahara och Mellanöstern och för det krävs både en folklig mobilisering mot våld som konfliktlösning och politiker som engagerar sig i de moderna krigens konsekvenser.

Demokratier krigar inte med varandra, det lär vi studenterna i statsvetenskap och det är alldeles riktigt. Kriget sätter djupa spår, såväl atombomben över Hiroshima som t ex krigen i Algeriet och Indokina präglar människor och stater under generationer framöver. Därför har demokratier också ett moraliskt ansvar att medverka till att andra regioner och länder inte heller löser sina konflikter med våld. Som en demokrati har vi ansvaret att i mycket högre utsträckning än nu medverka till bistånd och utvecklingsstöd för att bygga upp fullskaliga politiska system med partier, fackföreningar, valsystem, offentlig förvaltning och rättstatlighet. Vi har ansvar för att inte medverka till att mängden vapen i världen ökar, vi skall på sikt sluta exportera vapen överhuvudtaget och under tiden inskränka exporten till ett mindre antal stabila demokratier och där korruption inte förekommer.

Vi som medborgare måste också känna det moraliska ansvaret att delta i debatten om hur vi åstadkommer fredliga konfliktlösningar i vår värld, det kan gälla allt från att kräva svenska uttalanden i olika konflikter i världen till att ställa dem till svars som har dessa frågor på sitt bord. En mer vital och engagerad utrikespolitisk debatt i Sverige har förtjänsten av att sätta fredsfrågorna på dagordningen – det är ett ansvar som vi alla kan dela och där vi alla kan dra vårt lilla strå till stacken.

Svenskarna fortsätter att demonstrera – som en del i det demokratiska samtalet

Demonstrationsvilligheten har inte minskat under de senaste decennierna i Sverige, och inte är det heller demokratins dödgrävare som demonstrerar. Sociologen Magnus Wennerhag visar i sin analys av SOM-undersökningens frågor kring demonstrationsbenägenhet i Sverige att det tvärtom är personer med förtroende för demokratin, engagemang i politiken och tillit till politiska partier som demonstrerar. Demonstrationerna skall därmed ses som en del i ett pågående demokratiskt samtal. Wennerhags analys visar att det inte i Sverige finns tecken på den demonstrationernas ”normalisering” som internationell forskning talar om, men data för längre tidsperioder kan behöva prövas innan vi kan säga något slutgiltigt.

Första maj-demonstrationerna var som störst runt 1980, och i samband med USA:s attack på Irak 2003 steg demonstrerandet kraftigt i Sverige. Sedan början av 1960-talet har benägenheten att demonstrera ökat, ett samband kan anas med framväxande nya demokratiideal.

Idag kan det också vara av intresse att påpeka att Wennerhags analys visar att Pride-paradernas deltagare skiljer sig från övriga demonstranter. Pride-paradens deltagare är mer utspridda över det politiska spektrumet än andra demonstranter, är sannolikt lite yngre, boende i storstäderna och uppvuxna i Sverige än övriga demonstranter.

Läs gärna Magnus Wennerhags hela analys från SOM-boken ”I Skuggan av Framtiden” här!

Kultur skapas inte av entreprenörer

Läser i Aftonbladet härförleden vecka att kulturdepartmenten i Europa – och Sverige – får allt mindre pengar att röra sig med. Krisen leder till åtstramningar i kulturen och även kulturlandet Frankrike rustar för att strama åt sin kulturbudget. Samtidigt pågår arbetet med ”Creative Europe” inom EU-kommissionen. Det är bara det att detta ”kreativa Europa” endast har det instrumentella syftet att bidra till sysselsättning och ekonomisk tillväxt! Kultur i form av kostnadskrävande satsningar på nationella författare (t ex Strindberg…) eller vård av det egna kulturarvet (t ex Nordeuropas äldsta bevarade ringmur i Visby…) tillhör inte det som bidrar till att uppfylla EUs mål om tillväxt och sysselsättning, därmed tillhör det inte heller vad som kallas ”Creative Europe”. Språkbruket är istället helt och hållet det entreprenöriella – entreprenören är den nya hjälten i vår tid.

Hade Odyssén skrivits av dagens kulturpolitiker hade Odysseus förstås kämpat ned den enögda restaurangmomsen och seglat runt för att grunda en franchise-kedja i säkerhetslösningar.

Det tycks mig som om den 70-tals-rörelse som gick ut på att kulturen skulle vara tillgänglig för alla – Alla Kan – slagit över i uppfattningen att eftersom alla kan allting inom kulturen så är det bara att slå mynt av det man kan.

Entreprenören är i många avseende motsatsen till kulturmänniskan. Entreprenören är den person som inser hur man kan göra pengar på de idéer som andra kommer på. Entreprenörens kreativitet består inte att tänka de stora tankarna utan i att slå mynt av dem. Ett samhälle behöver entreprenörer – köpmän, handlare, säljare, företagare m fl – men framför allt behöver samhället de som kommer på de idéer vilka entreprenören slår mynt utav!

Och nu är det nu en gång så med mänskligheten att få saker är nya under solen, att vårda och utveckla vårt kulturarv är därför en oundgänglig del av vårt samhälle om där skall finnas något kvar annat än ytliga fenomen och livsstilar. Uppfinnare, författare, konstnärer, hantverkare, historiker, filosofer och designers, regissörer, dramatiker, skådespelare, musiker och teknikinnovatörer – de är inga entreprenörer. De är de som skapar råvaran. Och utan den råvaran kan entreprenörerna tvätta skjortor åt varandra. (Förstås med RUT-avdrag…)

Nej, begreppen kreativitet, entreprenörskap och innovation håller på att tränga undan det verkliga arbete som all kultur kräver. Lika mycket som det kräver ansträngning att läsa Homeros så krävs det ansträngning, lång träning, tid, erfarenhet och hårt arbete för att skapa och upprätthålla kultur.

Verklig kultur (s k populär- eller fin-) kräver långsiktiga satsningar från det allmännas sida, vilket inte utesluter att man bjuder in andra att delta i de delar som är lämpliga. Att framåt satsa på entreprenörer istället för kulturarbetare är ungefär lika dumt som att idag satsa på att sälja skrivmaskiner.

Läs gärna också Stockholms Universitets rektorer på DN Debatt om de de uteblivna satsningarna på humaniora och samhällsvetenskap.

Till minne av dem som dog på Utöya och i Oslo den 22 juli 2011

Trots att solen äntligen skiner idag, denna kalla och våta sommar, kan jag inte tänka på så mycket annat än vad som hände på Utöya och i Oslo idag för exakt ett år sedan. Med min familj befann jag mig långt ute på landet, men med god tillgång till internet, och det är ingen slump att det var på Twitter den första hinten kom om vad skulle komma. Jag kommer aldrig, så länge jag lever, att glömma den eftermiddagen. Vi följde med stigande fasa händelseutvecklingen och försökte bringa reda i fakta och fantasier genom insamlande, granskning och vidareförande av uppgifter från såväl de förtvivlade offren på Utöya (via Twitter) som internationella nyhetsbyråer. Först morgonen därpå stod dock vidden av katastrofen klar.

Massmordet på Utöya och bomben i Oslo den 22 juli 2011 var en politisk handling och som sådan kommer den att påverka mig under resten av mitt liv.

Jag skrev redan 26 juli i Dagen om dåden i Norge och påpekade då att även om Anders Behring Breivik ensam var ansvarig för att låta ondska använda honom som verktyg, så har vi alla ett ansvar för att hålla den politiska diskussionen ren från våldsromantik och hatretorik. Någonstans därute finns det människor som tar sådant tal till intäkt för att begå extrema våldshandlingar. Jag har inte ändrat uppfattning i detta avseende. Men jag noterar att det under året som gått har blivit en debatt om vilka politiska läger som är ansvariga för den islamofobiska och hatiska diskurs som Breiviks dödande fann sin näring ur. Den typen av diskussion leder bara runt i en cirkel. Varje dag kränks människor för sin hudfärg, sin religion, sitt kön, sin sexualitet eller sitt språk, varje dag tvingas människor dölja sin egenart för att inte dra på sig andras missaktning. Det händer hemma hos dig, hos mig och på platser vi aldrig besökt. Så har det ju alltid varit invänder någon, ja, men idag accepteras det i lägre utsträckning. Idag har vi lagar, opinion och politiskt ledarskap på vår sida. Och när våra uppfattningar raljant kallas ”politiskt korrekta” av dem som älskar att framställa sig som de sanna uttolkarna av folkets vilja så väljer jag att tolka det som en sanning. Ja, det är politiskt och samhälleligt korrekt att visa andra människor tolerans, respekt och hövlighet.

Var och en av oss har ett ansvar för att bemöta hatets retorik, främlingsfientlighetens kolportörer och toleransens dödgrävare. Ingen annan än Anders Behring Breivik bär ansvar för de handlingar han begått när han med berått mod berövat 77 människor livet. Men du och jag kan motverka att den typ av kategoriska, falska, fanatiska och inskränkta uppfattningar som låg till grund för hans handlande sprids. Eller så låter vi bli. Det finns ingen neutral position.

Låt mig få bli lite personlig och citera Stefan Sundströms text till ”Om jag kommer opp till Jesus”:

Jesus jag vet att du släpper in
Varenda en till ditt krypin
Men om det ska graderas på nåt sätt
Vet jag en tant som ska ha förtursrätt
För när andra gick med listor
Mot att få flyktingar breve
Advokaten o magistern dom skrev på dom med
Ja alla utom hon var överens
O till sist så klart förläggningen den bränns

Om jag kommer opp till Jesus på nåt sätt
Frågar han nog inte nåt om fel och rätt
Har du älskat allt du pallar varje dag
Blir hans fråga och vad svarar du och jag?

Här tror du väl att visa den är klar
Med en moral så uppenbar
Och när tv gjorde reportage varenda
Smygadolf han raka sin mustasch
Utom han som gick med listan
Han hängdes ut vid skampålen
Ingen kändes vid han ingen ville va hans vän
För så går det till häruti kalla nord
Att man håller med den som för tillfället för ord

Om jag kommer opp till Jesus...

Jesus Jag är inte bättre jag
Jag vill inte ha nåt bråk idag
Men - här kommer min poäng
Nu tyckte alla han va bäng
Och när alla gick i kyrkan, ja det var ett kristligt plejs
Så fick rassesnubben sitta för sej själv med skamset fejs
Den enda som satte sej breve
Var den där tanten 
Hon som vägra vara med

Om jag kommer upp till Jesus...

Jämförelsen mellan Ausonius och Mangs haltar

Rättegången i Malmö mot Peter Mangs går mot sitt slut. I olika sammanhang har frågan ställts om varför inte Mangs uppenbart främlingsfientliga motiv lett till större uppmärksamhet från politiskt håll på samma sätt som när den s k Lasermannen John Ausonius dödade en person och skadade nio, med just rasistiska motiv. I ett inslag i Godmorgon Världen (SR/P1) tyckte t o m Anna-Klara Bratt att bristen på kollektiva och offentliga protester mot rasism och främlingsfientlighet i samband med Mangs rättegång visar på flathet och ointresse från elit och allmänhet kring dessa frågor. Ausonius dömdes till livstids fängelse. Åklagaren i Malmö påpekade att de tre mord och flertal skjutningar för vilka Mangs är åtalad ligger på samma straffvärdesnivå, men Mangs skall genomgå en sinnesundersökning innan åklagarsidan yrkar på påföljdens längd.

Jag menar att stämningsläget och diskursen under Lasermannens brott 1991-1992 och idag är helt åtskilda avseenden synen på invandrare och graden av främlingsfientlighet. I mina analyser av svensk invandrings- och flyktingopinion var svenskarna som mest negativa till utländsk invandring under det tidiga 1990-talet medan nivån idag är betydligt lägre. Under det tidiga 1990-talet var nästan alla de svenskar som tyckte frågorna om invandring var viktiga politiska frågor också emot invandring. Under 1990-talet sker en mobilisering också av den sida som är positiv till invandring och flyktingmottagning vilket innebär att personer som är engagerade i invandringspolitiska frågor idag lika gärna kan vara positiva som negativa till invandring.

Stämningsläget under Lasermannens brott var således ett sådant att bland annat hans brott ledde till en mobilisering också av de krafter som var positiva till invandring och mottagande av flyktingar – såväl på elitnivå som bland folket. Reaktionerna vid den tidpunkten speglar alltså ett behov av att stå upp emot främlingsfientligheten. Jag menar att stämningsläget i opinionen och den diskurs som förekommer kring invandring idag är av en annan karaktär än under John Ausonius agerande. Därför är inte heller behovet av brett mobiliserande åtgärder och offentligt kollektivt engagemang lika starkt. Att bristen på offentligt avståndstagande från Mangs skulle bero på politiskt ointresse eller ökad negativ hållning till invandring är helt osannolikt.