Vänstra Stranden

Varför ökar Sverigedemokraternas opinionsstöd just nu?

Uppgången nu för Sverigedemokraterna har istället sin grund i att invandrings- och integrationsfrågor under senare tid haft en mer framträdande plats på den politiska dagordningen än vad de brukar ha. Trots försök till breddning är invandrings- och integrationspolitiken fortfarande Sverigedemokraternas enda profilfråga, och partiet gynnas därför av att dessa frågor debatteras.

Forskning visar att när de övriga partierna börjar debattera invandrings- och integrationsfrågor tenderar invandrarfientliga partier att växa i opinionen. När migrationsfrågorna dominerar den politiska debatten ökar dessutom andelen väljare som tycker att dessa frågor är viktiga. På så sätt kan Sverigedemokraterna i opinionsundersökningar mobilisera en större andel latenta väljare än vad som annars är fallet.

Försöker idag i Svenska Dagbladet tillsammans med kollegerna Ulf Bjereld och Jonas Hinnfors bringa lite ordning i debatten om Sverigedemokraternas mobilisering av opinionen och mekanismerna bakom den.

Läs hela artikeln på Svenska Dagbladets Brännpunkt.

En brèf: Utvärdering och kontroll underminerar professionalism och i längden demokratin

Idag rekommenderar jag läsning av kollegerna Shirin Ahlbäck Öbergs och Sten Widmalms debattartikel i Dagens Nyheter: ”Professionalism nedvärderas i den marknadsstyrda staten”. De säger vad i stort sett alla samhällsvetare vet och har försökt få fram i den politiska debatten i minst ett decennium, men de säger de bra och de visar hur utvecklingen mot ökad kontroll inte bara missar kvalitets- och effektivitetsmålen utan också gör arbeten inom det offentliga mindre attraktiva. Att inte visa på alternativ leder också till enkla framgångar för populism och missnöje, något som underminerar demokratins funktionssätt.

Jag har sett New Public Management gripa kring sig inom akademin och inom det offentliga under lång tid. Jag har aldrig uppfattat resultaten som några kvalitetsframgångar, särskilt inte i relation till tänkbara alternativ. Och när SNS visade att avreglering och privatisering inte kunde beläggas ha gett bättre kvalitet i den offentliga sektorn tvingades forskningschefen lämna sitt jobb.

Och jag glömmer aldrig fågelholkarna runt styrelsebordet när jag som nyvald i Göteborgs universitets styrelse för mer än tio år sedan skickade runt och bad om reaktioner på översiktsartikeln ”Det går inte att styra med resultat” av Karin Brunsson, en utvärdering av just forskningen kring resultatstyrning i offentlig sektor. Styrelsen fortsatte sedan glatt att sätta upp allmänna mål som ”god kvalitet”. Mål som sedan skulle styra en extremt bred och komplex verksamhet och som därför bröts ned till det som kunde mätas: antal timmar, antal studenter, antal publikationer och antal kronor. Det är nu mer än ett decennium sedan…

Anförande på FN-dagen den 24 oktober 2012: Sveriges agerande i FN under Algerietkriget

Det är ett lite besynnerligt faktum att Sverige, en ganska liten nation i Europa som aldrig varit engagerad i avkoloniseringsfrågor eller i något större avseende motsatt sig de europeiska stormakternas intresse, ganska plötsligt och egentligen utan förvarning blir det första västland som röstar ja i FN:s generalförsamling 1959 till Algeriets självbestämmande och som därmed går emot franska intressen. Hur kommer det sig att Sverige, lite grand genom slumpens spel men ändå mot en genomtänkt bakgrund, blev det land som idag kan säga att man var först bland västländerna att agera, även om andra tidigare talat om Algeriets rätt till självbestämmande?

Algeriet blev ett fritt land för i år 50 år sedan, först då kunde de politiska banden med Frankrike brytas, efter åtta års krigföring, hundratusentals döda, ett raserat land och en moralisk bankrutt i moderlandet Frankrike. De sår som skapades under kriget har inte läkt ännu, efter ett halvt sekel!

Sverige kan inte ta åt sig äran av den algeriska självständigheten men kanske ändå av att ha gått i bräschen för en omsvängning bland väststaterna i FN i denna fråga. Vi skall komma ihåg att omröstningarna i FN har en tendens att ske i kollektiva strukturer där t ex arabstaterna uppträdde som en kraft, väststaterna som en och oftast de nordiska i en grupp. Avvikelser från gruppen är alltid intressanta och pekar på en möjlig politisk förändring. När Sverige därför 1959 avviker från väststaterna och från Norden är detta något som noteras i de diplomatiska protokollen bland engagerade stater.

Arabstaterna och ett antal andra stater från tredje världen fick upp Algerietfrågan på FN:s generalförsamlings dagordning redan 1955. Detta mot Frankrikes vilja och med endast en rösts övervikt. Men Frankrike lyckades få bort frågan med hänvisning till att Algeriet var en nationell angelägenhet för Frankrike och inte hörde hemma i FN, med stöd bland annat från Sverige. Tidigt år 1957 kom Algeriet åter upp på dagordningen och en resolution antogs, men det blev ett vagt och allmänt uttalande om behovet av fredlig lösning. Sverige ansåg dock nu att Algeriet kunde diskuteras i FN, trots att det egentligen var en fransk intern angelägenhet, med hänvisning till att det bevisligen begåtts brott mot mänskliga rättigheter i Algeriet. Men något stöd för självbestämmande fanns inte på kartan. I slutet av 1957 var det dags igen. Den svenska hållningen var fortfarande att inte stödja krav på algerisk självständighet. I generalförsamlingen antogs åter en vag resolution, denna gång med en önskan om att inleda samtal. Utrikesminister Undén hade strax innan försäkrat den franske utrikesministern att den svenska hållningen inte skulle vålla Frankrike några bekymmer. Han hänvisade uttryckligen till Sveriges tidigare ståndpunkter och tidigare hållning.

Men så, året efter, 1958 inträffar den första förskjutningen i den svenska hållningen. Det går inte att bortse från att det detta år också inträffar dramatiska händelser i Frankrike, den fjärde republiken slits sönder, de demokratiska institutionerna hotas genom en militär revolt i Algeriet och Charles de Gaulle installeras som premiärminister med det mer eller mindre omöjliga uppdraget att lösa krisen i Algeriet. Den svenske utrikesministern var oroad av de Gaulle och såg demokratin i Frankrike som hotad genom hans tillträde. Under 1958 tog också UD i Stockholm för första gången emot en algerisk delegation som representerade den nyligen upprättade exilregeringen. Och utrikesminister Undén tog i september 1958 vid ett nordiskt utrikesministermöte självmant upp att man borde sätta större press på Frankrike. Kabinettssekreteraren Sverker Åström meddelade redan i augusti att den svenska FN-delegationen skall få lite större handlingsfrihet vid generalförsamlingen detta år.

Under 1958 får också UD en mängd rapporter från ambassadör Lennart Petri i Marocko, mycket kritiska mot Frankrike. Och det är Petri som första gången i de diplomatiska rapporterna lyfter det faktum att kriget i Algeriet utgör ett hot mot maktbalansen i det kalla kriget.

Men i generalförsamlingen lyckas man år 1958 inte nå fram till någon resolution alls ifråga om Algeriet. De nordiska länderna är splittrade och det slutar för svensk del med en nedlagd röst eftersom förslaget i generalförsamlingen trots allt var för långtgående, menade Sverige. Resolutionen krävde att Frankrike utan kompensation eller förhandlingar skulle avstå från sitt eget territorium i samband med algerisk självständighet. Men året efter, 1959, är det dags för en lite större scenförändring.

Under 1959 har president de Gaulle lanserat ett flertal reformförslag för Algeriet och även varit positiv till vissa former av självstyre. Östen Undén är dock inte så imponerad. USA, Norge och Storbritannien ställde sig lite mer positiva till den franska politiken. Trots detta blir det Sverige som hamnar i rollen som den enda väststat som stödjer algeriskt självbestämmande.

Flera väststater var oroliga att stjälpa den positiva processen genom att rösta igenom en alltför skarpt formulerad resolution mot Frankrike. I utskottet avstod Sverige från att rösta då man inte förespråka t ex att FN skulle arrangera en folkomröstning i Algeriet eftersom det stred mot stadgan. Men i generalförsamlingen fick trots allt inte förslaget från utskottet tillräcklig majoritet. Då lade istället Pakistan fram ett förslag – direkt i generalförsamlingen – som uttryckligen erkände det algeriska folkets rätt till självbestämmande. En lång principiell diskussion om begreppet självbestämmande fördes i generalförsamlingen och i omröstningen därefter röstade Sverige ja till resolutionen. Övriga Norden, Storbritannien och alla övriga väststater röstade emot utom USA som lade ned sin röst.

På ett sätt kan man säga att det var en slump att det blev just då och just där, men för Sverige blev ändå detta beslut, denna röst, menar jag inledningen till en annan syn på avkoloniseringen och på Sveriges roll i en global maktordning.

Sverige kanske inte spelade en avgörande roll för Algerietkrigets utveckling eller för den algeriska självständigheten. När Sverige bytte position hade den politiska utvecklingen redan börjat ändrat inriktning. Men Sveriges roll som första väststat uppmärksammades och noterades från flera stater i tredje världen och i arabvärlden. Signalen var tydlig, Sverige stödde nationell självständighet som princip i de gamla kolonialväldena. Och för Sverige och svensk utrikespolitik tror jag att FN-omröstningen hade stor betydelse.

FN var en gemensam internationell arena för många av de organisationer och stater som drev avkoloniseringsfrågorna efter andra världskriget slut. Efter att i början stött Frankrikes uppfattning att Algeriet var en inre fransk angelägenhet kom Sverige redan 1957 att stödja uppfattningen att frågan ändå kunde diskuteras i FN. Förklaringen var att det fanns belägg för att Frankrike begick brott mot mänskliga rättigheter i Algeriet. FN blev en avgörande arena för att kanalisera och artikulera det internationella tryck som utövades mot Frankrike. Och FN blev en möjlighet för andra stater, som Sverige, att på allvar engageras i avkoloniseringsfrågorna som dittills inte varit på Sveriges bord.

Avgörande för den svenska vändningen i Algerietfrågan var en förändrad svensk verklighetsbild. Från att ha sett kriget som just en kolonial fråga för Frankrike, ett västland man normalt höll sig väl med från svensk sida, kom Algeriet att bli del i internationell maktkamp. Algeriet blev en fråga om kalla krigets styrkeförhållanden men också om folkrätt och efterlevnaden av mänskliga rättigheter. Bakgrunden till det förändrade synsättet var dels en ideologisk övertygelse från den svenska utrikesförvaltningen där den socialdemokratiska utrikesministern Östen Undén höll folkrätten högt, dels behovet av att hindra att avkoloniseringen och särskilt Algeriet blev en resurs för öst-sidan i det kalla kriget. Från svensk sida argumenterade man just för vikten av att från västländerna stödja de nationella frihetssträvandena eftersom de forna kolonierna annars skulle söka sig mot Sovjetunionen och Kina, något som skulle kunna hota maktbalansen och därmed världsfreden.

Den svenska och internationella opinionen hade också betydelse, inte som förklaring till den intagna hållningen men som en slags backventil. Det var omöjligt för Sverige, och för världen, att backa från de intagna positionerna. Undén hänvisar också 1959 till att den svenska opinionen inte skulle förstå ett svenskt agerande där man röstade nej till algeriskt självbestämmande. Det var framförallt studentförbund samt folkpartiets och socialdemokraternas ungdomsförbund som tryckte på, men mediedebatten blev också intensiv under 1958 efter att det avslöjats att Frankrike använt tortyr mot fångar i Algeriet. Inom UD fanns två ambassadörer, Karl Ivan Westman och Lennart Petri, som insåg Algerietfrågans sprängkraft innan man i Stockholm tycks ha förstått den. Deras kritiska rapporter rönte inte så stor uppmärksamhet från Undén, men möjligen blev de efter Undéns förändrade hållning en källa till information. Även Sverker Åström som kabinettssekretare var väl informerad, det går att se hans signatur i ett antal kritiska böcker om Algerietkriget, inköpta och lästa långt innan Sveriges hållning förändrades. Men det var Undén som bestämde, UD var lite mer hierarkiskt då än det blev sedan.

Jag menar att infogandet av avkoloniseringsfrågorna, via Algerietkriget, var en viktig pusselbit i utvecklingen mot det som kallas svensk aktiv utrikespolitik och som var en grundsten i den socialdemokratiska utrikespolitiken ända fram till kalla krigets slut och Sveriges inträde i den europeiska unionen. Algerietkriget kom att peka framåt i svensk utrikespolitik, framåt mot ökad betydelse av internationell opinionsbildning, på alliansfriheten som en grund för handlingsfrihet i relation till den framväxande tredje världen och för självklarheten i rätten till nationellt självbestämmande.

I den aktiva svenska utrikespolitiken kom stödet till nationellt självbestämmande, en ny ekonomisk världsordning, efterlevandet av mänskliga rättigheter och stöd för demokrati att ge Sverige en helt ny roll på den internationella arenan. Mest förknippas kanske denna politik idag med Vietnamkriget och med Olof Palme som vi ett flertal tillfällen höjde rösten mot förtrycket i såväl de europeiska staterna som i övriga världen. Men den aktiva svenska utrikespolitiken tillkom inte som någon moralisk eller självuppoffrande gest, istället var den en realpolitisk möjlighet för ett alliansfritt land. Sveriges aktiva utrikespolitik sågs som det bästa bidraget till en hållbar fred och det var Sveriges roll som alliansfritt land som gjorde positionen möjlig. Men den aktiva utrikespolitiken stärkte också bilden av Sverige som oberoende och därmed stärkte den också trovärdigheten i att Sverige både skulle vilja och kunna stå neutralt om kriget kom. Det är endast i efterhand som den aktiva utrikespolitiken felaktigt beskrivits som tillkommen bara utifrån svensk moralisk självtillräcklighet. Så var aldrig fallet för dem som var med. Visserligen drevs politiken av en djup ideologisk övertygelse – först hos Undén kring folkrätt med det nationellt självbestämmande som avgörande sedan med Torsten Nilsson och Olof Palme kring internationellt samarbete med ekonomisk och social utveckling som avgörande element. Och visst fanns det en drivkraft i socialdemokratins internationella arbete ett starkt patos för internationell rättvisa och för alla folks frihet. Men svensk aktiv utrikespolitik var möjlig tack vare alliansfriheten och den syftade långsiktigt till en stabil och fredlig utveckling i en värld präglad av en stormaktskonflikt. Därutöver bidrog politiken till att stärka den egna svenska säkerhetspolitiska positionen, något som var avgörande för nationell överlevnad om freden trots allt inte skulle hålla.

Idag står FN inför minst lika stora utmaningar som på 1950-talet men organisationen har idag konkurrens av andra internationella organ och samarbeten. De transnationella och övernationella nätverken har blivit fler i denna kommunikationens förlovade tid. FN är inte samma centrala arena som för 50 år sedan, men FN blir heller aldrig starkare än vad medlemsstaterna tillåter. I det långa loppet vore alla övriga militära och civila internationella samarbeten mindre värda utan FN som en ram, och genom FN har de folkrättsliga utgångspunkterna en tyngd som de annars inte skulle ha. FN har varit och är fortfarande en garant för det internationella samfundet i någon mening måste relatera sig till – även om man inte tvinga fram en efterlevnad – grundläggande mänskliga rättigheter och internationell lag i sitt agerande. Om vi inte vill glida tillbaka in i en militär och ekonomisk kraftmätning mellan demokrati och auktoritära regimer så är FN genom sin jämlikhet, sin öppenhet och sin universalitet vår största möjlighet att förhindra en sådan utveckling. FN är – med sina brister – därför värt både att fira och försvara.

Anförande hållet på FN-Dagen den 24 oktober 2012 på Svenska Institutet i Paris i arrangemang av Lycée International, Section Suédoise.

Läs mer om ämnet i min bok ”Sverige och Algeriets frigörelse 1954-1962. Kriget som förändrade svensk utrikespolitik” Nerenius & Santérus förlag, Stockholm, 1996.

En brèf: Myten om den misslyckade integrationen

Skillnaderna mellan utrikes och inrikes föddas sysselsättning finns även i internationella jämförelser. I figur 2.9 ser vi att sysselsättningen för utrikes födda i alla jämförelseländerna ligger mellan 84 och 94 procent av de inrikes födda. Sverige ligger tillsammans med Nederländerna och Tyskland i den nedre delen av skalan. Mot bakgrund av hur olika migrationen är till sin omfattning och inriktning i länderna och hur olika integrationspolitiken har utformats är dock skillnaderna förvånansvärt små.

Hämtat från Sysselsättning för invandrare. En ESO-rapport om arbetsmarknadsintegration. 2011:5 av Segendorf och Teljosuo sid 36.

Det finns en väl spridd myt om att den svenska integrationspolitiken har misslyckats. I regeringsförklaringen 2006 säger statsminister Fredrik Reinfeldt att den svenska integrationspolitiken har misslyckats. Alltför många står utanför arbetsmarknaden. Året innan förklarade statsminister Göran Persson att sedan år 1994 hade sysselsättningen bland utrikes födda ökat och arbetslösheten minskat. Några empiriska kriterier för att förklara en integrationspolitik ”lyckad” har jag inte sett.

I den ovannämnda ESO-rapporten konstateras att det inte finns några utvärderingar av om nya eller hårdare krav ger bättre sysselsättningsnivåer. Vad man däremot finner belägg för att det alltid är de utrikesfödda som är känsligast för konjunktursvängningar. Författarna konstaterar också att svensk integrationspolitik får högsta betyd för sin utformning, att sysselsättningen för utrikes födda ligger på samma nivå som Nederländerna och Tyskland samt att det är de gamla vanliga kategorierna utbildningsnivå, ålder och kön som förklarar mest av sysselsättningsnivån (avseende egenskaper hos den som invandrar). I det nya landet är det graden av nätverk, arbetsmarknadens trösklar (diskriminering) och förmågan hos det mottagande landet att omvandla den invandrades humankapital som är avgörande.

Barn till utrikesfödda i Sverige har i det närmaste samma sysselsättningsgrad som barn till inrikes födda. Något som framgår av en bilaga till Långtidsutredningen 2011: Utrikes födda på den svenska arbetsmarknaden (sid 266)

Pierre Mendès France och nationalismen. En man som var före sin tid

Pierre Mendès France var premiärminister i Frankrike under endast åtta månader, juni 1954 till februari 1955. Men hans idéer om Algeriets möjlighet till autonomi var trots allt de som blev grunden till självständigheten för i år 50 år sedan. Dock var det general Charles de Gaulle som kom att genomföra dem. Vad som är mindre utforskat är Mendès Frances idéer om nationen och medborgarskapet, idéer som var okonventionella – inte bara i Frankrike – och långt före sin tid. Och även om Mendès France förblev en skarp politisk personlighet även efter sin tid som premiärminister så har inte hans i grund och botten avvikande uppfattningar om den franska nationella identiteten diskuterats särskilt mycket.

Just idag är det trettio år sedan Pierre Mendès France gick bort, sittande vid sitt skrivbord i sitt arbetsrum i Paris. Han föddes 1907 som son i en judisk familj men vare sig han eller familjen var traditionellt troende. Att han var av judisk börd skulle dock bli avgörande för hans politiska utveckling dels genom att han fängslades av Vichyregimen i praktiken just för att han var jude, och dels genom att den kritik som riktades mot honom särskilt från befolkningen i Algeriet med europeiskt ursprung kom att formas av anti-semitismen. Hans betydligt mer inkluderande och öppna syn på nationalitet vändes emot honom och han anklagades för att förråda nationen. Att Algeriet var den enda av Frankrikes territorier utanför moderlandet som vägrade följa med i de Gaulles motståndsrörelse ”France Libre” och att anti-semitismen hade ett starkt fäste med ett flertal borgmästare och deputerade som var uttalat anti-semitiska spelade naturligtvis en roll i Mendès France svårigheter att förhindra att det bröt ut ett regelrätt krig mellan befrielserörelsen FLN i Algeriet och Frankrike.

I Pierre Mendès France officiella tal under perioden 1954-1956 framträder en fransk nation som inte alls är bestämd av sin historia eller av ett organiskt öde. Istället betonar Mendès France frivilligheten i medborgarskapet och att alltså var och en som vill vara en del av den franska nationen och arbeta för de värden som han förknippar med Frankrike är välkommen. De värden som Mendès France för fram är helt framtidsinriktade. Han betonar den ekonomiska utvecklingens betydelse för varje nation, rätten till autonomi och oberoende men att det finns en samhällsgemenskap som måste värnas. Det som skiljer Mendès France idéer från de som rådde bland övrig politisk elit var att han dels aldrig såg det franska globala imperiet som en källa till fransk storhet eller ”grandeur”, dels att han betonade det progressiva i nationen. Med det progressiva menade han att varje nation måste vinnlägga sig om teknisk, ekonomisk och social utveckling snarare än att vårda sin historia och sina anor. Medborgarskapet var en förpliktelse att bli en del av det framtida projektet, inte en fråga om härkomst, historia eller nationell ödesgemenskap. I detta poängterade han behovet av mellanstatligt samarbete, alltså en mycket modernare form av samverkan än den som försiggick inom ramen för de stora europeiska koloniala imperierna.

Han talade också till människor på ett annat sätt än tidigare politiker gjort. Han använde de nya medierna, han höll ”lördagskrönikor” i radio där han berättade om politikens utveckling och om sina tankar kring aktuella händelser. Han var en viktig del av kretsen kring tidningen L’Express och dess chefredaktör Jean-Jacques Servan-Schreiber var också en viktig politisk samtalspartner.Många ansåg att Pierre Mendès France hade en intellektuell och politisk integritet som övriga politiker under fjärde republiken saknade. Att läsa hans tal idag, mer än ett halvsekel senare, ger onekligen bilden av en människa för vilken politik och intellektualitet var två sidor av samma sak. Han argumenterar och övertygar med logik, rationalitet och pläderar oförväget för öppenhet gentemot världen och mot framtiden på ett sätt som ingen av hans kolleger förmår.

Men, hans idealitet räckte inte till mot den ekonomiska och militära lobby i Frankrike som till varje pris ville behålla Algeriet franskt. Med olika motiv, men i en ohelig allians, kom de att driva fram en konfrontation som skulle komma att kosta inte bara nästan en halv miljon människor livet utan också utgöra ett fortfarande oläkt sår i såväl den franska som den algeriska nationella historien. Först i år, efter 51 år, tog t ex president Francois Hollande ansvar för den massaker på algerier som ägde rum i Paris den 17 oktober 1961 under ledning av dåvarande polischefen i Paris, Maurice Papon.

Pierre Mendès Frances minne är värt att vårda, om inte annat för att han som politiker förenade intellektuell integritet med passion för politik och samhällsutveckling. En inte alldeles vanlig kombination i dagens värld.

Läs gärna också min understreckare i Svenska Dagbladet till 20-års minnet av Mendès Frances död.

För den som vill läsa mer rekommenderas min bok ”Colonial Power and National Identity. Pierre Mendès France and the History of French Decolonisation.”

Fel sorts konflikter i parlamentet ledde till Weimars fall

Konflikterna mellan partierna i Weimarrepublikens parlament var inte fruktbara för demokratins utveckling. Att Weimarrepubliken föll samman under trycket av ekonomiska kriser och politiska konflikter vet vi, men Martin Ejnar Hansen och Marc Debus visar i sin artikel ”The behaviour of political parties and MPs in the parliaments of the Weimar Republic” (Party Politics vol 18 no 5 sid 709-726) att vid sidan av den traditionella ekonomiska motsättningen mellan höger och vänster så var det partiernas konflikt över republikens vara eller inte vara som knäckte demokratin. Varför blev det så?

Hansen och Debus utgår från Lipset och Rokkans skiljelinjemodell och menar att de två grundläggande konflikterna i Tyskland borde varit arbete-kapital och kyrka-stat. Men istället blev konflikten kring demokratins fortbestånd avgörande, dels därför att partierna internt var splittrade kring denna fråga, dels därför att de partier som var mest emot demokratin också var de mest homogena och därmed växte till de största – på var sin sida av vänster-högerskalan.

Den växande nationalsocialismen åt i praktiken upp den nationalkonservativa agrara partiet som delvis valde att samarbeta med nationalsocialisterna. Den urbana liberalismen splittrades istället mellan den ekonomiska högern och vänstern liksom de katolska partierna. Under den sista mandatperioden (1930-32) visar Hansen och Debus att NSDAP (nationalsocialisterna) dels förflyttat sig från vänster till höger på den ekonomiska dimensionen sedan 1924, dels var det mest homogena partiet avseende röstningar i parlamentet. Både kommunistpartiet och nationalsocialisterna var anti-systempartier medan socialdemokrater, urban liberalism och de katolska partierna var alltför splittrade över de ekonomiska frågorna för att kunna bjuda de två homogena anti-systempartierna något reellt motstånd.

Hansen och Debus konstaterar att under Weimar-republiken saknas den demokratiskt grundläggande motsättningen mellan regering och opposition, istället är konflikten kring det demokratiska systemet den organiserande. De i det tyska samhället relevanta skiljelinjerna arbete-kapital respektive kyrka-stat hade en mycket tillbakaskjuten placering och artikulerades eller kanaliserades inte alls in i det politiska systemet. Allt medborgerligt missnöje kom istället att fångas upp av de två stora polära partierna, som båda var emot den demokratiska ordningen.

Av detta kan vi kanske lära att det är centralt att de i samhället stora och avgörande skiljelinjerna (de som alltså har en social bas, en kollektiv identitet och ett organisatoriskt uttryck) också är de som bör utgöra spelplanen för det parlamentariska arbetet, inte pseudo-konflikter eller åsiktsskillnader av temporär art. Vi kan också bli uppmärksamma på vikten av parti-intern stabilitet och förutsägbarhet, liksom på omöjligheten att samarbeta med aktörer som inte accepterar de grundläggande spelreglerna för demokratin.

Anti-semitism frodas i redan kriminella miljöer

Elva personer i ett s k islamistiskt nätverk greps i lördags i Cannes och runt Paris. En man dödades – med vapen i hand – av polisen när han skulle gripas i Strasbourg. Personer i gruppen var huvudmisstänkta för ett anti-semitiskt attentat i Sarcelles den 19 september. Vid gripandet hittade den franska polisen en lista på judiska platser vilka man möjligen hade för avsikt att attackera. Läs mer om detta t ex här (fr) eller här (eng).

Det är hart när omöjligt att uttala sig säkert i frågan huruvida antisemitiska brott ökat eller ej i Europa under det senaste decenniet. Både data och jämförelsepunkter är svajiga som European Union Agency for Fundamental Rights (FRA) visar. En större undersökning för att komma tillrätta med dessa problem är under arbete just nu. Problemet att bedöma hur skillnaden mellan anmälda brott och verkliga brott påverkar statistiken, samt lagstiftningens förändring gör alla bedömningar av brottsutveckling svår. Men, i de undersökningar som genomförs noteras att anti-semitiska brott påtagligt ofta ”triggas” av politiska händelser i Mellanöstern. Alltså händelser som rör staten Israel och dess agerande. Hatbrotten och attackerna riktar sig då emellertid inte i första hand mot staten Israel per se utan istället mot de judar som lever i andra länder i Europa. Därför slängdes en granat in i en kosher-affär i Sarcelles och därför blev tennismatchen 2009 mellan Israel och Sverige inledningen till fokus på antisemitiska angrepp i Malmö.

Att inte kunna skilja på individer som har en nationell och/eller religiös identitet som judar och vilken politik regeringen i staten Israel för är inte bara tecken på bristande begåvning utan underblåser också en livsfarlig etnisk idé som grund för politik. (Att alla former av våld när det gäller politisk mobilisering och protest är helt uteslutet tycker jag egentligen inte behöver sägas.) Jag som svensk skulle med denna logik göras ansvarig för den enligt mig helt felaktiga utvisningen av de två terrormisstänkta egyptierna år 2001 och som kristen skulle jag göras ansvarig för att en enligt mig heltokig pastor i Florida bränner Koranen.

Därutöver (vilket ännu återstår att utforska vidare om jag förstått rätt) visar det sig enligt fransk press att de grupper som utför anti-semitiska brott allt som oftast är småkriminella gäng. Det är i grupper av unga män som ägnar sig åt olika former av s k småbrottslighet som en radikalisering i form av religiösa föreställningar leder till anti-semitiska brott. Av de 200 personer som i Frankrike tillhör den grupp som i islams namn vill använda sig av våld mot samhället är hälften vad tidningen Libération kallar ”islamo-délinquants” (ung. islam-kriminella). Påtagligt ofta är de som grips och döms för dessa brott personer som omvänts till en våldsbenägen muslimsk tro i Europa, inte sällan med föräldrar som inte alls är religiösa eller t o m har en helt annan religion. De har oftast vuxit upp i eller kring någon av de stora städerna. Att begå våldsbrott i religionens namn blir ett sätt att legitimera den egna livsstilen med att vara en del av något större. Vi har alla ett behov av att tillhöra en grupp, bli sedda och bekräftade som de vi är.

Att motarbeta anti-semitismen i Europa bör således innebär både att envetet vidmakthålla boskillnaden mellan staten Israel och människor med judisk identitet och att på alla sätt komma tillrätta med den kriminella livsstilen bland unga män i urbana miljöer.

Mer om hatbrott kan du läsa här.

Om bildningens oundgänglighet i politiken

Jag är alldeles utmattad. Inga tankar på Sandler eller remissdebatten. Bara några sidor Sartre, ‘Äcklet’ utläst. Varför skriver våra svenska författare böcker, när allt redan är sagt. Hans självbiografi söker vi läsa genom att jag stammar mej igenom den franska texten och Aina följer den (dåliga) svenska översättningen.

Tage Erlander 1 nov 1964 ant 482 ur ”Dagböcker 1963-1964” (På semester i Italien)

Under morgonens pressfika berättade Fredrik Reinfeldt dessutom vad han läst under sin ”korta men sköna” semester. Statsministern höll sig till en författare – Camilla Läckberg. Reinfeldt plöjde inte mindre än fyra av deckardrottningens alster. – Jag gör ofta så, läser jag en författare så läser jag ofta flera böcker. Jag påminns än en gång vilka begåvade svenska deckarförfattare Sverige har, säger han.

Pär Karlsson, Aftonbladet politikerblogg 11 aug 2011

I utredningen ”Läsandets kultur” (SOU 2012:10) påvisas att läsfärdigheten hos svenska ungdomar sjunkit det senaste decenniet, skillnaden i läsning mellan hög- och lågutbildade består liksom mellan flickor och pojkar, trots att bokutgivning och bokförsäljning ökar. I Dagens Nyheter den 24 september lanserar det största oppositionspartiet (och det parti ovannämnde Erlander ledde) sin ”affärsplan” förs Sverige där ord som läsning, kultur eller bildning följdriktigt lyser med sin frånvaro.

Det är länge sedan landet hade en statsminister som läste och intellektuellt förmådde värdera europeisk kvalitetslitteratur, till och med på ett originalspråk som inte var engelska, på semestern. Dessutom en statsminister som ledde arbetarrörelsens stora politiska parti. En ikon som vår nuvarande statsminister uttryckligen sagt sig vilja efterlikna.

Göran Greider sa sylvasst i söndagens Godmorgon Världen (Panelen) att arbetarrörelsen har ett större behov än borgerligheten av att lyfta den politiska debatten från det privata. Arbetarrörelsen har en kollektivistisk vision om samhället som inte går att reducera till individuell framgång, personlig tillfredsställelse eller privatekonomi. Men också borgerligheten bar en gång ett bildningsarv, en idé om vikten av att behärska språk, kulturella koder och intellektuella resonemang. Den tidiga arbetarrörelsen förmedlade kulturarvet genom folkrörelser och bildningsarbete, man vill inte att bildning skulle vara ett klassmärke eller förbehållet den som växt upp med ett mindre bibliotek i sitt hem.

Utan historia finns ingen framtid. Att de flesta partier glatt kastar ut tanken på att det finns något som heter kulturarv, bildning, god litteratur eller intellektuell kvalitet påminner mig om sketchen från 1967 ur programmet ”Fri Entré” med Lars Ekborg och Beppe Wolgers. Ekborg skäller ut Wolgers som ”jävla lyriker” och anser att det där konstnärliga dravlet har inget med honom att göra, här skall ingen komma och göra poesi av hans vardagsliv. Verklighetens folk har talat.

Mest banal vinner, mest simpel, mest utslätad vinner. Så ser svensk politik ut i vårt 2010-tal. Försök inte provocera de stora Läckberg-läsande massorna, hoppsan inget ont om villaägare och bostadsrättsföreningar, och förresten, är det inte risk att vi förolämpar kvällstidningsläsarna också?

Min erfarenhet är att vi medborgare är avsevärt mer kulturellt avancerade än våra politiker (i allmänhet), har förmåga till intellektuella resonemang och längtar efter utmanande debatter kring de stora värdefrågorna. Måste man vara uppvuxen i arbetarklassen för att begripa det? Eller för att bry sig? Var finns idag ”den bildade medelklassen” – knappast i politiken (dessvärre).

Det fanns en tid när politiken var ett forum för våra allra vackraste drömmar och när politiker representerade oss genom att peka framåt, mot det som vi kunde bli. Inte försökte komma på samma nivå som medianväljaren. Bildning är inte en kunskapslåda eller litteraturkanon, det är en attityd, ett förhållningssätt till omvärlden. Men att visa bildning skulle kanske idag kunna uppfattas som utmanande eller t o m (Gud hjälpe) e-l-i-t-i-s-t-i-s-k-t! Och, inte ens jag (som tror på politiken) vill låta den typen av ointressanta och banala politiker bestämma det minsta lilla. Håller politiken av idag på att göra sig själv överflödig? Och är det just det som är meningen…

Ängslighet, nivellering, genomsnitt och medelmåttlighet – är det svensk politiks särprägel idag? Utan bildning stannar Sverige.

Politikens tragedi – och partiernas

Är politiken bara ett cyniskt maktspel? Och är det enda hoppet för framtiden de tonåringar som på Utöya hjälpte varandra att undkomma massmördaren Anders Behring Brevik? Ja, det är svårt att inte dra de slutsatserna efter läsningen av ledarskribenten och den tidigare pressekreteraren Eva Franchells 356 sidor långa bok ”Partiet. En olycklig kärlekshistoria”.

Jag känner mig väldigt ambivalent till den här boken, å ena sidan känner jag igen väldigt mycket i den historia Franchell berättar om hur det privata livet och det politiska medvetandet utvecklar sig, å den andra sidan genomträngs hennes text av behovet av distans och icke-inblandning. Hon är den som vill vara utanför, stå utanför och vara den eviga betraktaren. När hon blir tillfrågad om att bli pressekreterare åt Anna Lindh är hennes första fråga om hon ”måste” skaffa partibok, och läsaren inser att det är det sista Franchell vill i detta läge. Franchell vidgår dock hela tiden att det är sådana som hon som, enligt hennes egna ord, har ”trashat folkhemmet” eftersom de är sådana individualister. Texten kännetecknas därför av en vill ha/vill inte ha-logik som gör den svår att värdera som politisk text. I en personlig betraktelse gestaltar dock Franchell övertygande socialdemokratins knaggliga väg bort från väljarna och visionerna och in i cynism och maktspel. Däremot förstår jag inte varför hon kallar boken en ”olycklig kärlekshistoria”. Det är ingen kärlekshistoria alls, och olyckan gäller rimligen bara partiet. Någon kärlek – vare sig till partiet eller till individerna – lyser inte på i raderna. Den enda person som tecknas i ett sympatiskt ljus är Anna Lindh. Och ”Partiet”, tja, det har Franchell nog aldrig velat vara en del av.

Det olyckliga i titeln syftar snarare på att hon söker en politisk gemenskap som inte längre finns att få. Hon brinner för det som vi (på vår tid) kallade kvinnofrågor och för miljön (mot kärnkraft). I detta känner jag en stark frändskap med Franchell. Jag delar helt hennes bild av hur dessa fält för politisk kamp har pacificerats och gått under i en debatt om städhjälp och sopsortering. Franchell vurmar för den folkliga mobiliseringen, för kraften i de ungas visioner och för individens frihet. Hon längtar och önskar att socialdemokratin kunde bli bärare av den kraften. Men, (vilket hon klarsynt inser) socialdemokratin har aldrig varit den kraften, och är det allra minst nu.

Men Franchells bok sätter fingret på socialdemokratins ömma punkt – och hela politikens ömma punkt – nämligen att partipolitiken har gift sig med någon mediemänniska, flyttat in i Hammarby sjöstad och lusläser SIFO-undersökningarna istället för Karl Marx eller John Stuart Mill.

Finns det då ingen väg framåt? Är vi dömda att för varje ny generation glädja oss åt deras mod och kraft, väl medvetna om att också de snart är insnärjda i pragmatismens och amorteringsplanernas sega nät? Nej, jag tror inte det. Och det är den kritik jag vill rikta mot Franchells bok (och en del liknande litteratur), nämligen att den slutar i dystopin. Detta är politikens – och även partipolitikens – stora problem idag, att den anser sig själv obehövlig och ser sin egen logik leda just mot dystopin. Klassiska medier och politik matar varandra i en allt snabbare dans där ingen kan skilja dem åt. Och precis som i ett trollerinummer tittar alla på fel sak (och blir lurade) istället för på det som faktiskt händer – nämligen allt starkare rörelser i det civila samhället som ställer allt fler krav och lierar sig med varandra. Demokratin tar sig andra former idag.

När Franchell var ung var protesterna mot almarna, miljörörelsen, kvinnorörelsen och gay-rörelsen i sin linda. Idag är alla dessa krafter självklart mobiliserade. Titta på vad som händer i Ojnareskogen på Gotland, på anti-krigsdemonstrationerna 2003, på Occupy-rörelsen, kyrkorna och på de sociala rörelser som bildas (och ibland försvinner). Politikens tragedi är att denna kraft inte kanaliseras in i de politiska institutionerna på ett tillfredsställande sätt, istället uppehåller sig partierna antingen vid förvaltarskap (där den s k politiken skall trängas tillbaka av annan politik) eller vid att fånga marginalväljare och några tiondels procent av pensionärer eller ungdomar (precis som Franchell skriver). Och för detta skall de politiska partierna också hållas ansvariga, de skulle kunna göra annorlunda. Om de vågade.

Vi behöver inte fler dystopier. Vi behöver människor – av alla politiska schatteringar – som tror på politik. Och i detta tror jag att Franchell kunde instämma.

Det räcker inte med principer och individuella rättigheter

Med oro följer jag rapporteringen från olika delar av den muslimska världen där demonstrationer mot en islam-fientlig film övergår i kravaller och vi har t o m sett regelrätta angrepp på västerländska ambassader. Bilderna visar människor som riktar sin vrede och hat mot vad de flesta anser helt fel måltavlor. Ambassader och beskickningar – eller andra byggnader – som anses representera stater och nationer blir symboler för något som enskilda medborgare i dessa länder genomfört och spritt via medier. Vi har sett det förr, den som inte själv lever i ett samhälle där den individuella friheten och de individuella rättigheterna är självklara grunder för samhällsbygget förväxlar statlig policy med enskilda medborgares politiska friheter.

Fortfarande har nationalstaten som begrepp ett starkt grepp om den politiska föreställningsvärlden, och fortfarande är det den enda välfungerande och erfarenhetsbaserade ramen för demokratin (om det än kan se annorlunda ut om några decennier). Men inom nationalstatens ram har det i de flesta demokratiska länder utvecklats en syn på individen som är främmande inte bara för ledarna i många auktoritära regimer utan också för människor som lever under dessa regimer.

Naturligtvis sker attackerna på ambassaderna och beskickningarna inte utan att det finns mobiliserande aktörer. Dessa individer nyttjar andras vrede, okunnighet eller lojalitet i sina egna syften. Och det är tragiskt att inte fler politiska ledare gjuter olja på vågorna genom att understödja de personer som påpekar att USA policy inte är detsamma som en amerikansk medborgares taffliga filmiska hån mot islam.

Min uppfattning är att det är de auktoritära strukturerna vi måste slåss mot, var de än dyker upp. Om de kallar sig religiösa eller sekulära, om de kallar sig vänster eller höger och om de kallar sig folkliga eller ej spelar ingen roll, auktoritära läror, ledare och strukturer är vad som hotar inte bara demokratin i västerländsk mening utan människans frigörelse och framtidshopp.

Sedan fyrtio år har befolkningarna i västvärlden rivit ned de flesta gamla auktoritära strukturer, auktoriteter som var oomtvistliga har försvunnit. Individen och individens rättigheter står sedan länge i centrum. När nya auktoritära aktörer och idéer dyker upp är det inte alltid lätt att upptäcka och motarbeta dem i ett samhälle som är öppet, tolerant och individorienterat. Utmaningen är att med auktoritet (sic) och på individuell grund motarbeta auktoritära strukturer var de än dyker upp – men också att samtidigt bygga upp strukturer som skydda det gemensamma bästa inom ramen för det vi kallar en liberal demokrati.

När auktoritära grupper och aktörer – oavsett vad de kallar sig – nyttjar de individuella friheterna och rättigheterna för att bryta ned den politiska frihet vi tror på krävs mycket mer än ett principfast försvar för individens rättigheter. Det krävs ett konstruktivt samhällsbygge där respekt, tolerans, hänsyn och dialog är vägledande och som inbegriper ett perspektiv där dygd och ömsesidighet är ledstjärnor. Det räcker helt enkelt inte med principer (även om de är nödvändiga) och det räcker inte med individuella rättigheter (även om de är nödvändiga).

Protesterna såsom de utvecklats och filmen med smädelser mot islam på Youtube är båda symptom på auktoritära strukturer och skapade utifrån idén om auktoritet före individualitet. Ingen av dessa politiska uttryck är möjliga som grund för ett samhällsbygge.

Rekommenderar läsning om republikanism (företrädd av Phlip Pettitoch Quentin Skinner).

Rekommenderar också läsning av ”Kan vi leva tillsammans?” av Alain Touraine (som fullföljer Beauvoirs existentialistiska tes om det individuella valets konsekvenser).