Vänstra Stranden

Blockpolitik black om foten för de rödgröna

Blockpolitik är en styggelse för en representativ demokrati med proportionella partival – det är min uppfattning och den har jag tidigare framfört. Jag menar att partier som går fram var för sig och sedan förhandlar om regeringsmakten är ett bättre demokratiskt sätt att garantera att väljarnas preferenser tillgodoses samtidigt som man upprätthåller regeringsmaktens auktoritet. Men nu har landskapet förändrats och jag menar att detta är ännu ett av den borgerliga alliansens oerhört lyckade led i det svenska systemskiftet, möjligen var det dock inte helt förutsett. Ett borgerligt block var vad som behövdes – och har behövts sedan 1970-talet – för att tillförsäkra de borgerliga regeringsmakten under mer än någon enstaka mandatperiod. För det krävdes en förflyttning från moderaternas sida, en förflyttning som de inte mäktat med förrän inför valet 2006. Denna förflyttning var ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för en borgerlig allians som kunde överleva.

Men när den borgerliga alliansen cementerades framstod de rödgröna partierna som mer splittrade än vad de någonsin varit. Där stödpartierna under tre mandatperioder stöttat upp en enpartiregering med socialdemokraterna och därmed visat på mer enighet än de borgerliga, såg väljarna nu istället tre spretiga emblem och en alldeles ny partiledare. De tre rödgröna partiernas styrka har snarast varit att komplettera varann, inte vara i allians. Nu tvingades socialdemokraterna skapa ett block av tre partier vars gemensamma historia är äldre än vad den borgerliga alliansens är – men den berättelsen var plötsligt obsolet.

Att socialdemokraterna också har gått tillbaka i opinionsstöd, redan under Perssons tid, är också en omständighet som gör alliansen på den rödgröna sidan än mer nödvändig ur partistrategisk synpunkt. Men för de rödgröna var bildandet av en borgerlig allians ett tillräckligt villkor för att bildandet av ett oppositionsblock. Tyvärr för de rödgröna är dock blockpolitiken mycket mindre gynnsam för dessa partier än för de borgerliga.

I och med moderaternas förflyttning mot en mittenposition och centerns närmast desperata liberala krumsprång ligger de fyra borgerliga partierna ganska nära varandra på en vänster-höger-skala. Andra skiljelinjer skär igenom dem t ex kyrka-stat och land-stad men dessa har inte alls samma dignitet i svensk politik som vänster och höger. För de rödgröna är avstånden större på vänster-högerskalan och dessutom är de båda mindre partierna vana att vara ”intern opposition” alltså partier som fått den regeringsbärande socialdemokratin att avvika i grön eller röd riktning i olika frågor. De rödgröna hade troligen tjänat på att gå fram som olika partier då deras särart och profiler kunnat få mycket större genomslag. Partistrategiskt hade detta varit att föredra för alla partierna, även socialdemokraterna. En sådan situation hade också öppnat för okonventionella lösningar efter ett oklart val.

Men, de moderata partistrategerna är de som har övertaget just nu och den borgerliga alliansen förenar partier som har en gemensam kärna – om inte annat förenade i en ständig opposition till socialdemokratin. Men när den första mandatperiodens många aktiviteter riktade ideologiskt mot allt det som socialdemokratin stod för nu avverkats så återstår ändå frågan – vilket samhälle vill den borgerliga alliansen skapa och bygga? Avsaknaden av visioner och konstruktiva utopier är tydlig hos regeringspartierna som sällan kommer längre än till köksbordet. Här är en akilleshäl hos regeringsalliansen som säkert kan förklara varför de av väljarna uppfattas stå på de besuttnas sida och inte går hem hos unga och hos kvinnorna.

För den rödgröna är dock akilleshälen själva block-konstruktionen. Det är en kostym som skurits till och sytts upp till Fredrik, Maud, Jan och Göran. Den passar illa på Mona, Peter, Maria och Lars.

Det är moderaternas tid nu

Moderaterna har i Demoskops senaste mätning gått om socialdemokraterna som största parti, Det finns ingen anledning att överdriva betydelsen av en enstaka opinionsmätning. Men det går inte att bortse från att moderaterna har förändrat det svenska politiska landskapet på ett helt irreversibelt sätt, och detta alldeles oberoende av en enstaka Demoskopmätning.

Strategerna bakom moderaternas förändring har lyckats vrida den politiska diskursen till att återigen handla om regeringsduglighet, något som Alliansen visat sig vara bra på. Moderaterna har också genomfört en skattesänkning av proportioner som de flesta inte kunde drömma om, samtidigt som man bibehållit de institutionella spelregler för svensk arbetsmarknad som socialdemokraterna alltid uppfattats som garant för. Att avgifter som a-kassa och försäkringssystem som sjukförsäkringar försämrats märks ännu inte lika tydligt som att skatten gått ned.

Moderaterna har också haft ”lydiga” småpartier som trots att de i flera fall har rakt motsatt åsikt mot moderaterna ändå tvingats underordna sig. När Fredrik Reinfeldt idag säger att han och de andra skall prata ihop sig om LAS läser alla mellan raderna att centern inte kommer att få en lillfinger i den frågan. Mona Sahlin har vare sig förmågan eller ambitionen att göra så med vänsterpartiet eller miljöpartiet. Det skulle också vara mycket riskabelt då socialdemokraterna snarast tappar eller stampar i opinionen medan moderaterna kan kräva rättning i leden utifrån ett ökande opinionsstöd.

På sikt kan moderaternas starka ställning i regeringsalliansen bli ett problem eftersom de mindre partierna bara blir mindre samtidigt som talet om allians klingar ihåligt. Väljarna ser bara moderaterna och atraktiviteten hos just en borgerlig allians kan minska. De små partierna kan också börja profilera sig med traditionellt borgerliga förslag av den typ som moderaterna gett på båten – bort med LAS t ex – och därmed förstöra moderaternas image av bibehållet system men förändrat innehåll.

Moderaterna har genomfört ett systemskifte i svensk politik, och i väldigt stor utsträckning också fått med sig medborgarna på förändringen. Ett systemskifte både i ekonomisk politik, synen på staten och troligen även modellerat om medborgarnas ideologiska karta. Team Reinfeldt, Borg, Schlingman m fl har gjort ett gott dagsverke. Både folkpartiet och centern har haft sina storhetstider som borgerliga ankare, mycket i kraft av sin mittenposition. Är det moderaternas tid nu? Mycket tyder på det.

Socialdemokrati ur fas med tiden?

Ekonom-historikern Jenny Andersson presenterade idag sin bok ”The library and the workshop” vid ett seminarium där jag deltog. Hon menar, mot bakgrund av en jämförelse mellan brittisk och svensk socialdemokrati, att brottet i den socialdemokratiska idéutvecklingen består av en betoning av individens kapacitet i kunskapssamhället. Inte en enkel anpassning till nyliberala trender eller ett plötsligt accepterande av marknadslösningar.

Andersson betonar att de idéelement som socialdemokratin lyfter in – på båda sidor av Nordsjön – har sin historiska förankring i de olika ländernas politiska historia. Det är i sin kontext som elementen får betydelse, inte i sig själva. Andersson gestaltar därmed snyggt den ideologisk förskjutning som skett sedan 1980-talet inom de rörelser som i bred mening ryms inom begreppet socialdemokrati. Här går hon i diskussion och ibland i polemik med personer som Sheri Berman, Jonas Hinnfors och Jonas Pontusson.

Seminariet diskuterade hur man bör se på ideologi, strategi och policy. Är de likvärdiga när man bedömer förändring? Samtalet rörde sig också kring skillnaden mellan att acceptera marknaden och att gilla kapitalismen. Det förstnämnda har socialdemokratin alltid gjort, menade flera, medan det socialdemokratin fortfarande inte gillar kapitalism.

Andersson menar att det finns en förändring där kunskap, historia och kultur görs till ekonomiska drivkrafter, jämställda med de gamla materiella drivkrafterna. Hennes kritiker betonar istället att förändringen bara är retorisk. Men båda kan ju ha rätt! Retoriken har förändrats – och därmed socialdemokratins diskurs – medan de ekonomiska lösningarna är pragmatiska anpassningar till globaliseringsprocessen. Men är då den ideologisk förvirring och visionslöshet som t ex Andersson ser bland anhängarna just en frukt av glappet mellan nivåerna?

En idéutveckling som inte har tydlig förankring produktivkrafternas utveckling leder till ideologisk förvirring. Om policyutvecklingen är en del av produktivkrafterna – och anpassas till en globaliserad ekonomi – medan idéutvecklngen förankras i historia och kulturarv så är det inte så konstigt om socialdemokratin står inför utmaningar på såväl väljarnivå som bland sin egen elit.

Väljarna urskiljer tydliga alternativ

Väljarna har klart för sig vad blocken står för, de uppfattar dem som stående tydligt på var sin sida om mitten och regeringen uppfattas stå för ekonomisk ordning och handlingskraft medan de rödgröna står för trygghet, rättvisa och å de svagastes sida. Valet 2010 kan således bli ett verkligt ideologiskt val där två visioner om det goda samhället bryts mot varandra på ett kanske ovanligt tydligt sätt.

Ja, det är i alla fall en slutsats man kan dra av dagens Novus-seminarium som under rubriken ”Ett nytt politiskt landskap” presenterade en nyligen genomförd opinionsundersökning om väljarnas syn på just blocken och inte bara på partierna som ingår i blocken. Arne Modig och David Ahlin presenterade en bild som visar det nog rätt självklara mönstret att den rödgröna alliansen går hem hos kvinnor, lågutbildade och unga medan regeringsalliansen går hem hos de äldre, högutbildade och männen. Runt 70 procent av väljarna menar sig känna väl till de olika alternativen, vilket ligger i linje med tidigare forskning som visat att svenska väljare har god reda både på sig själva och partierna avseende politisk position.

Blocken uppfattas också ha tydliga skillnader, enligt Novus. Och moderaterna är det viktigaste partiet för regeringsalliansen medan socialdemokraterna är de som sätter tonen för den rödgörna alliansen. Avseende sysselsättningsfrågorna är bilden ganska lika i väljarnas ögon, men regeringsalliansen uppfattas stå för ett större nytänkande medan den rödgröna alliansen uppfattas tryggare. Det brukar ju inte vara så kul att förknippas med gamla lösningar menade Anders Pihlblad (moderator) och frågade Karin Pettersson (kommunikationsstrateg hos SAP) hur hon såg på det. ”Tja, är det säkert att det är nytänkande som väljarna vill ha i höst?” svarade hon med ett snett leende.

Viktigt tycker jag är att alternativen inte alla uppfattas stå i mitten eller vara lika, samt att väljarna uppfattar att de har samma position som ”sina” block. Det kan vara en kritik mot den skepticism mot blockpolitik som jag tidigare luftat på denna plats. Låt oss se tiden an – blir det teorierna eller empirin som vinner?

Blockbytare från regeringsalliansen motiveras främst, menar Novus, av att det egna alternativet uppfattas stå för ökade klyftor. Även bland regeringsalliansens väljare uppfattas det egna alternativet stå just för större klassklyftor, för 2 av 10 är detta ett bekymmer och kan leda till blockbyte. Blockbytare från de rödgröna är oroliga för sammanhållningen i gruppen och om politiken verkligen hänger ihop.

Efteråt menade Karin Pettersson att den rödgröna alliansen är denna valrörelsens ”nyhet” och därför mer intressant än regeringsidan (som var 2006 års nyhet). Pettersson menade, liksom Modig, att en avgörande fråga är valrörelsens diskurs – alltså hur man pratar om vilka ämnen. De rödgröna vill ha diskussionen mot ökade klyftor och de ouppfyllda löftena om fler jobb medan regeringsalliansen vill prata ekonomi och regeringsduglighet.

Avslutningsvis kan man väl tillägga att vi också fick veta att Obamas valkampanj med hjälp av sociala medier är ”sååå 2008”. Jag tror att jag håller med!

”Svenskarna blir alltmer positiva till invandrare”

Ja, under den rubriken presenterar jag på DN-debatt de senaste resultaten från SOM-undersökningen som visar att svenskarna i allmänhet blivit mer accepterande och mindre skeptiska till invandring till Sverige av människor från andra länder.

Läs artikeln här.

Redaktören är död – leve redaktören!

”Vem behöver papperstidningen?” sa en mediedebattör i dagens Medierna (P1) och menade att internet i alla dess former och färger uppfyllde medborgarnas informationsbehov. Särskilt diskuterade Medierna sajten Flashback som är ett diskussionsforum där skvaller och rykten utbyts, debatteras och undersöks. Man kan t ex snabbt hitta namnförslag på gärningsmän och offer i de flesta uppmärksammade brott redan några timmar efter att de begåtts eller avancerade detektivarbeten för att ta reda på vilka de personer är som ”maskats” i olika kontroversiella TV-program. Liknande tankar om att ”gammelmedierna” spelat ut sin roll ligger till grund för att Dagens Nyheter krympt sin nät-publicering till ett minimun och att Göteborgs-Postens journalister, såvitt jag förstår, måste ha en ”uppföljning” på sina texter för att de skall få ligga på nätet.

Författaren Ulf Eriksson skrev för mer än ett år sedan en mycket tänkvärd Understreckare i Svenska Dagbladet där han framhöll att det är funktionen som redaktör som i vår nya mediala offentlighet borde utsättas för diskussion och debatt. I en alltmer uppmärksamhetsstyrd medievärld är det paradoxalt nog redaktören potentiella makt som blir allt viktigare! Eriksson skrev:

Det har länge varit känt att när upplysningsprojektet renodlas – maximal genomskinlighet, maximalt utbyte, ifrågasättande av alla grundantaganden – så underminerar det sig självt. Ett land med bara en tidning är inte självklart mer totalitärt än ett land vars offentlighet består av lika många bloggar som invånare.

Likaledes medför en hållning som dikterar att varje möjlighet skall utnyttjas, att man förvandlar möjligheterna till nödvändigheter och gör sig till deras slav, samtidigt som man med hänvisning till en abstrakt mångfald tvingas predika allt mer automatiserat om frihet.

(…)

Själv tror jag inte att det är vare sig kolumnisten eller bloggaren, utan redaktören och kritikern som bör vara de centrala gestalterna i en framtida intellektuell makrooffentlighet och det är dessa personers roller som borde diskuteras ingående.

Dagens Nyheters ledning och en del andra representanter för ”gammelmedia” tycks inte förstå att den nya folkliga offentligheten inte har någon gräns – men det har medborgaren! Den medborgerliga offentligheten såsom den uppfattades före nätet – den bildade borgerlighetens diskussionsarena – har fått konkurrens av en betydligt mer oborstad folklig offentlighet.

De flesta av oss behöver viss styrning och sovring i vårt läsande – och om den inte tillhandahålls av publicistiska och journalistiska organ så blir det kapitalismens och marknadens sovring som gäller. Det är därför jag som medelålders kvinna får annonser på facebook för anti-rynk-krämer medan samma jag istället kan läsa intressanta debattinlägg om yttrandefrihet i Dagens Nyheter.

Precis som en av Aftonbladets reportrar sa till Medierna så vet nästan alla redaktioner redan det som publiceras på Flashback (det mesta) men skillnaden är att man väljer att inte publicera det – en etisk, publicistisk och journalistisk yrkespraxis reglerar systemet. De nya sociala medierna kan alltid publicera uppgifter snabbare än en både en webb-tdning och en papperstidning. Men jag läser inte papperstidningen – eller webbversionen – i jakt på de senaste nyheterna. Radion har ju f ö mellan 1925 och 1995 alltid varit före tidningarna avseede snabbhet – de dog inte ut ändå!

Tidningen läser jag – oavsett med vilken teknik – därför att där finns en redaktör, en journalist och en yrkeskunskap som hjälper mig att sovra och bedöma informationen. Om inte tidningarna förstår sin egen betydelse utan tror att de skall tävla med Flashback om att snabbast publicera ett namn på en mördare då är de onekligen mer illa ute än jag trodde.

Redaktören är död, leve redaktören!

Maktmissbruk och hunddressyr i svensk ungdomsvård

Unga flickor som omhändertagits av statliga myndigheter uppfostras som hundar med hjälp av olikfärgade ”pluppar” som symboliserar grad av lydnad. Unga kvinnor nekas frisk luft under veckor i sträck. Och en del blir rökare bara för att åtminstone få gå ut på en balkong. Ja, det är den bild som SR P1:s Kaliber ger av hur unga kvinnor som tvångsomhändertagits har det. Övervakade av Statens Institutionsstyrelse (SIS). Men högste ansvarig på SIS vill inte uttala sig (vill inte!) och inte heller får Kaliber mer än fnysning till svar på varför JO:s fyra år gamla kritik mot att unga människor inte får gå ut helt har negligerats såväl på SIS som på socialdepartementet.

Som Kaliber påpekar behandlas våra fångar betydligt mer humant eftersom de har rätt till en timmas frisk luft om dagen. Ingen skulle komma på idén att ge narkotiskasmugglare och mördare olikfärgade ”pluppar” allt efter hur lydiga mot personalen och reglerna de varit, och att dessa ”pluppar” skulle leda till förmåner eller betraffningar internt.

Visst måste det finnas en mängd forskning inom det område som berör unga människors sociala problem? Vi har sociologi, socialmedicin, socialt arbete, psykiatri och neuropsykatri som några fält som rimligen ägnar sig åt detta. Jag är övertygad om att få, om ens någon, peer-review artikel inom dessa fält belägger att arbetet med lydnadsträning à la hunddressyr är vad som får unga självdestruktiva flickor att sluta skära sig, berusa sig eller misshandla kamrater. Ändå tycks de här idéerna – under olika namn – ha spridit som en löpeld: klickerträning, poängräkning, stjärnor, band eller skamvrår. Den auktoritära trenden gentemot barn och unga har kommit tillbaka på bred front.

När denna typ av s k vård riktas mot minderåriga och unga vuxna som tvingats till vård är det inget annat än maktmissbruk. Vad skall en 17-årig flicka sätta emot när personalen på det hem hon är tvångsintagen på säger att hon inte får gå ut på hela veckan eftersom hon inte steg upp i tid? En flicka vars mamma kanske är alkoholist, vars pappa kanske inte varit närvarande någon gång och vars syskon kanske sitter i fängelse för stölder och häleri. En flicka som inte har någon egen bostad, som inte har andra vänner än de som är i hennes egen situation och som är ångestfylld och självdesutruktiv. Finns det något annat ord än maktmissbruk för ett sådant agerande från statens sida?

Och jag bara undrar, är det bara unga flickor vars lydnad räknas i termer av att de stiger upp ur sängen, plockar undan disken, uppför sig ”normalt” och går och lägger sig på kommando? Alla intervjuade i Kaliber var flickor. Behandlas pojkar likadant? Jag har mina misstankar om att så inte alls är fallet.

Personligen brukar jag påpeka att jag tror – utan vetenskaplig grund – att unga pojkar och flickor på glid (som man sa förr) behöver en hemmiljö, de behöver få arbeta med praktiska och handfasta saker som ger en känsla av det händer något synbart. De behöver social träning och vänja sig vid vardagslivet i termer av att gå upp, äta tillsammans, städa efter sig och passa tider. Men inte för att få en ”plupp” på en lista utan därför att det betyder något. En hund behöver rastas, en häst behöver mat, maten skall på bordet, potatis skall sättas och blommor behöver vatten – sådant kan motivera människor som ingen tagit på allvar. Belöningen kommer direkt, något som många ungdomar behöver i början för att orka fortsätta. Unga människor – liksom alla andra – behöver mening i det de gör. Men någon med ett rejält kunskapsunderlag får gärna invända.

PS 19 maj 2010

I dagens P1-Morgon presenterades idag en rapport från Statens beredning för medicinsk utvärdering som redovisar hårresande resultat – huvuddelen av de metoder som används i kommunerna för att förebygga psykisk ohälsa har ingen som helst vetenskaplig grund! Det är ingen dålig gissning att sammalunda gäller de metoder som används för att vårda de ungdomar som faktiskt också mår dåligt. Jag blir både arg och upprörd över den nonchalans som kommuner och andra vårdgivare visar genom att syssla med verksamheter som inte har något som helst stöd i erfarenhet och vetenskap.

Blockpolitiken segrar ihjäl politiken

Som väntat börjar det nu dra ihop sig på allvar inför den intensiva valrörelsen. Novus Opinions senaste opinionsmätning visar i praktiken dött lopp mellan blocken. Inom den borgerliga alliansen har det skett en väntad omfördelning mellan partierna, en process som pågått under lång tid. Det stora partiet (moderaterna) vinner och de små förlorar. Kd klarar i just denna mätning med nöd och näppe fyra-procent-spärren och centerpartiet har inte så mycket luft ner till ribban. Inom den röd-gröna alliansen lyckas inte socialdemokratin locka större stöd än vid valet 2006, medan Mp drar uppåt. Hela socialdemokratins övertag i opinionen från 2008 är utraderat.

När valet verkligen närmar sig blir det regeringsfrågan som blir den centrala. Så brukar det vara och så kommer det att bli även denna gång. Men med den nya blockpolitiken som alliansregeringen introducerade i svensk politik kommer fenomenet att accentueras kraftigt. Partier som förlorar på det är uppstickare och partier vars regeringsfähighet kan ifrågasättas. Minst förlorar partier som inte ens gör anspråk på regeringsmakten och vars väljare är ointresserade av politik.

Samtidigt som blockpolitiken ersätts av koalitionspolitik (och kanske t o m ett nytt valsystem) i Storbritannien ersätts traditionella förhandlingslösningar mellan självständiga partier i Sverige med blockpolitik. De som tjänar på blockpolitiken är de stora partierna – moderaterna och socialdemokraterna. Fortsätter blocktänkandet att dominera svensk politik kommer vi att få se två stora planeter som graviterar mot mitten, omgivna av små månar som cirklar på olika avstånd från jättarna. Skillnaderna mellan de två stora kommer att minska och väljarkonkurrensen handla mer om förmåga att förvalta än om visioner och långsiktighet.

Förloraren heter demokrati. Mycket tyder på att det relativt höga politiska intresset i Sverige hänger samman med livaktig politiska medier, folkrörelse- och föreningstraditioner, många partier och ett proportionellt valsystem med låg tröskel. Blockpolitiken riskerar att undergräva detta genom att göra endast två ståndpunkter relevanta och därmed undandra den politiska debatten sin nerv och sina nyanser.

Den politiska dimensionen av internationellt erkännande

I torsdags hade jag lyxen att få lyssna till professor Stephen Krasner och professor Jens Bartelson som talade om politiska implikationer av erkännandet av nya stater. Jag deltog i konferensen ”The Politics of International Recognition” som – på initiativ av Hans Agné – genomfördes vid Utrikespolitiska Institutet (sponsrad av Riksbankens Jubileumsfond och Vetenskapsrådet).

Vi var ett fyrtiotal personer, såväl akademiker som praktiker, som fick tillfällle att vända och vrida på en diplomatisk praxis vars politiska dimension som alltför sällan noteras. När Krasner erkände – i dialog med den serbiske ambassadören – att han använt Wikipedia för att ta reda på hur många stater som erkänt Kosovo kunde inte ens den bistre ambassadören annat än dra lite på munnen. Likaså skapade Krasners vittnesmål om att FN-diplomaternas vilja att betala sina P-böter till New Yorks stad stämde väl överens med ländernas plats på Transparency International – ju mindre korruption desto större betalningsvilja – en hel del munterhet.

Men viktigare ur var Krasners mycket övertygande argumentation för att erkännandet av ”statehood” alls icke har sitt ursrpung i den Westfaliska freden utan istället i 1800-talets europeiska värld. Den Westfaliska suveräniteten rör endast icke-intervention, och den egentliga syftet med den fredsuppgörelsen var att skapa religiös tolerans. Statlig suveränitet kan ses som tre komponenter menade Krasner och lyfte fram den legala, den Westfaliska och den inrikespolitiska suveräniteten. Som ett exempel på bristande inrikespolitisk suveränitet nämnde Krasner att ISAF (FN-insatsen) betalar lön till afghanska soldater via mobiltelefon! Afghanistan saknar ett tillförlitligt banksystem men har ett utmärkt mobiltelefonnät.

Jens Bartelson valde att försöka påvisa att ett legalt erkännande i praktiken bygger på ett socialt erkännande, och att moraliska normer i sin tur påverkar viljan att utgärda ett legalt erkännande. Bartelson argumenterade också för att erkännande användes av de europeiska imperierna för att dominera andra stater! Genom att erkänna små kungadömen i Afrika kunde man sedan förhandla sig till goda handelsvillkor (läs: möjlighet att exploatera). Bartelsons slutsats var att det inte finns någon tvingande logik mellan socialt, legalt och moraliskt erkännande. Och tillade att erkännandets centrala roll är att reproducera världen såsom vi känner den. Som en värld av stater.

Ett mycket stimulerande och uppfriskande seminarium – och så roligt att kunna unna sig att koncentrera sig på att lyssna och reflektera över teoretiskt centrala begrepp i den internationella politiken!

Sverigedemokraterna i närbild

Niklas Orrenius, journalist på SDS, har skrivit en bok om Sverigdemokraterna: ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. En bok om Sverigedemokraterna”. Citatet i titeln kommer från Mattias Karlsson som numera är SD:s presschef. Det har kommit några böcker med fokus på Sverigedemokraterna, och Orrenius har valt att återpublicera och kommentera de reportage/artiklar han tidigare publicerat under hela 2000-talet.

Jag läste boken i ett sträck, i det närmaste i alla fall, och fann den både lättläst, underhållande och matnyttig. Bilden som tonar fram är ett litet sammansvetsat gäng med några satelliter som energiskt och fokuserat arbetat för att göra sitt parti inte bara rumsrent utan också skapa opinionsutrymme för partiets åsikter. Flera av reportagen ger inblickar i hur ledande Sverigedemokrater hanterar motgångar och förmår utnyttja bilden av att man tillhör en förtryckt och åsidosatt minoritet. I några texter framträder också centrala demokratiska dilemman, som t ex när personer inte får jobb eller tvingas lämna jobb för att de är Sverigedemokrater.

Orrenius förtjänst är att han pekar på att Sverigdemokraterna är nationalkonservativt parti, att man inte motsätter sig invandring pga ekonomi eller arbetstillfällen utan på nationalistiska och kulturella grunder. Personligen tycker jag att det är en viktig punkt att lyfta fram då debatten sällan uppmärksammar det. Sverigdemokraterna är egentligen det enda parti som inte ställer upp på den liberala hegemoni som svensk politik lever i sedan slutet av 1980-talet. Och just som det enda icke-liberala alternativet är man fri att hävda uppfattningar som inte ryms i övriga partiers diskurs, och kan också mobilisera befolkningsskikt som upplever att de liberala värderingarna fått alltför stort genomslag. Sverigedemokraterna spelar i en slags frizon jämfört med övriga partier.

Men, jag tycker också att boken tenderar att betona ledarskapets och den sverigedemokratiska elitens uppfattning. Orrenius kommer inte under ytan, jag saknar en inträngande skildring av världen så som t ex Åkesson ser den. Jag skulle gärna se texter som tog vanliga SD-sympatisörer på allvar, lät dem beskriva sina tankar och föreställningar om världen. Hur förhåller dessa tankar sig till ledarskapets idéer? Och vad är egentligen slutsatsen Orrenius drar av sitt arbete? Jag hade gärna sett att han försökt sig på en monografi där han valt några av reportagen och fördjupat dem istället för att trycka närmare tjugo kortare texter med kommentarer.