Vänstra Stranden

Religioner och sekularismer i internationell politik

Som en av närmare 3000 deltagare i International Studies Associations årliga konferens – denna gång i New York – imponeras jag av bredden och djupet i forskningen kring internationella relationer. Ett av de teman som jag upplever har vuxit under åren är relationen mellan internationell politik och religion. Elisabeth Hurd menade att hela ämnet internationella relationer måste återskapas efter det att religion som föreställning har inkluderats. Eller som Peter Katzenstein tillade ”religion är väl knappast bara ännu en variabel” och tillade att det borde heta ”religions, not religion, and secularisms not secularism”. Hurd ville se sekularisering inte som någon automatisk moderniseringsprocess i alla samhällens utveckling utan istället en medveten, politisk strategi genomförd av samhälleliga aktörer i akt och mening att förändra maktförhållandena. Hon poängterade vikten av att begreppsliggöra sekularitet i samma andetag som religion. Skillnaden mellan den franska laïcité och den amerikanska uppfattningen om sekularitet är himmelsvid menade hon och exemplifierade med att i USA handlar det om att hålla isär religion och politik på alla arenor medan laïcité innebär att religion är och förblir en privatsak. Forskningen om internationella relationer behöver inkludera sekulariserings- och sakraliseringsprocesser och se dem som strategiska, politiska och meningsbärande för enskilda medborgare.

I en annan panel betonade James Guth att det är inte tillhörigheten till en kyrka eller hur ofta du besöker den som avgör om religion påverkar dina attityder i utrikespolitiska frågor. Istället är det innehållet i din tro. Om du t ex har en eskatologiskt orienterad tro eller en tro som innebär socialt ansvarstagande och delaktighet här och nu är avgörande för din syn på interventioner, försvar och hot i omvärlden. För oss som sysslar med forskning om religion och politik är det lätt att sympatisera med Guths uppmaning att fler undersökningar av attityder och värderingar kring internationell politik borde innehålla utvecklade batterier av frågor kring religiositet och sekularismer.

Det enkla radarparet ”Religion och politik” borde nog utrangeras som begrepp. Förutsättningen, nämligen att sekularism är någon form av ursprungsposition och neutral utgångspunkt, existerar helt enkelt inte. Internationell politik lever alltid i interaktion med någon form av tradition, ritual och meningsskapande.

Accepterat kamraderi?

Att det finns maktfullkomliga människor på alla ställen där det också finns makt är nog ganska självklart. Men att läsa Svenska Dagbladets rapportering om hur Radiumhemmets chef Harald Blegen trakasserat sina kolleger för att de offentligt krävt att cancervården skall ledas av en onkolog är ändå för ynkligt. I mejlen, som kunde läsas i sin helhet i papperstidningen 11 februari, raljeras det med en av de inblandades frikyrkliga tillhörighet, platser i vetenskapliga råd lovas bort och tas tillbaka och den tillförordnade chefen tycks tro att cancervården är hans egen herrgård där han kan fördela vetenskapliga uppdrag efter eget skön.

Men, är det kanske allra värst att Blegens chef bagatelliserar det hela med att Blegen ”var ny i organisationen”? Mobbing, trakasserier och hot är tydligen så normala företeelser så att de kan accepteras eftersom någon är ny på jobbet. Låt oss säga att i den värld jag lever så är inte detta fallet.

Personligen tror jag att acceptansen hänger samman med medicinares extremt starka hierarkier. Något i själva organiseringen av vården är ofta oförenligt med en akademisk öppenhet, ett prövande synsätt och dialog. Trist, för patienter men också för svensk medicinsk forskning som faktiskt inte längre är så högpresterande som den en gång var.

Kommersialismens skadliga effekter

Nu tävlar alla med varandra om att avskaffa 1974 års kulturpolitiska mål. En av de teser som utsatts för starkast kritik är rubrikens tes. Jag har idag hört flera borgerliga kulturpolitiker tala om kommersialismens goda sidor, och i senaste Fokus får kulturministern berätta att ordet ”kulturarbetare” tycker hon inte om. Anledningen: jo att det är en ”politisering från 70-talet, att kulturen skall vara i samhällets tjänst.”

Det är fascinerande att begåvade människor kan vara så ologiska. Kommersialismens skadliga effekter kvarstår väl oavsett om kommersialismen också har goda sidor? Skall vi således sluta motarbeta utseendefixering, sexism, utslätning, ojämlikhet m m bara för att kommersialisering också hjälper oss att bjuda in dyra dirigenter, ställa ut avantgarde-konst och ge stipendier till konstärer som inte faller allmänheten på läppen?

Och, på vilket sätt menar moderaterna att kulturen INTE skall stå i samhället tjänst. För moderaterna tycks själva begreppet samhälle har blivit ett politiskt slagord. Vad lever vi i om inte i ett samhälle – lilla villastaden? klanvälde? klientilism? feodalism?

Vi får väl se på torsdag när kulturutredningen slutligen kommer. Men jag håller hittills med dem som tycker att det varit för mycket fokus på myndighetsstrukturer och för lite på vad regeringen vill med kulturen. (Men det är kanske det, kulturen skall INTE stå i samhällets tjänst och därför skall staten inte ha någon kulturPOLITIK. Eller?)

VS predikar i St Jakob

Imorgon är det dags! Jag predikar i St Jakob, på Kyndelmässosöndagen. Kyrkoårets text är den klassiska från Lukasevangeliet om hur Jesus bärs fram i templet, men jag tar också avstamp i söndagens namn – kyndelsmäss är ett fornnordiskt begrepp som betyder ljusmässa. Den firades troligen i avsikt välkomna vårens bleka ljus som blir alltmera påtagligt för var dag. Söndagen är också Jungfru Marie Kyrkogångsdag. Kyrkoårets tema för söndagen är ”Uppenbarelsens ljus”. Av dessa många trådar försöker jag att skapa ett mönster.

Mer om gudstjänsten kan du läsa här. Om Metodister kan du läsa här och här. Och vår käre pastor Lasses blogg finns här. Pastor Anne har ingen blogg – ännu?

Vem behöver Centern? Inför majoritetsval!

Centern har nu, efter Kd:s utspel häromdagen, fogat sig i moderaternas och folkpartiets kärnkraftssamhälle. Visserligen säger ju Maud Olofsson att man ”kompromissat” för att mer förnyelsebar energi skall stimuleras. Men för alla som följt den här frågan så framstår Olofssons agerande som ett plattläggande för övriga allians-partners. (Policyn tidigare var ju att genom att kärnkraften hölls tillbaka så skulle vindsnurrorna växa upp, det som skett nu är därför ett åsiktsbyte avseende rationalen bakom sakfrågan.)

Alliansen framstår alltmer som en partiledarelit vars övergripande idé att är att skapa en svensk borgerlighet, med betoning på EN. Mångfalden på den borgerliga sidan slätas ut i fråga efter fråga. Jag är inte säker på att väljarna hänger med. Det fanns en gång skillnad mellan socialliberaler och socialkonservativa, mellan kulturradikaler och värdekonservativa. Men dessa skillnader offras nu på enhetens altare.

Resultatet är att de tre partierna på vänstersidan svetsas alltmera samman. Vi har ju redan sett hur den borgerliga alliansen skapat ett klimat som gjort det rationellt för vänstersidan att gå i allians de också. Och blockpolitiken cementeras.

Sverige var känt för förmågan att skapa fler-parti-överenskommelser, ofta med socialdemokraterna som central part. Men framöver kan jag inte se att förutsättningarna för sådana blocköverskridande kompromisser och kohandel finns kvar. Sverige behöver uppgörelser som skatteuppgörelsen, pensionsöverenskommelsen, försvarsuppgörelsen och energiuppgörelsen som håller över regeringsbyten. Men den tiden är förbi. För min del har flerpartisystemets styrkor därmed reducerats till svaghet och jag hoppas att Sverige snabbt övergår till ett majoritetsvalsystem med partilistor, gärna i två omgångar.

Och, vad skall det bli av Centern? Vem behöver ett parti som till förblandning liknar moderater och folkpartister? Centerns profil som folkrörelse har försvunnit genom ökad toppstyrning efter allianssegern. Centerns gröna profil har försvunnit in i en allmän och oprecis klimatpolitik. Centerns landsbygdshjärta har ersatts av en individualiserad hyperliberalism som dock tappade sin trovärdighet efter beslutet om FRA-lagen.

Att kärnkraften kunde komma på banan igen beror dessvärre bara på att de viktiga frågorna om minskande resurser, förgiftning av jorden, bristen på rent vatten, spridning av lätt botade sjukdomar och rovdriften av skog och mark har svepts in i den s k klimatpolitikens förljugna dimma. Men det skall jag nog återkomma till…

Kristdemokraterna: konsten att lämna väljarna bakom sig… långt bakom sig

Ibland säger man att de politiska partierna ”äger” olika frågor vilket betyder att de uppfattas som trovärdiga inom ett visst sakområde, men också att de brukar lansera egna förslag och idéer inom just dessa områden.

Kristdemokraterna har sedan sitt väljargenombrott 1991 förknippats med invandrings- och biståndpolitik, familjepolitik, vård och omsorg samt frågor som berör äldre i bred mening. Många väljare menar också att Kd är moralistiskt, men i partiets trägna riksdagsarbete har inte de personliga moralfrågorna dominerat partiet.

I valundersökningen 2006 visade sig Kd:s väljare vara de mest ideologiskt röstande av alla borgerliga väljare. Endast miljöpartister och vänsterpartister hade en större andel ideologiskt drivna väljare. I valkampanjen 2006 var också familjepolitik det område som partiet förknippades med, och för inget annat partis väljare var den frågan lika avgörande för partivalet som för Kd:s väljare. Kd:s väljare ansåg vidare att välfärds- och sjukvårdsfrågorna var de viktigaste frågorna för partivalet. Inga andra borgerliga väljare ansåg välfärdsfrågorna så viktiga för partivalet som Kd:s väljare, vilket också gäller frågorna om äldrevård. I båda de sistnämnda frågorna är Kd:s väljare mer överens med vänsterväljare än med sina borgerliga allianskamrater.

Vad gör då Kd av sin ställning som borgerlighetens välfärdskramare? Hur förvaltar man i regeringsställning – med ministerposter inom välfärdsområdet – rollen som socialkonservativ kraft med väljarnas tillit i frågor om omsorg, om allt från bebisar till senildementa?

Jo, partiet går till val på att sänka bensinskatten, förändra fastighetstaxeringen och bygga ut kärnkraften. Minister Mats Odell säljer ut statliga vin & sprit till Europas alkhoholjätte Richard, tar över finanskapitalbanken Carnegie när den visar sig genomrutten och säljer ut hyresrätterna i storstäderna.

Är det regeringsmakten och viljan att vara Reinfeldt, Olofsson och Björklund till lags som styrt in Kd på helt andra politikområden än de där partiet har sitt sakägarskap?

I vilket fall är det svårt att tänka sig ett annat parti som så totalt tappat kontakten med sina väljare och sympatisörer. En av de frågor där partiet gjorde motstånd mot sina regeringskolleger var just den mer eller mindre privatmoraliska frågan om homosexuellas möjlighet till äktenskap. På det sättet visade partiet med all önskvärd tydlighet att moralism-stämpeln inte gått ur. Då kan man porta Lennart Sacrédeus hur mycket man vill, skadan är redan skedd.

Kristdemokraterna hör knappast hemma i den allians där de satt sig. Frågan är om de med en fortsättning i tangentens riktning kommer att höra hemma ens i Riksdagen efter valet 2010.

”Stadsarkitekt är odemokratiskt” Bah!

Socialdemokraterna i Göteborg vägrar hårdnackat att godta att Göteborg behöver en stadsarkitekt, enligt GP. Folkpartiet har i en motion önskat en dito medan miljöpartiet och socialdemokraterna istället vill ha en ”gästprofessor i arkitektur” som under ”ett år” skall verka i staden.

Jag blir upprörd och irriterad av flera skäl. För det första är en gästprofessur avsedd för akademin. Professor är en akademisk titel där forskningsmeriter är grundläggande, inte inspirationsförmåga. Skall man inom Göteborgs universitet eller Chalmers ha en gästprofessur är det något som skall genereras av behoven i den akademiska miljön. Eller tycker kanske det göteborgska politikerna att de kan avgöra vem som är lämplig för en professur?

För det andra är ett år så kort tid att det är omöjligt att ens börja sätta sig in i den aktuella kommunens förutsättningar. En ettårig gästprofessor kan endast tjäna till att lansera egna förslag för vilka ingen kommer att behöva eller kunna ta ansvar på sikt. Risken är att all stadsplaneringenergi går åt till krishantering för att röja upp efter de värsta avarterna.

För det tredje anger socialdemokraterna och miljöpartiet att en stadsarkitekt låser tjänsten till en person vilket är ”ensidigt” och ”odemokratiskt”. Detta sätt att uttrycka sig är pinsamt. Alla övriga chefer inom kommunen kan också ersättas med gästprofessorer då? Och det är ensidigt och odemokratiskt att ha samma tjänstemän år ut och år in?

Tvärtom är en stadsarkitekt som är anställd under en längre tid en garanti för något mått av långsiktighet, något mått av kompetens som håller emot i de mest galna debatterna och en konstruktion som ger möjlighet till en stadsplanering som är uthållig och genomtänkt.

Socialdemokrater och miljöpartister bör röja upp i garderoben märkt ”demokratisyn” och passa på att titta efter hur det ser ut i lådan med ”uthållig politik”. Tänk om och anställ en stadsarkitekt!

Arbetets värde

Ibland kan det tyckas som om socialdemokraterna och moderaterna ligger sysselsättnings- och näringspolitiskt nära varandra eftersom båda betonar vikten av arbete, sysselsättning och jobb av alla slag. Men riktigt så är det inte.

Moderaterna har i och för sig under Reinfeldt sökt sig mot en välfärdsomfamnande liberalism som närmast konkurrerar med folkpartiets gamla stöttepelare socialliberalismen. Men den förflyttningen är endast halvhjärtad. Moderaterna förespråkar en ekonomisk politik där företag avkrävs ansvar, där individer förväntas försörja sig själva och där själva företagsamheten är samhällets motor. I grund och botten finns där ett avståndstagande från staten och statens möjligheter att gripa in i ekonomin. Och det är företagande och arbete som är de centrala drivkrafterna.

Som jag ser det står två ekonomiska modeller mot varandra, och att vissa begrepp eller medel är gemensamma innebär inte att de ideologiska rötterna är desamma. Den modell som moderaterna och regeringen i huvudsak förespråkar innebär en strikt arbetslinje. Vilket arbete som helst. Principen är att samhället är uppbyggt av individer vars enskilda insatser kan summeras till en helhet. Ekonomin växer organiskt underifrån. Tilltron till marknadens roll som fördelare av välfärd är odelad och statens roll är att ”titta till” mekaniken. Därmed är det inget konstigt alls att Reinfeldt säger att bilföretagen själva skall sörja för de varslades fortbildning, inte staten. Inte heller att Borg säger att medborgarna skall skälla på bankerna, för bankerna skall tjäna arbetet och företagsamheten, inte vara gynnade själva.

Men i den här modellen så är allt arbete lika bra, bara det är vitt. Arbete genererar skatter, arbete ger människor självkänsla, skapar en vilja att utvecklas, menar företrädarna. Problemet är att den här typen av ekonomi mycket väl kan gå i stå. Om det inte spelar någon roll om en människa dammsuger hemma hos någon annan eller producerar nya kunskaper hos studenter då finns hela tiden möjligheten att det förstnämnda äter upp det sistnämnda. Att utföra lågt betalda tjänster kräver sällan utbildning (läs statliga investeringar) vilket skapar ökad efterfrågan på lättillgänglig, lågutbildad och lågavlönad arbetskraft. En sådan efterfrågan sänker skatteintäkterna (om inte de som tjänar mycket tillåts tjäna kopiöst mycket mer än idag) och drar undan möjligheten att investera i t ex statlig utbildning. Om varje person som ö h t kan utföra något arbete också skall arbeta krävs en generös och växande arbetsmarknad på bredden med låga krav på produktivitet och med låga löner. I vissa fall kan det bli som i USA att var och en får ha två eller tre arbeten för att kuna försörja sig och sina barn.

Om staten istället styr in ekonomin mot sådant som kräver tröskelkostnader så finns möjligheten att ekonomin utvecklas och istället växer på djupet i termer av ökad differentiering och förfining. Att utveckla nya produkter för energisparande, att öka antalet forskarutbildade gymnasielärare eller att förfina tekniken för styrning och kontroll av logistiska transportsystem är saker som kräver såväl lång utbildning, höga initialkostnader och en viss morot i termer av möjliga marknader (läs statliga krav på sådana produkter). Visserligen kan det få till effekt att en del av arbetskraften periodvis finns i fortbildning eller att en del måste sysselsättas i olika samhällsfinansierade former, men på det sättet kan ändå den individuella nyttan av ett arbete tillgodoses utan att individen utsätts för ett ekonomiskt tvång. Förutsatt att övriga delar av ekonomin växer kommer skatteintäkterna att understödja möjligheterna att utveckla en alternativ arbetsmarknad inom den sociala ekonomin.

En på djupet växande ekonomi har betydligt större möjligheter att klara sig i den globala konkurrensen än en ekonomi som prioriterar individuell förmögenhetstillväxt och att var och en har ett arbete oavsett kvaliteten. Tyvärr verkar det inte som om dessa skillnader artikuleras i någon särskild utsträckning i den dagspolitiska debatten. En ideologisk diskussion kräver lite mer än att konstatera att båda sidor prioriterar ”arbetet”.

Gudstjänster från St Jakob

Den som önskar ta del av gudstjänsterna i St Jakobs metodistförsamling i Göteborg (som är min hemförsamling) kan bänka sig framför TV:n fyra söndagar i rad kl 10.00 med start nu den 25 januari. Undertecknad har också fått förtroendet att predika vid ett av tillfällena (8/2). Läs mera här.

…and the rest is silence

Inför det som händer i Gaza har orden tagit slut. Jag har i två dagar försökt att samla ihop mig till en post om ekonomiska modeller och synen på samhällsutveckling, men det går faktiskt inte.

När jag idag hörde att Israel bombar UNRWA:s kontor på Gaza, och anförde som skäl att ”de blivit beskjutna därifrån” så vek ordens kraft ifrån mig. Jag har försökt att förstå, att analysera, att begripa och göra begripligt, Men idag tog orden slut. Det avskyvärda som hänt på Gaza har jag försökt klä i ord och analys. Men nu tog orden slut. Israels agerande i denna situation saknar motstycke och proportion. Och brutaliseringen dödar inte bara alldeles för många människor just nu utan Israel intecknar sin egen framtid. Kriget kommer att kväva demokratin, toleransen och styrkan i den judiska staten samtidigt som det uppammar ett än större hat på den andra sidan.

På samma sätt gick det för Frankrike, i många år fick landet rensa upp i ett träsk av militarisering, tortyr, brutalitet som blivit de inrikespolitiska konsekvensen av krigen i Indokina och Algeriet. Och de spåren är inte över än.

Med Wolf Biermann får man bara ödmjukt be att inte låta sig förhårdna i denna hårda tid. Men momentant stum har jag blivit.